Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 (Betänkande 1958:Bevu35 - a bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Nr 35

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående förfarandet i kammarrätten, m. m.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 26 av herr Ollén m. fl. och II: 31 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning om antagande av lagregler
om ett förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av skattemål»; 2)

motionen II: 400 av herr Eliasson i Stockholm, vari yrkats, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte föreslå att utredning företages angående
rätt för ledamöter av kammarrätten att med tjänsten förena bisyssla
av i motionen angiven art»;

3) motionen 1:261 av herr Svärd, vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala att då frågor rörande förordnande av
polisman, åklagare och domare såsom ordförande i taxeringsnämnd uppkommer,
sådant förordnande icke må förekomma annat än då särskilda skäl
därtill är»; samt

4) de likalydande motionerna I: 22 av herr Lindblom m. fl. och II: 27 av
herr Nihlfors m. fl., vari hemställts, att riksdagen beslutar sådan ändring
av taxeringsförordningen att lokal skattemyndighet tillerkännes befogenhet
att rätta uppenbara felaktigheter i av taxeringsnämnd åsatta taxeringar samt
att vederbörande utskott upprättar förslag till erforderlig författningstext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 26, I: 261, II: 27 och II: 400.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna 1:26 och 11:31 framhålles, att
frågan om skatteförfarandets utformning fått ökad vikt. Då det gäller regler
om skatteprocessen, anmäler sig såväl intresset att göra utredningsformerna
så effektiva som möjligt som intresset av att på bästa sätt tillgodose
den enskildes behov av rättssäkerhet. Från och med ingången av innevarande
år har en ny taxeringsförordning trätt i kraft. Denna innebär, att de två
synpunkter, som nyss angivits, blivit bättre tillgodosedda i de båda första
instanserna — hos taxeringsnämnd och hos prövningsnämnd — än tidigare.

t Itihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 35

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

En begränsning av rätten till fullföljd av skattemål till regeringsrätten gör alt
mellaninstansen mellan prövningsnämnderna och regeringsrätten, d. v. s.
kammarrätten, i många fall blir slutinstans i skattemål.

Anmärkningsvärt är, alt medan såväl de båda första instanserna som
slutinstansen i skattemål varit föremål för lagstiftarens intresse, kammarrätten
såsom mellaninstans i stort sett lämnats obeaktad. Detta är ägnat
att väcka så mycket mera förvåning som förfarandet hos kammarrätten enligt
motionärernas mening i särdeles hög grad är otidsenligt, över huvud
saknas i allt väsentligt för skattemålen avpassade regler om hur dessa skall
handläggas i denna instans. De bestämmelser i ämnet som finns är väsentligen
att söka i instruktionen för kammarrätten. Dessa är i och för sig synnerligen
knapphändiga och meddelade i administrativ väg. Uppenbarligen
ar det en angelägenhet av stor vikt att vår skatteprocess snarast förses med
moderna regler om förfarandet i kammarrätten, vilka bör vara av tillbörlig
konstitutionell kvalitet, d. v. s. intagas i lag.

Självfallet bör skatleprocessen genom samtliga instanser betraktas som
en enhet och ses i sitt sammanhang. Att t. ex. i de båda första instanserna
tillämpa ett administrativt förfarande (enligt taxeringsförordningen), i
kammarrätten ett annat (hovrättsprocessen) och i regeringsrätten en tredje
ordning kan icke vara rationellt. Utredningsmöjligheterna i de olika instanserna
bör avpassas till varandra så, att garantier skapas för att i varje instans
ett med hänsyn till dess behov fullt tillfredsställande material finnes
att tillgå. Vad som faller i ögonen är bl. a., att kammarrätten icke tillämpar
muntlighet i sitt förfarande. I de många fall då skattemålen avser rena bevisningsfrågor
borde det vara en självklar sak, att kammarrätten kunde anordna
och också anordnade ett muntligt förfarande. Att så sker, är mången
gång påkallat såväl ur den skattskyldiges synpunkt som med hänsyn till det
allmänna.

över huvud måste ett viktigt önskemål vid en reform av kammarrättens
förfarande vara, att vikten av en aktiv processledning betonas i högre grad
än nu är fallet. Myndigheten måste tillse, att allt det material, som erfordras
för att nå ett riktigt bedömande av målet, också såvitt möjligt föreligger.
Vidare är angeläget, att garantier skapas för enhetlighet i rättstillämpningen.
För närvarande förekommer t. ex. olika praxis på olika divisioner inom
kammarrätten i en så viktig fråga som desertering av för sent inkomna
besvär. Åtgärder bör vidtagas för att upprätthålla en enhetlig rättstillämpning
sa langt det är möjligt inom en myndighet, som arbetar på avdelningar.
En sådan utredning bör vara oförhindrad att jämväl beakta frågor, som
sammanhänger med förfarandet i lägre och högre instanser i skattemål.
Bl. a. bör det vara en öppen fråga, huruvida lagregler om kammarrätten
bör få sin plats i taxeringsförordningen eller om de bör ges en mera fristående
ställning och tillämpas även i andra mål än taxeringsmål. Sambandet
med processen i regeringsrätten måste givetvis även beaktas.

Bevillningsutskottets betänkande liv 3ö år 1958

Motionären i motionen 1 1:4 0 0 uttalar, att med hänsyn till tjänstens
beskaffenhet synes icke lämpligt atl kammarrättens ledamöter har rätt
att mot ersättning åtaga sig privata uppdrag. Förhållandet kan lätt leda till
konfliktsituationer och inverka bindande på ledamotens ställningstagande
i mål av likartad beskaffenhet. Samma skäl som ansetts nödvändiggöra
förbud fö.r tjänstemän vid skatteavdelningen vid överståthållarämbetet att
mottaga avlönade privata skatteuppdrag torde med än större styrka tala
för liknande förbud för ledamöter vid kammarrätten. Det torde även kunna
ifrågasättas om det är lämpligt att ledamot i kammarrätten som bisyssla är
berättigad att mottaga uppdrag i underordnad skatteinstans.

Rätten att inneha taxeringsuppdrag är även föremål för yrkandet i m otionen
1:261. Däri erinras om att i samband med behandling år 1956
av proposition med förslag till ny taxeringsförordning och delvis ändrad
taxeringsorganisation aktualiserades bland annat frågan huruvida stadsfiskal
eller annan liknande befattningshavare vid åklagarväsendet borde
kunna erhålla taxeringsuppdrag som bisyssla. Riksdagen anslöt sig vid detta
tillfälle till departementschefens i propositionen gjorda uttalande om att man
icke för det dåvarande borde taga någon bestämd ståndpunkt i ämnet, utan
frågan torde i varje särskilt fall böra prövas av länsstyrelserna.

Emellertid har spörsmålet om förening av uppdrag såsom ordförande i
taxeringsnämnd med tjänsteinneliav såsom domare, åklagare eller polisman
enligt motionärens mening en icke oväsentlig betydelse ur såväl principiell
som praktisk synpunkt.

De principiella invändningar som kan riktas mot en anordning av detta
slag anknyter särskilt till att både domare och åklagare till följd av jäv ej
torde kunna komma i fråga att döma eller utföra åklagartalan i sådana mål
som de tidigare handlagt i egenskap av ordförande i taxeringsnämnd. Ej
heller kan det anses överensstämmande med allmän rättsuppfattning att
polisman genom den insyn han får i egenskap av ordförande eller ledamot av
taxeringsnämnd kan erhålla uppgifter och ledtrådar som kan av honom användas
i hans tjänsteutövning som polis.

Förutom dessa mer principiella synpunkter på frågan kan särskilt från
kommunerna såsom i de flesta fall arbetsgivare för polisen och i flera fall
även för åklagare och domare riktas vissa erinringar mot de nuvarande förhållandena.
Arbetsbördan i synnerhet i de större städerna för både polisen,
åklagarna och domarna är för närvarande hög, och i flera fall förekommer
en besvärande arbetsbalans.

I viss utsträckning är ovan påtalade förhållanden en följd av de för tillfället
rådande arbetsförhållandena för här ifrågavarande personal. Problemet
är likväl både för kommunerna som arbetsgivare och för de anställda
allvarligt. Därtill kommer de principiella betänkligheterna mot att åklagare,
domare och poliser med sin tjänst förenar uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd.
Del finns därför enligt motionärens mening skäl för att riksdagen
hos Kungl. Maj:t uttalar att då frågor rörande förordnande av här

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

berörda personal såsom ordförande i taxeringsnämnd uppkommer, sådant
förordnande icke må förekomma annat än då särskilda skäl därtill är.

I de likalydande motionerna 1:22 och 11:27 erinras om att
1956 års taxeringsförordning i 87 § ger möjlighet för ordförande i prövningsnämnd
att ensam avgöra vissa mål, nämligen dels mål om rättelse
av uppenbara felaktigheter, dels över huvud taget mål, som icke är av
tvistig natur, d. v. s. sådana där parterna är ense. Bestämmelsen syftar till
att främja snabba rättelsebeslut genom enklast möjliga handläggning. Motionärerna
ifrågasätter om bestämmelsen någonsin kommer att få den praktiska
betydelse, som man eftersträvat, nämligen en förenkling för allmänheten
och en avlastning för prövningsnämnden. Taxeringsintendenten
kommer ofrivilligt att tvingas motverka dess syfte att uppnå snabba rättelser,
enär han givetvis icke kan underlåta att beträffande löpande års taxering
granska taxeringen i dess helhet; alltså även ur andra synpunkter än
med avseende på den påvisade uppenbara felaktigheten.

Det synes därför ligga närmast till hands att i vissa avseenden överflytta
nämnda befogenhet för ordföranden i prövningsnämnden till lokal skattemyndighet.
För att uppnå åsyftat resultat skulle formella besvär ej erfordras.
Det borde räcka med att bereda lokal skattemyndighet möjlighet att
rätta uppenbara felaktigheter, då sådana efter anmälan av part eller på annat
sätt kommer till dess kännedom.

Ur såväl taxerings- som uppbördssynpunkt infaller den viktigaste tidsperioden
för den grupp ärenden det här gäller under tiden december—februari.
I anslutning till slutavräkningen mellan preliminär och slutlig skatt
och debetsedlarnas utsändande upptäckes oftast felaktigheterna. Det gäller
därför att skapa en ordning, som möjliggör rättelse av taxeringen i så god
tid att nya debetsedlar hinner utsändas, innan arbetsgivare skall börja verkställa
skatteavdrag för kvarstående skatt eller egen företagare har att erlägga
sådan skatt vid uppbördsterminen i mars månad.

Fördelen med en dylik ändring av reglerna synes främst vara att den mera
direkt tillgodoser syftet att med minsta möjliga omgång undanröja uppenbara
felaktigheter. Taxeringsintendentens och prövningsnämndens befogenheter
lämnas i huvudsak orubbade; prövningsnämndens arbete kan — även
för ordförandens vidkommande — inriktas på tvistiga skattemål. Taxeringsintendentens
partsintresse kan tillgodoses genom att han tillerkännes rätt
att överklaga lokal skattemyndighets beslut.

Ur trängre administrativ synpunkt kan framhållas att även den omständigheten
att taxeringsmaterialet eller huvuddelen därav i fortsättningen torde
komma att förvaras hos lokal skattemyndighet talar för att det blir denna
myndighet som först får kännedom om felaktigheterna. Om man vill garantera
en snabb handläggning, bör det vara tämligen självklart att om möjligt
utnyttja samma myndighet som rättelseinstans. Vidare kan anföras att den
nu ifrågasatta ordningen för rättelse av misstagstaxeringar nära ansluter sig
till sättet för rättelse av fel, som förelupit vid debiteringen av skatt.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 5

Mot fördelarna kan möjligen påvisas vissa nackdelar. En sådan nackdel
kan vara att instansordningen genombrytes och att kompetenskonflikter
därigenom uppkommer. Det synes emellertid föra för långt att påstå, att
sådana nackdelar skulle vara ett avgörande hinder för en regel av den föreslagna
innebörden. Genom ett smidigt underrättelsesystem kan kompetensfördelningen
mellan lokal skattemyndighet och länsstyrelse säkerligen ordnas
på ett tillfredsställande sätt.

Författningsenligt synes de föreslagna ändringarna vara föga komplicerade.

I 87 § taxeringsförordningen uteslutej orden »som allenast avser rättelse
av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende». Omedelbart
efter 76 § i samma förordning tillfogas en ny paragraf benämnd 76 a av följande
lydelse:

»Taxering må såvitt angår allenast rättelse av felräkning, misskrivning
eller annat uppenbart förbiseende upptagas till prövning av lokal skattemyndighet
intill utgången av fem år efter taxeringsåret. Hava besvär anförts
rörande viss taxering hos prövningsnämnd, må dock taxeringen av lokal
skattemyndighet upptagas till handläggning endast efter förordnande av
prövningsnämnden. Besvär över lokal skattemyndighets beslut må endast
anföras i samband med besvär över taxeringen i övrigt.»

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden över motionerna 1:26 och 11:31 från kammarrätten.
som bifogat särskilda yttranden av kammarrättsråden Lagergren och Björne,
samt besvärssakkunniga. Innehållet i dessa yttranden framgår av en vid detta
betänkande fogad Bilaga, till vilken utskottet hänvisar.

Vidare har utskottet emottagit yttranden över motionen II: 400 från justitiekanslersämbetet,
kammarrätten och justitieombudsmannen.

Kammarrätten erinrar i sitt remissyttrande över motionen II: 400 att i 7 §
statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) finns bestämmelser om förening
av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag. Dess 3 mom. utsäger i
fråga om förbud för tjänsteman vid visst verk eller för innehavare av viss
tjänst att åtaga sig visst uppdrag eller att utöva verksamhet, som ej lämpligen
bör förenas med hans tjänst, att Kungl. Maj :l äger utfärda erforderliga
föreskrifter. I instruktionen för överståthållarämbetet den 5 december 1947
(SFS 1947: 926) har intagits sådana inskränkande bestämmelser, nämligen
såväl beträffande innehavarna av vissa bestämda tjänster — skattedirektören,
förste taxeringsintendenten, revisionsintendentcn och taxeringsintendent —
att inneha uppdrag såsom ordförande eller kronoombiul i taxeringsnämnd
eller såsom taxeringskonsulent som ock beträffande samtliga befattningshavare
å skatteavdelningen vidkommande lämnande mot ersättning av biträde
åt skattskyldiga i Stockholm i skatte- eller uppbördsärenden in. in.

Liknande inskränkningar har föreskrivits för riksskattenämndens tjänstemän
enligt 17 § i dess instruktion den 6 december 1957 (SFS 1957:664);

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 3ö år 19äS

tjänsteman hos nämnden må således icke mot ersättning biträda skattskyldiga
med upprättande av självdeklarationer eller lämna dem annat biträde i
skatte- eller uppbördsärenden.

I viss mån motsvarande inskränkningar inom det allmänna domstolsväsendets
område återfinns bland annat i domsagostadgan 24 a §, som föreskriver,
att lagfaren befattningshavare i domsaga icke må idka advokatverksamhet
eller driva annan förvärvsverksamhet, som är av den omfattning att
den kan antagas inverka menligt på utövandet av hans tjänst, eller inlåta
sig i sådant ekonomiskt förehavande, som måste anses oförenligt med en
domares ställning. — Även för lagfaren tjänsteman i hovrätt och i nedre
justitierevisionen gäller enahanda bestämmelser.

Av betydelse för bedömandet av de i motionen berörda frågorna bör även
framhållas vissa bestämmelser i rättegångsbalken om jäv för domare m. fl.,
vilken länder till efterrättelse även för kammarrätten.

I rättegångsbalken 4 kap. 13 § stadgas bland annat, att domare är jävig
att handlägga mål:

7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman
tagit befattning därmed;

8. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt pari
eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.

I 14 § första stycket rättegångsbalken stadgas, att om domare vet omständighet
föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom, han är skyldig
att självmant giva det till känna.

Vidare må enligt 3 § i 12 kapitlet rättegångsbalken bland annat lagfaren
domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol ej vara rättegångsombud,
med mindre Konungen för visst mål giver lov därtill. Enligt
4 § må ej heller någon brukas som rättegångsombud, om han tagit befattning
med saken som domare eller befattningshavare vid domstol.

Vidare anför kammarrätten.

En ytterligare omständighet av vikt att klarlägga inför besvarandet av
remissen kan synas vara i vad mån bland kammarrättens ledamöter såsom
bisyssla förekomma uppdrag i underordnad skatteinstans och avlönade privata
skatteuppdrag.

Ledamöter i kammarrätten finnas av fyra slag, nämligen kammarrättsråd,
assessorer, särskilda ledamöter, om vilka sistnämnda stadgas i 165 § 2
inom. taxeringsförordningen, samt adjungerade ledamöter, av vilka några
inneha vikariatslöneförordnanden såsom t. f. assessorer.

... Vad tdl en början taxeringsuppdragen i underordnad skatteinstans angår
Kun§j* Maj :t sedan mer än ett decennium icke längre medgivande
till kammarrättsråd att med sin tjänst förena uppdrag såsom ordförande i
taxeringsnämnd. — Av de i kammarrätten för närvarande tjänstgörande
assessorerna innehar icke nagon sådant uppdrag. — Förordnande att vara
särskild ledamot i kammarrätten är ett av Kungl. Maj :t lämnat uppdrag;
huruvida de särskilda ledamöterna inneha sådana uppdrag, som i motionen

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

avses, har därför av kammarrätten icke efterforskats. — Bland de adjungerade
ledamöterna finnas några få, som innehaft eller inneha förordnande
såsom taxeringsnämndsordförande, men andra uppdrag såsom bisyssla i
underordnad skatteinstans förekomma såvitt veterligt icke för närvarande
hland dem.

Enligt kammarrättens mening måste det vara angeläget att ledamöterna
har erfarenhet från arbetet i de lägre taxeringsinstanserna — taxeringsnämnden
och prövningsnämnden —■ liksom det vid de allmänna domstolarna
är av vikt att överrätternas ledamöter har tjänstgjort i underrätt.
Såvitt angår prövningsnämnderna har det länge varit ett önskemål att få
till stånd ett utbyte av tjänstemän mellan länsstyrelserna och kammarrätten.
Under de senaste åren har dessa önskemål kunnat tillgodoses i så måtto
att tjänstemän i kammarrätten vid behov av arbetskraft i länsstyrelserna
fått förordnande såsom biträdande taxeringsintendent eller å annan befattning.
Att sålunda tillfälle beretts kammarrättens tjänstemän att deltaga
i arbetet inom länsstyrelse har kammarrätten hälsat med tillfredsställelse.

Beträffande arbetet i taxeringsnämnd vinnes förtrogenhet därmed naturligen
genom tjänstgöring såsom ordförande i taxeringsnämnd — en tjänstgöring,
som ur utbildningssynpunkt måste anses mycket värdefull. Enligt
kammarrättens mening är det därför ett önskemål att om möjligt varje ledamot
i kammarrätten haft sådan tjänstgöring. Den måste givetvis skötas
vid sidan om tjänsten i kammarrätten. Om vederbörande tjänstgör som
domare i kammarrätten, är han skyldig att anmäla jäv, då ett mål kommer
före, vilket han handlagt i underinstans. Förhållandet är ej annorlunda än
då en ledamot i hovrätt efter tjänstgöring såsom domare i underrätt möter
mål som han tidigare handlagt i underrätten.

Med hänsyn härtill bör yngre tjänstemän i kammarrätten icke hindras
att mottaga uppdrag hos taxeringsnämnd eller förordnande i befattning
hos länsstyrelse. — Beträffande äldre tjänstemän — kammarrättsråd och
assessorer — gör sig nämnda synpunkter icke gällande med samma styrka.
Kammarrätten finner det därför naturligt om det för kammarrättsråd
enligt av Kungl. Maj :t för närvarande tillämpad praxis faktiskt rådande
förbudet mot att med tjänsten förena uppdrag i underordnad skatteinstans
— motsvarande det för skattedirektören med flera tjänstemän i överståthållarämbetet
gällande förbudet mot att inneha dylika uppdrag — utsträckes
till att gälla även kammarrättens assessorer. — De adjungerade ledamöternas
rätt att åtaga sig dylika uppdrag blir givetvis i enlighet med bestämmelserna
i 7 § Saar beroende av tillstånd i varje särskilt fall, lämnat av
Kungl. Maj:t respektive kammarrättens president.

I fråga om rätten för kammarrättens ledamöter att mot ersättning åtaga
sig privata skatteuppdrag anser kammarrätten förhållandena närmast vara att
jämföra med förhållandena vid hovrätt beträffande för deras lagfarna ledamöter
numera rådande förbud att driva förvärvsverksamhet in. in.

De olika synpunkter som därvid kan anläggas framgår av förarbetena

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

bland annat till domsagostadgan 24 a § och motsvarande bestämmelse i arbetsordningen
för hovrätt 52 § enligt lydelsen den 6 juni 1957 (nr 464).

Det upplyses i remissyttrandet, att kammarrätten för närvarande har på
beredning ett ärende angående avgivande av reviderat förslag till ändringar
i den för kammarrätten gällande instruktionen. I anslutning härtill har kammarrätten
redan nu beslutat föreslå införande av bestämmelser beträffande
förbud att mot ersättning utöva viss verksamhet, analoga med de för hovrätts
lagfarna tjänstemän härutinnan gällande.

Ytterligare har kammarrätten beslutat att i det blivande förslaget till
instruktion intaga bestämmelser som förbjuder kammarrättsråd och assessorer
att med sin befattning i kammarrätten förena uppdrag att tjänstgöra
i underordnad taxeringsinstans.

Justitiekanslersämbetet anför, att samma skäl, som betingat förbud i länsstyrelseinstruktionen
och instruktionerna för överståthållarämbetet och riksskattenämnden
mot biträde åt skattskyldiga i skatte- och uppbördsärenden,
torde kunna anföras för ett motsvarande förbud för personal hos kammarrätten.
Justitiekanslersämbetet anser sig följaktligen kunna instämma i motionärens
uttalande, att det med hänsyn till tjänstens beskaffenhet icke synes
lämpligt, att kammarrättens ledamöter har rätt att mot ersättning åtaga sig
privata skatteuppdrag. Ett dylikt förbud synes emellertid ej böra vara begränsat
till skatteuppdrag utan också, på sätt i motionen lärer åsyftas, avse uppdrag
i uppbördsärenden Det torde vidare böra gälla icke blott ledamöter
av kammarrätten utan även sådana befattningshavare som tjänstgör i syfte
att vinna befordran till ledamot (liksom ock föredragande i skattemål i regeringsrätten).

Frågan om förenandet av befattning som ledamot i kammarrätten med
uppdrag i underordnad skatteinstans uppmärksammades redan för ett trettiotal
år sedan, nämligen av riksdagens revisorer i den till 1927 års riksdag
avgivna berättelsen, s. 66. Efter att ha antecknat, att överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län meddelat förordnande för, bland andra,
vissa kammarrättsråd och assessorer i kammarrätten såsom ordförande
eller ledamöter i taxeringsnämnd för år 1926, uttalade revisorerna, att det
med hänsyn till den befattning kammarrätten hade att taga med taxeringsmål
enligt revisorernas förmenande måste anses mindre lämpligt, att ledamot
av nämnda domstol erhöll förordnande av angivna art. Statsutskottet
vid 1927 års riksdag uttalade i utlåtande häröver, nr 111 s. 20, att utskottet
i likhet med revisorerna måste finna det ur principiell synpunkt vara mindre
lämpligt, att personer, vilka det i tjänsten ålåge att behandla och avgöra
taxeringsfrågor, tilldelades förordnande såsom ordförande i taxeringsnämnd
eller ledamot av prövningsnämnd. Utskottet, som i detta sammanhang även
utlät sig över en av revisorerna upptagen fråga rörande ledighet för länsstyrelsepersonal
m. m. i anledning av förordnande som ordförande och ledamöter
i taxeringsnämnd, anförde vidare:

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 9

Å andra sidan lärer det icke kunna förnekas, att det i vissa fall kan vara
till fördel för såväl kammarrätten som överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
att hos dem anställda befattningshavare erhålla den erfarenhet av
taxeringsärendenas handläggning hos taxerings- och prövningsnämnderna,
som genom dylikt ordförande- och ledamotskap kan vinnas. Även med behörigt
beaktande av sistnämnda synpunkt har utskottet dock, då, på sätt
revisorerna jämväl påpekat, vissa myndigheter synas i anmärkningsvärd
utsträckning meddela förordnanden för hos myndigheterna i fråga anställda
befattningshavare att vara ordförande och ledamöter i taxeringsnämnder
ävensom ledamöter i prövningsnämnder, ansett sig böra framhålla angelägenheten
av att förordnanden av detta slag inskränkas i möjligaste mån,

särskilt i avseende å ordförandeskap i taxeringsnämnder. —--Utöver vad

ovan anförts, har utskottet med hänsyn till den utredning, som pågår rörande
statstjänstemännens bisysslor, icke velat uttala sig i denna fråga.
Vad i ärendet förekommit, har utskottet dock funnit vara av den betydelse,
att utskottet ansett sig böra detsamma för riksdagen omförmäla.

Utskottets utlåtande lades av riksdagen till handlingarna.

I cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser den 30 juni 1927 fäste därefter
chefen för socialdepartementet länsstyrelsernas uppmärksamhet på
vad sålunda förekommit.

Enligt Stockholms kommunalkalender 1957 har överståthållarämbetet i
två fall förordnat assessor i kammarrätten — måhända dock icke där tjänstgörande
— och två fiskaler i kammarrätten till ordförande i taxeringsnämnd.
Detta är också förhållandet beträffande två regeringsrättsföredragande
i skattemål. Länsstyrelsen i Stockholms län har för 1958 meddelat sådant
förordnande för två fiskaler i kammarrätten. Utöver vad här angivits
lär förordnande för kammarrättsledamöter som ordförande i taxeringsnämnd
icke förekomma. Den uppfattning, som kommit till uttryck, att dylika
förordnanden ej bör meddelas, torde alltså i huvudsak ha iakttagits.
Principiella skäl synes emellertid tala för att uttryckligt förbud införes för
kammarrättsledamöter på samma sätt som redan skett för vissa befatlningshavare
hos överståthållarämbetet och länsstyrelserna.

Justitiekansler sämbetet tillstyrker införande av förbud för ledamot i
kammarrätten (liksom för föredragande i skattemål i regeringsrätten) aU
mottaga uppdrag i underordnad skatteinstans. Vad angår sådana befattningshavare
i kammarrätten, som tjänstgör i syfte att vinna befordran till
ledamot, torde det vara ett allmänt intresse, att dessa befattningshavare ur
utbildningssynpunkt äger tillfälle tjänstgöra i beskattningsnämnd. Motionen
torde ej heller avse dessa befattningshavare.

Justitieombudsmannen anför inledningsvis följande.

Frågan om statstjänstemännens rätt att vid sidan av tjänsten inneha uppdrag
eller eljest bedriva förvärvsarbete har i olika sammanhang varit föremål
för statsmakternas övervägande. En allmän genomgång av spörsmålet
återfinnes t. ex. i bisysslesakkunnigas år 1928 avgivna betänkande (SOU
1928: 14). Principiellt sett har frågan ansetts böra lösas efter två huvudlinjer.
Å ena sidan har cn generell begränsning av statstjänstemännens rätt i
förevarande hänseende skett ur synpunkten av att viss verksamhet kan vara

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 är 1958

av beskaffenhet att inverka hinderligt för utövandet av tjänsten, och begränsningen
har sålunda karaktären av egentligt lönevillkor; bestämmelser
härom ha intagits i avlöningsreglementet. Å andra sidan har, för vissa särskilda
tjänstemän eller grupper av tjänstemän, en inskränkande reglering
ansetts påkallad med hänsyn till rättsordningens krav på att privata intressen
icke få obehörigt inverka vid statstjänstens utövande. Denna reglering,
som sålunda äger anknytning till de för tjänstemän gällande jävsbestämmelserna
(jfr Munktell: Om jävsförhållanden inom statsförvaltningen har vid
skilda tidpunkter, utan någon samlad översyn, skett särskilt för de olika
verken eller tjänsterna. Dylika bestämmelser — vilka knappast kunna sägas
ha blivit utformade på ett enhetligt och likformigt sätt — innehållas huvudsakligen
i instruktionerna för vederbörande verk och befattningshavare.

När det gäller att bedöma behovet av inskränkande bestämmelser av sistnämnda
beskaffenhet faller det sig naturligt att särskilt aktgiva på sådan
privat bedriven verksamhet, som sker inom området för befattningshavarens
vanliga tjänsteuppgifter och sålunda avser frågor, varmed han i tjänsten
kan komma att få taga befattning. Därest en tjänsteman hos viss myndighet
mot betalning biträtt enskild i en angelägenhet, som för prövning
hänskjutes till denna myndighet, blir han visserligen i regel av jäv hindrad
att å tjänstens vägnar deltaga i handläggning av samma ärende. Det synes
mig emellertid icke kunna anses vara förenligt med tjänstens beskaffenhet
att befattningshavare — annat än undantagsvis — genom att åtaga sig dylika
uppdrag försätta sig själva i jävställning och sålunda icke kunna
fullgöra vad som enligt gällande föreskrifter ingår i deras tjänsteåligganden.
Även utan uttryckligt förbud härutinnan synes mig följaktligen hinder
möta för tjänstemän att i nämnvärd utsträckning åtaga sig enskilda uppdrag
av nu berört slag (jfr JO 1958 s. 291—313).

Det är emellertid kanske främst ur en annan synpunkt som det är av
vikt, att befattningshavare icke av enskilda mottaga uppdrag, som ligga
inom området för deras tjänsteverksamhet. Den omständigheten att man
mot betalning kan som privat biträde anlita en tjänsteman hos den myndighet,
som har att pröva ens ärende, kan hos allmänheten lätt giva stöd för uppfattningen
att man därigenom — även om tjänstemannen själv icke deltager i
prövningen — kan vinna fördelar på grund av tjänstemannens ställning och
hans eventuella möjligheter att indirekt påverka ärendets handläggning. Om
än en sådan uppfattning sakligt sett är obefogad, kan emellertid förhållandet
vara ägnat att minska tilltron till tjänstemännens opartiskhet. Det är
av väsentlig betydelse för allmänhetens förtroende för myndigheterna att
sådana omständigheter icke föreligga, som kunna ge näring åt — låt vara
ogrundade — misstankar om bristande objektivitet hos myndigheterna.

Nu antydda synpunkter torde även ligga bakom den mångfald bestämmelser,
som under årens lopp utfärdats till förhindrande av att innehavare av
vissa tjänster icke vid sidan därav ägna sig åt verksamhet inom området
för deras tjänsteutövning. Såsom förut framhållits ha emellertid dessa bestämmelser
icke tillkommit efter något samlat övervägande, och de förete
också inbördes olikheter, som väl icke helt kunna motiveras på sakliga
grunder. Någon gemensam översyn av bestämmelserna på området har emellertid
icke ansetts påkallad.

Vad angår den i förevarande motion berörda frågan om rätten för ledamöter
i kammarrätten att åtaga sig privata skatteuppdrag och att mottaga
uppdrag i taxeringsnämnd, kan helt visst, som av det förut anförda framgår,
behovet av vissa inskränkande föreskrifter ifrågasättas ur principiella

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

synpunkter. Så har också tidigare vid skilda tillfällen skett. Det erinras om
att riksdagens revisorer i sin år 1926 avgivna berättelse upptog frågan om
lämpligheten av att befattningshavare vid kammarrätten förordnades som
ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd. Vidare erinras om att — då i
samband med 1943 års taxeringsreform förslag väcktes om att, på sätt redan
för överståthållarämbetets skatteavdelning gällde, stadga förbud för befattningshavare
å landskontor att mot ersättning lämna inom länet bosatt skattskyldig
biträde i skatte- eller uppbördsärenden — bevillningsutskottet ifrågasatte
om icke ett förbud av sådant slag borde gälla jämväl för befattningshavare
vid kammarrätten. Någon inskränkande reglering för kammarrättens
del har emellertid icke kommit till stånd.

Justitieombudsmannen finner sålunda att den i motionen upptagna frågan
rörande kammarrätten är förtjänt av uppmärksamhet. I likhet med
vad fallet är beträffande motsvarande spörsmål hos åtskilliga andra myndigheter
synes dock en utredning i saken knappast böra begränsas enbart
till kammarrätten med mindre det här skulle föreligga särskilda skäl
till en särreglering. Att det hos denna myndighet skulle råda faktiska missförhållanden
i förevarande hänseende har emellertid icke genom klagomål
kommit till justitieombudsmannens kännedom och är honom ej heller eljest
bekant.

Utskottet

Sedan riksdagen i skrivelse den 13 maj 1950, nr 219, med anledning av
vissa motioner anhållit, att Kungl. Maj :t måtte, med beaktande av vad bevillningsutskottet
anfört i sitt betänkande nr 46 till samma riksdag, låta
verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen, verkställdes av 1950 års skattelagssakkunniga
och 1955 års taxeringssakkunniga översyn av taxeringsförordningens
bestämmelser och taxeringsorganisationen. Utredningsarbetet utmynnade i
förslag till en helt ny taxeringsförordning, vilket antogs av 1956 års riksdag.

Genom den år 1956 antagna taxeringsförordningen vidtogs en tämligen genomgripande
reformering av organisationen av och förfarandet i taxeringsnämnderna
och prövningsnämnderna. Huvudsyftet med reformen var att
skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad
granskning av svårkontrollerade deklarationer men även att tillgodose de
skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd.

Beträffande organisationen i första instans infördes en ny form av särskilda
taxeringsnämnder med uppgift att taxera rörelseidkare, fria näringsutövare
och andra skattskyldiga med mer svårkontrollerade inkomst- eller
förmögenhetsförhållanden. Dessa nämnder erhöll i granskningsarbetet biträde
av heltidsanställda tjänstemän, taxeringsassistenter. Övriga taxeringsnämnder
behöll i huvudsak tidigare gällande organisation och arbetsformer.
Dock förlängdes arbetsperioden för taxeringsnämnderna till den 30 juni.

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Den nya organisationen avses skola utbyggas successivt under de närmaste
åren.

Med avseende å prövningsnämnderna vidtogs ett flertal åtgärder syftande
till att ge dessa en mer obunden ställning som besvärsprövande organ. Taxeringsintendenten
och den skattskyldige skall inför nämnden föra talan såsom
likaberättigade parter. För att åstadkomma en åtskillnad mellan den
dömande och den fiskaliska verksamheten har särskilda prövningsnämndskanslier
inrättats inom länsstyrelserna. Vidare har regler meddelats om
muntligt förfarande.

I fråga om arbetet inom länsstyrelserna kan nämnas att taxeringsintendentens
ställning stärkts i vissa hänseenden samt att hans arbetsbörda lättats
genom ökade möjligheter att till underordnade befattningshavare delegera
vissa arbetsuppgifter. För att vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete
skall förstärkning av personalen på länsstyrelsernas taxeringssektioner
ske, främst med revisionspersonal.

Vid 1956 års reform lämnades däremot förfarandet i de högre instanserna,
kammarrätten och regeringsrätten, i huvudsak oförändrat.

Den nya taxeringsförordningen tillämpas första gången vid årets taxering.

Vid innevarande års riksdag har beslutats en inskränkning i rätten till
fullföljd av skattemål från kammarrätten till regeringsrätten. Fullföljdsspärren
tar sikte på sådana mål, där kammarrättens utslag, såvitt det gått
klaganden emot, avser enbart fråga om höjning eller sänkning av inkomsteller
förmögenhetstaxering. Besvärstalan i inkomsttaxeringsmål får icke,
utan att regeringsrätten meddelat parten tillstånd därtill, upptagas till prövning,
om vad parten tappat i fråga om taxerad inkomst icke uppgår antingen
till minst 500 kronor och tillika minst en tiondel av den taxerade inkomsten
eller också till minst 5 000 kronor. I mål om förmögenhetstaxering skall
vad parten tappat uppgå till minst 50 000 kronor. Prövning av mål som ligger
under beloppsgränsen skall likväl kunna ske på grund av prejudikatdispens
eller intressedispens.

De nya fullföljdsreglerna träder i kraft den 1 januari 1959 men skall inte
tillämpas på taxeringar, som verkställts enligt den äldre taxeringsförordningen.

De motioner som behandlas i detta betänkande äger alla samband med
taxeringsorganisationen eller processen i skattemål. Utskottet upptar först
till behandling de motioner som tar sikte på förhållandena i kammarrätten.

Av reglerna om handläggningen av hos kammarrätten fullföljda skattemål
har i taxeringsförordningen inrymts i huvudsak endast föreskrifter,
vilka har avseende å den förberedande utredning av målen och de expeditionella
åtgärder, som ankommer på de lokala taxeringsmyndigheterna. De
huvudsakliga föreskrifterna rörande handläggningen i kammarrätten av

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958 13

skattemål återfinnes i den för kammarrätten gällande instruktionen av den
18 december 1942.

Huvudyrkandet i motionerna I: 26 och II: 31 går ut på att en utredning
skall tillsättas i syfte att få till stånd en reglering i allmän lag av förfarandet
i skattemål i kammarrätten.

I de inhämtade remissyttrandena har tillsättandet av den i motionerna
begärda utredningen avstyrkts. Besvärssakkunniga har sålunda framhållit
att förfarandet i kammarrätten regelmässigt inte bör bindas vid föreskrifter
i speciallagstiftning utan i princip regleras generellt. Med hänsyn
till att i besvärssakkunnigas uppdrag ingår att utreda frågan om en allmän
lagstiftning rörande processen i såväl kammarrätten som andra administrativa
domstolar bör inte heller en särskild utredning om en generell reglering
av processen i kammarrätten lämpligen nu företagas. Då besvärssakkunnigas
arbete emellertid kan väntas ge resultat först på något längre sikt,
bör, i den mån mera omedelbara behov föreligger av partiella reformer, sådana
reformer inte anstå i avvaktan på resultatet av besvärssakkunnigas
utredning. Besvärssakkunniga erinrar i detta sammanhang om att de vid
flera tillfällen — senast i sitt yttrande över betänkandet med förslag till
fullföljdsbegränsning i taxeringsmål •— framhållit såsom angeläget, att taxeringsförfarandet
tas upp till samlat bedömande. De erinrar vidare om sitt
uttalande vid samma tillfälle, att, om vid en sådan utredning angående taxeringsprocessen
i samtliga instanser ur taxeringssynpunkt specialregler rörande
förfarandet i regeringsrätten skulle befinnas erforderliga, sådana kunde
införas i taxeringslagstiftningen. De sakkunniga håller fortfarande före,
att en samlad översyn över taxeringsprocessen i dess helhet är erforderlig,
varigenom bl. a. skulle kunna klarläggas vilka de specialregler är, som kan
behövas för förfarandet i skattemål hos regeringsrätten och kammarrätten.

Jämväl kammarrätten har vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål
hänvisat till besvärssakkunnigas utredning angående det administrativa
besvärsinstitutet.

Utskottet delar den i remissyttrandena framförda uppfattningen att resultatet
av det utredningsarbete, som för närvarande pågår hos besvärssakkunniga,
icke lämpligen bör föregripas genom att man nu i särskild ordning till
utredning i hela dess vidd upptar frågan om reglerna för handläggningen i
kammarrätten av skattemål. Förutom de skäl häremot som anförts av remissinstanserna
vill utskottet framhålla, att utformningen av förfarandet i
sådana mål i mycket måste bli beroende av hur de genom 1956 års taxeringsreform
vidtagna åtgärderna för att ge prövningsnämnderna eu mer domstolsliknande
karaktär kommer att utfalla i praktiken. Det synes önskvärt
att innan processen i kammarrätten i skattemål blir föremål för en mer
genomgripande översyn någon tids erfarenhet vunnits av det nya prövningsnämndsförfarandet.
Utskottet vill i detta sammanhang och i anslutning till
vad besvärssakkunniga yttrat rörande behovet av en översyn av hela taxeringsprocessen
erinra om att 1956 års bevillningsutskott uttalade i sitt be -

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

tänkande nr 56 att det var önskvärt att sedan någon tids erfarenhet vunnits
av tillämpningen av den nya taxeringsförordningen ytterligare översyn i sakligt
och tekniskt avseende kom till stånd. Vissa ändringar kunde aktualiseras
om regler infördes syftande till begränsning i någon form av rätten att
fullfölja talan i högsta instans. Utskottet framhöll vidare att sedan pågående
utredning rörande besvärsinstitutet slutförts, det kunde bli önskvärt med en
översyn av taxeringsförordningen för att bringa dess stadganden i bästa
möjliga överensstämmelse med eventuella allmänna regler för förvaltningsprocessen.

I de nu behandlade motionerna 1:26 och 11:31 har också riktats kritik
i speciella hänseenden mot skatteprocessen i kammarrätten. I första hand
tar dessa sikte på avsaknaden av ett muntligt förfarande, varjämte understrykes
vikten av en aktiv processledning över huvud taget. Vidare uppställer
motionärerna som ett önskemål, att garantier skapas för enhetlighet i
rättstillämpningen.

Det förhållandet att utskottet anser att en särskild utredning med syfte
att utforma lagregler om förfarandet i kammarrätten inte för närvarande
bör tillsättas innebär inte att utskottet ställer sig avvisande till tanken på
en reformering i olika hänseenden av förfarandet i kammarrätten och organisationen
därstädes. Tvärtom framstår reformkraven nu än mer befogade
än tidigare med hänsyn till det beslut om begränsning av rätten till fullföljd
av skattemål till regeringsrätten, som riksdagen nyligen fattat och
vilket innebär att kammarrätten blir sista instans i ett antal inkomstskattemål.
Utskottet lår i detta sammanhang erinra om att utredningen om fullfölj
dsrätt i skattemål uttalade, att en begränsning i fullföljdsrätten skulle
kunna inverka på arbetsförhållandena i kammarrätten genom att denna
domstol med en sådan ordning i viss utsträckning skulle bli sista instans.
Några förslag framlades emellertid inte på detta område av utredningen.
I proposition nr 32 till årets riksdag, vari förslag framlades om fullföljdsbegränsningen,
fann föredragande departementschefen för sin del att ett
ställningstagande i fråga om kammarrätten borde kunna anstå, eftersom
iulllöljdsbegränsningen i vart fall icke kunde få några följdverkningar för
kammarrättens vidkommande under budgetåret 1958/59. Huruvida densamma
senare kunde göra organisatoriska förändringar i kammarrätten påkallade
torde böra prövas tidigast vid den nästföljande budgetbehandlingen
och under hänsynstagande till de förhållanden som i övrigt då förelåg. Utskottet
vill också påpeka att kammarrätten i sitt remissvar förklarat sig
beredd att ta initiativ till åtgärder för tillgodoseende av motionärernas önskemål,
i den mån sådana åtgärder kan befinnas påkallade och möjliga att
genomföra, utan att de rätt ssökande därigenom vållas allvarligare dröjsmål.
Det är naturligt att i motionerna berörda och andra reformbehov kommer
att uppmärksammas av kammarrätten i samband med det nu pågående arbetet
med uppgörande av förslag till ändrad instruktion, vilket skall underställas
Kungl. Maj:ts prövning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Bland de åtgärder som enligt motionärernas mening borde vidtagas med
avseende å skatteprocessen i kammarrätten har särskilt framhållits införande
av ökade möjligheter till muntligt förfarande. I de många fall, då
skattemålen avser rena bevisningsfrågor, borde det exempelvis vara en
självfallen sak, att kammarrätten kan anordna och också anordnar ett
muntligt förfarande. Detta anser motionärerna påkallat såväl ur den skattskyldiges
synpunkt som med hänsyn till det allmänna. Den enskilde bör beredas
tillfälle att direkt inför dem, som har att avgöra målet, anföra all den
bevisning och den övriga argumentation han kan ha att andraga. Det allmännas
representant bör ha den möjlighet muntligheten ger att fullständiga
utredningen och skapa bästa möjliga underlag för ett riktigt avgörande från
kammarrättens sida.

Som kammarrätten framhållit lägger dess instruktion inte hinder i vägen
för att muntligt förfarande tillämpas. Att sådant förfarande inte kommit till
användning i nämnvärd utsträckning torde bl. a. sammanhänga med att
möjlighet saknas att tillerkänna vittnen och andra ersättning för inställelsen
och med att parterna ofta skulle förorsakas tidsspillan och besvär. En
mer avsevärd användning av muntlighet hindras givetvis av att kammarrättens
personalstyrka inte är dimensionerad härför.

Det ligger i sakens natur, att förfarandet i kammarrätten regelmässigt
måste vara skriftligt, och detta torde också vara tillfyllest i övervägande antalet
mål. Eu övergång mera allmänt till muntligt förfarande skulle medföra
starkt ökade kostnader såväl för det allmänna som för de skattskyldiga och
kräva en organisation av helt andra mått än den nu förekommande. De
skattskyldiga bör ej heller utan bärande skäl åsamkas kostnader för resor
i och för inställelser i skattemål och eventuellt också för juridiskt biträde.

Även om flertalet taxeringsmål är av sådan art att den skriftliga proceduren
ter sig mest ändamålsenlig, kan å andra sidan inte förnekas att ett
muntligt förfarande i vissa mål skulle vara värdefullt. Detta kan t. ex.
vara fallet i mål, där bevisningen har avgörande betydelse. Allmänt sett ger
ett muntligt förfarande — vid vilket framkomna uppgifter omedelbart kan
bli bemötta eller närmare belysta och materialet kan kompletteras med frågor
direkt till parterna — ett säkrare underlag för tvistefrågors bedömande
än en rent skriftlig procedur. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det således av
betydelse att möjligheter finns till muntlig förhandling. Utskottet får i detta
sammanhang erinra om att 1956 års taxeringsförordning erbjuder vidgade
möjligheter till muntlig förhandling inför prövningsnämnden. Enligt
utskottets uppfattning är det angeläget att också kammarrätten ges möjlighet
att i praktiken tillgripa muntligt förfarande i större omfattning än nu.
De torde i första hand böra ankomma på kammarrätten alt undersöka om
något eller några av de olika uppslag till lösning av detta problem, som
framförts från skilda håll, kan vara ändamålsenligt. Utskottet förbiser härvid
inte att vissa ekonomiska spörsmål tarvar sin lösning i samband härmed,
bl. a. frågan om ersättning till de personer som inställer sig till muntligt förhör
inför kammarrätten.

16 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

1 de nu behandlade motionerna har vidare uttalats önskemål om, att vid
meddelande av regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål vikten
av en aktiv processledning betonas. Denna fråga har de berörda remissinstanserna
utförligt belyst ur såväl principiella som praktiska synpunkter.
Utskottet kan för sin del inskränka sig till att framhålla, att nuvarande bestämmelser
synes ge tillräckligt utrymme för en aktiv processledning från
kammarrättens sida. Att processledningen måhända inte alltid blivit så aktiv
som i och för sig varit önskvärt torde bero på andra faktorer. Främst lär
väl därvid ha inverkat att kammarrättens organisation varit alltför knappt
tilltagen för att kunna tillgodose både kravet på att inkomna mål avgöres
inom rimlig tid och önskemålet om en aktiv processledning. Enligt vad utskottet
inhämtat har balansen i kammarrätten av icke avgjorda skattemål,
vilken under en lång följd av år varit betydligt större än antalet avgjorda
mål, vid senaste årsskiftet nedbringats till en mer normal nivå motsvarande
icke fullt ett års avverkning. Härtill kommer att måltillströmningen synes
vara i avtagande. I den mån denna tendens fortsätter bör samtidigt som ett
snabbare avgörande av skattemålen kan förväntas förutsättningarna för en
aktivare processledning förbättras. Vid bedömande av kammarrättens personalbehov
för att kunna tillgodose kravet på en kraftigare processledning
bör beaktas, att de genom 1956 års taxeringsreform vidtagna åtgärderna
med avseende på underinstanserna efter hand bör ge till resultat att utredningen
i skattemål i underinstanserna blir bättre och fullständigare än vad
hittills i regel varit fallet. Härigenom bör kammarrättens avgörande av målen
underlättas samtidigt som behovet av ytterligare utredningsåtgärder
från kammarrättens sida bör bli mindre än nu. Å andra sidan kan det merarbete
med målens avgörande, som kan antagas uppkomma genom fullföljdsbegränsningen,
komma att verka i motsatt riktning.

I motionerna har vidare uttalats det önskemålet, att vid meddelande av
regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål garantier skapades
för enhetlighet i rättstillämpningen. Kammarrätten har i sitt remissyttrande
angivit en rad åtgärder, som vidtagits för befordrande av en enhetlig
rättstillämpning. Enligt kammarrättens uppfattning har i förevarande hänseende
de åtgärder vidtagits, som kan ifrågakomma hos en på skilda avdelningar
arbetande kollegial domstol och som med hänsyn till kammarrättens
nuvarande arbetsbelastning och de villkor i övrigt, under vilka kammarrätten
har att fullgöra sina arbetsuppgifter, rimligtvis kan genomföras.

Utskottet har för sin del inte möjlighet att överblicka i vad mån de av
kammarrätten vidtagna åtgärderna för främjande av en enhetlig rättstilllämpning
är tillräckliga, även i det ändrade läge som uppkommit genom att
kammarrätten i och med att fullföljdsbegränsningen av skattemål till regeringsrätten
inträder blir sista instans i vissa mål. Utskottet vill med bestämdhet
understryka nödvändigheten av att kammarrätten ägnar denna
fråga fortsatt uppmärksamhet och verksamt söker främja en enhetlig rättstillämpning
inom kammarrätten.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Utskottet övergår härefter att behandla yrkandet i motionen II: 400 om utredning
rörande rätt för ledamöter i kammarrätten att mot ei sättning ataga
sig privata skatteuppdrag eller alt med tjänsten förena bisyssla i underordnad
skatteinstans. Dessa spörsmål har som framhållits i remissyttrandena
tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sedan riksdagens revisorer
i sin år 1926 avgivna berättelse ifrågasatt lämpligheten av att befattningshavare
vid kammarrätten förordnades som ordförande eller ledamot i
taxeringsnämnd, anförde statsutskottet i avgivet utlåtande (nr 111/1927),
att det visserligen ur principiell synpunkt måste anses mindre lämpligt att
dylika förordnanden meddelades, men att det å andra sidan inte kunde förnekas
att det i vis a fall kunde vara till fördel för arbetet att befattningshavare
erhöll den vidgade erfarenhet, som genom sådana förordnanden kunde
vinnas. Utskottet underströk dock angelägenheten av att förordnanden av
detta slag inskränktes i möjligaste mån.

De synpunkter som tidigare framförts från riksdagens sida beträffande
rätten för befattningshavare i kammarrätten att inneha uppdrag i underordnad
instans synes alltjämt äga giltighet. En lämplig avvägning av de olika
intressen, som här gör sig gällande, torde nås om man, som kammarrätten
förklarat sig beredd förorda i tidigare omnämnda förslag till omarbetad instruktion,
stadgar ett uttryckligt förbud för kammarrättsråd och assessorer
att samtidigt med tjänstgöring i kammarrätten inneha dylika uppdrag.

Beräffande frågan om rätt för ledamöter i kammarrätten att biträda enskilda
i skatteärenden, vill utskottet erinra om att redan 1943 års bevillningsutskott
i anslutning till ett förslag att stadga förbud för befattningshavare å
landskontor att mot ersättning lämna inom länet bosatt skattskyldig biträde
i skatte- eller uppbördsärenden ifrågasatte, om inte ett förbud av sådant slag
borde gälla jämväl för befattningshavare vid kammarrätten. Något sådant
förbud har inte införts för kammarrättens del. Som justitieombudsmannen
anmärkt tarvas en mera allmän reglering av hithörande frågor, varvid en
översyn bör ske av de förbudsregler som nu finns på olika håll. Innan en
sådan generell reglering kommit till stånd bör man för kammarrättens del
kunna nöja sig med att införa bestämmelser om förbud att mot ersättning
utöva viss verksamhet, analoga med de för bl. a. hovrättsledamöter nu gällande.
Då kammarrätten förklarat sig beredd att föreslå dylika bestämmelser
i samband med revisionen av kammarrättens instruktion, anser utskottet
sig inte ha anledning förorda en utredning av frågan.

1 anslutning till vad justitiekansler!! uttalat vill utskottet ifrågasätta, om
bestämmelser i nu berörda hänseenden inte bör införas jämväl med avseende
å de regeringsrättssekreterare, som är föredragande i skattemål.

Yrkandet i motionen I: 261 går ut på att vissa befattningshavare endast i
undantagsfall skulle tillåtas att inneha uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd.
De befattningshavare som åsyftas är polismän, åklagare och domare.
Som skäl för yrkandet har motionären bl. a. anfört alt det ur principiell
synpunkt väcker betänkligheter att både domare och åklagare till följd av

2 liihang till riksdagens protokoll 1958. 7 samt. Nr 35

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

jäv ej torde kunna komma i fråga att döma eller utföra åklagartalan i sådana
mål som de tidigare handlagt i egenskap av ordförande i taxeringsnämnd.
Ej heller kan det anses överensstämmande med allmän rättsuppfattning
att polisman genom sin verksamhet som ordförande eller ledamot
av taxeringsnämnd kan erhålla uppgifter och ledtrådar, som kan av honom
användas i hans tjänsteutövning som polis. Vidare har motionären erinrat
om nu nämnda tjänstemäns stora arbetsbörda och att det därför från kommunerna
såsom arbetsgivare kan riktas vissa erinringar mot de nuvarande
förhållandena.

Enligt utskottets uppfattning bör den största försiktighet iakttas då det
gäller att generellt avskära vissa yrkeskategorier från rätten att inneha det
förtroendeuppdrag, som verksamheten som ordförande eller ledamot i taxeringsnämnd
innebär. Ett konsekvent tillämpande av de av motionären hävdade
grundsatserna skulle medföra att sådana uppdrag inte kunde innehas
av åtskilliga yrkeskategorier.

Såvitt utskottet kunnat erfara har hittills icke yppats nämnvärda olägenheter
av att domare, åklagare och polismän vid sidan av sin tjänst innehar
taxeringsuppdrag. Härtill kommer att de redan nu stora svårigheterna att få
kompetenta ordförande i taxeringsnämnderna skulle bli större, om de i motionerna
åsyftade befattningshavarna helt utestängdes. Där arbetsförhållandena
i huvudsysslan är sådana att arbetet blir lidande genom taxeringsuppdraget,
bör häremot andra åtgärder än ett generellt förbud tillgripas. Utskottet,
som anser att frågan liksom hittills i det särskilda fallet bör prövas
av vederbörande länsstyrelse, avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Slutligen bär utskottet att ta ställning till yrkandet i motionerna I: 22 och
II: 27 om befogenhet för lokal skattemyndighet att rätta uppenbara felaktigheter
i av taxeringsnämnd åsatta taxeringar. Som skäl för yrkandet har i
främsta rummet anförts, att en dylik ordning direkt tillgodoser syftet att
med minsta möjliga omgång undanröja uppenbara felaktigheter, vilka ofta
först uppmärksammas hos de lokala skattemyndigheterna. Härigenom skulle
i större utsträckning än vad eljest är möjligt rättelser kunna vidtas innan debetsedlarna
utsändes.

I detta sammanhang bör anmärkas, att 1955 års taxeringssakkunniga
övervägde om icke taxeringsnämnd borde tilldelas befogenhet i vissa fall alt
till ny prövning upptaga taxering, beträffande vilken slutligt beslut redan
meddelats, nämligen om taxeringen på grund av uppenbart förbiseende från
nämndens eller den skattskyldiges sida blivit felaktig. Av olika anledningar

främst risken för att ett sadant förfarande kunde leda till sammanblandning
av taxeringsnämndens och prövningsnämndens uppgifter — ansågs
detta emellertid inte tillrådligt. I stället förordade de sakkunniga införandet
av en möjlighet för ordförande i prövningsnämnd att ensam avgöra vissa
mål, nämligen dels mål om rättelse av uppenbara felaktigheter, dels över
huvud taget mål, som icke är av tvistig natur, d. v. s. sådana där parterna
är ense. Bestämmelser av sådan innebörd intogs sedermera i 1956 års taxeringsförordning.

Bevillningsutskottets betänkande nr ,35 år 1958

Utskottet vill inte bestrida att den i motionerna skisserade ordningen skulle
kunna medföra vissa fördelar framför allt i form av en snabb handläggning
av de ärenden, i vilka fel upptäcks i samband med utskrivande av debetsedlarna.
Emellertid är som motionärerna själva påpekat vissa nackdelar förenade
med ett dylikt rättelseförfarande. Sålunda skulle instansordningen
brytas och fara för kompetenskonflikter lätt uppkomma. I de ofta förekommande
fall då häradsskrivaren eller kronokamreraren är ordförande i taxeringsnämnd
skulle genomförandet av motionärernas förslag innebära att det
av statsmakterna avvisade systemet med självrättelse på en omväg infördes.
Det bör också framhållas, att fråga uppkommit att å häradsskrivaren överföra
vissa arbetsuppgifter inom indrivnings- och utsökningsväsendet. Ställning
till dessa förslag bör tas innan man överväger att till de lokala skattemyndigheterna
överföra nya uppgifter inom taxeringsområdet. Det är inte
heller lämpligt att innan någon som helst erfarenhet vunnits av hur systemet
med rättelse av misstagstaxeringar o. d. genom beslut av ordföranden
i prövningsnämnden kommer att fungera genomföra en sådan åtgärd som
den i motionerna föreslagna. Utskottet avstyrker därför bifall till de förevarande
motionerna I: 22 och II: 27.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 26 av herr Ollén in. fl. och II: 31 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl. om lagstiftning rörande förfarandet vid
handläggning av skattemål i kammarrätten, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i avseende å nämnda
motioner anfört;

2) att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:400
av herr Eliasson i Stockholm angående rätt för ledamot av
kammarrätten att med tjänsten förena uppdrag i underordnad
skatteinstans, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i avseende å berörda motion anfört;

3) att de likalydande motionerna I: 22 av herr Lindblom
m. fl. och II: 27 av herr Nihlfors m. fl. om rätt för lokal
skattemyndighet att rätta uppenbara felaktigheter i av taxeringsnämnd
åsatta taxeringar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

4) att motionen 1:261 av herr Svärd angående förening
av uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnd med tjänsteinnehav
såsom domare, åklagare eller polisman icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 april 1958

På bevillningsutskottets vägnar:
EDGAR SJÖDAHL

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Spetz, Snygg, Gustaf Elofsson,
Erik Jansson, Bengtson, Tage Johansson*, Yngve Nilsson, Hellebladh* och
Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Sundström, Kärrlander, Christenson i
Malmö, Andersson i Essvik, Nilsson i Bästekille, Jansson i Aspeboda, fru
Holmqvist, herrar Stenberg, Carlsson i Västerås* och Rydén.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år l!)58

Bilaga

Kammarrätten

Motionerna utmynna i en hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning om antagande av lagregler om ett
förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av skattemål. I motionerna
har betecknats som en öppen fråga, huruvida dessa lagregler borde
få sin plats i taxeringsförordningen eller om de borde givas en mera fristående
ställning och tillämpas även i andra mål än taxeringsmål. I motionerna
ha uttalats önskemål, att vid utformningen av sådana lagregler vikten
av en aktiv processledning betonades i högre grad än nu är fallet, därvid
förordats muntligt förfarande i vissa fall, samt att garantier skapades för
enhetlighet i rättstillämpningen.

Av reglerna för handläggningen av hos kammarrätten fullföljda skattemål
ha i nu gällande taxeringsförordning inrymts i huvudsak endast föreskrifter,
vilka ha avseende å den förberedande utredning av målen och de
expeditionella åtgärder, som ankomma på de lokala taxeringsmyndigheterna.
Dessa föreskrifter synas även ha sin naturliga plats i taxeringsförordningen,
i vilken de lokala taxeringsmyndigheternas befattning med taxeringen
i huvudsak regleras.

De huvudsakliga föreskrifterna rörande handläggningen i kammarrätten
av skattemål återfinnas i den för kammarrätten gällande instruktionen av
den 18 december 1942. Enligt 30 § av nämnda instruktion skall vad i allmän
lag är stadgat för hovrätt i fråga om, bland annat, förfarandet i rättegången
i tillämpliga delar lända till efterrättelse för kammarrätten, där icke avvikande
bestämmelser blivit i instruktionen eller annorledes meddelade. Detta
innebär, att handläggningen i kammarrätten av skattemålen sker principiellt
i enlighet med bestämmelserna i rättegångsbalken, i den mån dessa äro
tillämpliga å process hos kammarrätten i skattemål.

Emellertid är för närvarande det administrativa besvärsinstitutet och
därmed sammanhängande frågor föremål för utredning av sakkunniga.
Dessa, vilka antagit benämningen besvärssakkunniga, ha i ett principbetänkande
om administrativt rättsskydd (SOU 1955: 19) uppdragit vissa
riktlinjer för sin fortsatta utredning rörande allmänna regler för det administrativa
besvärsinstitutet. I betänkandet föreslå de sakkunniga (s. 75), att
de allmänna regler angående besvär, som de anse kunna uppställas, sammanföras
i en författning, som huvudsakligen skulle reglera det administrativa
besvärsinstitutet men jämväl innefatta vissa bestämmelser om andra
ämnen. Denna borde få karaktären av en lag, stiftad i den ordning RF § 87
mom. 1 föreskriver. De sakkunnigas tanke har varit (s. 78), att regleringen
skulle göras så fullständig, alt framdeles intet utrymme behövde lämnas för
en analogisk tillämpning av rättegångsbalkens regler. De sakkunniga förutsätta
(s. 87), att den lagstiftning, vartill de sålunda ämna framlägga förslag,
skall ha avseende även å kammarrätten. Rörande lagstiftningens innehåll
angiva de sakkunniga (s. 88—89), bland annat, att i denna bör regleras
även förfarandet hos besvärsmyndighct, samt att de sakkunniga i sitt
förslag i denna del ämna lämna utrymme för ett muntligt förfarande.

Kammarrätten finner, att resultatet av det utredningsarbete, som sålunda
för närvarande pågår hos besvärssakkunniga, icke lämpligen bör föregripas
genom att nu i särskild ordning till utredningen i hela dess vidd upp -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

taga frågan om reglerna för handläggningen i kammarrätten av skattemål.

Kammarrätten har emellertid funnit sig böra i detta yttrande upptaga
vissa i motionerna berörda detalj spörsmål.

Vad angår det i motionerna uttalade önskemålet därom, att vid meddelande
av regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål vikten av
en aktiv processledning betonas, vill kammarrätten erinra om att möjligheter
till processledning i kammarrätten redan finnas inrymda i den för
kammarrätten gällande instruktionen. Så har skett dels genom den förut
berörda, i 30 § av instruktionen intagna allmänna hänvisningen till rättegångsbalken,
dels genom vissa särskilda föreskrifter i instruktionen. Sålunda
föreskrives i 23 § andra stycket av instruktionen, att kammarrätten
har att, där så anses erforderligt, i bland annat skattemål infordra förklaringar
samt lämna vederbörande tillfälle att inkomma med påminnelser
ävensom inhämta yttranden från ämbetsverk och myndigheter. Vidare äger
jämlikt 25 § av instruktionen kammarrätten, därest i något på kammarrättens
prövning beroende mål muntligt förhör finnes höra äga rum eller
vittnens hörande vara av omständigheterna påkallat och förhöret ej lämpligen
kan ske hos kammarrätten, förordna om förhörets hållande vid allmän
underrätt i orten och i sådant avseende meddela erforderliga föreskrifter.

Beträffande de praktiska fördelar och olägenheter, vilka äro förenade
med dessa olika former för komplettering på kammarrättens initiativ av utredning
i på dess prövning beroende mål, och deras därav betingade användbarhet,
tillåter sig kammarrätten hänvisa till vad som därom anförts i
två särskilda av kammarrätten till riksdagens bevillningsutskott avgivna utlåtanden,
det ena, av den 13 mars 1941, i anledning av de vid 1941 års riksdag
väckta likalydande motionerna 1:30 och 11:43 och det andra, av den
20 mars 1950, i anledning av vissa vid 1950 års riksdag väckta motioner,
nämligen bland andra de likalydande motionerna 1:230 och 11:290 samt
motionen II: 286.

I dessa utlåtanden har kammarrätten framhållit, att skattemålen voro av
den beskaffenhet, att vid deras handläggning i kammarrätten den skriftliga
förhandlingsformen i regel utan tvivel vore den mest ändamålsenliga, men
vitsordat, att mål kunde förekomma, i vilka de föreliggande omständigheterna
voro sådana, att muntlig handläggning kunde vara ägnad att främja
ett riktigt avgörande.

I fall, då kammarrätten funnit utredningen i skattemål vara på avgörande
punkter ofullständig, har kammarrätten skriftligen genom kommunikation
enligt 23 § av kammarrättens instruktion föranstaltat om kompletterande
utredning, då kommunikation bedömts vara ägnad att leda till ett bättre
underlag för målets avgörande. Tekniskt har detta kunnat ske på olika sätt.
I vissa fall har i kammarrättens kommunikationsresolution direkt angivits,
i vilka avseenden ytterligare utredning befunnits påkallad. I andra fall, i
allmänhet sådana i vilka sakläget framstått som mera oklart och därför
svårigheter mött att fullständigt uppräkna de olika kompletteringar, som
kunde vara erforderliga, har i stället anlitats det förfaringssättet, att vid akr
ten i det kommunicerade målet fogats en promemoria, i vilken angivits, i
vilka avseenden utredningen framstode såsom oklar. Genom kommunikationsresolution
har kammarrätten då endast berett tillfälle till förklaring
eller påminnelser, med eller utan hänvisning till denna promemoria, alu
efter omständigheterna. I de senare fallen framgår icke alltid av kammarrättens
registratur, att sådant särskilt initiativ från kammarrättens sida
tagits till kompletterande utredning. Av sådan anledning kan kammarrätten
nu icke lämna någon siffermässig redogörelse för, i vilken utsträckning

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

så skett. Kammarrätten kan därom endast meddela, att kammarrätten i
större utsträckning än vad förr ägde rum sett sig föranlåten att taga initiativ
till utredning i skattemålen, vilket torde få ses som en naturlig följd av
den alltmera komplicerade beskaffenheten av de frågor, vilka underställas
kammarrätten, och de därmed ökade svårigheterna för parterna att själva
bedöma, i vilka avseenden utredning är erforderlig. I regel har sådant initiativ
till utredning berett kammarrätten tillgång till ett mera fullständigt
material, men har å andra sidan givetvis icke kunnat undgå att verka fördröjande
på målens avgörande.

På grund av de olägenheter, varmed enligt vad som utvecklats i de tidigare
åberopade utlåtandena den muntliga formen för införskaffande av utredning
i skattemålen är behäftad, har denna utväg icke ansetts böra av
kammarrätten anlitas, då med den skriftliga formen kunnat uppnås likvärdigt
resultat. Sålunda har kammarrätten, som framhållits i det år 1950
avgivna utlåtandet, särskilt med hänsyn till de kostnader och den tidsspillan,
som därigenom kunde påläggas framför allt de skattskyldiga, hittills
icke funnit sig föranlåten att föranstalta om muntliga förhandlingar inför
kammarrätten i andra fall, än då sådana påkallats av den skattskyldige.
Olägenheterna för parterna av den muntliga formen för införskaffande av utredning
synas mindre framträdande, då så sker i den ordning, varom förmäles
i 25 § av kammarrättens instruktion. Emellertid tillkommer här en
annan olägenhet, vilken kammarrätten redan i sitt förut åberopade remissutlåtande
av år 1941 antytt, nämligen den att de allmänna underrätterna
därigenom påläggas uppgifter inom ett område, som ligger utanför deras
vanliga verksamhetsområde och därför ofta måste vara för dem i viss mån
främmande. Inom kammarrätten har redan i samband med det remissutlåtande,
som avgavs år 1941, diskuterats möjligheten av att överflytta denna
uppgift från de allmänna underrätterna till prövningsnämnderna. Prövningsnämnderna
torde få antagas besitta i större mått den praktiska erfarenhet
på beskattningens område, vilken utgör en viktig förutsättning för
att sådana förhör skola leda till därmed avsedda resultat. Då kammarrätten
hittills avstått från att genom framläggande av direkt förslag därom taga
initiativ till en sådan ändring av ordningen för förhörs hållande utom kammarrätten,
som nu antytts, har detta i huvudsak berott på en viss tveksamhet
rörande prövningsnämndernas förmåga att fylla denna uppgift med
hänsyn till deras relativt svaga organisation. Sedan prövningsnämnderna
numera genom de organisatoriska förändringar, vilka genomförts innevarande
år, givits en mera domstolsmässig funktion, synes denna fråga ha
kommit i ett nytt läge. Kammarrätten anser sig böra erinra om, att en ändring
i nu antytt avseende i föreskrifterna om förhörs hållande utanför kammarrätten
torde förutsätta ändring av bestämmelserna i taxeringsförordningen
om prövningsnämnds arbetsuppgifter.

I de nu remitterade motionerna har erinrats om, alt i propositionen nr
32 vid innevarande års riksdag framlagts förslag om ändring av taxeringsförordningen,
innebärande inskränkning i rätten att hos Kungl. Maj :t fullfölja
talan i vissa skattemål. Ett genomförande av denna inskränkning i
fuliföljdsrätten skulle ytterligare accentuera vikten av att i de mål, i vilka
kammarrätten sålunda kunde komma att bliva sista instans, i vart fall senast
hos kammarrätten förelåge för ett materiellt rikligt avgörande erforderlig
utredning och bevisning.

Uppenbart torde emellertid vara, att i den mån bristfälligheter föreligga
i utredningen av skattemålen, dessa brister böra, såvitt möjligt, botas, redan
innan målen föreläggas prövningsnämnden, så alt denna erhåller till -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

gång till det processmaterial, som är erforderligt för ett materiellt riktigt bedömande
av föreliggande frågor. Förutom de uppenbara risker för ett materiellt
oriktigt avgörande hos prövningsnämnden, som bristfälligheter härutinnan
äro ägnade att medföra, är ett botande av dessa brister först bos
kammarrätten och på dess initiativ förenat med vissa vanskligheter, därför
att initiativ till sådan kompletterande utredning hos kammarrätten ofta
kan tagas först vid en så sen tidpunkt, att det dåmera föreligger svårigheter
att framskaffa utredning och bevisning i de hänseenden, vari sådan befinnes
erforderlig.

Trots dessa uppenbara förhållanden förekommer det, att i skattemål,
vilka överlämnats till kammarrätten, utredningen har befunnits på avgörande
punkter ofullständig. I vad mån detta förhållande beror på bristande
initiativ till utredning från de lokala taxeringsmyndigheternas sida och i
vad mån anledningen därtill är bristande beredvillighet från de skattskyldigas
sida att — även i av dem anhängiggjorda mål — förebringa fullständig
utredning rörande de omständigheter, vilka äro avgörande för målets
utgång, undandrager sig ofta kammarrättens bedömande. Kammarrätten
vill emellertid i detta sammanhang erinra om, att jämlikt stadgande i 97 §
taxeringsförordningen genom prövningsnämnds kansli infordrade förklaringar
eller yttranden över besvär över prövningsnämndens beslut skola i
avskrift översändas till klaganden.

Kammarrätten vill även i detta sammanhang framhålla, att den beslutade
ändring av taxeringsorganisationen i länen, vilken nu är under genomförande
och syftar till en förstärkning av de lokala taxeringsmyndigheterna,
kan förväntas komma att få gynnsamma verkningar även med avseende
å utredningen i skattemålen.

I motionerna har vidare uttalats det önskemålet, att vid meddelande av
regler för handläggningen i kammarrätten av skattemål garantier skapades
för enhetlighet i rättstillämpningen.

Kammarrätten vill icke underlåta att i detta sammanhang framhålla beträffande
lagtolkningen, att skattelagstiftningen icke, lika litet som lagstiftningen
på andra områden, alltid har kunnat så utformas, att den i
alla avseenden är fullt entydig. Kammarrätten, liksom de allmänna domstolarna,
har att vid sin lagtolkning följa den praxis, som kommer till uttryck
i den högsta instansens avgöranden. I den mån skattelagstiftningens
rätta tolkning icke blivit sålunda genom praxis fastslagen, erbjuda sig inom
kammarrätten större möjligheter, vilka även utnyttjas, att i frågor rörande
lagtolkningen rådföra sig de olika divisionerna emellan, än vad fallet kan
bliva beträffande de olika hovrätterna inbördes.

Vad därefter angår rättstillämpningen, innebär ju kammarrättens dömande
verksamhet en tillämpning av den sålunda tolkade lagstiftningen
på de olika rättstvister, vilka bringas under kammarrättens prövning, under
beaktande av de för varje särskilt fall skiftande faktiska omständigheterna.
Vad som i detta sammanhang enligt motionerna synes ha uppfattats
som en icke enhetlig rättstillämpning, torde i själva verket i regel vara endast
en naturlig följd av att i måhända skenbart likartade fall bedömningen
på grund av faktiska olikheter i fråga om utredda och bevisade omständigheter
måst utfalla olika.

Kammarrätten har, så långt det befunnits praktiskt möjligt, vidtagit anstalter
för befordrande av en enhetlig rättstillämpning genom sammanförande
av vissa skattemål, i vilka tvistefrågorna äro att hänföra till samma
ämnesområde, till avgörande å en eller ett fåtal divisioner, genom konferering
av likartade mål eller av mål, vilka eljest äga samband med varandra,

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

genom särskild registrering av avgöranden i mål, vilka kunna förväntas
bliva av intresse vid prövning av samma fråga i andra mål, samt genom
vidtagande av andra likartade åtgärder. Även i fråga om rättstillämpningen
föreligger givetvis hos kammarrätten den utnyttjade möjligheten att rådföra
sig de olika divisionerna emellan.

Kammarrätten är av den uppfattningen, att de åtgärder vidtagits för
främjande av en enhetlig rättstillämpning inom kammarrätten, som kunna
ifrågakomma hos en på skilda avdelningar arhetande kollegial domstol och
som med hänsyn till kammarrättens nuvarande arbetsbelastning och de villkor
i övrigt, under vilka kammarrätten har att fullgöra sina arbetsuppgifter,
rimligtvis kunna genomföras.

Kammarrätten kommer givetvis fortsättningsvis, liksom hittills, att med
uppmärksamhet följa bland andra de frågor, i vilka särskilda önskemål
uttalats i motionerna, och är beredd att taga initiativ till åtgärder för tillgodoseende
av även dessa önskemål, i den mån sådana åtgärder kunna befinnas
påkallade och möjliga att genomföra, utan att därigenom vållas för
de rättssökande allvarligt dröjsmål vid fullgörande av kammarrättens arbetsuppgifter.

Kammarrättsrådet Lagergren avgav följande särskilda yttrande:

Jag finner mycket starka skäl tala för en översyn av skatteprocessen i de
båda överinstanserna, kammarrätten och regeringsrätten. I ett av mig på uppdrag
av statsrådet och chefen för inrikesdepartementet hållet föredrag inför
rikets taxeringsintendenter den 11 och den 12 november 1957 ha hithörande
problem belysts på ett flertal punkter. Jag får i detta sammanhang jämväl
hänvisa till vissa tidskriftsartiklar såsom »Skatteprocessen och nya rättegångsreformen»
(Svensk skattetidning 1949 s. 175—194) samt »Om rättegångskostnader
i taxeringsmål» (samma tidskrift 1950 s. 204—208), vari
jag angivit ett flertal spörsmål, som enligt min mening kräva sin snara lösning
i lagstiftningsväg.

Då förberörda föredrag intagits i taxeringsintendentsmötets protokoll, vilket
i stencilerat skick är tillgängligt inom finansdepartementet samt å riksdagens
bevillningsutskotts kansli, begränsar jag mig att i förevarande sammanhang
såsom eget yttrande åberopa innehållet i berörda föredrag.

Kammarrättsrådet Björne avgav följande särskilda yttrande:

Det av motionärerna gjorda uttalandet alt förfarandet i kammarrätten i
skattemål är i hög grad otidsenligt torde kunna betecknas såsom överdrivet.
Avsaknaden av utförliga författningsregler om förfarandet har icke enbart
varit av ondo. Därigenom har nämligen möjliggjorts att förfarandet inom
ramen för den av statsmakterna beslutade organisationen kunnat utformas
efter band på sätt som befunnits mest ändamålsenligt. Framför allt bör beaktas,
att förfarandet sådant det nu är för handen drager jämförelsevis ringa
kostnader, både för skattskyldiga som ha att hos kammarrätten utföra
sin talan och för statsverket som har att bära kostnaderna för kammarrättens
verksamhet. Ett mera formbundet förfarande, vari dessutom ingår muntlighet
i viss omfattning och eu aktivare processledning, måste med nödvändighet
draga högre kostnader än för närvarande såväl för målens handläggning
som för talans utförande.

Emellertid föreligga oaktat vad nu anförts vissa skäl, vilka tala för en
utredning i den riktning som i motionen antydes. Sålunda är — ehuru den
skriftliga formen måste anses vara mest ändamålsenlig i det helt övervägan -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

de antalet på kammarrättens prövning ankommande mål — omständigheterna
i vissa mål sådana, att muntlig handläggning på kammarrättstadiet får
anses önskvärd. I vissa fall vore det till fyllest, om kammarrätten hade möjlighet
att — utan återförvisning av mål till prövningsnämnden — förordna
om muntligt förhör i målet inför prövningsnämnden. I andra fall åter skulle
ett tillfredsställande underlag för målens avgörande knappast kunna erhållas
utan att kammarrätten hade möjlighet alt hålla muntlig handläggning i
parternas närvaro eller att förrätta syn. Formellt är kammarrätten visserligen
redan nu befogad att vidtaga sistnämnda åtgärder, men för att de skola
kunna begagnas måste vissa ekonomiska frågor lösas. Med hänsyn till de
åligganden, som muntlig handläggning kan komma att medföra för de skattskyldiga,
torde det för övrigt vara lämpligt att en reform i detta hänseende
åtminstone i viss omfattning genomföres i författningsväg och ej enbart
genom ändring av praxis.

Det av motionärerna framförda önskemålet om en aktivare processledning
i skattemål från skattedomstols sida kan i vissa fall vara ändamålsenligt.
Emellertid måste framhållas att en sådan processledning är synnerligen
tidsödande och därför torde kräva utökning av organisationen. Den nuvarande
är nämligen för kammarrättens vidkommande avpassad med hänsyn till att
avgörandena som regel skola grundas på det av parterna självmant förebragta
processmaterialet. Det får ej heller förbises, att en aktivare processledning
från kammarrättens sida i och för sig är ägnad att medföra en
automatisk ansvällning av kammarrättens arbetsuppgifter. Om parterna
ställa in sig på att aktiv processledning regelbundet skall utövas av kammarrätten,
torde nämligen parterna efter hand komma att i icke ringa omfattning
underlåta att självmant förebringa utredning i förlitande "på att
sådan skall infordras av kammarrätten. Införande av vissa författningsregler
i förevarande hänseende torde emellertid vara av värde för såväl parterna
som kammarrätten. Utformningen av sådana regler måste emellertid ingående
övervägas.

Förutom de av motionärerna anförda allmänt processrättsliga synpunkterna
kunna två speciella skäl anföras för att besvärsförfarandet i skattemål
— till den del detsamma avser senare led än handläggningen hos prövningsnämnd
— nu upptages till behandling. Dels avses kammarrätten regelmässigt
skola bli sista instans i ett avsevärt antal skattemål. Detta måste
få återverkningar i åtskilliga hänseenden. Dels har besvärsförfarandet hos
prövningsnämnd — liksom det grundläggande taxeringsförfarandet i första
instans — med tillämpning från och med år 1958 omdanats, i vissa hänseenden
på ett genomgripande sätt.

Det synes med hänsyn till sistnämnda omständighet naturligt att jämväl
de senare leden av skatteprocessen upptagas till behandling. Självfallet bör
därvid, såsom motionärerna jämväl framhållit, skatteprocessen genom samtliga
instanser betraktas såsom en enhet och ses i sitt sammanhang. Härav
följer emellertid, att den av motionärerna ifrågasatta utredningen — om
den anses böra komma till stånd — icke bör begränsas till förfarandet hos
kammarrätten. Även förfarandet i den högsta instansen bör beaktas vid utredningen,
inte minst med hänsyn till de återverkningar, som förfarandet i
den högsta instansen självfallet har på de lägre instansernas verksamhet.

Besvärssakkunniga

I motionerna hemställes om utredning om antagande av lagregler angående
ett förbättrat förfarande i kammarrätten vid handläggning av skattemål.
Fn första fråga, till vilken ställning bör tagas, är den," på vad sätt proces -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

sen i kammarrätten bör vara reglerad. I huvudsak stå två vägar öppna: antingen
kunna — såsom led i utformningen av en specialprocess på ett särskilt
förvaltningsområde — regler givas även om förfarandet hos kammarrätten,
eller ock kan processen i kammarrätten underkastas en generell
reglering. I den mån specialprocesser reglerats i gällande rätt, har i allmänhet
förfarandet i kammarrätten lämnats utanför. För gällande rätts del har
sålunda i huvudsak den senare av de två nyssnämnda vägarna valts. Besvärssakkunniga
ha i olika sammanhang — senast i sitt betänkande om förfarandet
vid konsumtionsbeskattning, SOU 1957:50 s. 113 — uttalat som
sin uppfattning, att förfarandet i regeringsrätten regelmässigt icke bör bindas
vid föreskrifter i speciallagstiftning. Även i fråga om kammarrätten anse
besvär ssakkunniga, att förfarandet i princip bör regleras generellt. Vad
särskilt angår de speciella krav, som på olika förvaltningsområden kunna
ställas på kammarrätten beträffande dess möjligheter att verkställa utredning,
böra dessa tillgodoses på så sätt, att kammarrätten generellt tillägges
samma utredning befogenheter, vilka tillkommit den myndighet som tidigare
prövat saken. De sakkunniga kunna härvidlag hänvisa till de allmänna
överväganden i ämnet, som de redovisat i nyssnämnda betänkande
s. 186.

Med hänsyn till kammarrättens ställning såsom en från förvaltningen i
övrigt fristående domstol bör den allmänna regleringen av processen ske
i en lag, icke såsom nu är fallet, i en administrativ författning (instruktionen
för kammarrätten).

Av besvärssakkunnigas nu redovisade inställning till frågan om processen
i kammarrätten följer, att besvärs'' akkunniga icke vilja förorda eu utredning
angående regler om en speciell skatteprocess i kammarrätten.

I de sakkunnigas uppdrag ingår att utreda frågan om en allmän lagstiftning
rörande processen i såväl kammarrätten som andra administrativa
domstolar. Icke heller en särskild utredning om en generell reglering av
processen i kammarrätten bör vid sådant förhållande lämpligen nu företagas.
Då besvärssakkunnigas arbete emellertid kan väntas giva resultat
först på något längre sikt, böra, i den mån mera omedelbart behov föreligger
av partiella reformer, sådana reformer icke anstå i avvaktan å resultatet
av besvärssakkunnigas utredning.

De sakkunniga ha utgått från att regleringen av processen i kammarrätten,
liksom i regeringsrätten, skall vara generell men förutsatt att vid sidan
av de allmänna reglerna behov kan finnas av specialregler. Så är fallet inom
civilprocessen, där t. ex. 15 kap. GB och 20 kap. FB innehålla speciella processregler,
som komplettera de allmänna reglerna i RB. Än oftare torde behov
av specialregler föreligga inom förvaltningsprocessen. Vissa sådana specialregler
för skatteprocessen i regeringsrätten och kammarrätten finnas
redan i XIII kap. TaxF. De sakkunniga ha icke fattat sitt utredningsuppdrag
så att de skola verkställa undersökningar å olika förvaltningsområden
angående behovet av dylika specialregler vid sidan av de allmänna regler,
so in de komma att föreslå. Sådana frågor böra utredas i särskild ordning.
Besvärssakkunniga vilja i delta sammanhang erinra om att de vid flera tillfällen
— senast i sitt yttrande över betänkandet med förslag till fullföljdsbegränsning
i taxeringsmål — framhållit såsom angeläget, att taxeringsförfarandet
la ges upp till samlat bedömande (K Pr 32/1958 s. 2!)). De sakkunniga
uttalade vidare vid samma tillfälle, att om vid en sådan utredning angående
taxeringsproeessen i samtliga instanser ur laxeringssynpunkt specialregler
om förfarandet i regeringsrätten befinnas erforderliga, sådana kunna
införas i taxeringslagstiftningen (nämnda K Pr s. 71). De sakkunniga

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

hålla fortfarande före, att en samlad översyn över taxeringsprocessen i dess
helhet är erforderlig, varigenom bl. a. skulle kunna klarläggas vilka de special:
egler äro, som kunna behövas för förfarandet i skattemål hos regeringsrätten
och kammarrätten.

Besvärssakkunniga komma i det följande att till behandling upptaga de
konkreta spörsmål angående processen i kammarrätten, som omnämnts i
motionerna, och angiva, huruvida enligt deras mening sådana omedelbara
behov av partiella reformer äro för handen i berörda avseenden, att de böra
genomföras utan att besvärssakkunnigas utredningsresultat inväntas. Av
de i motionerna nämnda spörsmålen äro frågorna om aktiv processledning
och muntlighet de viktigaste. Nämnda frågor ha redan tidigare varit föremål
för riksdagens bedömande (bevillningsutskottets betänkande nr 24/
1941, där båda frågorna voro före, och betänkande nr 46/1950, där endast
frågan om muntlighet var uppe).

Frågan om aktiv processledning har stor principiell och praktisk betydelse.
För att göra dess innebörd klar för sig torde man böra utgå från vad
som är allmänna såväl som administrativa domstolars funktion i samhället.
Denna torde enklast kunna beskrivas så att en domstol skall skipa rätt,
d. v. s. avgöra tvister och andra saker på ett sätt, som står i överensstämmelse
med gällande författningar och tillika är materiellt riktigt. Re uiltatet
är avhängigt icke bara av domstolsledamöternas kunskap om gällande rätt
och förmåga att tillämpa denna kunskap utan även av det skick i vilket
målet befinner sig då det avgöres av domstolen. Ju fullständigare utredningen
är, desto större säkerhet vinnes för att domstolen kommer fram till
ett materiellt riktigt resultat. Mot bakgrunden av vad nu sagts ter det sig
naturligt att en domstol för att rätt kunna fullgöra sin uppgift tager aktiv
del i utredningen. Av praktiska och statsfinansiella skäl kan utredning -skyldighet emellertid icke åläggas domstolarna i alla mål. Även om det är
en samhällsuppgift att tillhandahålla domstolar för slitande av tvister mellan
enskilda, kan det sålunda i princip icke komma i fråga att det allmänna
skall påtaga sig kostnaderna för och besväret med utredningen i dispositiva
tvistemål. Ett visst allmänt intresse föreligger emellertid även här av att
domstolarna skola kunna ingripa i utredningen så att de ej bliva verktyg
i händerna på durkdrivna parter eller eljest nödsakade att döma på alltför
ensidigt eller bristfälligt material. I andra mål åter där ett mera utpräglat
allmänt intresse av att resultatet blir objektivt riktigt framträder är en
mer eller mindre vittgående utredningsskyldighet ålagd domstolarna. I 35: 6
RB har den lösningen valts att parterna ålagts att sörja för bevisningen
men att rätten tillagts befogenhet att, om det finnes erforderligt, självmant
föranstalta om bevisning. Av motiven framgår att man tänkt sig att utredning
ex officio skall vidtagas framför allt i indispositiva tvistemål och i mål
om brott, som hör under allmänt åtal. I andra mål, där det allmänna intresset
av utredningens fullständighet icke på samma sätt gör sig gällande,
anses domstolen böra vara mera re itriktiv och lagen stadgar till och med
förbud mot föranstaltande av viss utredning ex officio.

I fråga om skattemålen är intresset av att objektivt riktiga resultat nås
uppenbart. I TaxF finnes till och med ett särskilt stadgande, som ger uttx-yck
för denna princip. Sålunda föreskrives i 1 § TaxF att vid taxering
skall iakttagas, att de enskilda taxeringarna bliva överensstämmande med
skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga och rättvisa. Bestämmelsen
äger tillämpning även vid den prövning av taxeringar som äger
rum i ett besvärsmål i kammarrätten eller regeringsrätten. Den får sägas
vara ett typiskt uttryck för den anda som besjälade 1958 års taxeringsre -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

form. Denna karakteriserades nämligen av en strävan att utforma förtärandet
så att materiellt riktiga resultat skola kunna uppnås. Någon tvekan
om att ett betydande ansvar åvilar skattedomstolarna för utredningen i besvärsmålen
torde därför icke kunna råda.

Den kontradiktoriska utformningen av förfarandet i skattemål är ett medel
för att få till stånd en allsidig utredning i målen, innan de komma under
kammarrättens bedömande. Enligt 77 § TaxF åligger det taxeringsintendent
att vid besvär eller yttrande, som avgives över besvär, foga tillgänglig utredning.
Det är icke uttryckligen stadgat men ligger i sakens natur att taxeringsintendenten
i sitt yttrande skall bemöta den skattskyldiges argumentering
samt om han anser, att den skattskyldige icke styrkt sin talan, angiva
vad som han anser vara icke styrkt. Med hänsyn till den allmänna
uppgift han har att verka för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa
är det naturligt, att han ibland också angiver på vad sätt den skattskyldige
enligt hans mening bör styrka sin talan. Det kan icke anses till
fyllest om taxeringsintendenten blott helt allmänt anför att den skattskyldige
icke förebragt utredning, som kan föranleda ändring.

Av grundläggande betydelse för säkerställandet av en tillförlitlig utredning
är att kommunikationsprincipen upprätthålles. Varje handling, som är
av betydelse för utgången i ett mål, bör därför kommuniceras med part.
Har handlingen ingivits av part och har denne icke själv delgivit densamma
med sin motpart, bör kammarrätten ex officio föranstalta om sådan kommunikation.
Kommunikation bör ske helt rutinmässigt. Kommunikationen
tjänar utredningsintresset så till vida att part oftast, om innehållet i motpartens
skrift giver anledning därtill, inkommer med ytterligare utredning
till stöd för sin talan.

I åtskilliga lägen är det emellertid icke tillräckligt för utredningen med
rent rutinmässig kommunikation. Därutöver kunna aktiva åtgärder från
kammarrättens sida erfordras. Det kan t. ex. inträffa, att endera eller båda
parter missuppfattat de materiella reglernas innebörd och till följd härav
underlåta att utreda relevanta omständigheter eller eljest ej rätt förstå i
vilka hänseenden utredning bör lämnas. Ej minst i sådana lägen är det
påkallat, att kammarrätten tager initiativet till ett fullständigande av utredningen.
Självklart gör sig denna synpunkt särskilt gällande, då part ej
har sakkunnigt biträde. Kammarrätten kan sörja för utredningens fullständigande
genom att infordra förklaring från part, inhämta yttrande från
sakkunnig myndighet eller organisation, föranstalta om muntligt förhör
med part eller vittnesförhör med enligt TaxF uppgiftspliktig person, begära
granskning av den skattskyldiges räkenskaper in. in.

I den mån kammarrätten enligt nuvarande ordning inhämtar utredning
från skattskyldig, sker det i regel på så sätt att kammarrätten i skrivelse
anmodar den skattskyldige att inkomma med förklaring i vissa i skrivelsen
eller i vid skrivelsen fogad promemoria angivna avseenden. Tillvägagångssättet
synes lämpligt. Utredning inhämtas emellertid för närvarande från
skattskyldig blott i ett ringa antal mål. Besvärssakkunniga återkomma nedan
Lill frågan om muntligt förhör med part.

Några principiella betänkligheter kunna icke möta mot alt kammarrätten
inhämtar yttranden från sakkunniga myndigheter eller organisationer.
Vid sidan av formliga remisser kunna erforderliga uppgifter ofta erhållas
under hand genom att föredraganden i målet träder i kontakt med myndigheten
eller organisationen. Även i nämnda avseenden torde kammarrätten
nu iakttaga alltför stor återhållsamhet.

I och för sig böra några hinder icke heller möta mot alt kammarrätten

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

på eget initiativ föranstaltar om bokföringsgranskning och vittnesförhör.
Sådana åtgärder från kammarrättens sida lära icke förekomma för närvarande.
Med hänsyn till åtgärdernas ingripande karaktär torde de böra vidtagas
endast om starka skäl föreligga.

Enligt 23 § instruktionen för kammarrätten har kammarrätten, där så
anses erforderligt, att infordra förklaringar samt lämna vederbörande tillfälle
att inkomma med påminnelser ävensom inhämta yttranden från ämbetsverk
och myndigheter. Beslut härom må å kammarrättens vägnar meddelas
av ordföranden å den division, till vilken föredraganden hörer, i närvaro
av föredraganden. Enskild ledamot äger alltså i princip icke själv vidtaga
åtgärd för kommunikation eller fullständigande av utredning. Beslut
av ordförande förekommer för närvarande i regel allenast för den form av
processledande verksamhet, som består i kommunikation av yttranden mellan
parterna. I den män materiell processledning i form av inhämtande av
kompletterande uppgifter från parter förekommer, fattas beslut därom i
regel å dömande avdelning. All kommunikation och fullständigande av utredning
sker genom förmedling av länsstyrelse eller överståthållarämbetet.
Kammarrätten vänder sig aldrig direkt till part. Den nu beskrivna ordningen
synes icke rationell. Det torde böra undersökas om icke efter förebild
av arbetsformerna i hovrätt enskild ledamot kan tillerkännas rätt att åtminstone
i uppenbara fall själv ombesörja såväl vanlig enkel kommunikation
som mera kvalificerad processledning och om han icke därvid liksom
ledamot i hovrätt skulle kunna tillhandahållas biträde av underordnad juristpersonal.
Vidare torde böra övervägas om icke kammarrätten skulle kunna
vända sig direkt till part utan förmedling av länsstyrelse eller överståthållarämbetet.

Kammarrätten anförde i yttrande till bevillningsutskottet vid 1941 års
riksdag bl. a. att en mera utvidgad skriftlig procedur, inledd och genomförd
av kammarrätten, förutsätter ökad tidsutdräkt med målens avgörande och
ytterligare arbetsbelastning, och bevillningsutskottet fann i likhet med kammarrätten,
att dåvarande organisation och arbetsförhållanden icke medgåve,
att vidgad skriftlig procedur gåves större utrymme i beskattningsmålen
än som redan vore fallet. Därmed fick frågan falla. Någon lättnad i kammarrättens
arbetsbörda, som skulle kunnat lämna utrymme för kraftigare
processledning, har icke inträtt sedan 1941, utan balansen av mål har tvärtom
ökat. Man torde kunna utgå från att, även om reglerna om fullständigande
av utredning rationaliseras, en konsekvent tillämpning av principen
om aktiv processledning i kammarrätten — om ock själva dömandet blir
lättare genom en bättre utredning — kommer att medföra viss ökad arbetsbelastning
för domstolens ledamöter. Man bör emellertid icke fördenskull
liksom 1941 låta frågan falla. Läget är numera förändrat. Det är framför allt
två omständigheter som medverka härtill. Den ena är 1956 års taxeringsreform,
genom vilken såsom ovan framhållits det ansvar för utredningen,
som åvilar kammarrätten, framhävts på ett helt annat sätt än förut. Den
andra är den fullfölj dsbegränsning, som föreslås beträffande överklagande
av kammarrättens utslag och som, om den genomföres, föranleder att
vida större krav måste ställas på processen i kammarrätten än enligt nuvarande
ordning. Det vore ur rättssäkerhetssynpunkt synnerligen betänkligt
om fullföljdsbegränsning infördes i taxeringsmål utan att åtgärder samtidigt
vidtoges för att i möjligaste mån eliminera de risker för felbedömningar,
som ha sin grund i att utredningsmaterialet är bristfälligt hos den
som sista instans dömande kammarrätten.

Ett genomförande av principen om aktiv processledning hos kammarrät -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1953

ten kräver icke ändring av några processuella regler. Vad som kräves är en
modernisering av kammarrättens organisation och arbetsformer syftande
till att göra det praktiskt möjligt för kammarrätten att bedriva en sådan
processledning utan att dess avverkningskapacitet minskas i någon betydande
mån. I det la sammanhang torde även böra beaktas, att garantier böra
skapas för att kammarrätten i alla mål får en så kvalificerad sammansättning
som kan krävas beträffande en i sista instans dömande domstol.

Enligt 25 § instruktionen för kammarrätten må kammarrätten hålla
muntligt förhör med part eller vittnen eller, om sådant ej lämpligen kan
ske hos kammarrätten, förordna om förhör vid allmän underrätt i orten.
Regler saknas däremot om kostnad för sådant förhör. Kammarrätten saknar
sålunda möjlighet att av allmänna medel tillerkänna vittnen, som kallats
till förhör, ersättning för havda kostnader.

Reglerna om muntligt förhör i mål hos kammarrätten ha stannat å papperet.
Endast vid ett tillfälle — år 1949 — har sådant förhör ägt rum. En
av anledningarna är uppenbarligen att reglerna icke äro rationellt utformade.
Besvärssakkunniga ha nyligen haft att taga ställning till anordnande
av muntligt förfarande i skattemål hos en central myndighet. De sakkunniga
ha sålunda i sitt förut omförmälda betänkande om förfarandet vid
konsumtionsbeskattning föreslagit regler om muntligt förhör hos generaltullstyrelsen.

För att begränsa de olägenheter för enskild part boende långt från Stockholm,
vilka föranledas av att styrelsen har sitt säte i denna stad, förutsättes
att förhör skall kunna hållas på plats, där parten vistas, eller i närheten
därav. Möjligheterna att hålla förhör utanför Stockholm skola vidare
underlättas genom en föreslagen bestämmelse att styrelsen vid förhör må
bestå av allenast en ledamot. Det torde böra övervägas huruvida icke en liknande
ordning skulle kunna tänkas även för kammarrättens del. Besvärssakkunniga
vilja vidare erinra om att i 84 § TaxF regler införts om ersättning
av allmänna medel till den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare
för part efter kallelse av prövningsnämnden inställt sig till
muntlig förhandling hos denna nämnd. Det torde böra övervägas, om icke
motsvarande regler kunna införas för kammarrätten i avbidan på allmänna
regler i ämnet.

Anordnande av förhör medför regelmässigt tidsspillan, kostnader och
besvär för såväl de enskilda som för myndigheten. Det torde därför böra
krävas starka skäl för att förhör anordnas. Att muntligt förhör kan vara
av synnerligt värde för utredningen även i kammarrätten torde icke böra
betvivlas. Antalet förhör om året torde dock icke bli så stort att det nämnvärt
behöver inverka på kammarrättens arbetsbelastning. Det torde även
vara praktiskt om efter förebild av hovrätt målen i kammarrätten uppdelades
länsvis mellan divisionerna enligt en särskild cirkulationsordning.

I motionerna framhålles även att garantier böra skapas för enhetlighet
i rättstillämpningen i kammarrätten. 1 instruktionen för kammarrätten
finnas regler, som innefatta sådana garantier i fråga om mål, i vilka kammarrätten
dömer som sista instans. Det torde böra undersökas huruvida
icke införande av fullföljdsbegränsning i taxeringsmål kommer att medföra
behov av sådana garantier även för taxeringsmålens del.

Sammanfattningsvis vilja besvärssakkunniga uttala, att de icke kunna
tillstyrka tillsättandet av eu särskild kommitté för utredning av förfarandet
hos kammarrätten vare sig i mål i allmähet eller i taxeringsmål i synnerhet.
Besvärssakkunniga erinra vidare om att de anse en samlad översyn
över hela laxeringsprocessen påkallad. Införande av fullföljdsbegränsning
aktualiserar emellertid på ett särskilt sätt vissa reformbehov. Med avhjäl -

Bevillningsutskottets betänkande nr 35 år 1958

pandet härav bör icke anstå vare sig till dess besvärssakkunnigas allmänna
utredning är färdig eller till dess en utredning om taxeringsprocessen i dess
helhet givit resultat. Dessa behov torde i stället kunna provisoriskt tillgodoses
genom partiella reformer. Förslag härom torde kunna utarbetas av
finansdepartementet i samråd med kammarrätten. Omfattningen av de författningsändringar,
som i detta sammanhang kunna bliva erforderliga, kunna
besvärssakkunniga icke överblicka på nuvarande stadium.

580522

Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag