Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9 (Betänkande 1897:Bevu9 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

W:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1897, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning gf bränvin.

(2:a A.)

Förslag till förändringar i nu gällande lagstiftning angående vilkoren
för försäljning af bränvin hafva vid innevarande riksdag framställa i nedan
omförmälda, till bevillningsutskottet hänvisade motioner; och går utskottet
härmed att i anledning af nämnda motioner afgifva yttrande.

De två första momenten af § 25 i kong!, förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 24 maj 1895 äro af följande
lydelse:

»1. Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin
förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag,
uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles.

2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet
eller der i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta moment omförmäles,
anledning förekommer till enahanda förbud, ege för landet
Kongl. Maj:ts befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet
att derom meddela föreskrift.)»

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 5 Sand. 1 Afd. 9 Höft. (N:o 9.)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 40, anföra herrar
A. W. Styrlander och G. Jansson i Krakerud, att motionärerna icke kunde
finna något skäl för att icke, särskilt beträffande marknader, likställighet
skulle råda mellan land och stad, helst marknaderna i städerna väl i
allmänhet måste anses föranleda till betydligt större folksamlingar än
marknaderna på landet. Vid marknader i städerna samlades nemligen en
hel mängd af landsbygdens invånare, deribland mycken ungdom, som lätt
folie offer för frestelser af alla slag; och den omständigheten, att bränvinsförsäljningsställena
hölles öppna, bidroge helt säkert mycket till de
oordningar, som nästan öfverallt åtföljde dessa marknader. En förändring
af ifrågavarande stadgande i syfte att utsträcka förbudet att gälla äfven
för stad, då marknad der hölles, skulle derför, enligt motionärernas förmenande,
kraftigt befrämja ordning och säkerhet samt sedlighet och nykterhet.

På grund af det anförda hemställa motionärerna:

att Riksdagen ville besluta den ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,
att till § 25 mom. 1 göres följande tillägg: »Enahanda bestämmelse
galle ock för stad, då marknad der hålles».

Förslag i enahanda syfte som det förevarande har framstälts vid 1891
års riksdag uti eu af herrar A. G. Björkman i Groeryd och A. G. Jönsson
m. fl. väckt motion, deri hemstäldes, bland annat, att Riksdagen måtte
besluta, att minuthandel med eller utskänkning af bränvin eller andra
dermed jemförliga spirituösa drycker blefve förbjuden äfven i stad å marknad,
torgdag eller vid beväringsmönstring. Denna motion blef, på sätt
jemväl bevillningsutskottet hemstält, af Riksdagen afslagen.

Af de här ofvan anförda två första momenten af § 25 i gällande
bränvinsförsäljningsförordning framgår, att å landet är minuthandel med
eller utskänkning af bränvin förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe,
der auktion, marknad, torgdag, uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap
hålles, under det att sådan handel och utskänkning är
tillåten å landet vid annan till större folksamling ledande förrättning
och i stad vid dylik förrättning samt vid de i första momentet omförmälda
tillfällen, derest icke för landet Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och i stad vederbörande polismyndighet finner anledning att om sådant
förbud meddela föreskrift.

Då en så stor skilnad blifvit gjord mellan land och stad, att hvad
som är förbjudet å landsbygden i regel är i stad tillåtet, synes anled -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

ningen härtill vara att söka i de inom städerna och på landet i många
afseenden rådande olika förhållanden, till hvilka vid lagstiftning i föreliggande
fall nödig hänsyn måste tagas.

Att sålunda ovilkorlig! förbud stadgas mot handel med spirituösa
drycker vid de i första momentet af ofvannämnda paragraf uppräknade
tillfällen å landet, har tvifvelsutan sitt fulla berättigande dels med hänsyn
till nykterhetens befrämjande och till svårigheten att afstyra vid dylika
folksamlingar förekommande oordningar, dels derför att ett sådant
förbud just träffar dem, mot hvilka det är riktadt, eller de marknadsbesökande,
men knappast kan sägas beröra någon annans intresse eller
inskränka hans handlingsfrihet.

Helt annorlunda verkar ett sådant förbud vid enahanda tillfällen i
städerna. Då nemligen den bofasta befolkningen i de flesta af rikets
städer, företrädesvis de större, jemte derstädes sig uppehållande främlingar
vida öfverstiger antalet af dem, som från andra håll dit sammankomma
för att hålla marknad, hvarom här särskild! är fråga, kommer ett ©vilkorligt
förbud mot försäljning af spirituösa under de dagar, marknad pågår
i städerna, att träffa icke blott dem, mot hvilka detsamma är riktadt,
eller de marknadsbesökande, utan ett mycket större antal personer, hvilkas
intressen icke i väsentlig mån beröras af dessa marknader. Det skulle,
för att taga ett exempel, helt visst förefalla förunderligt, ja hardt nära
obegripligt för invånarne i Stockholm och andra större städer att dem
skulle förmenas köpa spirituösa under vissa dagar derför att samtidigt
ett eller annat hundratal landtmän sammankommit i en utkant af staden
för att drifva handel med kreatur; och lika obegripligt skulle det sannolikt
förefalla i dessa städer tillfälligtvis vistande främlingar och alla andra,
som äro hänvisade att intaga sina måltider å offentliga ställen, att af
samma anledning servering af spritdrycker icke derstädes finge ega rum.
Att sålunda stadga ovilkorligt förbud mot handel med spirituösa vid
marknadstillfällen i städerna kan ingalunda anses berättigad^

Skulle emellertid på grund af den stora mängden marknadsbesökande
eller andra omständigheter anledning förefinnas att i nykterhetens intresse
och för underlättande af ordningens upprätthållande meddela föreskrift om
förbud mot försäljning af spritdrycker vid marknader jemväl i städerna,
i den omfattning sådant kan finnas erforderligt, har åt polismyndigheten
derstädes blifvit öfverlemnadt att bedöma, huruvida en sådan åtgärd bör
vidtagas, en rättighet, hvilken, enligt hvad utskottet har sig bekant, också
blifvit af vederbörande begagnad och med nödig omtanke utöfvad.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Enär alltså vid lagstiftningen i föreliggande fråga tillbörlig hänsyn
blifvit tagen icke blott till i stad och på landet rådande olika förhallanden,
utan jemväl till den under alla tider giltiga sanningen, att vid främjande
af hvarje än så ädelt mål andras berättigade intressen och handlingsfrihet
måste respekteras, och här omhandlade två första momenten
af 25 § i gällande bränvinsförsäljningsförordning också erhållit en i öfverensstämmelse
dermed affattad lydelse och väl funnen formulering, i det
att genom det förra nykterhetens intresse blifvit med rätta helt tillgodosedt,
men genom det senare jemnt så mycket, som låter sig göra utan att
träda andras lika berättigade intressen och fria sjelfbestämningsrätt för
nära, anser utskottet de i berörda moment innehållna bestämmelser vara
efter förhållandena väl afvägda och den föreslagna förändringen, hvars
välmenta syfte utskottet till sitt fulla värde uppskattar, alltså hvarken
berättigad eller af behofvet påkallad.

Då härtill kommer, att det i allmänhet skulle blifva mycket svårt
och i de större städerna nästan omöjligt att öfvervaka efterlefnaden af
det föreslagna lagstadgandet, att detsamma antagligen skulle medföra
frestelse till smyghandel med spirituösa, att svårighet skulle uppstå vid
uppdragande af den gräns af 0,2 mil från marknadsplatsen, inom hvilken
bränvinsförsäljning jemväl skulle vara förbjuden, samt att de med den i
fråga satta förbudslagstiftningen afsedda fördelar sålunda torde vara ganska
tvifvelaktiga, finner sig utskottet jemväl från dessa synpunkter icke kunna
tillstyrka bifall till det föreslagna tillägget till 25 § 1 momentet i bränvinsförsäljningsförordningen
och hemställer alltså,

1 ro) att ifrågavarande motion, afseende tillägg till
25 § 1 momentet i bränvinsförsäljningsförordningen,

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 22 i gällande bränvinsförsäljningsförordning har följande lydelse:

»1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst
på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

för Stockholms stad: .

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida britnvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;

(i- I ''■ i'' i > * . n i { 1 f; ; f . ,; >.f {» •

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden:

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden:
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden; -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

två tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna och
vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för
stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas
försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom
hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma
stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller
hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna
hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med bränvin
tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall, der
chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda departement
af vederbörande afgifvas.»

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 28, föreslår herr
J. Anderson i Tenhult, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att ofvan
intagna § 22 erhåller följande ändrade lydelse:

»§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning — — fördelas.

För Stockholms stad:

50 proc. tillfaller staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten åt bolag;
i annat fall erhåller staden 40 proc.
återstoden insattes i statskontoret.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

För annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

50 proc. tillfalla staden;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

40 » insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

40 proc. tillfalla staden;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

50 » insättas i statskontoret.

För stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

40 proc. tillfalla staden;

20 » tillfalla länets landsting;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

30 » insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag: *

30 proc. tillfalla staden;

20 x> tillfalla länets landsting;

10 » tillfalla länets hushållningssällskap;

40 » insättas i statskontoret.

För landsbygdskommunerna:

Hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar
densamma med:

40 proc. till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
20 » till länets landsting;

10 » till länets hushållningssällskap;

30 » ingå till statskontoret.

1 köping, der jemlikt § 11 mom. 2 — — — öfverlåten:

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande lands -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

kontor. Af de andelar åter, som ingå till statskontoret, skall genom
dettas försorg så stort belopp, som svarar mot 20 proc. af afgifterna
uti samtliga städer, köpingar och landsbygdskommuner, fördelas på samtliga
landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande af att folkmängden
för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i
landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af det belopp, som
efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget
och vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvardera en fjerdedel
samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa senare
sker likaledes efter folkmängden.

3. Rörande användningen — — — afgifvas».

I motion, n:o 88, jemväl inom Andra Kammaren föreslå herr G. Jansson
i Krakerud samt trettioåtta andra af kammarens ledamöter, med Indika
nio ledamöter af samma kammare instämt:

»att Riksdagen måtte besluta i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes fortast möjligt låta verkställa utredning, huruvida
och på hvilka vilkor sådan ändring i § 22 af gällande bränvinsförsäljiyngsförordning
må införas, att de afgifter, som inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin äfvensom all
nettovinst på rörelsen successivt under viss begränsad tid indrages till
statsverket, samt för Riksdagen framlägga det förslag derom, hvartill utredningen
föranleder.»

Herr Anderson har i sin motion hänvisat till en af honom vid 1896
års riksdag i enahanda syfte väckt motion. I denna motion framstälde
motionären den åsigten, att vår nuvarande lag tilläte eller rent af uppmuntrade
en mängd samhällen att, för att bereda sig stora inkomster,
söka göra omsättningen af rusdrycker så omfattande och vinstgifvande
som möjligt. Särskildt gälde detta städerna, der, om än med aktningsvärda
undantag, de styrande på det hela taget syntes hafva all möda
ospard att få spirituosaförsälj ningen sig tillförsäkrad, äfven om folkmängden
vore ringa; i hvilket afseende motionären ville framhålla, att, enligt den
uppgift motionären erhållit, inom landet 27 städer, hvar och eu med
mindre folkmängd än 2,000 invånare, deribland 17, som hvar för sig
hade mindre än 1,500 invånare, allesammans hade såväl utskänkningssom
utminuteringsställen. Samtidigt härmed funnes köpingar, jernvägs -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

stationer, industriella anläggningar samt andra ställen, der folkmängden
vore till och med större, utan att dock rusdrycksförsäljning funnes. Då
dessa senare derförutan kunde reda sig, så kunde man i sanning hafva
anledning fråga, hvarför de samhällen, som kallades städer, i nu antydda
fall kunde hafva större behof af spirituosaförsäljning än de nyss omnämnda,
som saknade stadsprivilegier. Antagligen vore det ej behofvet
hos städernas invånare, utan snarare förmånen att få åtnjuta försäljningsskatten
och dermed en lätt vunnen inkomst från den omgifvande bygden,
som härvid verkade mest bestämmande. Åt samma håll leddes tankarne,
om man öfvervägde det ej helt och hållet sällsporda förhållandet, att städerna
hade sina krogar och öfriga ställen till försäljning af rusdrycker
just vid salutorgen eller andra mera trafikerade platser, der de för berörda
drycker kunde vänta så stor omsättning som möjligt, och detta icke minst
från den besökande landtbefolkningen. Den afgift, som erlades för rättighet
att få utöfva spirituosaförsäljning, vore ju i sjelfva verket en skatteafgift
eller, om man så ville, en bevillning, hvadan det icke kunde vara rigtigt,
att den, som erlade skatten, skulle, om än mycket ojemnt fördeladt, på
en omväg få behålla större delen deraf. Motionärens uppfattning vore,
att ifrågavarande afgifter eller skatter borde, så länge de funnes till, ingå
till statsverket samt af regering och Riksdag användas såsom andra statens
inkomster; men att, då städer och andra samhällen, der spirituosaförsäljning
egde rum, under flere år haft förmånen att få behålla största delen
af försäljningsskatten, då landsting, hushållningssällskap och landsbygdens
kommuner äfven hade andel deraf, och då derjemte vederbörande i mer
eller mindre mån möjligen beräknat att för längre tid vara i åtnjutande
af sådana inkomster, man vid förändringen borde gå varsamt till väga
och göra indragningar så småningom, alltid dock med stadigt ögonmärke,
att efter några års förlopp hela afgiften måtte kunna redovisas till statsverket.
I afsigt att beträda en sådan väg hade motionen blifvit väckt.

Herr G. Jansson och hans medmotionärer anföra till stöd för sin
omförmälda motion följande:

»Lagstiftningen angående försäljning af bränvin och dermed jemförliga
spirituösa drycker har ända sedan husbehofsbränningen afskaffades
ansetts höra gå i sådan rigtning, att dessa dryckers bruk genom densamma
så mycket som möjligt inskränkes. Man har bemödat sig att göra
bränvinet svåråtkomligt och att undanrödja frestelsen för den enskilde att
ockra på superiet. I sådant syfte var det som det så kallade göteborgs Bih.

till llilcsd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 9.

systemet med dess bolagshandel infördes, hvarigenom innehafvare af rättighet
till bränvinsförsäljning förbindas att afstå all egentlig vinst på denna
handtering, hvilken vinst deremot, tillika med de stadgade försäljningsafgifterna,
tillfalla kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen.
Att kommunerna i synnerhet erhållit sådan förmån, grundar sig uppenbarligen
derpå, att, då det omåttliga bruket af spirituösa försvagar och
i många fall fullständigt förderfvar sina offers arbetsduglighet och välstånd,
detta nödvändigtvis förorsakar samhället många utgifter för fattigoch
sjukvård in. in., hvilka utgifter visst icke skulle ställa sig så höga,
som nu är händelsen, ifall nykterheten allmänt iakttoges.

Som det emellertid ligger i kommunernas hand att bestämma antalet
försäljningsrättigheter, hvar inom sitt område, utsättas de lätt för frestelsen
att genom upplåtande af ett större antal sådana rättigheter bereda sig en
ökad inkomst. Då denna inkomst visst icke är obetydlig — den uppgår
ju särskildt för Stockholm till omkring en och en half million kronor årligen
— så spelar den i de flesta fall en mycket stor roll. Förlusten i
såväl moraliskt som ekonomiskt afseende faller deremot ej så tydligt och
omedelbart i ögonen.

Undertecknade äro lifligt öfvertygade derom, att de inskomster, kommunen
erhåller genom bränvinsförsäljning, mer än uppvägas af den skada,
superiet vållar, och de ökade utgifter, som deraf föranledas. Vidtoges
derför sådan anordning, att de, som bestämma antalet försäljningsrättigheter
inom ett visst område, icke frestades att taga hänsyn till den möjliga
vinsten, utan, som tillbörligt vore, endast såge omsorgen om sedlighetens
främjande till godo, skulle säkert bättre resultat ur nykterhetens
synpunkt uppnås. Antalen försäljningsställen i städerna skulle för framtiden
blifva betydligt förminskade, såsom man kan finna bland annat af
den omständigheten, att, sedan landskommunerna icke hafva direkt inkomst
af bränvinsförsäljningen, de allt mer och mer motsätta sig sådan
försäljning inom sina områden.

Enligt vår åsigt vore det derför lämpligt, att de nu stadgade försäljningsafgifterna,
äfvensom vinstmedlen, inginge med hela sitt belopp till
statsverket. Deras användning skulle då komma att bestämmas af Riksdagen,
och möjligen kunde då något dermed göras till ett skyndsammare
förverkligande af önskemålet att bereda ålderdomsunderstöd åt arbetare,
hvilket i sin mån skulle minska utgifterna för en fattigvård, som mångenstädes
är för kommunerna mycket betungande.

Vid de tillfällen, då denna fråga förevarit inom Riksdagen, har den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

rönt stora sympatier särdeles inom Andra Kammaren. Att den deremot
inom Första Kammaren icke vunnit samma tillslutning torde i någon mån
berott på att nödig utredning saknats. Den hufvudsakligaste invändningen
mot bränvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket torde varit, att
derigenom så vigtiga institutioner som landstingen och hushållningssällskapen
skulle beröfvas en betydlig inkomst och derigenom sättas i svårighet att
ordna verksamheten inom sina områden. Vi anse att denna olägenhet
skulle kunna inskränkas, derest frågan understäldes Kongl. Maj:t, som vid
utredning derom kunde taga hänsyn till dels om någon lämplig ersättning
kunde lemnas till landsting, hushållningssällskap och städer, som ej
deltaga i landsting, och dels på hvad sätt indragningen bäst kan verkställas.»

Ifrågavarande motioner åsyfta begge att under en viss begränsad
tid till statsverket succesivt indraga såväl de för handel med bränvin
nu stadgade försäljningsafgifter som den på denna handel uppkommande
vinst. Från hvarandra skilja sig motionerna derutinnan, att herr Jansson
med flere hemstält om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning och framläggande af förslag i angifvet syfte, under det att
herr Anderson sjelf uppgjort förslag till den indragning, som han anser
böra till en början vidtagas.

Sedan den fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen, som nu eger
ruin enligt kongl. förordningen den 29 maj 1885, infördes, hafva vid
flere riksdagar af motionärer framställningar gjorts om dessa medels indragning
till statsverket, hufvudsakligen af den anledningen, att man
hållit före, att den inkomst, som kommunerna nu hafva af bränvinsförsäljningen,
skulle för dem innebära en lockelse att till skada för nykterheten
befrämja en ökad afsättning af spirituösa drycker. Bevillningsutskottet,
som icke kunnat dela en sådan uppfattning, har städse motsatt
sig dessa förslag om bränvinsförsäljningsmedlens indragning till statsverket,
och de hafva icke heller kunnat tillvinna sig Riksdagens bifall.

Vidtagandet af en sådan åtgärd, som indragning till statsverket af
bränvinsförsäljningsmedlen, skulle träffa sjelfva den grund, hvarpå nu
gällande bränvinslagstiftning hvilar. På sätt herr Jansson och hans medmotionärer
framhållit, har man ända sedan husbehofsbränningens afskaffande
ansett bränvinslagstiftningen böra gå i sådan rigtning, att genom
densamma bruket af spirituösa drycker så mycket som möjligt motarbetades.
Detta syfte har man sökt vinna dels genom bränvinets fördyrande
medelst beskattning af både tillverkning och försäljning och dels
i öfrigt genom att göra de spirituösa dryckerna mindre lätt åtkomliga.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Det sedliga intresse, som är med bränvinslagstiftningen förknippadt,
kunde icke i hela sin vidd tillvaratagas allenast derigenom, att man beläde
tillverkningen af bränvinet med skatt, äfven om denna gjordes så stor i
förhållande till varans värde, att storleken kunde rättfärdigas blott af
det sedliga syfte, som man med skatten afsåg att vinna. Endast genom
att på lagstiftningens väg äfven ordna försäljningen af spritdrycker kunde
man hoppas att på ett kraftigt sätt motverka deras missbruk. Med lagstiftningen
angående försäljningen af bränvin åsyftas dels att med en
accisafgift träffa förbrukningen af denna vara, dels att genom strängare
ordningsföreskrifter motverka faran af missbruk. Då man för att på ett
tillfredsställande sätt ordna sjelfva försäljningen af bränvin icke kunde
undvara kommunernas direkta medverkan, så kunde man icke heller underlåta
att erkänna billigheten deraf, att, sedan staten för sitt behof uttagit
det belopp, hvarmed staten ansett varan vid tillverkningen böra beskattas,
den på försäljningen lagda afgiften borde komma kommunerna
till godo dels såsom ersättning för deras direkta medverkan vid handelns
ordnande dels såsom skadestånd för de uppoffringar, kommunen icke undgår
att vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande.

Bränvinsförsäljningsafgiften är sålunda till sin natur icke någon statsskatt
och har aldrig varit det, utan en indirekt kommunalskatt. Den är rättvis i
den mån, som den inskränker sig till att endast beskatta medlemmar i den
kommun, som får uppbära skatten. Den är förestafvad af klokhet, så
länge kommunerna äro hänvisade att för sina behof företrädesvis anlita
endast en skatteform, den direkta, eller den form, som trots sina teoretiska
företräden faktiskt icke är egnad att i längden tjena till grund för
uttaxering af skattebelopp, som för de skattskyldige innefatta en mera
känbar uppoffring.

Då emellertid alltid någon del af städernas uppbörd af denna afgift
upptages på landsbygdens konsumtion, så är det både rättvist och billigt,
att bränvinsförsäljningsafgifterna fördelas kommunerna emellan, ehuru
medgifvas måste, att normen för en rättvis sådan fördelning är ytterst
svår att finna. En af svårigheterna dervid och icke den minsta är den,
att man på grund af sättet för upplåtandet af rättigheter att försälja
bränvin icke med försäljningsafgift kan träffa allt det bränvin, som genom
utminutering och utskänkning försäljes. Om man anser, att af det bränvin,
som försäljningsåret- 1893—9d var disponibelt till förbrukning, 1
million liter försåldes i partihandel, för hvilken ingen försäljningsafgift
erlägges, så torde af återstående 29 millioner liter icke fullt a/3 hafva

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 13

varit med försäljningsafgift beskattade. Den i verkligheten nämnda år
influtna försäljningsafgiften uppgick ej till mer än omkring 2,8 millioner
kronor, ehuru den rättvisligen borde hafva uppgått till ungefär 4,3 millioner
kronor eller något mer än hälften af de 8 millioner kronor, hvartill
bränvinsförsäljningsmedlen uppgingo. I sistnämnda medel ingå ej blott
den utaf staten ålagda försäljningsafgiften, 15 öre per liter, utan äfven
den på försäljningen uppkommande handelsvinsten.

I följd af den osäkerhet, med hvilken ett rätt uppskattande af bränvinsförsäljningsafgifternas
storlek är förenad, hafva de kommunerna tillkommande
andelarne af beskattningen å det försålda bränvinet blifvit,
enligt bränvinsförsäljningsförordningens föreskrift, dem emellan fördelade af
bränvinsmedlen i sin helhet. Af dessa tillkomma i regel 7io städerna såsom
sådana, och återstoden fördelas mellan landsting, hushållningssällskap och
landsbygdens kommuner. Håller man det nu för rättvist, att stadskoinmunerna
icke blott böra få behålla den på försäljningen uppkomna affärsvinsten,
utan äfven blifva efter folkmängd delaktiga i den afgift, som
rätteligen bör af försäljningen utgöras, i lika grad som landsbygdens
kommuner, så torde, såsom det redan nu är ordnadt med bränvinsförsäljningsmedlens
fördelning, rikets olika kommuner komma i åtnjutande
af försäljningsafgiften i vederbörlig proportion. Bränvinsförsäljningsmedlen
utgingo nemligen året 1893—94 till städerna med 4,6 millioner
och till landsting, hushållningssällskap och landsbygdens kommuner med
3,4 millioner kronor. Vid denna fördelning har för städer, hvilka ej
deltaga i landsting, afdrag ej gjorts från förstnämnda siffra för de bränvinsmedel,
hvilka dem rätteligen böra tillkomma i deras egenskap af att
motsvara landsting. Hade så skett, skulle hafva tillgodokommit städerna
såsom sådana endast 3,8 millioner kronor.

Mot den nu gällande bestämmelsen, att städernas vinst på bränvinsförsäljningen
skall i likhet med sjelfva försäljningsafgiften gå till fördelning,
kan visserligen erinras, att en sådan fördelning af affärsvinsten är
en oegentlighet, som icke skulle kunna försvaras, om det gälde någon
annan verksamhet än bränvinsförsäljning. Men då denna bestämmelse
tillkommit af praktiska skäl och i tillämpningen ej visat sig medföra
några mera anmärkningsvärda afvikelser från en riktig fördelning af bränvinsförsäljningsafgiften,
sådan den rätteligen borde utgå, så kan man bibehålla
den, så länge man inom måttliga gränser inskränker den jemkning
af bränvinsmedlens fördelning, som göres till landsbygdens förmån. Vidgar
man åter dessa gränser, då skall det äfven visa sig nödvändigt att vid

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

fördelningen göra skilnad mellan försäljningsskatten och handelsvinsten,
och kan man vid tillämpningen icke göra detta, tvingas man af omständigheternas
magt att öfvergifva det sätt för bränvinshandelns ordnande,
som genom nu gällande bränvinsförsäljningsförordning är infördt
och som med så mycken framgång blifvit tillämpad!.

Indragning af bränvinsförsäljningsafgiften till statsverket skulle
lätteligen kunna verkställas på det sätt, att tillverkningsafgiften 50 öre per
liter ökades med de 15 öre, hvartill försäljningsafgiften nu uppgår. Statsverket
skulle derigenom beredas ett ökadt tillskott i sina inkomster af
4,5 millioner kronor om året, enär det nu vid partihandel från försäljningsafgift
fritagna bränvinet då äfvenledes blefve skattlagdt. Men på samma
gång en sådan åtgärd skulle bereda statsverket en under nu rådande förhallanden
obehöflig inkomst, skulle den beröfva landstingen och hushållningssällskapen
det inkomstbidrag, hvaraf de nu genom försäljningsafgifternas
fördelning komma i åtnjutande och som utgör en betydande del
af hela deras inkomst. År 1894 utgjorde af landstingens hela inkomstsumma
4,027,896 kronor bränvinsmedlen 1,305,074 kronor och af hushållningssällskapens
år 1895 till 1,669,778 kronor uppgående inkomstsumma utgjorde
bränvinsmedlen ej mindre än 1,010,636 kronor. Visserligen hafva herr
Jansson m. fl. i sin motivering ifrågasatt, att någon lämplig ersättning
kunde lemnas landsting, hushållningssällskap och städer, som ej deltaga
i landsting, men skall denna ersättning utgöra fullt vederlag för hvad de
förlora, sa föranleder den föreslagna ^åtgärden — nemligen indragningen till
statsverket — blott en onödig omväg. Tillika hafva motionärerna dervid
förbisett, att meningen med att bereda dessa kommunala korporationer en
viss direkt andel i bränvinsförsäljningsmedlen har varit att göra dessa
korporationer mera intresserade i öfvervakandet af bränvinsbolagens verksamhet
inom deras område, och man torde icke böra ringakta en sådan
kontroll, eftersom den har till uppgift att förebygga, det missförhållanden i
bolagens förvaltning kunna göra sig gällande.

Beröfvar man städerna den vinst, som för dem uppstår på bränvinsför
sälj ningen, försvagar man i högst betänklig grad det intresse, de nu
hafva att sköta försäljningen på ett ekonomiskt förmånligt sätt, hvilket
alls icke är liktydigt med att de söka vinsten i ökad afsättning. Det
ekonomiskt fördelaktiga sätt, hvarpå bränvinshandeln skötes, beror ytterst
derpå, att bränvinsbolagen kunna köpa billigt och sälja dyrt. Till belysning
af detta förhållande må nämnas, att då utskänkningsbolaget i Stockholm
under dess verksamhetsår 1879—80 försålde 3,884,457 liter bränvin,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 15

uppgick vinsten till 877,494 kronor, under det att vinsten 1893—94 vid
en försäljning af 3,429,468 liter uppgick till 1,686,885 kronor.

Man kan förstå huru en sådan ökning i vinsten kan uppstå, om man
med hvarandra jemför t. ex. åren 1888—89 och 1893—94. Förstnämnda
år var i Stockholm per liter inköpspriset 79,7 öre och försäljningspriset
140,7 öre, då deremot sistnämnda år motsvarande’ pris voro 72,9 och
147,6 öre. Derigenom att den anledning att sköta försäljningen affärsmessigt,
som ligger i att bereda kommunen ökad vinst, bortfaller, om
handelsvinsten indrages till statsverket, skulle lätt nog kunna inträffa,
att staten efter indragningen långt ifrån fick den vinst på bränvinsförsäljningen,
som kommunerna nu hafva. Den enda fördel kommunerna
derefter skulle hafva af att medverka till befrämjandet af det sedliga
syfte, som med sättet för bränvinshandelns ordnande nu är afsedt, vore
att med afseende å lokaler och öfriga anordningar på ett fullt lojalt
sätt tillmötesgå allmänhetens stegrade kraf på beqvämlighet. Men detta
skulle uppenbarligen medföra ökade omkostnader och derigenom i sin
mån bidraga till att den vinst på försäljningen, som indroges till statsverket,
ännu mer minskades.

Sannolikt skulle en betydlig minskning i vinsten, sedan denna blifvit
indragen till statsverket, mot hvad den var, då den kom kommunerna
till godo, ådraga sig Riksdagens uppmärksamhet och derigenom föranleda
till statens ingripande i bolagsverksamheten. Men ett sådant statens
ingripande skulle utan tvifvel verka förlamande på bolagens fria verksamhet
och måhända inom kort alldeles tillintetgöra denna, som nu med
så mycket arbete och med så mycket besvär blifvit bragt till stånd.
Det återstode derefter ingenting annat än att återgå till den fria bränvinshandeln,
som man på grund af dess i sedligt afseende så förderfva verkningar
varit så angelägen att på lagstiftningens väg afskaffa.

I begge motionerna framhålles, att den stora vinsten på bränvinsförsäljningen
i städerna lockar dessa att på nykterhetens bekostnad göra omsättningen
af bränvin så stor som möjligt. Herr Anderson föranledes till
denna betraktelse af det förhållandet, »att städerna hade sina krogar och
öfriga ställen till försäljning af rusdrycker just vid salutorgen, eller andra
mera trafikerade platser, der de för berörda drycker kunde vänta så stor
omsättning som möjligt, och detta icke minst från den besökande landtbefolkningen».
Han har dervid alldeles förbisett, att just hvad han klandrar
är i bränvinsförsäljningsförordningen uttryckligen föreskrifvet, då det
i denna förordnings 23 § 1 moment heter: »Försäljningsställe skall vara

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

beläget vid öppen gata, väg eller torg». Herr Jansson m. fl. antaga,
att kommunerna hafva benägenhet att genom upplåtandet af ett större
antal försäljningsrättigheter bereda sig en ökad inkomst och hänvisar i
det fallet till Stockholm. Men förhållandet i denna stad är i detta hänseende
alldeles motsatt mot hvad motionärerna föreställa sig. Under Stockholms
utskänknings-aktiebolags första verksamhetsår 1877—78 var antalet
bolagets utskänkningsställen 89, utom 9 tillfälliga, utgörande i förhållande
till stadens dåvarande folkmängd, 158,528 personer, ett utskänkningsställe
på 1,725 personer. Oaktadt Stockholms befolkning från detta år till 1894
—95 tillväxt med 69 % och sistnämnda år uppgick till 259,800 personer,
hade detta oaktadt bolagets utskänkningsställen då minskats till ett antal af
63, motsvarande ett utskänkningsställe på 4,116 personer. Att för öfrigt
genom bolagsverksamheten förbrukningen af spritdrycker betydligt minskats,
framgår med all önskvärd tydlighet af den i Stockholm och Göteborg
vunna erfarenheten, hvilket synes af följande jemförelse:

år 1878	Mantalsskrifven befolkning.	Antal liter försåld spirituösa.	Antal liter förbrukade per individ.
i Stockholm .............	........... 153,528	4,077,590	26,56
» Göteborg .............	........... 65,697	1,629,441	24,80
	219,225	5,707,031	26,03
år 1895
i Stockholm .............	........... 259,304	3,613,155	13,93
» Göteborg ..............	........... 112,670	1,477,505	13,10
	371,974	5,090,660	13,68

Att den här angifna qvantiteten såsom varande förbrukad per individ
endast är ett relativt tal och icke den af en person i verkligheten
förbrukade, torde böra uppmärksammas. Dels åtgår en del sprit till
tekniska ändamål, dels är genom resande antalet personer, som förbruka
spritdrycker, betydligt öfverstigande den mantalsskrifna befolkningen. Ensamt
i Stockholm belöper sig antalet anmälda resande till omkring 7 0,000
om året, hvartill komma alla de, som icke anmälas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

1 sin helhet har i Sverige den årliga förbrukningen af spirituösa
drycker för hvarje invånare utgjort i medeltal

för åren 1871 —1875 11,8 liter af 50 procent alkoholhalt,

» » 1876—1880 10,1 » » » » »

» » 1881 —1885 S » » » » »

» » 1886—1890 7,1 » » » » »

hvaraf framgår, att förbrukningen under tiden från år 1871 till år 1890
nedgått med 40 procent.

Af de 1898—94 till 8,017,985 kronor uppgående bränvinsförsäljningsmedlen
ingingo till statskontoret omkring 19 procent eller 1,559,051 kronor.
Enligt det af herr Anderson uppgjorda förslag till fördelning skulle
den till statskontoret ingående andelen för förenämnda år hafva uppgått
till ungefär 35 procent eller ökats med 16 procent, och enligt samma
förslag skulle icke ske nångon minskning i de genom fördelningen landstingen
och hushållningssällskapen tillkommande inkomster, men väl i den
på landsbygdens kommuner sig belöpande andelen. I motionen nämnes
ej hvart öfverskottet af de till statskontoret ingående bränvinsförsäljningsinedlen
skulle gå, inen antagligen menar motionären, att detta öfverskott,
som minskar städernas inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen med omkring
en fjerdedel, skulle ingå till statsverket, hvars inkomster derigenom
skulle på städernas bekostnad ökas med ungefär en sjettedel af bränvinsförsäljningsmedlen
i sin helhet.

Det med afseende på nykterhetens befrämjande tillfredsställande resultat,
som genom kommunernas medverkan vid bränvinshandelns ordnande
redan vunnits, gör det till en angelägenhet af stor vigt att endast
med varsam hand vidtaga ändringar i nu gällande grunder för ordnandet
af denna handel. Att frångå dessa grunder i den störa utsträckning,
som motionärerna åsyfta, kan således icke vara tillrådligt,
emedan man då skulle äfventyra det sedliga syfte, som det varit nu
gällande bränvinslagstiftnings uppgift att främja, och som den under
tiden för sin tillvaro äfven främjat på ett sätt, som tillvunnit den vårt
folks förtroende och för andra folk framstått såsom ett mönster, värdt
att följa.

På grund af hvad anfördt blifvit hemställer utskottet,

2:o) att herr Andersons motion, angående ändrad
lydelse af 22 § i bränvinsförsäljningsförordningen,
ej må af Riksdagen bifallas; och
Bill. till Jliksd. Prot. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o !).

3:o) att herr Janssons in. fl. motion, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t rörande successiv indragning till statsverket
af bränvinsföräljningsmedlen, icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

c5 O

I motion, n:o 74, inom Andra Kammaren har herr N~. Wallmark,
med hvilken sex andra af kammarens ledamöter instämt, föreslagit:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke kongl. brefven den 29
november 1839, den 3 december 1740 och den 29 november 1743
om förbud emot införsel af bränvin till lappmarkerna lämpligen böra
upphäfva^.

Såsom stöd för denna framställning har motionären anfört följande:

»Genom kongl. bref af den 29 november 1839 förbjöds, med upplifvande
af kongl. brefven af den 3 december 1740 och den 29 november
1743, införsel och försäljning af bränvin i lappmarkerna vid vite af 33
riksdaler 16 skillingar banko och den olofligen införda och försålda varans
konfiskation. Dessa kongl. bref äro fortfarande gällande för lappmarkerna
inom Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län.

Då jag nu går att söka ändring i dessa kongl. bref, så sker det af
den anledning, att detta införselförbud icke efterlefves eller beaktas utan
alltjemt öfverträdes.

Förr i tiden kunde denna undantagsbestämmelse vara god, då lappmarkerna
beboddes allenast af nomadiserande lappar, som i fjellbygden
lefde frånskilda ifrån andra menniskor i nästan alla afseenden, men tiden
allting förändrar, och lagar och kongl. förordningar böra äfven ändras
ibland för att tjena till nytta. Gellivara, exempelvis, har nu blifvit, eu
så betydande plats, att i Malmberget sysselsättas tusentals arbetare, och
jern vägspersonalen med befäl är äfven ganska stor deruppe; det finnes
således endast på denna plats så mycket folk af olika samhällsklasser, att
de böra ega samma fri- och rättigheter som andra svenska medborgare.
Jag anser sålunda, att såväl dessa som alla andra, hvilka bo ofvan om
lappmarksgränsen, böra ega rättighet att på lofligt vis köpa och taga hem
spritvaror utan att dervid blifva lagbrytare.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o It. Ii/

Jag har förut nämnt, att spritvaror, såsom konjak och bränvin, föras
in till dessa platser alldeles ogenerad! oaktadt detta förbud; de smugglas
nu in på många olika sätt såsom i packlådor ibland andra varor, i pressade
höknippor etc. Det är detta som jag anser vara så olyckligt.

Om jag kunde tro att det på dessa platser skulle konsumeras mindre
spritvaror, om införselförbudet qvarstår, så ville jag icke yrka på dess
borttagande, men det är detta som jag icke tror, utom tvärtom synes ett
stort begär följa den förbjudna frukten.

Det kan invändas mot detta förslag, att man borde reda sig lika
godt utan spritvaror som med att hafva dessa o. s. v. Det är visserligen
sant, men då det nu är lofligt i vårt land i allmänhet att använda dessa
varor, så hvarför icke äfven i lappmarken?

Till sist vill jag nämna, att äfven flertalet helnykterhetsvänner hafva
förklarat, att de anse detta lagstadgande olämpligt och gagnlöst.

Vederbörande kronobetjening har äfven mycket stora svårigheter
genom detta att så mycket af oloflig vara införes. Stora oegentligheter
med afseende å beslag hafva äfven förekommit, ty då länsmannen velat
åt kända lönkrögare för att taga varan i beslag, har det ofta träffat en
annans, som till eget husbehof skulle taga hem något litet af berörda
vara o. s. v.; och detta har åstadkommit många tråkigheter.

Att något strängare och effektivare straff'' skulle drabba lönkrögare
än hvad som nu kan ådömas dem, det skulle visst blifva till gagn, särskild!
för sådana platser som de förutnämnda, men fri-införsel anser jag
borde vara tillåten.»

Med anledning af en vid 1890 års riksdag väckt motion om utsträckning
till samtliga lappområden i riket af gällande förbud emot införsel
af spirituösa i lappmarkerna lemnade ett af Andra Kammaren för nämnda
motions behandling tillsatt tillfälligt utskott en utredning i ämnet, hvilken
utredning bevillningsutskottet tillåter sig här återgifva. Det tillfälliga
utskottet anförde:

»Den till ämnet hörande lagstiftning torde kunna sammanfattas uti
följande:

1) Kanyl, förordningen den B oktober 1723 »om Lappländernes flitiga
undervisning i Christendoinen och Scholors inrättande i orten», genom
hvilken kongl. förordning stadgas, »att thet otidiga bränvinsmångleri och
supande under Marknadstider då Prediko Ämbetet bäst har tillfälle the
för kiöbenskaps skuld församlade Lappländare att undervisa, förbiudes

Bevillning sutskottets Betänkande N:o It.

alldeles, så att ingen Bårgare eller annan får sälja, skiänka eller emot
waror förbyta något Bränvin till någon Lappländare, innan Marknaden
är sluten och afhyst, hvarå Krono Betjänterne vid hårdt ansvar böra
hafva noga uppsickt».

2) Två kong! bref den 3 december i 710, det ena till landshöfdingarne
i Öster- och Vesterbotten samt Gefleborgs län samt det andra till
direktionen öfver lappskolemedlen. Genom dessa kongl. bref förbjudes
— enär kongl. förordningen den 3 december 1723 icke verkat till det
påsyftade ändamålet — »all bränvinsuppförsel samt säljande och skänkande
i Svenska Lappmarkerne både vid. under och emellan marknaderne och
det vid 100 daler silfvermynts vite jemte varans konfiskation.»

3) Tvä Icongl. bref den 29 november 1713, det ena till landshöfdingarne
i (ister- och Vesterbotten samt Gefleborgs län och det andra till
»direktionen öfver Ecklesiastique Werketi Lappmarken», uti hvilka kongl.
bref det under den 3 december 1740 utfärdade förbud i så måtto förnyas,
att »eho, som befinnes uppföra, sälja eller skänka bränvin i Svenska Lappmarkerna
antingen vid, under eller mellan marknaderna, densamma skall
till 100 dir Smts: vite jemte varans konfiskation vara förfallen».

4) Kongl. bref vet den 19 mars 1715 till direktionen öfver ecklesiastikverket
i Lappmarken, uti hvilket bref — sedan bemälde direktion anmält,
att, uppå initiativ af presterskapet i Asele lappmark, mellan der boende
nybyggare och lappallmoge öfverenskommits, att ingen der boende egde
frihet antingen att sjelf tillverka eller från andra orter införa eller »hos
sig inkomma låta)) något slags bränvin, äfvensom att ingen dit resande
finge med sig föra något bränvin antingen till eget eller andras behof
under hvad namn som helst — Kongl. Maj:t berörde öfverenskommelse
»till underdånig efterlefnad confirmerat och stadfäst», dock att förordnandet
angående 100 daler silfvermynts pligt på bränvins införande samt
säljande och skänkande till lappska nationen derigenom icke ändrades eller
upphäfdes.

5) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 7 juli 1752, som uti
§ 36 innehåller bland annat: att Vester bottniska städerna lemnades tillsvidare
och på försök frihet att en dag »efter det ombytet eller marknaden
i Lappmarken vore förbi och aflyst få sälja till Lapparne erforderligt
bränvin»; dock med vilkor, att, om någon af bemälda städers borgerskap
eller någon annan under hvad sken och förevändning som helst
fördristade sig att förr, än nästa dag efter det marknaden blifvit aflyst
utlemna eller sälja något bränvin till lappallmogen, densamma icke

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

allenast skulle vara förfallen till 20 daler silfvermynts böter utan ock
vara förlustig af den friheten att vidare få besöka denna marknad med
lappallmogen.

6) Kongl. bref vet den 9 januari 1765, hvarigenom, efter det direktionen
öfver ecklesiastikverket i Lappmarken framhållit angelägenheten deraf,
att de s. k. årliga bränvinsmarknaderna der uppe i orten ej dädanefter
finge anställas på de dagar, som föreginge någon sön-, högtids- eller bönedag,
Kongl. Maj:t till denna framställning samtyckt.

7) Kongl. brefvet den 29 november 1839 till konsistorium i Hernösand,
genom hvilket bref till gällande kraft och behörig verkställighet återupplifvades
de genom kongl. brefven den 3 december 1740 och den 29
november 1743 meddelade föreskrifter sålunda, att införsel och försäljning
af bränvin i lappmarkerna förbjödes vid det deri bestämda vite af trettiotre
riksdaler 16 skillingar banko och den olofligen införda eller försålda
varans konfiskation.

8) Kongl. brefvet den 15 december 1818 till kongl. generaltullstyrelsen
med flere, genom hvilket förklarades, att det den 29 november 1839
meddelade förbud skulle anses gälla icke blott bränvin af säd, potatis
eller andra jordfrukter, utan ock de arter af bränvin, som förekomme
under namn af cognac, rum och arrak.

9) Kongl, brefvet den 21 december 1860, till befallningshafvandena uti
Vesterbottens, Norrbottens och Jemtlands län samt konsistorium i Hernösands
stift, genom hvilket kongl. bref, uppå framställning af Lycksele
församlings invånare, förordnades att kongl. brefven den 29 november
1839 och den 15 december 1848 skulle, hvad Lycksele socken anginge,
till all kraft och verkan upphöra.

10) Kongl. brefvet den 2 maj 1873 till länsstyrelsen i Vesterbottens
län, hvarigenom Kongl. Maj:t förklarat bland annat, att Fredrika socknemäns
ansökan, att de genom kongl. brefven den 29 november 1839 och
den 15 december 1848 meddelade förbud måtte upphäfvas, hvad anginge
Fredrika socken, icke till någon åtgärd föranledde.

Med lappmarker - förstods ursprungligen endast de för den nomadiserande
lappbefolkningen territorielt afskilda, inom Lappland belägna områden,
hvilkas gränser uppgingos och bestämdes under förra århundradet.
Dessa lappmarker utgöras af:

a) inom Norrbottens län:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

Torneå lappmark om 19,852 qv.-kil. och med 1,505 nomadlappar,

Lule » » 36,385 » » » 1,262 » ,

Pite » » 21,175 » » » 1,017 » ,

varande eu mindre del af sistnämnda lappmark belägen inom Vesterbottens
län;

b) inom Vesterbottens län:

Ume eller Lycksele lappmark om 20,631 qv.-kil. och med 802
nomadlappar, och

Asele lappmark om 15,840 qv.-kil. och med 534 nomadlappar.

Inom Jemtlands län (Jernband och Herjeådalen) har deremot icke
funnits någon från länets öfriga delar territorielt afskild lappmark. Vid
pågående afvittringar — hvilka förrättningar hafva till ändamål bland
annat att skilja kronans marker från enskildas egor, att af de förra tilllägga
svaga hemman fyllnad i deras behof samt att bereda tillfälle till
nya hemmans anläggande å kronoallmänningar och öfverloppsmarker —
hafva emellertid inom Jemtlands län blifvit lapparne tilldelade de s. k.
skattefjellen, hvilka för det mesta utgöras af högre fjellsträckningar, äfvensom
de emellan dessa skattefjell inskjutna smärre dalgångar, som lapparne
äro nödsakade att beträda för att tillgodogöra sig betet å skattefjellen.
Denna lapparne tilldelade mark, som i det närmaste bildar en sammanhängande
landsträcka långs Jemtlands gräns emot Norge, har blifvit kallad
»Jemtlands lappmark» och sönderfaller i två lappmarker; Föllinge
lappmark med 437 nomadlappar och eu sammanlagd skattefjellsareal
inom Frostvikens och Föllinge socknar samt Hotagans kapell af 3,546
qv.-kil. samt Under sakers lappmark med 218 nomadlappar och en areal
af 3,850 qvadratkilometer, belägen inom Offerdals, Kalls, Åre, Undersåkers,
Hallens och Ovikens socknar. — Uti lagen den 5 juni 1886 angående
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige benämnas dessa
inom Jemtlands län belägna marker icke för lappmarker utan för »de i
Jemtlands län för lapparna afsätta land».

I sammanhang härmed förtjenar att erinras, att äfven inom Kopparbergs
län torde komma att för lapparna afsättas sådana land. Sedan uppå
Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Riksdagen 1887 medgifvit, att
behållna afkastningen af skogsafverkning på renbetesfjellen inom Jemtlands
län finge användas till förvärfvande af mark för utvidgning af nämnda
renbetesfjell i afsigt att bereda lapparna nödigt utrymme för renskötseln
under tiden från maj till september, uppstod nemligen fråga, att den inom

Bevillningsutskottets Betänkande N:o ll.

Kopparbergs län belägna Särna norra kronopark, hvilken gränsade intill
det i Herjeådalen liggande Rutfjellet, skulle få användas vid indelning åt
lappar i Jemtland. I nådig proposition den 25 april 1889 begärde till
följd häraf Kongl. Maj:t Riksdagens förklarande, att förenämnda bestämmelser
angående förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen i
Jeintlands län icke måtte innebära hinder att af de för sådant ändamål
afsedda medel bestrida kostnaden för inköp af mark, som, ehuru belägen
utom länets gränser, vore behöflig för utvidgning af nämnda renbetesfjell;
och till hvad Kongl. Maj:t sålunda hemstält har Riksdagen enligt skrifvelse
den 18 maj 1889 lemnat sitt bifall.»

På hemställan af ofvannämnda tillfälliga utskott anhöll Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 maj 1890 att, då det syntes vara
uppenbart att samma skäl, som föranledt förbud mot införsel af bränvin
i Norrbottens och Vesterbottens lappmarker, jemväl förefunnes för förbud
mot införandet af denna dryck i öfriga lappområden, Kongl. Maj:t täcktes
förklara Kongl. brefven den 29 november 1889 och den 15 december
1848 tillämpliga äfven i afseende å de för lapparna inom Jemtlands och
Kopparbergs län afsätta land.

Enligt de till justitieombudsmannen ingifna, vid justitieombudsmannens
till 1895 års riksdag aflåtna embetsberättelse fogade uppgifter från
kongl. statsdepartementen rörande behandlingen af Riksdagens hos Kongl.
Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar, har Kongl. Maj:t vid
ärendets föredragning den 31 december 1894 funnit Riksdagens berörda
skrifvelse icke till någon vidare åtgärd föranleda.

Förutom ofvan omförmälda motion vid 1890 års riksdag hafva flere
framställningar i förevarande ämne gjorts till Riksdagen, och anser sig
utskottet böra redogöra äfven för dessa framställningar:

I ett af bevillningsutskottet vid 1891 års riksdag afgifvet utlåtande
förekom följande:

»I det lagförslag, hvaraf Kongl. Maj:ts till 1885 års riksdag aflåtna
proposition angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. åtföljdes,
förekom efter § 57 följande punkt:

''Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller hvad
derom särskilt är stadgadt.’

I afseende härå har dåvarande herr statsministern till statsrådsprotokollet
yttrat:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

''Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 november
1839 och den 15 december 1848 införsel och försäljning af bränvin och
andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna, men att,
sedan i ett särskildt mål Kongl. Maj:t i högsta domstolen genom utslag
den 9 november 1876 åt föreskrifterna i ämnet gifvit en sådan tolkning,
att införsel af bränvin i Lappmarken icke vore straffbar, derest icke försäljning
af den införda varan tillkomme, och denna tydning af författningarna
sedermera blifvit af domstolarne tillämpad, kronobetjeningen
derefter ansett sig icke med framgång kunna väcka och utföra något åtal
emot bränvins eller andra rusdryckers införande i Lappmarken, har dii’ektionen
för svenska missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29
april 1880 hemstält, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att
förberörda nådiga bref fortfarande ega gällande kraft och att följaktligen
den, som beträdes med införsel eller försäljning i Lappmarken af bränvin
eller öfriga rusdrycker, gör sig förfallen till det stadgade vitet jemte
varans konfiskation.

Sedan denna underdåniga skrifvelse afläts, har emellertid högsta domstolen
i ett annat mål, afdömdt å högsta domstolens båda afdelningar
samfäldt den 6 november 1S84, under åberopande, att införsel till Lappmarken
af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 november 1839
vid vite förbjuden, dömt en person, som erkänt, att han år 1875 till
Sorsele socken i Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte det kärl, hvari
det förvarats, tagits i beslag, att utgifva det stadgade vitet samt förklarat
i beslag tagna bränvin och kärl förbrutna. Vid sådant förhållande, och
då man väl lärer få antaga, att den af högsta domstolen sålunda tilllämpade
grundsats, hvilken blifvit i domstolens minnesbok antecknad, hädanefter
kommer att lända till efterföljd vid domstolarne, torde den af
direktionen för svenska missionssällskapet i underdånighet gjorda framställning
icke böra föranleda till annan åtgärd, än att i bränvinsförsäljningslagen
lemnas uttrycklig hänvisning till det i särskilda författningar
meddelade förbudet mot införsel af bränvin i Lappmarken.’

Vid samma års riksdag hade herr Hellgrén i en inom Andra Kammaren
väckt motion, under åberopande att missbruket af rusgifvande
drycker ingalunda hämmades genom stiftandet af sådana lagar, som befolkningen
på allt sätt komme att kringgå och som omöjligen kunde
handhafvas eller för sin orimlighet efterlefvas, hemstält, att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att nu gällande

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 9.

förbud mot införsel af bränvin och andra spritdrycker i Lappmarken måtte
upphöra att vara gällande.

I det utlåtande, bevillningsutskottet i ämnet afgaf, yttrades:

''Utskottet har tagit kännedom om svenska missionssällskapets ofvanberörda
underdåniga skrifvelse jemte dertill hörande handlingar och dervid
inhemtat, att den i samma skrifvelse gjorda framställning blifvit tillstyrkt
af Konungens befallningshafvande i Vesterbottens och Jemtlands län, hvaremot
Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, sedan vederbörande
kommunalmyndigheter blifvit hörde och uttalat sig i olika rigtningar, för
sin del tillstyrkt ifrågavarande införselsförbuds upphäfvande.

Den sålunda föreliggande utredning har utskottet icke funnit lemna
den ledning för omdömet, huruvida bibehållandet af här afsedda bestämmelser
må anses önskligt eller icke, att utskottet derå velat grunda
ett bestämdt uttalande i ämnet. Vid sådant förhållande, och då samma
bestämmelser tillkommit på administrativ väg samt sålunda kunna, om
och när Ivongl. Maj:t pröfvar skäligt, på enahanda sätt upphäfvas, har
utskottet icke ansett sig böra tillstyrka bifall till herr Hellgréns ifrågavarande
motion. Men å andra sidan har utskottet, i betraktande af de
betänkligheter emot införselsförbudets bibehållande, som nu blifvit uttalade,
icke trott det vara lämpligt att nu åt detsamma bereda helgd af
lag, stadgad af Konung och Riksdag gemensamt.

Till följd häraf har utskottet ansett den i det Kongl. förslaget efter
§ 57 intagna punkt angående ifrågavarande införselsförbud böra utgå.’

I enlighet härmed blef ock punkten ur förordningen utesluten.»

Vid 1891 års riksdag väckte herr Hellgrén ånyo motion i ämnet.
Bevillningsutskottet erinrade vid behandlingen af denna motion, att ifrågavarande
Kongl. bref blifvit i hvad de rörde handelt med spritdrycker
upphätda redan genom kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin in. m. den 18 januari 1855, hvadan således dessa
Kongl. bref ej mera egde tillämplighet annat än i fråga om införsel
till lappmarkerna af spritdrycker. Vidare yttrade utskottet, bland annat,
att då, i följd af Riksdagens år 1890 gjorda framställning, fråga om utsträckning
af förbudet mot införsel af spritdrycker till lappmarkerna ännu
vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, samt den angående denna fråga
skeende utredning finge antagas skola gifva vid handen, huruvida förbudets
bibehållande i allmänhet vore att anse såsom behöflig^ och önskvärdt
eller icke, ansåge sig utskottet, som fortfarande vore i saknad af
Bill. till Iliksd. Prat. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

tillräcklig ledning för omdömet i detta afseende, icke böra afgifva ett
bestämdt uttalande i detta ämne; hvadan och då Kongl. Maj:t vore oförhindrad
att, om och när Kongl. Maj:t så pröfvade skäligt, upphäfva bestämmelserna
om förbudet, utskottet för det dåvarande icke funne skäl att
tillstyrka förbudets borttagande.

Motionen föranledde ej heller till någon Riksdagens åtgärd.

Ifrågavarande stadganden, hvilka innefatta en för lappmarkerna gällande
undantagsbestämmelse, hvarigenom vid vite förbjudes att dit införa
spritdrycker, hafva tillkommit under tider, då förhållandena i dessa trakter
voro väsentligen olika mot i öfriga delar af riket. Lappmarkerna beboddes
till hufvudsaklig del af lappar, hvilka voro sedan gammalt kända
såsom mycket begifna på förtärandet af starka drycker, och invånarnes
kringflackande lif samt de synnerligen dåliga kommunikationerna lade
stora hinder i vägen för en verksam kontroll öfver spritdrycksförsäljningen.
Under sådana tider kunde ett införselförbud hafva sitt berättigande
och var måhända den enda utvägen att hämma förtäringen af spritdrycker
bland befolkningen. Under de senaste årtiondena har emellertid
olikheten mellan lefnadsförhållandena i lappmarkerna och i öfriga landsdelar
allt mer utjemnats hufvudsakligen genom de i så hög grad förbättrade
samfärdsmedel, som kommit de nordliga delarne af riket till
godo och hvilka beträffande lappmarkerna, synnerligast de i Norrbottens
län belägna, haft till följd upprättandet derstädes af stora industriella
verk och en deraf härledd, särskildt under de senaste åren betydande inflyttning
från angränsande landsdelar. Till belysning af denna inflyttnings
omfång tillåter sig utskottet med stöd af den officiella statistiken
meddela, att folkmängden i de inom Norrbottens län belägna lappmarker
utgjorde år 1880 13,557 personer, deraf 3,554 lappar, och år 1890
16,950 personer, deraf 3,807 lappar. Af lapparne voro emellertid år
1890 blott 2,580 nomader. Den 31 december 1895 hade folkmängden
i de inom Norrbottens län belägna lappmarker stigit till 20,868 personer.

Utskottet anser derför, att giltiga skäl ej längre förefinnas för bibehållandet
af ifrågavarande undantagsstadganden, utan att tiden nu är inne
att lappmarkerna blifva i förevarande hänseende likstälda med rikets öfriga
delar. Utom det att detta synes utskottet vara med billighet och
rättvisa öfverensstämmande, väntar utskottet deraf äfven att sedligheten
befrämjas, ty ett absolut förbud mot införsel af spritdrycker till en ort

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

måste, såsom af erfarenheten bekräftas, med nödvändighet medföra förbudets
öfverträdande, hvaraf åter följer bristande aktning för lagarnes
helgd, då dessas efterlefvande ej kan upprätthållas. Om åter tillfälle
lemnas befolkningen att på lagligt sätt åtkomma spritdrycker, medför
detta, bland annat, den stora fördelen, att frestelsen till anskaffande af
spritdrycker på oloflig väg minskas och myndigheterna blifva i stånd att
utöfva en effektiv kontroll öfver försäljningen.

Ehuru utskottet sålunda för sin del är af den åsigt, att ifrågavarande
Kongl. bref både böra och kunna upphäfvas, har utskottet likväl
ansett de af motionären föreslagna ordalagen böra bibehållas i den
skrifvelse, som, i händelse af bifall till motionens syfte, skulle komma att
af Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtas, enär vid användande af dessa ordalag
det synes antagligt att, på sätt utskottet anser önskligt, vederbörande
myndigheter och lappmarkskommuner lemnas tillfälle att i frågan sig
yttra, innan Kongl. Maj:t deruti fattar beslut.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

4:o) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida icke kongl. brefven den 3 december
1740, den 29 november 1743 och den 29 november
1839 om förbud emot införsel af bränvin till lappmarkerna
lämpligen böra upphäfvas.

Till utskottet har derjemte hänvisats en inom Andra Kammaren af
herr G. A. E. Kronlund väckt motion, n:o S6, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till ändring i förordningen
angående försäljning af bränvin in. m. i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser
vid återfall i förseelse mot förordningen. För behandling
af denna motion har utskottet ansett nödigt sammanträda med lagutskottet;

Bevillnings utskottets Betänkande N:o 9.

och lärer det sålunda sammansatta utskottet, jemlikt § 47 riksdagsordningen,
häröfver afgifva särskildt utlåtande, hvilket bevillningsutskottet lar

5:o) för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 mars 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. Cavalli.

Bevillningsutslcottet.s Betänkande N:o .9.

Reservationer:

vid punkten l:o) af herrar G. Jansson och il. Eriksson;

vid punkterna 2:o) och 3:o)

dels mot utskottets motivering af herrar Gavatti, Stephens och friherre
Klingspor,

dels ock af herr CoUander, som anfört:

»Ehuru jag varit ense med utskottet om beslutet att afstyrka de
föreliggande motionerna, n:o 28 af herr J. Anderson i Tenhult, att Riksdagen
måtte besluta eu annan fördelning af bränvinsförsäljningsafgifts- och
vinstmedlen än den nu gällande, samt n:o 88 af herr G. Jansson i Krakerud
in. fl., att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utredning angående indragning af bränvinsförsäljningsafgifts- och vinstmedlen
till statskassan, samt äfven i väsentliga delar biträder den motivering,
som utskottet för dessa sina beslut anfört, så har jag likväl inom
utskottet dervid gjort det skiljaktiga yrkandet, att utskottet med afstyrkande
af motionerna, såsom dessa blifvit motiverade, bort hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning
af dessa ofta återkommande frågor.

Mina motiv för en dylik hemställan äro följande. Tvenne olika
meningsströmningar hafva under årens lopp framträdt rörande behofvet
af ändring i bestämmelserna af fördelning af berörda afgifts- och vinstmedel.

Den ena företrädes af nykterhetsrörelsen, för hvilken det i främsta
rummet gäller att minska kommunernas intresse för bränvinsutskänkning
och minuterings bedrifvande, samt derför nitälska för att åtminstone större
delen af de andelar af berörda medel, som nu tillkomma stadskommunerna,
måtte till statskassan indragas.

Den andra strömningen härleder sig från landskommunernas måhända
i någon mån berättigade önskan att erhålla en större andel af dessa medel,
än de nu åtnjuta.

Bevillninysutskottels Betänkande N:o .9.

Om man nu ock, från båda dessa synpunkter sedt, kan känna sig
benägen att lyssna till krafven på ändring af fördelningsgrunden, så bör
det ju vara uppenbart, att om en ändring skall beslutas, så bör ej allenast
densamma föregås och grundas på en omfattande allsidig utredningrörande
de kompensationer af ena eller andra slaget till stadskommunerna,
såsom för bekostandet af rättsväsende, polisbevakning in. m., hvilka de
kunna vara berättigade att erhålla, om en större eller mindre del af den
andel af ifrågavarande medel, som de nu åtnjuta, skall tagas ifrån dem,
utan bör äfven pröfvas, huruvida de ofvan påvisade båda strömningarnas
kraf på ändring kunna tillgodoses, men derjemte är det ju oafvisligt, att
om man sålunda ville för ena eller andra syftemålet taga från städerna
åtminstone största delen af hvad dem nu tillgodokommer, så måste naturligtvis
den frågan äfven lösas på hvad sätt denna försäljning skulle
utöfvas och skötas, då den skulle öfvergå från att vara en kommunernas
till en statsinstitution ungefär af likartad natur med t. ex. tullverket,
posten etc., enär man ju tydligtvis ej kan begära, att stadskommunerna
skola åtaga sig handhafva denna ganska svåra och obehagliga försäljningsaffär
utan någon ersättning, eller att, så att säga, nödgas »tröska för bara
halmen».

Från icke allenast de nu angifna, utan många andra, än betydelsefullare
synpunkter sedt, anser jag, medan tid är, att en allsidig utredning
härom bör komma till stånd, innan man besluter sig för att vidtaga
ändring i nu gällande bestämmelser om berörda bränvinsmedels fördelning,
och särskildt måste jag härvid, med hänsyn till stadskommunernas framtida
sanna ekonomiska intresse, vara angelägen om och särskildt betona
vigten af att en eventuel indragning af stadskommunernas nuvarande inkomster
af bränvinsmedel icke må plötsligt ske utan försiggå under eu
tillräckligt lång tid. på det att de må beredas rådrum att kunna ackomodera
sin ekonomi efter de sålunda ändrade inkomstförhållandena.

Rättvisan och billigheten häraf motiveras af det sakförhållandet, att
stadskommunerna bland annat utvecklat och bidragit till kommunikationsväsendets
främjande i långt högre grad än landsbygden, hvilken dock åtnjuter
samma förmån af dessa samfärdsinedlen som städerna, men stadskommunerna
delvis kunnat grunda sådan större offervillighet på befintligheten
af de betydande inkomster, som de ega uti bränvinsmedel.

Jag är ock öfvertygad om att en sådan utredning och ett derpå
grundadt moget beslut å Riksdagens sida skulle i hög grad främja ett,
efter min åsigt, mycket eftersträfvansvärdt mål, att utjemna de ej berät -

Bevillningsutskottets. Betänkande N:o 9.

tigade, men ofta framhållna stridiga intressena mellan stad och landsbygd,
enär dessa båda böra, rätt uppfattadt, endast hafva gemensamma intressen
att bevaka.

Det faller af sig sjelft, att man med dessa åsigter, som jag nu uttalat,
måste yrka afslag på herrar Andersons och Janssons föreliggande
motioner, såsom omöjliga att bifalla innan den allsidiga utredning, som
jag antydt, förefinnes. Jag har derför inom utskottet framstält följande
yrkande, som jag vidhåller, nemligen,

att Riksdagen ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla om en allsidig utredning rörande de förhållanden,
som här ofvan påpekats, samt till Riksdagen
inkomma med den framställning, hvartill Kongl. Maj:t
finner den gjorda utredningen böra föranleda.»;

vid punkten 3:o)

af herrar G. Jansson och S. M. Olsson, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till herr Janssons m. fl. motion;

af herrar Lundström och Göransson, hvilka anfört:

»Vid betraktande af den förmånligare ställning landsbygdens kommuner,
jemfördt med städerna, intagit i fråga om upplåtande af försäljningsställen
för spirituösa drycker, hafva vi ej kunnat frångå den uppfattningen
att ett nedbringande af den inkomst, stadskommunerna åtnjuta
genom bränvinshandteringen, skulle föranleda till minskad konsumtion af
spritdrycker. Vår mening är, att, derest eu af Kongl. Maj:t företagen utredning
föranledde bränvinsmedlen ssuccessiva indragning till staten, skulle
följden deraf blifva, att städerna i likhet med landsbygden i ganska betydlig
mån inskränkte handeln med spirituösa. Visserligen skulle i början
indragningen medföra en minskning i städernas inkomst, men i samma
mån rusdryckshandelns inskränkning medförde superiets aftagande,
skulle denna förlust utjemnas genom de lindrigare utgifter som deraf
blefve en följd. Då bruten helsa, fattigdom, oordningar och brott i många
fall äro en mer eller mindre tydlig frukt af dryckenskapen, följer deraf,
att stadskommunerna genom bränvinshandelns koncentrering i städerna
tillskyndats kostnader för polisvård, sjukvård och fattigvård i betydligt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

högre grad än hvad fallet skulle hafva varit, om denna handel derstädes
varit så inskränkt, som hvad förhållandet är å landsbygden. Att det med
utgifterna för polis-, sjuk- och fattigvård i verkligheten förhåller sig på
förenämndt sätt, kan man finna deraf, att då kostnaderna för denna vård
i städerna 1898 belöpte sig till 8,69 kronor per invånare, var motsvarande
utgift för landsbygden samma år endast 2,94 kronor. Samma år var antalet
undestödstagare i procent af befolkningen 8,24 i städerna mot 4,50
å landsbygden och fattigvårdskostnaden per invånare 4,63 kronor i städerna
och 1,84 kronor å landsbygden. Då kommunalutskylderna i sin
helhet förutnämnda år voro per invånare å landsbygden 6,77 kronor mot
15,91 kronor i städerna, finner man deraf att då en stadsbo för polis-sjukoch
fattigvård betalar mer än 3 gånger så mycket som en landsortsbo,
så uppgå öfriga kommunalutskylder för den förre icke till dubbla beloppet
af hvad den senare betalar.

Då vi såväl från ofvan antydda som ur flera synpunkter finna
frågan om bränvinsmedlens indragning till statsverket vara af den vigt,
att den förtjenar hänskjutas till Kongl. Maj:t för utredning, hafva vi
inom utskottet ansett, att herr G. Janssons med flere motion n:o 88 bort
tillstyrkas.»

samt af herr H. Eriksson, som anfört:

»Att den fördelningsproportion af så väl bränvinsförsäljningsafgifterna
som af den å handeln med dessa varor uppkomna nettovinsten enligt 22
§ i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin in. m. —
under den förutsättningen att kommunerna såsom sådana skola uppbära
dessa inkomster, undantagandes de andelar, Indika utgå till landsting och
hushållningssällskap — icke är baseradt på billighet och rättvisa utan
på godtyckets mindre fasta mark, framgår uppenbarligen deraf, att denna
paragraf indelar samtliga kommuner i fyra kategorier, der hvar och en
erhåller olika andel af dessa medel. Man har visserligen, såsom stöd för
detta mer eller mindre godtyckliga förfarande vid antagandet af denna
paragraf, åberopat, hvad då varande statsministern Temptander vid förslagets
föredragande i statsrådet yttrade till statsrådsprotokollet, nemligen
att städerna behöfde denna andel af dessa medel dels för att ordna bränvinshandeln
och dels såsom en skälig ersättning för alla de omkostnader
och det obehag, som dessa måste vidkännas såsom en följd af ett omättligt
bruk af dessa dycker. Då emellertid ingen torde kunna förneka, att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

det omåttliga bruket af dessa drycker framkallar samma verkningar på
landsbygden som i städerna, och då städerna fått sin andel i och för de
ökade kostnaderna, hvilka blifva en följd af det omåttliga bruket af
dessa drycker, så bevisar detta snarare, att fördelningen borde vara lika
emellan alla de kommuner, der försäljning af bränvin är tillåten, än
tvärtom.

Men om nu denna fördelningsproportion — hvilken jag uteslutande
skärskådat från kommunernas ekonomiska synpunkt för att derigenom
visa, att den från finansiel ståndpunkt saknar giltig grund — icke kan
sägas vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, då man ser den
från kommunernas ekonomiska intresse, så gäller detta i ännu högre grad,
då man skärskådar den ur synpunkten af sedlighet och nykterhet. Denna
godtyckliga fördelning, hvilken bereder våra städer ganska afsevärda inkomster,
skapar hos de kommunala myndigheterna ett aldrig slappadt.
intresse, ett intresse, gående ut på att uppbringa handelsvinsten till det
högsta möjliga, ett intresse, gående ut på att befordra omsättning af denna
vara samt ett intresse, som ytterst utmynnar i att icke försvåra tillgången
af dessa drycker.

Ett kraf, som länge af statsmagterna erkänts och som, då detsamma
kommer i strid med det ekonomiska intresset, borde gå segrande ur denna
strid, är krafvet på sedlighet och nykterhet. Härom yttrade statsrådet Themptander
1883 till statsrådsprotokollet: »vidare fordrar det sedliga intresset,
att staten deraf låter leda sig vid lagstiftningen rörande ordnandet af försäljningen
utaf spritdrycker». Detta kraf i förevarande fall fordrar onekligen,
att staten visserligen må — alldenstund ännu en så stor del af
den svenska nationen begagnar sig af dessa drycker såsom ett njutningsmedel
— tillåta denna affärsverksamhet, men tillåta den endast såsom ett
oundvikligt ondt, men ingalunda för att befordra en så stor konsumtion af
dessa drycker som möjligt, hvilket här vore detsamma som att befordra
dryckenskap; detta vill med andra ord säga, att under det staten tillåter
handeln med dessa drycker, den likväl må se till att försvåra tillgången
af dem; ty derigenom kommer staten dessa karakterssvaga till hjelp; dessa —
hvilka i frestelsens stund, öfverväldigade af njutningsbegäret, sakna den
moraliska kraft och uthållighet, som fordras för att öfvervinna en tillfällig
passion — finna ofta i stundens svårighet att erhålla dessa drycker den
förstärkning, de behöfva, till dess att stormen hunnit lägga sig.

Principen: att försvåra tillgången af spritdrycker — det enda effektiva
sättet att på lagstiftningens väg befordra nykterhet — har redan i hufvudsak

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

realiserats af landskommunerna, i det på få undantag när nästan all handel
med dessa drycker der blifvit förbjuden; och verkningarna deraf hafva,
visat sig vara göda. Den orsak, som i icke ringa grad påverkat myndigheter
och medlemmar af landskommunerna till ett så fullständigt omslag,
att de nu äro för, hvad de förr voro emot, nemligen att borttaga krögare,
har obestridligen varit den omständigheten, att de genom krogrörelsen
uppkomna förlusterna icke ersatts af motsvarande inkomster och
förmåner.

Med dessa fakta för ögonen är det uppenbart, att statsmagterna
hafva att fortgå på den redan inslagna vägen, der handeln med spritdrycker
fortfarande bedrifves. Som jag redan anmärkt, skapa städernas
inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen hos de kommunala myndigheterna
ett intresse för att vinsten af denna handel må bli den högsta möjliga,
något som öfver hufvud taget är beroende af konsumtionen. Då den
väsentligaste orsaken alltså till de kommunala myndigheternas i städerna
alltid visade intresse för denna rörelses bibehållande är den inkomst, som
dessa kommuner erhålla af bränvinsförsäljningsmedlen, och då detta intresse
för bränvinshandelns vara i det väsentligaste är endast en verkan
af denna orsak eller af dessa inkomster, så följer deraf, att, om man vill
bekämpa detta intresse, kan detta ske endast derigenom, att man borttager
den väsentligaste orsaken till detsamma: de städerna tillfallande andelarna
af bränvinsförsäljningsmedlen; ty härigenom försvinner äfven verkan
i samma proportion. Men i så fall varder frågan om sättet och tiden
för lösningen af denna afskrifningsfråga.

Då jag anser, att städernas andel af bränvinsförsäljningsmedlen icke
är baserad på billighet och rättvisa, kan det synas, som om jag rätteligen
borde yrka på en afskrifning utan något som helst vederlag; men andra
omständigheter hafva trädt emellan; och omständigheter och tid skapa
ofta förändrade situationer; dessa städernas inkomster hafva genom förordningen
af 1885 blifvit dem tillförsäkrade; de hafva uppburit dessa
inkomster i mer än ett tiotal af år och de hafva med hänsyn till bibehållandet
af dessa inkomster reglerat sina utgifter för viss framtid; frågan
har alltså inträdt i ett något förändradt läge. Detta förändrade läge gör,
att jag anser, dels att afskrifnings- eller öfvergångstiden bör blifva temligen
lång, dels att städerna må erhålla någon skälig ersättning, som i
första rummet må afse öfvergångstiden, på det att inga skadliga rubbningar
må uppstå i deras finanser.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Då utskottet å sidan 14 säger: »Beröfvar man städerna den vinst,
som för dem uppstår på bränvinsförsäljningen, försvagar man i högst
betänklig grad det intresse, de nu hafva att sköta försäljningen på ett
ekonomiskt förmånligt sätt», så har utskottet dermed visat, att det har
samma uppfattning, som vi, motionärer och reservanter hafva; ty äfven
vi tro, att »intresset» för skötandet af »försäljningen på ett ekonomiskt
förmånligt sätt» försvagas i högsta grad, om inkomsten af dessa medel
indrages från städerna till statsverket. Utskottet anser visserligen, att
denna ökade handelsvinst kan åstadkommas utan att höja konsumtionen;
men för min del är jag öfvertygad om motsatsen; jag anser nemligen
att i nio fall af tio är handelsvinsten beroende af konsumtionens omfattning.
Påståendet, att man, såsom utskottet säger, skulle — förutsatt
att bränvinshandeln ordnades i enlighet med motionärernas förslag —
komma »att återgå till den fria bränvinshandeln, som man på grund af
dess i sedligt afseende så förderfliga verkningar varit så angelägen att
afskaffa», är en konklusion, dragen på grund af falska premisser; ty det,
att formen för en saks tillvaro upphör, förutsätter visserligen, att i och
med detsamma en ny sådan måste skapas; men det bevisar ingalunda,
att hvilken annan form som helst kan träda istället. Utskottets påstående,
att — förutsatt att bränvinshandeln ordnades i enlighet med motionärernas
förslag — »man då skulle äfventyra det sedliga syfte, som det varit nu
gällande bränvinslagstiftnings uppgift att främja, och som den under tiden
för sin tillvaro äfven främjat på ett sätt, som tillvunnit den vårt folks
förtroende och för andra folk framstått såsom ett mönster, värdt att
följa» är från början till slutet ett antagande, som, huru högstämdt det
än kan höras, likväl utgör det mest slående bevis på, huru utskottet kan
se en sak annorlunda än den verkligen är; det vissa är, att denna uppfattning
delas icke af svenska folkets flertal.

Utan att göra anspråk på politisk klarsynthet, anser jag, att denna
fråga, som alltmera tilldragit sig uppmärksamhet och som så ofta återkommit
inför Riksdagen till förnyad pröfning, är en fråga af så rättvis
natur, att den omsider måste af statsmagterna bifallas.

Skulle denna min förmodan vara rigtig, anser jag, att städernas intresse
bäst befordras af dess representanter, om dessa i god tid genom
ett klokt tillmötesgående skaffa städerna i ersättning de förmånligaste
vilkor, vilkor som endast på detta sätt kunna vinnas.

Då af det sagda framgår, att det sedliga intresset rörande bränvinslagstiftningen
kan befrämjas endast genom att försvåra tillgången af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

spirituösa drycker, då vidare detta försvårande af tillgången på dessa
drycker har sitt svåraste motstånd i städernas intresse för att vinsten af
handeln med dessa skall blifva den högsta möjliga, och då detta intresse
för bränvinsrörelsen är i hufvudsak endast en verkan af städernas inkomster
af dessa medel, samt då herr Jansson in. fl. i sin motion föreslagit
att borttaga orsaken till detta städernas intresse: städernas inkomster
af bränvinsförsäljningsmedlen, genom att öfverflytta dem till statsverket;
så har jag af dessa skäl ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
nämnda motion»;

vid punkten 4:o) mot vissa delar af utskottets motivering

af herr G. Jansson, som ansett, att till Riksdagens kännedom bort i
utskottets betänkande intagas två af honom inom utskottet föredragna
handlingar, nemligen

dels en med 213 namnunderskrifter försedd, till riksdagsmannen
herr O. H. Ström stäld skrift, dagtecknad »Gellivare & Malmberget den
22 februari 1897», så lydande:

»Undertecknade vilja härmed vördsamt anhålla det ni, herr riksdagsman,
ville göra allt hvad på eder beror att icke motionen angående upphäfvandet
af införselförbudet af spirituösa till Lappmarken måtte af Riksdagen
bifallas; af det skäl att om detta förbud upphäfves helt säkert
lönkrögeriet med dess förderf bringande och demoraliserande följder i ännu
större skala kommer att tilltaga bland lappar och nybyggare-befolkningen;
ty gifvet är, att risken att få varan konfiskerad samt straffpåföljden
för införsel i stor mån verkat hämmande, hvilket äfven visat
sig på denna plats under den senaste tiden, då kronobetjeningen mera
kraftigt i saken ingripit, så har högst få fall förekommit af insmuggling.

Skulle deremot denna lag upphäfvas, blefve fältet vidöppet för lönkrögarne,
emedan det blir omöjligt för kronobetjeningen med den glesa
befolkning och Lappmarkens stora ytvidd att beifra saken och leda i
bevis om försäljning, då högst två ting förekomma här om året. Af
dessa skäl blir det högst nödvändigt, att förbudet qvarstår och till alla
delar efterlefves, såvida vi ej vilja att rusdryckernas förbannelser helt och
hållet skola dränka Lappmarkens invånare».

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

dels ock ett telegram, inlemnadt i Malmberget den 25 februari 1897,
af följande lydelse:

»Riksdagsman Ström, Stockholm.

Malmbergets befolkning, samlade till ett antal af cirka fyrahundra
å allmänt möte i går för uttalanden angående motionen om införselförbudets
upphäfvande, fattade efter en sakrik diskussion beslut om förbudets
qvarstående.

Kommitterade».

samt af herr Lundström.

Härjemte hafva herrar af Burén och Bergendahl begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i den slutliga behandlingen af de i detta betänkande
omförmälda frågor.

Bill. till Riksd. Prål. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 9 lläft.