Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 (Betänkande 1959:Bevu3 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Nr 3

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 7 november 1958 dagtecknad proposition, nr 3, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning;

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr
251) om varuskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr
85) om försäljningsskatt;

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr
545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall;

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr
262) om allmän energiskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen har hänvisats till konstitutionsutskottet såvitt avser det
under 6) angivna författningsförslaget samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

Förfarandet vid uttagande av varuskatten, försäljningsskatten, jordbrukets
regleringsavgifter m. m. regleras för närvarande genom bestämmelser
i de olika skatteförfattningarna. Dessa bestämmelser är knapphändiga, och
viktiga områden är helt oreglerade.

Som en motsvarighet till den för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
gällande taxeringsförordningen föreslås nu en gemensam, fullständigare
utformad förordning om förfarandet vid konsumtionsbeskattning. För
denna, liksom för taxeringsförordningen, har målsättningen varit att försöka
samtidigt tillgodose skäliga anspråk på effektivitet och på rättsskydd.
Till grund för förslaget ligger ett av besvärssakkunniga avgivet betänkande
(SOU 1957: 50).

Den föreslagna förordningen har utarbetats med sikte på alt dess regler
skall kunna användas på flerlalet av de skatter och avgifter, som enskilda
näringsidkare efter deklaration erlägger till kontroll styrelsen eller jord 1

Hihatug till riksdagens protokoll W5(J. 7 samt. iVr 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

bruksnämnden. Upptagandet av samma skatter vid införsel till riket lämnas
däremot utanför förordningen, likaså tullarna.

Det föreslås, att varuskatten, försäljningsskatten, omsättningsskatten på
motorfordon och energiskatten redan från början skall inbegripas i det nya
förfarandet.

Nya regler föreslås om beskattningsmyndigheternas beslut. Anser myndigheterna
att avvikelse bör ske från den skattskyldiges deklaration, skall
beslut om skattens fastställande meddelas senast 1 1/2 år efter det kalenderår
under vilket beskattningsperioden utgick. Har beslut inte meddelats
inom denna tidsfrist, skall skatten anses ha blivit fastställd i överensstämmelse
med deklarationen eller eventuellt tidigare preliminärt beslut.
Formligt beslut behöver således inte fattas, när deklaration avgivits och denna
lämnats utan erinran. Men den skattskyldige skall alltid ha rätt att erhålla
beslut, om han så begär.

Efter beslutsfristens slut kan ytterligare skatt inte påföras annat än genom
efterbeskattning. Detta får ske högst fyra år senare och i regel endast
om den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att deklarera.

I övrigt är förfarandet hos beskattningsmyndigheten avsett att i stort sett
bli som nu. Den skattskyldige tillförsäkras uttrycklig rätt att — i överensstämmelse
med nu tillämpad praxis — erhålla del av det material på vilket
beskattningsmyndighet grundar ett beslut om skattepåföring utöver deklaration.

En viktig nyhet är, att den skattskyldige skall kunna få förhandsbesked,
som är bindande för staten. Beskeden skall lämnas av beskattningsmyndigheten.

Besvär över beskattningsmyndigheternas beslut skall enligt förslaget
anföras hos kammarrätten. Förfarandet där är utformat som en process
mellan två parter, d. v. s. mellan den skattskyldige och ett allmänt ombud.
Mot kammarrättens utslag skall talan få föras i regeringsrätten.

Förslaget, som är avsett att träda i kraft den 1 juli 1959, beräknas inte
medföra nämnvärda kostnadsökningar.

De till utskottet hänvisade författningsfårslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom förordnas som följer.

Kap. 1. Inledande bestämmelser
1 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola, i den mån särskild föreskrift
därom lämnas, äga tillämpning å skatt eller annan avgift som utgår vid till -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

verkning eller försäljning av varor inom riket eller i samband med annan
därmed jämförlig verksamhet (skatt).

2 §.

I denna förordning förstås med

beskattningsmgndighet den myndighet som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning
eller annorledes stadgas, har att besluta om skattens fastställande,

skattskyldig den som, enligt vad i vederbörande skatteförfattning stadgas,
är gentemot statsverket ansvarig för skattens utgörande samt^

allmänt ombud den tjänsteman hos beskattningsmyndigheten åt vilken
Kungl. Maj :t uppdragit att hos besvärsmyndighet föra det allmännas talan
i mål och ärenden, å vilka denna förordning äger tillämpning.

Kap. 2. Om fastställande av skatt

3 §.

Skattskyldig skall, i den mån föreskrift därom meddelas i vederbörande
skatteförfattning, göra skriftlig anmälan om upptagande och nedläggande
av verksamhet, i vilken skatt skall utgöras, ävensom om annat förhållande,
som rör verksamheten.

4 §•

Det åligger skattskyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes
för fullgörande av deklarationsskyldighet och för fastställande av skatt.
Han är även skyldig att vidtaga de åtgärder i övrigt som för sådant ändamål
skäligen kunna påfordras. Hur därvid i särskilda fall skattskyldigs
räkenskaper och anteckningar skola föras och hans handlingar bevaras
samt övriga här avsedda åtgärder skola vidtagas, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning eller i bestämmelser som utfärdats med stöd
därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är föreskrivet i bokföringslagen.

Finnes den skattskyldiges räkenskaper och övriga handlingar eller de särskilda
åtgärder som avses i första stycket icke stå i överensstämmelse med
vad sålunda är föreskrivet, äger beskattningsmyndigheten förelägga den
skattskyldige att fullgöra vad honom åligger.

5 §■

I enlighet med vad i vederbörande skatteförfattning stadgas skall skattskyldig
för varje beskattningsperiod (redovisningsperiod) inkomma med
deklaration till ledning vid skattens fastställande. Deklarationen skall avgivas
på heder och samvete samt avfattas å blankett enligt formulär som
fastställes av beskattningsmyndigheten. I deklarationen skall angivas det
skattebelopp som enligt densamma belöper på beskattningsperioden.

Underlåter skattskyldig att inkomma med deklaration eller är avgiven
deklaration ofullständig, må beskattningsmyndigheten förelägga den skattskyldige
att fullgöra vad som brister.

Den skattskyldige bör, utöver vad deklarationsformuläret föranleder, meddela
de upplysningar som kunna vara av betydelse för att skatten skall
kunna fastställas till riktigt belopp.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

6 §.

När deklaration inkommit till beskattningsmyndigheten, skall den granskas
så snart ske kan.

7 §•

Efter föreläggande åligger det den skattskyldige att lämna de uppgifter
utöver deklarationen som kunna erfordras för kontroll av dennas riktighet
och för skattens fastställande till riktigt belopp.

8 §•

När beskattningsmyndigheten finner det erforderligt, skall skattskyldig
på anfordran utan ersättning tillhandahålla prov och beskrivning å vara,
som är eller kan antagas vara skattepliktig, ävensom prov å i verksamheten
brukad vara. Varuprov skall, om så lämpligen kan ske, återställas snarast
möjligt.

9 §•

Skattskyldig skall, när beskattningsmyndigheten finner det erforderligt,
på anfordran tillhandahålla handelsböcker, affärskorrespondens och övriga
handlingar hörande till den verksamhet, i vilken skatten skall utgöras, ävensom
lämna tillträde till lokaler, som användas i verksamheten. För granskning
av handlingar och varulager skall den skattskyldige lämna nödigt biträde.

Granskningen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid
att den icke förorsakar hinder i den skattskyldiges verksamhet. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats för granskning, skola de så
fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av granskningen skall
snarast lämnas den skattskyldige.

Den som verkställer granskningen må taga del av handlingar av betydelse
för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga
tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu
sagts eller anser den skattskyldige att särskilda omständigheter eljest kunna
åberopas för att handlingens innehåll ej kommer till annans kännedom,
må dock länsstyrelsen i det län där den skattskyldige är bosatt, på framställning
av honom, när synnerliga skäl föranleda det, förordna att handlingen
skall undantagas från granskningen. Mot länsstyrelsens beslut må
talan ej föras.

10 §.

Den som skäligen kan antagas vara skattskyldig skall, i den mån föreläggande
meddelas av beskattningsmyndigheten, avgiva deklaration som i
5 § sägs, så ock vidtaga åtgärd som avses i 7 och 8 §§. Han är även skyldig
att underkasta sig granskning enligt 9 §.

11 §•

I den mån så finnes erforderligt för skattekontrollen, har den, som utan
att vara skattskyldig yrkesmässigt tillverkar, bearbetar, försäljer eller distribuerar
skattepliktig vara, så ock den, som idkar handel med vara, vilken
användes vid framställning eller distribution av skattepliktig vara, att
på anfordran av beskattningsmyndigheten lämna upplysning angående
sådan av honom bedriven verksamhet samt, med motsvarande tillämpning
av 8 och 9 §§, tillhandahålla prov och beskrivning av vara samt handels -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 5

böcker, affärskorrespondens och övriga till verksamheten hörande handlingar.

12 §.

Förelägger beskattningsmyndigheten någon att vidtaga åtgärd, varom
förmäles i 4, 5 samt 7—11 §§, må därvid, när det finnes påkallat, vite utsättas.
Vitet må ej bestämmas under etthundra kronor eller över tiotusen
kronor.

Försuttet vite utdömes av beskattningsmyndigheten.

13 §.

Kräves för bedömande av viss fråga särskild fackkunskap och kan yttrande
i frågan ej erhållas från myndighet, tjänsteman eller annan, som är
satt att tillhandagå därmed, må beskattningsmyndigheten uppdraga åt
person, känd för redbarhet och för skicklighet i ämnet, att såsom sakkunnig
avgiva yttrande. Ej må till sakkunnig utses den, beträffande vilken sådan
omständighet föreligger, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses
förringad.

Sakkunnig äger av allmänna medel erhålla ersättning för kostnad, som
han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete och tidsspillan efter
vad beskattningsmyndigheten prövar skäligt.

14 §.

Vad som framkommit vid utredning, företagen enligt 9 eller 11 §, skall
upptecknas. Uppgift, som eljest annorledes än skriftligen tillföres beskattningsärende,
skall ock upptecknas.

15 §.

Yppas anledning att fastställa skatten annorledes än i överensstämmelse
med deklaration, skall inom beskattningsmyndigheten upprättas skriftlig
redogörelse för vad vid utredningen framkommit med angivande av storleken
av den skatt, som ifrågasättes skola utgå, och av grunden för dess
beräknande.

16 §.

Den skattskyldige skall, där hinder ej möter, erhålla tillfälle att yttra sig
över redogörelse, som i 15 § sägs, och annan handling, vars innehåll är av
betydelse för beslut om skatten. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om handlingen
innefattar förslag till allenast rättelse av uppenbar oriktighet, föranledd
av misskrivning, felräkning eller annat dylikt förbiseende i deklaration
eller till skattens fastställande till lägre belopp än enligt deklaration.

17 §.

Finnes skatt böra utgå, oaktat deklaration ej avgivits, eller finnes avvikelse
böra ske från deklaration, skall beskattningsmyndigheten meddela beslut
härom. Beslutet skall vara slutligt, om icke beskattningsmyndigheten finner
erforderligt att skatten preliminärt fastställes, innan utredningen i ärendet
slutförts.

Begär den skattskyldige att slutligt beslut skall meddelas rörande viss
beskattningsperiod, skall beskattningsmyndigheten så snart ske kan fastställa
skatten genom sådant beslut.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

18 §.

Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skatten icke tillförlitligen beräknas,
skall skatten bestämmas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till föreliggande
omständigheter, såsom beloppet av tidigare erlagd skatt samt verksamhetens
art och omfattning.

19 §.

Beslut om fastställande av skatt må ej meddelas senare än ett år sex månader
efter utgången av det kalenderår, varunder den ifrågavarande beskattningsperioden
gått till ända.

Har slutligt beslut ej meddelats inom tid som i första stycket sägs men
har deklaration avgivits, skall så anses som om skatten den dag nämnda
tid utgick fastställts genom slutligt beslut i överensstämmelse med deklarationen.
Har preliminärt beslut meddelats, skall skatten i stället anses hava
nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse med det preliminära
beslutet.

20 §.

Har skattskyldig i deklaration eller annorledes lämnat oriktig uppgift till
ledning vid fastställande av skatt och har uppgiften följts eller har uppgiften
eljest föranlett, att skatt ej fastställts eller fastställts till för lågt belopp,
skall beskattningsmyndigheten genom beslut om efterbeskattning fastställa
skatt som tillkommer. Efterbeskattning må dock ej ske, om det tillkommande
skattebeloppet är att anse som ringa.

Föreligga sådana omständigheter att efterbeskattning skall äga rum och
kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av den
skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna ligga
till grund för en tillförlitlig beräkning av skatten, skall efterbeskattningen
ske med tillämpning av 18 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig underlåtit
att avgiva deklaration eller icke rätteligen fullgjort vad som åligger
honom enligt 7, 8 eller 9 §.

21 §.

Efterbeskattning må icke ske, med mindre beskattningsmyndigheten meddelat
beslut därom inom fyra år efter utgången av den i 19 § första stycket
stadgade tiden för fastställande av skatt. Har den skattskyldige avlidit, åsättes
efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efterbeskattning icke må
ske med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom två
år efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering.

22 §.

Finner beskattningsmyndigheten att slutligt beslut om skatt eller beslut
om efterbeskattning blivit oriktigt på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende, skall myndigheten, sedan den skattskyldige
beretts tillfälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse.

23 §.

I den mån det icke finnes obehövligt, skall beslut, som beskattningsmyndigheten
meddelar enligt bestämmelse i detta kapitel, innehålla de skäl,
på vilka avgörandet grundas.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 7

Äger part fullfölja talan mot beslut som avses i första stycket, skall beslutet
innehålla upplysning om vad han därvid skall iakttaga.

Beslut som avses i 17, 20 och 22 §§ skola delgivas den skattskyldige.

24 §.

Beslut, som beskattningsmyndigheten meddelat med stöd av bestämmelse
i detta kapitel, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till
omedelbar efterrättelse.

Om erläggande och återbetalning av skatt är närmare stadgat i 3 kap.

25 §.

Beskattningsmyndigheten skall föra register, med vars hjälp för envar
skattskyldig kan inhämtas vad som i skatteärende förekommit.

Kap. 3. Om erläggande och återbetalning av skatt

26 §.

Skattskyldig åligger att inom den för deklarations avgivande bestämda
tiden genom insättning å beskattningsmyndighetens postgirokonto inbetala i
deklarationen angivet skattebelopp.

När synnerliga skäl därtill äro, må beskattningsmyndigheten bevilja anstånd
med skattens erläggande.

27 §.

Om den för viss beskattningsperiod av beskattningsmyndigheten eller besvärsmyndighet
fastställda skatten överstiger vad som skolat utgöras enligt
deklarationen eller, då beslut förut meddelats i saken, enligt det beslut, som
närmast föregått, åligger det den skattskyldige att inom tid, som beskattningsmyndigheten
bestämmer, till denna erlägga det felande beloppet. Vad
nu sagts skall ock gälla, om genom beslut enligt 17 eller 20 § skatt fastställts,
ehuru deklaration ej avgivits.

Skattskyldig har att erlägga ränta å oguldet skattebelopp efter sju procent
om året, dock minst tio kronor. Räntan skall, om deklaration ej avgivits
inom föreskriven tid eller den skattskyldige, utan att anstånd beviljats, underlåtit
att inom sådan tid erlägga i deklaration angivet belopp, beräknas
från den dag deklaration senast bort avgivas. I annat fall skall räntan beräknas
från den dag då skattebeloppet enligt beslut av beskattningsmyndigheten
senast bort inbetalas. Uppkommer öretal vid beräkning av ränta, skall
räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.

Beskattningsmyndigheten äger avstå från ränta, om dröjsmålet med betalningen
är obetydligt eller särskilda skäl eljest föranleda därtill.

28 §.

På framställning av beskattningsmyndigheten skall förfallet skattebelopp
jämte ränta omedelbart uttagas genom utmätning.

29 §.

Om den för viss beskattningsperiod av den skattskyldige inbetalade skatten
överstiger vad han enligt beskatlningsmyndighetens eller besvärsmyndigbets
beslut skall erlägga, äger han omedelbart återbekomma vad han erlagt
för mycket. Återbetalning skall ock ske, när skatt icke skall utgå.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Är den skattskyldige berättigad till avdrag, som överstiger den på beskattningsperioden
belöpande bruttoskatten, skall det överskjutande beloppet så
snart ske kan tillgodoföras den skattskyldige.

Å återbetalat belopp som avses i första stycket skall gäldas ränta efter
fem procent om året från inbetalningsdagen. Uppkommer öretal vid beräkning
av ränta, skall räntebeloppet jämnas till närmast högre hela krontal.
Ränta skall dock ej utgå, om räntebeloppet skulle understiga fem kronor.

Vid återbetalning skall avdrag göras för vad den skattskyldige icke erlagt
av förfallet skattebelopp jämte ränta, som beskattningsmyndigheten har att
uppbära.

30 §.

Under vilka förutsättningar skatt skall, utöver vad i 29 § stadgas, i särskilt
fall av beskattningsmyndighet återbetalas, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning.

31 §.

Beslut, som meddelats med stöd av bestämmelse i detta kapitel, skall lända
till omedelbar efterrättelse.

Kap. 4. Om förhandsbesked

32 §.

På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i vilken skattskyldighet
ifrågakommer, må beskattningsmyndigheten, om det finnes vara
av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning samt tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked
huruvida vara är skattepliktig ävensom efter vilken skattesats
skatten, då sådan skall utgöras, är att bestämma. Beskedet skall utfärdas
för sökanden och gälla för beskattningsperiod, som ännu icke utgått,
eller senare period, dock att beskedet icke må avse längre tid än ett år.

33 §.

Förhandsbesked sökes skriftligen. Ansökan skall i mån av behov vara åtföljd
av prov på varan, där sådant kan företes, och beskrivning av densamma-
Vid ansökan skall jämväl fogas den ytterligare utredning i ärendet,
som står sökanden till buds.

Är den i ärendet förebragta utredningen otillräcklig, må beskattningsmyndigheten
anmana sökanden att i angivet hänseende fullständiga denna
vid äventyr att förhandsbesked eljest icke meddelas.

34 §.

Vad i 13 och 14 §§ stadgas om sakkunnig och om upptecknande av uppgifter
skall äga motsvarande tillämpning i ärende om förhandsbesked, över
utredning, som förebragts annorledes än genom sökanden, skall denne erhålla
tillfälle att yttra sig.

35 §.

Sökanden är skyldig att enligt beskattningsmyndighetens bestämmande
gottgöra statsverket dess kostnad för särskild av myndigheten med hans
medgivande föranstaltad undersökning beträffande varas beskaffenhet, så

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 9

ock ersättning, som må hava utgått till sakkunnig, vars hörande sökanden
medgivit.

Sökanden skall, i den mån beskattningsmyndigheten så påfordrar, ställa
säkerhet för kostnad och ersättning som i första stycket sägs vid äventyr att
förhandsbesked icke meddelas.

36 §.

Ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt.

Avvisas ansökningen, skall beslutet innehålla erinran om att talan icke
må föras mot detsamma.

Om beslut skola i övrigt bestämmelserna i 23 § äga motsvarande tillämpning.

37 §.

Förhandsbesked, som vunnit laga kraft, är bindande för statsverket i förhållande
till sökanden, i den mån denne det yrkar. Beskedet skall dock icke
gälla, när efter dess meddelande trätt i kraft författningsändring av beskaffenhet
att påverka beskattningen i det avseende beskedet angår.

Kap. 5. Om besvär
38 §.

Talan mot beslut som beskattningsmyndigheten meddelar enligt denna
förordning må i de fall som angivas i 39 § föras genom besvär hos kammarrätten.

39 §.

Mot slutligt beslut om fastställande av skatt samt mot meddelat förhandsbesked
må talan föras av den skattskyldige och allmänt ombud, så ock a1
annan, om beslutet länder honom till väsentlig skada eller förlust. Skattskyldig
och allmänt ombud må ock föra talan mot beslut i frågor som avses i
20, 22, 26, 27 och 29 §§.

Beslut om utdömande av vite må överklagas av den som förpliktats utgiva
vitet samt av allmänt ombud.

40 §.

Den som vill anföra besvär över beskattningsmyndighets beslut skall inom
två månader eller, såvitt avser förhandsbesked eller beslut om utdömande
av vite, inom tre veckor till beskattningsmyndigheten inkomma med besvärsinlaga.
För skattskyldig, så ock för den som förpliktats utgiva vite skall besvärstiden
räknas från det han erhållit del av överklagade beslutet, för annan
klagande från beslutets dag. I fall som avses i 19 § andra stycket skall dock
tiden även för skattskyldig räknas från där angiven dag.

41 §.

Besvärsinlaga skall ställas till kammarrätten samt innehålla uppgift om
klagandens namn, yrke och postadress.

1 inlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut mot vilket talan föres;

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

2. grunderna för besvärstalan, därest de ej framgå av vad han tidigare
andragit i saken; samt

3. i vilken del beslutet överklagas och den ändring däri, som klaganden
yrkar.

Klaganden skall i besvärsinlagan i erforderlig omfattning utveckla sin talan
samt vid inlagan foga de tidigare ej förebragta bevis han vill åberopa.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

42 §.

Beskattningsmyndigheten skall, där det ej är uppenbart att talan skall
avvisas, ofördröj ligen delgiva klagandens motpart besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar. Motparten skall därvid föreläggas att till beskattningsmyndigheten
inkomma med skriftlig förklaring, ställd till kammarrätten.

43 §.

Det åligger beskattningsmyndigheten att, där det icke finnes obehövligt, i
skriftligt utlåtande till kammarrätten yttra sig om vad klagande och förklarande
andragit ävensom, i den mån det icke skett i överklagade beslutet, angiva
de skäl på vilka detta grundats. Till kammarrätten insändas jämte utlåtandet
alla i besvärsmålet inkomna och upprättade handlingar ävensom det
överklagade beslutet och den därtill hörande akten.

Utlåtandet skall genom beskattningsmyndighetens försorg i avskrift tillställas
klagande och förklarande. Klaganden skall tillika i avskrift erhålla
inkommen förklaring.

44 §.

Mot kammarrättens utslag må talan av part föras genom besvär hos Kungl.
Maj :t.

Utslag, som innebär ändring i överklagat beslut om fastställande av skatt
eller om förhandsbesked och som därigenom länder någon till väsentlig skada
eller förlust, äger denne överklaga, ändå att han icke är part.

Besvären skola vara inkomna till vederbörande statsdepartement inom två
månader från det klaganden erhöll del av kammarrättens utslag eller, om
klaganden icke varit part i kammarrätten, inom samma tid från utslagets
dag. I mål om förhandsbesked och om utdömande av vite skall dock besvärsliden
vara tre veckor.

Om innehållet i besvärsinlaga till Kungl. Maj:t skall i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i 41 §.

45 §.

Har i mål om fastställande av skatt eller om efterbeskattning talan fullföljts
till kammarrätten eller Kungl. Maj :t, må skattskyldig eller allmänt
ombud anföra besvär, oaktat den för honom stadgade tiden utgått. Sådana
besvär skola vara inkomna inom en månad från det besvärstiden för tidigare
klagande utgick. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i mål
om förhandsbesked, dock att den tid som sålunda står till buds skall vara
en vecka.

Återkallas eller förfaller eljest den tidigare klagandes talan, är ock den
senare klagandes talan förfallen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 11

Kap. 7. Särskilda bestämmelser

46 §.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar äger, när synnerliga
skäl därtill äro, medgiva befrielse från eller återbetalning av skatt.
Vad i denna förordning stadgas om besvär skall icke gälla beslut som meddelas
av beskattningsmyndighet med stöd av förordnande som nu sagts.

47 §.

Den som utan att hava gjort anmälan, varom i 3 § sägs, bedriver verksamhet,
i vilken skatt skall utgöras, straffes med dagsböter, ej under tjugu.

48 §.

Underlåter någon att avgiva deklaration enligt vad i 5 § stadgas eller avlämnar
han deklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund för fastställande av skatt, straffes med
dagsböter.

Finnes försummelsen ursäktlig eller eljest ringa må från straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan
av beskattningsmyndigheten.

49 §.

Vad som inhämtats vid skattekontroll enligt denna förordning må ej yppas
i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som nu sagts må, där det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas
allenast efter angivelse av målsägande.

50 §.

Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksräkenskapsverket
må med avseende å fastställande och uppbörd av skatt anmärkning icke
framställas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959.

Vad som föreskrives i 1 och 2 §§ kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 531)
med vissa bestämmelser rörande uppbörd av accis eller skatt, som skall inbetalas
till kontrollstyrelsen, m. m. skall icke gälla skatt, å vilken denna
förordning skall tillämpas.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)

om varuskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 1—3 och 6 inom., 6 § 3 och 4 inom., 7, 9, 10
och 12—15 §§ förordningen den 25 maj 1941 om varuskatt skola upphöra
att gälla samt att 3 a §, 4 § 4 inom., 6 § 1 mom. och 8 § 4 inom. samma förordning1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 Senaste lydelse av 3 a § se 1945: 201, av 4 § 4 mom. se 1948: 66 samt av 6 § 1 mom. se
1958: 31 (förordningen omtryckt 1948: 66).

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lijdelse)

Kungl. Maj:t äger. då synnerliga
skäl därtill äro, medgiva befrielse från
eller återbäring av varuskatt.

4. Tillverkare är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
möjliggör kontroll över värdet av försåld
eller för vidare bearbetning uttagen
vara, samt att vid anfordran
tillhandahålla kontrollstyrelsen eller
kontrolltjänsteman sina handelsböcker
med tillhörande handlingar.

1. Den som bedriver tillverkning,
som i 1 § första eller andra stycket
avses, skall senast å femtonde dagen
i andra månaden efter varje kalendermånads
utgång till kontrollstyrelsen
insända en på tro och heder avgiven
deklaration angående beskattningsvärdet
eller, vad angår varor för vilka
skatten utgår med belopp för viktenhet,
angående kvantiteten av de varor,
som under kalendermånaden av
honom eller för hans räkning levererats
till köpare eller tagits i anspråk
för vidare bearbetning.

Om särskilda-------del

(Föreslagen lydelse)

a §•

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet
i fråga om tillverkning
och försäljning inom riket. Vad i
förordningen om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning är stadgat
skall äga tillämpning å varuskatt
som utgår i samband med sådan tillverkning
och försäljning.

Beträffande införsel är, med den inskränkning
som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattning smyndighet.

§•

4. Tillverkare är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
möjliggör kontroll beträffande försåld
eller för vidare bearbetning uttagen
vara.

§•

1. Deklaration skall insändas till
kontrollstyrelsen senast å femtonde
dagen i andra månaden efter varje
kalendermånads utgång och innehålla
uppgift om beskattningsvärdet eller,
vad angår varor för vilka skatten
utgår med belopp för viktenhet, angående
kvantiteten av de varor, som
under kalendermånaden av den
skaitskyldige eller för hans räkning
levererats till köpare eller tagits i
anspråk för vidare bearbetning.

avser.

8 §•

4. Deklaration eller-----

— till kontrollstyrelsen.

Befinnes vid granskningen att skatt
påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen
påföra den skattskyldige
felande skatt samt bestämma och
meddela den skattskyldige tid, inom
vilken sådan skatt skall erläggas. Finnes
erlagd skatt vara för hög, skall
kontrollstyrelsen återbetala det överskjutande
beloppet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Vad i 4 £ 2—6 mom. samt 7 § 2
och 4 mom. är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om
skattskyldig, som avses i detta moment.

(Föreslagen lydelse)

Vad i 4 § 4 och 5 mom. denna förordning
samt 4, 8, 9, 11, 12, 27 och
29 §§ förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning är
stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
i fråga om skattskyldig,
som avses i detta moment.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försälj ningsskatt

Härigenom förordnas, att 9, 14, 16, 17, 20, 22—24, 31, 32 samt 35—39 §§
förordningen den 5 mars 1948 om försäljningsskatt skola upphöra att gälla
samt att 8, 10—13, 15, 18, 21 och 27 §§ samma förordning1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 §•

Kontrollen över skattens behöriga Kontrollstyrelsen är beskattningsutgörande
utövas av kontrollstyrel- myndighet i fråga om försäljning
sen, dock att beträffande skatteplik- inom riket. Vad i förordningen om
tig införsel kontrollen handhaves av förfarandet vid viss konsumtionsbegeneraltullstyrelsen
och kontrollsty- skattning är stadgat skall äga tillrelsen
gemensamt. lämpning på försäljningsskatt som

utgår i samband med sådan försäljning.

Beträffande införsel är, med den
inskränkning som nedan sägs, generaltullstyrelsen
beskattningsmyndighet.

10 §.

Ansökan om registrering som avses Anmälan för registrering, ävensom
i 2 § skall göras skriftligen hos kon- ansökan om registrering skall göras
trollstyrclsen. skriftligen hos kontrollstyrelsen och

1 Senaste lydelse av 15 § se 1952: 199 samt av 18 § se 1949: 100

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lijdelse)

Ansökningen skall innehålla uppgifter
angående sökandens fullständiga
namn och postadress, den av sökanden
bedrivna rörelsen samt dagen
då försäljningen påbörjades eller avses
skola påbörjas. Vidare skall i ansökningen
uppgivas huruvida sökanden
ämnar bedriva skattepliktig eller
skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket skall
göra ansökan om registrering senast
fjorton dagar före försäljningens
början.

Om verkställd registrering skall
kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.
I beviset skall angivas, huruvida
sökanden registrerats såsom säljare
med skattepliktig försäljning eller såsom
säljare med skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket må
icke, innan registrering skett, bedriva
försäljning av skattepliktig vara;
dock må den som övertagit av annan
bedriven rörelse, därest han gör ansökan
om registrering inom fjorton
dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen
till dess kontrollstyrelsen meddelat
beslut över ansökningen. Under
tid då rörelsen sålunda fortsättes
skall rörelseidkaren, såvitt fråga är
om skyldighet att erlägga skatt, anses
såsom registrerad säljare.

Rörelseidkare, vilken-----

(Föreslagen lydelse)

innehålla uppgifter angående vederbörandes
fullständiga namn och postadress,
den av honom bedrivna rörelsen
samt dagen då försäljningen påbörjades
eller avses skola påbörjas.
Vidare skall uppgivas, huruvida vederbörande
ämnar bedriva skattepliktig
eller skattefri försäljning.

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket skall
göra anmälan för registrering senast
fjorton dagar före försäljningens
början.

Om verkställd registrering skall
kontrollstyrelsen utfärda särskilt bevis.
I beviset skall angivas, huruvida
den, för vilken det utfärdats, registrerats
såsom säljare med skattepliktig
försäljning eller såsom säljare med
skattefri försäljning.

§•

Rörelseidkare som är registreringsskyldig
enligt 2 § första stycket må
icke, innan registrering skett, bedriva
försäljning av skattepliktig vara;
dock må den som övertagit av annan
bedriven rörelse, därest han gör anmälan
för registrering inom fjorton
dagar efter övertagandet, fortsätta rörelsen
till dess kontrollstyrelsen meddelat
beslut över anmälan. Under
tid då rörelsen sålunda fortsättes
skall rörelseidkaren, såvitt fråga är
om skyldighet att erlägga skatt, anses
såsom registrerad säljare.

---skattepliktig försäljning.

Inträder ändring i förhållande, varom
uppgift lämnats i ansökan om registrering,
är rörelseidkaren skyldig
att underrätta kontrollstyrelsen härom
senast åtta dagar därefter.

Inträder ändring i förhållande, varom
uppgift lämnats i anmälan för registrering
eller ansökan om registre
ring, är rörelseidkaren skyldig att un
derrätta kontrollstyrelsen härom se
nast åtta dagar därefter.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Registrerad säljare är pliktig att
ordna sin bokföring på sådant sätt,
att den enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen,
samt att vid anfordran tillhandahålla
kontrollstyrelsen eller kontrolltjänsteman
sina handelsböcker
med tillhörande handlingar.

Registrerad säljare---—- —

att lämna.

18 §.

Skattskyldig skall för varje kalendermånad
till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder upprättad
deklaration angående beskattningsvärdet
av sin skattepliktiga försäljning
eller, i fråga om vara för vilken
skatt skall utgå med i förteckningen
angivet belopp för varuenhet, antalet
försålda enheter med angivande tilllika
i vartdera fallet av den å varorna
belöpande skatten. Deklarationen
skall i förekommande fall avse jämväl
varor, som av registrerad säljare
uttagits från rörelsen för annat ändamål
än försäljning eller som ingått i
den skattskyldiges lager vid den tid
då hans registrering såsom säljare av
skattepliktig vara upphörde.

Deklaration, varom i första stycket
förmäles, skall insändas till kontrollstyrelsen
senast å femtonde dagen i
andra månaden efter den månad som
deklarationen avser.

Om särskilda--------deklarationen avser.

21 §.

Den som idkar försäljning av skat- Den som idkar försäljning av skattepliktig
vara i strid mot 12 § första tepliktig vara i strid mot 12 § första
stycket är skyldig att erlägga skatt stycket är skyldig att erlägga skatt
såsom om han varit registrerad säl- såsom om han varit registrerad säljare.
Det ankommer på kontrollsty- jare.
relsen att fastställa den skatt, som
sålunda skall erläggas.

Deklaration skall insändas till kontrollstyrelsen
senast å femtonde dagen
i andra månaden efter varje kalendermånads
utgång och innehålla
uppgift om beskattningsvärdet av
den skattepliktiga försäljningen eller,
i fråga om vara för vilken skatt skall
utgå med i förteckningen angivet belopp
för varuenhet, antalet försålda
enheter under kalendermånaden. Deklarationen
skall i förekommande fall
avse jämväl varor, som av registrerad
säljare uttagits från rörelsen för annat
ändamål än försäljning eller som
ingått i den skattskyldiges lager vid
den tid då hans registrering såsom
säljare av skattepliktig vara upphörde.

27 §.

Deklaration eller---—----till kontrollstyrelsen.

Befinnes vid ■— -----— skall erläggas.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

Vad i 14—17 §§, 22 § tredje stycket
och 24 § är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om skattskyldig
som avses i denna paragraf.

(Föreslagen lydelse)

Vad i 15 § denna förordning samt
4, 8, 9, 11, 12 och 27 §§ förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
skattskyldig som avses i denna paragraf.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller hort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 23 november 1956 (nr 545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 7, 8, 10, 11, 16—19, 26, 27, 29, 30 och 31 §§
förordningen den 23 november 1956 angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall skola upphöra att gälla samt att 5, 9 och 14 §§ samma
förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kontrollen över skattens behöriga
utgörande utövas, beträffande försäljning
och uttag från rörelse, av kontrollstyrelsen,
och beträffande införsel,
av generaltullstyrelsen.

Skattskyldig är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen, samt
att vid anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman
sina handelsböcker med tillhörande
handlingar.

Skattskyldig skall--—- --— att lämna.

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet
i fråga om försäljning och
uttag från rörelse. Vad i förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga
tillämpning på omsättningsskatt som
utgår i samband med försäljning och
uttag som nu sagts.

Beträffande skattepliktig införsel
är generaltullstyrelsen beskattningsmyndighet.

§•

Skattskyldig är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Skattskyldig skall för varje kalendermånad
till kontrollstyrelsen avlämna
en på tro och heder upprättad
deklaration angående sina leveranser
och uttag från rörelsen av skattepliktiga
motorfordon med angivande tilllika
av den å fordonen belöpande
skatten.

Deklaration skall upprättas å blankett
enligt formulär, som fastställcs
av kontrollstyrelsen, samt insändas
till styrelsen inom en månad efter utgången
av den månad, som deklarationen
avser.

Kontrollstyrelsen må, —----

§•

Deklaration skall avlämnas till
kontrollstyrelsen för varje kalendermånad
och innehålla uppgift om den
skattskyldiges leveranser och uttag
från rörelsen av skattepliktiga motorfordon.

Deklaration skall insändas till
kontrollstyrelsen inom en månad efter
utgången av den månad, som deklarationen
avser.

sådan tid.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 262)

om allmän energiskatt

Härigenom förordnas, att 3, 26, 29, 31, 33 och 35—38 §§ förordningen den
31 maj 1957 om allmän energiskatt skola upphöra att gälla samt att 18,
23, 30 och 32 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

Beskattningsmyndighet är-----— fall kontrollstyrelsen.

Vad i förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning är
stadgat skall äga tillämpning på energiskatt,
för vilken kontrollstyrelsen
är beskattningsmyndighet.

23 §.

1 mom. Den som är registrerad en- 1 mom. Deklaration av den som är
ligt 6 § skall senast vid utgången av registrerad enligt 6 § skall insändas
kalendermånaden efter varje redovis- till konlrollstyrelsen senast vid utningspcriod
till kontrollstyrelsen in- gången av kalendermånaden efter
3 Bihanij till riksdagens protokoll 7 samt. Nr 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse)

sända en på heder och samvete avgiven
deklaration angående de bränslen,
beträffande vilka skattskyldighet
inträtt under redovisningsperioden.

2 mom. Den som är registrerad enligt
11 § skall å tid och i ordning som
i 1 mom. sägs insända eu på heder
och samvete avgiven deklaration angående
skattepliktig distribution och
skattepliktig egenförbrukning under
redovisningsperioden.

3 mom. I deklarationen skall angivas
den på redovisningsperioden belöpande
bruttoskatten, så ock avdrag
enligt 2b eller 25 §.

Deklarationens nettoskattebelopp
skall, där beloppet icke utgöres av
helt tiotal kronor, utföras med närmaste
lägre tiotal kronor.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda
skäl därtill äro, föreskriva att deklaration
skall insändas inom annan
tid än som i 1 mom. sägs.

Deklaration skall upprättas å blankett
enligt formulär, som fastställes
av kontrollstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

varje redovisningsperiod och innehålla
uppgift om de bränslen, beträffande
vilka skattskyldighet inträtt under
redovisningsperioden.

2 mom. Deklaration av den som är
registrerad enligt 11 § skall insändas
å tid och i ordning som i 1 mom. sägs
och innehålla uppgift om skattepliktig
distribution och skattepliktig
egenförbrukning under redovisningsperioden.

3 mom. Deklarationens nettoskattebelopp
må, där beloppet icke utgöres
av helt tiotal kronor, utföras med närmaste
lägre tiotal kronor.

Kontrollstyrelsen äger, om särskilda
skäl därtill äro, föreskriva att deklaration
skall insändas inom annan
tid än som i 1 mom. sägs.

Försummar någon att inbetala
skatt, som han enligt denna förordning
skall erlägga till kontrollstyrelsen,
må skatten på framställning av
styrelsen omedelbart utmätas.

Vad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning, där förbrukare
eller icke registrerad distributör
av elektrisk kraft underlåter
att erlägga skatt för dylik kraft.

Den som----— — erlagda

Den som är registrerad skall vidare
på anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
eller kontrolltjänsteman sina
handelsböcker med tillhörande
handlingar samt i förekommande fall
sin statistik. Han skall därjämte
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontroll styrelsen
för erhållande av en betryggande kon -

§•

Vad i 28 § förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning
är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning, där förbrukare eller
icke registrerad distributör av elektrisk
kraft underlåter att erlägga skatt
för dylik kraft.

§.

kraftavgifter.

Den som är registrerad skall vidare
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen för
erhållande av en betryggande kontroll
över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar
kontrolltjänsteman i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter kan
komma att lämna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

troll över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar
kontrolltjänsteman i enlighet med
kontrollstyrelsens föreskrifter kan
komma att lämna.

Där kontrollstyrelsen —-----— effekt inrättas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1959 men skall icke äga tillämpning
å skatt, för vilken deklaration avgivits eller bort insändas till kontrollstyrelsen
före ikraftträdandet.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278 av fru Gärde Widemar och 11:350
av herr Kollberg, vari hemställts att riksdagen måtte antaga de vid propositionen
nr 3 fogade författningsförslagen med de ändringar däri som föreslagits
i motionerna samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga
författningsförslag; ävensom

2) motionen II: 422 av herr Munkiell, vari hemställts, alt riksdagen måtte
för sin del antaga de vid propositionen nr 3 fogade författningsförslagen
med de ändringar som förordats i motionen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 350 och II: 422.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Vid 1951 års riksdag väcktes motioner (1:215 och 11:279), vari hemställdes
om utredning rörande ett opartiskt förfarande för avgörande av
tvister i varuskattemål och för tillgodoseende av rättsskyddsbehovet i dylika
mål. I betänkande över motionerna (nr 54) framhöll bevillningsutskottet
bt. a., att man genom en utredning i ämnet skulle vinna allsidig belysning
hur kraven på rättssäkerhet, effektivitet och snabbhet bäst skall tillgodoses
vid avgörande av mål om varuskatt och liknande indirekta skatter. Utskottet
ansåg, att en dylik utredning ur flera synpunkter kunde vara av stort värde.

På förslag av utskottet beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
(nr 287) hemställa, alt Kungl. Maj :t i samband med den pågående utredningen
rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
frågor jämväl ville låta verkställa utredning i de hänseenden, som
angivits i bevillningsutskottets betänkande.

Med stöd a\ bemyndigande den 1 juni 1951 meddelade dåvarande chefen
för finansdepartementet besvärssakkunniga uppdrag att verkställa den av
riksdagen begärda utredningen.

Besvärssakkunniga — professor emeritus Nils Herlitz, ordförande, rege -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

ringsrådet Sven Björkholm och landssekreteraren Olof Åkesson —- har den
30 december 1957 till fullgörande av detta uppdrag avlämnat betänkande angående
»Förfarandet vid konsumtionsbeskattning» (SOU 1957:50). Enligt
de sakkunnigas förslag skall för olika indirekta skatter gälla en gemensam
lag om förfarandet. Vid betänkandet finnes fogat förslag till sådan lag, vilken
utformats främst med sikte på att skapa ett förbättrat rättsskydd för
de skattskyldiga. I lagförslaget upptas bestämmelser om fastställande och
uppbörd av skatt, om besvär och om förhandsbesked; lagförslaget är avsett
att ersätta motsvarande bestämmelser i de olika skatteförfattningarna, instruktioner
för beskattningsmyndigheterna etc. Det förutsättes, att lagens
tillämpning till en början kan begränsas till vissa skatter och att tillämpningsområdet
kan utvidgas senare. Målsättningen är att försöka åstadkomma
ett enhetligt förfarande för flertalet av de skatter och allmänna avgifter
som icke omfattas av taxeringsförordningen.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
statskontoret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,
riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med bifogande av utlåtanden
från liandelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö), statens organisationsnämnd,
statens jordbruksnämnd, utredningen angående redogöraransvaret
m. in., överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs
och Norrbottens län, riksförsäkringsanstalten, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, försäkringsinspektionen, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, Sveriges industriförbund (med biläggande av utlåtande
från Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen), Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund samt
Sveriges advokatsamfund.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinns under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

I. Inledning s. 22—23

II. Nuvarande förhållanden s. 24—35

III. Riktlinjer för en reform s. 35—54

IV. Förfarandet i första instans s. 55—73

V. Besvär s. 73—100

VI. Förhandsbesked s. 100—107

VII. Befrielse från skatt s. 107—110

VIII. Speciella frågor s. 110—117

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges
följande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Allmänna frågor

I motionen II: 422 erinras om att besvärssakkunniga föreslog att författningar
rörande förfarandet vid konsumtionsbeskattning skulle erhålla lags
karaktär. Departementschefen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl
föreligga för att giva författningen annan karaktär än taxeringsförordningen.
Det torde emellertid vara önskvärt, att riksdagen nu uttalar sig för att
lagstiftning avseende processuella regler på beskattningsområdet framgent
inte antages såsom förordning utan får karaktären av civillagstiftning.

Förfarandet i första instans

I motionerna I: 278 och II: 350 uttalas att beskattningsmyndigheten i 4 §
av förslaget erhållit alltför omfattande befogenheter. Vad myndigheten behöver
för sin kontroll skall givetvis alltid kunna utan svårigheter tagas fram ur
räkenskaperna, som således måste föras efter sådana metoder, att de uppgifter
som ligger till grund för deklarationen skall kunna framtagas vid kontroll.
Däremot synes det inte rimligt att bokföringen skall ske på det ena eller
andra sättet, såvida bokföringen fyller nyss angivna krav. Det måste anses
vara ett otillbörligt intrång att beskattningsmyndigheten skall kunna utfärda
föreskrifter om bokföring samt ålägga den enskilde att använda t. ex. en
viss typ av kassaapparat och inte en annan som bättre passar den bokföringsmetod
som lämpar sig för hans bransch. Vad den skattskyldige bär att
iakttaga i fråga om bokföring m. m. skall angivas i anvisningar till den
skatteförfattning, som beslutas av riksdagen. De tillägg som gjorts i propositionsförslagets
4 § i förhållande till motsvarande bestämmelser i besvärssakkunnigas
förslag bör därför enligt motionärernas mening utgå.

Vidare anser motionärerna att föreskriften att den skattskyldige skall
lämna nödigt biträde vid granskning av handlingar och varulager skall så
förstås att det ankommer på vederbörande befattningshavare i överordnad
ställning att tillse att föreskriften av granskningsmännen tillämpas med
omdöme så att skattskyldig åsamkas minsta möjliga kostnad och avbräck.
I vederbörande beskattningsmyndighets instruktion bör angivas, vilka befattningshavare
som har att fatta beslut om granskning och vem som skall
utföra denna. Liksom på den direkta beskattningens område bör beslutanderätten
endast tillkomma befattningshavare i överordnad ställning.

Som It § i författningsförslaget formulerats skulle beskattningsmyndigheten
vara berättigad alt begära tredje mans medverkan till allmänna undersökningar
utan samband med visst skatteärende. Ett dylikt utsträckande
av de utomståendes skyldigheter bör inte komma i fråga. I stället förordas
den formulering, som intagits i besvärssakkunnigas förslag, enligt
vilket tredje mans medverkan endast kunde påfordras i visst beskattningsärende.

Beträffande vitesinstitutet erinras i motionerna I: 278 och II: 350 om att
i besvärssakkunnigas förslag, som utformats med 9 kap. 8 § rättegångsbalken
som mönster, angivits att vitet skulle bestämmas till sådant belopp

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

att det med hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas förmå vederbörande att iakttaga föreläggandet,
dock ej högre än tiotusen kronor. Med undantag för maximeringen
av vitesbeloppet till tiotusen kronor samt fastställande av minimum
till etthundra kronor innehåller propositionen inte några föreskrifter till
ledning för vitets fastställande. Minst lika starka skäl talar för att direktiv
lämnas för omhänderhavande av vitesförelägganden i en författning som
är avsedd att tillämpas av beskattningsmyndigheter som i en lag som skall
tillämpas av domstol. De grundsatser som bör tillämpas vid utsättande av
vite är ingalunda så självklara att de inte förtjänar att angivas. Dessutom
är dylika direktiv värdefulla även därutinnan att de understryker vikten av
individuell prövning av ärenden angående vitesförelägganden. De av besvärssakkunniga
föreslagna direktiven för utsättande av vite bör därför
inarbetas i texten till 12 § i Kungl. Maj :ts förslag. Vitesmaximum bör enligt
motionärernas mening inte sättas högre än femtusen kronor eller samma
belopp som är stadgat i taxeringsförordningen. Ett så högt vitesmaximuin
som tiotusen kronor skulle möjligen väcka mindre betänkligheter om
det funnes möjlighet att överklaga beskattningsmyndighetens beslut om
föreläggande av vite. En bestämmelse av sådan innebörd hade föreslagits
av besvärssakkunniga, men enligt propositionen får talan inte föras mot
beslut om föreläggande. Frågan får särskild vikt sedd mot bakgrunden av
att beskattningsmyndigheten jämväl skall äga rätt att utdöma försuttet
vite. Sistnämnda bestämmelser har övertagits från de sakkunnigas förslag
men var då motiverade bland annat med att enligt detta förslag talan kunde
föras mot föreläggandet som sådant. Om denna möjlighet inte medgives,
måste det te sig betänkligt att låta beskattningsmyndigheten svara såväl
för föreläggande som för utdömande av vite. I rättssäkerhetens intresse
hör därför en föreskrift intas att talan skall kunna föras mot beslut om
föreläggande av vite.

Mot de i 18 § och 20 § andra stycket föreslagna stadgandena om skönsmässig
uppskattning i det fall, afl deklaration ej avgivits eller deklarationsmaterialet
eljest är bristfälligt, har i motionen 11:422 riktats viss kritik.
Att beskattningsmyndigheten i dylika lägen måste söka på grundval
av den utredning, som kan finnas tillgänglig, fastställa skatten så riktigt
som möjligt följer av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser. Ju bristfälligare
underlaget för beslutet är, i desto större grad måste myndigheten
förlita sig till egna skönsmässiga uppskattningar. Så är emellertid förhållandet
på en mängd områden inom förvaltningsförfarandet. Att just taga
fram denna självklara bevisvärderingsregel utan att i övrigt ingå på hur
utredningsmaterialet skall värderas ur bevissynpunkt synes inte motiverat.
Särskilda bestämmelser i förevarande avseende torde inte vara erforderliga.

I sistnämnda motion föreslås även en omredigering av lagtexten. 17 §
synes böra begränsas att avse allenast förutsättningarna för meddelande
av preliminära beslut, medan reglerna om meddelande av slutliga beslut

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

torde böra upptagas i 19 §. Sålunda skulle 17 § komma att innehålla allenast
att, om skatt finnes böra utgå, oaktat deklaration ej avgivits, eller om
avvikelse finnes böra ske från deklarationen, beskattningsmyndigheten äger
meddela preliminärt beslut om skatten i fall, då utredningen inte kan omedelbart
slutföras. I 19 § första stycket skulle stadgas, att slutligt beslut
om fastställande av skatt icke må meddelas senare än ett år och sex månader
efter utgången av den beskattningsperiod, om vilken fråga är, men
att det skall åligga beskattningsmyndigheten att, därest skattskyldig det
begär, meddela sådant beslut så snart ske kan. Paragrafens andra stycke
kan därefter följa oförändrat, eventuellt som en särskild paragraf, därest
18 § i sin nuvarande lydelse får utgå. Viss jämkning av stadgandena i 27 §
torde i så fall bli behövlig.

Rörande beslutsfristens längd har i motionerna I: 278 och II: 350 yrkats,
att den bestämmes till ett år från utgången av det kalenderår, varunder
ifrågavarande beskattningsperiod gått till ända, medan i motionen 11.422
föreslagits en tid av ett år och sex manader räknad från beskattningsperiodens
utgång. Motionärerna anser icke de skäl, som kontrollstyrelsen åberopat
för en förlängning och till vilka departementschefen hänvisat, bärande.
Vissa remissinstanser har ansett även den av besvärssakkunniga föreslagna
fristen alltför lång. Den indirekta skattens natur av övervältringsskatt
måste ställa särskilda krav på utformningen av reglerna om de tidsfrister
inom vilka skattebeslut skall vara slutligt fattade. Varje dröjsmål
vid behandlingen av ett dylikt skatteärende kan föranleda ökad förlust för
den skattskyldige.

I motionerna 1:278 och 11:350 vänder sig motionärerna vidare mot de
föreslagna reglerna om efterbeskattning (20 och 21 §§), vilka utformats i
nära anslutning till motsvarande stadgande i taxeringsförordningen. Besvärssakkunniga
hade i sitt förslag givit institutet en helt annan utformning. Motiveringen
för de sakkunnigas ställningstagande var att den skattskyldige
efter vass kortare tid inte skall kunna påföras ytterligare skatt, därest han
fullgjort sin skyldighet med tillbörlig omsorg. Först när den skattskyldige
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt sina skyldigheter, ansåg de
sakkunniga med rättsskyddsintresset förenligt att medge efterbeskattning
under en längre period. Den indirekta skattens natur av övervältringsskatt
ställer andra krav på utformningen av efterbeskattningsinstitutet än på den
direkta beskattningens område. Det låter sig icke göra att i fråga om de indirekta
skatterna använda en sådan generell avfattning, som taxeringsförordningen
ger prov på. För att tillgodose rättsskyddets intressen i lika hög
grad som på den direkta beskattningens område maste beträffande den indirekta
beskattningen den avgränsningen göras, som besvärssakkunniga efter
noggrann prövning förordat.

Bestämmelsen i författningsförslaget att inbetalning av skatt skall fullgöras
genom insättning på beskattningsmyndighetens postgirokonto anses
i motionen 11:422 ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna. Den anses även
vara olämplig. Lagstiftningen är avsedd att kunna tillämpas på helt olikar -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

tade skatter av indirekt natur. Det kan under sådana omständigheter inte
vara lämpligt att i själva lagen fastslå att just insättning på beskattningsmyndighets
postgirokonto skall vara den enda metoden för skatteuppbörd,
låt vara att den i flertalet fall kan vara praktisk. Beträffande viss skatt kan
annat inbetalningssätt vara att föredraga.

I motionerna I: 278 och II: 350 påtalar motionärerna att departementschefen
föreslagit sådan jämkning i besvärssakkunnigas förslag rörande förhandsbesked
att en verklig rätt att erhålla förhandsbesked inte skulle föreligga.
I motsats till besvärssakkunniga har Kungl. Maj:t härvid föreslagit
att förhandsbesked må meddelas endast om det finnes vara av vikt med hänsyn
till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
att besked meddelas. Såsom motiv för denna begränsning i rätten att
erhålla förhandsbesked har departementschefen hänvisat till möjligheten
av att de skattskyldiga betungar myndigheterna med begäran om förhandsbesked
i tall där detta på grund av ärendets uppenbara karaktär, tidigare
prejudikat eller av annan anledning framstår som opåkallat. Emellertid
medger departementschefen att man i och för sig knappast torde ha anledning
att befara missbruk. Därest någon skulle begära förhandsbesked i ett
uppenbart fall, kan det icke rimligen vara alltför betungande för beskattningsmyndigheten
att lämna beskedet. Enligt motionärernas förmenande bör,
såsom besvärssakkunniga föreslagit, stadgas skyldighet för beskattningsmyndigheten
att på begäran meddela förhandsbesked.

Besvärs förf arandet

Mot besvärsbestämmelsen i 38 § riktas i motionen 11:422 den anmärkningen
att den är oegentligt utformad, i det den vad angår överklagandebarheten
av beskattningsmyndighetens beslut hänvisar till fall, som skall angivas
i 39 §. Denna paragraf innehåller emellertid inga regler om överklagandebarhet
utan allenast bestämmelser om vilka som i olika situationer äger besvärsrätt.

I sistnämnda motion framhålles vidare, att kravet på snabbhet måste medföra,
att förhandsbesked endast bör få överklagas i en instans. Då förhandsbeskeden
blir bindande för statsverket måste regeringsrätten kvarstå som
slutinstans i fråga om dessa, vilket innebär att kammarrätten utgår som
mellaninstans och att talan mot beskattningsmyndighetens beslut sålunda
skall föras direkt hos regeringsrätten.

I motionerna I: 278 och II: 350 understrykes vikten av att det allmänna
ombudet kan arbeta helt självständigt och i sina ståndpunktstaganden vara
oberoende av beskattningsmyndigheten. Vilken befattningshavare som skall
fungera som sådant ombud borde enligt besvärssakkunnigas förslag bestämmas
i vederbörande myndighets instruktion. I propositionen föreslås
däremot att Kungl. Maj :t skall förordna befattningshavare till sådant ombud.
Förordnanden kan bli av kortvarig karaktär och skänker inte befattningshavaren
den fria ställning, som myndighetens instruktion i högre
grad garanterar. För att nå ett fullt tillfredsställande resultat i detta hän -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

seende bör i varje skatteförfattning anges vilken befattningshavare som
skall vara allmänt ombud.

Övriga frågor

Motionärerna bar i motionerna 1:278 och 11:350 ansett tillräckliga skäl
saknas att kriminalisera underlåtenhet att deklarera eller avgivande av bristfällig
deklaration i andra fall än då försummelsen är uppsåtlig eller en följd
av grov oaktsamhet och föreslagit härav betingad ändring i 48 § av författningsförslaget.

Slutligen har i motionen II: 422 berörts vissa problem avseende varuskatt
och försäljningsskatt, vilka skatter avses utgå icke endast vid inhemsk
produktion utan även vid införsel. Härom gäller särskilda regler, vilka förutsättes
skola kvarbliva i vederbörande skatteförfattning. I samband med tulltaxering
av den skattepliktiga varan skall skattskyldig hos tullmyndigheten
å införselorten avlämna deklaration eller i vissa fall försäkran. Sådan deklaration
eller försäkran skall slutligen granskas av kontrollstyrelsen. Befinnes
vid denna granskning varu- eller försäljningsskatten ha av tullmyndigheten
påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen påföra den skattskyldige
den felande skatten. Bestämmelser härom återfinns i 8 § 4. varuskatteförordningen
och 27 § försäljningsskatteförordningen. Innebörden av dessa bestämmelser
är att kontrollstyrelsen kontrollerar tullmyndigheterna. Enligt
propositionen skall denna märkliga anordning bestå.

Enligt motionären vore det riktigaste att man nu helt skiljer tullförfarandet
från förfarandet hos kontrollstyrelsen vid inhemsk verksamhet också beträffande
varuskatt och försäljningsskatt. Det naturliga är att ha två skilda
förfaranden, det ena hos kontrollstyrelsen vid inhemsk produktion, det
andra hos tullmyndigheterna vid införsel. Bestämmelserna om granskning
av tulldeklarationerna hos kontrollstyrel.sen i 8 § 4. varuskatteförordningen
och 27 § försäljningsskatteförordningen bör sålunda nu upphävas.

Det avsedda syftet torde i allt fall kunna uppnås, därest följande ordning
införes. Om så alltjämt anses erforderligt kan tullmyndigheten översända
sina deklarationer till allmänna ombudet hos kontrollstyrelsen, vilken ju har
att vaka över att besluten i första instans icke går kronan emot. Skulle allmänna
ombudet vid sin granskning av de från tullmyndigheterna erhållna
deklarationerna finna anledning till anmärkning, har han att göra revisionsmyndigheterna
hos tullverket uppmärksamma härpå. Dessa får därefter
framställa anmärkning i föreskriven ordning. Härigenom får man klara och
administrativt enkla linjer: i fråga om samtliga skatter, som uppbäres i
samband med införsel till riket, följas det för tull stadgade förfarandet med
instansordning: lokal tullmyndighet, gcneraltullstyrelsen och regeringsrätten,
medan beträffande de skatter, som utgår i samband med inhemsk produktion,
det i det föreliggande författningsförslaget skildrade förfarandet
följes med instansordning: beskattningsmyndighet (vanligtvis konlrollstyrelsen
eller jordbruksnämnden), kammarrätten och regeringsrätten.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Utskottet

Inledning

I motsats till vad som sedan länge gällt på den direkta beskattningens
område har gemensamma och enhetliga regler rörande det formella förfarandet
saknats för konsumtionsskatternas del. De regler som finns har intagits
i vederbörande skatteförfattningar och avser i huvudsak deklarationsförfarandet,
uppbörden och beskattningsmyndigheternas kontrollbefogenheter.
De är som regel knapphändiga och ofta mycket allmänt hållna. Genom
att normer för förfarandet utbildats i praxis har till en del olägenheterna
med de ofullständiga reglerna undanröjts, men vissa konkreta brister
har dock kvarstått. Bl. a. har bestämmelser saknats om hur beslut skall
fattas och vilka verkningar besluten har. Det har vidare varit en olägenhet
att den skattskyldige inte kunnat erhålla bindande förhandsbesked och därigenom
gardera sig mot de risker, som ett misstag från hans sida om skattelagstiftningens
innebörd kan medföra. Även besvärsförfarandet har kunnat
ge anledning till viss kritik.

I syfte att bota dessa brister föreslås i den förevarande propositionen, att
reglerna om förfarandet vid konsumtionsbeskattning samlas i en gemensam
författning. Denna har utarbetats med sikte på att dessa regler skall kunna
användas på flertalet av de skatter och avgifter, som enskilda näringsidkare
efter deklaration erlägger till kontrollstyrelsen eller jordbruksnämnden.
Det föreslås, att varuskatten, försäljningsskatten, omsättningsskatten
på motorfordon och energiskatten redan från början skall inbegripas i det
nya förfarandet.

Det i propositionen framlagda förslaget till förordning om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning innebär i huvudsak följande ändringar
mot vad nu gäller. Beträffande förfarandet i första instans regleras närmare
beskattningsmyndighetens befogenheter. Den skattskyldige tillförsäkras uttrycklig
rätt att erhålla del av det material på vilket beskattningsmyndigheten
grundar ett beslut om skattepåföring utöver deklaration. Nya regler föreslås
om beskattningsmyndigheternas beslut. Sålunda skall beslut om skattens
fastställande meddelas senast 1 1/2 år efter det kalenderår under vilket beskattningsperioden
utgick. Har beslut inte meddelats inom denna tidsfrist,
skall skatten anses ha blivit fastställd i överensstämmelse med deklarationen
eller eventuellt tidigare preliminärt beslut. Formligt beslut behöver således
inte fattas, när deklaration avgivits och denna lämnats utan erinran.
Efter beslutsfristens utgång kan ytterligare skatt inte påföras annat än genom
efterbeskattning. Detta får ske högst fyra år senare och i regel endast
om den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att deklarera.
En nyhet är, att den skattskyldige skall kunna få förhandsbesked,
som är bindande för staten.

I fråga om besvärsförfarandet föreslås den ändringen att eu mellaninstans
—■ kammarrätten — inskjutes mellan beskattningsmyndigheten och rege -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959 21

ringsrätten. Förfarandet i besvärsmål föreslås utformat som en process melian
två parter, d. v. s. mellan den skattskyldige och ett allmänt ombud.

Utskottet har för sin del intet att erinra mot huvudgrunderna för de framlagda
förslagen, vilka synes väl ägnade att leda till förbättrat rättsskydd
för den enskilde medborgaren samtidigt som kraven på effektivitet och
snabbhet i rimlig utsträckning tillgodoses. Några nämnvärda kostnadsökningar
för det allmänna torde förslagets genomförande ej medföra. I vissa
hänseenden har dock utskottet ansett sig böra föreslå ändringar i syfte att
ytterligare förbättra de enskildas rättsskydd.

Utskottet finner lämpligt, att de allmänna reglerna rörande förfarandet
intas i en särskild författning att äga tillämpning beträffande de indirekta
skatter för vilka en dylik reglering är behövlig och ändamålsenlig. På så sätt
kan de olika skatteförfattningarna inskränkas till att omfatta huvudsakligen
de materiella reglerna för beskattningen och i den mån så erfordras
speciella föreskrifter rörande förfarandet. Författningen bör ha karaktär av
förordning.

I anledning av hemställan i motionen II: 422 om ett uttalande från riksdagens
sida, att lagstiftning avseende processuella regler på beskattningsområdet
framgent inte bör antagas såsom förordning utan få karaktären
av civillagstiftning, får utskottet anföra följande.

Enligt vad som upplysts har författningsutredningen under behandling
vissa frågor hur lagstiftningsmakten skall utövas. Att riksdagen innan ställning
tagits till de förslag, som sålunda kan framkomma, skulle göra ett uttalande
av den innebörd motionären ifrågasatt, bör enligt utskottets mening
inte ifrågakomma, så mycket mindre som det kan antagas dröja avsevärd
tid innan nya huvudförfattningar på förevarande områden blir aktuella.

Utskottet övergår härefter till att närmare behandla de i propositionen
berörda frågorna, i den mån anledning förefinns till särskilda uttalanden
från utskottets sida.

Förfarandet i första instans

I enlighet med departementschefens uttalande att man bör gå vidare på
den väg som beträddes med 1956 års taxeringsförordning och även i fråga
om varuskattemål och liknande mål genomföra en närmare reglering av
förfarandet som tillgodoser befogade krav på effektivitet och rättssäkerhet
har i första stycket första punkten av 4 § i förslaget intagits eu bestämmelse
som bygger på motsvarande bestämmelse i 20 § taxeringsförordningen.
Enligt den föreslagna bestämmelsen skall det åligga skattskyldig att i
skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt
sätt sörja för att underlag finnes för fullgörande av deklarationsskyldighet
och för fastställande av skatt. Detta förslag föranleder icke någon erinran
från utskottets sida.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Emellertid har departementschefen föreslagit ytterligare bestämmelser i
4 § som icke återfinnes i taxeringsförordningen och vilka tillägg icke heller
av departementschefen närmare motiverats. Genom sin obestämda utformning
är de dessutom ägnade att skapa rättsosäkerhet. Utskottet åsyftar bestämmelsen
i 4 § att den skattskyldige även skall vara skyldig att vidtaga
»de åtgärder i övrigt» som för angivna ändamål skäligen kan påfordras.
Innebörden av detta tillägg är oklar. Det nyss återgivna stadgandet i 4 §
första stycket första punkten ålägger på ett generellt sätt den skattskyldige
att sörja för att underlag finns för deklaration och skattekontroll. Den som
uppfyller detta åliggande bör icke rimligtvis kunna åläggas att därutöver
vidtaga särskilda åtgärder. Därest den skattskyldige för sådana räkenskaper
eller anteckningar att de utgör nöjaktigt underlag för fullgörande av
deklarationsskyldighet och fastställande av skatt, föreligger uppenbarligen
icke anledning att ålägga honom att vidtaga ytterligare åtgärder. Om den
skattskyldige åter brister i fullgörandet av sina åligganden i fråga om bokförings-
eller anteckningsskyldighet och detta har till följd att deklarationsskyldigheten
ej kan rätteligen fullgöras och skatten icke kan fastställas,
bör föreläggande meddelas honom att ställa sig bestämmelserna härutinnan
till efterrättelse. Inte heller i detta fall föreligger något behov av att ålägga
honom skyldighet att vidtaga åtgärder i övrigt. Endast i de fall då räkenskaper
och anteckningar på grund av viss skatts speciella natur icke kan
tjäna som underlag för deklaration eller för skattekontroll — ett exempel
härpå finnes i energiskatteförordningen — kan det vara erforderligt att den
skattskyldige ålägges att på annat lämpligt sätt sörja för att dylikt underlag
finnes. Ett sådant åläggande kan emellertid med stöd av 4 § första stycket
första punkten meddelas i vederbörande skatteförfattning. Andra punkten
i samma stycke synes därför icke ha någon rimlig självständig mening
och bör därför utgå.

Enligt besvärssakkunnigas förslag skulle närmare föreskrifter rörande på
vad sätt den skattskyldiges räkenskaper och anteckningar skulle föras och
hans handlingar bevaras kunna lämnas endast i form av stadgande i skatteförfattning
antagen av riksdagen. I propositionen bär i anslutning till ett
påpekande av kontrollstyrelsen föreslagits att beskattningsmyndigheten
skall kunna meddela föreskrifter härom liksom i fråga om i 4 § avsedda
åtgärder i övrigt.

Enligt utskottets mening är det ägnat att inge allvarliga principiella betänkligheter
att frångå vad som i motsvarande hänseende gäller för den
direkta beskattningen, nämligen att föreskrifter av denna art inte bör utfärdas
av beskattningsmyndigheten. Särskilt otillfredsställande ter sig en sådan
anordning med hänsyn till att det är beskattningsmyndigheten som har
att förelägga vite och således enligt den i propositionen föreslagna ordningen
kan framtvinga åtlydnad av sina egna föreskrifter, utan att den skattskyldige
skulle kunna i det särskilda fallet få skäligheten av den meddelade föreskriften
prövad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Ur synpunkten av den enskildes rättsskydd bör den skattskyldiges åligganden
klart definieras i vederbörande skatteförfattning. I den mån exempelvis
särskilt maskinell utrustning eller dylikt anses böra krävas för
skattekontrollen eller eljest mera ingripande eller ekonomiskt betungande
åtgärder från den skattskyldiges sida anses påkallade, bör en uttrycklig bestämmelse
härom intagas i vederbörande, av riksdagen antagen skatteförfattning.

Med hänsyn till svårigheterna att på förhand överblicka i vilka fall särskilda
tillämpningsföreskrifter kan bli nödvändiga, finner sig utskottet likväl
kunna tillstyrka ett förfarande varigenom det blir möjligt för Kungl.
Maj:t att utfärda dylika föreskrifter i anslutning till skatteförfatlningarna.
Härav föranledes vissa ändringar jämväl i respektive skatteförfatlningar. Yrkandena
i förevarande avseende i motionerna I: 278 och II: 350 torde härmed
få anses besvarade.

Beskattningsmyndigheten skall enligt förslaget i propositionen äga befogenhet
att från skattskyldig infordra prov och beskrivning å skattepliktig
eller i verksamheten brukad vara samt att verkställa granskning av skattskyldigs
handlingar och varulager. För granskningen av handlingar och
varulager skall den skattskyldige lämna nödigt biträde. Några närmare bestämmelser
om vem som skall besluta om granskning och vem som skall
utföra den har inte intagits i förslaget. Departementschefen har emellertid
uttalat att det är betydelsefullt att beskattningsmyndigheten tillser, att
granskningen utföres av tjänsteman, som med hänsyn till sekretessintressen
och övriga förhållanden är lämplig för uppgiften. Såvitt angår kontrollst}
relsens arbetsområde ankommer det på distriktsöverkontrollören att verkställa
denna prövning. Utformningen av bestämmelserna om granskning har
skett i nära anslutning till föreskrifterna om taxeringsrevision i taxeringsförordningen.

I motionerna 1: 278 och II: 350 hemställes att riksdagen måtte uttala, att
föreskriften att den skattskyldige skall lämna nödigt biträde vid granskning
av handlingar och varulager skall så förstås, att det ankommer på befattningshavare
i överordnad ställning att tillse att föreskriften av granskningsmännen
tillämpas med omdöme så att den skattskyldige åsamkas minsta
möjliga kostnad och avbräck. I vederbörande beskattningsmyndighets instruktion
bör angivas, vilka befattningshavare som har att fatta beslut om
granskning och vem som skall utföra denna.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att granskningen
utföres under hänsynstagande till ändamålet med densamma och de därav
berördas intresse att inte besväras mer än nödigt. Ett uttryck härför ger
den i 9 § intagna föreskriften alt granskningen såvitt möjligt skall ske på
sådan tid och på sådant sätt, att den icke förorsakar hinder i den skattskyldiges
verksamhet. Om biträde av den skaltskyldige erfordras bör självfallet
tillses att den skattskyldige därvid åsamkas minsta möjliga kostnader.

I allmänhet torde av utfärdade instruktioner för myndigheterna framgå

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

vem som äger besluta i olika frågor. För kontrollstyrelsens del har i instruktionen
den 28 april 1950, nr 207, för tjänstemän i kontrollstyrelsens
lokala skattekontroll stadgats att distriktsöverkontrollör har att leda och
övervaka honom underställda kontrolltjänstemäns verksamhet. Han har
också alt fördela arbetet mellan tjänstemännen och planlägga deras förrättningsresor.

I den föreslagna 11 § regleras i vilka fall beskattningsmyndigheten skall
äga infordra utredningsmaterial in. in. från annan än den skattskyldige. Viss
medverkan till utredningen kräves av den som yrkesmässigt tillverkar, bearbetar,
försäljer eller distribuerar skattepliktig vara, och av den, som idkar
handel med vara, vilken användes vid framställning eller distribution av
skattepliktig vara. Beskattningsmyndigheten föreslås skola erhålla befogenhet,
icke blott att begära upplysningar om namngiven skattskyldig utan även
att inhämta uppgifter av mera generell karaktär, t. ex. om leveranser till eller
inköp av skattepliktiga varor från viss kategori av näringsidkare.

1 motionerna I: 278 och II: 350 yrkas att beskattningsmyndighetens befogenhet
i förevarande hänseende begränsas till de fall, då tredje mans medverkan
erfordras i anledning av visst bestämt beskattningsärende.

När det gäller beskattningsmyndighetens möjligheter att i visst beskattningsärende
begära medverkan av annan än den skattskyldige, föreligger
icke anledning att avvika från departementschefens förslag, som utskottet
alltså tillstyrker.

För att erhålla kännedom om personer, som utan att erlägga skatt bedriver
skattepliktig verksamhet, torde beskattningsmyndigheten ofta vara
nödsakad att inhämta uppgifter från tillverkare, försäljare och distributörer,
även om dessa själva ej är skattskyldiga. Att inskränka denna möjlighet
skulle allvarligt minska beskattningsmyndighetens möjligheter att stävja
skatteskolk, till men inte endast för det fiskaliska intresset utan även för
lojala konkurrentföretag. Utskottet kan därför ej tillstyrka bifall till yrkandet
att befogenheten skulle inskränkas till visst skatteärende. I första hand
bör emellertid enligt utskottets mening uppgifter skriftligen begäras, innan
en granskning av företagets bokföring eller en liknande förhållandevis ingripande
åtgärd företas. Detta förfaringssätt torde i allmänhet tillämpas redan
nu. Först om denna förfrågan inte besvaras eller anledning finns att antaga
att de lämnade uppgifterna är oriktiga eller ofullständiga, bör granskning
eller annan dylik åtgärd vidtas. I syfte att markera att detta tillvägagångssätt
skall användas föreslår utskottet eu omformulering av den föreslagna
författningstexten. Härigenom ernås en närmare överensstämmelse med förfaringssättet
i motsvarande fall inom den direkta beskattningen.

De i propositionen föreslagna reglerna om viten har i huvudsak utformats
med motsvarande föreskrifter i 1956 års taxeringsförordning som förebild.
Enligt förslaget ges beskattningsmyndigheten befogenhet att förelägga och
utdöma vite. Vitesföreläggande kan komma till använding, när beskattnings -

Bevillningsutskottets betänkande nr It år 1959

myndigheten vänder sig mot någon med föreläggande att deklarera eller att
inkomma med kompletterande upplysningar eller då den ger förelägganden
med avseende å bokföringen. Vitesbcloppet, som för närvarande inte är närmare
reglerat, skall enligt förslaget bestämmas till lägst 100 kronor och
högst 10 000 kronor. Vitesföreläggande får — liksom nu — ej överklagas.

Beträffande vitesinstitutet erinras i motionerna I: 278 och II: 350 om att
Kungl. Maj:ts förslag utöver reglerna om minimum och maximum för vitel
inte innehåller några föreskrifter till ledning för vitets fastställande. Enligt
motionärernas mening bör i enlighet med vad besvärssakkunniga föreslagit
uttryckligen angivas, att vitet bör bestämmas till sådant belopp att det med
hänsyn till vederbörandes ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan anlagas förmå vederbörande att iakttaga föreläggandet. Vitesmaximum
bör enligt motionärernas mening ej sättas högre än 5 000 kronor.
Vidare yrkar motionärerna att talan skall kunna föras mot beslut om föreläggande
av vite.

Det är ur rättssäkerhetssynpunkt liksom ur fiskal synpunkt av största
betydelse att ett skattebeslut grundas på så fullständigt och tillförlitligt utredningsmaterial
som möjligt. För att så skall kunna ske bör beskattningsmyndigheten
inte endast ha möjligheter enligt författningen att infordra utredningsmaterial
utan också, om dess föreläggande inte iakttas, äga befogenhet
att utsätta vite. I motsats till vad nu är fallet i flertalet författningar
rörande konsumtionsskatter bör i den nya lagstiftningen vitesinstitutet närmare
regleras. Därvid synes nära överensstämmelse med bestämmelserna
om vite i taxeringsförordningen böra eftersträvas.

Vid bestämmande av beloppet för vitesmaximum bör hänsyn tas till att behovet
av snabbt och kraftigt verkande viten är särskilt stort på konsumtionsbeskattningens
område. På grund härav kan ett förhållandevis högt vitesmaximum
vara motiverat. Enligt utskottets mening torde emellertid samma
vitesmaximum som i taxeringsförordningen, eller 5 000 kronor, vara tillräckligt
ur effektivitetssypunkt. Utskottet förordar således att motionärernas
yrkande i detta avseende bifalles.

Av allmänna regler torde följa att vid bestämmande av vitets storlek i det
aktuella fallet hänsyn skall las till omständigheterna. En viktig sådan är
storleken av den skatt varom är fråga i skatteärendet. Vidare är vederbörandes
ekonomiska förhållanden av betydelse. Då en uttrycklig erinran häroni
i författningen torde vara till gagn, tillstyrker utskottet att vad motionärerna
yrkat bifalles.

Frågan om överklagande av vitesförelägganden behandlar utskottet i
samband med de föreslagna besvärsreglerna.

I 18 § och 20 § andra stycket har föreslagits bestämmelser att skatten skall
bestämmas skönsmässigt i det fall att deklaration ej avgivits eller deklarationsmaterial
eljest är bristfälligt. Häremot har i motionen 11:422 invänts
alt särskilda bestämmelser i förevarande avseende inte torde vara erforderliga.
Anledning saknas enligt motionärens mening att lagfästa just denna

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

självklara bevisvärderingsregel utan att i övrigt ingå på hur utredningsmaterialet
skall värderas ur bevissynpunkt.

1 och för sig är det riktigt att, såsom ock påpekats i motionen, av allmänna
förvaltningsrättsliga grundsatser följer, att beskattningsmyndigheten
i dylika lägen måste söka på grundval av den utredning, som kan finnas
tillgänglig, fastställa skatten så riktigt som möjligt. Detta utesluter dock ej
att uttryckliga bestämmelser härom kan vara av värde. Därigenom blir nämligen
på ett tydligare sätt markerat för de skattskyldiga angelägenheten
av korrekta uppgifter och nödvändigheten av att i förekommande fall föra
och bevara erforderliga anteckningar eller på annat sätt sörja för ett tillfredsställande
underlag för deklarationen. Givetvis får syftet med skönstaxeringen
inte vara annat än att söka uppnå det från materiell synpunkt
riktigast möjliga beskattningsresultatet. Utskottet förordar att propositionen
följes i detta hänseende.

I propositionen föreslås att den tid, inom vilken beslut rörande skattepåföring
skall fattas, bestämmes till ett och ett halvt år, räknat från utgången av
det kalenderår under vilket den ifrågavarande beskattningsperioden gått till
ända. Denna tid föreslås i motionerna I: 278 och II: 350 avkortad till ett år,
medan i motionen II: 422 föreslagits en tid av ett år sex månader räknat
från beskattningsperiodens utgång.

Vid bestämmandet av beslutsfristens längd bör hänsyn tas till att sådan
efterhandskontroll av skattskyldigs deklarationer genom granskning av
räkenskaper och lager, som i praxis normalt verkställes, regelmässigt inte
kan påräknas äga rum oftare än en gång om året. En jämförelsevis lång tid
torde därför erfordras, därest kontroll och utredning skall medhinnas i
nödig omfattning. Häremot står den skattskyldiges intresse av att erhålla
slutligt besked inom rimlig tid.

Såvitt utskottet kan bedöma torde det vara möjligt att avkorta den i
propositionen föreslagna beslutsfristen till ett år, utan att detta behöver medföra
några nämnvärda olägenheter med avseende å granskning och kontroll.
Tiden bör räknas från utgången av det kalenderår, under vilket den ifrågavarande
beskattningsperioden gått till ända. Ett godkännande från riksdagens
sida härav innebär bifall i denna del till yrkandet i motionerna I: 278
och 11:350, men även yrkandet i motionen 11:422 torde därmed i sak få
anses tillgodosett.

Enligt besvärssakkunnigas förslag skulle efterbeskattning blott få äga
rum, om den skattskyldige förfarit grovt oaktsamt eller haft uppsåt att
undandraga skatt. Förslaget väckte viss kritik vid remissbehandlingen, varvid
flera remissinstanser uttalade att det varken var lämpligt eller ens möjligt
att beskattningsmyndigheterna skulle pröva om den skattskyldige haft
uppsåt att ernå opåkallad skattelindring eller gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet. I propositionen har departementschefen tagit fasta på denna
kritik och förordat att efterbeskattning får ske under samma förutsättning -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

ar som vid den direkta beskattningen. Detta innebär att efterbeskattning endast
får tillgripas, när det konstaterats att den skattskyldige lämnat oriktig
uppgift eller på annat sätt brustit i sin uppgiftsplikt. Likaså fordras att
orsakssammanhang föreligger mellan den skattskyldiges åtgärder och det
oriktiga heskattningsresultat, som man vill rätta genom efterbeskattning. Om
det skattebelopp som undandragits är att anse som ringa, må efterbeskattning
ej ske.

Beträffande förutsättningarna för åsättande av efterbeskattning uttalas i
motionerna I: 278 och II: 350 att propositionsförslaget inte i tillräcklig utsträckning
tar hänsyn till de indirekta skatternas karaktär av övervältringsskatter.
Man kan därför enligt motionärernas mening i fråga om de indirekta
skatterna inte använda en sådan generell avfattning som i taxeringsförordningen.
För att tillgodose rättsskyddets intressen i lika hög grad som
på den direkta beskattningens område, måste beträffande den indirekta beskattningen
den avgränsning göras, som besvärssakkunniga förordat.

Utskottet delar de betänkligheter som från flera håll anförts mot besvärssakkunnigas
förslag att uppsåt eller grov oaktsamhet skall föreligga för att
efterbeskattning skall få ske. Utskottet vill erinra om att någon prövning av
den skattskyldiges skuld inte sker i sådant sammanhang, då det gäller eftertaxering
enligt taxeringsförordningen. Det kan uppenbarligen ej vara
tillfredsställande, att en skattskyldig, som — måhända uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet — lämnat en oriktig uppgift, undgår efterbeskattning
enbart på den grund att beskattningsmyndigheten saknar möjlighet att utreda
att nämnda rekvisit föreligger. En sådan inskränkning synes ej heller
vara sakligt motiverad i sådana fall, då skattebeslutet blivit oriktigt till
följd av att den skattskyldige, låt vara av misstag, lämnat uppgift om för låg
skattepliktig tillverkning, ehuru han kalkylerat med och uttagit skatt å
den faktiska tillverkningen. I dylikt fall skulle den skattskyldige göra en
opåkallad vinst, om, då felet uppdagades, möjlighet till efterbeskattning
saknades. De fall motionärerna närmast synes ha haft i åtanke torde vara
sådana, då den skaltskyldige ansett skatteplikt icke föreligga för en vara
och på grund därav ej uttagit skatt. Sådana fall torde emellertid i framtiden
ej behöva förekomma i någon större omfattning. Genom den möjlighet
till förhandsbesked, som utskottet förordat, kan nämligen en skattskyldig
få med bindande verkan klarlagt, om skatteplikt för en vara föreligger
eller ej. Utskottet är dock medvetet om att det i vissa situationer kan te
sig oskäligt att genom efterbeskattning ta ut skatt, som den skattskyldige
icke själv räknat med vid sin prissättning och som han ej i efterhand kan
tillgodogöra sig ersättning för. En viss hänsyn titt de indirekta skatternas
natur av övervältringsskatt bör därför tas. Utskottet föreslår ett tillägg till
de föreslagna reglerna av innebörd att efterbeskattning ej må äga rum om
det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt. Den
princip, som utskottet här velat lagfästa, torde självfallet även gälla i fråga

;! Bihang till riksdagens protokoll 11)59. 7 samt. År 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

om de direkta skatterna, ehuru frågan i det praktiska livet där inte torde
ha samma aktualitet.

Den i 26 § föreslagna bestämmelsen att inbetalning av skatt skall ske å
beskattningsmyndighetens postgirokonto föreslås i motionen II: 422 utgå
för att i stället införas i tillämpningsföreskrifter.

Enligt utskottets mening är det praktiskt att regeln intas i den gemensamma
författningen. Det föreslagna inbetalningssättet torde också vara det
mest lämpliga för det övervägande antalet skattskyldiga. Om en skattskyldig
i stället vill använda ett annat betalningssätt bör självfallet en hemställan
härom inte avvisas med mindre särskilda skäl därtill föreligger.

En av de allvarligaste bristerna i det nuvarande förfarandet vid indirekt
beskattning är, att i stort sett möjligheter saknas för de skattskyldiga att
erhålla bindande förhandsbesked. För att avhjälpa denna brist har departementschefen
förslagit införande av möjlighet att erhålla förhandsbesked i
frågor om skatteplikt och tillämplig skattesats. Förhandsbeskeden skall
enligt förslaget vara bindande för statsverket och skall icke av beskattningsmyndiglieten
kunna åsidosättas, även om det skulle visa sig att det tillkommit
under felaktiga förutsättningar. Det skall ankomma på beskattningsmyndigheten
att meddela förhandsbesked. Denna föreslås skola erhålla rätt
att diskretionärt pröva, om förhandsbesked skall lämnas. Vägledande för
denna prövning bör vara, om sökanden har ett legitimt intresse av att erhålla
förhandsbesked eller om det föreliggande spörsmålet är av vikt från prejudikatssynpunkt.

Mot förslaget i sistnämnda del har gjorts erinringar i motionerna I: 278
och II: 350. Enligt motionärernas förmenande bör, såsom besvärssakkunniga
föreslagit, stadgas skyldighet för beskatlningsmyndigheten att på begäran
meddela förhandsbesked.

Såvitt utskottet kan bedöma behöver knappast befaras att de skattskyldiga
i onödan betungar myndigheterna med förhandsbesked. Utskottet anser sig
kunna tillstyrka att i enlighet med motionärernas yrkande bestämmelsen utformas
så, att beskattningsmyndighetens rätt att avvisa ansökan om förhandsbesked
inskränkes till det fallet att utredningsmaterialet är bristfälligt
eller otillräckligt.

Besvärs förfarandet

För att handläggningen av besvärsmål verkligen skall erhålla en ur rättssäkerhetssynpunkt
tillfredsställande utformning, föreslås att denna gestaltas
som ett förfarande mellan två parter, den skattskyldige, å ena, och en
representant för det allmänna, ett allmänt ombud, å andra sidan. Det förutsättes
att det allmänna ombudets uppgifter inte blir mera omfattande än
att de kan utföras av eu befattningshavare hos beskattningsmyndigheten
såsom ett tjänsteåliggande vid sidan av andra. Det föreslås skola ankomma

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

på Kungl. Maj:t att utse lämplig befattningshavare till allmänt ombud. Enligt
vad departementschefen uttalat bör uppdraget kunna vara permanent
eller lämnas t. ex. för enstaka mål eller för grupper av mål. Det bör tillses,
att det allmänna ombudet kan arbeta helt självständigt och i sina ståndpunktstaganden
vara oberoende av beskattningsmyndigheten.

För att det allmänna ombudet skall få en så fri ställning som möjligt föreslås
i motionerna I: 278 och II: 350 att i varje skatteförfattning regleras vilken
befattningshavare som skall vara allmänt ombud.

Enligt utskottets mening är det mindre ändamålsenligt att uppdraget att
vara allmänt ombud fastlåses i skatteförfattningen till den tjänsteman som
uppehåller viss befattning. Av flera skäl synes mer praktiskt att uppdraget
ges viss person, som kan sköta detta även om han tillfälligtvis tjänstgör
i annan befattning än sin vanliga. Förslaget i propositionen att Kungl. Maj :t
skall utse allmänt ombud tillgodoser dessa synpunkter och bör enligt utskottets
mening godtagas. Utskottet vill dock understryka angelägenheten
av att uppdraget i den mån omständigheterna det medger blir av stadigvarande
karaktär.

Föreläggande av vite får enligt Kungl. Maj :ts förslag ej överklagas. Emellertid
kan vid utdömandet av vite prövas om vitet bort föreläggas och även
utdömas lägre belopp än som förelagts. Beskattningsmyndighetens beslut
om uttagande av vite kan överklagas hos kammarrätten och därifrån hos
regeringsrätten, varvid dessa domstolar kan pröva om vitesföreläggandet
varit befogat.

Som förut nämnts yrkas i motionerna I: 278 och II: 350 att talan skall
kunna föras mot beslut om föreläggande av vite.

I denna fråga får utskottet erinra om att föreläggande av vite enligt bestämmelserna
i taxeringsförordningen inte får överklagas men att i samband
med beslut om vitets utdömande kan prövas om föreläggandet varit befogat.
Möjlighet föreligger för den beslutande myndigheten att nedsätta vitet eller
alt förordna att det ej skall uttagas. Samma ordning synes böra gälla på
förevarande område. Utskottet får således med avstyrkande av det föreliggande
motionsyrkandet tillstyrka bifall till propositionen i förevarande avseende.

Förhandsbesked får enligt departementschefens förslag överklagas i samma
ordning som övriga skatteärenden, nämligen först hos kammarrätten
och därefter hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. I motionen 11:422 yrkas,
alt med hänsyn till nödvändigheten av alt förhandsbesked snabbt vinner laga
kraft talan mot sådant besked skall föras direkt hos regeringsrätten. Motionären
påpekar att beträffande de arter av förhandsbesked, som för närvarande
finns, genomgående iakttagits, att endast en besvärsinstans förefinnes.
Så är fallet t. ex. beträffande generaltullstyrelsens förhandsbesked
om tull och riksskattenämndens besked beträffande direkta skatter.

Det är självfallet av stor vikt att förhandsbeskeden blir definitivt av -

36 Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

gjorda så snart som möjligt. I enlighet härmed har i 36 § intagits en erinran
om att ärende om förhandsbesked bör handläggas skyndsamt, och besvärstiden
föreslås skola vara endast tre veckor mot tva manader för flertalet
övriga skattebeslut.

Givetvis skulle en ytterligare tidsvinst göras om talan mot beskattningsmyndighetens
förhandsbesked som motionären yrkat fick föras direkt i regeringsrätten.
Å andra sidan skulle det rättsskydd, som man velat tillgodose
genom ett treinstanssystem, i viss utsträckning försvagas genom att överprövning
endast får ske i en instans. Vid sin avvägning mellan dessa synpunkter
har utskottet funnit sig böra fästa något större avseende vid sistnämnda
intresse än vid kravet på snabbhet med det slutliga avgörandet.
Utskottet förutsätter emellertid att mål rörande förhandsbesked i överinstanserna
handlägges med förtursrätt och största möjliga skyndsamhet.

övriga frågor

I den föreslagna förordningen har intagits vissa bestämmelser om straff
vid deklarationsförsummelse. Enligt 48 § skall sålunda den som underlåter
att avgiva deklaration eller avlämnar deklaration med så bristfälligt underlag
att den uppenbarligen icke är ägnad att ligga till grund för fastställande
av skatt straffas med dagsböter. Är försummelsen ursäktlig eller ringa må
frias från straff.

I motionerna I: 278 och II: 350 förordas i enlighet med besvärssakkunnigas
förslag att sådan försummelse skall straffas endast om den skett av
uppsåt eller grov oaktsamhet.

Utskottet vill erinra om att bestämmelserna utformats i nära anslutning
till taxeringsförordningen. Flera spärrar har uppställts. Sålunda har deklarationsförseelserna
undantagits från allmänt åtal. Avsikten härmed är att
en sovring skall ske hos beskattningsmyndiglieten. Därvid avskiljes först de
fall då skäl kan finnas för påföljdseftergift enligt den föreslagna straffbestämmelsen,
d. v. s. när försummelsen befinnes ursäktlig eller eljest ringa.
Hänsyn kan härigenom tas till särskilda svårigheter att fullgöra deklarationsplikten.
Enligt utskottets mening bör saken få bero när deklaration inkommit
blott någon eller några dagar för sent eller när det kan antagas att
den skattskyldiges försummelse beror av okunnighet eller fråga eljest är
om bagatellartade förseelser. Å andra sidan bör upprepade förseelser inte
tolereras.

Efter sovringen hos beskattningsmyndiglieten företar åklagaren den ytterligare
gallring som kan vara påkallad, och slutligen sker en ytterligare
prövning, om åtal väckes, av domstolen. Under de angivna förutsättningarna
kan man räkna med att straff kommer att utmätas endast i förhållandevis
ringa antal fall. Enligt utskottets uppfattning föreligger inte tillräckliga
skäl att på den indirekta beskattningens område ha mera begränsade
förutsättningar för utdömande av straff vid deklarationsförseelser än i fråga
om de direkta skatterna. Deklarationsförsummelse bör således straffbe -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

läggas i den omfattning som följer av förslaget i propositionen, å andra sidan
bör enligt utskottets mening straffsatsen mildras till böter å högst 300
kronor. Utskottet förordar härav betingad ändring i 48 §.

I enlighet med vad utskottet i det föregående anfört förordar utskottet
ändringar i 4, It, 12, 19, 20, 32 oeh 48 §§ i den föreslagna förordningen om
förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. I övrigt synes förslaget böra
godtagas. Utskottet anser sig således inte böra tillstyrka de i motionen IT:
422 ifrågasatta tekniska ändringarna av vissa paragrafer.

Departementschefen har ansett att den föreslagna förordningen om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning i princip endast bör tillämpas vid
tillverkning och försäljning inom riket och icke vid införsel av skattepliktig
vara. I dylika fall skall generaltullstyrelsen vara beskattningsmyndighet. 1
samband med tulltaxering av den skattepliktiga varan skall skattskyldig
hos tullmyndigheten å införselorten avlämna deklaration eller i vissa fall
försäkran, vilken slutligen granskas av kontrollstyrelsen. Befinnes vid denna
granskning varu- eller försäljningsskatt ha av tullmyndigheten påförts
med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen påföra den skattskyldige den
felande skatten. Har dylikt ärende överförts från tullmyndighet till kontrollstyrelsen,
har denna myndighet att tillämpa vissa av de i det framlagda
förslaget stadgade bestämmelserna om förfarandet i första instans, särskilt
rörande utredningen. Däremot har reglerna om besvär och det fortsatta förfarandet
icke gjorts tillämpliga, utan kontrollstyrelsens beslut rörande varuskatt
och försäljningsskatt i nu förevarande fall kommer att fullföljas direkt
hos regeringsrätten jämlikt de allmänna besvärsbestämmelserna i instruktionen
för kontrollstyrelsen.

I motionen II: 422 bär anförts, alt tullförfarandet helt bör skiljas från förfarandet
hos kontrollstyrelsen vid inhemsk verksamhet också beträffande
varuskatt och försäljningsskatt. Bestämmelserna om granskning av tulldeklarationerna
hos kontrollstyrelsen i 8 § 4. varuskatteförordningen och 27 §
försäljningskatteförordningen bör därför upphävas.

Enligt vad utskottet erfarit har den nuvarande ordningen att kontrollstyrelsen
slutligen granskar de uppgifter, som den skattskyldige lämnat, till
ledning för tullmyndighetens beslut rörande varuskatt eller försäljningsskatt
i samband med införsel varit rationell. Kontrollen har kunnat på ett enkelt
sätt fullgöras vid sidan av den löpande granskningen av de skattskyldiga.
Under sådana förhållanden synes denna ordning inte böra frångås. Sådant
ärende kommer vid fullföljd av kontrollstyrelsens beslut att behandlas i
tre instanser nämligen av tullmyndigheten, kontrollstyrelsen och regeringsrätten.
Något behov av all inskjuta kammarrätten i inslansordningen synes
icke föreligga. Utskottet avstyrker det föreliggande motionsyrkandet.

Vad departementschefen i övrigt förordat och anfört lämnas av utskottet
utan erinran.

38 Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition, nr 3, i vad densamma behandlas i
detta betänkande, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna I: 278
av fru Gärde Widemar och II: 350 av herr Kollberg samt
motionen II: 422 av herr Munktell, antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
med den ändringen att 4, 11, 12, 19, 20, 32 och 48 §§
erhåller den lydelse, som framgår av följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

Det åligger skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt
sätt sörja för att underlag finnes för
fullgörande av deklarationsskyldighet
och för fastställande av skatt. Han
är även skgldig att vidtaga de åtgärder
i övrigt som för sådant ändamål
skäligen kunna påfordras. Hur därvid
i särskilda fall skattskyldigs räkenskaper
och anteckningar skola
föras och hans handlingar bevaras
samt övriga här avsedda åtgärder
skola vidtagas, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning eller i
bestämmelser som utfärdats med
stöd därav.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är föreskrivet i bokföringslagen.

4 §•

Det åligger skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper,
anteckningar eller på annat lämpligt
sätt sörja för att underlag finnes för
fullgörande av deklarationsskyldighet
och för fastställande av skatt.
Hur därvid i särskilda fall skattskyldigs
räkenskaper och anteckningar
skola föras och hans handlingar bevaras
eller den skattskyldige eljest
skall sörja för att sådant underlag
finnes, därom stadgas i vederbörande
skatteförfattning eller i bestämmelser,
som Kungl. Maj.t med stöd därav
äger utfärda.

Finnes den skattskyldiges räkenskaper
och övriga handlingar eller
de särskilda åtgärder som avses i
första stycket icke stå i överensstämmelse
med vad sålunda är föreskrivet,
äger beskattningsmyndigheten
förelägga den skattskyldige att fullgöra
vad honom åligger.

Beskattningsmyndigheten äger förelägga
skattskyldig att fullgöra vad
honom enligt första stycket eller med
stöd därav meddelade föreskrifter
åligger, därest han brustit därutinnan.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

11 §•

I den mån så finnes erforderligt för
skattekontrollen, har den, som utan
att vara skattskyldig yrkesmässigt
tillverkar, bearbetar, försäljer eller
distribuerar skattepliktig vara, så ock
den, som idkar handel med vara, vilken
användes vid framställning eller
distribution av skattepliktig vara, att
på anfordran av beskattningsmyndiglieten
lämna upplysning angående sådan
av honom bedriven verksamhet
samt, med motsvarande tillämpning
av 8 och 9 §§, tillhandahålla prov
och beskrivning av vara samt handelsböcker,
affärskorrespondens och
övriga till verksamheten hörande
handlingar.

11 §•

Den, som utan att vara skattskyldig
yrkesmässigt tillverkar, bearbetar,
försäljer eller distribuerar skattepliktig
vara, så ock den, som idkar
handel med vara, vilken användes
vid framställning eller distribution
av skattepliktig vara, har att, i den
mån så finnes erforderligt för skattekontrollen,
på anfordran av beskattningsmyndigheten
lämna upplysning
angående sådan av honom bedriven
verksamhet samt att, där fråga
är om skatts fastställande eller kontroll
av uppgiftsskgldighetens riktiga
och fullständiga fullgörande, med
motsvarande tillämpning av 8 och
9 §§ tillhandahålla prov och beskrivning
av vara samt handelsböcker, affärskorrespondens
och övriga till
verksamheten hörande handlingar.

12 §.

Förelägger beskattningsmyndigheten
någon att vidtaga åtgärd, varom
förmäles i 4, 5 samt 7—11 §§, må
därvid, när det finnes påkallat, vite
utsättas. Vitet må ej bestämmas under
etthundra kronor eller över tiotusen
kronor.

12 §.

Förelägger beskattningsmyndigheten
någon att vidtaga åtgärd, varom
förmäles i 4, 5 samt 7—11 §§, må
därvid, när det finnes påkallat, vite
utsättas. Vitet skall bestämmas till
sådant belopp, att det med hänsyn
till vederbörandes ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt
kan antagas förmå honom att
iakttaga föreläggandet, dock ej lägre
än etthundra eller högre än femtusen
kronor.

Försuttet vite utdömes av beskattningsmyndighcten.

19 §. 19 §.

Beslut om fastställande av skatt Beslut om fastställande av skatt må
må ej meddelas senare än ett år sex ej meddelas senare än ett år efter
månader efter utgången av det ka- utgången av det kalenderår, varunlenderår,
varunder den ifrågavarande der den ifrågavarande beskattningsbeskattningsperioden
gått till ända. perioden gått till ända.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

Har slutligt beslut ej meddelats inom tid som i första stycket sägs men
har deklaration avgivits, skall så anses som om skatten den dag nämnda tid
utgick fastställts genom slutligt beslut i överensstämmelse med deklarationen.
Har preliminärt beslut meddelats, skall skatten i stället anses hava
nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse med det preliminära beslutet.

20 §.

Har skattskyldig i deklaration eller
annorledes lämnat oriktig uppgift
till ledning vid fastställande av
skatt och har uppgiften följts eller
har uppgiften eljest föranlett, att
skatt ej fastställts eller fastställts till
för lågt belopp, skall beskattningsmyndigheten
genom beslut om efterbeskattning
fastställa skatt som tillkommer.
Efterbeskattning må dock
ej ske, om det tillkommande skattebeloppet
är att anse som ringa eller
det med liänsgn till omständigheterna
framstår som uppenbart oskäligt
att efterbeskattning sker.

Vad ovan sagts skall äga motsA7arande tillämpning, om skattskyldig underlåtit
att avgiva deklaration eller icke rätteligen fullgjort vad som åligger
honom enligt 7, 8 eller 9 §.

20 §.

Har skattskyldig i deklaration eller
annorledes lämnat oriktig uppgift
till ledning vid fastställande av skatt
och har uppgiften följts eller har
uppgiften eljest föranlett, att skatt
ej fastställts eller fastställts till för
lågt belopp, skall beskattningsmyndigheten
genom beslut om efterbeskattning
fastställa skatt som tillkommer.
Efterbeskattning må dock
ej ske, om det tillkommande skattebeloppet
är att anse som ringa.

32 §.

På ansökan av den som driver eller
ämnar driva verksamhet, i vilken
skattskyldighet ifrågakoinmer, må
beskattningsmyndigheten, om det
finnes vara av vikt med hänsyn till
sökandens intresse eller för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
samt tillgänglig utredning det medgiver,
meddela förhandsbesked huruvida
vara är skattepliktig ävensom

32 §.

På ansökan av den som driver eller
ämnar driva verksamhet, i vilken
skattskyldighet ifrågakoinmer, skall
beskattningsmyndigheten, därest tillgänglig
utredning det medgiver, meddela
förhandsbesked huruvida vara
är skattepliktig ävensom efter vilken
skattesats skatten, då sådan skall utgöras,
är att bestämma. Beskedet
skall utfärdas för sökanden och gälla

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959
Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

efter vilken skattesats skatten, då sådan
skall utgöras, är att bestämma.
Beskedet skall utfärdas för sökanden
och gälla för beskattningsperiod,
som ännu icke utgått, eller senare
period, dock att beskedet icke må
avse längre tid än ett år.

48 §.

Underlåter någon att avgiva deklaration
enligt vad i 5 § stadgas eller
avlämnar han deklaration med så
bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till
grund för fastställande av skatt, straffes
med dagsböter.

Finnes försummelsen ursäktlig eller

Brott som avses i denna paragraf ms
mälan av beskattningsmyndigheten.

för beskattningsperiod som ännu icke
utgått, eller senare period, dock att
beskedet icke må avse längre tid än
ett år.

48 §.

Underlåter någon att avgiva deklaration
enligt vad i 5 § stadgas eller
avlämnar han deklaration med så
bristfälligt innehåll att den uppenbarligen
icke är ägnad att ligga till grund
för fastställande av skatt, straffes
med böter, högst trehundra kronor.
eljest ringa må från straff frias.
i av åklagare åtalas allenast efter an -

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt med den ändringen att ingressen
och 8 § 4 mom. erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Härigenom förordnas, att 4 § 1—3
och 6 mom., 6 § 3 och 4 inom., 7, 9, 10
och 12—15 §§ förordningen den 25
maj 1941 om varuskatt skola upphöra
att gälla samt att 3 a §, 4 § 4 inom.,
0 § 1 inom. och 8 § 4 inom. samma
förordning skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

Härigenom förordnas, att 4 § 1—3,
5 och 6 mom., 6 § 3 och 4 mom., 7, 9,
10 och 12—15 §§ förordningen den
25 maj 1941 om varuskatt skola upphöra
att gälla samt att 3 a §, 4 § 4
inom., 6 § 1 inom. och 8 § 4 mom.
samma förordning skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

8 §. 8 §.

4. Deklaration eller----------till kontrollstyrelsen.

Befinnes vid granskningen att skatt påförts med för lågt belopp, skall kontrollstyrelsen
påföra den skattskyldige felande skatt samt bestämma och
meddela den skattskyldige tid, inom vilken sådan skatt skall erläggas. Pinnes
erlagd skatt vara för hög, skall kontrollstyrelsen återbetala det överskjutande
beloppet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

Vad i 4 § 4 mom. denna förordning
samt 4, 8, 9, 11, 12, 27 och 29 §§ förordningen
om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om skattskyldig, som avses i
detta moment.

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars
1948 (nr 85) om försäljningsskatt med den ändringen att
15 § erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

15 §.

Registrerad säljare är pliktig att
ordna sin bokföring på sådant sätt,
att den enligt kontrollstgrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen.

Registrerad säljare skcdl vidare
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande
kontroll över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar
kontrolltjänsteman i enlighet
med kontrollstyrelsens föreskrifter
kan komma att lämna.

15 §.

Registrerad säljare är pliktig att
ordna sin bokföring på sådant sätt,
att den möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen.

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november
1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i
vissa fall med den ändringen att 9 § erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj. ts förslag Utskottets förslag

9 §•

Skattskyldig är pliktig att ordna
sin bokföring på sådant sätt, att den
enligt kontrollstyrelsens beprövande
möjliggör kontroll över tillverkning,
inköp och försäljning i rörelsen.

9 §•

Skattskyldig är pliktig att ordna sin
bokföring på sådant sätt, att den möjliggör
kontroll över tillverkning, inköp
och försäljning i rörelsen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959
Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Skattskyldig skall ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter,
som kontrollstyrelsen meddelar för
att erhålla en betryggande kontroll
över skattens behöriga utgörande,
ävensom de anvisningar kontrolltjänsteman
i enlighet med kontrollstyrelsens
föreskrifter kan komma att
lämna.

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj
1957 (nr 262) om allmän energiskatt med den ändring att

32 § erhåller följande
lydelse:

32 §.

Den som är registrerad enligt denna
förordning är pliktig att ordna sin
bokföring och, vad angår distribution
av elektrisk kraft, jämväl sin statistik
på sådant sätt att enligt kontrollstyrelsens
beprövande kontroll möjliggöres a)

i fråga om skattepliktiga bränslen,
över tillverkning, inköp, försäljning
samt förbrukning i egen rörelse
av dylika bränslen ävensom

b) i fråga om elektrisk kraft, över
inköpt och försåld samt eljest mottagen
och levererad elektrisk energi
samt över den elektriska energi, som
inom rörelsen producerats, förbrukats
och bortgått såsom överföringsförlust
in. in., så ock över debiterade
och erlagda kraftavgifter.

Den som är registrerad skall vidare
ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter, som kontrollstyrelsen
för erhållande av en betryggande
kontroll över skattens behöriga utgörande
meddelar, ävensom de anvisningar
kontrollt jänsteman i enlighet
med kontrollstyrelsens föreskrifter
kan komma att lämna.

Där kontrollstyrelsen

såsom utskottets förslag betecknade
32 §.

Den som är registrerad enligt denna
förordning är pliktig att ordna sin
bokföring och, vad angår distribution
av elektrisk kraft, jämväl sin statistik
på sådant sätt att kontroll möjliggöres a)

i fråga om skattepliktiga bränslen,
över tillverkning, inköp, försäljning
samt förbrukning i egen rörelse
av dylika bränslen ävensom

effekt inrättas.

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 278 av fru Gärde Widemar
och II: 350 av herr Kollberg, samt

2) motionen 11:422 av herr Munktell

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Snygg, Spetz, Jansson*,
Söderquist, Oscar Carlsson, Bengtson, Wolgast* och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,
Nilsson i Sval öv, Kollberg, Allard, Magnusson i Borås, Engkvist, Larsson i
Luttra, Asp och Rydén*.

Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

a\ heirai Ericsson i Kinna, Eriksson, Snygg, Jansson, Oscar Carlsson, Hellebladh,
Brandt i Aspabruk, Allard, Engkvist och Asp, vilka

dels ansett alt den del av utskottets yttrande, som börjar å s. 27 rad 11
nedifrån med orden »I enlighet» och slutar å s. 29 rad 12 uppifrån med orden
»respektive skatteförfattningar» hort ha följande lydelse:

»I första stycket första punkten av 4 § har i förslaget intagits en bestämmelse
som bygger på motsvarande föreskrift i 20 § taxeringsförordningen.
Enligt den föreslagna bestämmelsen skall det åligga skattskyldig att i skälig
omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt
sörja för att underlag finnes för fullgörande av deklarationsskyldighet och
för fastställande av skatt. Vidare har i andra punkten av samma stycke föreslagits
en bestämmelse att den skaltskyldige även skall vara skyldig att vidtaga
»de åtgärder i övrigt» som för nyss angivna ändamål skäligen kan påfordras.
De närmare föreskrifterna rörande på vad sätt den skattskyldiges
räkenskaper och anteckningar skulle föras och hans handlingar samt övriga
åtgärder vidtagas föreslås skola meddelas i form av stadgande i vederbörande
skatteförfattning eller i föreskrifter, som med stöd därav lämnas.

Mot nämnda förslag har invändningar rests i motionerna I: 278 och II: 350.
Däri anföres, att därest erforderliga uppgifter kan framtagas ur bokföringen

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

utan alltför stor omgång, den skattskyldige icke skall kunna av beskattningsmyndigheten
åläggas att därutöver vidtaga åtgärder beträffande uppläggningen
av bokföring, räkenskaper och användning av bokföringsmaskiner
o. d. Motionärerna betecknar det som ett otillbörligt intrång att beskattningsmyndigheten
skall kunna utfärda föreskrifter om bokföring samt ålägga
den enskilde att använda t. ex. en viss typ av kassaapparat och icke en
annan som bättre passar den bokföringsmetod som lämpar sig för hans
bransch. Någon möjlighet att överklaga sådana beslut, vilka kan medföra avsevärda
kostnader för den skattskyldige och även i övrigt kan lända honom
till avsevärt förfång, har icke öppnats genom propositionsförslaget. Dessutom
skall beskattningsmyndigheten själv kunna genom höga viten framtvinga
efterlevnad av sådana särföreskrifter utan att ens i detta läge någon
möjlighet att påkalla överprövning skulle föreligga. Vad den skattskyldige
har att iakttaga i fråga om bokföring in. m. skall angivas i anvisningar till
den skatteförfattning, som beslutas av riksdagen.

Utskottet vill för sin del framhålla, att den föreslagna gemensamma förordningen
innefattar i 4 § endast en hänvisning till vad som redan gäller
enligt de skatteförfattningar som skall inbegripas i det nya förfarandet. Genom
den i propositionen föreslagna utformningen av 4 § öppnas således icke
några nya möjligheter för beskattningsmyndigheten att ge förelägganden rörande
bokföring etc. Av de fyra författningar som nu är aktuella innehåller
endast energiskatteförordningen bestämmelser avseende särskild apparatur
och liknande. Enligt nämnda förordning (32 § sista stycket) kan nämligen
kontrollstyrelsen begära, att särskild apparat uppställes för mätning av
elektrisk energi och effekt. I övrigt upptar de fyra författningarna endast en
allmän befogenhet för kontrollstyrelsen att utfärda kontrollföreskrifler. Av
en jämförelse med nyssnämnda stadgande i energiskatteförordningen framgår
att denna befogenhet endast kan avse mindre ingripande åtgärder, såsom
angående lagerkontroll o. d. I den mån särskilda kassaapparater eller dylikt
anses böra krävas för skattekontrollen, rör det sig om sådana betydelsefulla
kontrollanordningar att eu uttrycklig bestämmelse i den av riksdagen antagna
skatteförfattningen är erforderlig. Vad i motionerna anförts om innebörden
av Kungl. Maj :ts förslag i dessa delar saknar således fog.

Den i motionerna föreslagna ordningen skulle i hög grad försvåra en effektiv
granskning av de uppgifter, som de skattskyldiga lämnat till ledning för
skattens fastställande. Härigenom skulle möjligheterna till undandragande
av skatt bli större än nu. Om den i propositionen föreslagna andra punkten
av 4 § första stycket utgår skulle formellt möjlighet saknas att i de skatteförfattningar,
för vilka den gemensamma förordningen skall gälla, ha sådana
bestämmelser rörande särskild apparatur som den, som nu förekommci i
energiskatteförordningen om elektriska mätare. Vidare skulle beskattningsmyndigheten
berövas sin nuvarande, för eu effektiv kontroll nödvändiga befogenhet
att i särskilda fall meddela föreskrifter rörande bokföringen ni. in.
Sådana föreskrifter plägar nu utfärdas generellt för eu viss bransch eller, t. ex.
efter uppdagat försök att undandraga skatt, i ett speciellt fall. Dylika till -

Bevillningsutskottets betänkande nr 3 år 1959

lämpningsföreskrifter, som kan variera för olika branscher, är uppenbarligen
inte av sådan natur att de bör intagas i skatteförfattningarna. Ej heller
torde det vara lämpligt att sådana föreskrifter utfärdas av Kungl. Maj :t, som
självfallet ej kan ingripa i speciella fall. Det förfarande som nu i regel tilllämpas
från kontrollstyrelsens sida, då det gäller generella tillämpningsföreskrifter,
nämligen att de utfärdas av styrelsen efter samråd med vederbörande
branschorganisation synes vara den smidigaste formen och ge fullt
betryggande garantier ur rättssäkerhetssynpunkt. Som utskottet nyss anfört
avser kontrollstyrelsens befogenhet endast mindre ingripande åtgärder, såsom
angående lagerkontroll o. d. Att nu angivna befogenheter tillkommer
kontrollstyrelsen föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Beträffande rätten att få omprövning av vitesföreläggandets skälighet får
utskottet erinra om att vid utdömandet av vite kan prövas om vitet bort
föreläggas och även utdömas lägre belopp än som förelagts. Beskattningsmyndighetens
beslut om uttagande av vite kan överklagas hos kammarrätten
och därifrån till regeringsrätten, varvid dessa domstolar kan pröva om vitesr
föreläggandet varit befogat.

I den mån andra nu existerande skatter eller nya skatter inbegripes i det
gemensamma förfarandet får det prövas i samband med varje särskild skall
vilka befogenheter som skall tillkomma beskattningsmyndigheten. Utskottet
vill i sammanhanget understryka vikten av att beskattningsmyndigheten använder
sina befogenheter i här angivna avseende med omdöme och urskillning
så att de skattskyldiga icke oskäligt betungas.

Utskottet avstyrker således bifall till motionerna I: 278 och II: 350, i vad
de avser 4 §;»

dels ansett, att den mening i utskottets yttrande som börjar å s. 37 rad 4

uppifrån med orden »I enlighet» ----- och slutar å rad 6 uppifrån med

orden »viss konsumtionsbeskattning» bort ha följande lydelse.

»I enlighet med vad utskottet i det föregående anfört förordar utskottet
ändringar i 11, 12, 10, 20, 32 och 48 §§ i den föreslagna förordningen om
förfarandet Aid viss konsumtionsbeskattning;»

dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande innehåll:

Utskottets hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition, nr 3, i vad densamma behandlats i
detta betänkande, icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna I: 278
av fru Gärde Widemar och II: 350 av herr Kollberg samt
motionen II: 422 av herr Munktell antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

Ilcvillningsiiiskottets betänkande nr 3 år 1959

1) förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
med de ändringar att 11, 12, 19, 20, 32 och 48 §§
erhåller den lydelse som framgår av följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

den----(= utskottet s. 39 rad 3 uppifrån—s. 41 rad 19 uppifrån)

— -— av beskattningsmyndigheten.

2) förordning angående ändring i förordningen den 25 maj
1941 (nr 251) om varuskatt,

3) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars
1948 (nr 85) om försäljningsskatt,

4) förordning om ändring i förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i
vissa fall,

5) förordning angående ändring i förordningen den 31 maj

1957 (nr 262) om allmän energiskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:278 av fru Gärde Widemar
och II: 350 av herr Kollberg, samt

2) motionen II: 422 av herr Munktell,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Kungl. Maj:ts förslag:

Utskottets förslag:

11 §•

590296 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag