Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9 (Betänkande 1893:Bevu9 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

]¥:© 9.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mara 1893, kl. 2 e. in.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till utskottet
hänvisade motioner, som afse ändringar i gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerare
spirituösa drycker den 31 december 1891, får utskottet häröfver
afgifva betänkande.

I en inom Andra Kammaren af herr E. Thermcenius väckt motion,
n:o 191, i hvilken 18 af kammarens ledamöter instämt, har föreslagits:

»att .Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t skyndsamt låta verkställa och för Riksdagen framlägga en
utredning om, på Indika grunder och efter huru lång tids förlopp all
tillverkning och försäljning af distillerade, alkoholhaltiga vätskor för andra
än medicinska och tekniska ändamål må kunna varda helt och hållet
förbjuden.»

Till stöd härför har motionären åberopat de skäl, som anförts i denna
fråga vid riksdagen maj—juli 1887 äfvensom vid 1892 års lagtima
riksdag.

Vid nämnda 1887 års riksdag väcktes af herr E. Nyström inom
Andra Kammaren motion om förbud efter viss tids förlopp af all tillBih.
till Rikstl. Prof. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 9 Höft. (N:o 9). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

verkning och försäljning af distillerade, alkoholhaltiga drycker för andra
än medicinska och tekniska ändamål. Bevillningsutskottet, som behandlade
motionen, hemstälde, att densamma ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Vid nästlidna års lagtima riksdag väckte herr Thermamius i förevarande
ämne ett förslag, med hvilket det nu framlagda är lika lydande.
1 sitt deröfver afgifna betänkande yttrade bevillningsutskottet följande:

»Utskottet finner, att, äfven om det ur synpunkten af landets ekonomiska
förhållande skulle låta sig göra att förbjuda all tillverkning
och försäljning af distillerade, alkoholhaltiga vätskor för andra än medicinska
och tekniska ändamål, det dock icke kunde anses tillrådligt att
göra ett sådant ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt som att förbjuda
förtärandet af spritdrycker. Det skulle dessutom möta nästan oöfvervinneliga
svårigheter att göra ett dylikt förbud effektivt. Äfven det
vackra resultat, som nykterhetsvännerna utan något egentligt ingripande
från statens sida åstadkommit i fråga om nykterhetens befrämjande, utgör
för utskottet ett skäl mot inskränkning af den enskildes sjelfbestämningsrätt
i förevarande hänseende.»

I enlighet med utskottets hemställan beslöto båda kamrarne, Andra
Kammaren efter votering med 98 röster mot 72, att motionen icke skulle
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Då Riksdagen sålunda så nyligen uttalat sig mot ifrågavarande skrifvelse,
hemställer utskottet,

l:o) att herr Thermamii ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 22 af gällande förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin in. in. är af följande lydelse:

§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst
på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande
sätt fördelas:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden; -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

två tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna och
vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för
stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. oinförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas
försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom
hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads
folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje
landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvartdera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften.
Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag aligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat
de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt S 18 är skyldigt
afstå.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,
der chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda
departement af vederbörande afgifvas.

Herr .T. A. Johansson i Strömsberg har i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 187, föreslagit att Riksdagen måtte besluta att ofvan
intagna § 22 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 22.

för Stockholms stad:

a) då bränvinshandel i staden är öfverlåten åt bolag:

sextiofyra hundradelar tillfalla staden;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;

tjugufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyratioåtta hundradelar tillfalla staden;
åtta hundradedelar tillfalla länets hushållningssällskap;
tjugufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag: *

fyratio hundradelar tillfalla staden;
sexton hundradelar tillfalla länets landsting;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landtingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

tjugu hundradelar tillfalla statsverket att ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) då bränvinsJiandeln i staden ej är öjverl&ten åt bolag:

trettiotvå hundradelar tillfalla staden;

sexton hundradelar tillfalla länets landsting;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

tjugufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket att ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

femtiosex hundradelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter
folkmängden;

sexton hundrade''lar till länets landsting;

åtta hundradelar till länets hushållningssällskap;

tjugu hundradelar, som tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift.

1. I köping, der jeinlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna
och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda
för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. oinförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som deponeras i statskontoret, skola genom dettas
försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden, efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma
stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller
hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap
att uppbära hvartdera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna
hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat
de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt
afstå.

Bevillningsulskottets Betänkande N:o 9.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,
der chefen för kongl. finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till
nämnda departement af vederbörande afgifvas.

Till stöd härför har motionären åberopat de skäl, han anfört i en
vid nästlidne lagtima riksdag väckt motion, hvari framstälts yrkande af
enahanda innehåll som det nu föreliggande.

Förslag i sådan rigtning att staten skulle tilläggas andel i inkomsten
af bränvinsförsäljningen hafva till Riksdagen framkommit icke blott nästlidet
år utan jemväl 1891 äfvensom vid flera tillfällen derförinnan.

I de betänkanden, bevillningsutskottet vid 1891 och 1892 årens riksdagar
med anledning af dessa förslag afgifvit, har utskottet afstyrkt desamma
samt dervid åberopat ett af statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anförande till statsrådsprotokollet för den 10 januari 1883,
bifogadt samma års statsregleringsproposition, i denna fråga gjordt uttalande
af hufvudsakligen följande innehåll:

Bränvinets stora betydelse såsom skatteobjekt måste göra det till en
omsorg för lagstiftaren att tillse, att vid ordnandet af den del af skatte O

O 7

lagstiftningen, som till föremål hade bränvinets beskattande, de grundsatser
följdes, hvilka man i allmänhet ansåge böra vara bestämmande för
en varas beskattning, eller att skatten måtte likformigt drabba varan utan
afseende på den person, hvilken förbrukade densamma. Sådan likformighet
egde ruin, då bränvinsskatten iklädde sig formen af tillverkningsskatt
å allt inom landet tillverkadt bränvin. Men likformigheten eller den lika
beskattningen förefunnes icke, om, såsom nu egde ruin, staten beläde
minuthandeln med och utskänkning af bränvin inom landet med skatt,
men lemnade partihandeln obeskattad, och denna olikhet i beskattningen
måste framträda såsom en ännu större oegentlighet, när det vore den försäljning,
hvars afnämare företrädesvis utgjorde de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne,
på hvilka man hide den särskilda högre beskattningen.
Staten hade således ur sin synpunkt och för de ändamål, den genom skatters
uttagande hade att tillgodose, icke någon anledning att behandla
denna konsumtionsartikel annorlunda än andra. Häraf följde, att den för
statens räkning skeende beskattningen af bränvin borde utgå endast af
tillverkningen af varan och att, om staten ansåges höra af denna beskattning
upphemta större inkomst, detta borde ske genom eu höjning af tillverkningsskatten.
Och, från annan sida sedt, hvarför skulle staten under -

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

kasta sig den omvägen att uttaga skatt af försäljningen, då staten på ett
mycket lättare ock mindre kostsamt sätt kunde hemta motsvarande inkomst
genom tillverkningsskatt? Då staten derför öfverlemnade handelsvinsten
åt kommunerna, läge i detta förfarande ett erkännande att staten,
efter att hafva uttagit för sitt behof det belopp, hvarmed staten ansåge
varan böra beskattas, funne billigt att kommunerna erhölle i den vinst,
handeln lemnade, en ersättning för sin direkta medverkan vid handelns
ordnande och ett skadestånd för de uppoffringar, kommunen icke undginge
att vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande. Om således
väl grundade orsaker förefunnes för staten att icke upphemta inkomst af
försäljningen af bränvin, kunde skäl ock anföras för att, då nu försäljningsafgifterna
blifvit öfverlemnade till kommunerna, åt dessa afgifter bibehålla
denna kommunala natur. Under det man nemligen för att på ett
tillfredsställande sätt kunna ordna en stats skatteförhållanden vore temligen
allmänt öfverens om behöfligheten och gagnet af ett skattesystem,
som omfattade ett flertal åt skatter och medgåfve att på olika vägar taga
landets skatteförmåga i anspråk, vore i vår kommunala lagstiftning de
flesta kommuner hänvisade att för sina behof företrädesvis anlita endast
en skatteform och denna hyflande på den direkta inkomstskatten, eller
just den form, som i trots af alla de teoretiska skäl, hvilka kunde andragas
till stöd för dess företräde framför andra skatter, dock faktiskt
icke vore egnad att i längden tjena till grund för uttaxering af skattebelopp,
som för de skattskyldige innefattade en mera känbar uppoffring.
Att till statsverket indraga ifrågavarande, för kommunala ändamål utgående
indirekta skatt borde derför möta en afgörande betänklighet, i all
synnerhet då statens eget behof ej påkallade en sådan indragning. Härtill
komme i öfrigt, att försälj ningsafgifternas indragning till statsverket
kunde, sedan en sådan reform blifvit fullständigt genomförd, medföra den
våda, att man derigenom äfventyrade kommunernas i sedligt syfte vigtiga
medverkan vid bränvinshandelns ordnande.

Då motionären ej ens angifvit något skäl, som borde föranleda ändring
i nästlidna lagtima riksdags i frågan fattade beslut, samt utskottet
ej heller finner anledning föreligga att nu vidtaga den af motionären
påyrkade ändring i förevarande stadgande, hemställer utskottet,

2:o att herr Johanssons ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

§ 10 mom. 1 i bränvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan
tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre
derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften
af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande
och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta
den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden
i kommunalstämman. Denne inhemte, innan April månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å råd pålyst, socknemännens
utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämman
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände,
inom tre veckor från det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden
kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande, jemte eget
utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Ivongl. Maj:ts
befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande och vederbörande länsman till känna.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 109, har herr T. W.
Forsell, med hvilken herrar J. O. Domeij, A. Svensson i Edum och L.
Dahlstedt förklarat sig instämma, föreslagit, att Riksdagen ville besluta, »att
sista punkten i ofvan intagna mom. måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

— — — — Kongl. Maj:ts befallningshafvande kungör derefter, att
sådant förslag blifvit väckt, och förelägger den eller de kommuner, som
hafva något att erinra mot bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma
med påminnelser i målet samt fatte derefter sitt beslut i saken
och gifve det kommunalordföranden inom den kommun, som försäljningsrätten
sökt, samt vederbörande länsman till känna.»

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Med framhållande att mångenstädes inom landet erfarenheten visat,
att medgifven rättighet att inom en kommun försälja spritdrycker kan
Bih. till Rilcsd. Prof. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 9 Raft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

medföra stora olägenheter för angränsande kommuner, att nu gällande
lag af den 31 december 1891, angående försäljning af dylika drycker,
icke lemnar skydd mot detta onda, att denna olägenhet borde i väsentlig
mån motverkas, om angränsande kommuner lemnas rättighet afgifva
yttrande i frågan, innan den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
slutligen afgjordes, och tillbörligt afseende fästes vid dessa yttranden,
väckte jag vid förlidet års lagtima riksdag motion om ändring uti 10 §
1 mom. af förenämnda kongl. förordning i syfte att undanrödja nyss antydda
olägenhet, men denna min motion vann ej understöd af bevillningsutskottet
och afslogs af Riksdagen.

Under motionens behandling inom Andra Kammaren syntes den likväl
hafva sympatier för sig, hvadan jag vågar att förnya densamma.

Jag har emellertid tänkt, att det mål jag åsyftar lättast nås derigenom,
att, sedan handlingarne i ärendet inkommit till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, denna myndighet kungör, att bränvinsförsäljningsrätt
är begärd af den eller den kommunen och förelägger den eller de kommuner,
oberoende af om de äro belägna inom eller utom länet, som hafva
något att erinra mot bifall till begärda försäljningsrätten, att inom viss
tid inkomma med påminnelser, hvarefter Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fattar sitt beslut i saken och gifver det kommunalordföranden uti den
kommun, som rättigheten sökt, äfvensom länsmannen till känna.

Härigenom lemnas icke allenast kännedom om hvilken eller hvilka
kommuner, som sökt försäljningsrätt, utan äfven tillfälle för alla kommuner,
som deremot hafva något att erinra, framhålla sina skäl för afslag,
och härmed synes mig ock i denna fråga allas rätt vara tillgodosedd.»

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes af herr Forsell förslag,
att Riksdagen ville besluta, »att sista punkten af ofvanintagna moment
måtte erhålla följande lydelse:

—--— Konungens befallningshafvande inhemte vidare yttrande

från angränsande kommuner, för hvilka ifrågasatta rättighetens meddelande
kan anses ega större betydelse, samt fatte derefter sitt beslut i saken
och gifve det kommunalnämndens ordförande inom den kommun,
som försäljningsrätten sökt, samt vederbörande länsman till känna.»

På sätt motionären erinrat hemstälde 1892 års bevillningsutskott i
sitt öfver motionen afgifna betänkande, att densamma icke måtte af Riksdagen
bifallas; och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Ett af de väsentligaste skälen för afslag å berörda förslag torde hafva
varit, att detsamma saknade bestämmelser angående från huru många och
från hvilka grannkommuner Kongl. Maj:ts befallningshafvande vore skyldig
att beträffande ifrågasatt rättighet till bränvinsförsäljning infordra
yttrande. Nu föreliggande förslag afviker från det förutnämnda i nyssberörda
hänseende, ity att detsamma ej innefattar skyldighet för Kongl.
Maj:ts befallningshafvande att från vissa kommuner infordra dylika yttranden,
utan allenast innebär att bereda tillfälle åt de kommuner, som
hafva något att erinra mot bränvinsförsäljningsställes inrättande, att härutinnan
till Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifva yttrande.

Då tydligt är — hvad jemväl nästlidet års bevillningsutskott i sitt
rörande förevarande fråga afgifna betänkande framhållit — att, i synnerhet
i de mera tätt bebyggda trakterna af vårt land, hvarest kommunerna
oftast äro mindre till arealen, meddelande af rättighet att försälja bränvin
inom en kommun kan medföra stora olägenheter för angränsande
kommuner, samt, enligt hvad vid ifrågavarande ärendes behandling inom
Andra Kammaren vid nästlidne lagtima riksdag upplystes, missförhållanden
på skilda ställen å landsbygden uppstått särskildt till följd deraf, att
en och annan kommun beslutat sig för att vid medgifvande af rätt till
försäljning af spritdrycker förlägga lokalen för denna försäljning just vid
gränsen till grannkommuner, till stort men och olägenhet för dessa, hemställer
utskottet,

3:o att Riksdagen i anledning af herr Forsells
ifrågavarande motion måtte besluta, att § 10 mom. 1
i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891 skall erhålla
följande förändrade lydelse:

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning
än den, som kan tillkomma innehafvare af gäst*
gifveri, må i socken å landet idkas, göre derom framställning
hos kommunalnämndens ordförande inom
första hälften af mars månad det år, då försäljningen
skall börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet
af samma månad deröfver afgifva yttrande och deri,
om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes,
utsätta den trakt, hvarinom det må ske, hvaref -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

ter yttrandet öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman.
Denne inhemte innan april månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar
å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet. Varder
framställningen af kommunalstämman ogillad, förfalle
frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt,
sände, inom tre veckor från det kommunalstämman
blifvit hållen, ordföranden kommunalstämmoprotokollet
och kommunalnämndens yttrande, jemte
eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
in. Kongl. Maj:ts befallningshafvande kungör
derefter, att sådant förslag blifvit väckt, och förelägger
den eller de kommuner, som hafva något att erinra mot
bifall dertill, att inom viss bestämd tid inkomma med påminnelser
samt fatte derefter sitt beslut i ämnet och gifve
det ordföranden i kommunalnämnden inom den kommun,
som försäljningsrätten sökt, samt vederbörande länsman
till kännas

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 130, har herr
J. Anderson i Tenhult, efter att hafva erinrat, hurusom en vid 1890 års
riksdag väckt motion om förbud efter viss tids förlopp af all tillverkning
och försäljning af distillerade alkoholhaltiga drycker för andra än medicinska
och tekniska ändamål ej vunnit Riksdagens bifall, anfört bland
annat följande:

»Man får ofta höra, ej minst i städerna, att arbetarne sjelfva, äfven
sådana som äro begifna på dryckenskap, uttala den önskan, att spirituösaförsäljningsställena
skulle, om ej helt och hållet afskaffas, åtminstone till
antalet inskränkas, så att krogar med sina vackra skyltar ej stå lockande
i hvarje stadsdel man har att passera. Emellanåt och till och med rätt
ofta hör man arbetare bestämdt förklara, att om de hade afgörandet i
sin hand, skulle lokaler för försäljning af spirituösa snart upphöra att
finnas - till. j Hustrur, mödrar och döttrar uttala sig ännu oftare i samma
rigtning.

v Betänker man, att det är de styrande inom kommunen, som bestämma
öfver utskänkningsställenas antal och rörelsens drifvande, skall

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9,

.13

man finna det helt naturligt, att de söka åstadkomma så stor vinst som
möjligt och sträfva att drifva rörelsen i så stor omfattning som möjligt.
Ty ju större vinsten blir, desto större blir kommunens andel af s. k.
bränvinsmedlen, och ju större aktiekapitalet är, desto större blir summan
af de till aktieegarne utbetalade räntorna; det förra bidrager direkt, det
senare indirekt till att göra de kommunala utskylderna mindre betungande.

Att omsättningens storlek ligger vederbörande om hjertat, saknar man
ej skäl att antaga, då man i åtskilliga städer finner, att krogar anordnas
ej allenast vid hvarje salutorg, än äfven i städernas öfriga delar, och
framför allt i städernas utkanter, der större allmänna vägar tillstöta, eller
i allmänhet på sådana platser inom området, hvarest största trafiken
råder; äfven på landsbygden, der krogar skola inrättas, väljas för dessa
ett läge, som är lämpadt att befordra omsättningen.

Då Riksdagen, såsom ofvan antydes, ej synes vilja vara med om en
lagstiftning för hela riket i den omfattning, som förut nämnda motion
påyrkar, har jag tänkt mig möjligheten af att folket sjelft må erhålla
rättighet att inom de olika delarne af landet afgöra, huruvida det vill
hafva minuterings- och utskänkningsställen inom orten. Detta afgörande
kunde ske på det sätt, att alla välfräjdade män och qvinnor, som fylt
21 år, finge genom omröstning per capita bestämma, huruvida inom kommunen
spirituosaförsäljning skulla få ega rum eller icke, samt, om sådan
försäljning medgifvits, på enahanda sätt fastställa försäljningsställenas antal;
jag tror att många samhällen då skulle befrias från krogrörelse.
Men det vore ej nog att stads- och landskommuner, hvarest fråga uppstått
om inrättande af nya eller bibehållande af redan befintliga försäljningsställen,
finge utöfva en sådan rösträtt, utan äfven angränsande kommuner
och sådana, som äro belägna på visst afstånd, t. ex. på mindre än
en mil, borde af lätt insedda skäl ega att deltaga i omröstningen, hvarvid
deras röster skulle åtnjuta samma värdeberäkning som den förstnämnda
kommunens, hvilken frågan närmast gälde.»

Med anledning af hvad sålunda anförts hemställer motionären, »att
Riksdagen må besluta, att inga nu befintliga eller ifrågasatta nya spirituösaförsäljningsställen
inom eu kommun må efter viss tid, t. ex. efter den 1
januari 1894, få utöfva sin verksamhet förr, än sådana omröstningar försiggått,
som här ofvan äro antydda.»

Nu gällande stadganden om rätt till minuthandel eller utskänkning af
bränvin återfinnas i här nedan ur bränvinsförsäljningsförordningen intagna
stadganden.

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

§ 6.

1. Rättighet till minuthandel med eller utskänkning af bränvin,
som i stad innehafves på grund af burskap eller särskildt privilegium,
tillkommet innan nådiga förordningen den 18 januari 1855 angående
vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, må fortfarande,
så länge den ej uppsäges eller förverkas, åtnjutas, dock endast i
hittills gällande utsträckning.

2. Burskap, som meddelats efter det nådiga förordningen den 18
januari 1855 angående vilkoren för bränvins försäljning blef till efterlefnad
gällande, medför ej rätt till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin.

§ 7.

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen
den 18 januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef
till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke
upphört; då må samma handel, så framt rättigheten dertill icke varder
uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den,
som, då nådiga förordningen den 26 augusti 1878 angående vilkoren för
försäljning af bränvin blef till efterlefnad gällande, var egare till sådant
gästgifveri, och af hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen
vid samma gästgifveri, sjelf eller genom annan behörig
person, besörjer.

2. Eges sådant gästgifveri af kommun eller annan menighet eller af
bolag, å hvilket de i § 9 mom. 2 befintliga föreskrifter icke äro tillämpliga,
då må rättigheten till bränvinsutskänkning af samma kommun, menighet
eller bolag under förestående vilkor tillgodonjutas under loppet af
tjugu år, räknade från den dag, då nådiga förordningen den 26 augusti
1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till efterlefnad
gällande.

3. Der gästgifverihållning är mellan flere åbor fördelad, må utskänkningsrättighet
af dem icke samtidigt utöfvas, utan af hvardera endast
under den tid, han gästgifverihållningen besörjer. Den, som vill sin andel
i utskänkningsrättigheten uppsäga, vare dertill berättigad, der uppsägning
sker inom den tid, som i § 16 mom. 4 här nedan är bestämd.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

§ 8.

1. I stad skall magistraten hvarje år inom utgången af januari
månad för Kongl. Maj:ts befallningshafvande uppgifva de näringsidkare,
hvilka rätt till minuthandel med eller utskänkning af bränvin tillkommer
på grund af stadgandet i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år skall inom samma tid, sedan stadsfullmägtige eller,
der sådane ej finnas, allmän rådstufva hörde blifvit, magistraten till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet
att då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra
pei''Soner för högst tre år tilldelas och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas
antal äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe
finnas må, i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses nödig.

B. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i ämnet
och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot både magistratens
och stadsfullmägtiges eller allmän rådstufvas afstyrkande beslutas, att
näringsidkare enligt mom. 2 antagas skola, ej heller sådane näringsidkares
antal bestämmas högre än det, hvarom magistraten och stadsfullmägtige
eller allmän rådstufva äro ense.

§ io.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan
tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre
derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första hälften
af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande
och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta
den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden
i kommunalstämman. Denne inhemte, innan april månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens
utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände,
inom tre veckor från det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden
kommunalstäminoprotokollet och kommunalnämndens yttrande, jemte eget
utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts
befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens
ordförande till känna.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin i
socken må beviljas, förfares på lika sätt, som om utskänkning nu stadgadt
är.

§19.

1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld,
på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning
kan för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad,
dock ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning på derom af
vederbörande gjord anmälan meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
dock må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort,
hvarom nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse
lemnats tillfälle att derom yttra sig.

Bestämmandet af huruvida bränvinsförsäljningsrättighet må i en kommun
utöfvas är sålunda enligt nu gällande stadganden i allmänhet öfverlcmnad
till kommunens representation jemte vederbörande myndighet.

Enligt utskottets förmenande kan det med skäl sättas i fråga, om ej
i nu berörda angelägenhet större inflytande borde inom kommunen tillerkännas
flertalets åsigt. Den af motionären i detta syfte föreslagna anordningen
synes emellertid utskottet icke kunna förordas, enär densamma
uppenbarligen skulle innebära en allt för stor afvikelse från nu gällande
grundsatser för kommunala ärendens afgörande.

På grund häraf hemställer utskottet,

4:o att herr Anderssons ifrågavarande motion ej
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

-:-:-- , .. .. • ... .

§ 26 i bränvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:

§ 26.

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från
klockan 8 förmiddagen till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara
längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön* och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin
tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 193, anföra herr
P. Waldenström och 72 andra af Kammarens ledamöter följande:

»Då vid 1885 års riksdag den ännu i hufvudsak gällande bränvinsförsäljningsförordningen
första gången diskuterades i riksdagen, väckte
formuleringen af dess 26 § 4 mom. mycken gensägelse. Det anmärktes
deremot, dels att bestämmelsen i viss mån skulle gifva fog för tal om
administrativt godtycke, och dels att den rätt, som derigenom lades i
länsstyrelsernas hand, under alla omständigheter vore ganska betänklig.

En bland de största af dessa betänkligheter är utan tvifvel den,
att länsstyrelserna skola utöfva suspensionsrätt gent emot en af Konung
och Riksdag stiftad lag. Erfarenheten har nemligen visat, att länsstyrelserna
nästan öfver allt begagnat den rätt, som det ifrågavarande lagrummet
lägger i deras händer.

En sådan sakernas ordning bör, enligt vår mening, icke längre
få fortfara. Vi våga uttala den förhoppningen, att, för så vidt det är
allvarligt menadt med det intresse, som så många säga sig hysa för
den pågående nykterhetsrörelsen, detta intresse också skall visa sig deruti,
att man ändtligen går nykterhetsvännernas, genom vid flera riksdagar
upprepade motioner, uttalade önskningar till mötes och ur lagen borttager
en bestämmelse^ genom hvilken lagen sjelf i en vigtig punkt kan
göras om intet.

För länsstyrelserna sjelfva bör en sådan lagändring blifva ganska
välkomtnen. Det skall utan tvifvel vara dem ganska svårt att slitas
mellan två så skilda anspråk som den nykterhetssträfvandena stödjande
lagens bud och deras personliga öfvertygelse å ena, och andra vederbörandes
motsatta önskningar och sträfvanden å andra sidan. Och om
än till en början en del samhällsmedlemmar skola komma att känna den
lagstadgade utskänkningstidens gränser allt för trånga, så lider det intet
Bih. till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

tvifvel, att man ganska snart skall finna sig väl deri genom att så småningom
foga sina lefnadsvanor derefter.

På grund af hvad vi sålunda anfört, få vi vördsamt föreslå, att § 26
mom. 4 i bränvinsförsäljningsförordningen må erhålla följande förändrade
lydelse:

Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på framställning af
kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande,
derom förordna.

I händelse denna vår framställning af Riksdagen bifalles, lärer deraf
med nödvändighet följa, att orden m allmänhet)'') borttagas ur mom. 2 och
3, om hvilken ändring vi derför, under ofvannäinnda förutsättning, härmed
äfven vördsamt anhålla.»

Förslag i enahanda syfte som det nu föreliggande hafva flere gånger,
senast år 1891 för Riksdagen framlagts utan att hafva tillvunnit sig vare
sig bevillningsutskottets eller någon af kamrarnes bifall.

1891 års bevillningsutskott yttrade i sitt i frågan afgifna betänkande
följande:

»Då det emellertid icke lärer kunna förnekas, att lefnadsförhållandena
och lefnadsvanorna hos befolkningen i skilda trakter och inom olika samhällsklasser
äro högst väsentligt olikartade, bör det vara tydligt att en
lagstiftning, hvilken, i likhet med vår, i icke oväsentlig mån inskränker
de tider, under hvilka försäljning af spritdrycker må ega rum, icke lämpligen
kan, utan att medgifva undantag, fastslå samma tidsbestämmelser
för alla klasser och orter, så länge hos de särskilda samhällsmedlemmarne
en olika uppfattning i afseendet på användandet af spritdrycker gör sig
gällande. Säkert är att det i många fall skulle verka ett högst onaturligt
tvång, om så hos oss skedde, och följden häraf blefve helt visst, att
lagen komme att på mångfaldigt sätt såväl öppet som hemligt öfverträdas,
utan att ordningsmagten skulle känna sig uppfordra^ att beifra sådana
öfverträdelser. Men icke kan det vara klokt att stifta lagar, som man
förutser icke skola efterlefvas; bättre då att åt bestämmelserna gifva den
form, att der särskilda förhållanden påfordra undantag från det i allmänhet
stadgade, sådant ock kan varda medgifvet. Hvad beträffar de myndigheter,
åt hvilka enligt gällande förordning lemnats befogenhet att, der
omständigheterna så påfordra, medgifva utsträckning i de lagbestämda
tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande, hafva motionärerna ej ens

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

påstått, att dessa myndigheter icke skulle med tillbörlig samvetsgrannhet
hafva utöfvat denna magt.»

Hvad sålunda mot förslaget anförts ånger utskottet fortfarande och
i än högre grad ega giltighet nu, sedan tiden, under hvilken försäljning af
spritdrycker får ega rum, blifvit till följd af sagda Riksdags beslut än
vidare inskränkt.

Utskottet hemställer, .

5:o att herr Waldenströms m. fl. ifrågavarande
motion ej måtte bifallas.

§ 4 mom. 2 i bränvinsförsäljningsförordningen har följande lydelse:

§ 4.

1.-------------------

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt utöfvar,
till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

I § 42 af nämnda förordning äro derjemte intagna bestämmelser
om straff för den, som, mot hvad i nyssintagna moment är stadgadt, begagnar
ombud för bränvins utlemnande å annat ställe än der han sin
försäljningsrätt utöfvar.

Herr P. Waldenström har i en inom Andra Kammaren väckt motion
n:o 194 anfört följande:

»Då förordningen om försäljning af bränvin ofta eluderas derigenom,
att personer, som i städer ega rätt till minuthandel med spirituösa, genom
agenter utbjuda sina varor öfver allt på landsbygden, hvarefter de upptagna
reqvisitionerna från staden expedieras till reqvirenterna, hvaraf svåra
missbruk uppstå, så tager jag mig friheten föreslå, att Riksdagen måtte
antaga följande förändrade lydelse af förordningen angående försäljning af
bränvin den 31 december 1891 § 4 mom. 2:

1.------------------

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin,
vare sig sjelf eller genom ombud, å annat ställe än det, der han sin för -

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

säljningsrätt utöfvar, till salu utbjuda eller till köpare utlemna bränvin i
mindre belopp än 250 liter.»

Enär ett förbud, sådant som det motionären föreslagit skola i ofvanintagna
§ 4 mom. 2 inrymmas, torde, för att blifva rätt verksamt, nödvändiggöra
intagande uti ifrågavarande förordning af bestämmelse om
straff för öfverträdelse af samma förbud, men motionären ej framstält
förslag om dylik straffbestämmelse, finner utskottet sig böra hemställa,

6m att herr Waldenströms ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 mars 1893.

På utskottets vägnar:

F. Barnekow.

Reservationer

vid punkten 5:o af herrar G. Jansson, S. M. Olsson och Beckman.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKKRIKT, ISO*.