Bevillningsutskottets betänkande Nr 33 (Betänkande 1938:Bevu33 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 31 maj 1938 kl. 7 f. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående rätt
för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal
inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 20 maj 1938 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 319, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående
rätt för svenskt aktiebolag att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond.

Rörande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) motionen nr 361 i första kammaren av herr Roos m. fl., däri hemställts,
»att riksdagen i samband med behandlingen av proposition nr 319 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning rörande näringslivets medverkan
till krisberedskapen på sådant sätt, att företagen genom lån eller
skattelättnader uppmuntras att under lågkonjunktur arbeta på lager eller
igångsätta andra slag av arbeten»;

2) de likalydande motionerna nr 362 i första kammaren av herrar von
Stockenström och Anton Pettersson och nr 513 i andra kammaren av herr
Pettersson i Rosta m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
att den förevarande förordningen måtte utsträckas att avse jämväl ekonomiska
föreningar»; och har i motionerna tillika hemställts, att vederbörande
utskott måtte låta utarbeta de i anledning av berörda yrkande erforderliga
tilläggen till förslaget till förordning; samt

3) motionen nr 363 i första kammaren av herrar Nordenson och Ekströmer,
däri hemställts, att 3 § i författningsförslaget måtte erhålla följande
lydelse:

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 7 sami. Nr 33.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

»Konjunkturinvesteringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk
endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Maj:t genom särskilt
beslut bestämmes under hänsynstagande till att dylika fonders användning
må kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket.

Beslut skall meddelas efter hörande av kommerskollegium och fullmäktige
i riksbanken, och skall medgivande att taga konjunkturinvesteringsfond i
anspråk avse minst två beskattningsår i följd.»

Beträffande de skäl, som i motionerna anförts till stöd för de däri framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Sedan fråga uppkommit om möjligheten att vid beskattningen särskilt
gynna investeringar, som av näringslivet företagas under lågkonjunkturer,
samt överläggningar med representanter för Sveriges industriförbund ägt rum
rörande detta spörsmål, har föredragande departementschefen från förbundet
mottagit en promemoria i ämnet. Inom finansdepartementet har frågan
därefter gjorts till föremål för ytterligare undersökningar, varvid upprättats
en departementspromemoria, vid vilken fogats ett utkast till författning i
ämnet.

Över författningsutkastet och departementspromemorian lia efter remiss
utlåtanden avgivits av kammarrätten samt av kommerskollegium, som från
Sveriges industriförbund mottagit en ny promemoria i ämnet.

Beträffande innehållet i förenämnda promemorior och utlåtanden tillåter
sig utskottet hänvisa till propositionen.

För egen del har departementschefen anfört bland annat följande:

»Angelägenheten av att det allmänna såvitt möjligt bidrager till och underlättar
en utjämning av de växlingar i produktion och sysselsättning, som
följa med de ekonomiska konjunkturerna, har i stigande grad vunnit beaktande
inom olika områden av statsverksamheten. Sålunda ha åtgärder vidtagits
för upprätthållande i möjligaste mån och en utökning i vissa avseenden
av statens och kommunernas egen verksamhet under depressionstider. Värdet
härav ökas väsentligt, om anpassningen understödjes av åtgärder ägnade att
öka industriens möjligheter att under en lågkonjunktur bereda sysselsättning
åt sina anställda genom att då verkställa i och för sig önskvärda byggnadsarbeten,
tillverka och anskaffa behövliga maskiner och andra inventarier
samt, i viss utsträckning, fabricera varor för användning när konjunkturen
åter förbättras. Dylika synpunkter ha givit anledning till de i det föregående
omnämnda överläggningarna med representanter för näringslivet. Vid dessa
har dryftats frågan om möjligheten att genom en speciell inriktning av skattelagstiftningen
bidraga till en jämnare produktionsutveckling. I den från
industriförbundet till mig överlämnade promemorian har sedermera framlagts
ett förslag i sådant syfte samt behandlats vissa därmed sammanhängande
frågor.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

Inom finansdepartementet har nu undersökts, vilka möjligheter som finnas
att inom skattesystemets ram tillgodose av förbundet framförda synpunkter
och önskemål. Av kommerskollegii utlåtande över det författningsförslag
och den promemoria, som utgöra undersökningens resultat, och av
industriförbundets vid utlåtandet fogade promemoria synes framgå, att de
lättnader i fråga om beskattningen, som i angivet syfte ansetts möjliga att
medgiva, av industrien tillmätas värde, om de än icke antagas bli av större
konjunkturpolitisk räckvidd.

Det torde också vara obestridligt, att den föreslagna lagstiftningen skulle
bereda näringslivet påtagliga förmåner. Främst må här framhållas möjligheten
att å investeringar, som ske under lågkonjunkturen, med hjälp av skattefria
fondavsättningar från tidigare goda år verkställa avskrivningar vilka
vid ifrågavarande tidpunkt måhända eljest endast i mera begränsad mån
skulle kunnat i beskattningshänseende utnyttjas. Förslagets ekonomiska innebörd
kan ju sägas vara, att företagen mot viss låg ränta erhålla kredit
på skatten för en del av sin vinst under sex år — eller eventuellt kortare tid
efter företagets eget bestämmande — och befrias från varje betalningsskyldighet,
om ifrågavarande vinstmedel disponeras för avskrivning å investeringar
företagna under vissa depressionsår; krediten möjliggör, annorlunda uttryckt,
i viss utsträckning ett hänförande av vinsten till ett med hänsyn till
avskrivningsbehoven ur skattesynpunkt gynnsamt år. För byggnader skulle®
i viss utsträckning medges en fri avskrivning, som eljest ej av lagstiftningen
tillstädjes. Härtill skulle komma, att förslaget gynnar reservbildningar, som
kunna antagas öka näringslivets möjligheter att motstå lågkonjunkturens
påfrestningar.

Dessa fördelar för näringslivet — i viss mån att betrakta som konsekvenser
av en följdriktig utbyggnad av rätten till fri avskrivning — vinnas på bekostnad
av vissa uppoffringar från det allmännas sida. Dessa framstå emellertid
såsom motiverade, om genom anordningen ernås en ur konjunktursynpunkt
ändamålsenligare tidsfördelning av den privata produktionsverksamheten.
Att en definitiv skatteförlust för det allmänna inträder blott under
förutsättning av en vinst i angivet hänseende, säkerställes örn på föreslaget
sätt Kungl. Majit äger bestämma den tidpunkt, då de fonderade medlen med
skatterättslig verkan må tagas i anspråk för avsett ändamål.

Vissa invändningar ha i de avgivna utlåtandena riktats mot de föreslagna
räntebestämmelserna. Att ränta bör utgå torde klart framgå av vad jag i
det föregående anfört. Det gäller här en i näringslivets intresse medgiven
kredit för vissa skattebelopp, en uppskjuten skatt alltså och ej en eftertaxering
i gängse mening. Räntan torde böra bestämmas med hänsyn till den
för motsvarande upplåning normala kostnaden och ej till den ränta som
gottskrives insättningar, eftersom likviditeten ej allmänt torde få antagas
bliva så god, att icke fondavsättningarna minska ett faktiskt upplåningsbehov
i händelse av investering. Ur denna synpunkt finner jag den föreslagna
räntesatsen å 3 procent väl avvägd. Hinder bör ej möta att, örn förhållandena
i framtiden därtill föranleda, till övervägande upptaga frågan

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

om en nedsättning av räntan. Jag finner det rimligt, att ränta utgår efter
en lägre procentsats, förslagsvis 2 procent, om ett företag överhuvud ej genom
Kungl. Maj:ts beslut satts i tillfälle att disponera de fonderade medlen
för avsett ändamål.

Det har ifrågasatts, alt efterbeskattning skulle ske först efter en längre
tid än de sex år som föreslagits i departementspromemorian. Därvid har åberopats,
att den möjliga dispositionstiden borde kunna täcka en hel konjunkturvåg.
Anledning därtill finnes emellertid icke, eftersom avsättningarna
skulle ske under en utpräglad högkonjunktur och få tänkas disponerade inom
loppet av en efterföljande depression. Jag tillstyrker därför i denna del
det föreliggande förslaget.

Industriförbundets av kommerskollegium tillstyrkta förslag, att avsättningar
enligt den ifrågasatta lagstiftningen skola medges under tre i stället för i
utkastet ifrågasatta två år, finner jag mig kunna biträda.»

Efter att ha redogjort för vissa särskilda spörsmål beträffande författningsförslagets
utformning har departementschefen slutligen understrukit, att angelägenheten
av att tillfälle beredes industrien att redan av innevarande års
vinster verkställa avsättningar enligt de förordade bestämmelserna syntes
motivera, att förslag i ämnet förelädes årets riksdag.

• I motionen I: 361 har framhållits, att med det föreliggande förslaget av
såges att intressera de enskilda företagen att medverka vid skapande av en
krisberedskap. Denna idé vore otvivelaktikt riktig och värd att ytterligare
utformas. Till stöd för denna motionärernas uppfattning har anförts bland
annat följande.

De statliga skyddsåtgärderna vore endast ett led i ett sammanhängande
system av olika åtgärder, som staten och det privata näringslivet gemensamt
borde åvägabringa för att möjliggöra för samhället och näringslivet att även
under svårartade konjunkturväxlingar såvitt möjligt upprätthålla den normala
verksamheten. För staten och näringslivet måste det vara ett gemensamt,
vitalt intresse att skapa förutsättningar för fortsatt verksamhet även
under en abnorm konjunktur. Kunde sysselsättningsgraden för den till företagen
anslutna arbetspersonalen hållas någorlunda konstant även under en
lågkonjunktur, skulle de skadliga verkningar, som en sådan konjunkturförsämring
medförde för landet och näringslivet, ansenligt försvagas och måhända
rent av övervinnas. Frågan vore, örn det förelåge möjligheter för det
allmänna att i gemenskap med näringslivet skapa sådana förutsättningar.
Motionärerna ansåge detta i viss utsträckning vara fallet.

Stora svårigheter uppstode givetvis vid en fallande konjunktur och därav
följande bristande efterfrågan på varor att sysselsätta arbetarstammen med
vanligt produktivt arbete. Denna möjlighet vore nästan utesluten, då arbetsprodukten
inom den speciella näringsgrenen ej vore av standardnatur utan
underkastad modeväxlingar eller då den framställda arbetsprodukten icke
tålde lagring under längre iid. Vore däremot de varuprodukter, som inom
en viss näringsgren skulle framställas, ej av den beskaffenhet att de vore
underkastade sådana växlingar, förelåge en stor möjlighet att genom arbete
för lagring bereda en viss sysselsättning. Då en extra lagerökning måhända
överstege näringsgrenens egna ekonomiska möjligheter, borde möjlighet ska -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

pas för finansiering av den ökade lagerhållningen. Detta kunde givetvis ske
på många sätt. En utväg vore, enligt motionärernas mening, om räntefritt
lån kunde beviljas företagen från statens sida under förutsättning att för
lånens återbetalning full garanti lämnades. Risken för felspekulation med
varuökningen finge naturligtvis bäras av företaget självt. En försiktig lagerökning
av ovan skisserade slag hade även den fördelen med sig, att vid ökad
efterfrågan och tydlig konjunkturförbättring leveranser omedelbart kunde
fullgöras.

I den mån arbetspersonalen inom ett företag ej kunde i normal utsträckning
sysselsättas i sitt vanliga arbete, förelåge möjlighet för den lediga personalens
sysselsättning för andra ändamål. Dessa kunde vara av mångfaldig
art, ändrings- och byggnadsarbeten, reparationer o. dyl. Företoges sådana
arbeten under en lågkonjunktur, borde kostnaden för desamma kunna bokföras
på ett särskilt tillgångskonto. Vid en bättre konjunktur borde företaget
äga rätt att skattefritt under ett eller flera år få avskriva denna tillgångspost.

Fördelen med en dylik anordning vore, att de ifrågasatta åtgärderna kunde
sättas i verket omedelbart när lågkonjunkturen bröte in och arbetslöshet
hotade. Den i propositionen föreslagna anordningen åter förutsatte att
skyddsåtgärder skulle vidtagas under högkonjunkturen. Därest en konjunkturförsämring
redan vore på väg, vore det fara värt att effekten av det
i propositionen framlagda skattelättnadsförslaget bleve ringa. Vida säkrare
effekt skulle ernås, örn företagen tillätes att under en kris göra anläggningsarbeten
av ovan nämnt slag och sedermera beviljades skattelättnad genom fri
avskrivningsrätt å sålunda tillskapade värden. En utredning örn krisberedskapens
utvidgning i denna riktning syntes motiverad. Därvid borde också
övervägas, huruvida för handläggning av frågor som rörde det enskilda näringslivets
krisberedskap kunde bildas en särskild organisation med representanter
för olika företagsgrenar.

Till stöd för det i de likalydande motionerna I: 362 och II: 513 framlagda
förslaget har bland annat anförts, att ett stort antal ekonomiska föreningar
numera bedreve rörelser, som för tillgodoseende av de i propositionen angivna
syftemålen väl kunde mäta sig med många aktiebolag. Det mycket
stora antal ekonomiska föreningar, som bedreve mejeri- och slakterirörelse,
uppförde sålunda anläggningar samt anskaffade inventarier och maskiner
för stadigvarande bruk. Genom att bereda sysselsättning inom landet verkade
dessa föreningar i konjunkturutjämnande riktning. Med hänsyn härtill
borde jämväl de ekonomiska föreningarna vara berättigade att i samma
utsträckning som aktiebolagen komma i åtnjutande av den förmån, som avsåges
med det föreliggande förslaget.

I motionen I: 363 har till stöd för det däri framställda yrkandet anförts
följande.

Förslaget innebure att till fonderna avsatta medel »må tagas i anspråk endast
under sådant beskattningsår, som av Kungl. Majit genom särskilt beslut
bestämmes under hänsynstagande till att dylika fonders användning må kunna
bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket». Härtill
fogades emellertid den bestämmelsen, att »beslut av Kungl. Majit som nu
sagts må avse företag av alla slag eller företag eller verksamhet av viss beskaffenhet».

Detta innebure, att Kungl. Majit skulle äga fastställa huruvida lågkonjunk ♦ -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33-

tur förelåge enbart för viss bransch eller för visst företag. Visserligen stadgades
att före besluts fattande såväl kommerskollegium som fullmäktige i
riksbanken skulle höras, men ingenting angåves örn de grunder, enligt vilka
ett avgörande i dylika speciella fall skulle träffas.

Medan ett bedömande av de allmänna konjunkturförhållandena för hela
landets näringsliv någorlunda objektivt kunde ske på grundval av den totala
arbetslösheten, produktionsindex, fraktindex med mera, måste det bli utomordentligt
svårt att för viss bransch eller vissa företag objektivt bedöma örn
sådana konjunkturförhållanden förelåge, att rätten att disponera fonderna
skulle anses skälig.

Det måste härvid dessutom beaktas, att frågan om investering under en
lågkonjunktur vore i främsta rummet beroende av företagets likviditet och
företagsledningens tro på möjligheten att även i framtiden avsätta sina produkter.
Det kunde ifrågasättas, om ej denna senare, rent psykologiska faktor
vore den framför allt dominerande. Ju svårare den depression vore som
drabbat företaget dess mindre betydelse syntes kunna tillskrivas förhandenvaron
av dylika fonder såsom stimulerande faktor. Skulle fondernas användning
därför inskränkas till de mera hårt drabbade företagen syntes hela verkan
av lagstiftningen kunna starkt ifrågasättas. I själva verket läge förslagets
betydelse däri, att rätten att anlita fonderna skulle kunna stimulera de
mindre hårt drabbade företagen att under en allmän konjunkturnedgång företaga
extra ordinära investeringar och därmed öka den allmänna företagsrörelsen,
kanske främst inom byggnadsbranschen och därmed sammanhängande
verksamhetsområden.

Det kunde ej heller förbises, att en dylik särbedömning av särskilda
branschers eller företags konjunkturförhållanden på grund av de stora svårigheterna
att finna objektiva grunder lätt kunde leda till orättvisor och vålla
allvarlig förstämning. Otvivelaktigt skulle dessutom endast några avslag på
dylika ansökningar mycket starkt rubba intresset för ifrågavarande anordning
bland näringsidkare.

Då enligt vad motionärerna framhållit en diskriminering av näringsföretagen
med avseende på rätten att anlita fonderna skulle i väsentlig grad äventyra
syftet med lagstiftningen och dessutom kunna leda till allvarliga missstämningar
inom näringslivet medan däremot syftet möjligen kunde nås genom
att i lågkonjunktur medgiva hela näringslivet samma rätt, syntes beslut
örn rätt att taga fonderna i anspråk endast böra lämnas näringslivet i dess
helhet.

Utskottet. Det i förevarande proposition framlagda förslaget rörande avdrag vid beskattningen
för avsättning till konjunkturinvesteringsfond har av föredragande
departementschefen betecknats som ett led i det allmännas åtgöranden
att bidraga till och underlätta en utjämning av de växlingar i produktion och
sysselsättning, som följa med de ekonomiska konjunkturerna. Det framgår
tillika, att lagstiftningen i fråga betraktas som en försökslagstiftning och
därför till sin räckvidd begränsats.

Det har för utskottet mött svårigheter att med den synnerligen korta tid,
som stått utskottet till buds för frågans prövning, bilda sig en bestämd uppfattning
rörande lämpligheten att med svensk skattelagstiftning införliva beskattningsbestämmelser
av den art, varom här är fråga. Inom utskottet lia
även yppats farhågor för att dylika regler, särskilt då de tillämpas vid sidan
av de av utskottet i betänkande nr 32 förordade friare avskrivningsreglerna,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

skulle kunna under vissa år föranleda en alltför stark minskning av kommunernas
beskattningsunderlag. Emellertid torde det ej vara möjligt att genom
utredningar av ett eller annat slag bringa klarhet i denna fråga. Det är därför
tvivelsutan ej minst ur denna synpunkt av betydande värde, örn praktiska
erfarenheter genom lagstiftningens tillämpning försöksvis under någon tid
kunna vinnas rörande dess verkningar i olika avseenden. Det ligger i sakens
natur, att ju mera räckvidden av författningsreglerna i fråga begränsas dess
mindre effekt ur konjunkturutjämningssynpunkt är att påräkna av desamma,
men att å andra sidan, örn reglerna skulle utvidgas, större betänkligheter
måste möta även mot deras tillämpning försöksvis under någon tid.

Med beaktande av det anförda och med hänsyn till det värde, som den
föreslagna lagstiftningen kan tänkas äga för framtiden, förordar utskottet,
att densamma får prövas under den av Kungl. Majit föreslagna tiden, men
förutsätter utskottet härvid att tillämpningen av bestämmelserna under
denna tid noggrant följes och att utredning verkställes angående lagstiftningens
verkningar. I detta sammanhang vill utskottet uttala sitt instämmande
i syftet med motionen I: 361 därutinnan, att det jämväl kan vara värt att överväga,
i vad mån en investering under lågkonjunktur av andra tillgångar än
sådana som avsatts till konjunkturinvesteringsfond bör föranleda förmåner i
beskattningsavseende under en därpå följande stigande konjunktur. Erinras
må likväl, att beträffande såväl varulager som inventarier, vilka anskaffats
under lågkonjunktur men då ej kunnat nedskrivas respektive avskrivas, gällande
bestämmelser rörande värdesättning av varulager samt de föreslagna
allmänna avskrivningsreglerna och i synnerhet rätten till fri avskrivning för
aktiebolag med flera medge möjlighet till skatteavdrag under kommande
vinstår. Beträffande byggnader åter föreligger ej denna möjlighet till extra avskrivning
i fall som nu sagts, en omständighet som i detta sammanhang synes
böra beaktas. Att även lån av allmänna medel kunna ifrågasättas i det syfte
motionen angiver håller utskottet för sannolikt, men spörsmålet härom lärer
ej vara av beskaffenhet att kunna upptagas till prövning i nu förevarande
sammanhang. Därest motionärerna med framförande av tanken på bildande av
en särskild organisation för handläggning av frågor rörande det enskilda näringslivets
krisberedskap åsyfta åtgärder från statsmakternas sida i dylikt
syfte, vill utskottet för sin del uttala, att utskottet anser en sådan anordning
närmast vara en näringslivets egen angelägenhet.

Vad angår det framlagda författningsförslagets detaljer vill utskottet tillstyrka
det i motionerna I: 362 och II: 513 framställda förslaget, att lagstiftningen
i fråga utsträckes att avse jämväl ekonomiska föreningar. Såsom motiv
för denna ståndpunkt kan utskottet åberopa de i motionerna anförda skälen.
Lagtexten kan utan synnerlig svårighet lämpas även för dessa. Det erbjuder
visserligen svårigheter att för de ekonomiska föreningarna införa någon
annan begränsning av de avsatta beloppens storlek än den som kan fastställas
i förhållande till årsvinsterna. En begränsning med hänsyn till insatsbeloppens
storlek är föga rationell. Utskottet har emellertid förmenat, att en annan
begränsning än i förhållande lill årsvinsten för de ekonomiska föreningarnas

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33

del med hänsyn till den allmänna beskaffenheten av dessas verksamhet ej är
behövlig, då avdragsrätten tills vidare är inskränkt till tre år.

De i motionen I: 363 framförda synpunkterna finner utskottet beaktansvärda.
Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det måste anses
önskvärt att det i motionen avsedda stadgandet erhåller en så allmän tilllämpning
som möjligt. Enligt utskottets förmenande kan man emellertid
ej rimligtvis bortse från det faktum, att beträffande olika slag av näringar
konjunkturväxlingarna kunna infalla vid olika tider, och att det knappast
kan vara möjligt att i lagstiftningen underlåta att taga hänsyn till detta
förhållande. Utskottet finner sig fördenskull ej kunna tillstyrka bifall till
det i motionen framställda yrkandet. Men utskottet anser, att en inskränkning
av medgivandet att använda fonderna i enlighet med deras ändamål
till företag av vissa slag eller verksamhet av viss beskaffenhet endast undantagsvis
bör förekomma, nämligen för sådana företag eller sådan verksamhet,
som i fråga örn sin konjunkturutveckling intaga en utpräglad särställning.
Utskottet vill sålunda understryka vikten av att vid beslut av
Kungl. Majit varom här är fråga hänsyn tages till de i motionen framlagda
synpunkterna.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 319 ävensom de likalydande
motionerna I: 362 av herrar von Stockenström och Anton
Pettersson samt II: 513 av herr Pettersson i Rosta m. fl., antaga
följande såsom utskottets förslag betecknade

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33-

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Fö r s la g

till

förordning angående rätt för
svenskt aktiebolag att vid taxering
till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag
för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Svenskt aktiebolag äger att vid beräkning
av nettointäkt av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes
åren 1939, 1940 och 1941, njuta
avdrag för belopp som enligt vad i
denna förordning sägs av årsvinsten
avsättes till konjunkturinvesteringsfond,
men skall, där sådant avdrag
medgivits, vara underkastat de föreskrifter
i avseende å fondens användning
som nedan meddelas.

Rätt till avdrag som nyss sagts må
äga rum allenast där aktiebolaget
jämlikt punkt 4 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter
fri avskrivning å maskiner eller
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier.

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning angående rätt för
svenskt aktiebolag och svensk
ekonomisk förening att vid
taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för avsättning, till konjunkturin
vester ingsf on d.

Härigenom förordnas som följer:
1 §•

Svenskt aktiebolag så ock svensk
ekonomisk förening äger att vid beräkning
av nettointäkt av rörelse enligt
kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt under de beskattningsår,
för vilka taxering verkställes
åren 1939, 1940 och 1941, njuta avdrag
för belopp som enligt vad i denna
förordning sägs av årsvinsten avsättes
till konjunkturinvesteringsfond;
men skall, där sådant avdrag medgivits
skattskyldig, denne vara underkastad
de föreskrifter i avseende å
fondens användning, som nedan meddelas.

Rätt till avdrag som nyss sagts må
äga rum allenast där den skattskyldige
jämlikt punkt 4 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen tillgodonjuter
fri avskrivning å maskiner
eller andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier.

2 §.

Konjunkturinvesteringsfonder som i denna förordning avses äro dels konjunkturinvesteringsfonder
för byggnader, dels konjunkturinvesteringsfonder
för inventarier och varulager.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 7 sami. Nr 33-

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.)
Avsättning för vilken avdrag enligt
1 § medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,

i fråga om konjunkturinvesteringsfond
för byggnader tio procent av årsvinsten
enligt vederbörligen fastställd
balansräkning för beskattningsåret
eller två procent av aktiekapitalet vid
beskattningsårets utgång, samt

i fråga örn konjunkturinvesteringsfond
för inventarier och varulager
tjugu procent av årsvinsten eller fyra
procent av aktiekapitalet.

(Utskottets förslag.)
Avsättning för vilken avdrag enligt
1 § medgives må för visst beskattningsår
ej överstiga,

i fråga om konjunkturinvesteringsfond
för byggnader tio procent av årsvinsten
enligt vederbörligen fastställd
balansräkning för beskattningsåret eller,
såvitt angår aktiebolag, två procent
av aktiekapitalet vid beskattningsårets
utgång, samt

i fråga om konjunkturinvesteringsfond
för inventarier och varulager
tjugu procent av årsvinsten eller, såvitt
angår aktiebolag, fyra procent av
aktiekapitalet.

3§.

Konjunkturinvesteringsfond må jämlikt denna förordning tagas i anspråk
endast under sådant beskattningsår, som av Kungl. Majit genom särskilt beslut
bestämmes under hänsyntagande till att dylika fonders användning må
kunna bidraga till en utjämning av konjunkturförhållandena i riket.

Beslut av Kungl. Majit som nu sagts må avse företag av alla slag eller företag
eller verksamhet av viss beskaffenhet. Beslutet skall meddelas efter hörande
av kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken, och skall medgivande
att taga konjunkturinvesteringsfond i anspråk avse minst två beskattningsår
i följd.

4 §•

Konjunkturinvesteringsfond för byggnader må jämlikt denna förordning
tagas i anspråk allenast för avskrivning å byggnader som uppförts under beskattningsåret.

Konjunkturinvesteringsfond för inventarier och varulager må jämlikt
denna förordning disponeras endast för avskrivning å maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt nedskrivning å råvaror,
hel- och halvfabrikat intill ett belopp motsvarande kostnaden för tillverkning
eller anskaffning av dylika tillgångar under beskattningsåret. Tillgång
som av den skattskyldige förvärvats från annan rörelseidkare, vilken är
med den skattskyldige förbunden i väsentlig ekonomisk intressegemenskap,
må härvid medräknas endast om tillgången tillverkats under beskattningsåret.

5 §•

För beskattningsår, under vilket medel avsatta till konjunkturinvesteringsfond
enligt vederbörlig balansräkning tagits i anspråk jämlikt denna förord -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33''

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning, må vid taxeringen avdrag för i 4 § avsedd avskrivning å byggnader eller
inventarier eller för där omförmäld nedskrivning å varulager med belopp
svarande mot fondens minskning ej ske, men skall den ifrågavarande tillgången
anses i beskattningsavseende åsatt ett värde så bestämt som om för
sagda år dylikt avdrag medgivits.

6 §.

Hava fondmedel, som avsatts till konjunkturinvesteringsfond, ej tagits i
anspråk i enlighet med fondens ändamål senast under det beskattningsår, för
vilket taxering sker under sjätte taxeringsåret efter det då avdrag för avsättningen
medgivits, skall den skattskyldige efterbeskattas för vad som avsatts
utan att därefter i enlighet med denna förordning hava tagits i anspråk
för det avsedda ändamålet. Vid tillämpning av denna föreskrift iakttages,
att tidigare avsatta medel anses hava tagits i anspråk före senare avsatta
medel.

Vid efterbeskattning varom här är fråga skola såväl statliga som på grund
av taxering till kommunal inkomstskatt utgående utskylder av vederbörande
beskattningsnämnd påföras den skattskyldige med belopp, som vid debitering
för det beskattningsår, då avsättningen ägt rum, skulle tillkommit för
den inkomst efterbeskattningen avser, jämte ränta för sex år efter tre procent
eller, där jämlikt 3 § de avsatta medlen ej fått av företaget tagas i anspråk
under något år efter avsättningen, två procent.

Har skattskyldig tagit konjunkturinvesteringsfond i anspråk i annan ordning
än i 3 och 4 §§ sägs eller beslutit likvidera, skall efterbeskattning enligt
denna paragraf omedelbart äga rum, därvid ränta beräknas efter tre procent
om året för så många hela år som antalet av de taxeringsår, som förflutit
efter det då avdraget medgivits, till och med det då efterbeskattningen sker.

För efterbeskattningen skola taxeringsförordningens bestämmelser i vad
de röra eftertaxering äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att
ordföranden i den taxeringsnämnd, som verkställer taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, skall till taxeringsnämndsordförandena i de
övriga taxeringsdistrikt, där efterbeskattning varom här är fråga bör äga
rum, lämna meddelande att anledning till efterbeskattning föreligger.

7 §•

Skattskyldig som gjort avsättning till konjunkturinvesteringsfond enligt
denna förordning är pliktig att vid självdeklaration för det beskattningsår,
då avsättningen ägt rum, ävensom för varje påföljande beskattningsår intill
dess de avsatta medlen avförts ur fonden, foga uppgift å blankett enligt formulär,
som fastställes av Kungl. Majit, rörande avsättning av medel till fonden
samt fondens användning och avveckling, så ock, för beskattningsår under
vilket fond tagits i anspråk, utredning att de i 4 § i sådant avseende stadgade
villkor äro uppfyllda.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

För tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1939.

2) att motionerna I: 361 av herr Roos m. fl. och I: 363 avherrar
Nordenson och Ekströmer, i den mån motionerna icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 maj 1938.

På bevillningsutskottets vägnar:

IVAR ANDERSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Johan Bärg, friherre Lagerfelt, Elof Andersson, Sjödahl,
Velander, Ekman, Heuman, Herman Ericsson, Nordenson och Sköldén; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Norrköping, Björklund, Olsson i Gävle,
Ericson i Boxholm, Johanson i Huskvarna, Werner i Hultsfred, Hammarlund, Hagberg
i Malmö, Jonsson i Skedsbygd och Mårtensson.

Reservation

av herrar Velander och Hagberg i Malmö.

388203. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-"Aktiebolag, 1938.