Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
1
Nr 29.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda
sparandet.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 219 av herr Mannerskantz in. fl. och II: 273 av herr Hjalmarson
m. fl. har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till årets riksdag om
åtgärder för att främja det frivilliga enskilda sparandet».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 273.
Förevarande spörsmål har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
vid 1947 och 1948 års riksdagar.
Vid 1947 års riksdag hemställdes i de likalydande motionerna I: 144 (av
herr Elon Andersson m. fl.) och 11:234 (av herr Ohlin m. fl.), att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
skattefrihet eller skattelättnad för inkomst, som sparas av personer med
viss maximiinkomst, ävensom rörande andra lämpliga åtgärder till uppmuntrande
av de breda folklagrens sparande, i första hand sådant s. k.
kontant sparande, som placeras i sparinrättningar, vissa obligationer eller
annan penningform. Samma års bevillningsutskott fann i sitt över dessa
motioner avgivna betänkande nr 46 det vara ett mycket betydelsefullt samhällsintresse
att på lämpligt sätt uppmuntra sparandet, ej minst bland de
breda folklagren. Utskottet erinrade vidare om att Kungl. Maj :t genom
överläggningar med representanter för näringslivet och de större folkrörelserna
sökt finna lämpliga utvägar för det allmännas stöd åt sparandet.
Då Kungl. Maj :t sålunda ägnade sparfrämjandet särskild uppmärksamhet
och då utskottet förutsatte att Kungl. Maj :t därvid även uppmärksammade
de i motionerna berörda spörsmålen, fann utskottet tillräckliga
skäl saknas att i en särskild skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning i ämnet. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Enahanda yrkande som i de nu förevarande motionerna framfördes i
motionen 11:367 (av herrar Håstad och Hjalmarson) vid 1948 års riksdag.
I sitt i anledning av motionen avgivna och av riksdagen godkända betänBibang
till riksdagens protokoll 19b9. 7 sand. Nr 29.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
kande nr 49 erinrade samma års bevillningsutskott om att en omfattande
sparkampanj kommit till stånd samt att bl. a. sparbankerna i avsikt att
främja sparandet bedreve ekonomisk upplysningsverksamhet. Utskottet
anförde därjämte bl. a. följande:
Emellertid ha även mera vittgående åtgärder för uppmuntrande av det
frivilliga sparandet övervägts. Sålunda ha under den senare tiden vid
offentliga utredningar utarbetats två förslag, vilka syfta till att på olika
vägar stimulera till insättning i penninginstitut av sparmedel, bundna fölen
längre tid.
Det ena av dessa förslag, har såsom antytts i den förevarande motionen,
framlagts av 1944 års allmänna skattekommitté i en den 13 december 1947
till finansdepartementet avlämnad promemoria med förslag till bestämmelser
angående skatteplanering av frivilligt banksparande. Enligt detta
förslag skall varje skattskyldig fysisk person äga rätt att i en allmän kreditinrättning
— postsparbanken, annan sparbank, affärsbank eller centralkassa
för jordbrukskredit — upplägga ett s. k. skattesparkonto för sig själv,
sin maka eller sina minderåriga barn. För den del av det löpande årets inkomst,
som insättes å dylikt konto under åren 1948 och 1949, skall avdrag
vara medgivet vid inkomsttaxeringen, i den mån den sammanlagda årliga
insättningen ej överstiger 3 000 kronor för vart och ett av dessa år. Så
länge medlen innestå å kontot, föreligger ej skatteplikt vare sig för förmögenheten
eller för därå upplupna räntor. Medlen få icke uttagas, förrän
två kalenderår förflutit efter utgången av det år, under vilket insättningen
gjorts. Efter den nämnda tvåårsfristen få medlen uttagas. Om uttagningen
sker före utgången av år 1954, skall dock det uttagna beloppet inräknas i
den skattepliktiga inkomsten för det år, då uttaget ägt rum. Medel, som
innestå å kontot till utgången av år 1954, kunna däremot uttagas, utan
att detta medför skattskyldighet för desamma. Skattebefrielsen blir alltså
under denna förutsättning definitiv.
Enligt det andra förslaget, vilket framlagts i en inom finansdepartementet
i december 1947 upprättad promemoria, skall sparandet uppmuntras
genom att särskilda premier lämnas till sparare i ungdomsåldrarna. De
sparade medlen skola insättas å särskilda ungdomskonton hos kreditinrättningarna.
Premien, vilken ansetts böra vara undantagen från beskattning,
skall utgöra ett procentuellt tillägg till det under varje år sparade beloppet.
Såsom villkor för att premie skall utgå har ansetts böra föreskrivas, att
sparandet uppgår till visst minimibelopp.
Intetdera av dessa förslag har hittills förelagts riksdagen.
Utskottet har givetvis icke möjlighet att i delta sammanhang göra något
uttalande, huruvida de utvägar, som anvisats i de båda förslagen, äro lämpliga
eller över huvud taget framkomliga. Vad angår det inom finansdepartementet
utarbetade förslaget faller detta för övrigt till huvudsaklig del
utanför bevillningsutskottets kompetensområde. Att bägge förslagen innebära
en viss risk för överflyttningar av redan förefintliga sparmedel till
sådana konton, som med förslagen avses, synes dock uppenbart.
Utan att på något sätt taga ställning till dessa förslag anser sig utskottet
böra starkt understryka vikten av att i nuvarande läge alla de möjligheter
bliva undersökta, som kunna tänkas ifrågakomma för erhållande av en stimulans
till det frivilliga sparandet särskilt bland de breda folklagren. För
att åtgärder i sådan riktning skola leda till något mera påtagligt resultat
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
3
lärer det enligt utskottets mening vara ofrånkomligt, att begagnandet av
den anvisade sparformen för den enskilde klart framstår såsom en fördel
för honom själv. Allmän enighet råder därom att ett ökat sparande under
nuvarande förhållanden är synnerligen angeläget ur allmän synpunkt.
Den omständigheten, att en sparform innebär risk för att densamma kan
komma att begagnas även i andra fall än som därmed avses, synes fördenskull
utskottet icke utan vidare böra föranleda, att densamma avvisas.
Vilka risker som helst i detta hänseende böra givetvis icke tagas. Med hänsyn
till syftet med de anordningar, som här ifrågasättas, bör det dock enligt
utskottets mening kunna anses försvarligt om någon risk härutinnan förefinnes,
såvida det kan antagas att anordningarna eljest komma att på ett
tillfredsställande sätt fylla sitt syfte. Utskottet anser sålunda, att även
sådana utvägar, som under mera normala förhållanden icke kunnat ifrågakomma,
för närvarande böra tagas under omprövning. Huruvida en sådan
utväg —■ trots därmed förenade olägenheter — bör väljas blir en avvägningsfråga.
Vid denna avvägning kan givetvis icke bortses från att olägenheterna
med en viss anordning hliva större i den mån det belopp, som kan
ifrågakomma till en gynnad behandling, är mera avsevärt.
Därjämte erinrade utskottet beträffande sparande genom tecknande av
livförsäkringar om att i ett av 1944 års allmänna skattekommitté avgivet
betänkande (SOU 1948: 22) förslag framlagts om en höjning av maximibeloppet
för avdraget för försäkringspremier från 200 till 300 kronor.
Utskottet, som förutsatte, att Kungl. Maj :t ägnade uppmärksamhet åt den
i motionen berörda frågan om åtgärder för främjande av det frivilliga
sparandet ansåg ej erforderligt att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag i ämnet. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet motionen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I de förevarande motionerna har erinrats om att i bilaga 1 till 1949 års
statsverksproposition, bihang 2, »översikt över det ekonomiska läget 1949»,
uttalats (s. 114), att efterkrigstidens sparbenägenhet syntes ha visat sig
otillräcklig samt att problemet för lång tid framåt syntes vara att åstadkomma
ett sparande som vore tillräckligt stort för att medge önskvärda
investeringar. Från skilda synpunkter måste det enligt motionärernas uppfattning
anses vara av synnerlig vikt, att ökningen av sparandet åvägabragtes
genom frivilliga insatser från medborgarnas sida. Att sparandet
varit otillräckligt hade från högerhåll vid upprepade tillfällen understrukils.
Detta hade dock icke föranlett sådana positiva åtgärder, som vore erforderliga.
Då det vore nödvändigt att snarast möjligt få till stånd en stark
ökning av sparandet, vore det angeläget att frågan om olika åtgärder av
sparsamlietsfrämjande karaktär gjordes till föremål för skyndsam utredning.
I olika sammanhang hade diskuterats att medgiva skattelättnad för
skattskyldiga, som i viss form företoge nysparande. Bland annat hade
1944 års allmänna skattekommitté i december 1947 avgivit ett förslag i
sådant syfte. Utan att taga ställning till detta förslag ville motionärerna
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 2:9.
helt allmänt framhålla att, därest en dylik sparform skulle få någon större
betydelse såsom en stimulation till sparande, den för spararen måste
framstå såsom mycket enkel. Den finge sålunda icke vara förenad med
några besvärliga formaliteter och finge icke synas åsyfta någon ökad
kontroll över eller insyn i den enskilde spararens ekonomiska dispositioner
och ställning. Vidare borde de förmåner i skattehänseende, som den nya
sparformen skulle medföra, vara så påtagliga för spararen, att de starkt
lockade honom att spara i den angivna sparformen och att genom begränsning
av konsumtionen öka detta sitt sparande så mycket som möjligt.
Genom att sålunda appellera till den stora massan av små och medelstora
inkomsttagare kunde man förvänta att nå en effektiv minskning av
konsumtionen hos den stora allmänheten. Motionärerna hade icke förbisett,
att anordnandet av en sparform, som privilegierades vid beskattningen,
kunde innebära risk för att densamma användes även i andra fall än som
därmed avsåges. Enligt motionärernas mening vore emellertid en sådan
invändning icke av avgörande betydelse. En liknande uppfattning hade
även framförts av 1948 års bevillningsutskott. Under den tid som förflutit,
sedan denna fråga behandlades vid föregående års riksdag, hade
intet annat åtgjorts för att främja det frivilliga sparandet än att den redan
tidigare igångsatta sparpropagandan fortsatt. Propagandans resultat hade
emellertid icke varit tillfredsställande. Det vore också psykologiskt förklarligt
att effekten blivit denna, då spararen icke erbjödes några för
honom klart påtagliga fördelar. Att skattevägen uppmuntra sparandet
vore endast en av de möjligheter, som stode till buds. Givetvis borde även
andra åtgärder övervägas.
Utskottet. I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om åtgärder för främjande av det frivilliga enskilda
sparandet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har denna fråga i
anledning av väckta motioner varit under behandling vid såväl 1947 som
1948 års riksdagar. Sistnämnda års bevillningsutskott underströk starkt
vikten av att alla de möjligheter bleve undersökta, som kunde tänkas
ifrågakomma för erhållande av en stimulans till det frivilliga sparandet
särskilt bland de breda folklagren. Då utskottet emellertid förutsatte, att
Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet åt frågan om åtgärder för främjande
av det frivilliga sparandet, ansåg utskottet ej erforderligt att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag i ämnet.
Även enligt bevillningsutskottets mening är det av synnerlig vikt, att en
ökning av det frivilliga sparandet äger rum. Det beror sålunda i hög grad
på sparandet, om de nu rådande krisförhållandena med regleringar av
olika slag skola kunna bringas att upphöra. Ur de synpunkter, utskottet
har att företräda, uppkommer närmast frågan, huruvida en stimulans åt
sparandet skulle kunna vinnas genom ändrade beskattningsregler eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
5
ändrade grunder för själva skattesystemet. Utskottet får härvidlag erinra
om att innevarande års riksdag på förslag av utskottet i dess av riksdagen
godkända betänkande nr 18 beslutat att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en översyn av skatterna till staten och dessas verkningar. Utskottet
har därvid anfört, att det praktiska syftet med utredningen uppenbarligen
vore att undersöka möjligheterna till ett lägre samlat skattetryck.
Vidare har framhållits, att det vore ett för alla gemensamt intresse att
hela skattesystemet så utformades att det i minsta möjliga grad lade hinder
i vägen för en höjning av folkets välstånd genom fortsatt utveckling av
produktionen. Att därvid skatternas inverkan både på sparandet och på
arbetsviljan måste beaktas vore lika allmänt erkänt som det visat sig
svårt att vinna enighet om verkningarna i praktiken av skattesystemets
utformning. I vid utskottets nämnda betänkande fogade reservationer har
betydelsen av skattesystemets utformning med avseende å verkningarna
därav å produktionen och sparviljan ytterligare understrukits.
Av vad nu anförts framgår, att skatternas verkningar å bl. a. sparandet
torde komma att uppmärksammas vid den nu beslutade översynen av det
statliga skattesystemet. Utskottet vill även påpeka, att hos Kungl. Maj :t i
dagarna av ungdomskommittén inom Folkrörelsernas sparkampanj gjorts
framställning om vissa åtgärder för främjande av sparandet bland ungdomen.
Med hänsyn härtill och då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t
jämväl i övrigt vidtager de åtgärder, som kunna befinnas möjliga för erhållande
av en stimulans till det frivilliga sparandet, finner utskottet ej
skäl att i anledning av de förevarande motionerna förorda skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om förslag i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 219 av herr Mannerskantz
m. fl. och II: 273 av herr Hjalmarson in. fl. om åtgärder
för främjande av det frivilliga enskilda sparandet
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Wahlmark, Ekman,
Velander, Heiiman, Franzon, Falk, Wehtje, Rosander och Niklasson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i
Kristinehamn, Persson i Svensköp och Sjölin.
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 7 sand. Nr 29.