6
Bevillningsutskottets betänkande nr 11.
Nr 11.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om portofrihet vid insändande av deklarationsuppgifter
till taxeringsmyndighet.
(1 :a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 12 av herrar Anderberg och Ahlkvist samt II: 17 av herrar
Olofsson och Landgren har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
portofrihet får tillämpas vid insändande av deklarationsuppgifter till taxeringsmyndighet».
''
Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet, i den mån redogörelse
härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionen I: 12.
Enligt 37 § 1 inom. taxeringsförordningen skall självdeklaration, som avgives
utan anmaning, avlämnas antingen direkt till ordföranden i den taxeringsnämnd,
som har att verkställa taxering, för vilken deklarationen är avsedd
att tjäna till ledning, eller till länsstyrelsen i det län, den lokala skattemyndigheten
eller, där staden icke har egen uppbördsförvaltning, magistraten
eller kommunalborgmästaren i den stad eller landsfiskalen i det landsfiskalsdistrikt,
där taxeringen skall äga rum. Enligt 2 mom. samma paragraf
avlämnas självdeklaration, som efter anmaning skall avgivas, till den, som
infordrat densamma. I taxeringsförordningen äro vidare meddelade bestämmelser
om hur taxeringsmyndigheterna skola tillhandahållas allmän fastighetsdeklaration,
särskild fastighetsdeklaration samt andra uppgifter vid
taxering för inkomst eller förmögenhet, vid allmän fastighetstaxering och
vid särskild fastighetstaxering.
I 53 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgas, att samtliga i förordningen
omförmälda deklarationer samt andra uppgifter och upplysningar, som avgivas
skriftligen, jämväl må kunna på den uppgiftspliktiges eget äventyr i
betalt brev med allmänna posten insändas.
Frågan om portofrihet vid insändande till taxeringsmyndighet av deklarationsuppgifter
var föremål för övervägande inom riksdagen år 1938 i anledning
av motionsvis framställda yrkanden. Sålunda hade i motionen II: 149
yrkats, att riksdagen för sin del måtte besluta att alla slags deklarationseller
uppgiftsförsändelser föranledda av beslut av offentlig myndighet måtte
av den uppgiftsskyldige få avsändas portofritt och utan kostnader för den
betänkande nr It.
7
uppgiftsskyldige. Vidare hade i motionen II: 337 hemställts, att riksdagen
ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig för portofrihet vid ingivandet
av självdeklarationer och andra uppgifter enligt taxeringsförordningen
samt att Kungl. Maj :t efter vederbörlig utredning ville vidtaga erforderliga
åtgärder i denna riktning. Båda motionerna hade hänvisats till andra
kammarens tredje tillfälliga utskott.
Över motionerna hade yttranden avgivits av generalpoststyrelsen, statskontoret,
statistiska centralbyrån samt länsstyrelserna i Kronobergs, Väst
-
manlands och Västerbottens län.
Generalpoststyrelsen, med vilken statskontoret instämde, ansåg sig icke
kunna tillstyrka bifall till motionerna. Av motiveringen må här återgivas föl
-
jande.
»Något undantag från den allmänna regein, att de affärsdrivande verken,
i detta fall postverket, skola ha ersättning för sin prestationer, kan givetvis
icke ifrågakomma. Adressaten, i detta fall vederbörande taxeringsmyndighet,
skulle därför ha att betala den postavgift, från vilken avsändaren befriats.
Ordförande i taxeringsnämnd åtnjuter för närvarande tjänstebrevsrätt.
Med undantag av ordföranden och kronoombudet äro nämndens ledamöter
valda av kommunal myndighet. Såsom framgår av den i statsverkspropositionen
till 1932 års riksdag lämnade redogörelsen för eu utredning
angående tjänstebrevsrättens användning, voro såväl statskontoret och generalpoststyrelsen
som statens organisationsnämnd ense om att tjänstebrevsrätt
borde medgivas — förutom ämbetsverk och myndigheter, som
vore organ för statsförvaltningen — allenast sådana anstalter och institutioner,
vilkas verksamhet avsåge allmänna ändamål av den betydelse, atl
desamma ansåges böra helt tillgodoses av statsmedel. Enligt den sålunda
framförda åsikten böra kommunala organ icke åtnjuta tjänstebrevsrätt. —
Sedan dessa uttalanden gjordes, ha framställningar om tjänstebrevsrätt
prövats efter sålunda angivna grunder. Med tillämpning av dessa skulle
ordförande i taxeringsnämnd icke åtnjuta tjänstebrevsrätt. Vid sådant förhållande
bör det enligt generalpoststyrelsens mening icke ifrågakomma att
utvidga denna tjänstebrevsrätt till att omfatta även försändelser till taxeringsnämndens
ordförande. Detta bleve i själva »verket förhållandet därest
postavgifterna för självdeklarationerna skulle belasta ordförandens tjänstebrevskonto.
Då det väl näppeligen kunde åläggas ordföranden att av sitt
arvode erlägga dessa avgifter, finge kommunen bära kostnaderna.
1 de fall då frankeringsfrihet för närvarande åtnjutes, är i regel fråga
om försändelser från personer eller företag, vilka såsom ombud eller på
grund av särskilda förhållanden ha att insända uppgifter till viss myndighet.
Avgivandet av deklarationsuppgifter är däremot en allmän medborgerlig
plikt. Den utgift av ett eller ett par brevporton per år, som den uppgiftsskyldige
får vidkännas för uppgiftens avsändande, när han icke är i
tillfälle att avlämna den utan anlitande av postverket, måste väl vara av
ringa betydelse för den enskilde, åtminstone i förhållande till det arbete,
som deklarationsblankettens ifyllande medför, och för vilket arbete i många
fall måste anlitas hjälp, som kostar många gånger mer än postavgiften.
En utgift, som är obetydlig för den enskilde, kan emellertid komma att
uppgå till ganska avsevärda belopp, om den skall för samtliga uppgiftsskyldiga
bestridas av kommunen.
För postverket skulle eu sådan anordning icke bliva av någon direkt
ekonomisk betydelse. De ofrankerade försändelserna kräva dock en om
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 11.
ständligare postbehandling än de frankerade. Det är därför icke önskvärt,
att antalet ofrankerade försändelser ökas på sätt i motionerna föreslås.
Även om endast motionen angående portofrihet vid insändande till taxeringsmyndighet
av självdeklaration, nr 337, skulle bifallas, synas icke önskvärda
konsekvenser vara att befara. Man kommer då närmast att tänka på
uppgiften till mantalsskrivningen. Det kan ifrågasättas om icke sistnämnda
uppgift är för vederbörande av mindre personligt intresse än självdeklarationen.
»
De hörda länsstyrelserna tillstyrkte i princip bifall till motionerna i vad
avsåge självdeklarationer och deklarationer för fastighetstaxering men däremot
icke i vad avsåge arbetsgivares löneuppgifter o. d. I sina yttranden
hade länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län vitsordat, att deklarationer,
särskilt i taxeringsdistrikt på landsbygden, i stor utsträckning
insändes med posten.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskott hemställde i sitt i anledning
av motionerna avgivna, av kammaren godkända utlåtande nr 1, att motionerna
icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd. Av motiveringen
må här återgivas följande.
»Utskottet står icke främmande för den uppfattning, som måste anses
hava legat till grund för ifrågavarande båda motioner och som kommit till
tydligt uttryck i motionen nr 149, nämligen att bestyren med avgivandet av
olika slag av deklarationer och uppgifter till stat och kommun för den
svenska allmänheten med åren blivit alltmer omfattande. Utskottet behjärtar
därför motionernas huvudsyfte att för den enskilde underlätta fullgörandet
av de medborgerliga uppgifter, som i motionerna avses.
Utskottet är emellertid för sin del icke övertygat, att den i motionerna
ifrågasatta portofriheten i någon avsevärd mån skulle kunna tjäna angivna
ändamål. Även om portofrihet infördes, skulle de kostnader, som äro förenade
med de uppgiftspliktigas besvär, ändock kvarstå. Skyldigheten att för
ifrågavarande uppgiftsförsändelser bestrida portoutgifter kan visserligen,
såsom i en del yttranden framhållits, trots de ringa belopp varom här i allmänhet
är fråga — i betraktande av att hithörande uppgifter som regel vid
risk av bötesstraff eller annan påföljd avkrävas den enskilde medborgaren
— hos den uppgiftsskyldige förmodas väcka en viss känsla av olust. Med
hänsyn till detta förhållande skulle också ett genomförande av i motionerna
påyrkade åtgärder antagligen komma att av allmänheten hälsas med tillfredsställelse.
Å andra sidan skulle en reform i ifrågasatt riktning måhända
i viss mån komma att motverka de nu såväl i städerna som på landet märkbara
tendenserna till upprättande i olika former av rådfrågnings- och uppsamlingscentraler
för avgivande av självdeklarationer m. m. och på sådant
sätt i längden medföra mindre fördelaktiga verkningar även för den enskilde.
Troligt är även, att portofriheten icke skulle kunna genomföras på annat
sätt än att allmänheten, för att begagna sig därav, ålades att använda kuvert
av bestämt slag eller eljest besvärades med iakttagande av särskilda formaliteter.
Även om man bortser från ovan anförda betänkligheter, kan emellertid
införandet av frankeringsfrihet av i någon av motionerna ifrågasatt art icke
bliva mera än en åtgärd av ganska underordnad betydelse, när det gäller att
för den enskilde underlätta fullgörandet av uppgiftsskyldighet, varom i motionerna
sägs. Utskottet ifrågasätter, om icke motionernas huvudsyfte skulle
Bevillningsutskottets betänkande nr 11.
9
vara bättre betjänt med, bland annat, åtgärder, vilka — på sätt antytts exempelvis
i statistiska centralbyråns förut omförmälda yttrande — syfta till att i
hela dess vidd lösa frågan om en rationell organisation vid uppsamlandet av
hithörande uppgifter.
Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av ett införande av ifrågasatt
portofrihet vill utskottet hänvisa till att generalpoststyrelsen i sitt i ämnet
avgivna yttrande gjort gällande, dels att dessa konsekvenser vid bifall till
motionen nr 149 vore omöjliga att överblicka, och dels att kommunerna vid
bifall till motionen nr 337 komine att belastas med kostnader till ganska
avsevärda belopp.»
I de nu föreliggande motionerna har anförts bl. a. följande. På landsbygden
vore taxeringsnämndens ordförande oftast bosatt å annan ort än den,
där han handhade sitt ordförandeskap. Landsbygdsbefolkningen måste därför
i regel insända sina deklarationsuppgifter per post. Efter kommunsammanslagningen
bleve detta, med hänsyn till de långa avstånden, fallet för
många av landsbygdskommunernas innebyggare även där taxeringsnämndsordföranden
vore bosatt inom vederbörande kommun. Detta gjorde att en
mycket stor del av landsbygdens befolkning finge vidkännas en utgift, som
städernas och tätorternas innebyggare i regel vore befriade från. Det vore
visserligen en ringa utgift, men ur principiell synpunkt måste det anses
orätt, att en viss befolkningsgrupp för fullgörandet av sina medborgerliga
skyldigheter finge erlägga en avgift, som andra grupper vore befriade från.
Utskottet. I de föreliggande motionerna har yrkats, att riksdagen måtte
besluta att portofrihet finge tillämpas vid insändande av deklarationsuppgifter
till taxeringsmyndighet.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen vitsordades i yttranden,
som från vissa länsstyrelser inhämtades över två vid 1938 års riksdag väckta
motioner, vari framställts liknande yrkanden om portofrihet, att deklarationer,
särskilt i taxeringsdistrikt på landsbygden, i stor utsträckning insändes
med posten. Då utskottet ansett sig sakna anledning till annat antagande
än att dessa uttalanden alltjämt äga giltighet med avseende å nu rådande
förhållanden, har utskottet icke låtit företaga någon förnyad undersökning
härutinnan. Även om det får antagas att genom myndigheternas
försorg jämväl utanför tätorterna anordnas uppsamlingsställen, där deklarationer
kunna avlämnas, torde detta ej alltid vara fallet i den utsträckning
att alla skattskyldiga kunna begagna sig därav. Dessa skattskyldiga äro
sålunda hänvisade att insända sina deklarationer med posten.
I de nu förevarande motionerna framhålles, att detta förhållande utgör en
orättvisa, som bör avlägsnas genom alt samtliga uppgiftsskyldiga befrias
från crläggande av postavgift vid insändande till taxeringsmyndighet av
deklarationsuppgifter. Till grund för motionerna ligger sålunda ett med
hänsyn till den för den enskilde ringa kostnad, varom här är fråga, långt
gående rättvisekrav. Utskottet vill med anledning härav erinra om att inom
förvaltningen kravet på full rättvisa ibland fått vika för praktiska hänsyn.
Som exempel härpå kan nämnas att enligt uppbördsförordningen restitution
12 liihang till riksdagens protokoll 1951. 7 sand. Nr 10-11.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 11.
av skattebelopp understigande fem kronor i regel icke skall ske och att kvarstående
skatt, som icke uppgår till fem kronor, i regel icke skall uttagas.
Även vid bedömningen av det i de förevarande motionerna framställda
yrkandet uppställer sig frågan om icke olika praktiska hänsyn få anses
väga tyngre än de principiella skäl, som möjligen kunna åberopas för ett
bifall till yrkandet.
Väl kan som ett stöd för den ifrågasatta åtgärden anföras, att den hos
allmänheten komme att uppskattas icke enbart som en om än ringa ekonomisk
förmån ulan jämväl som ett bevis för myndigheternas goda vilja
när det gällde att underlätta för de skattskyldiga att fullgöra deklarationsplikten.
Denna synpunkt får givetvis tillmätas ett visst värde, även om
enligt utskottets mening dess betydelse icke bör överskattas. Härutinnan
törtjänar framhållas, att även om det allmänna i möjligaste mån bör
genom positiva insatser underlätta deklarationspliktens fullgörande,
det torde vara uteslutet att genom det allmännas åtgärder i delta avseende
nå så långt, att uppfyllandet av denna medborgarplikt icke skulle vara förenat
med besvär och kostnader, i förhållande till vilka postavgiften ter sig
mindre väsentlig.
Redan denna omständighet är ägnad förringa värdet av den ifrågasatta
reformen. Av än större betydelse är att ovan angivna fördelar enligt
utskottets mening icke synas uppväga de med reformen följande nackdelarna
för det allmänna ur kostnadssynpunkt. I det hänseendet vill utskottet
hänvisa till, att av det i den ovan lämnade redogörelsen omförmälda
yttrandet från generalpoststyrelsen framgår, att något undantag från den
allmänna regeln att postverket skulle ha ersättning för sina prestationer
icke kunde ifrågakomma och att befrielse för den enskilde från erläggandet
av postavgift kunde komma att uppgå till ganska avsevärda belopp, om den
för samtliga uppgiftsskyldiga skulle bestridas av det allmänna. Särskild
betydelse ur kostnadssynpunkt synes böra tillmätas det förhållandet, att
ett genomförande av den ifrågasatta reformen lätt skulle kunna tagas till
utgångspunkt för andra liknande krav med motsvarande ekonomiska anspråk
på det allmänna.
Härtill kommer att den ifrågasatta åtgärden knappast kan tänkas genomförd
med mindre för undvikande av missbruk till viss grad kostnadskrävande
kontrollåtgärder och formaliteter bleve nödvändiga. I det hänseendet
må framhållas alt kuvert av viss beskaffenhet torde bliva erforderliga,
vilkas tillverkning och tillhandahållande kunde komma att draga
en icke obetydlig kostnad.
Några praktiska möjligheter att på det sätt tillgodose motionärernas
önskemål, att endast uppgiftspliktiga bosatta på landsbygden finge utan
kostnad insända deklarationer med posten torde icke förefinnas. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang understryka angelägenheten av att de
myndigheter, som ha att mottaga deklarationer, söka så långt möjligt underlätta
för de skattskyldiga att fullgöra deklarationsplikten genom att låta
anordna erforderligt antal uppsamlingsställen inom de olika taxerings
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 11
distrikten. Ur
fördelar att taxeringsmaterialet uppsamlas på orten. Härigenom vinnes
ofta en viss grad av sortering av taxeringsmaterialet, varigenom arbetet
för taxeringsnämndens ordförande underlättas. Skulle möjlighet beredas
de uppgiftsskyldiga att utan erläggande av postavgift insända deklarationsuppgifterna
med posten, torde flertalet medborgare komma att begagna sig
härav. Detta skulle å sin sida motverka uppsamlandet av deklarationsuppgifter
på orten och sålunda kunna inverka på sorteringsarbetet på ett
sätt som torde vara svårt att utan närmare utredning överblicka. I detta
sammanhang vill utskottet framhålla, att det i motionerna framställda yrkandet
möjligen skulle kunna tillvinna sig större beaktande sett i samband
med det mera vittutseende problemet om en rationell uppsamling och
sortering av taxeringsmaterialet. Utskottet anser det icke uteslutet att frågan
kan förjäna övervägande i samband med en kommande översyn av taxeringsorganisationen.
En förutsättning för införandet av en rätt för allmänheten
att utan erläggande av porto få insända deklarationer med posten vore
då, att det allmännas kostnad härför komme att uppvägas av kostnadsbesparingar
på andra håll eller att den kunde anses motiverad med hänsyn
till åtgärdens betydelse för ett effektivare bedrivande av taxeringsarbetet.
På de skäl som här ovan anförts avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna I: 12 av herrar Anderberg
och Ahlkvist samt II: 17 av herrar Olofsson och Landgren
om portofrihet vid insändande av deklarationsuppgifter till
taxeringsmyndighet icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 20 februari 1951.
,På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson,
Franzon, Petrén, Falk, Ramberg, Niklasson och Ebbe Ohlsson samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Hagberg i
Malmö, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Vigelsbo, Brandt, Gunnarsson,
Allard och Kärrlander.