Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9 (Betänkande 1887:Bevu9 - majjul bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Eiksd. kansli den 22 juni 1887, kl. 11 f. ra.

Betänkande i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 3, rörande
förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i konql. förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden af den 29 maj 1874, äfvensom
öfver väckt motion om uppsägning af den i förenämnda
förordning innefattade öfverenskommelse.

Med . anledning’ af Riksdagens i skrifvelse till Konungen den 16
maj nästliden år framstälda anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
revision af kongl. förordningen angående Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 29 maj 1874, har
Kongl. Maj:t uti proposition, n:o 3, till Riksdagen, under åberopande
åt bilagda protokoll i svenskt äfvensom i sammansatt svenskt och norskt
statsråd, föreslagit Riksdagen att för sin del godkänna ett uti propositionen
intaget förslag till förändrad lydelse af §§ 3, 4, 8, 9, 14, 16 och
18 af ofvan berörda kongl. förordning, hvilket förslag utskottet tillåter
sig att jemsides med förordningen i dess nuvarande lydelse bifoga
detta betänkande.

Derförutom har till utskottet hänvisats en af herr Nyström inom
Första Kammaren väckt motion, n:o 24, deruti motionären under an Bih.

till Eiksd. Prat. 1887. B. 5 Sami. 1 Afd. 7 Haft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

tagande, att det af Kong!. Maj:t framlagda förslaget icke komme att
godkännas, liemstält, att ifrågavarande nu gällande förordning måtte
uppsägas.

Innan utskottet öfvergår till behandling af de ingifna förslagen,
anser sig utskottet böra ånyo erinra om hvad utskottet vid nästlidet
års riksdag anförde i fråga om det väsentliga innehållet af såväl den
äldre som den nu gällande lagstiftningen angående de förenade rikenas
inbördes handel och sjöfart, samt om de tidigare förhandlingar, som i
detta hänseende egt rum.

Genom kongl. förordningen den 24 maj (den 14 juni) 1815, antagen
såsom lag i Norge den 25 oktober samma år, meddelades, angående
samhandeln emellan de förenade rikena, följande, från de allmänna föreskrifterna
rörande sjöfarten jemte varors in- och utförsel samt förtullning
i hvartdera riket afvikande stadganden:

att det ena rikets fartyg skulle i det andra riket betraktas såsom
inhemska och njuta alla dermed förenade rättigheter, när de emellan
rikena förde svenska och norska varor, men deremot behandlas såsom
utländska, då de införde utländska varor eller befraktades till utländsk
ort;

att för spanmål och fisk samt alla andra lifsmedel, som sjövägen
fördes från ena eller till andra riket, skulle erläggas endast hälften af
den för dylika varor i allmänhet bestämda införselstull;

att kreatur, spanmål och alla slags lifsmedel kunde landvägen införas
tullfritt från ena till det andra riket; och

att landväga införseln af utländska varor från det ena riket till det
andra var helt och hållet förbjuden;

hvarjemte föreskrefs, att med utförseln af ved, kol, timmer och
andra trävaror öfver gränsen landvägen skulle tills vidare förhållas enligt
hvad redan gällande författningar derom utstakade, intill dess, efter
inhemtade närmare underrättelser om särskilda lokala omständigheter,
vissa undantag och jemkningar derutinnan kunde medgifvas.

Genom kongl. förordningen den 24 maj 1825, i Norge motsvarad af
lagen den 4 augusti 1827, antogos sedermera nya och friare grundsatser
för de förenade rikenas inbördes handel och sjöfart al hufvudsakligen
följande innehåll:

i afseende å den landväga varuförseln:

att alla slags varor, med undantag för Sverige af vissa råämnen,
som voro till utförsel förbjudna, skulle, så vidt deras införsel i andra
riket vore tillåten, kunna landvägen utan utförselselstull dit utföras;
att hvartdera rikets egna alster och tillverkningar skulle kunna

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 9.

landvägen tullfritt införas i det andra riket med undantag dels af bränvin
till större myckenhet än en ankare, spelkort och i Sverige salpeter,
hvilka till införsel förbjödos, samt dels af ylle- och bomullsvaror, raffineradt
socker och sockersirap, tobak, alla slag, och snus, hvilka skulle
draga half tull eller, så vidt deras införsel i det ifrågavarande riket i
allmänhet vore förbjuden, förtullas med 15 procent af värdet;

att utländska, i ena riket förtullade varor skulle kunna landvägen
mot half tull införas i andra riket, så framt deras införsel der vore i
allmänhet tillåten; och

att jemväl af dessa utländska äfvensom af sådana svenska och
norska varor, hvilka vid införsel i allmänhet voro tull underkastade,
vissa mindre partier kunde vid resa öfver gränsen tullfritt få medföras;
äfvensom

i afseende å sjöfarten:

att det ena rikets fartyg skulle i det andra riket anses lika med
inhemska och njuta alla dermed förenade rättigheter, likväl utan rätt
att segla för frakt emellan, det andra rikets hamnar;

att i fråga om varors införsel sjövägen från det ena riket till det
andra de i hvartdera riket i allmänhet gällande föreskrifter, rörande
varors införsel och förtullning, skulle iakttagas, dock så att ett betyd
ligt antal varor af svensk eller norsk afvel eller tillverkning, då de
Irån ena riket direkte infördes i det andra i något af rikenas fartyg,
skulle, så vidt deras införsel i allmänhet vore tillåten, draga endast
half tull och, om de i allmänhet vore till införsel förbjudna, förtullas
med 15 procent af värdet; samt

att nu omförmälda, så väl för sjelfva fartygen som för den sjöväga
varuförseln medgifna ömsesidiga förmåner likväl icke skulle tillkomma
andra svenska eller norska fartyg än dels sådana, som voro byggda
eller före den 24 maj 1825 naturaliserade i ettdera riket och tillhörde
svenska eller norska undersåtar, dels ock sådana, som antingen såsom
vrak, efter strandning å ettdera rikets kust, af svensk eller norsk man
inköpta och derefter å svenskt eller norskt skeppsvarf så väsentligt
reparerade, att kostnaden dervid uppgått till minst lika belopp som
inköpssumman, eller efter uppbringning af svenska eller norska krigsfartyg
eller kapare, i svensk eller norsk hamn lagligen prisdömda och
till svensk eller norsk man försålda, blifvit naturaliserade och med behöriga
frihetsbref försedda.

_ Åtskilliga författningar utfärdades under tidernas lopp, hvarigenom
partiella ändringar i eller tillägg till dessa bestämmelser gjordes. De
vigtigaste af dessa författningar voro:

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

kongl. kungörelsen den 25 februari 1843, hvarigenom stadgades, att
transporten af produkter och varor öfver Idefjorden öster om Svinesund
antingen i pråmar eller i båtar under två kommerslästers drägtighet
eller om vintern öfver isen skulle, med hänsigt till tullväsendet, anses
såsom om varorna vore landvägen in- eller utförda;

kongl. kungörelsen den 4 maj 1852, hvarigenom, under förutsättning
af fortfarande motsvarighet i Norge vid behandlingen af svenska
fartyg, de fartyg, som voro naturaliserade i Norge, förklarades skola
utan afseende på tiden, då naturalisationen skett, behandlas såsom inhemska
i fråga om skeppsumgälden, men ej i afseende å varuafgifter;

kongl. kungörelsen den 12 februari 1858, som för malt och Öl, utom
i de fall då föreskrifna mindre partier deraf vid resa öfver gränsen
medfördes, uppliäfde den rätt till tullfrihet vid landväga och till half
tull vid sjöväga införsel, som eljest var dessa artiklar enligt 1825 års
förordning medgifven;

kongl. förordningen den 12 juli 1860, hvarigenom stadgades rörande
oförtullade utländska varors förande transito från det ena riket till det
andra och tillika meddelades närmare föreskrifter i afseende å kontrollen
öfver den landväga varuförseln mellan rikena i allmänhet;

kongl. brefven den 15 november 1861 och den 6 juni 1867, kungjorda
genom generaltullstyrelsens cirkulär den 7 december 1861 och
den 29 juni 1867, hvarigenom, med upphäfvande af det i 4 § af 1825
års förordning, sådan den lydde enligt kongl. kungörelsen den 6 juni
1854, stadgade allmänna förbud mot bränvins, salpeters och spelkorts
införsel landvägen från Norge till Sverige, förklarades att omförmälda
varor finge, salpeter tullfritt samt bränvin, sprit och spelkort mot stadgad
tull, äfven landvägen från Norge till Sverige införas;

kongl. kungörelsen den 3 september 1867, hvarigenom, med ändring.
af bestämmelsen i 1825 års förordning, att raffineradt socker, tillverkadt
i Sverige eller Norge, finge landvägen och under vissa vilkor
äfven sjövägen från ena till andra riket införas mQt half tull, stadgades
att denna vara, äfven om den vore af norsk tillverkning, skulle vid införsel
till Sverige, då den icke i vissa mindre partier medfördes vid
resa öfver gränsen, beläggas med enahanda tullafgift, som vore derför
i allmänhet bestämd; samt

kongl. förordningen den 12 oktober 1871 och kongl. bref vet den 14 juni
samma år, kungjordt genom generaltullstyrelsens kungörelse den 28
påföljande december angående tullbehandlingen af varor, som på jernväg
försändas från det ena till det andra af de förenade rikena.

Under berörda tid voro tvenne gånger svensk-norska komitéer till -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o%9. 5

Hatta för att granska bestämmelserna i 1825 och 1827 årens mellanrikslag
i deras helhet och deri föreslå erforderliga förändringar.

Den första komitén tillsattes år 1845, men i anseende till de skiljaktiga
meningar, som dels inom komitén och dels vid behandlingen af
dess betänkande i det svensk-norska statsrådet yppade sig, ledde dess
arbete ej till annat resultat än utfärdandet af ofvan omförmälda kungörelse
af den 4 maj 1852.

Den senare komitén tillsattes år 1855 och afgaf den 5 mars 1856
förslag till ny mellanrikslag, hvilket af Kongl. Maj:t framlades till
granskning af båda rikenas representationer, men äfven detta förslag,
som antogs af rikets ständer, förföll genom norska odelstingets vägran
att godkänna detsamma.

Emellertid hade i följd af de missbruk, hvartill ofvan berörda,
transporten öfver Idefjorden medgifna särskilda förmåner visat sig gifva
anledning, äfvensom af de betydande förändringar, hvilka under tidernas
lopp inträdt så väl i åsigterna om de grunder, hvarefter handelsort!
tullagstiftningen borde ordnas, som i beskaffenheten af kommunikationsmedlen
mellan de förenade rikena, särdeles genom tillkomsten af
järnvägsförbindelse dem emellan, behofvet af en revision af mellanrikslagstiftningen
gjort sig allt mera känbart; och den 6 december 1867
anbefalde Kongl. Maj:t kommerskollegium och generaltullstyrelsen att
afgifva förslag till de ändringar i nämnda lagstiftning, som ansåges
vara af behofvet påkallade.

Innan ännu detta förslag inkommit, fick Kongl. Maj:t emottaga Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 9 maj 1868, hvaruti Riksdagen anhöll,
att Kongl. Maj:t ville taga i förnyadt öfvervägande frågan om ett sådant
ordnande af Sveriges och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden,
att samfärdseln emellan brödrafolken måtte till ömsesidig fördel
i möjligaste måtto underlättas och främjas samt derefter för Riksdagen
och Stortinget framlägga nådigt förslag i ämnet.

Sedan ärendet utgjort föremål för vidlyftiga förberedande förhand•
lingar, beslöt Kongl. Maj:t slutligen i sammansatt svenskt och norskt
statsråd den. 19 december 1873, att ett af statsrådets ledamöter och
norska _ regeringen enstämmigt tillstyrkt förslag till ny mellanrikslag
skulle i propositioner föreläggas så väl svenska Riksdagen som norska
Stortinget; och sedan förslaget blifvit af båda rikenas representationer
godkändt, utfärdades den 29 maj 1874 ofvannämnda ännu gällande
förordning i ämnet.

De förändringar i och tillägg till mellanrikslagstiftningen, hvarom
man under ärendets sålunda försiggångna behandling blifvit å båda sidor

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

ense, utgingo från grundsatserna af ömsesidig tullfrihet för inhemska,
men full tull för utländska varor, och af lika tullbehandling för den
egentliga varuforslingen, ehvad den skedde sjöledes eller landvägen.

Med de få och obetydliga afvikelser från dessa grunder, hvartill
alldeles särskilda förhållanden gifvit anledning, voro de nya bestämmelserna
hufvudsakligen följande:

att för varor, tillverkade i ena riket, exportpremie vid deras utförsel
till det andra riket ej finge beviljas, och att ej heller återbetalning af
derför erlagd.. tillverkningsafgift eller af tull för de utländska råämnen,
som vid deras tillverkning blifvit använda, finge ega rum, med mindre
varorna vid införsel i det andra riket droge full tull;

att till de varor af ettdera rikets afvel eller tillverkning, Indika
vid landväga införsel i det andra riket droge full tull, jemte de dittillsvarande:
raffineradt socker, bränvin, malt och öl samt spelkort, hänfördes
äfven sirup och sockertillverkningar, tobak och tobakstillverkningar,
andra malttillverkningar än öl, samt brändt eller malet kaffe;

att deremot ylle- och bomullsvaror, tillverkade i ettdera riket, skulle
vid landväga införsel till det andra i likhet med öfriga inhemska varor
åtnjuta tullfrihet i stället för att förut half tull för dem erlades;

att stadgandet om att i ena riket förtullade utländska varor finge
landvägen mot half tull införas i det andra upphäfdes, så att utländska
varor vid införsel från ena till andra riket alltid, utom i sådana fall,
hvarom nedan förmäles, skulle draga den för dylika varor i allmänhet
stadgade tull;

''ditt från de varor, som vid resa öfver gränsen finge tullfritt i vissa
mindre partier medföras, spelkort undantoges, samt att de i sådant hänseende
dittills bestämda partierna för vissa varor nedsattes, hvarjemte
för ospecificerade varor af alla slag tillsammans bestämdes ett maximivärde
af 80 kronor;

att den för oförtullade utländska varors transitoförsändning på jernväg
redan år 1871 under vissa vilkor medgifna frihet från tullundersökning
i afgångsorten finge tillämpas äfven då försändningen skedde
annorledes än på jernväg, så vida varorna vore så inpackade, att de
kunde med full säkerhet plomberas eller förseglas;

att alla svenska eller norska naturalster och tillverkningar, som
från ena till andra riket direkt infördes i ettdera rikets fartyg, skulle
vid införseln vara fria från tullafgift, med undantag dels af socker och
sockertillverkningar, tobak och tobakstillverkningar, bränvin och sprit,
alla slag, malt och malttillverkningar, brändt eller malet kafle samt
spelkort, hvilka droge full tull, dels ock af spanmål, malen eller orna -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 7

len, för hvilken vara, der den i allmänhet vore tropligtig, skulle erläggas
half tull;

att i fråga om varuförsel öfver Idefjorden tillädes den bestämmelse,
att sådan varuförsel icke ansåges såsom landväga, då varorna
antingen sjöledes transporterats till den strand af fjorden, hvarifrån öfverföringen
till andra rikets strand sedan skett, eller ock blifvit till denna
senare strand öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen
vidare; samt

att alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar skulle, ehvad de
der vore byggda eller naturaliserade, i det andra riket behandlas såsom
inhemska och ega att inom dess område idka fraktfart med samma rätt
och under enahanda vilkor, som lör inhemska fartyg och båtar vore
bestämda.

De sålunda antagna bestämmelser hafva sedermera oförändrade bibehållits.

Då utskottet härefter går att afgifva yttrande i främsta rummet
öfver det af Kong!. Maj:t framstälda ändringsförslaget, anser utskottet
lämpligast att i den ordning de särskilda paragraferna förekomma redogöra
för de föreslagna förändringarne.

§ 3.

Den nu galande förordningen innehåller, i full öfverensstämmelse
med sitt ändamål att bereda lättnad i samfärdseln mellan de förenade
rikena samt vidga det ena landets marknad inom det andras område,
uti denna paragraf det stadgande, att med undantag af vissa fiskaliska
artiklar svenska eller norska naturalster eller tillverkningar skola vid
införsel från det ena riket till det andra vara från tullafgifter fria. Frånvaron
af närmare bestämmelse om hvad med svensk eller norsk tillverkning
rätteligen bör förstås har gjort det nödvändigt för myndigheterna
att medgifva en mycket vidsträckt tolkning af detta ord. Så har det
blifvit ansedt, att en vara, hvars råmaterial eller halffabrikat införts från
utlandet, vore att räkna såsom inhemsk tillverkning i något af de förenade
rikena, så snart den förädling, råvaran eller halffabrikatet inom landet
undergått, varit åtminstone af den betydenhet, att densamma kunnat sägas
utgöra föremål för en särskild industri. Och de fall hafva varit ytterst
få, då en vara kunnat förklaras icke vara svensk eller norsk tillverkning
på den grund, att den behandling densamma undergått inom ettdera
riket varit alltför oväsentlig.

tillräckliga bevis för de svårigheter och orättvisor, som föranledts

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

af dessa obestämda stadgande!! och den alltför vidsträckta tolkningen af
deras innebörd, hafva under senaste tider förebragts såväl från myndigheternas
sida som i synnerhet från idkare af åtskilliga näringar inom
landet. Uti en vid förra årets riksdag tillgänglig skrifvelse till norska
finans- och tulldepartementet har tullkammaren i Kristiania framhållit,
att det i allmänhet är förenadt med svårighet att afgöra, hvilka förändringar
en utlänsk produkt bör hafva undergått i handeln för att kunna
öfvergå till namnet af norsk produkt. I ett särskilt fall hafva den
svenska generaltullstyrelsen och nyssnämnda norska departement ansett
nödigt utfärda särskilda föreskrifter, nemligen rörande tullbehandling af
kläder, som äro tillverkade i det ena af de förenade rikena af utländskt,
förtulladt tyg, i hvilket afseende förklarats, att det sömnadsarbete, som å
tyget nedlägges för dess apterande till kläder, utgör en så vigtig del af
produktionen, att sådana kläder böra behandlas som varor, tillverkade
i det land, hvarest de äro sydda, och således vid införseln från det ena
riket till det andra vara tullfria. Mot detta stadgande vänder sig Norrköpings
fabriksförening uti eu till Kongl. Maj:t ingifven och till utskottet
öfverlemnad framställning. Kostnaden för enklare kläders tillverkning
vore så obetydlig i jemförelse med sjelfva tygets pris, att tygets
aptering till kläder inom Norge omöjligen kunde karakterisera hela den
färdiggjorda produkten såsom norsk tillverkning. Fabriksföreningen erinrade
vidare, i likhet med åtskillige idkare af bomullsspinneri- och väfverirörelse
inom landet uti deras, likaledes till utskottet öfverlemnade
skrifvelse till Konungen, hurusom engelska bomullsvaror i stor myckenhet
infördes till Norge och derstädes gjordes till föremål för mer eller
mindre fullständig blekning eller färgning samt derefter såsom norsk
tillverkning tullfritt infördes till Sverige. Såväl blekning som färgning
vore emellertid så enkla och föga kostsamma åtgärder att desamma icke
rätteligen borde vara tillräckliga för att bestämma hela väfnaden såsom
norsk tillverkning, helst sedan man i Norge börjat åtnöjas med väfnadens
blotta neddoppande i ett lösligt färgämne, för att öfver varan meddela
rent produktionsbevis såsom norsk tillverkning. Då nu tullsatserna
i Norge å textilindustriens råmaterial och halffabrikat öfver hufvud
taget vore väsentligt lägre än motsvarande svenska tullsatser, erhölle de
norska importörerna en alltför stor fördel i täflan på den svenska marknaden
med de inhemske tillverkarne, en fördel, sqm alldeles icke kunde
hafva varit afsedd vid mellanrikslagens stiftande. Finge den nuvarande
tolkningen af mellanrikslagens stadganden fortfara, skulle till sist all
import till Sverige af ifrågavarande industrialster komma att taga

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 9

vägen genom Norge, till stort förfång äfven för den svenska statskassan.

Kong], Maj:t har vid framläggandet af det föreliggande ändringsförslaget
funnit det vara af synnerlig vigt, att i författningen varder
med erforderlig tydlighet uttryckt, hvad som menas dermed, att en melJan
de förenade rikena förd vara är af inhemsk tillverkning i det land
från hvilket utförseln eger rum. Detta har synts Kongl. Makt kunna
ske antingen sa, att 1 fullt exakta uttryck angifves, hvad med inhemska
naturalster och tillverkningar rätteligen bör förstås, eller ock att genom
uttömmande undantag frånskiljas alla produkter, som icke må derunder
inbegripas. Då det vid ärendets behandling befunnits hafva varit
förenadt med oöfvervinneliga svårigheter att uteslutande på förstnämnda
satt för stadgandet 1 fråga finna tillfredsställande lydelse, så har IvonM.
MaJ:t funnit den senare utvägen böra jemte den förra anlitas.

I denna fråga anför herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
enligt ett af de bilagda protokollen, bland annat följande: »En
färdig vara kan nemligen vara åstadkommen af rent inhemskt eller rent
utländskt råämne eller ock af bådadera, liksom äfven det å råämnet
nedlagda arbetet kan helt eller delvis hafva försiggått på inhemsk eller
utländsk verkstad Det torde vara gifvet, att en produkt, åstadkommen
inom Jandet, af inhemskt eller i båda länderna tullfritt råämne, bör anses
såsom inhemsk tillverkning och såsom sådan åtnjuta tullfrihet vid
införseln 1 det andra landet, och deraf lärer äfven följa, att ett i ena landet
åt .tullfritt råämne från det. andra landet tillverkadt fabrikat vid införsel
1 förädlad form till det sistnämnda landet jemväl skall åtnjuta tullfrihet.
Lika enkel ställer sig frågan äfven, när eu vara är af uteslutande
utländskt ursprung, då densamma naturligen, om den drager tull
1 det ena riket, skall göra det jemväl vid införsel dit öfver det& andra.
Den egentliga svårigheten möter först, när det gäller varor af blandad^
ursprung, det är sådana, som antingen åstadkommits af både in- och
utländskt råämne eller varit föremål för bearbetning både inom och
utom landet. Med hänsyn till sådana varor har det synts lämpligast att
jemte upptagande af en allmän .bestämmelse derom, att hvarje fullstän(
ig inom landet skedd bearbetning skall åt eu vara bereda rättighet att
anses och behandlas såsom inhemsk, särskilt angifva de fall, der eu
dylik rätt genom inhemsk bearbetning icke förvärfvas i följd af bearbetningens
mindre väsentliga natur, hvarjemte i ett särskildt fall, nemligen.
] fråga om färdiga kläder, måst anlitas den i sin grund tvifvelsutan
rigtiga, men med afseende på tillämpningen i allmänhet icke användatt,
med bibehållande af tullfrihet för den inom landet
Bil,, till Riksd. Prat. 188]. B. 5 Samt. 1 Afd. 7 Haft. 2

bara utvägen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

skedda fullständiga bearbetningen, belägga den färdiga varan med en
tullsats, motsvarande den emellan de båda ländernas tulltaxor bestående
skilnaden i tullsatser för öfvertyget, när detta vore af utländskt ursprung.

I enlighet med hvad jag nu antydt hafva följande bearbetningar
ansetts vara i förhållande till råvarans värde allt för oväsentliga för att
bereda produkten naturen af inhemsk tillverkning och deraf följande
tullfrihet, nemligen:

l:o) Förmalning, krossning eller blandning;

2:o) Rensning (rectificering) af lysoljor;

3:o) Fållning, kantning, förseende med linning, fransar, knappar
eller spetsar och dylikt;

4:o) Målning, lackering, bronsering eller annan öfverstrykning; samt

5:o) Tvinning, blekning, färgning, tryckning eller appretering af
garn och manufakturvaror.

Genom de föreslagna bestämmelserna, att bearbetning af nu angifna
beskaffenhet icke må anses tillräcklig att låta en utländsk vara
förvandlas till inhemsk i mellanrikslagens mening, vinnes allt hvad de
ofvan omförmälda, till Eders Ivongl. Maj:t ingifna framställningarna från
textilindustriens målsmän afse, och derutöfver blifva de för garn och
väfnad er gällande bestämmelser utsträckta till träd- och struinpstols
arbeten.»

I öfverensstämmelse med hvad herr statsrådet sålunda anfört, innehåller
det föreliggande förslaget den bestämmelse, att såsom i ettdera
landet inhemska tillverkningar skola anses dels de varor, som. äro tillverkade
inom landet af materialier, antingen producerade i riket eller
i begge rikena tullfria, dels ock de varor, som åro tillverkade, helt eller
delvis" af utländska, i någotdera riket tullpligtiga ämnen, för så vidt
det derå nedlagda arbetet kan hänföras till hvad med husflit, handtverk
eller fabriksverksamhet allmänneligen förstås. Från bestämmelsens senare
del undantagas sådana varor af utländskt råmaterial, hvilka icke .inom
landet undergått annan behandling än någon af nyss uppräknade, i fem
särskilda grupper fördelade procedurer.

Från den tullfrihet, som uti denna paragraf medgifves det ena rikets
inhemska naturalster eller tillverkningar vid införsel till det andra landet,
undantagas enligt den nuvarande lydelsen vissa flskaliska artiklar,
nemligen socker och sockertillverkningar, derunder inbegripet sirap,
tobak och tobakstillverkningar, bränvin och sprit, alla slag, malt och
malttillverkningar, brändt eller inalet kaffe samt spelkort. Dessa undantag
äro i det kongl. förslaget bibehållna med tillägg efter »bränvin
och sprit, alla slag» af orden »samt dermed beredda drycker». Till

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

dessa undantag från inhemska tillverkningars tullfrihet har i förslaget
fogats ett nytt, nemligen för kläder, hvilkas öfvertyg tillverkats utom
de förenade rikena, i afseende å hvilka föreskrifves, att när tullafgiften
för öfvertyget är högre i det land, dit införseln sker, än i det andra
landet, skall erläggas en å klädernas hela vigt beräknad tullafgift, motsvarande
skilnaden emellan de i de båda länderna för öfvertyget gällande
tullsatser.

Då Kongl. Maj:t icke velat anse tillverkning af kläder af utländskt
öfvertyg för en så obetydlig bearbetning af tyget, att den färdiga produkten
icke blifver norsk tillverkning, torde den föreslagna bestämmelsen
få anses fullt tillfredsställande för ändamålet att lägga band på den införsel
af färdiggjorda kläder, som med stöd af tullskilnaden å tyg egt
rum från Norge till stort men för vår inhemska industri för tillverkning
af kläder och således medelbart för hela vår textilindustri. Fördelen
af att tillverka kläder i Norge och derpå tullfritt införa dem i
Sverige visar sig tydligt af följande jemförelse mellan tullsatserna å
väfnader i Sverige och i Norge. Ofärgade och oblekta bomullsväfnad er
draga i Sverige eu tull af 50 öre för kilogram, men i Norge allenast en
tull vexlande mellan 7 och 13 öre; blekta bomullsväfnader draga i
Sverige 90 öre, i Norge 27 öre, och färgade i Sverige 90 öre och i
Norge 27 till 53 öre. Först de tryckta bomullstygen draga lika tull i
de båda landeri, nemligen 1 krona 10 öre för kilogram. Linneväfnader
draga i Sverige en tull efter olika finhet af 19, 35, 90 öre och l''krona
50 öre, i Norge af 7, 27, 53 öre och 1 krona 10 öre. Ylletyger tullbeläggas
i Sverige med 1 krona 75 öre för kilogram, men i Norge allenast
med 80 öre för kilogram. Med dessa siffror för ögonen kan man
icke förvånas öfver att finna, att enligt kommerskollegii" berättelser utbytet
af artikeln kläder mellan Sverige och Norge under de senare åren
fortgått på följande sätt:

från Norge till Sverige från Sverige till Norge

värde i kronor värde i kronor

År 1881 .......................... 444,436 .......................... 58,925

» 1882 ........................... 485,059 ........................... 68,578

» 1883 ........................... 619,939 .......................... 54,863

» 1884 ........................... 646,637 .......................... 37,886

» 1885 ......................... 618,528 ........................... 30,606

Uti den norska officiela statistiken är artikeln kläder icke specifikt
upptagen i fråga om varuutbytet emellan Sverige och Norge.

De uti förslaget meddelade föreskrifterna om erläggande af en tull -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

skilnadsafgift vid införsel af färdiga kläder, skall utan all tvekan hindra
de norske tillverkarne af kläder att i täflan med de svenske draga fördel
af skilnaden i tull å sjelfva tyget.

Af det anförda framgår uppenbart det stora företräde, som det af
Kongl. Maj:t framlagda förslaget till denna paragraf eger framför den nu
gällande lydelsen. Uti detsamma ä,r på ett otvetydigt sätt fastslaget,
hvad med uttrycket svenska eller norska naturalster och tillverkningar
bör förstås. Genom de uppstälda undantagen skola utan tvifvel i hufvudsak
förebyggas alla de missbruk, som hittills i mera afsevärd mån
förekommit till följd af lagens obestämda lydelse. Visserligen hafva
såväl inom som utom utskottet yrkanden blifvit framstälda om en
ändå mera genomgripande revision af författningens stadganden i ändamål
att bereda skydd emot täflan från Norge för åtskilliga andra
näringar inom landet, af hvilka den mest hotade skulle vara linneindustrien.
Men då, såvidt utskottet kunnat utröna, någon öfverväldigande
konkurrens från Norges sida ännu icke uti de ifrågasatta
fallen inträffat, ehuru skilnaden i tullen å råvarorna under en längre
tid varit väsentligen densamma som för närvarande, torde de uttalade
farhågorna om undergång för vissa inhemska industrigrenar icke få tillmätas
alltför stor vigt. Det får väl ock anses alltför vanskligt att grunda
större fabriksföretag på så ovissa förhållanden som skilnaden i tullar
inom två närgränsande riken för att sådant skulle i någon högre grad
kunna inträffa, helst det föreslagna fördraget inom två år efter uppsägning
kan komma att alldeles upphöra, derest någotdera landet finner
den medgifna täflan*från det andra landet alltför besvärlig. Utskottet
kan icke heller undertrycka den mening, att då från norsk sida medgifvits
alla de fordringar, som från vårt land framstälts, det skulle vara
särdeles olämpligt att i sista stunden framkomma från svensk sida med
ytterligare anmärkningar och ökade fordringar.

«■

Andamålet med det^i denna paragraf redan befintliga medgifvande
att vid resa öfver gränsen tullfritt medföra vissa mindre partier af eljest
tullpligtiga varor har varit att bereda gränsbefolkningen tillfälle att utan
erläggande af tull och således utan att behöfva underkasta sig de i fråga
om smärre partier betungande formaliteterna i fråga om tullbehandling
och tullens utgörande förse sig från grannriket med nödvändiga förbrukningsartiklar
till den myckenhet, som erfordras till fyllande för tillfället
af det egna behofvet. Härigenom erhålla gränsborna samma för -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

del som landets öfriga befolkning att kunna obehindradt förse sig med
sina förnödenheter från närmaste lämpliga handelsplats.

Då det galt att bestämma, huru vidsträckt man Unge tolka detta
medgifvande, som i hufvudsak förekommer redan uti kong], förordningen
den 24 maj 1825, § 8, hafva två väsentligen olika meningar gjort sig
gällande, enligt hvad af de uti propositionen omförmälda, till utskottet
öfverlemnade handlingar kunnat inhemtas.

Uti kongl. brefvet till kommerskollegium den 26 maj 1852 förklaras,
»att den i 8 § af kongl. förordningen den 24 maj 1825 medgifna tullfrihet
vid resor öfver gränsen från ena riket till det andra för mindre
qvantiteter af vissa varor endast må ega rum i de fall, då den, som
medför varan, företagit resan i annat ändamål, än allenast det att emot
betalning forsla varor, så att varans medförande är att betrakta såsom
eu bisak för tillfället». Denna tolkning af stadgandet har upptagits af
de svenska domstolarne, då ärenden om tullbeslag till deras afgörande
hänskjutits, och slutligen har det norska finans- och tulldepartementet
uti skrifvelse till svenska finansdepartementet den 29 december 1882 af
förekommen anledning anhållit om åtgärders vidtagande för upprätthållande
af nu omförmälda tolkning. De lättade kommunikationerna
mellan de förenade rikena hade nemligen gifvit ökadt tillfälle för
åtskillige handlande att låta föra öfver gränsen tull pligt! <ga varor i
så små partier, att dessa varor, som fraktades af förmån, hvilka derjemte
förde tullfria varor, eller ock af resande med jernvägarne, icke
kunde eldigt den dittills gällande tolkningen af stadgandet beläggas
med tull. Då emellertid en sådan transport måste anses strida mot
lagens tydliga ändamål, har kommerskollegium uti afgifvet utlåtande
deri 15 juni 1880, i nära öfverensstämmelse med hvad generaltullstyrelsen
uti skrifvelse den 13 februari samma år föreslagit, hemstält, att den förklaring
måtte meddelas, att den uti § 4 förunnade rättighet att vid
resor öfver gränsen medföra de uti samma paragraf angifna partier af
der uppräknade alster och tillverkningar icke är gällande för varor, som
i handelsafsigt forslas öfver gränsen, samt att således tullfriheten icke
får tillgodonjutas i annat fall än då uppenbart är, att varorna medföras
för den resandes eget enskilda behof, eller då tillförlitligen styrkas kan,
att de tillhöra någon i den svenska gränsorten boende känd person, och
att varorna för dennes enskilda bruk blifvit i Norge inköpta. Eu med
den af nämnda myndigheter föreslagna förklaring öfverensstämmande
tolkning af lagens nu gällande föreskrift har redan länge tillämpats af
de norska domstolarne.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

I fråga om myckenheten af de varor, som i händelsafsigt fraktas
öfver gränsen till Sverige och med åberopande af 4 § undandraga tull,
samt om det årliga tullbelopp, hvarom staten derigenom gått miste," har
det af naturliga skäl visat sig mycket svårt att erhålla någon visshet.
Med ledning af inhemtade upplysningar har dock generaltullstyrelsen
ansett beloppet af den årliga tullförlusten för svenska statsverket på
grund af ofvan berörda alltför vidsträckta tolkning af medgifvandet icke
kunna uppskattas till mindre än 20,000 kronor, och en granskning af
de vid styrelsens skrifvelse i ärendet den 26 september 1882 fogade
uppgifter gifver vid handen, att denna beräkning är snarare för låg än
motsatsen.

I likhet med Kongl. Maj:t finner utskottet det vara tillfyllestgörande
för att hindra de hittills förekomna missbruken att stadga, det ifrågavarande
tullfrihet icke eger rum med afseende å varuforsling i syfte att
med de införda varorna drifva handel, vare sig att formannen sjelf har
eu sådan afsigt eller att han verkställer forsling för annan persons
räkning.

Bestämmelserna i 4 § rörande beskaffenheten samt mängden och
värdet af de varor, hvilka i mindre partier få tullfritt medföras vid
resor öfver gränsen, hafva icke undergått annan förändring än den, som
blifvit en följd af de nu i äldre mått angifna längd-, rymd- och vigtbestämmelsernas
förvandling och afrundning till närmast motsvarande
mått enligt metersystemet.

Ändtligen får utskottet rörande redaktionen af denna paragraf anmäla,
att, enligt utskottet från herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tillhandakommet meddelande, uti den föreslagna § 4 från den nu
gällande förordningen i ämnet bibehållits ett skrif- eller tryckfel, nemligen
orden »svensk eller norsk tull underkastade alster eller tillverkningar»,
i stället för »svenska eller norska tull underkastade alster eller tillverkningar»,
hvilket senare motsvaras af den norska texten i såväl den
äldre författningen som förslaget, der orden lyda »norske eller svenske
Told underkastede Natur-Produkter eller Tilvirkninger». I anledning af
den gjorda framställningen har utskottet uti det bifogade förslaget infört
den begärda rättelsen.

§ 8.

Den uti denna paragraf verkstälda ändring afser allenast eu tilllämpning
af metersystemet på här ifrågavarande fall, äfvensom att bötesbeloppet
i öfverensstämmelse med den gjorda ändringen utföres med eu
annan jemnad siffra.

Bevillningsutslcottels Betänkande N:o 9.

§ 9.

I fråga om behofvet af mera bestämda stadganden angående utfärdandet
af de i denna paragraf omförmälda produktionsbevis anförde herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet uti ofvanberörda statsrådsprotokoll
följande:

»De i 3 § upptagna närmare föreskrifterna om hvad med svensk
eller norsk tillverkning bör förstås och nödvändigheten att i och för
behörig kontroll vid införsel från det ena landet till det andra vederbörligen
styrka den införda varans ursprung lära påkalla, att bestämmelserna
i 9 § undergå någon förändring. Den allmänna föreskrift paragrafen
innehåller, att eu vara vid införsel skall vara åtföljd af tjenstemans
bevis om varans inhemska ursprung, kan nemligen icke anses för
ändamålet tillfyllestgörande, utan att tillika sådana föreskrifter meddelas
rörande ordningen för tillkomsten af dylika bevis, att dessa kunna påräknas
innehålla verkliga upplysningar i ämnet. Det ligger väl härvid
närmast till hands att uppställa den fordran, att bevis, hvarom här är
fråga, icke skulle få utfärdas, med mindre fullständig bevisning blifvit
inför vederbörande tjensteman förebragt om varans verkliga ursprung.
För att dock icke allt för mycket försvåra varuutbytet har man ansett
sig kunna åtnöjas med att fordra, att för erhållande af dylikt bevis
varuafsändaren skall aflemna en på heder och tro afgifven skriftlig försäkran
angående varans ursprung och att denna försäkran skall vara
afgifven af tillverkaren eller, i händelse af styrkt förfall för denne, af
två trovärdige män, Indika om varans tillkomst ega tillförlitlig kännedom.
Dessutom bör det vara vederbörande myndighet obetaget att,
om anledning dertill förefinnes och i enlighet med de instruktioner den
fått sig förelagda, kunna fordra ej mindre ytterligare bevisning än äfven
underskrifternas bevittnande, hvarjemte särskildt i fråga om kläder
stadgats, att produktionsbeviset skall innehålla upplysning om öfvertygets
ursprung, alldenstund sådan varas tullfrihet eller tullpligtighet
skulle blifva af denna omständighet beroende.»

Utskottet finner de af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelserna i
detta afseende fullt egnade att fylla den brist, som hittills förefunnits,
och då behofvet af den föreslagna ändringen ådagalägges jemväl uti de
ofta nämnda, till utskottet öfverlemnade skrifvelserna från eu fabriksförening
och åtskillige näringsidkare, har utskottet för sin del ingen invändning
att framställa mot antagandet af det framlagda förslaget till
förändrad lydelse af denna paragraf.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o .9.

§ 14.

Utom den ändring i denna paragraf, som föranledts af de uti 3 §
föreslagna ändringar, har på framställning af ett svenskt rederi och med
bifall från Norges sida uti paragrafen införts föreskrift derom, att om
ett fartyg under resa från ettdera riket till det andra anlöper utländsk
hamn allenast för att aflemna eller upptaga passagerare och deras resgods,
de uti fartyget förda varor icke skulle erhålla någon ofördelaktigare
tullbehandling än om de förts direkt från det ena riket till det
andra. Det förbehåll har dock dervid gjorts, att handelsresandes medförda
varor eller varuprof icke må betraktas såsom resgods.

§ 16.

Till denna paragrafs nuvarande lydelse har allenast fogats en hänvisning
till § 9 i fråga om sättet för de föreskrifva produktionsbevisens
utfärdande.

§ 18-

I fråga om den föreslagna ändringen af uppsägningstiden från ett
till två år instämmer utskottet till fullo uti följande yttrande till statsrådsprotokollet
af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:

»Nu gällande förordning stadgar, att densamma skall ega bestånd,
till dess annorlunda å ömse sidor öfverenskommes eller ett år förflutit
efter å någondera sidan skedd uppsägning. Förändringar i tullagstiftningen
inverka dock så väsentligt på industriella förhållanden, att det
synes skäligen böra medgifvas industriidkare, hvilka grundat sin handtering
på bestående aftal, en något längre tid än ett år för att bereda
sig på de förändringar, som i deras verksamhet möjligen* måste införas,
i händelse mellanrikslagen upphäfves eller i väsentliga delar omdanas.

»I valet åter emellan antingen att låta ett aftal i förevarande
ämne gälla ett bestämdt antal år och efter dessas utgång upphöra, vare
sig omedelbarligen eller viss kortare tid efter uppsägning, eller ock att,
utan någon på förhand gifven tidsbestämmelse för aftalets gällande
kraft, göra dettas upphörande beroende af uppsägning från endera parten
viss tid, innan aftalet träder ur kraft, har jag ansett företräde böra
lemnas åt det i den nuvarande författningen tillämpade senare alternativet,
med endast någon förlängning i uppsägningstiden, enär i ty fall

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

aftalet, om det skulle vid tillämpningen befinnas otillfredsställande, kan
upphöra tidigare än enligt det förra alternativet, utan att dock rådrum
skulle komma att saknas för vederbörande ätt vidtaga åtgärder till
undvikande eller förminskande af förlusterna på den för dem möjligen
menliga förändringen.»

De orsaker, som föranledt herr Nyström att uti sin ofvan berörda
motion påyrka uppsägning af den öfverenskommelse, som innefattas uti
den nu gällande mellanrikslagen, framgå af hans anförda motivering, så
lydande:

»Då det i Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen rörande
förändrad lydelse af kongl. förordningen angående Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden af den 29 maj 1874 afgifria
förslag till ändring af samma förordning eller s. k. mellanrikslag, icke
synes vara för Sverige fördelaktigt eller antagligt ibland annat derför
att dels enligt 18 § den tid lagen skall gälla efter uppsägning, förändras
från ett år till tvenne, dels enligt, 4 § gränsbefolkningen skall fortfarande
tillskyndas allt för stor tullfrihet i förhållande till hvad rikets
Ofri ga befolkning åtnjuter, dels enligt 14 § införsel af malen eller omalen
spanmål skall tillåtas emot endast half tull, dels ock Norge, till
följd af sin jemförelsevis större sjöfart inom Sverige, tillskyndas fortfarande,
på grund af 12 §, vida större fördelar än Sverige, får jag, då
antagligen någon för Sverige fördelaktigare uppgörelse ej lärer af Norge
medgifvas och då Norge mera vill betraktas såsom ett för Sverige främmande
rike och ej vill, i förhållande till sin folkmängd, deltaga i gemensamma
utgifter och försvaret, vördsamt föreslå, under antagande, att
framlagda mellanrikslagen ej godkännes, att ofvannämnda nu gällande
förordning eller mellanrikslag måtte uppsägas.»

Utskott et har uti en bifogad tabell redogjort för värdet af varuomsättningen
mellan de förenade rikena från och med är 1871 äfvensom
för. denna omsättnings förhållande till hvartdera rikets hela varuomsättning,
och torde af denna redogörelse tydligt framgå, att ifrågavarande
utbyte af varor mellan de förenade rikena är alltför betydligt
för att kunna älventyras genom en uppsägning af det befintliga fördraget.
Af hvad utskottet i det föregående anfört, torde också vara
uppenbart, att de anmärkningar emot det af Kongl. Maj:t framstälda
ändringsförslaget, som af motionären framstälts, alldeles icke kunna af
utskottet tillmätas någon betydelse och allra minst kunna föranleda ut Bih.

till Rilcsd. Prof. 1887. B. .5 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

skottet att föredraga en fullständig uppsägning framför ett godkännande
af Kongl. Maj:ts förslag.

I öfverensstämmelse med hvad utskottet sålunda anfört, lår utskottet
hemställa,

l:o

att Riksdagen ville, med bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, för sin del godkänna bifogade förslag till
förändrad lydelse af §§ 3, 4, 8, 9, 14, 16 och 18 af
kongl. förordningen den 29 maj 1874 angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden;
äfvensom

2:o

att herr Nyströms ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 juni 1887.

På utskottets vägnar:

C. F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar friherre Barnekow, Reuterswärd, Lithander, Fock, Dahl,
Forssman, Carlsson, Nyström, af Buren, Ekenman:

Ehuru vid förevarande ärendes behandling inom utskottet åtskilliga
anmärkningar framstäldes särskildt mot § 3 i Kongl. Maj:ts förslag, hvilka
anmärkningar, så vidt vi kunnat finna, ej blefvo vederlagda, har dock
utskottet ansett sig kunna förklara (sid. 12), »att i samma förslag är på

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 19

ett otvetydigt sätt fastslaget hvad med uttrycket svenska eller norska
naturalster och tillverkningar bör förstås». Till detta uttalande rörande
just den punkt, som är den vigtigaste i mellanrikslagen, har utskottet
kommit utan att egentligen hafva anfört annat, än hvad den kongl.
propositionen innehåller; endast i fråga om artikeln kläder af utländskt
öfvertyg är en kortfattad utredning lemnad, men denna artikel intager
en undantagsställning, då på densamma tillämpas en annan grundsats än
den allmänna, nemligen att tullskilnad skall erläggas för öfvertyget.
Huruvida § 3, beträffande den ofantliga mängd alster och tillverkningar,
som i öfrigt under densamma kunna inbegripas, är betryggande mot
ojemn täflan eller rent af mot missbruk, har utskottet, så vidt af betänkandet
synes, ej undersökt. Ofvan citerade kategoriska yttrande är
således icke blott i egentlig mening omotiveradt, utan det måste äfven
vara egnadt att väcka förvåning, då Kongl. Magt vid ärendets behandling
funnit, att det varit med »oöfvervinneliga svårigheter förenadt» att
i fullt exakta uttryck angifva hvad som med inhemska naturalster och
tillverkningar förstås, och derför funnit sig böra anlita den andra utväg,
som erbjöde sig, nemligen att genom uttömmande undantag frånskilja allt
som icke bör inbegripas. Uti utskottets påstående måste således ligga
den mening, att undantagen äro uttömmande, hvilket innebär, att hvarje
icke undantagen produkt rätteligen bör anses såsom svensk eller norsk
tillverkning och såsom sådan åtnjuta tullfrihet. Det förefaller dock
redan vid första granskningen osannolikt, att de få i § 3 uppräknade
operationerna skulle vara de enda, som ej böra konstituera en varas
ursprung såsom svensk eller norsk produkt, då det ligger i sakens
natur att en definition genom undantag förutsätter kännedom om alla
de operationer och beaidbetningar, som kunna komma i fråga vid husslöjd,
handtverk och fabriksverksamhet; ty annars blifva lätt nödvändiga
undantag uteglömda.

§ 3 i dess föreliggande form innebär just genom denna form i visst
afseende eu vida längre sträckt rättighet i fråga om import till det
andra landet än motsvarande stadgande i hittills gällande mellanrikslag.
Så länge det nemligen endast heter, att svenska eller norska tillverkningar
skola vara tullfria, står alltid utväg öppen att i särskilda fall få pröfvadt,
huruvida en vara eller arbetsprodukt är svenskt eller norskt naturalster
eller tillverkning, men just genom att uppställa vissa undantag är uttalad^
att allt, som ej ligger i de nämnda undantagen, är tullfritt, ty
annars hade undantagen ingen betydelse. Fröfningen af frågan, huruvida
en vara är att anse såsom svensk eller norsk tillverkning, kan
hädanefter endast afse huruvida varan fäller under undantagen, men ej

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

huruvida bearbetningen är af den väsentliga art, att den gör varan till
svensk eller norsk produkt.

Af en ledamot af Första Kammaren är redan anmärkt (Riksd:s
Prof. 1887. Första Kammaren, n:o 7, fredagen den 7 juni, grefve Strörnfelt),
att en viss operation, nemligen sammansättning, icke är upptagen
bland undantagen i § 3 och han har äfven förtydligat huru denna operation
i särskildt fall skulle kunna leda till missbruk; men samma missbruk
kan tänkas beträffande alla sammansatta artiklar, så vida sammansättningsarbetet
ej kan anses enligt l:o såsom »blandning» eller enligt
3:o såsom »förseende med linning, knappar, fransar eller spetsar och
dylikt». Men utom sammansättning kunna åtskilliga operationer uppgifvas,
som äro af lika oväsentlig beskaffenhet som de uppräknade och
representera en blott obetydlig del af den färdiga varans arbetsvärde.
Bland dessa kunna nämnas smältning, stöpning, pressning m. fl.

Qm det framför undantagen använda ordet endast är liktydigt med
uteslutande, torde en mängd artiklar, om i deras bearbetning, ehuru
hufvudsakligen bestående i förmalning, krossning etc., ingå andra lika
oväsentliga eller ännu oväsentligare operationer, kunna undgå att blifva
räknade bland undantagen.

Hvad i denna paragraf menas med uttrycket »tullfria materialier»
är så tillvida obestämdt, att uttrycket möjligen skulle kunna gifva anledning
till tolkningen: »tullfria, då denna öfverenskommelse med Norge
afslöts eller då lagen blef gällande». En sådan tolkning skulle visserligen
från de administrativa myndigheternas sida kunna förebyggas genom
ett uttalande från statsrådsbänken, men för så vidt tolkningen kommer
att bero af domstolarna, kan uttrycket, äfven om ett sådant uttalande
sker, blifva olika tillämpad^ Den stora vådan af en sådan möjlighet
ligger i öppen dag; den innebure ett fullständigt hinder för vår
bestämningsrätt öfver tulltaxan, så vidt ett norskt intresse deraf berördes.
Blotta tänkbarheten af en sådan tolkning bör mana till dess förebyggande.

Förslagets nuvarande lydelse kan icke hindra de norska producenterna
att draga fördel af den betydliga skilnaden mellan de båda ländernas
tullar å garn genom att importera denna råvara för väfverierna.

Bomullsgarn, ofärgadt, är i Sverige belagdt med en tull af 15 öre
för kilogram, men i Norge allenast med 7 öre; färgadt bomullsgarn
drager i Sverige en tull af 30 öre och i Norge af 20 öre. Linnegarn,
ofärgadt och oblekt, drager i Sverige en tull af 20 öre, färgadt, blekt
eller tryckt af 40 öre; i Norge deremot ofärgadt och blekt linnegarn af 3
och färgadt af 27 till 53 öre. Ullgarn, ofärgadt och oblekt är i Sverige

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

belagdt med en tull af 20 öre och färgadt, blekt eller tryckt af 40 öre;
i Norge drager ofärgadt. ullgarn 13 öres tull och färgadt 20 öres tull.
Då, hvad särskildt linneväfnadsindustrien angår, det importerade garnet
hufvudsakligen utgöres af blekt linnegarn, synes att de norske idkande
af linneväfnadsindustri hafva eu fördel af "icke mindre än 37 öre för
kilogram garn framför de svenske idkarne af samma näring. Derest förordningen
icke kommer att innehålla något stadgande till skydd för den
svenska fabriksindustrien och husslöjden inom denna näringsgren, måste
desamma tydligen upphöra eller förflyttas till Norge, och i sammanhang
dermed skulle såväl linodling som spånad inom landet omöjliggöras för
annat än husbehof. För Norge deremot, som icke har någon linodling
eller något linnespinneri, vore förlusten egentligen ytterst obetydlig genom
införande af ett stadgande som bestämde likartade regler för väfnader
som förslaget nu innehåller med afseende å kläder.

Svenska staten har för närvarande en ganska stor tullinkomst af importerade
linneväfnader och lingarn, som med all säkerhet kommer att
upphöra, om ingen förändring i mellanrikslagen blifver företagen.

Under 1884 importerades: Linneväfnader till värde af Kr. 1,254,992,
derå tullen utgjorde Kr. 177,896.

Under samma år importerades lingarn öfver:

Varberg..................... 2,893 kilo oblekt och 109,297 kilo blekt och öfver

Göteborg............. 10,292 » » » 16,125 » » eller

tillsammmans 13,185 » » » 125,422 » »

Tullafgifterna härå utgöra:

för.............. 13,185 kilo oblekt ä 20 öre Kr. 2,637: —

* .............. 125,422 » blekt » 40 » » 50,168: 80. Kr. 52,805: 80.

Dessa partier garn användas uteslutande för väfnadshusslöjden i
mellersta Sverige. Om man då beräknar tullen ''för ett lika parti i Norge
eller för 138,607 kilo oblekt och blekt ä 3 öre Kr. 4,158,21, så uppkommer
en tullbesparing af Kr. 48,647,59, som de norska väfverierna hafva
i fördel framför den idoga landtbefolkningen i nämnda delar af landet.

Endast tullskilnaden betäcker såväl väflön som en rimlig förtjenst
på varan.

Eu annan inom Sverige befintlig industri skulle äfven kunna komma
att ^ lida synnerligt afbräck genom införsel från Norge i enlighet med
författningsförslagets ordalydelse, nemligen stearinljusfabrikationen. Stearin
är i Norge tullfritt, men drager i Sverige en tull af 9 öre för kilogram.
Då gjutning eller stöpning af ljus icke upptages bland de ifråga -

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

varande undantagen, måste stearinljus, tillverkade i Norge af utländsk
stearin, således få tullfritt införas till Sverige, och ett inom Norge anlagdt
med utländsk stearin arbetande ljusstöperi skulle otvifvelaktigt
sätta de svenska stearinfabrikernas bestånd i största fara, emedan stearin
ej kan hår tillverkas till samma pris som t. ex. i Holland. Men då
sjelfva gjutningen eller stöpningen af ljusen är en särdeles enkel åtgärd
i jemförelse med de vidlyftiga procedurer af destillering och rening
in. m. som erfordras för sjelfva stearinets framställande ur råämnet,
företrädesvis talg, så bör den tydligen icke ensam berättiga till tullfri
införsel af ljus.

Erfarenheten har redan visat, att lösa delar af lampor införas till
Norge från utlandet och hopsättas derstädes till lampor, ofta nog utan
att mer än en eller två delar af lampan äro af norskt ursprung. Derefter
införes den färdiggjorda lampan till Sverige, försedd med officiel!
bevis, att densamma är en norsk tillverkning. Då eu dylik sammansättning
icke uppräknats bland de åtgärder, som icke äro tillräckliga
för att göra en vara till norsk produkt, skulle följden deraf lätt kunna
blifva att all införsel till Sverige af lampor komme att gå öfver Norge
till förfång för den svenska statskassan såväl som för svenska tillverkare.
Hvad sålunda anförts i fråga om sammansättning af lampor gäller äfven
om andra sammansättningar.

Inom utskottet förevisades prof på ett från Norge tullfritt infördt
kaffesurrogat, så kallad kaffetillsättning, i hvilken sjmes ingå äfven sirup,
så att den i sjelfva verket utgör surrogat för både kaffe och socker.
Kommerskollegii berättelser upplysa att följande qvantiteter kaffesurrogat
infördes ifrån Norge under

	Kg.	Motsvarande tullafgift.
1881.............	........... 377,360.	132,076: — Kr.
1882............	.......... 277,060.	96,971: — »
1883.............	.......... 200,487.	70,170: 45 »
1884.............	.......... 200,482.	70,168: 70 »
1885............	.......... 174,881.	61,208: 35 »
1886.............	.......... 191,000.	66,850: — »

Denna tullfria införsel af surrogat för kaffe, synnerligast om detta
surrogat äfven innehåller socker, synes förtjena omnämnande, då såväl
kaffe som socker särskilt, äro undantagna från tullfrihet. Kaffesurrogat
är i Sverige högt tullbeskattadt, nemligen med 35 öre pr kg., och är
denna tullsats, som gäller äfven för brändt kaffe, att anse såsom eu

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

finanstull. Af detta skäl och då § 3 från tullfri införsel undantager
brändt kaffe, borde der äfven undantagas kaffesurrogat.

Bland anmärkningsvärda importartiklar från Norge är äfven fernissor.
Importen af denna artikel har mycket tilltagit sedan under 1884 i
Norge medgifvits rättighet till återbetalning af skatt för denaturerad
sprit. Den tullfria införseln af fernissor från Norge utgjorde

1884 ................ 6,672 kg.

1885 ......................................................................... 10,233 »

1886 ......................................................................... 21,502 »

En stor del af dessa importerade fernissor är så kallad polityr, bestående
af schellack löst i sprit, som sålunda tullfritt införes, ehuru tillverkningsskatt
blifvit för densamma återbetald, eller ock är fernissan
med användning af ett senare medgifvande, beredd af utländsk efter
denaturering på tullstation tullfritt införd sprit.

Dessa förhållanden jemte andra synas bestyrka hvad ofvan blifvit
yttradt, att de uppräknade undantagen icke äro tillräckligt omfattande,
utan att ett eller annat moment kunde vara att foga dertill.

En omständighet, som ehuru senast under förhandlingarne i denna
fråga vid 1886 års Riksdag framhållen, äfven vid detta tillfälle ej kan
nog beaktas, är att mellaririkslagen icke ställer de båda ländernas industriidkare
mot hvarandra i en strid med lika vapen. Norge, länge i
saknad af industri äfven för eget behof, och principielt undvikande direkt
beskattning, har tagit sina statsinkomster hufvudsakligast af de så kallade
finanstullarna, som delvis äro mycket höga. Sveriges tullagstiftning har
deremot af välberäknad omsorg för vigtiga näringsintressen tillgodosett
dessa genom högre tullsatser, särskild! inom textil-industriens område.
Det är denna systematiska olikhet i tullagstiftningen, som alltid måste
från. svensk sida påkalla den största försigtighet vid affattande af de
speciella bestämmelserna i fördraget om handelsgemenskapen mellan
länderna, och i samma mån som eu stigande konkurrens inom och utom
landet nedbringar den påräkneliga vinsten af industriel verksamhet och
okär dermed förenad risk, i samma mån måste ock en sådan omständighet
som olika tull på råämnen eller halffabrikat blifva af allt större
betydelse. Från norsk sida gjordes ock ganska vigtiga förberedelser till
den täflan, som 1874 års mellanrikslag tillstädjer. Sålunda nedsatte
1873 års storting flera af de tullsatser, som inverka på produktionskostnaden,
särskildt för väfnader. Exempelvis

bomullsgarn: ofärgadt från 2 till 1 sk. per skålpund
» annat » 5 » 3 » » »

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

lingarn: ofärgadt................. från 2 till 1 sk. per skålpund

» färgadt otvinnadt » 7 » 4 » » »

» » tvinnadt » 10 » 8 » » »

ullgarn: ofärgadt................. » 4 » 2 » » »

» färgadt ................ » 5 » 3 » » »

På vissa slags tyger egde motsvarande tullnedsättningar rum.

Att efter dessa omedelbart före tillkomsten af 1874 års mellanrikslag
vidtagna åtgärder särskild! den norska textil-industrien skulle vinna
allt mer insteg på den svenska marknaden, var lätt att förutse. Att så
skett bevisas ock af de utredningar, som redan varit tillgängliga, särskild!
i bevillningsutskottets betänkande till 1886 års Riksdag.

Såsom motiv för den förlängda uppsägningstiden anföres hufvudsakligen,
att då förändringar i tullagstiftningen väsentligt inverka på
industriella förhållanden, det synes skäligen böra medgifvas industriidkare,
hvilka grundat sin handtering på bestående aftal, en något längre
tid än ett år för att bereda sig på förändringar, som i deras verksamsamhet
möjligen måste införas, i händelse mellanrikslagen upphäfves
eller i väsentliga delar omdanas.

Det är oss icke bekant, att något uttalande om önskvärdheten af
uppsägningstidens förlängning skett från svensk sida, hvarken af Riksdagen
eller svenska industriidkare, och vi måste således antaga, att förslaget
om förändringen från ett, till två år utgått från Norges sida, hvilket
uti ingen mån för oss skulle utgöra anledning att motsätta oss detsamma,
så framt vi ej från svensk synpunkt funne en sådan förlängning
betänklig. Då enligt vår ofvan uttalade uppfattning § 3 i förslaget, om
den antoges, beröfvar oss hvarje rätt till pröfning af en varas egenskap
af svensk eller norsk produkt i annat afseende än huruvida densamma
faller under de uppräknade undantagen, men vi på goda grunder ej
kunna anse dessa undantag uttömmande, så utgör just detta förhållande
enligt vår åsigt ett fullgiltig! skäl att icke förlänga uppsägningstiden.
Inskränkningen i vår befogenhet att genom tolkning modifiera lagens
tillämpning bör utgöra en kraftig maning att ej på samma gång inskränka
möjligheten att genom lagens uppsägning få af densamma härflytande
alltför tryckande olägenheter hastigt undanröjda. Det synes
äfven ur den synpunkten mindre följdriktigt att stipulera två års uppsägningstid,
att våra tarifftraktater löpa med endast ett års uppsägning,
ehuru de förpligtelse!’, som dessa traktater ålägga oss, äro vida mer bestämda
och deras fördelar och olägenheter lättare att beräkna, då de
endast omfatta vissa artiklar, än verkningarna af det svensk-norska för -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

draget, som kunna ingripa på snart sagdt alla näringslifvets områden.
Såsom allmän praktisk klokhetsregel torde äfven gälla, att ju mer oberäkneliga
följderna af en öfverenskommelse äro, desto vigtigare är det
att snart kunna blifva löst från densamma.

Ehuru vi af ofvan anförda skäl ej kunnat till godkännande förorda
Kongl. Maj:ts föreliggande förslag, hafva vi dermed icke uttalat oss mot
eu öfverenskommelse mellan de båda länderna, som hade till ändamål
fri täflan på alla arbetets områden. Men denna täflan får ej till följd af
olikheter i tullagstiftning vara ojemn. Öfverenkommelsen måste således
undanrödja de vådor, som till följd af sådan ojemnhet kunna för det
ena eller andra landet, särdeles under nutidens långt drifna konkurrensförhållanden,
uppstå. Huruvida detta låter sig göra genom en mellanrikslag,
byggd såsom hittills uteslutande på grundsatsen om ömsesidig
tullfri införsel af de båda ländernas arbetsalster, äfven då råämnen eller
halffabrikat äro mycket olika tullbeskattade eller om, såsom det föreliggande
förslaget i en viss punkt stadgar, tullskilnads erläggande bör
i vidsträcktare mån tillämpas, kan endast af en detaljerad undersökning
framgå. För närvarande finna vi oss sålunda föranlåtna hemställa,

att Riksdagen, ehuru erkännande de förbättringar
det kongliga förslaget i vissa afseenden^innebär, jnåtte,
med förklarande att Kongl. Maj:ts förevarande proposition
angående förändrad lydelse af §§ 3, 4, 8, 9, 14,
16 och 18 af kongl. förordningen den 29 maj 1874
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden icke kunnat godkännas, hos Kong].
Maj:t anhålla om framläggande af ett på fullständigare
utredning grundadt förslag till ny mellanrikslag,
hvarigenom, jemte nöjaktigt fastställande af hvad
som med svensk eller norsk tillverkning bör förstås,
olägenheter och vådor till följd af olikheten i de
båda ländernas tullsatser måtte i möjligaste mån förebyggas.

Bih. till ltik:d. Prat. 1887. It. 5 Sami, 1 A fel 7 Haft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Omsättning mellan Sverige och Norge, enligt svensk statistik, af vigtigare,
i någotdera af eller båda rikena tullpligtiga, men till följd af mellanrikslagen
tullfria varor.

Införsel till Sverige Utförsel från Sverige
från Norge år 1884. till Norge år 1884.

Matvaror af djur ............................................ kg. 522,697

Spamnål och produkter deraf..................... hl. 1,070

» » » » ..................... kg. 2,925,000

Kolonialvaror .................................................. » 200,482

Frukter och trädgårdsväxter ..................... » 16,683

Garn och tråd................................................ » 84,375

Manufakturvaror af spånadsämnen............ » 762,557

» » » ........... kr. 785,253

» » » ............ st. 7,752

Hår, fjäder, hudar, skinn, ben, horn och

andra djurämnen .................................... kg. 430,911

Fabrikater af hår, skinn, ben, horn m. in. » 5,748

» » » » » » » kr. 20,735

Talg, oljor, tjära, gummi och likartade

ämnen ......................................................... kg. 466,259

Fabrikater af talg, oljor in. in................... » 102,681

Trävaror, arbetade .......................................... kr. 325,232

Papper och pappersarbeten ....................... kg. 86,087

Mineralier, fabrikater .................................. » 896,348

Metaller, arbeten deraf ................................. » 2,105,214

Fartyg, vagnar, maskiner, instrumenter

in. in......................................................... st. 604

Artiklar, ej hänförliga till föregående

grupper ..................................................... kr. 9,920

kg.	62,640
hl.	62,260
kg.	5,911,720
))	73,057
»	45,277
»	163,863
»	513,062
kr.	67,530
st.	36,144
kg.	6,664
»	4,728
kr.	19,498
kg.	26,732
»	159,868
kr.	31,962
kg.	184,703
))	769,871
»	81,319
st.	6
kr.	122,450

af herr Nyström:

»Jemte det som jag här ofvan, lika med öfriga reservanter, aktat
nödigt att anmärka emot det af utskottets pluralitet godkända förslaget
till ändrad lydelse af den s. k. mellanrikslagen, önskar jag särskildt
framhålla, huruledes svårigheterna att få till stånd antagliga överenskommelser
beträffande den kommersiella samfärdseln mellan Sverige och
Norge väsentligen hafva sin grund uti de olika tullsystem, hvilka i de
båda länderna gjorts gällande. En granskning af deras gällande tulltaxor

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9. 27

måste snart öfvertyga en hvar, att i Norge de s. k. finanstullarne intaga
en långt mera dominerande ställning än industritullarne, hvilka
senare antagligen stadgats så låga, emedan norska förädlingsindustrien
alltjemt på de flesta tillverkningsområden varit hittills jemförelsevis så
föga utvecklad, då deremot här i Sverige ett helt annat förhållande
emellan nämnda båda slag af tullar måst göras gällande. De fyrfaldiga
olägenheter och vådor för betydande svenska industrigrenar, som af nu
påpekade omständighet härflyta, hafva visserligen både förut inom Riksdagen
framhållits och nu i vår gemensamma reservation ytterligare påvisats,
men mig har synts vara nödigt att, såsom enda utvägen för den
svenska förädlingsindustriens bättre betryggande, den i fråga om artikeln
kläder nu i ändringsförslaget tillämpade grundsatsen af tullskilnaders
erläggande vid införsel från ena landet till det andra borde långt vidsträcktare
i tillämpliga fall hafva gjorts gällande, så att denna grundsats
hade kunnat framstå såsom regel och icke — såsom nu är händelsen —
endast vunnit afseende såsom undantag.»

Herrar W. Tham och Lotliigius hafva anhållit få antecknadt, att
de icke deltagit i behandlingen af detta betänkande; äfvensom herr
S. M. Olsson, att han varit hindrad deltaga uti frågans slutliga afgörande
inom utskottet.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9,

Förordning

angående Sveriges oeli Norges ömsesidiga handels och sjöfarts förhållanden.

Om handelsgemenskapen landsvägen mellan de förenade rikena.

rikena kunna, såvidt gällande karantänsföreskrifter
ej deremot lägga
hinder i vägen, till det andra landvägen
såväl ut- som införas alla
svenska eller norska naturalster eller
tillverkningar samt sådana utländska
varor, som i allmänhet äro till
införsel tillåtna i det rike, dit de
föras.

andra riket landvägen utföras, skall
hvarken utförselstull eller transitoafgift
ega rum. För varor, tillverkade
i det ena af rikena, från hvilket
utförseln sker, må ej heller ex -

Art. 1.

Från det ena af de förenade

Nuvarande lydelse:

§ 1.

Kongl. Maj:ts förslag:

§ 1.

(Oförändrad.)

§ 2.

För varor, som ifrån ena till

§ 2.

(Oförändrad.)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse: Kongl. Maj:ts förslag:

portpremier beviljas; äfvensom återbetalning
af erlagd tillverkningsafgift
för dessa varor eller af tull för
de utländska råämnen, som vid deras
tillverkning hafva blifvit använda,
icke medgifves, med mindre
varprna vid införsel i det andra
riket draga hel tull.

§ 3.

Svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar skola vid
införsel landvägen från det ena riket
till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af

socker och sockertillverkningar,
derunder inbegripet sirup,

tobak och tobakstillverkningar,
bränvin och sprit, alla slag,
malt och malttillverkningar,
brändt eller malet kaffe samt
spelkort, för hvilka varor, såvidt
de uti det rike, dit de införas,
i allmänhet äro tullpligtiga, full
tullafgift skall erläggas utom i de
fall, som i nästa paragraf sägs.

§ 3.

Svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar skola vid införsel
landvägen från det ena riket
till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af:

a. Socker och sockertillverkningar,

derunder inbegripet sirup,

b. Tobak och tobakstillverkningar,

c. Bränvin och sprit, alla slag, samt

dermed beredda drycker,

d. Malt och malttillverkningar,

e. Brändt eller malet kaffe och
/’. Spelkort,

för hvilka varor, såvidt de uti
det rike, dit de införas, i allmänhet
äro tullpligtiga, full
tullafgift skall erläggas, utom
i de fall, som i nästa paragraf
sägs, samt

g. Kläder, hvilkas öfvertyg är väfdt,
stickadt, knutet eller på strumpstol
tillverkadt i annat land än
Sverige eller Norge. För sådana
varor skall, när tullafgiften
för öfvertyget är högre i
det land, dit införseln sker, än

Bevillningsulskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:

Kongl. Maj ds förslag:

i det andra landet, utom i de
fall, som i nästföljande paragraf
omnämnas, erläggas cn å
klädernas hela vigt beräknad
tullafgift, motsvarande skilnaden
emellan de i de båda länderna
för öfvertyget gällande
tullsatser.

År en vara tillverkad i Sverige
eller Norge af materialier, antingen
producerade i ettdera riket eller i
begge rikena tullfria, anses sådan
vara utgöra inhemsk tillverkning,
ehvad större eller mindre arbete
å densamma blifvit nedlagdt.

Är varan åter tillverkad, helt
eller delvis, af utländska, i någotdera
riket tullpligtiga ämnen, och
kan det derå nedlagda arbetet hänföras
till hvad med husflit, handtverk
eller fabriksverksamhet allmänligen
förstås, då må ock sådan vara
räknas till svensk eller norsk tillverkning,
utom i de fall att bearbetningen
endast består i:
l:o. Förmalning, krossning eller
blandning,

2:o. Rensning (rectificering) af lys oljor,

3:o. Fållning, kantning, förseende
med linning, knappar, fransar
eller spetsar och dylikt,

4:o. Målning, lackering, bronsering
eller annan öfverstrykning,
samt •

5:o. Tvinning, blekning, färgning,
tryckning eller appretering af
garn och manufakturvaror.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:

§ 4.

Vid resa öfver gränsen från ena
till andra riket vare det, med undantag
för spelkort, Indika ftro underkastade
såväl stämpelafgift som
tull, inedgifvet att af utländska till
införsel tillåtna samt svensk eller
norsk tull underkastade alster eller
tillverkningar tullfritt medföra följande
mindre partier, nemligen:

Band, alla slag, tillsammans
200 fot,

Bränvin och sprit, alla slag,
tillsammans 1Va kanna eller 5 buteljer,

Garn, alla slag, tillsammans 25
skålpund,

Kaffe 25 skålpund,

Malt V2 norsk tunna,

Risgryn 25 skålpund,

Salt 3 norska tunnor,

Socker 50 skålpund,

Tobak 10 skålpund,

Tråd, alla slag, tillsammans 10
skålpund,

Vin, alla slag, tillsammans Va
ankare eller 20 buteljer,

Väfnader, alla slag, tillsammans
60 fot,

Öl 1 ankare eller 50 buteljer;
Alla andra varor till ett sammanräknadt
värde af 80 kronor,
dock må värdet af hvarje särskild
varuartikel icke öfverstiga 40 kronor.

Kongl. May.ts förslag:

§ 4.

Vid resa öfver gränsen från ena
till andra riket vare det, med undantag
för spelkort, hvilka äro underkastade
såväl stämpelafgift som
tull, medgifvet att af utländska till
införsel tillåtna samt svenska eller
norska tull underkastade alster eller
tillverkningar tullfritt medföra följande
mindre partier, nemligen:

Band, alla slag, tillsammans
60 meter,

Bränvin och sprit, alla slag,
tillsammans 4 liter,

Garn, alla slag, tillsammans 10
kilogram,

Kaffe 10 kilogram,

Malt 70 liter,

Risgryn 10 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 20 kilogram,

Tobak 5 kilogram,

Tråd, alla slag, tillsammans 5
kilogram,

Vin, alla slag, 20 liter,

Väfnader, alla slag, tillsammans
20 meter,

Öl 40 liter;

Alla andra varor till ett sammanräknadt
värde af 80 kronor;
dock må värdet af hvarje särskild
varuartikel icke öfverstiga 40 kronor.

Tullfrihet, hvarom i denna paragraf
säges, gäller icke för sådana
varor, som resande för egen eller
annans räkning medför, då dessa i
handelsafsigt införas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:

§ 5.

I fråga om införselstull för utländska
varor, som i större partier
eller på annat sätt än i föregående
paragraf sägs från ena till andra
riket införas, galle i hvardera af
dessa hvad angående dylika Varors
införsel i allmänhet är stadgadt.

§ 6.

Varor, som öfver Svinesund
eller Idefjorden öster om Svinesund
föras i färja, pråm eller båt under
två kommerslästers drägtighet eller
om vintern öfver isen från det ena
riket till det andra, skola, med
hänsigt till tullväsendet, anses såsom
voro de landvägen införda, såvida
de icke antingen sjövägen transporterats
till den strand af nämnda
färjställe eller fjord, hvarifrån öfverföringen
till andra rikets strand
sedan skett, eller ock blifvit till
denna senare öfverförda för att derifrån
omedelbart sändas sjövägen
vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra
riket landvägen införa varor af
de slag och till den myckenhet, att
de äro tull underkastade, skall det
åligga att hos tullkammaren eller
vederbörande tulltjensteman eller
tullbetjent å afsändningsorten förse
sig med behörig varuförpassning,

Iiongl. Maj:ts förslag

§ 5.

(Oförändrad.)

§ 7.

(Oförändrad.)

Bevillningsutskottets

Nuvarande lydelse:

hvilken under transporten skall godset
åtfölja.

Förpassningen skall vara stäld
till ort, hvarest tullkammare tinnes
och förtullning får ega rum.

Sådana tullpligtiga inländska
varor, som omnämnas i § 3, äfvensom
förtullade utländska varor må
dock äfven kunna förpassas till eller
ifrån allmän marknad nära gränsen.

§ 8.

Hvad afsändaren för erhållande
af förpassning har att iakttaga stadgas
i §§ 4, 6 och 7 i nådiga förordningen
af den 12 juli 1860 angående
varuförseln landvägen mellan
de förenade rikena, hvilka stadganden
äfvensom allt hvad såväl
nämnda lagrum, som §§ 8, 9, 10,
11 och 12 i nyss åberopade författning
i öfrigt innehålla angående
förpassningens innehåll, varornas
undersökning och tullbehandling,
tullkontrollen samt afsändarens ansvar
om varorna ej inom föreskrifven
tid till förpassningsorten framkomma
in. m., fortfarande skola
lända till efterrättelse, med iakttagande
af de ändringar i eller tilllägg
till desamma, som, särskildt i
fråga om varuförsändelser på jernväg
rikena emellan, äro eller framdeles
kunna blifva meddelade.

Då utländska oförtullade varor
skola landvägen försändas till det
ena riket från transitupplag i det

Bill. till Riksd. Prof. 1887. B. ö Sami.

Betänkande N:o 9. 33

Kongl. Maj ds förslag:

§ 8.

Hvad afsändaren — — — —

— — — blifvit meddelade.

Då utländska oförtullade — —

— — — uttaga böter till belopp
af 10 kronor för hvarje kilogram

utaf----— — — — —

på bestämmelseorten.

1 Åfd. 7 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:

andra, må dock, äfven om transporten
sker annorledes än på jernväg,
den i ofvannämnda förordning
den 12 juli 1860 föreskrifna undersökning
på afsändningsorten af varornas
beskaffenhet och myckenhet
eftergifvas, derest varorna äro så
inpackade, att tullmyndigheten på
stället finner sådan plombering och
försegling kunna å dem anbringas,
att derigenom full säkerhet vinnes,
att de icke utan plomberingens eller
förseglingens skadande kunna förändras
eller mot andra varor utbytas.
Derest icke inom den i § 12
af nyssnämnda författning stadgade
tid af tre månader från den å varorna
utfärdade förpassningens datum,
der föreskrifvet bevis, att eu
på sådant sätt afsänd och förpassad
vara framkommit till bestämmelseorten
med orubbade sigill eller
plomber, afleinnas till tullkammaren
på afgångsortén, skola, i fall
den afsända varans beskaffenhet och
myckenhet kunna tillförlitligen ådagaläggas,
de i berörda § bestämda
tullafgifter och böter hos förpassningstagaren
eller hans löftesman
uttagas och i föreskrifven ordning
vederbörande tullkassor tillställas,
hvaremot, derest tillförlitlig upplysning
om varans beskaffenhet och
myckenhet icke kan åstadkommas,
tullkammaren i afsändningsorten har
att hos förpassningstagaren eller hans
löftesman uttaga böter till belopp
af fyra kronor för hvarje skålpund

Kongl. Maj:ts förslag:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:

utaf det icke behörigen framkomna
varukollyts bruttovigt. Af detta
bötesbelopp tillfaller den ena hälften
tullkassan på afsändningsorten
och den andra hälften tullkassan
på bestämmelseorten.

§ 9.

Svenska och norska manufakturoch
fabriksvaror skola, då de i större
partier eller på annat sätt, än i § 4
sägs, från ena till andra riket landvägen
införas, för tillgodonjutande
af de uti § 3 i afseende på införseln
dem inedgifna förmåner, vara åtföljda
af vederbörande tullkammarföreståndares
eller annan offentlig
tjenstemans bevis, att varorna äro
af svensk eller norsk tillverkning.

Kongl. May.ts förslag:

§ 9.

Svenska och norska — — —
— — — — norsk tillverkning.

För erhållande af sådant bevis
om eu varas svenska eller norska
afvel eller tillverkning skall varuafsändaren
till deri myndighet, hos
hvilken beviset begäres, aflemna eu
på heder och tro afgifven skriftlig
försäkran, att varan blifvit å uppgift
ställe inom landet tillverkad,
med uppgift tillika, huruvida varan
är tillverkad af enbart inhemskt
svenskt eller norskt ämne eller om
jemväl utländskt ämne deri ingår
och om beskaffenheten af den bearbetning,
varan på detta ställe har
undergått. I händelse afsändaren
sjelf tillverkat varan, skall denna
försäkran afgifvas af honom, men
eljest af tillverkaren eller, der det
visas, att hinder möter att erhålla
dennes försäkran, af två trovärdige
män, hvilka om varans tillkomst
ega tillförlitlig kännedom, vederbörande
myndighet i allt fall obetaget
att, om anledning dertill förekommer,
fordra jemväl annan bevisning
om varans inhemska ursprung
samt att kräfva vittnens in -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse: Kongl. May.ts förslag:

tyg om egenhändiga namnteckningen
af den eller de personer, som
afgifvit försäkringen.

Vederbörande myndighets bevis,
hvilket bestämdt skall vitsorda, att
varan är af inhemsk afvel eller tillverkning,
skall tecknas å ofvanomförmälda
försäkran. Afser beviset
kläder, skall detsamma derjemte
innehålla upplysning om, huruvida
öfvertyget är inhemskt eller utländskt
fabrikat.

§ 10. § io.

Finnes någon öfver gränsen in- (Oförändrad.)

föra tillåtna varor af de slag och
den myckenhet, att införselstull derför
bör erläggas, men varorna icke
af behörig förpassning äro åtföljda,
ansvare såsom för tullförsnillning.

Införas landvägen från det ena
riket till det andra varor, hvilka
äro till införsel förbjudna, eller finnes
vid undersökning å bestämmelseorten
flera eller färre eller andra
slags varor, än som i medförd
förpassning äro upptagna, eller äro
varorna eller emballagerna icke försedda
med de i förpassningen omförmälda
stämplar, sigill eller plomber,
ansvare deri, som dermed beträdes,
på sätt derom i allmänhet
stadgas i det rikes tullförfattningar,
dit införseln skett.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:	Kongl. Maj:ts förslag:
§ 11.	§ 11.
Tullstyrelserna i Sverige och Norge skola, till närmare kontroll å in- och utförseln af varor land-vägen från ena till andra riket, hvar tredje månad tillsända hvar-annan förteckningar å de varu-transporter, som med förpassningar landvägen från ena till andra riket under de trenne sistförflutna måna-derna ankommit eller afgått; äfven-som de inbördes skola lemna hvar-annan underrättelser om de före-skrifter, som i afseende å berörda kontroll tid efter annan kunna ut-färdas.	(Oförändrad.)
Art. 2.

Om svenska och norska fartygs ömsesidiga rättigheter samt handelsgemenskapen

sjöledes mellan de förenade rikena.

§ 12.

Alla i det ena riket inhem-ska fartyg och båtar, öppna eller
däckade och af hvad slag och drag-tighet som helst, skola, ehvad de
der äro byggda eller naturaliserade,
äfven i det andra behandlas såsom
inhemska och åtnjuta alla dermed
förenade rättigheter samt må så-ledes, utan afseende om de ankom-ma eller afgå från eller till in- eller
utländsk ort eller om de äro bar-lastade eller lastade med in- eller

(Oförändrad).

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 0.

Nuvarande lydelse: utländska varor, icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, stä-der eller särskilda inrättningar än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras. Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets om-råde idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och båtar äro bestämda. För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen med-gifna ömsesidiga förmåner skola far-tygen vara försedda med sådana handlingar, som till bestyrkande af deras nationalitet äro i hvardera riket föreskrifna.	Kongl. Maj:ts förslag:
§ 13.	§ 13.
Varor, som med norska fartyg in- eller utföras, skola, utan afse-ende på den ort, hvarifrån de an-komma eller till hvilken de afgå, i Sverige icke vara underkastade an-dra eller högre afgifter vare sig till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än om de med sven-ska fartyg in- eller utföras. Ett lika förhållande skall i	(Oförändrad).
Norge, i afseende å varors in- och utförsel med svenska fartyg, ega rum.	•
§ 14.	§ 14.
Svenska eller norska naturalster eller tillverkningar, som direkte från	Svenska eller norska naturalster och andra varor, hvilka efter orda-

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse:

det ena till det andra riket i ettdera
rikets fartyg införas, utan att
fartyget under resan i främmande
hamn lossat eller lastat, skola vid
införseln vara från tullafgift fria,
med undantag endast dels af de i
§ 3 uppräknade varor, hvilka, då
de sjöledes införas, skola, äfven om
införseln sker i mindre partier, vidkännas
hel tull, dels ock af spannmål,
malen eller omalen, för hvilken
vara, der den i allmänhet är
tullpligtig, skall erläggas half tull.

I öfrigt kommer, beträffande
såväl rättigheten till varors uteller
införsel sjöledes från ena till
andra riket, som beräkning af tullafgifterna
dervid, att i hvartdera
riket till efterrättelse gälla hvad
der angående varors ut- och införsel
samt förtullning i allmänhet är
eller varder stadgadt.

§ 15.

Hvad § 2 innehåller i fråga om
exportpremie samt återbekommande
af tull eller tillverkningsafgift för
varor, som, tillverkade i det ena
af rikena, derifrån till det andra
utföras, skall ega tillämpning äfven
då utförseln sker sjöledes.

§ 16.

För tillgodonjutande af den tullfrihet
eller lindring i tullafgifter,
som enligt § 14 blifvit svenska och
norska alster och tillverkningar

Kongl. Maj:ts förslag:

lydelsen i § 3 äro att anse såsom
svenska eller norska tillverkningar,
skola, när de införas från det ena
till det andra riket i ettdera rikenas
fartyg, utan att fartyget under
resan i främmande hamn lossat eller
lastat, vara tullfria eller tullpligtiga
enligt hvad i ofvannämnda paragraf
är bestämdt, utan afseende på partiets
storlek, endast med undantag
af spanmål — — — — — — —

--— — —---half tull.

Fartyg, som i främmande hamn
endast aflemnat eller mottagit passagerare
med deras resegods (handelsresandes
medförda varor och
varuprof häri dock icke inbegripna),
anses icke hafva lossat eller lastat
derstädes.

I öfrigt kommer — — — —
—---— varder stadgadt.

§ 15.

(Oförändrad).

§ 16.

Om sättet för bevisets utfärdande
gäller hvad i § 9 finnes stadgadt.

40 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse: Kongl. Maj:ts förslag:

medgifva, skall det åligga den, som
desamma från ena till andra riket
utskeppar, att förse sig med tullkammarens
i afsändningsorten bevis,
att varorna äro af inhemsk afvel
eller tillverkning.

§ 17-

I likhet med hvad i § 11 rörande
kontroll å varutransporter
landvägen är stadgadt, skola tullstyrelserna
i Sverige och Norge livar
tredje månad tillsända hvarannan
förteckningar å de fartyg och laddningar,
som under de trenne sistförflutna
månaderna från ena till
andra riket ankommit eller afgått,
samt i öfrigt, till kontroll å varors
in- och utförsel sjöledes emellan
båda rikena, iakttaga hvad i nämnda
paragraf är föreskrifvet.

§ 18.

Denna förordning skall träda i
kraft den 1 instundande juli, då
ock motsvarande föreskrifter blifva
för Norge gällande. Den fortfar att
gälla till dess för båda rikena annorlunda
förordnas eller ett år förflutit,
sedan någotdera riket om
ändring eller upphäfvande af densamma
för sin del fattat af det
andra rikets samtycke oberoende
beslut.

§ 17-

(Oförändrad.)

§ 18.

Denna förordning skall träda i
kraft den 1 nästkommande juli, då
ock motsvarande föreskrifter blifva
för Norge gällande. Den fortfar att
gälla till dess för båda rikena annorlunda
förordnas eller två år förflutit,
sedan någotdera riket om
ändring eller upphäfvande af densamma
för sin del fattat af det
andra rikets samtycke oberoende
beslut.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 9.

Nuvarande lydelse: Kongl. Maj:ts förslag:

Då denna författning träder i — — — — — —---

kraft, skola ej mindre nådiga förordningen
den 24 maj 1825 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden,
än äfven, med det undantag,
hvartill § 8 föranleder, alla öfriga
i samma ämne meddelade föreskrifter
upphöra att vara gällande.

Bill. till Riksd. Prot. 1887. B. .5 Sami 1 Afd. 7 Haft.

Bevillnings- Utskottets Betänkande

Bil. I.

Värdet af varuomsättningen mellan Sverige och Norge, jemfördt med värdet af

hvartdera rikets hela omsättning.

Sveriges varuomsättning enligt kommerskollegii berättelser.

	Införsel inalles.	Införsel från Norge.	Proc.	Utförsel inalles.	Utförsel till Norge.	Proc.	Omsättning i allt.	Omsättning med Norge.	Proc.
Medeltal af åren 1871—73	kr.	218,994,784	kr.	11,542,947	5,2 7	kr.	194,247,360	kr.	7,046,535	3,63	kr.	413,242,144	kr.	18,589,482	4,50
År 1874 .............	x>	306,810,019	J>	15,041,638	4,90	»	233,332,229	))	7,464,456	3,2 0	X>	540,142,248	X)	22,506,094	4,17
Medeltal af åven 1875—77	x>	287,283,782	X>	15,557,711	5,42	x>	216,234,721	X>	6,918,821	3,2 0	x>	503,518,503	X)	22,476,532	4,4 6
Åren 1878—80 ...............	»	249,581,117	X)	13,138,588	5,2fi	x>	202,375,783	X)	7,160,663	3,5 4	x>	451,956,900	))	20,299,251	4,4 9
» 1881—83 .........	x>	307,269,547	X)	18,883,240	6,n	x>	244,538,137	X>	9,332,672	3,82	»	551,807,684	X)	28,215,912	5,11
År 1884 ...........	))	325,817,434	»	22,058,803	6,77	x>	238,612,663	»	10,897,031	4,57	x>	564,430,097	»	32,955,834	5,8 4
» 1885 ........................	x>	340,029,936	»	23,735,792	6,98	y*	246,271,130	X)	10,310,749	1 4,19	»	586,301,066	X>	34,046,541	5,81

Norges varuomsättning enligt Det Statistiske Centralbureaus tabeller.

		1 Införsel inalles.	Införsel från Sverige.	Proc.	Utförsel inalles.	Utförsel till Sverige.	Proc.	0	msättning inalles.	Omsättning med Sverige.	Proc.
Medeltal af åren	1871—73	kr.	135,902,100	kr.	10,775,700	7,94	kr.	105,133,200	kr.	10,395,200	9,8 9	kr.	241,035,300	kr.	21,150,900	8,7 8
År 1874 ........		x>	185.772.200	X)	13,138,400	7,07	»	121,196,800	X)	14,572,800	12,02	X)	306,969,000	X)	27,711,200	9,03
Medeltal af åren	1875-77	»	178,027,500	»	13,773,800	7,74		110,248,400	X)	13,225,100	12,00	X)	288,275,900	X)	26,998,900	9,37
Åren 1878—80 ..		»	141,148,200		12,337,700	8,74		96,530,500	X)	10,481,000	10,86	X)	237,678,700	X)	22,818,700	9,60
» 1881—83 .		x>	162,262,000		17,792,700	10,97	»	120,009,600	X)	14,346,100	11,95	X)	282,271,600	X)	32,138,800	11,39
År 1884		D	158,795,600	»	17,457,900	10,99		112,198,800	X)	13,041,500	11,62	X)	270,994,400	X)	30,499,400	11,25
» 1885 ...........			145,604,600		16,339,500	11,22	X)	101,938,100	X)	13,060,400	12,81	X)	247,542,700	X)	29,399,900	11,88

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1887