Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959 (Betänkande 1959:Bevu10 bevu)

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959

Nr 10

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion om
ersättning av statsmedel för vissa kostnader i taxering
smål.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:
79, av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson i Huskvarna har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att kostnader, som åsamkats deklarant i taxeringsmål
genom anlitande av juridisk hjälp, där högre instanser fastställt
den avgivna självdeklarationen, skola ersättas av statsmedel, och att vederbörade
utskott måtte utarbeta i anledning härav erforderlig lagtext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.

I den svenska förvaltningsprocessen förekommer endast undantagsvis att
ersättning utdömes för rättegångskostnader. Motsvarighet saknas till den i
rättegångsbalken 18 kap. 1 § för processen i tvistemål vid de allmänna domstolarna
givna generella bestämmelsen att »part som tappar målet skall
ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat». Emellertid
förekommer i vissa lagar på förvaltningsområdet bestämmelser om
ersättning för rättegångskostnad. Sålunda meddelas t. ex. i 41 § utlänningslagen
regler om ersättning av allmänna medel åt biträde åt utlänning. I
avsaknad av bestämmelse i ämnet i taxeringsförordningen utdömes inte ersättning
för rättegångskostnader i taxeringsmål.

I anledning av ett vid 1942 års riksdag motionsvis framställt yrkande beslöt
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 maj 1942 (nr 236) anhålla
om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens
synpunkt tillfredsställande lagstiftning angående förfarandet
hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgör
frågor som angår enskild rätt, samt om framläggande för riksdagen av
de förslag, vilka av denna utredning kunde föranledas. Den 15 juli 1944 förordnade
Kungl. Maj :t professorn Nils Herlitz att såsom sakkunnig inom
justitiedepartementet verkställa en förberedande utredning angående reglering
av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild
t Bihang till riksdagens protokoll 1959. 7 samt. iVr 10

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år It)59

rätt och därmed sammanhängande frågor. Den 8 oktober 1946 avlämnades
betänkande i ämnet (SOU 1946: 69). Utredningen, för vilken närmare direktiv
icke lämnats, utmynnade inte i några konkreta lagstiftningsåtgärder
utan åsyftade blott att klarlägga behovet av dylika åtgärder på olika områden
och beträffande olika led i förvaltningsförfarandet.

I betänkandet behandlas i ett särskilt kapitel kostnadsfrågor. I förvaltningsförfarandet
gäller enligt utredningsmannen såsom huvudregel, att staten
eller vederbörande kommun har att bestrida alla kostnader för statseller
kommunalorgans verksamhet inom förvaltningsförfarandet, medan däremot
den enskilde, oavsett om han intager partsställning eller ej, har att
bära kostnaderna för sin verksamhet. Utredningsmannen anser det självklart,
att den angivna huvudregeln bör vidmakthållas, men lika självklart,
att den skulle leda till obilliga konsekvenser, om den tillämpades utan undantag.
I den fortsatta framställningen lämnar utredningsmannen en översikt
över olika undantag från huvudregeln, som inrymmes i gällande rätt.
Sammanfattningsvis finner utredningsmannen behov föreligga dels av en
översyn av bl. a. de regler, varigenom den enskilde ålagts att genom avgifter
eller annorledes ersätta det allmännas kostnader, dels av bestämmelser om
statens övertagande av andra kostnader, som de enskilda får vidkännas, och
statens skyldighet att ersätta sådana kostnader.

I en vid 1948 års riksdag väckt motion, 11:355, yrkades skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om utredning angående utfärdandet av bestämmelser
om ersättning för parts kostnader i mål och i ansökningsärenden,
som handlägges av förvaltningsdomstol eller annan offentlig myndighet.

I anledning av motionen hemställde första lagutskottet vid 1948 års riksdag
i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 12 att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville anhålla om utredning angående fördelningen av kostnaderna
i mål och ärenden, som avgöres av förvaltningsmyndighet, samt om
framläggande av de förslag, vilka kunde föranledas av utredningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallades besvärssakkunniga
för att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor. I direktiven för
de sakkunniga (se 1950 års riksdagsberättelse I Ju: 30) har uttalats att utredningsmännen
vid uppdragets fullgörande bör uppmärksamma 1948 års
riksdags nyssnämnda skrivelse.

Under sitt arbete med förberedande av en lagstiftning rörande det administrativa
besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor har besvärssakkunniga
funnit sig böra redovisa vissa därvid företagna allmänna undersökningar
och principiella överväganden i ett särskilt betänkande, vari
— mot bakgrunden av en allmän översikt över det administrativa rättsskyddet
— allmänna riktlinjer i korthet angivits för de förslag, som de
sakkunniga ämnar avge. Detta principbetänkande, som har titeln Administrativt
rättsskydd, avlämnades den 26 mars 1955 (SOU 1955: 19). I betän -

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959

kandet förutskickar de sakkunniga (s. 89) att de kommer att föreslå vissa
regler rörande kostnaderna i besvärsmål, framför allt innefattande bestämmelser,
som öppnar möjlighet för parter att under vissa förutsättningar erhålla
ersättning för havda kostnader.

I detta sammanhang må även erinras om att kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar, vilken utredning tillkallades jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1952, efter samråd med motsvarande utredningar
i Danmark, Finland och Norge, den 15 december 1958 avlämnat
betänkande om skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43). I betänkandet
föreslås skyldighet för stat och kommun att i viss utsträckning ersätta
skada, som uppkommit i statlig eller kommunal verksamhet bl. a. genom
fel eller försummelse av tjänsteman. Därvid har även uppmärksammats
frågan om ersättning åt den skadelidande för hans kostnader att komma
till sin rätt. Enligt utredningens mening bör i allmänhet sådan ersättning
inte tagas i betraktande vid beräkning av det skadeståndsbelopp det
allmänna skulle ha att utgiva.

I den förevarande motionen erinras om att det årligen ofta förekommer
att taxeringsnämnderna ändrar avgivna självdeklarationer och därvid beräknar
de skattskyldigas inkomster till högre belopp än som uppgivits. Den
oförvitlige deklaranten, som vet med sig att hans avgivna självdeklaration
är i full överensstämmelse med hans inkomstförhållanden, gör då givetvis
allt för att få sin rätt. Han använder ofta juridisk expert, vilket medför utgifter
för honom. Ärendet går måhända till högre instanser, prövningsnäinnd,
kammarrätt och regeringsrätt. Detta fördröjer ärendets slutliga avgörande,
och i de fall taxeringsmyndigheternas beslut föranleder tillkommande
skatt, får den skattskyldige ytterligare utgifter. Finner de högre instanserna
vid målets slutliga avgörande att taxeringsmyndigheterna ej haft
fog för sina antaganden, är det orättvist att den skattskyldige själv skall
bära de kostnader som åsamkats honom. Dessa kostnader borde bestridas
av allmänna medel, då de uppkommit på grund av statlig myndighets åtgärder.

Utskottet. I den förevarande motionen har uppmärksammats frågan om
rätt för skattskyldig att av statsmedel åtnjuta ersättning för sina kostnader
i taxeringsinål. Motionärerna anser att skattskyldig, som anfört besvär över
taxeringsnämnds beslut och vars talan bifallits av högre instans, bör äga rätt
till sådan ersättning för kostnaderna för den juridiska hjälp han måst anlita
för ändamålet. Yrkandet i motionen går ut på lagstiftning med denna
innebörd.

Det i motionen berörda spörsmålet är en del av den större frågan om ersättning
för rättegångskostnader i förvaltningsförfarandet i allmänhet. Såsom
framhållits i det föregående innehåller för närvarande endast ett fåtal författningar
avseende förvaltningsverksainheten bestämmelser som möjliggör
utdömande av sådan ersättning. Taxeringsförordningen, som reglerar pro -

Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1959

cessen i beskattningsmål, hör till de författningar som helt saknar bestämmelser
av denna art. Emellertid framfördes i samband med det förberedande
arbetet på 1956 års taxeringsförordning förslag om att ersättning av allmänna
medel i vissa fall skulle kunna utgå till skattskyldig, som kallats till
muntlig förhandling. I proposition nr 150 till 1956 års riksdag uttalade
föredragande departementschefen i anledning härav att detta spörsmål inte
syntes kunna lösas annat än i sammanhang med övriga kostnadsfrågor i
skattemålen. Härvid skulle möta ett flertal svårbemästrade problem. Någon
möjlighet att för det dåvarande pröva dessa frågor förelåg inte. En ytterligare
förutsättning ansågs vara att motsvarande frågor på jämförbara rättsområden
blev mera klarlagda än vad som var fallet.

Utskottet vill inte förneka att det i vissa fall kan te sig berättigat att en
skattskyldig, som efter besvär erhållit nedsättning i sin taxering, får gottgörelse
för sina utlägg och kostnader för att driva processen. Frågan är
emellertid, såsom framhållits i nyssnämnda proposition, av sådan art att det
inte är möjligt att ta ställning till densamma utan föregående utredning. Såsom
framgår av ovanstående redogörelse har riksdagen vid tidigare tillfälle
begärt utredning angående utfärdande av bestämmelser om ersättning för
parts kostnader i mål och ärenden som handläggs av förvaltningsdomstol
eller annan offentlig myndighet. Utredningen har av Kungl. Maj :t anförtrotts
åt besvärssakkunniga. Resultatet av denna utredning, som således torde
komma att inbegripa även frågan om ersättning för rättegångskostnader
i taxeringsmål, bör avvaktas innan lagstiftning i ämnet överväges. På grund
härav avstyrker utskottet den föreliggande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen II: 79 av herrar Nilsson i Lönsboda och Carlsson
i Huskvarna om ersättning av statsmedel för vissa kostnader
i taxeringsmål icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1959

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Hagberg, Eriksson, Spetz, Jansson, fröken
Ranmark, herrar Bengtson, Tage Johansson, Wolgast, Hellebladh och
Kronstrand; samt

från andra kammaren: herrar Ericsson i Kinna, Brandt i Aspabruk,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Allard, Vigelsbo, Kärrlander, Wiklund och de
Jounge.

590270 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag