Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
1
Nr 23
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om automobilskatt m. m.
(1 :a avd.)
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 318 av herrar Mannerskantz och Svärd
samt II: 231 av herr von Seth m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
5 §•
Skatt utgår----följande belopp:
a) för tvåhjulig---fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig---sextio kronor;
c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift med etthundratio kronor, dels ock
tjuguätta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiotre
kronor för varje påböi’jat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;
d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundra kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen men icke cttusenfemhundra kilogram
med etthundrasextio kronor;
1 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 7 samt. .Yr 23
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen men icke tretusen kilogram, med trehundratjugu
kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen kilogram, med femhundrasextio kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.»
2) de likalydande motionerna I: 319 av herr Ragnar Bergh samt II: 232
av herrar Munktell och Agerberg, vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att fordonsskatten för bärgningsbilar med en tjänstevikt av lägst 2 000
kilogram skall utgå med hälften av skatten för lastbil i samma viktklass
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext»;
3) de likalydande motionerna I: 320 av herrar Spetz och Axel Andersson
samt II: 251 av herr Kristensson i Osby m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sänka fordonsskatten för lastautomobil, släpvagn och
omnibus till de skattesatser, som var gällande före den av 1954 års riksdag
beslutade höjningen, att träda i kraft den 1 januari 1957, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext»
;
4) motionen II: 250 av herr Löfgren, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att
ändra beräkningsgrunderna för fordonsskatt avseende personbilar, varvid
förutom grundbelopp och tillägg för stigande tjänsteviktklass även fordonens
längd och eventuellt även bredd beaktas, varigenom lägre skatt för
mindre utrymmeskrävande fordon uppnås»; samt
5) motionen II: 577 av fru Sandström och herr Nyberg, vari hemställts,
»1. att riksdagen måtte besluta
a) sänka fordonsskatten för bussar, så att fordonsskattens vikttillägg
för samtliga viktklasser av bussar skall utgå med trettiotre kronor för varje
påbörjat tal av etthundra kilogram av bussens tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;
b) sänka skatten å brännolja med fem öre till tjugusju öre för liter samt
2. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 318, II: 232, II: 250, II: 251 och II: 577.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
Beskattningen av motorfordonstrafiken är anordnad dels såsom en
skatt på själva fordonet och dels såsom en drivmedelsskatt.
Fordonsskatten uttages enligt förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt. Skatten erlägges årligen för här i riket registrerade personbilar,
lastbilar, bussar, släpvagnar och motorcyklar. För personbilar,
lastbilar och bussar utgår skatten med dels en för alla dessa fordon enhetlig
grundavgift och dels därutöver en på visst sätt beräknad tilläggsavgift. Fordonsskatten
för släpvagnar utgöres i förhållande till fordonens indelning i
viktldasser.
Genom beslut av 1952 års riksdag höjdes fordonsskatten från och med
den 1 januari 1953 i förhållande till då gällande skattesatser, som tillämpats
sedan den 1 januari 1946. Vid 1954 års riksdag beslöts ytterligare höjning
av fordonsskatten för personbilar, lastbilar, bussar och vissa släpvagnar
med verkan från och med den 1 januari 1955. De skattesatser som gällt
under åren 1946—1952 respektive 1953—1954 för de nu nämnda slagen av
fordon framgår av följande tablå.
Fordon | Skattesatserna1 |
|
| Åren 1946—52 | Åren 1953—54 |
Personbilar................... | ....... 70 + 20 | 100 + 28 |
Lastbilar..................... | ....... 70 + 25 | 100 + 37 |
Omnibussar ................. Släpvagnar Totalvikt: | ....... 70 + 22 | 100 + 33 |
<1000 kg................. | ....... 56 | 80 |
1 000—1 499 kg............. | ....... 112 | 160 |
1 500—1 999 » ............. | ....... 168 | 240 |
2 000—2 999 » ............. | ....... 196 | 320 |
3 000—4 999 » ............. | ....... I | | 400 |
5 000—7 999 » ............. | ....... > 224 | \ 480 |
8 000 kg eller högre ....... | ....... I | 1 560 |
De år 1954 genomförda ändringarna i fordonsbeskattningen innebar en
höjning dels av grundbeloppet för personbilar, lastbilar och bussar med
10 kronor d. v. s. från 100 till 110 kronor, dels av tilläggsavgifterna för
lastbilar (över 3 000 kg) och bussar (över 5 000 kg) med efter tjänstevikten
stigande belopp och dels av fordonsskatten för tyngre släpvagnar
(5 000 kg och mera). Härjämte sänktes skatten för vissa lättare släpvagnar.
Vad angår tilläggsavgifterna för lastbilar och bussar
är den närmare innebörden av 1954 års beslut följande. Tilläggsavgiften
för lastbilar bibehölls vid 37 kronor för varje påbörjat hundratal kg av
tjänstevikten, minskad med 900 kg, då det gäller tjänstevikter icke överstigande
3 000 kg, medan för lastbilar med högre tjänstcvikt tilläggsavgiften
höjdes till 64 kronor för varje påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten,
som ligger mellan 3 000 och 7 000 kg, samt till 120 kronor för varje
påbörjat hundratal kg av den del av tjänstevikten, som överstiger 7 000 kg.
1 Den första siffran rörande fordonsskatterna anger grundavgiften per fordon och den andra
siffran tilläggsavgiften för varje 100 kg av fordonets tjänstevikt minskad med 900 kg.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1056
För bussar med tjänstevikt av högst 5 000 kg bibehölls tilläggsavgiften oförändrad
vid 33 kronor för varje påbörjat hundratal kg av tjänstevikten,
minskad med 900 kg, medan tilläggsavgiften för bussar med högre tjänstevikt
höjdes från 33 till 55 kronor för den del av tjänstevikten som överstiger
5 000 kg.
Beträffande släpvagnar innebar 1954 års skattebeslut att förutvarande
fordonsskatt, 80 kronor, vid totalvikt understigande 1 000 kg bibehölls
oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt 1 000—1 499 kg sänktes
från förutvarande 160 kronor till 120 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt
1 500—1999 kg sänktes från förutvarande 240 kronor till 160 kronor, att
fordonsskatten vid totalvikt 2 000—2 999 kg sänktes från förutvarande 320
kronor till 240 kronor, att förutvarande fordonsskatt, 400 kronor, vid totalvikt
3 000—4 999 kg bibehölls oförändrad, att fordonsskatten vid totalvikt
5 000—7 999 kg höjdes från förutvarande 480 kronor till 560 kronor, att fordonsskatten
vid totalvikt 8 000—10 999 kg höjdes från förutvarande 560
kronor till 720 kronor, att fordonsskatten vid totalvikt 11 000—13 999 kg
höjdes från förutvarande 560 kronor till 880 kronor samt att fordonsskatten
vid totalvikt överstigande 13 999 kg höjdes från förutvarande 560 kronor till
1 200 kronor.
Skattebelastningen före och efter 1954 års skattebeslut i fråga om lastbilar
och bussar framgår av följande tablå. I
Tjänstevikt kg | Lastbilar, fordonsskatt; kr | Bussar, fordonsskatt; kr | ||
Nuvarande | Omedelbart | Nuvarande | Omedelbart | |
| no | KO |
|
|
1001 ....................... | 184 | 174 | _ | _ |
1501 ........................ | 3b9 | 359 | 341 | 331 |
2001 ........................ | 554 | 544 | 506 | 496 |
2 501 ........................ | 739 | 729 | 671 | 661 |
3 001 ..................... | 951 | 914 | 836 | 826 |
3 501 ........................ | 1271 | 1099 | 1 001 | 991 |
4 001 ........................ | 1 591 | 1 284 | 1 166 | 1156 |
4 501 ........................ | 1 911 | 1 469 | 1331 | 1321 |
5 001 ........................ | 2 231 | 1 654 | 1 518 | 1486 |
5 501 ........................ | 2 551 | 1839 | 1793 | 1651 |
6 001 ........................ | 2 871 | 2 024 | 2 068 | 1816 |
0 501 ........................ | 3 191 | 2 209 | 2 343 | 1981 |
7 0Ö1 ........................ | 3 567 | 2 394 | 2 618 | 2146 |
8 ÖÖl ........................ | 4 767 | 2 764 | 3 168 | 2 476 |
9Ö01 ........................ | 5 967 | 3 134 | 3 718 | 2 806 |
|
I fråga om beskattningen av drivmedel gäller förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och motor sprit samt förordningen den
21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt, vilken senare förordning trätt i
kraft den 1 januari 1955 och ersatt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142)
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Storleken
av skatterna å bensin och brännolja under efterkrigstiden framgår
av följande tablå.
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
5
Tidsperiod | Skatt (öre per liter) | |
| Bensin | Brännolja |
1/1 1946—31/3 1948 ....... | ....... 18 | 14 |
1/4 1948—31/12 1950 ....... | ....... (18 + 27) 45 | (14 + 20) 34 |
1/1 1951—30/6 1953 ....... | ....... 25 | 20 |
1/7 1953—30/6 1954 ....... | ....... 28 | — |
1/7 1953—31/12 1954 ....... | — | 23 |
fr. o. m. 1/7 1954........... | ....... 32 | — |
fr. o. m. 1/1 1955........... | ....... — | 32 |
1954 års beslut i automobilskattefrågan tog närmast sikte på att täcka
utgifterna för vägväsendet under budgetåret 1954/55 men även därjämte att
möjliggöra en fortlöpande upprustning av vägarna. Därvid avsågs att i huvudsak
erhålla täckning för de anslag till vägväsendet in. m. under femårsperioden
1955—1959 — i den del de avräknas mot automobilskattemedel —
som enligt gjorda beräkningar kunde betraktas såsom minimianslag för att
skapa bättre betingelser för ekonomiskt gynnsamma landsvägstransporter.
Skattebeslutet innebar sålunda en provisorisk reglering. Avsett är att denna
framdeles skall avlösas av en beskattning grundad på resultatet av erforderliga
ytterligare utredningar. Detta utredningsarbete, som bl. a. baseras på en
översiktlig vägplanering på längre sikt, bedrives nu inom ramen för 1953
års trafikutredning.
Frågan om sänkning av fordons- och drivmedelsskatterna behandlades av
1955 års riksdag i anledning av motioner i ämnet. Sålunda yrkades i de likalydande
motionerna I: 148 och II: 177 samt de likalydande motionerna I: 149
och II: 184, att fordonsskatten skulle sänkas till den nivå, som gällde före
1954 års skattehöjning samt att bensinskatten skulle sänkas med ett öre för
liter och brännoljeskatten med sex öre för liter. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 53 anförde 1955 års bevillningsutskott bl. a. följande.
Den av riksdagen beslutade medelsanvisningen ansluter sig till den investeringsplan
för vägväsendet som låg till grund för förra årets beslut i automobilskattefrågan.
Rörande denna investeringsplan må anmärkas, att dess genomförande
med successivt stegrade väginvesteringar har ansetts förutsätta
ett genomsnittligt ökat skatteuttag, som vid investeringsperiodens början förutsågs
skola medföra ett överskott av automobilskattemedel, som emellertid
väntades komma att tagas i anspråk mot periodens slut. Väl har utvecklingen
i fråga om inkomsterna av motorfordonsskatterna till följd av fordonsparkens
snabba tillväxt varit gynnsammare än man tidigare räknat med,
vilket i förening med en av konjunkturmässiga skäl betingad återhållsamhet
beträffande investeringsvolymen för vägväsendet kommer att medföra
ett i motsvarande mån ökat överskott av automobilskattemedel. Det bör
emellertid å andra sidan icke förbises att på vägväsendets område föreligger
mycket stora investeringsbehov, som i den takt det samhällsekonomiska utrymmet
medger kommer att föranleda en utökad verksamhet på vägbyggnadsområdet
och därmed även vidgade finansieringskrav, som kan tillgodoses
med föreliggande överskott av automobilskattemedel. Utskottet vill i anslutning
härtill erinra om den förutsättning på vilken utgörandet av motorfordonsskatterna
vilar, nämligen att avkastningen därav under alla förhållan
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
den skall komma vägväsendet till godo. Med det nu anförda avstyrker utskottet
de föreliggande motionerna om sänkning av motorfordonsskatterna.
I automobilskatteförordningen finnes icke upptagna några särskilda regler
om beskattningen av bärgningsbilar. Frågan om införande av en
särbeskattning av dessa fordon har dock vid flera tillfällen aktualiserats.
1937 års automobilskatteutredning, som i anledning av gjorda framställningar
hade att taga ställning till frågan om befrielse helt eller delvis från
fordonsskatt för bärgningsbilar, fann icke skäl föreligga att för denna fordonskategori
tillstyrka något avsteg från eljest gällande regler (SOU
1937:53 s. 112).
I den proposition, nr 234, som låg till grund för 1938 års riksdags beslut
i automobilskattefrågan, uttalade departementschefen att han i likhet med
automobilskatteutredningen icke fann någon särställning i beskattningshänseende
för bärgningsbilar motiverad.
Frågan om bärgningsbilarnas beskattning upptogs jämväl av 1951 års utredning
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken. I sitt den 4 november
1953 avgivna betänkande i ämnet (SOU 1953: 34) framhöll utredningen
bl. a. (s. 310—312), att någon skattebefrielse för bärgningsbilar ur beredskapssynpunkt
icke borde ifrågakomma, samt att den stora tyngden av
bärgningsbilarnas specialutrustning inte heller talade för att skattebefrielse
borde medgivas. Den omständigheten att bärgningsbilarna hade förhållandevis
obetydliga körlängder (i genomsnitt ca 500 mil per år) påverkade emellertid
bärgningsbilarnas kostnadsansvar i så betydande utsträckning, att
särbeskattning av detta skäl ansågs motiverad. Utredningen föreslog därför
att fordonsskatt för bärgningsbil skulle utgå med 216 kronor för år under
förutsättning bl. a. att tjänstevikten översteg 1 999 kg.
Bärgningsbilarnas skattefråga berördes icke i den proposition, nr 112, som
låg till grund för beslutet om motorfordonsskatterna vid 195b års riksdag.
I anledning av propositionen yrkades emellertid i motionen I: 503 att fordonsskatt
för bärgningsbilar skulle utgå med 75 procent av skatten för lastvagn
av samma viktklass. I sitt i ämnet avgivna betänkande nr 45 hemställde
bevillningsutskottet, såvitt nu är i fråga, om avslag å motionen I: 503,
vilken hemställan bifölls av riksdagen.
Slutligen torde här böra anmärkas, att Svenska omnibusägareförbundet
i en den 16 januari 1956 till finansdepartementet ingiven framställning hemställt
om nedsättning av fordonsskattens tilläggsbelopp för bussar till vad
som gällde före 1954 års skattehöjning ävensom av skattesatsen för brännolja
från 32 till 27 öre för liter. Genom beslut den 27 januari 1956 har Kungl.
Maj :t förordnat, att framställningen skulle överlämnas till 1953 års trafikutredning
för det beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande, som de
i framställningen framförda synpunkterna kunde ge anledning till.
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år J95fi
7
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.
I de likalydande motionerna 1:318 och 11:231 har motionärerna,
under framhållande av det anmärkningsvärda i att den tyngre trafiken
1954 utsattes för en så väsentlig skatteskärpning, uttalat att denna resulterat
i en stegring av näringslivets prissättning. Skatteskärpningen hade
icke kunnat genomföras utan höjning av taxorna för såväl gods- som persontrafiken.
Då den höga omkostnadsnivån redan innan skärpningen varit
ett av näringslivets svåraste problem hade lägets allvar ytterligare skärpts.
Den totala skattebelastningen å våra tyngre lastbilar och bussar vore —
enligt vad en av motororganisationerna gjord jämförelse visade — redan
med förutvarande skattesatser högre än i de flesta andra länder. — Skatteskärpningen
hade i flera fall medfört beklagliga konsekvenser, exempelvis
för omnibustrafiken. Den betydande ansvällningen av beståndet av personbilar
och motorcyklar jämte tillkomsten av ca 300 000 mopeder hade medfört
att busslinjernas trafikunderlag krympt samman. I en del fall hade
trafikintäkterna minskat med 10—20 procent sedan 1952. Speciellt hårt träffade
vore en del landsbygdslinjer, vilka fått vidkännas den starkaste minskningen
av sitt trafikunderlag. Samtidigt hade betydande kostnadsstegringar
inträtt, varav drygt hälften hänförde sig till höjda fordons- och drivmedelsskatter.
— Motionärernas förslag torde medföra ett inkomstbortfall av ca
25 miljoner kronor, för vilket utrymme borde finnas icke minst med tanke
på att överskottet på inkomster av automobilskattemedlen beräknades uppgå
till 61 miljoner kronor för budgetåret 1956/57.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:319 och
II: 2 3 2 har motionärerna anfört bl. a. att behovet av bärgningsbilar blivit
allt större, men antalet sådana hade i stort sett förblivit oförändrat.
Orsaken till att bärgningsbilar icke funnes i tillräckligt antal vore främst
den hårda beskattningen, vilken medfört att innehav av dylikt fordon i
många fall vore ekonomiskt förlustbringande. —■ Motionärerna har vidare
framhållit att den ständigt fortgående motoriseringen inom armén medfört
ett ökat behov av bärgningsbilar. Redan tidigare hade i flera sammanhang
framställning gjorts från militära myndigheter om skattenedsättning eller
skattebefrielse för de bärgningsvagnar, vilka uppfyllde uttagningsförordningens
villkor att vara försedda med uteliggare och förlängningsstycke eller
med kran. Tillgången på för militärt bruk lämpade civila bärgningsfordon
vore fortfarande synnerligen bristfällig. Ur beredskapssynpunkt framstode
det därför som synnerligen angeläget att åtgärder vidtoges för alt
underlätta anskaffandet av dylika fordon. — Till förhindrande av missbruk
borde skattenedsättning endast avse fordon av viss tyngd och utrustade
med speciell, enbart för bärgningsarbete brukbar, fast utrustning.
Som motivering för yrkandet i de likalydande in otionerna 1:320
och 11:251 har bl. a. anförts, att de år 1954 beslutade böjningarna av
motorfordonsbeskattningen medfört en särskilt kraftig ökning av skatte
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
belastningen på den tyngre trafiken, d. v. s. den utpräglat nyttobetonade
gods- och personbefordrande trafiken med lastbilar och bussar. Detta hade
lett till att buss- och lastbilstrafiken arbetade med svårigheter. En åtgärd
i kostnadssänkande syfte vore att genomföra en skattelättnad. Då det vore
höjningen av fordonsskatten som drabbat denna trafik hårdast, föresloge
motionärerna en reduktion av denna beskattning till den nivå som gällde
före 1954 års skattehöjning. Beträffande möjligheterna att med hänsyn till
finansieringen av vägbudgeten genomföra den förordade skattelättnaden har
motionärerna framhållit bl. a. följande. Huvudprincipen för motorfordonsbeskattningen
vore att den skulle fastställas till den nivå som behövdes för
vägkostnaderna. Bland annat på grund av anslagstekniska orsaker utginge
emellertid motorfordonsskatterna för varje budgetår till högre belopp
än som behövdes för vägutgifterna under motsvarande tidsperiod. Härtill
komme att de faktiska vägutgifterna under de senaste åren kommit att med
betydande belopp begränsas av Kungl. Maj:t i förhållande till de anvisade
anslagen av konjunkturpolitiska skäl. Den förstnämnda omständigheten —
den brukade anslagstekniken — ledde regelmässigt till att reservationsbehållning
förelåge vid budgetårets slut. Dessa reservationsmedelsbehållningar,
vilka i princip motsvarade ett halvt kalenderårs medelsanvisning på de kalenderårsberäknade
anslagen, uppginge till betydande belopp. — Den förordade
sänkningen av fordonsskatten kunde beräknas medföra ett inkomstbortfall
av storleksordningen 25 miljoner kronor och kunde inte inverka
menligt för vägbyggnadsmöjligheterna. Motionärerna erinrar vidare om att
de i särskild ordning yrkat på omläggning av väganslagen av innebörd att
riksdagen dels skulle fastställa en investeringsram för kalenderåret 1957
och dels skulle bevilja anslag för budgetåret 1956/57 avseende de medelsanvisningar,
som bleve en följd av den kalenderårsvis fastställda investeringsramen.
Behovet av automobilskatteinedel skulle i fortsättningen bedömas
efter de på budgetåret uppförda anslagen.
I motionen II: 250 har bl. a. anförts följande. Alla prognoser för den
framtida utvecklingen av motorismen talade för att man hade att emotse en
fortsatt stark ökning av bilbeståndet. Även om kraftiga åtgärder vidtoges för
att öka framkomligheten och parkeringsplatsernas antal och utformning,
vore det realistiskt att räkna med att trängseln bleve all mer påtaglig, och
detta komme att starkt irritera bilisterna och motverka värdet av att ha tillgång
till eget fordon, i varje fall i städer och tätorter. Härtill komme att tendenseni
fråga om biltypernas art i många fall pekade mot bredare och längre
vagnar, även om samtidigt antalet småvagnar ökade kraftigare. Enligt motionärens
uppfattning vore det ur angivna synpunkter välbetänkt, om vid
bestämmandet av beloppet för den direkta fordonsskatten hänsyn toges
ej endast till vagnarnas tjänstevikt utan även till vagnarnas storlek inom
varje viktklass för att genom en lägre fordonsskatt för kortare och smalare
vagnar skapa en rättvisare avvägning av skattebelastningen med hänsyn till
det utrymme vagnarna krävde. Man kunde ej bortse från effekten av en så
-
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
lunda ändrad skattebeläggning vid val av bil och därigenom även vid bilmodellernas
utformning i fråga om onödig överdimensionering av vagnarnas
yttermått. En utredning borde göras i syfte att de av motionären anförda
synpunkterna kunde beaktas vid en kommande justering av fordonsskatten
för personbilar. Givetvis vore vagnstorleken av betydelse även då
det gällde lastbilar och omnibussar, men beträffande dessa fordon vore sakläget
ett annat, varför anledning ej förelåge att medtaga även sådana fordon
i övervägandet om ny beräkningsgrund för skattebeloppet med hänsyn även
till vagnstorlek.
Till stöd för de i motionen 1 1:5 7 7 framförda yrkandena har i huvudsak
anförts, att busstrafikföretagen fått vidkännas betydande kostnadshöjningar
bland annat till följd av senare år företagna höjningar avmotorfordonsbeskattningen.
Av de kostnadshöjningar som inträffat sedan 1952, vilka
utgjorde ca 15 procent, fölle ungefär hälften tillbaka på skattehöjningai.
Dessa kostnadshöjningar hade icke kunnat kompenseras genom höjning avbusstrafikens
taxor i motsvarande grad. Samtidigt hade busstrafikföretagen
till följd av den under de senaste åren ändrade trafikstrukturen — det ökade
personbilbeståndet och inte minst mopedinnehavet — drabbats av ekonomiska
svårigheter. Den starka tendensen som funnes till allvarlig försämring
av framför allt landsbygdens kommunikationer kunde mildras endast
genom radikala nedskärningar i busstrafikens kostnader. Svenska omnibusägareförbundet,
som i skrivelse till Kungl. Maj :t tagit upp dessa problem
och där bl. a. framhållit nyss berörda synpunkter, hade påpekat att möjligheterna
att genom ytterligare strukturrationalisering nedbringa kostnaderna
vore begränsade. — Motionärernas förslag kunde beräknas medföra ett inkomstbortfall
för staten av ca 2,5 miljoner kronor för fordonsskatten och
14 miljoner kronor för brännoljeskatten, eller tillhopa 16,5 miljoner kronor
för år. Skattesänkningen borde träda i kraft den 1 juli 1956.
Utskottet. I de föreliggande motionerna yrkas ett flertal ändringar i gällande
beskattning av motorfordonstrafiken. Sålunda bar i de likalydande
motionerna I: 318 och II: 231 samt i de likalydande motionerna I: 320 och
11: 251 framställts yrkande av innebörd att fordonsskattens skattesatser för
lastbilar, bussar och släpvagnar skulle från och med den 1 januari 1957
sänkas till överensstämmelse med de skattesatser, som gällde närmast före
den vid 1954 års riksdag beslutade höjningen av fordonsskatten. I motionen
II: 577 har, såvitt avser fordonsskattens tilläggsbelopp för bussar, framställts
yrkande om skattesänkning av samma innebörd som i de nyssnämnda motionerna,
att tillämpas från och med den 1 juli 1956, varjämte hemställts
om sänkning av brännoljeskatten med lem öre Irån och med sistnämnda
dag. I de likalydande motionerna I: 319 och II: 232 har motionärerna yrkat
nedsättning av skatten för tyngre bärgningsbilar till hälften av den skatt
som eljest skulle belöpa på avsedda fordon. Slutligen har i motionen II: 250
hemställts om riksdagsskrivelse med begäran om utredning i syfte att ernå
lägre fordonsskatt för personbilar av mindre utrymmeskrävande slag.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
Vad först angår det i motionerna upptagna spörsmålet om skattelättnader
för den tunga gods- och persontrafiken vill utskottet erinra om följande.
Den ändrade avvägning av motortrafikens beskattning som, med hänsyn till
okade anspråk på medel för ändamål som skall bekostas av automobiiskattemedel,
skedde genom beslut av 1954 års riksdag innebar i huvudsak en
ökning av de tyngre fordonens andel av vägkostnaderna, åstadkommen bl. a.
genom en starkare skatteprogression efter fordonstyngden än som dittills
gällt. Den ökade beskattning av den tyngre motorfordonstrafiken som sålunda
kom till stånd ansågs motiverad av denna trafiks vägförslitning och krav
på vägarnas standard; den beräknades dock icke rubba rådande fördelning
av skattebördan på lastbilar, bussar och släpvagnar, å ena sidan, och övriga
motorfordon, å den andra, beroende på personbilarnas successivt ökade relativa
andel av fordonsbeståndet. Något slutligt ståndpunktstagande i fråga
om skattebördans fördelning på olika motorfordon togs icke, och de genomförda
åtgärderna hade provisorisk karaktär att gälla i avvaktan på resultatet
av ytterligare utredning rörande motorfordonstrafikens beskattning, därvid
bl. a. även allmänna tratik- och näringspolitiska synpunkter skulle komma
under bedömande. Detta utredningsarbete, som måste baseras på en
översiktlig vägplanering på längre sikt, verkställes nu inom ramen för 1953
års trafikutredning.
I vissa motioner har t ramhållits att de år 1954 genomförda skattesatserna
medfört en höjning av den allmänna driftkostnadsnivån inom gods- och persontrafiken
med taxehöjningar som följd. Med understrykande av det angelägna
i att en sänkning i denna kostnadsnivå komme till stånd har motionärerna
hävdat, att ett verksamt medel härför vore en lindring av de tvngre
motorfordonens beskattning. Särskilt har motionärerna därvid pekat på
de aktuella ekonomiska svårigheterna för busstrafiken, vilka ytterligare accentuerade
behovet av lättnader i beskattningen. Med anledning härav vill
utskottet erinra om att det material, som törelåg vid behandlingen av automobilskattefrågan
vid 1954 års riksdag, gav vid banden att de nya skattesatserna
icke behövde befaras i någon mera avsevärd mån påverka driftkostnadsnivån
inom gods- och persontrafiken. En återgång i den omfattning
som föreslås i motionerna till de tidigare gällande skattesatserna kan därför
antagas få ringa effekt bland de faktorer som påverkar kostnadsläget på
t öre’* arande områden. Det bör tillika framhållas, att en anpassning numera
skett till de nya skattesatserna och att, såvitt utskottet förstår, möjligheterna
att genom en skattesänkning i yrkad omfattning ernå taxesänkningar får
bedömas som synnerligen små. Vad angår de i motionerna berörda svårigheterna
för busstrafiken torde, i den mån åtgärder är påkallade från statsmakternas
sida, dessas art och inriktning få bedömas utifrån andra och vidare
synpunkter än motionärerna anlagt på frågan. Det torde i första hand
ankomma på 1953 års trafikutredning att närmare pröva spörsmålet om avvägningen
av motorfordonstrafikens beskattning från de i motionerna anlagda
närings- och trafikpolitiska synpunkterna.
Till stöd för yrkandena om skattesänkning har även åberopats, att det
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956 11
skattebortfall som åtgärden skulle medföra rymdes inom ramen för påräkneliga
överskott av automobilskattemedel. Behållningen å automobilskattemedelsfonden,
som den 30 juni 1955 utgjorde omkring 53 miljoner kronor,
kommer under de närmaste åren att öka; såväl för det innevarande som för
det kommande budgetåret kan med ledning av uppgifter i statsverkspropositionen
räknas med en ytterligare fondering av respektive 218 och 61 miljoner
kronor. Såvitt nu kan bedömas skulle alltså vid utgången av nästa budgetår
finnas 332 miljoner kronor i behållning på automobilskattemedlens
specialbudget. Av nämnda belopp motsvaras icke mindre än 292 miljoner
kronor av inkomster härrörande från den särskilda investeringsavgiften på
motorfordon. Ifrågavarande avgift har icke tillkommit av skattepolitiska
skäl utan endast för att dämpa den i rådande samhällsekonomiska läge alltför
högt uppdrivna efterfrågan på motorfordon. Det kan då enligt utskottets
mening icke vara rimligt att i nuvarande konjunkturläge disponera medel,
vilka erhållits som en följd av åtgärder för att hålla tillbaka investeringarna
inom ett område av ekonomien, till att öka investeringarna inom ett annat
område, i detta fall vägbyggandet. Vad sedan beträffar det återstående överskottet
på automobilskattemedlens specialbudget för de nämnda tre budgetåren,
nämligen (332 — 292 =) 40 miljoner kronor, vill utskottet erinra om
att en viss fondering av automobilskattemedel under en övergångsperiod var
förutsedd vid beslutet om automobilbeskattningen vid 1954 års riksdag,
överskottet beräknades emellertid komma att sedermera tagas i anspråk för
successivt ökade väginvesteringar. Utvecklingen i fråga om inkomsterna av
automobilskattemedlen har till följd av motorfordonstrafikens snabba tillväxt
varit gynnsammare än beräknat, samtidigt som en av konjunkturmässiga
skäl betingad återhållsamhet i fråga om väginvesteringarna måst iakttagas.
Dessa förhållanden har medfört att tillgången på automobilskattemedel
i motsvarande mån ökat. Vid bedömandet av den nu aktualiserade frågan
huruvida sistnämnda överskottsmedel bör tagas i anspråk for sänkning
av automobilbeskattningen får dock icke förbises de utomordentligt stora investeringsbehov,
som föreligger inom de verksamhetsområden, vars kostnader
skall bestridas med automobilskattemedel. Till belysande härav må namnas
att delegationen för översiktlig vägplanering preliminärt uppskattat behovet
av vägbyggande till ca 750 miljoner kronor årligen under en 15—20-årsperiod, vilket innebär en successiv stegring av den nuvarande investeringsvolymen
till ungefär det tredubbla. Det må i sammanhanget anmärkas
att, såsom framgår av årets statsverksproposition (bil. 8 Sjätte huvudtiteln
s. 24), föredragande statsrådet uttalat att motorfordonstralikens snabba
ökning föranlett behov av upprustning av det allmänna vägnätet, som väsentligt
överstiger vad som upptagits i vägbyggandets femårsprogram. Pa
grund härav har förutsatts en omprövning av programmet, vilken dock ansetts
böra tills vidare anstå i avvaktan på slutförandet omkring mitten av
innevarande år av utredningen rörande den ekonomiska långtidsplaneringen
under femårsperioden 1956—1960. Den utveckling inom området för väginvesteringarna,
som sålunda kan emotses, ger enligt utskottets mening anled
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
ning till försiktighet när det gäller bedömningen av frågan huruvida skattesänkningar
är möjliga. I vart fall torde detta spörsmål icke kunna prövas
annat än i anslutning till en mera samlad bedömning än som kan ske i nu
förevarande sammanhang av de faktorer som här gör sig gällande.
Under hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet de likalydande
motionerna I: 318 och II: 231, de likalydande motionerna I: 320 och II: 251
ävensom motionen 11:577.
Vad häretter angår det i de likalydande motionerna 1:319 och 11:232
iramställda yrkandet om skattelättnad för bärgningsbilar har, såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen, denna fråga varit föremål för
prövning vid åtskilliga tillfällen utan att ha föranlett några åtgärder från
statsmakternas sida. Då hela frågan om fördelningen på olika motorfordon
av motortordonstrafikens andel i kostnaderna för vägväsendet överlämnats
till 1953 års trafikutredning för ytterligare övervägande, har denna utredning
jämväl att ta ställning till 1951 års bilskatteutrednings förslag om viss
skattelättnad för bärgningsbilar. Med hänsyn härtill och då motionärerna
icke kan anses ha förebragt tillräckliga skäl för en prövning av denna fråga
i annan ordning än som sålunda förutsatts, finner sig utskottet icke kunna
tillstyrka de likalydande motionerna I: 319 och II: 232.
Utskottet har slutligen att taga ställning till det i motionen II: 250 framställda
yrkandet om utredning rörande frågan om en differentiering av fordonsskatten
för personbilar jämväl med beaktande av fordonens anspråk på
vägutrymme. Något behov av en särskild utredning rörande denna fråga,
som berör spörsmålet om automobilbeskattningens avvägning ur trafikpolitiska
synpunkter, finner utskottet icke föreligga. Utskottet förutsätter därvid
att vid de överväganden av beskattningsfrågan, som med beaktande av
bl. a. dylika synpunkter pågår genom 1953 års trafikulredning, vad i motionen
anförts konnner att närmare prövas. Med hänsyn till vad nu anförts avstyrker
utskottet motionen II: 250.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:318 av herrar Mannerskantz
och Svärd samt II: 231 av herr von Seth m. fl.,
de likalydande motionerna 1:320 av herrar Spetz och Axel
Andersson samt 11:251 av herr Kristensson i Osby m. fl.
ävensom motionen II: 577 av fru Sandström och herr Nyberg,
såvitt motionen avser fordonsskatten för bussar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att motionen II: 577 av fru Sandström och herr Nyberg,
i vad den ej behandlats under punkten 1), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
3) att de likalydande motionerna I: 319 av herr Ragnar
Bergh samt 11:232 av herrar Munktell och Agerberg icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
4) att motionen II: 250 av herr Löfgren icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 april 1956
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon,
Eriksson, Snygg, Söderquist, Velander, Niklasson och Werner; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson
i Svalöv, Brandt, Vigelsbo, Allard, Kärrlander, Henriksson, Christenson i
Malmö och Anderson i Sundsvall.
Reservation
av herrar Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist, Velander, Nilsson i Svalöv,
Christenson i Malmö och Anderson i Sundsvall, vilka under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna 1:318 av herrar Mannerskantz
och Svärd samt II: 231 av herr von Seth in. fl., de likalydande motionerna
I: 320 av herrar Spetz och Axel Andersson samt II: 251 av herr Kristensson
i Osby in. fl. ävensom motionen II: 577 av fru Sandström och herr Nyberg,
såvitt motionen avser fordonsskatten för bussar, ansett, att utskottet bort
under punkten 1) hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall till ovannämnda motioner,
motionen 11:577 dock endast i vad densamma avser
fordonsskatten för bussar — antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1956
5 §.
Skatt utgår---följande belopp:
a) för tvåhjulig---fyrtio kronor;
b) för tvåhjulig---sextio kronor;
c) för annan automobil med ringar av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift med etthundratio kronor, dels ock
tjuguåtta kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiosju
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med niohundra kilogram; samt
för omnibus dels grundavgift med etthundra kronor, dels ock trettiotre
kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens tjänstevikt
minskad med niohundra kilogram;
d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundra kronor för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt;
e) för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen kilogram, med åttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusen men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundrasextio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen men icke tretusen kilogram, med trehundratjugu
kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen men icke femtusen kilogram, med
fyrahundra kronor;
om totalvikten uppgår till femtusen men icke åttatusen kilogram, med
fyrahundraåttio kronor; samt
om totalvikten uppgår till åttatusen kilogram, med femhundrasextio kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1957.
560506. Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag