Bevillningsutskottets betänkande nr 26 dr 1961 (Betänkande 1961:Bevu26 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 dr 1961

Nr 26

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen om allmän
energiskatt.

(1 :a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:32 av herr Torsten Mattsson m.fl. och
II: 55 av herr Eriksson i Bäckmora m.fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av frågan om lämplig
skatteform för uttagande av energiskatt på detalj distribuerad kraft och
om lämplig skattesats för sådan kraft;

II) de likalydande motionerna I: 255 av herr Torsten Mattsson m.fl. och
11:213 av herr Eriksson i Bäckmora m.fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta om sådan ändring i energiskatteförordningen

1) att egenproducerad kraft, som alstras genom förbränning av vedhränsle,
ej blir föremål för beskattning,

2) att skatt för industriell förbrukning skall erläggas endast om den årliga
förbrukningen överstiger 100 000 kilowattimmar per driftställe, samt

3) att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt förslag till
författningsändring; ävensom

III) de likalydande motionerna I: 466 av herr Gorthon och II: 570 av herr
von Sydow m. fl., vari hemställs,

1) att riksdagen måtte besluta, att energiskatten på elkraft skall fr. o. m.
den 1 juli 1961 sänkas till hälften, samt

2) att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig
författningsändring.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1: 255, II: 55 och II: 570.

Gällande bestämmelser

Beskattningen av elektrisk kraft regleras genom förordningen den 31 maj
1957 om allmän energiskatt, vilken förordning, såvitt gäller elkraft, trädde
i stället för elskatteförordningen av den 1 juni 1951. Med undantag för kraft,

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 7 samt. Nr 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

som användes av kommunikationsföretag för bandrift och liknande ändamål,
är i princip all kraftförbrukning inom landet beskattad enligt energiskatteförordningen.
Ikraftträdandet av denna förordning medförde en utvidgning
av beskatlningsområdet så till vida att detalj förbrukningen av elkraft,
som varit skattefri sedan 1952, åter beskattades.

För elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning
av mer än 40 000 kilowattimmar för driftställe och beskattningsår (1
juli—30 juni) utgår skatten med 10 procent av kraftens beskattningsvärde.
För övrig kraft höjdes energiskatten genom beslut av 1958 års A-riksdag
från 5 procent till 7 procent av kraftens beskattningsvärde. Under denna
skattesats faller elektrisk kraft, som detalj distribueras för borgerliga behov,
dvs. hushålls-, jordbruks- och yrkeskonsumtionen, samt kraftförbrukningen
för gatubelysning m. m. Beskattningsvärdet är enligt energiskatteförordningen
i princip lika med summan av de avgifter, som förbrukaren har att
erlägga för kraften.

Skatten för elektrisk kraft erläggas av den som förbrukat kraften. År förbrukaren
producent av kraften inlevererar han själv skatten till statsverket.
Övriga kraftförbrukare erlägger skatten till kraftleverantören samtidigt med
kraftavgiflerna, varefter kraftleverantören har att redovisa och inbetala skatten
till statsverket. För energiskatten på elektrisk kraft är kontrollstyrelsen
beskattningsmyndighet.

Enligt 3 § energiskatteförordningen äger Kungl. Maj:t eller den myndighet
Kungl. Maj:t bestämmer, då synnerliga skäl därtill föreligger, medgiva
befrielse från eller återbäring av skatt.

Frågans tidigare behandling

I en inom finansdepartementet upprättad promemoria angående en allmän
energibeskattning, som låg till grund för 1957 års riksdagsbeslut i ämnet,
förordades en styckeskatt för den borgerliga förbrukningen. I remissyttrandena
över förslaget från de remissinstanser, som representerade distributionsintressena,
nämligen vattenfallsstyrelsen och elverksföreningen, föreslogs
emellertid en värdeskatt med hänsyn till att en dylik skatteform vore
mindre tariffrubbande och därjämte enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt.

I proposition nr 175 till 1957 års riksdag anförde departementschefen
bl. a. följande.

De önskemål som sålunda uttalats av distributörerna bör enligt min mening
beaktas. Jag förordar fördenskull, att skatten å elektrisk kraft, som
detaljdistribueras, uttages såsom värdeskatt. Vid mitt ställningstagande på
denna punkt har jag särskilt tagit fasta på elverksföreningens uttalande, att
kraftavgifterna för olika grupper av förbrukare numera är i hög grad utjämnade.
Möjlighet bör dock, såsom också framhållits av vattenfallsstyrel -

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

sen och elverksföreningen, öppnas för kontrollstyrelsen att förordna om
styckeskatt i fall där en värdebeskattning med hänsyn till särskilda förhållanden
skulle erbjuda tekniska svårigheter. Framställning bör i dylika
fail göras av vederbörande distributör och skattesatsen bör avvägas efter
det genomsnittliga priset för detaljdistributionen.

1 sitt av riksdagen godkända betänkande nr 47 anslöt sig bevillningsutskottet
till förslaget i propositionen, att skatten å elektrisk kraft, som distribueras
för såväl borgerlig som industriell förbrukning, skulle uttagas
såsom en värdeskatt.

I de likalydande motionerna I: 153 och II: 187 vid 1958 års riksdag anfördes,
att den ursprungligen avsedda skattebelastningen på borgerlig kraft
hade ökat på grund av höjda taxor. Därför yrkades att sådana direktiv måtte
utfärdas för skattens beräkning att densamma inte drabbade detaljabonnenterna
med högre belopp än som ursprungligen avsetts.

Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna i sitt av 1958 års A-riksdag
godkända betänkande nr 30, anförde härom följande.

Den i motionerna påtalade konsekvensen av skattens utformning skulle i
och för sig kunna undvikas om man övergår till att beräkna skatten per kilowattimme
i stället för procentuellt. Vid tillkomsten av energiskatteförordningen
prövades ingående vilken av dessa båda beräkningsgrunder som borde
väljas. Det befanns därvid att fördelarna med en procentuell skatt övervägde.
Utskottet finner inte anledning att nu inta en ändrad ståndpunkt och
kan därför inte tillstyrka motionerna.

Vid 1959 års riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 297 och
II: 367, att den nuvarande värdeskatten å 7 procent av de avgifter, som förbrukaren
har att erlägga för kraften, skulle ersättas av en styckeskatt å
1 öre per kilowattimme. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 26
anförde bevillningsutskottet bl. a. följande.

I motsats till vad motionärerna anfört torde en värdeskatt för ett flertal
elverk och andra distributörer, nämligen de med maskinell debitering av
avgifterna, vara att föredraga ur debiterings- och kontrollsynpunkt och en
genomgripande omläggning av skattesystemet skulle för dessa kraftdistributörers
del medföra betydande kostnader och besvär. Inräknas skatten i
kraftpriset, vilken metod, enligt vad som upplysts, tillämpas av många distributörer,
medför debiteringen av värdeskatten inte något som helst extra
arbete för distributören och det totala skattebelopp, som skall redovisas,
crhålles i en enda uträkning såsom en procentandel av totalt debiterade avgifter.
Om den nuvarande värdeskatten å 7 procent ersättes av en styckeskatt
å 1 öre per kilowattimme, skulle detta dessutom medföra en skattehöjning
för abonnenter såväl på landsbygden som i tätorterna. Utskottet vill
vidare framhålla, att vid energiskatteförordningens tillkomst år 1957 noga
övervägdes vilket beskattningssystem, som var mest ändamålsenligt. Den
vid föregående års riksdag genomförda höjningen av skattesatsen med två

Bilutng till riksdagens protokoll 1961. 7 sand. Nr 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

procent är inte av sådan storlek, att den kan påverka det tidigare ställningstagandet
i frågan. Utskottet anser sig därför inte kunna tillstyrka bifall till
de likalydande motionerna I: 297 och II: 367.

I de likalydande motionerna I: 34 och II: 45 vid 1960 års riksdag framställdes
yrkande av samma innebörd som i förenämnda motioner vid 1959
års riksdag. Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 73 icke anledning att frånträda den ståndpunkt som föregående
års riksdag intagit i frågan.

Vidare framställdes i de likalydande motionerna I: 199 och II: 248 yrkande
om att, därest den allmänna varuskatten skulle bibehållas, riksdagen
måtte besluta att energiskatten för den s. k. borgerliga elkraftförbrukningen
skulle avvecklas.

I anledning härav anförde bevillningsutskottet i ovannämnda betänkande
nr 73 bl. a. följande.

När den allmänna energiskatten infördes fr. o. m. den 1 juli 1957 motiverades
detta med de betydande investeringsbehoven på energiområdet, bl. a. innefattande
upprustning av landsbygdens elnät. Under en femårsperiod uppskattades
investeringskostnaderna för statens del till cirka 600 milj. kr. I
årets statsverksproposition har bruttoinkomsten av energiskatten på elektrisk
kraft för borgerlig förbrukning för budgetåret 1960/61 beräknats till
90,5 milj. kr. Ett slopande av energiskatten på detaljdistribuerad kraft skulle
med hänsyn till storleken av skattebortfallet äventyra finansieringen av det
investeringsprogram för energiförsörjningen, om vilket principbeslut fattades
vid 1957 års riksdag och vars genomförande får anses synnerligen angeläget.

Av det anförda framgår att utskottet inte kan tillstyrka bifall till yrkandet
i de likalydande motionerna I: 199 och II: 248 om avveckling av energiskatten
på elektrisk kraft för borgerlig förbrukning.

Motionerna

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna I: 32 och II: 55 anföres bl. a. För uttag av
skatt på detaljdistribuerad kraft har både systemet med styckeskatt och
värdeskatt tillämpats. Ehuru icke något av de båda alternativen kan medföra
full rättvisa, är det obestridligt att nuvarande system med värdeskatt medför
en hårdare belastning för landsbygden än för städer och andra tätorter.
Påståendet alt en styckeskatt skulle verka tariffrubbande kan knappast anses
vara av avgörande betydelse för valet av skattesystem, så länge som någon
enhetlig eltariff icke existerar. F. n. tillämpas flera varianter av den s. k. normaltariffen
jämsides med ett stort antal äldre tafiffer på landsbygden. Enligt
Svenska elverksföreningen pågår dessutom f. n. en utredning om debitering
av de fasta elavgifterna efter effektuttaget i stället för efter det tariffenhetstal
som beräknas efter de grunder som fastställts i normaltariffen.

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

Såväl större enskilda kraftdistributörer som flera kommunala elverk och
ett stort antal distributionsföreningar på landsbygden påför elabonnenterna
elskatt genom förhöjning av energipriset med ett öre per kWh, eller anger
att de avgifter som debiteras abonnenterna inkluderar den 7-procentiga elskatten.
Anledningen härtill torde vara, att man funnit detta förfarande enklare
från debiteringssynpunkt än att påföra varje räkning ett 7-procentigt
tillägg. Man har därför anledning förmoda, att en styckeskatt från debiteringssynpunkt
skulle föredragas framför värdeskatt av flertalet kraftdistributörer
i landet. Härtill kommer att en styckeskatt av 1 öre/kWh på detalj
distribuerad kraft med all sannolikhet skullt medföra något högre inkomst
för statsverket än den nuvarande 7-procenliga värdeskatten.

Som motivering för yrkandena i de likalydande motionerna I: 255 och
II: 213 anföres bl. a. Vad beträffar den egenproducerande kraften bör uppmärksammas
att den svenska trä- och sågverksindustrien ofta har egenproduktion
av elektrisk kraft. Därvid tillvaratas sågavfall, såsom bark, spån
in. m. Från nationalekonomisk synpunkt måste det anses riktigt att så sker,
och energibeskattningen kan redan av det skälet ifrågasättas. Motiveringen
för energibeskattningen är att skapa resurser för utbyggnad av landets kraftresurser.
Detta utgör ett skäl att undanta egenproduktion av nämnt slag från
beskattningen, emedan de nuvarande kraftresurserna icke utnyttjas av dem
som har dylik egenproduktion. Ett ännu starkare skäl utgörs av den omständigheten
att vedbränslen, som är den primära energikällan vid denna egenproduktion,
inte omfattas av energibeskattningen. Om det vid en trä- eller
sågverksindustri produceras egen energi genom ångmaskin, eldad med nämnda
avfall sprodukter, och överföringen till företagets maskiner sker mekaniskt,
t. ex. genom lindrift, utgår följaktligen inte energiskatt. Om ångmaskinen
däremot driver en generator som alstrar elektrisk ström, vilken överföres
till företagets maskiner, skall energiskatt utgå. Av det sagda framgår
att sättet för överföringen av egenproducerad energi blir avgörande för huruvida
energiskatt skall utgå. Detta synes oriktigt, då den primära energikällan
i båda fallen är vedbränsle, som inte är föremål för energibeskattning.
Motionärerna förordar därför att energiskatteförordningen ändras så att
egenproducerad elektrisk kraft inte beskattas, om kraften alstras genom förbränning
av vedbränsle.

Vad energibeskattningen av industriellt förbrukad elektrisk kraft beträffar
bör den gällande gränsen 10 000 kilowattimmar årlig förbrukning höjas.
Till följd av taxesättning m. in. har nämligen energibeskattningen relativt
sett blivit tyngre för de mindre företagen. Beskattningsvärdet utgörs nämligen
av samtliga debiterade avgifter, således även de fasta avgifterna, som
föi- mindre företag utgör eu större andel av kraftkostnaderna än för större
företag. Särskilt bör uppmärksammas att många mindre företag inte utnytt -

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

jar alla befintliga elektriska motorer och maskiner på samma gång utan vissa
av dem endast tidvis. Fast avgift måste emellertid enligt de taxebestämmelser
som tillämpas erläggas för samtliga maskiner. För sådana mindre företag
blir inte endast den egentliga kraftkostnaden utan också energiskatten särskilt
oförmånlig. En för de mindre företagen mera rättvis ordning skulle erhållas,
om den nämnda gränsen för industriell förbrukning höjdes. Ett större antal
av de mindre företagen skulle då debiteras energiskatt efter den lägre skattesatsen
7 procent, vilket skulle utgöra en kompensation för ovannämnda olägenheter.
Motionärerna förordar därför att gränsen för industriell förbrukning
höjs från nuvarande 40 000 kilowattimmar per år till 100 000 kilowatttimmar
per år.

I de likalydande motionerna I: i66 och II: 570 framhålles, att en gynnsam
pris- och kostnadsutveckling för det svenska näringslivet är av största
betydelse för dess konkurrenskraft gentemot utlandet såväl i fråga om hemmamarknaden
som beträffande exportmarknaden. En av de mest betungande
skatter som tillkommit under 1950-talet är energiskatten. Liksom i fråga
om varuskatten på förbrukningsartiklar sker beträffande energiskatten ej
någon restitution vid export och ej heller något pålägg vid import. Vilka
åtgärder som än vidtages för att utjämna skatten mellan olika branscher
uppstår snedbelastning. Skatten verkar dessutom effektivitetshämmande.
Energiskatten på industriens förbrukning av elektrisk energi och bränslen
medför sålunda, liksom varje annan indirekt skatt i produktionsstadiet, olikformigt
fördelade kostnadsökningar. En successiv avveckling av energiskatten
på produktionsförbrukning med början vid nästa budgetsårs ingång är
därför enligt motionärernas mening en angelägen åtgärd.

Vid en bedömning av hur en sådan avveckling skall planeras inställer sig
åtskilliga avvägningsproblem. För dagen torde dessa emellertid icke vara
alltför svara att ta ställning till. Anledningen härtill är att en höjning av
eltaxorna torde vara att vänta. Såsom ett första steg föreslås, att energiskatten
på elektrisk kratt sänkes till hälften. Den nuvarande konstruktionen
av skatten på elektrisk kraft innebär, att kraftförbrukning inom den mindre
företagsamheten inräknas i den borgerliga förbrukningen. Tekniskt bör därför
en sänkning av energiskatten på elektrisk kraft för industriens del genomföras
så att även skatten på förbrukning understigande 40 000 kWh
sänkes till hälften.

Utskottet

Utskottet behandlar till en början yrkandet i de likalydande motionerna
1:32 och 11:55, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning av frågan om lämplig skatteform och skattesats för uttagande
av energiskatt på detaljdistribuerad kraft. Till stöd för yrkandet har anförts

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

att nuvarande system med värdeskatt medför en hårdare skattebelastning
för landsbygden än för tätorterna.

Under budgetåret 1951/52 uttogs skatt å detalj distribuerad elkraft i form
av styckeskatt med 1 öre per kilowattimme. När genom beslut av 1957 års
riksdag beskattning av elkraft för borgerlig förbrukning återinfördes, utformades
skatten som en värdeskatt, enär denna skatteform ansågs vara mindre
tariffrubbande samt enklare ur uppbörds- och redovisningssynpunkt. Skattesatsen
fastställdes till 5 procent av kraftens beskattningsvärde, vilket värde
motsvarar summan av de avgifter, som förbrukaren har att erlägga för kraften.
Genom beslut av 1958 års A-riksdag höjdes skattesatsen till 7 procent.

Enligt 15 § 2 mom. energiskatteförordningen äger kontrollstyrelsen medgiva
förbrukare inom distributionsområde med onormalt höga kraftavgifter
eller anslutningsavgifter nedsättning av skatten.

Vid de senaste årens riksdagar har motionsvis framlagts förslag om att
den nuvarande värdeskatten på borgerlig elkraftförbrukning skall ersättas
med en styckeskatt. Riksdagen har emellertid avvisat motionsyrkandena under
hänvisning till att frågan ingående prövats i samband med energiskattens
införande och att skillnaden i skattebelastningen mellan landsbygd
och tätorter inte är av nämnvärd betydelse.

I de förevarande motionerna har inte förebragts några nya skäl, som kan
föranleda utskottet att frånträda den ståndpunkt, som riksdagen tidigare
intagit i frågan. Utskottet finner det emellertid angeläget, att nedsättning
av skatten sker i sådana fall, där kraftpriserna på grund av speciella förhållanden
är särskilt höga och skattebelastningen därigenom blir betydligt större
än vad som kan anses normalt för landet i övrigt.

Av det anförda framgår att utskottet inte, i vidare mån än ovan sagts, ansett
sig kunna biträda de önskemål, som uttalats i de likalydande motionerna
I: 32 och II: 55.

I de likalydande motionerna I: 255 och II: 213 yrkas bl. a. sådan ändring
i energi skatteförordningen att elektrisk kraft, som alstras genom förbränning
av vedbränsle, inte blir föremål för beskattning. Motionärerna har bl. a.
framhållit, att om vid en trä- eller sågverksindustri egen energi produceras
genom en ångmaskin, vars panna eldas med företagets avfall sprodukter och
energin mekaniskt överföres till företagets maskiner, så utgår inte energiskatt.
Däremot utgår energiskatt, om ångmaskinen driver en generator, som
alstrar elektrisk ström, vilken överföres till maskinerna.

Enligt 2 g energiskatteförordningen utgår inte energiskatt för inhemska
fasta bränslen och inte heller för elektrisk kraft, som framställes av producent,
vilken förfogar över en installerad generatoreffekt av mindre än 50
kilowatt och inte yrkesmässigt distribuerar elektrisk kraft. Distribution av
elektrisk kraft anses såsom yrkesmässig enligt 0 § kungörelsen med tillämp -

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

ningsföreskrifter till energiskatteförordningen, om den sker över distributionsnät
med anslutning av flera än 10 förbrukare eller om den distribuerade
kraften utgör mer än 20 000 kilowattimmar per år.

Den ovan återgivna undantagsbestämmelsen för i huvudsak egenproducerad
kraft torde främst ha tillkommit av praktiska skäl, enär det ansetts
medföra svårigheter att i dylika fall kontrollera och uppmäta energiförbrukningen.
Vid större förbrukning föreligger enligt utskottets mening inte skäl
att undantaga egenproducerad kraft från beskattning. Därtill kommer svårigheterna
att vid distribution av egenproducerad kraft till andra konsumenter
särskilja denna kraft från annan kraft, som konsumenterna förbrukar.
Av anförda skäl kan utskottet inte tillstyrka ändrad lagstiftning härutinnan.

I sistnämnda motioner yrkas vidare att gränsen för industriell förbrukning
av elektrisk kraft skall höjas från nuvarande 40 000 till 100 000 kilowatttimmar
per år. En sådan ändring anser motionärerna motiverad av att energiskatten
på elektrisk kraft på grund av taxesättningen blivit relativt sett mer
betungande för de mindre företagen än för de större.

För elektrisk kraft, som förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning
av mer än 40 000 kilowattimmar per år, utgår energiskatt efter 10 procent
av kraftens beskattningsvärde. Understiger årsförbrukningen 40 000
kilowattimmar utgår skatten såsom ovan nämnts efter 7 procent.

Ett bifall till förslaget i motionerna skulle innebära att ett betydligt större
antal företagare än för närvarande finge erlägga energiskatt efter den lägre
skattesatsen. Detta skulle otvivelaktigt medföra ett icke oväsentligt skattebortfall.
Man torde heller inte kunna bortse ifrån att en ny gränsdragning
medför vissa rubbningar i konkurrensförhållandena olika företag emellan.
Utskottet är därför inte berett att tillstyrka ändrad lagstiftning i berörda
hänseende.

Med det anförda anser sig utskottet ha besvarat de likalydande motionerna
I: 255 och II: 213.

Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i de likalydande motionerna
I: 466 och II: 570, att energiskatten på elektrisk kraft skall sänkas till hälften
fr. o. m. den 1 juli 1961. Som motivering härför anföres i motionerna,
att energiskatten utgör en av de mest betungande skatter för näringslivet,
som tillkommit under senare år. Vidare framhålles bl. a. att möjligheterna
att övervältra skatten på konsumenterna är begränsade samt att skatten verkar
effektivitetshämmande. För att även företag med en årlig förbrukning
understigande 40 000 kilowattimmar skall få del av skattesänkningen, anser
motionärerna det av tekniska skäl nödvändigt att skatten på all förbrukning
av elektrisk kraft sänkes.

I årets statsverksproposition beräknas nettoinkomsten av energiskatt på

Bevillningsutskottets betänkande nr 26 år 1961

såväl industriell som borgerlig förbrukning av elektrisk kraft för budgetåret
1961/62 till omkring 152 milj. kr. En sänkning av skatten till hälften skulle
således medföra ett årligt skattebortfall på ca 76 milj. kronor.

De spörsmål, som behandlas i motionerna, är av betydande räckvidd och
sammanhänger med det problemkomplex, som företagsskatteutredningen har
att ta ställning till vid sina överväganden rörande den framtida företagsbeskattningen.
Det har nämligen i direktiven för utredningen förutsatts, att
denna skall undersöka vilka verkningar beskattningssystemet kan väntas få
bl. a. i fråga om prisutvecklingen, konkurrensförhållandena olika företag
och branscher emellan och i förhållande till utlandet samt i fråga om tänkbara
strukturförändringar inom näringslivet. Med hänsyn härtill anser sig
utskottet inte böra tillstyrka bifall till de likalydande motionerna I: 466 och
II: 570.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 32 av herr Torsten Mattsson
m. fl. och II: 55 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1: 255 av herr Torsten Mattsson
m. fl. och 11:213 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
samt

3) de likalydande motionerna I: 466 av herr Gorthon och
II: 570 av herr von Sydow m. fl.,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1961

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN EBICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Hagberg, Einar Eriksson,
Jansson, Spetz, Söderquist, Oscar Carlsson, Yngve Nilsson, Sundin och
Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Brandt i Aspabruk, Allard, Vigelsbo,
Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås, Asp, Forsberg, Carlsson i Västerås,
Rydén och Björkman.