Bevillningsutskottets Betänkande N:o tf (Betänkande 1892:Bevu6 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o tf.

r..

r .... i C, j! / ''

.ii-''''‘o f *-•'' L t m’4 T* il i.*’» *1.«*''''*’}

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1892, kl. 12 midd.

; ‘ ^ • { •

-oii>-t<jr i u n • • i«urin)*;.., j1 »:•/ h> sb tf r

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan utskottet till behandling- förehaft dels Kongl. Maj:ts proposition,
n:o 59, med förslag- till ändrad lydelse af §§ 52 och 59 i kongl.
förordningen den 14 september 1883 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst, dels ock samtliga till utskottet hänvisade motioner
rörande allmänna bevillningen, får utskottet jemlikt 40 § riksdagsordningen
häröfver afgifva betänkande.

Uti berörda proposition har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt
protokoll öfver finansärenden för den 24 mars 1892, föreslagit
Riksdagen att besluta, det §§ 52 och 59 i kongl. förordningen den 14
september 1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst må
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 52.

För att granska bevillningstaxeringarna samt pröfva och afgöra anförda
besvär eller annars främstälda anmärkningar i anledning af taxeringsnämndernas
vidtagna åtgärder och beslut skall en pröfningsnämnd årligen
under senare hälften af september månad sammanträda, för hvart
Bih. till Riksd. Prot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. tf Haft. (N:is tf—8.) 1 ■

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

och ett län i länets residensstad och för Stockholms stad i Stockholm,
egande denna nämnd — — — — — — jemlik beskattning’ påkallade.

§ 59.

Af om. 1. Alla pröfningsnämndens beslut — — — — införda förändringar
eller gjorda tillägg. Den, som fört pröfningsnämndens protokoll,
åligger att i Stockholm till öfverståthållareembetet och i länen till
vederbörande magistrater eller kommunalstämmors ordförande före oktober
månads utgång, vid bot af fem kronor för hvarje dag, hvarmed den
sålunda bestämda tiden öfverskrides, aflemna för hvarje församling i stad
och hvarje kommun på landet utskrifna utdrag af nämnda protokoll, utvisande
alla af pröfningsnämnden beslutade förändringar uti och tillägg
till de af taxeringsnämnderna vidtagna taxeringsåtgärder. Dessa protokollsutdrag
---— — vidtagit ändring.

I Stockholm — — — -— skattskyldig tillställas.

Mom. 2. Inom tre veckor — —--— — debiteringen verk ställande.

De i § 49 mom. 3 omförmälda — — 1—■ — — — — — för att
der förvaras.

Utskottet, som rörande anledningen till propositionens tillkomst
äfvensom dess närmare innebörd hänvisar till det propositionen bilagda
utdrag af statsrådsprotokollet, har icke något att emot förslaget erinra
utan hemställer,

l:o) att Riksdagen måtte bifalla hvad Kongl.
Maj:t uti förevarande proposition n:o 59 föreslagit.

Uti § 12 af gällande bevillningsförordning stadgas angående orten,
hvarest skattskyldig skall taxeras för inkomst af kapital och arbete:

Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

d) handlande, fabriksegare samt annan yrkes- och näringsidkare;
för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, der rörelse eller
yrke eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt eller
i afsevärd omfattning idkas; dock skola handlande i de städer, hvilka
innefatta flere församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes idka,

Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 6. 3

äfvensom de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvas på flere
orter, men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom den församling,
der de äro mantalsskrifne.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 127, anmärker herr
Lasse Jönsson i Sandby, att af den i förestående lagrum uttalade föreskrift,
att inkomst af rörelse skall beskattas å den eller de orter, der
rörelsen idkas, vederbörande myndigheter i åtskilliga af rikets städer
tagit sig anledning att påföra landtbor, som å stadens torg i minut
försälja landtmannaprodukter, bevillning, ett åtgörande, som i fall, då de
sålunda beskattade öfver taxeringsnämndens beslut fullföljt talan bos
Kongl. Maj:t, skall, enligt motionärens uppgift, på grund af ofvanintagna
lagrum hafva vunnit Kongl. Maj:ts godkännande. Följden af denna beskattning
har emellertid blifvit, att landtmännen i allmänhet upphört att
torgföra sina produkter, så att i stället för det direkta utbytet emellan
producenterna af landtmannaprodukter och städernas befolkning handeln
med lifsförnödenheter numera, i allmänhet eger rum genom mellanhänder,
som oskäligt uppskörta konsumenterna och, enligt motionärens åsigt,
i främsta rummet orsaka den allmänna prisstegringen å lifsmedlen inom
städerna. Då detta undertryckande af en loflig rörelse måste anses vara
stridande mot en utvecklad och nyttig näringsfrihet och dessutom, såsom
redan påpekats, länder till stor skada och förlust för städernas befolkning,
hemställer motionären,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i bevillningsjörordningen
den 14 september 1883 i § 12 mom. d, att derifrån matte undantagas
all handel och rörelse med inhemska lifsförnödenheter.

Utskottet, som icke kan finna, att gällande bevillningsförordning
gifver grundad anledning till sådan tolkning, att landtbor, som. för försäljning
i minut torgföra sina produkter, derför höra påföras inkomstbevillning
jemlikt ofvanintagna stadgande, saknar kännedom om att någon
fråga derom blifvit dragen under Kongl. Maj:ts pröfning.

Deremot hafva frågor om bevillnings utgörande för inkomst af
handel med landtmannaprodukter, då den drifvits på »ett mera sjelfständigt
sätt eller i afsevärd omfattning», vid flera tillfällen pröfvats af Kongl.
Maj:t, som i sådana fall godkänt vederbörande myndigheters beslut om
bevillnings påförande enligt nämnda stadgande. .

Då motionärens framställning om ändring i detta stadgande sålunda
icke, för så vidt utskottet kunnat finna, grundar sig på något förefintligt
behof och då cn ändring i det syfte motionären antydt säkerligen skulle
förfela det dermed angifna ändamålet, så hemställer utskottet,

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

2:o) att herr Jönssons motion ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Om. ändrad lydelse af ofvanintagna moment har ytterligare en
motionär inom Andra Kammaren framstält förslag.

Herr Anders Persson, i Mörarp påpekar uti sin motion, n:o 113,
hurusom den princip, som i fråga om beskattning af inkomst utaf rörelse
genomgår nu gällande. bevillningsförordning, nemligen att inkomsttagare
skall . påföras beskattning å ort, der rörelsen drifves, kan af den skattskyldige
på ett mycket enkelt sätt gäckas, och anför motionären såsom
exempel härå följande:

»Man bildar bolag för att å visst bestämdt ställe drifva någon
rörelse i större omfattning, som kan kräfva flere hundra arbetare. Intressenterna
i företaget äro bosatte å annan ort än den, der rörelsen
bedrifves, och . man bestämmer, att ett visst belopp eller vissa procent
af rörelsens vinst skall utgå till någon eller några af intressenterna i
företaget under formen af arrendeafgift eller dylikt, Genom bestämmelsen
i § 10 uti gällande bevillningsstadga om de afdrag från beskattning,
sorn må ske, är i mom. 4 litt, c medgifvet bland annat, att
arrendeafgift må från inkomsten afdragas. När nu bolaget skall beskattas
för den inkomst rörelsen lemnat, befinnes det, att hela eller den
ojemförligt större delen af denna vinst har utbetalts till någon af intressenterna
under form af t. ex. arrendeafgift. Bolaget är sålunda befriadt
från någon beskattning af denna genom rörelsen dock uppkomna
vinst, och då den eller de personer, som böra derför beskattas, skola
uppsökas, befinnes det, att de äro boende a helt andra orter; och härvid
tillämpar man sista punkten i § 12, att beskattning skall påföras skattskyldig,
der denne är mantalsskrifven. Alltså, ehuru må hända flere
tiotusentals kronors behållning i verkligheten uppkommit af sjelfva
rörelsen, går man fri från afgifter i större eller mindre mån till den
kommun, som man påtvingat en massa arbetare, för hvilka kommunen
har att betala betydliga årliga utgifter i form af kostnader för undervisningsväsendet
och fattigvården. Förfarandet blifver ännu orimligare, då
den så kallade arrendeafgiften utgifvits för en rättighet, som icke i och
för sig sjelf utan först i sammanhang med rörelsens drift eget något som
helst värde, exempelvis malmfyndigheter, stenkol och leror.»

Då emellertid ett dylikt tillvägagående länder till stor skada för
den kommun, der rörelsen drifves, hemställer motionären, att Riksdagen
för sin del ville besluta, att gällande förordning angående bevillning af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 5

fast egendom samt af inkomst måtte uti § 12 litt. d. erhålla följande
förändrade lydelse:

»handlande — — — — — — omfattning idkas; skolande jemväl
en hvar annan, hvilken af rörelsen eller yrket erhåller inkomst, vare sig
den utgår med vissa procent eller med visst belopp af rörelsens behållna
inkomst, derför beskattas å den eller de orter, der rörelsen idkas; dock
— — — — — mantalsskrifne.y>

Utskottet har tagit kännedom om det fall, som, enligt hvad upplyst
blifvit, föranledt ifrågavarande framställning, och har utskottet
rörande detsamma inhemtat, hurusom en grufegare, som öfverlåtit nyttjanderätt
en till sina grufvor å ett bolag mot viss årlig ersättning, först
blifvit för denna ersättning beskattad dels inom den socken, der grufvorna
voro belägna, dels ock i den stad, der han vore mantalsskrifven,
hurusom derefter vederbörande pröfningsnämnd, på grufegarens anhållan,
det pröfningsnämnden måtte bestämma, hvarest berörda inkomst borde
beskattas, förordnat, att det grufegaren för ifrågavarande inkomst i
staden påförda bevillningsbelopp skulle ur stadens taxeringslängd afföras
och grufegaren i den kommun, der grufvorna voro belägna, beskattas
efter hela det belopp, hvartill inkomsten uppginge, samt hurusom slutligen
såväl kammarrätten som Kongl. Maj:t uppå anförda besvär förklarat,
att bevillning för ifrågavarande inkomst skulle grufegaren påföras
å hans mantalsskrifningsort och ej der grufvorna voro belägna.

Motionären synes, såsom naturligt är, icke hafva velat göra gällande
den uppfattning, att en person, som till annan, för idkande af
grufvedrift, upplåtit sin till grufva förvärfvade rätt och dervid såsom
hyresafgift betingat sig viss andel i afkastningen, derigenom skulle anses
inom den kommun, der grufvedriften eger rum, bedrifva rörelse, som
borde derstädes beskattas. Motionärens förslag, enligt hvilket upplåtaren
icke desto mindre skulle inom nämnda kommun påföras bevillning för
berörda inkomst, afser sålunda införande i bevillningsförordningen af en
ny princip, hvars antagande otvifvelaktigt borde medföra andra ganska
omfattande ändringar i nämnda förordning. Till en sådan åtgärd anser
emellertid utskottet skäl icke kunna hemtas af det nu refererade fallet,
hvilket, så vidt utskottet har sig bekant, är enastående. Utskottet saknar
nemligen anledning till det antagande, att öfverenskommelse om utgörande
af sådan afgift, som ofvan berörts, skulle träffas i särskild afsigt
att undandraga den kommun, inom hvilken grufvedriften eger rum,
bidrag till kommunens utgifter. Men äfven om dylika fall förekomme,
kunde utskottet dock icke biträda den af motionären föreslagna ändring,
då densamma uppenbarligen skulle medföra stora olägenheter för den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

skattskyldige och på ett betänkligt sätt förrycka enheten i vårt taxeringssystem;
och får utskottet för den skull hemställa,

3:o) att herr Perssons motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Två motionärer hafva vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren
väckt förslag om fullständigt genomförande i vår bevillningslagstiftning
af den s. k. sjelfdeklarationsprincipen, d. v. s. grundsatsen
om den skattskyldiges ovilkorliga pligt att sjelfmant till taxeringsmyndigheterna
efter bästa förstånd och samvete uppgifva sina beskattningsskyldiga
inkomster vid vissa menliga påföljder för underlåtenhet eller
bedrägligt förfarande derutinnan.

Sålunda har herr J. A. Johansson i Strömsberg i sin motion n:o
10 — under erinran hurusom i vår bevillningslagstiftning genom bestämmelserna
i §§ 16, 17, 18, 19 och 21 af gällande bevillningsförordning
ett steg, ehuru ingalunda tillfredsställande, redan tagits i rigtning mot
sjelfdeklarationsprincipens genomförande samt, under förmenande att tiden
vore mogen för att hos oss i likhet med hvad redan skett i åtskilliga
andra länder, angående hvilkas lagstiftning i ämnet motionären lemnat
vissa upplysningar, fullständigt genomföra sjelfdeklarationsprincipen —
föreslagit, att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen
i sådant syfte,

att den, som enligt bevillningsförordningen är skyldig att erlägga
skatt för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att inom offentligen
kungjord tid till bevillningsberedningens ordförande lemna uppgift å det
belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående
året uppgått;

och att den skattskyldig, som detta underlåter, må bota ett belopp,
svarande mot tio procent af den bevillning, som inom beredningsdistriktet
varder honom påförd för den inkomst, som uppgiften skolat afse, hvarjemte
Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan af bevillningsberedningens
ordförande eger att med föreläggande af lämpligt vite dylik
uppgift infordra;

samt att, om det kan ledas i bevis att skattskyldig mot bättre vetande
lemnat origtig uppgift, han må vara skyldig icke allenast att erlägga
bevillning för det sålunda undanhållna beloppet, utan äfven derutöfver
erlägga en plikt af fem procent af samma belopp.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 7

I motion n:o 75 anför jemväl herr O. W. Redelius, att sjelfdeklarationsprincipen
vida bättre än den i gällande bevillningsförordning följda
grundsats tillgodoser krafvet på en rättvis och pålitlig beskattning samt
hemställer derför,

att Riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande bevillningsförordning,
att under § 14 »2:o hvarje är» mätte införas ett nytt moment
d) af innehåll, att hvarje skattskyldig skall anses pligtig att på
heder och samvete uppgifva sin verkliga inkomst för nästföregående året
med den påföljd för ovigtig uppgift härutinnan, att dubbel bevillning till
staten och dubbel skatt till kommunen skall påföras hela det belopp, so?n
undandragits från beskattning till följd af den origtiga uppgiften.

Vid olika tillfållen hafva röster höjts för införande i vår bevillningslagstiftning
af sjelfdeklarationsprincipen i mer eller mindre genomförd
form utan att dock hafva tillvunnit sig allmännare gehör.

Sålunda dryftades frågan inom den komité, som den 19 juni 1858
erhöll Kongl. Maj:ts nådiga uppdrag att upprätta förslag till ny författning
angående allmänna bevillningens utgörande, och har komitén i sitt
underdåniga betänkande af den 2 juli 1859 angående densamma yttrat:

»En af de mest omtvistade frågorna vid lagstiftningen angående
inkomstskatt är den, hvilka uppgifter skattskyldig bör åläggas meddela
angående sina inkomster och hvilka tvångsmedel böra användas emot
de i detta afseende tredskande. Lika otvifvelaktigt som det är, att de
bästa upplysningar kunna meddelas af den skattskyldige sjelf, lika säkert
är, att, till följd af den rådande stora oviljan mot dylika meddelanden,
tillförlitliga underrättelser sällan blifva lemnade. Om skatten är eller
förmodas framdeles blifva hög, önska de skattskyldige i allmänhet undandraga
sig densamma eller någon del deraf. Men när skatten är måttlig,
vill oftast, af olika anledningar, den ene synas fattigare, den andre förmögnare,
än han verkligen är. Häri torde ligga förnämsta orsaken dertill,
att de flesta uppgifter af skattskyldige blifva origtiga och missledande.
Edgångar hafva i detta fall, likasom vid tulldeklarationer och
andra dylika tillfällen, visat sig för ändamålet föga verksamma, men
deremot föranledt missbruk af det heligaste samt vana att lättsinnigt
begagna ed, till stort men för de vigtigare fall, då edgång måste anlitas.
Rättighet för taxeringsmän att fordra framläggande af enskilde
personers bokföring har befunnits vara icke blott ett särdeles förhatligt
medel utan ock en stark lockelse till svekfulla och missledande af- och
påföringar. 1 betraktande af dessa med flera kända förhållanden och
i synnerhet i den allmänna sedlighetens intresse hafva komiterade ansett,
att man borde stanna dervid:

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

att i allmänhet af skattskyldig icke ovilkorligen fordra andra uppgifter
angående hans egendoms värde eller hans inkomst, än sådana,
hvilka af offentliga eller tillgängliga handlingar kunna kontrolleras;

att för dylik kontrolls möjliggörande vissa officiella uppgifter infordras,
men

att tillfälle likväl bör lemnas de skattskyldige till frivilligt aflemnande
af fullständiga upplysningar angående sina inkomster, helst antagas
kan, att ett visst antal personer alltid finnes, som ej hysa obenägenhet
mot ett sadant meddelande, och att bland desse är mången, hvilkens
uppgift, med afseende å hans kända redlighet, kan anses fullt tillförlitlig
och då lemnar den bästa ledning till bedömande både af hans
egen och flere hans yrkeskamraters ställning;

att, till uppmuntrande af dylika fullständiga uppgifters frivilliga
aflemnande, desamma, om skattskyldig så äskar, icke få offentliggöras,
utan böra hemlighållas af dem, åt hvilka de meddelas; samt

att för öfrigt inga sådana inqvisitoriska eller vexatoriska medel
böra användas, hvarigenom skattskyldig frestas till osanna eller bedrägliga
uppgifter och lagen blir förhatlig.»

Dessa skäl återfinnas jemväl i förberedande skatt ej emkningskomiténs
betänkande.

Äfven skattregleringskornitén har i motiven till sitt den 17 augusti
1881 afgifna förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst yttrat sig öfver frågan och dervid andragit:

»Komiterade hafva, af skäl, som dels i bevillningsbetänkandet af
den 2 juli 1859, dels ock i förberedande skatteregleringskomiténs betänkande
finnas utvecklade, ansett sig böra afstå från försöket att i vår
skattelagstiftning införa nyheten af obligatorisk sjelfdeklaration. Deremot
hafva de ansett, att hittills gällande föreskrifter rörande bolags
skyldighet att meddela en del för taxeringen vigtiga upplysningar borde
med fog kunna utsträckas icke obetydligt och således, bland annat, omfatta
enahanda uppgifter rörande personliga aflöningsförhållanden, som
det redan förut i fråga om statens och menigheters löntagare ålegat vederbörande
embetsverk att lemna.»

Derjemte har herr statsrådet och chefen för finansdepartementet till
protokollet öfver finansärenden för den 8 januari 1883, bilagdt Kongl.
Majrts proposition till 1883 års Riksdag med förslag till förordning angående
bevillning åt fast egendom samt af inkomst, i ämnet yttrat:

»Ehuru tvifvelsutan ganska starka skäl kunna anföras för obligatorisk
sjelfdeklaration vid uppskattning till bevillning, förefaller det mig likväl
betänkligt att för närvarande i vår skattelagstiftning införa denna grundsats

BevillningsutslcotMs Betänkande N:o 6.

i dess frilla utsträckning. Den tid, då denna skyldighet ännu var hos oss
lagstadgad, ligger ännu alltför nära, för att man ännu skulle hafva glömt,
huru betydelselösa de skattskyldiges uppgifter då voro för taxeringen.
Det får icke heller förbises, att behofvet af sjelfdeklaration till ledning
vid uppskattningen gör sig helt olika gällande inom olika taxeringsdistrikt.
Under det att å landsbygden och i mindre stadssamhällen
taxeringsmyndigheterna i allmänhet hafva lätt nog att bedöma de skattskyldiges
inkomstförhållanden, är det deremot i de större städerna
svårighet egentligen uppstår att i många fall utan ledning af de skattskyldiges
egna uppgifter bestämma den verkliga inkomsten af kapital
och arbete. Det kan emellertid icke vara lämpligt att ålägga hela den
bevillningsbetalande allmänheten en skyldighet, hvars fullgörande inom
det stora flertalet taxeringsdistrikt icke har någon egentlig betydelse för
de myndigheter, för hvilkas skull skyldigheten skulle vara tillkommen.
Deremot finner jag det vara i sin ordning, att, när taxeringsmyndigheten
anser sig behöfva ledning af den skattskyldiges egen uppgift, lagstiftningen
anvisar myndigheten tillfälle att infordra sådan uppgift. Åfventyret
för skattskyldigs underlåtenhet att i sådant fall lemna uppgift synes
mig lämpligast böra bestämmas till den påföljden, att han får besvärsrätten
i fråga om sin taxering inskränkt på sätt förslagets § 19 mom. 4 angifver.
Den skattskyldige kan väl derigenom icke tvingas att aflemna
någon uppgift, men den påföljd, för hvilken han utsätter sig genom sin
underlåtenhet, bör utgöra honom en allvarlig maning att ställa sig
taxeringsmyndighetens uppfordran till efterrättelse i hvarje fall, der icke
alldeles särskilda skäl göra undvikandet af uppgifters aflemnande för den
enskilde önskvärd!. Ett så beskaffad! utrymme för den enskildes fria
bestämmande i förevarande afseende förefaller mig vara af omständigheterna
påkallad!.»

Med afseende å hvad i betänkandet af den 2 juli 1859 om saken
yttrats, har den ene motionären, herr Johansson, anmärkt bland annat,
att deri anförda skäl emot sjelfdeklarationsprincipen med de många år,
som sedan dess förflutit, måste anses hafva förlorat all bevisningskraft,
helst skälen icke torde hafva varit öfvertygande ens för nämnda komité,
då densamma i sitt förslag till bevillningsstadga frångått sin ofvan uttalade
uppfattning och förordat åtgärder, mot hvilka alldeles samma
skäl lika väl skulle kunna anföras. Konung och Riksdag hafva äfven i
afseende å skyldigheten att till taxeringsmyndigheterna lemna uppgifter
enats om bestämmelser, hvilka i lika hög grad som den nu föreslagna
åtgärden beröra förmögenhetsförhållanden, tillhörande det mera privata
Bill. till liiksd. Vret. 1802. 5 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

området. Hvad särskild* beträffar det ofta anförda skäl mot principens
genomförande, som skulle ligga i frestelse för den skattskyldige att
lemna ofullständiga och otillförlitliga uppgifter, hvaraf skulle vållas mera
oreda och osäkerhet än den nytta, som principens tillämpning kunde
medföra, framhåller herr Johansson, att uppgifterna, som ju äro afsedda
egentligen till ledning för taxeringsmyndigheterna, måste underkastas
dessas pröfning, liksom gifvetvis lagstiftningen måste låta sig angeläget
vara att genom lämpliga straffbestämmelser söka skaffa sig åtlydnad på
håll, der den medborgerliga pligtkänslan och allmänandan må hända
icke finnas tillräckligt utvecklade.

Utskottet finner väl, att i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem
en dylik grundsats som den s. k. sjelfdeklarationsprincipen är
till stor nytta, ja rent af nödvändig för systemet. Att länder, hvarest
inkomstbeskattningssystemet till större eller mindre del genomförts,
funnit sig föranledda, det ena efter det andra, att i sin beskattningslagstiftning
införa principen, är således ingalunda förunderligt. I vårt
land deremot finnes icke ett dylikt inkomstbeskattningssystem, och principen
får således hos oss ingalunda samma betydelse. Dess införande i
vår beskattningslagstiftning är icke eu åtgärd, framkallad af nödvändighet,
utan endast af lämplighetshänsyn. I sådant afseende har också hos
oss tagits steg i rigtning mot genomförande af sjelfdeklarationsprincipen.
Så infördes med vår nu gällande bevillningsförordning förpligtelsen för
skattskyldig att, vid stadgadt äfventyr, inom viss tid efter derom från
bevillningsberedningens ordförande bevisligen emotiagen uppmaning till
denne lemna uppgift å det belopp, hvartill den skattskyldiges inkomst
af kapital eller arbete det nästföregående året uppgått. Utskottet har
sig likväl bekant, att allmänheten, oaktadt de åtta år, som förflutit,
sedan föreskriften inkom i vår lagstiftning, ännu icke vant sig dervid,
utan fortfarande ogerna underkastar sig densamma; och kan utskottet
under sådana omständigheter icke biträda herr Johanssons uppfattning,
att tiden skulle vara mogen för ett fullständigt genomförande hos oss
af ifrågavarande princip. Innan lämpligt kan vara att taga ett nytt
steg i den inslagna rigtningen, anser utskottet, att hvad som i saken
redan åtgjorts, måste mera allmänt hafva gjort sig gällande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

4:o) att berörda af herrar Johansson och Redelius
väckta motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 19, anmärker
herr J. Andersson i Ly6vik, att uti såväl det med Kongl. Maj:ts proposition
n:o 6 till 1883 års Riksdag öfverlemnade förslag till nu gällande
bevillningsförordning som samma Riksdags skrifvelse i ämnet
under n:o 79 har början af § 49 mom. 3 följande lydelse: »Afskrift

af mantals- och taxeringslängden, i hvad den angår hvarje särskild
kommun på landet, skall jemväl senast den 15 augusti af häradsskrifvaren
tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande» etc., under
det att i nu gällande bevillningsförordning början af samma moment
lyder: »Afskrift af taxering släng derna» etc.

I förordningen har sålunda skyldigheten att meddela afskrift utaf
mantalslängden, hvilken för den personella beskattningen till folkskoleväsendet
inom kommunerna erfordras, uteslutits från härgdsskrifvarens
tjensteåliggande, och dylik afskrift erhålles på grund deraf också icke
utan särskild begäran och mot lösen.

Då denna lösen, om den ock i och för sig kan anses mindre
dryg, likväl i längden blir ganska tyngande för kommunen, och förordningen
i allt fall bort erhålla den lydelse, som Kongl. Maj:t föreslagit
och Riksdagen beslutat, hemställer motionären,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att § 49 mom. 3 i gällande
bevillningsförordning skall bringas till öfverensstämmelse med Kongl. Majds
ofvannämnda förslag och Riksdagens beslut år 1883.

Mot hvad motionären sålunda andragit vill utskottet erinra, att
enligt Kongl. Maj:ts förslag till nu gällande bevillningsförordning skulle
såväl fastighetsvärdet som inkomstbeloppet, för hvilket. bevillning
skulle erläggas, införas i en gemensam längd, benämnd mantals- och
taxeringslängd.

jemväl Riksdagen upptog i sin skrifvelse med anledning af berörda
förslag stadgandet om denna gemensamma längd. Det var sålunda
denna längd, hvaraf, enligt stadgandet i § 49 mom. 3 af såväl
Kongl. Maj:ts förslag som Riksdagens skrifvelse, afskrift skulle af häradsskrifvaren
tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande, och
med uttrycket i berörda §: »Afskrift af mantals- och taxeringslängden»
afsåga ingalunda, såsom motionären förmenat, afskrifter af mantalslängd
och taxeringslängd. I händelse sådant åsyftats hade uttrycket
nog erhållit en annan formulering.

Då emellertid Kongl. Maj:t vid utfärdandet af nu gällande bevillningsförordning
fann skäl frångå anordningen af en sådan gemensam
längd och i stället förordnade, att fastighetsvärderingen skulle införas
för sig i längder, grundade på mantalslängden, och inkomstbevillningen

12 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 6.

jemväl för sig i sina särskilda längder, följde deraf med nödvändighet
den anmärkta ändringen i § 49 mom 3. Att bringa detta moment
ensamt i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag och Riksdagens
beslut, kan sålunda icke ske utan vidtgående ändringar i hela nu
gällande bevillningsförordning, och att införa ett särskildt stadgande
om skyldighet för häradsskrifvare att utan lösen tillställa kommunalstämmas
ordförande afskrift af mantalslängden, finner utskottet icke
heller lämpligt, då ett sådant stadgande, utan någon annan nytta än
den högst obetydliga besparing, som kommunen i följd deraf kunde göra,
skulle i hög grad betunga innehafvarne af en redan förut ansträngande
tjenstebefattning.

Utskottet får derför hemställa,

5:o) att herr Anderssons motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr. N. Persson i Vadensjö anför i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 126, att man, för att vinna det mål för en rättvis
skattefördelning, som måste anses förefinnas uti ett proportionelt förhållande
emellan skattebördan och den skattskyldiges förmåga att bära
bördan, måste taga hänsyn till ej blott den beskattades inkomst utan
äfven i nästan lika hög grad hans nödiga utgifter, hans oumbärliga
lefnadskostnader, hvilka senare åter torde, sedda i största allmänhet,
bero på antalet af de personer, som en skattskyldig har att underhålla.
Då emellertid denna grundsats ingalunda blifvit hos oss iakttagen i
fråga om vår enda allmänna direkta personskatt, de s. k. mantalspenningarne,
hvilka utgå med ett lika belopp för alla och en hvar,
oafsedt storleken af de skattskyldiges så väl inkomst som nödiga lefnadskostnader,
har motionären ansett, att till en början mantalspenningarne
böra bestämmas till olika belopp för gifta och ogifta .män, så
att de senare, som endast hafva sig sjelfve att underhålla, komma att
påföras högre belopp.

På grund af det sålunda anförda, och då de närmare bestämmelserna
af regeringen bäst kunna afvägas och uppgöras, föreslår motionären,

att Riksdagen beslutar att ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
skrifvelse, hvari anhålles, att Kongl. Maj:ts täcktes låta utarbeta och förelägga
en kommande Riksdag förslag till bevillning, utgående med lägre

Bevillningsutskottets Betänlcandc N:o 6.

belopp af gifta män än af män, som ej äro eller vant gifta och uppnått
en ålder af minst 25 år.

Genom det sålunda framstälda förslaget komme man att från
nu gällande beskattningsprincip göra en afvikelse, som skulle orsaka
rubbning i beskattningssystemet utan att blifva af någon vidare betydelse
för vare sig staten eller den skattskyl-dige.

Utskottet finner sålunda det af motionären framstälda yrkande
icke kunna förordas, utan hemställer,

6:o) att herr Perssons motion måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, u:o 149, har herr
A. Svensson i Edum — jemte det han i motionen framstäf förslag derom
att, i den händelse Riksdagen beslutade höja bevillningen för jordbruksfastighet,
olika benämningar måtte antagas på den dittills gällande
och på den förhöjda, hvilket förslag blifvit af utskottet behandladt i
sammanhang med Kongl. Maj:ts proposition n:o 4 om ändring i gällande
bevillningsförordning samt en af herr J. Bratt m. fl. väckt motion
i samma ämne— tillika fäst uppmärksamheten på det mindre lämpliga i
bestämmelsen uti instruktionen för taxeringsmyndigheterna derom, att
vid åsättande af värde å jordbruksfastighet, byggnader eller inrättningar,
hvilka icke begagnas för jordbruket och dess binäringar tillhörande
rörelse, skola särskild! taxeras. Denna bestämmelse, som enligt motionärens
uppgift tillämpas mycket olika, synes motionären icke stå i
öfverensstämmelse med en rättvis beskattning, då derigenom jordbruksfastigheter,
fullt likstälda med hvarandra i afseende å afkastning och
andra förmåner men försedda med byggnader af förenämnda beskaffenhet
till olika värde, komma att beskattas olika, ett förhållande, som
blifver än mer orättvist i och med tillämpningen af lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

På grund häraf föreslår motionären, att i bevillningsförordningen
införes den bestämmelse, att vid taxeringsvärdets åsättande å jordbruksfastighet
hufvudsakligast fästes afseende vid dess afkastningsförmåga.

Utskottet vill emot förslaget endast erinra, att den deri förordade
princip för bestämmande af taxeringsvärde å jordbruksfastighet förefinnes
i vår bevillningslagstiftning, der den ligger till grund för samt -

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

liga stadgandena i § 1 af den vid bevillningsförordningen fogade instruktion
för taxeringsmyndigheterna. Då utskottet anser det obehöfligt.
, att någon särskild bestämmelse i ämnet inflyter jemväl i sjelfva
bevillningsförordningen, får utskottet hemställa,

7:o) att herr Svenssons motion i den del densamma
nu varit föremål för utskottets behandling
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen
upptagna procent- och sifferbelopp, kommer utskottet att
framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande
ämne, hvartill förhållandena föranleda.

Stockholm den 21 april 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

vid 3:dje
vid 6:te punkten af herr O. B. Olsson.