Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9 (Betänkande 1896:Bevu9 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Eiksd. kansli den 28 Pebruari 1896, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta
malm och jernmalm.

motioner om exporttull å zink(l:a
A.)

Till bevillningsutskottet hafva blifvit hänvisade fyra särskilda motioner,
innefattande yrkanden om exporttull å malm. Af dessa afser en
från Första Kammaren, n:o 23 af herr C. E. Ljungberg, sådan tull å
zinkmalm, och de tre öfriga, nemligen tva från Första Kammaren,
n:o 11 af herr J. A. Sandberg och n:o 22 af bemälde berr Ljungberg,
samt en från Andra Kammaren, n:o 93 af herrar N. Petersson i Runtorp
och C. F. Petersson i Dänningelanda, exporttull å jernmalm.

I sin ofvanberörda motion, n:o 23 inom Första Kammaren, anför
herr Ljungberg, under erinran om vigten för en sund statshushållning
deraf, att landets naturliga hjelpkällor i möjligaste måtto bevaras och
tillgodogöras inom landet sjelft, hufvudsakligen följande: De i Nerike
och Östergötland belägna dyrbara zinkgrufvorna, de s. k. Åmmebergsfälten,
hade sedan många år tillbaka bearbetats af ett utländskt bolag,
som af denna verksamhet skördade betydande vinst. Bearbetningen
och förädlingen af zinkmalmen egde emellertid endast till mycket ringa
del rum inom landet; största delen af densamma utfördes i ratt tillstånd.
Vårt behof af zinkplåt och dylikt inköptes från utlandet, hufvudsakligen
från Tyskland och Belgien. Åtskilliga förhållanden, såsom att
både utförseln och uppfordringen af zinkmalm under de senaste åren
på det hela taget visat benägenhet att minskas, äfvensom att på senare
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 5 Sami. 1 Afd. 8 Haft. (N:o 9.J 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

tider flera zinkgrufvor nedlagts, torde tyda på en stundande uttömning
af landets förråd af zinkmalm. En exporttull å sådan malm skulle
bereda staten en inkomst och derjemte kunna föranleda malmens förädling
inom landet. — På grund af det sålunda anförda hemställer
motionären,

»att Riksdagen måtte besluta, att å zinkmalm skall vid utförsel
sättas en tull af minst en krona pr 100 kilogram.»

Herr Sandbergs motion, med hvilken den af herrar N. Petersson i
Runtorp och C. F. Petersson i Dänningelanda väckta öfverensstämmer,
är af följande lydelse:

»Vår export af jern och stål befinner sig sedan 1889 i ett högeligen
oroväckande aftagande. En af vårt lands mest betydande exportartiklar
synes vara på väg att alldeles hafva spelat ut sin roll. Nedanstående
tabell visar exportsiffrorna i summa för samtliga slag af jern
och stål under de senare åren.

År 1889 1890 1891 1892 1893 1894

Summa ton............... 321,919 | 284,843 | 268,0741 263,709 | 247,655 J 245,010

Minskning ton ..................307076 16^769 1~365 16J354 2~645

Af ofvanstående tabell framgår, att vår export af jern och stål på
fem år aftagit med 76,909 ton eller i medeltal med 15,400 ton årligen,
hvilken minskning hufvudsakligen drabbar den förut vanliga exportvaran
stångjern.

Om denna nedgång fortsätter i samma skala äfven hädanefter,
skola vi, oaktadt vårt land vidt och bredt är kändt som ett af de jernrikaste
i Europa, ej mera exportera något stål och jern.

Det är gifvet, att, då eu af våra vigtigaste hufvudnäringar sålunda
aftager och småningom borttynar, ingenting annat kan återstå för våra
kraftigaste arbetare än den sorgliga emigrationen.

En redogörelse för vid våra jernbruk anstälde arbetares antal
skulle i detta hänseende säga mer än ord, men ledsamt nog är jag för
närvarande ur stånd att framlägga en sådan. Det är dock en känd
sak, att våra jernbruk mer och mer nedläggas och dess arbetare nödgas
att lemna sina hem för att i Amerika eller i de norrbottniska
grufvorna söka sin utkomst.

Jag kan icke finna någon mera betydande orsak till detta onda
än vår allt mer stigande export af jernmalm. Utländingen har funnit

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 3

det fördelaktigare att till lågt pris köpa råvaran för vårt berömda
svenska jern och sjelf förarbeta den tillsammans med sina ofta nog
eljest odugliga malmsorter än att som förut köpa den relativt dyrare
färdiga produkten — vårt jern och stål.

Nedanstående tabell visar siffrorna i ton för vår export af jernmalm
sedan år 1887.

År 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894

Summa ton 41,985 | 117,350 | 118,573 ! 187,532]J_74,144J_320,071J484j020 | 834,295

Ökning ton 75,365 1,223 68,959 — 13,388 145,927 163,949 350,275

(minskning)

Af denna öfversigt framgår, att vår jernmalmexport, som för närvarande
i rundt tal kan räknas för en million ton årligen, endast på
de senaste tio åren mer än tjugudubblats.

Det säger sig sjelft, att den nytta, vårt land i sin helhet har af
denna stora jernmalmexport, som under de kommande tio åren mycket
väl kan å nyo tiodubblas, om icke ändå mera, är i det hela temligen
obetydlig. Grufvefälten gifva visserligen arbete åt några tusen man
mera, och statens jernvägar erhålla äfven ökade inkomster; men hufvudvinsten
går till de'' utländska köparne, deras mellanhänder, samt till utländska
aktieegare i våra grufvefält. eller i dit anlagda privatbanor.

Skola vi då stilla och tålmodigt åse, huru utländingen suger must
och merg ur vårt fosterland? Skola vi stillatigande tåla, att vårt
fosterland nästan likställes med en halfciviliserad koloni, hvarifrån .utländingen
för vrakpris kan hemta jernmalm i oändlighet för att gifva
sitt eget folk arbetet och vinsten af dess förarbetande till jern- och
stålvaror, hvilka vi sedan sjelfva för dyrt pris ofta måste återinköpa?
En hvar torde lätt inse, ätt långt ifrån allt i detta afseende är som
sig bör.

Frågan har visserligen förut vid 1889 års riksdag förelagts i motioner
af herrar Reuterswärd och de Laval. På grund af flera orsaker,
hvilka dock numera icke förefinnas, blef saken då afslagen.. Landets
verkliga behof af en måttlig exporttull å jernmalm lag då icke heller
i så öppen dag som nu, hvilket äfven framgår af ofvan anförda, jemförelsevis
stora jern- och stålexport för 1889.

Det ligger i sjelfva verket mycket nära till hands att inse, att en
måttlig exporttull å jernmalm måste göra en flerfaldig nytta. Dels erhåller
statskassan årligen millioner i inkomst, dels kan eu måttlig exporttull
på jernmalm icke annat än på det kraftigaste befrämja åter -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

uppblomstringen af vår inhemska, nu så djupt sjunkna jernindustri och
sålunda genom att gifva arbete hindra emigrationen.»

På dessa grunder föreslå herrar Sandberg samt N. Petersson och
C. F. Petersson, att Riksdagen ville besluta att åsätta jernmalm en exporttull
af två kronor pr ton.

I sin ofvan omförmälda motion, n:o 22 inom Första Kammaren,
anför herr Ljungberg:

»Det är anmärkningsvärd^ att, på en tid då man här i landet insett
nödvändigheten att med importtullar främja och mot en öfvermägtig
konkurrens skydda vår förädlingsindustri, intet göres för att åt oss sjelfva
och åt framtiden bevara sådana landets råvaror, af hvilka denna industri
har behof, och hvilka derjemte i och för sig utgöra en rikedomskälla,
som, en gång bortfallen, icke kan ersättas.

Den ohejdade utförseln af jernmalm skadar på det högsta vår
jerntillverkning, bland annat derigenom, att då utländingen får hos oss
hemta den yppersta malm till lågt pris, förädlar han, med sin goda
tillgång på billigt bränsle, densamma hos sig sjelf och undersäljer oss
derefter både utomlands och i vårt eget land.

Det måste äfven betraktas såsom en mindre god hushållning, att
icke säga såsom ett slöseri, att, på en tid då svenska statsverkets
gamla inkomstkällor anses så otillräckliga, att nya måste, till de skattdragandes
ytterligare betungande, uppsökas, vi likväl försmå de ansenliga
bidrag, som statskassan kunde hemta från den stora malmutförseln,
bidrag, som kunde göra alla de påtänkta nya skatterna öfverflödiga.
»

Herr Ljungberg erinrar derefter, att statsmagterna gjort sig skyldiga
till bristande omvårdnad om svenska jernhandteringens intressen,
i det att de från utlandet hemtat jernvägsmateriel till många millioners
värde i stället för att genom inköp af sådana varor inom landet uppmuntra
vår egen jernhandtering, samt att i äldre tider förbud mot export
af malm varit stadgadt i Sverige, hvilket förbud emellertid utbytts
mot en exporttull, som sedermera vid upprepade tillfällen nedsatts och
slutligen upphäfts; hvarefter motionären anför några utdrag ur förhandlingar,
som föregingo beslutet om exporttullens upphäfvande.

Sedan motionären vidare yttrat sig om storleken af malmtillgångarna
i Sverige samt den omfattning, i hvilken brytningen och utförseln
af jernmalm under föregående tider egt rum, anför motionären
ytterligare:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 5

»Att denna stora och ständigt växande tullfria export icke kan utgöra
ett glädjeämne för svenska fosterlandsvänner, är naturligt, då vi,
i stället för att sjelfva bearbeta vårt värdefulla jern, skicka det ifrån
oss till utländsk förädling, och det utan att ens draga någon vinst deraf
för vår statskassa. Men desto mera fröjdar denna export de främmande
nationer, som veta att begagna sig deraf. I »Hamburger Nachrichten»
lästes sålunda t. ex. i Juli 1895: »Tyskland skördar vinsten af Gellivarabergets
jernrikedom. Malmen i detta berg håller i genomsnitt 65 till
70 procent jern, medan de tyska malmerna hålla ungefär 35 procent.
Största delen af G eib varamalm en smältes vid de tyska hytteverken, och
betydelsen af dessa grufvor för den tyska jernindustrien är klar, om
man besinnar, att med samma anläggningar, samma arbetskraft och
samma bränsleåtgång vid Gellivaramalmernas smältning erbålles nästan
dubbel qvantitet jern mot af de fattigare tyska malmerna.» Också utfördes
år 1893 till Tyskland icke mindre än 102,990,000 och 1894:
153,812,000 kilogram; hvarjemte under sistnämnda år utgingo till Storbritannien
85,197,000 kilogram. Ännu större var utförseln till Nederländerna,
nemligen 1894: 573,605,000 kilogram.

Då man klagat, att en utförselstull å jernmalm icke skulle kunna
bäras af den svagare malm, som upptages ur mellersta Sveriges grufvor,
bör ihågkommas, att faran för dessa är ännu större eller mera grundad,
om icke tull åkommer, emedan den ofantliga utströmningen af den 20
å 25 procent bättre Gellivar amalm en annars skulle snart helt och hållet
uttränga den förenämnda malmen ur marknaden, utom det att jernets
förädling är af långt större vigt än en föga värdefull och gifvande grufbrytning.
Sverige bör dessutom icke allt för mycket förstärka den
tillgång på billigt råämne, som i senare tider i utlandet föranledt den
öfverproduktion, som nedtryckt jernprisen äfven för oss. Ju mera malm
vi utskeppa till utlandet, desto mera underhålla vi denna öfverproduktion
och försvaga utsigterna till en god afsättning af vår egen jerntillverkning.
Ju mera vi deremot hålla på vår jernmalm till den tid,
då behofvet deraf i utlandet blir mera känbart — och med den omåttliga
grufbrytning, som i senare tider egt rum i England och Spanien
m. fl. länder, och i hvilken redan, i följd af grufvornas uttömning, eu
afmattning inträdt, kan denna tid icke vara långt borta - desto större
utsigter hafva vi att få gynsammare pris både å vår malm och å tillverkningarne
deraf.

Genom utförandet af malmen ur landet försvinner ett kapital, som
icke kan återförvärfvas; och skall sådan utförsel ega rum, måste den
alltid ske med måtta; men än större skäl till sådan återhållsamhet har

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

ett land som vårt, när det är i besittning af ett sällsynt godt material,
som efter all sannolikhet skall med hvarje år stiga i pris; och det
skulle väl vara höjden af oförstånd att icke genom åsättandet af en
måttlig exporttull bereda oss icke blott nu antydda fördelar, fördelaktiga
pris å både malm och jern, utan äfven en betydlig årlig inkomst för
svenska statsverket.

I förbigående torde äfven få erinras, af hvilken vigt det är, att
icke de stora malmfälten Luossavara och Kirunnavara indragas i jernmarknaden.
Derigenom skulle nemligen icke blott värdet af Gellivaramalmen
nedtryckas, utan äfven ny näring gifvas åt den för vår jernhandtering
så ofördelaktiga öfverproduktionen i utlandet.))

Efter det motionären slutligen, i fråga om exporttullens belopp,
yttrat, att en tullsats af 50 öre pr 100 kilogram utan tvifvel vore mest
lämplig, såväl för beredande af en väl behöflig statsinkomst som för
hämmande af en öfverdrifven export, men att, då man i sådant fall
måhända nödgades fastställa en lägre tull för mellersta Sveriges mindre
jernstarka malm, hvilket möjligen kunde medföra svårigheter, tvekan
kunde uppstå, huruvida icke en tullsats af 30 öre pr 100 kilogram
vore att föredraga, hemställer motionären,

»att Riksdagen måtte besluta, att jernmalm skall vid utförsel åsättas
en tullafgift af minst 30 och högst 50 öre per 100 kilogram».

Hvad först beträffar den föreslagna exporttullen å zinkmalm, inhemtas
från Sveriges officiella statistik rörande myckenheten af senare
årens brytning och utförsel följande:

År.	Bruten malm.	Utförd malm.	Värdet af utförd malm.
	Ton.	Ton.	Kronor.
i 1890 ............	61,843	31,903	1,595,000
1891 ...................	61,591	31,168	1,558,000
1892 ....................	54,981	29,482	1,474,000
1893 ....................	46,623	26,772	1,339,000 \|
1894 .....................	47,029	24,820	1,241,000 \|

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Brytningen af zinkmalm här i landet lärer, enligt hvad i utskottet
meddelats, icke vara så vinstgifvande, att icke möjligen den föreslagna
exporttullen å malmen skulle medföra grufdriftens nedläggande, sjmnerligast
som så rikliga tillgångar på zinkmalm finnas i andra länder,
att den myckenhet, som brytes i vårt land, icke är af stor betydenhet
i jemförelse med dem. En stor arbetsstyrka skulle genom grufdriftens
nedläggande beröfvas sitt arbete och det bolag, som eger grufvorna,
tillfogas stor förlust. Det är ock att märka, att uppgiften i herr Ljungbergs
motion, att största delen af den malm, som brytes här i landet,
utföres i rått tillstånd, icke torde vara fullt riktig. Den malm, som
brytes vid Åmmeberg, undergår nemligen före utförandet en ganska
vidlyftig behandling genom krossning, rostning och vaskning m. m.
Någon utsigt att kunna åstadkomma malmens vidare förädling inom
landet lärer för närvarande icke förefinnas, helst som den svenska zinkmalmen
icke enbart anses lämpa sig för framställande af en del vigtiga
alster af zink. Då härtill kommer, att det bolag, som företrädesvis
bedrifver zinkmalmbrytningen här i landet, utöfvat en särskildt för den
trakten, der zinkgrufvorna äro belägna, gagnelig verksamhet, hemställer
utskottet,

l:o) att herr Ljungbergs motion om åsättande
af exporttull å zinkmalm icke må af Riksdagen bifallas.

Exporten af svensk jernmalm, som under år 1888, det första år
Gellivaremalm utfördes, utgjorde 117,350,000 kilogram, har sedan dess
högst betydligt vuxit och under senare åren utgjort:

1890 ....................... 187,732 ton till värde af 1,877,000 kronor

1891 ....................... 174,148 » » )) » 1,741,000 »

1892 ....................... 320,071 » » » » 3,201,000 »

1893 .................... 484,055 » » » » 4,841,000 »

1894 ...................... 831,395 » » » » 5,820,000 »

Under sistnämnda femårsperiod bär tillverkningen inom landet af
tackjern samt af smidbart jern och stål utgjort,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

a) af tackjern:

1890

1891

1892

1893

1894

b) af smidbart jern och stål:

1890 .................	................ 393,510	ton
1891 .................	............... 396,540	»
1892 .................	................ 395,021	»
1893 .................	................ 392,377	»
1894 ................	................ 372,352	»

456,103 ton
490,913 »
485,664 »
453,421 »

462,809 »

Exporten af stångjern och åtskilliga andra produkter af jernindustrien
har väl under senare åren i icke obetydlig mån minskats, hvaremot
minskningen af jerntillverkningen, såsom af ofvan intagna uppgifter
synes, icke är synnerligen stor. Berörda minskning af exporten
föranledes dock enligt utskottets åsigt icke af den stegrade utförseln af
jernmalm från Sverige och af någon häraf föranledd öfverproduktion i
andra länder, utan beror dels på den under senare tider i hela verlden
rådande tryckta ställningen å jernmarknaden, dels derpå, att det genom
förbättrade metoder blifvit möjligt att äfven utan användande af träkol
framställa en produkt, som för de flesta ändamål är lika tjenlig
som det svenska jernet, dels ock derpå, att stångjern blifvit belagdt
med införseltull, i följd hvaraf större del af det svenska stångjernet
åtgår för landets eget behof än hvad tillförene varit fallet. För
att en exporttull å svensk malm skulle kunna verka hvad motionärerna
önska eller en allmän prisstegring på jern å verldsmarknaden,
måste förutsättas, att de främmande länder, som bedrifva jerntillverkning,
äro eller snart blifva i saknad af lämplig malm, ett förhållande,
som emellertid icke blifvit ådagalagdt. Malmtillgångar finnas på
flerfaldiga ställen och kunna möjligen upptäckas på andra håll i sådan
myckenhet, att den svenska malmen blir alldeles öfverflödig för utlandets
behof. Det skäl, som framför andra skulle kunna tala för jernmalmens beläggande
med exporttull, nemligen faran för att densamma kunde komma
att utsina inom landet, så att tillgång derpå komme att saknas för landets
egna behof, torde icke förefinnas, då tillgångame på svensk jernmalm

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

synas vara nära nog outtömliga, Vid sådant förhållande torde talet om
ett genom exporten försvinnande kapital ej böra tillmätas någon betydelse,
enär, äfven om utförseln komme att mångdubblas, tillräcklig myckenhet
i allt fall skulle återstå; hvaremot om, såsom möjligen genom den föreslagna
exporttullen kunde blifva en följd, utförseln skulle förhindras,
en gifven förlust skulle uppstå genom upphörandet eller minskningen af
de stora inkomster, som derigenom tillföras landet. Malmbrytningen,
synnerligast i Gellivare, gifver arbetsförtjenst åt tusentals personer och
lemnar derjemte staten en; afsevärd inkomst genom fraktafgifter å den
af staten inköpta jernvägen mellan Luleå och Gellivare, hvilka fördelar
äro väl värda att beaktas. Beträffande mellersta delarne af landet skulle,
i anseende till den dervarande för export använda malmens jemförelsevis
mindre värdefulla beskaffenhet, berörda tullsats antagligen verka såsom ett
exportförbud till stor förlust ej mindre för egarne af derstädes belägna
grufvor samt hos dem anstälde arbetare än äfven för de jern vägar, hvilka
genom malmtransporten erhålla en af sina hufvudsakligaste inkomster.
Någon ökning af tackjernstillverkningen skulle sannolikt icke genom
malmutförselns minskande eller upphörande kunna åstadkommas hufvudsakligen
på den grund, att den begränsade tillgången på träkol
icke medgifver en synnerligen förstorad jerntillverkning och allra minst
en masstillverkning af t. ex. gjuttackjern eller andra billiga jernsorter,
för hvilka en stor del, för att icke säga större delen af landets till
export använda malmer torde bäst lämpa sig; hvarförutom träkolets
höga pris i förhållande till stenkol, som i de stora jernproducerande
länderna i dess ställe för samma ändamål användes, utgör ett väsentligt
hinder för de svenska jerntill ver kamé att i dessa billiga produkter
täfla med de utländska.

Utskottet finner väl i likhet med motionärerna, att det vore
synnerligen önskvärdt, om den svenska jernhandteringen, som under
en följd af år lidit genom svåra och tryckande konjunkturer, kunde
upphjelpas, men anser på nu anförda skäl, att den föreslagna exporttullen
ej kan medföra sådan verkan; och om än skäl möjligen under
vissa förhållanden kunde förefinnas att, såsom motionärerna framhållit,
bereda staten någon inkomst genom åsättande af exporttull å
ifrågavarande råvara, anser utskottet dock, i betraktande af de skadliga
verkningar eu sådan tull i ofvan anförda afseenden skulle medföra,
att någon exporttull å jernmalm ej bör åsättas, samt hemställer
derför,

Bill. till Bifall. Prof,. 1896. 5 Sami. 1 Afd. 8 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

2:o) att herrar Sandbergs samt N. Peterssons
och C. F. Peterssons motioner icke må af Riksdagen
bifallas; samt

3:o) att herr Ljungbergs motion om åsättande
af exporttull å jernmalm icke heller må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 28 Februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1896.