Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7 (Betänkande 1895:Bevu7 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

N:o 7.

Atik. till Riksd. kansli den 7 mars 1895, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om upphörande af den
person liga sjukvårdsafgiften.

(2:a A.)

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 26, har herr O. H.
Ström hemstält, att Riksdagen måtte besluta, att den personliga sjukvårdsafgiften
skall upphöra från och med år 1896.

Motionären har dervid erinrat, att han vid 1888 års riksdag väckt
motion i enahanda syfte och har till stöd för sin nu gjorda hemställan
åberopat hvad i denna motion och vid dess behandling i Andra Kammaren
blifvit af honom anfördt, varande motiveringen för sistberörda motion
af följande lydelse:

»Det kan väl ej bestridas, att personella utskyld er drabba den
skattdragande icke i mån af hans skatteförmåga, utan att de tvärt om
stå i omvändt förhållande, enär de ställa samma kraf på den mindre
bemedlade som på den förmögnare medborgaren. Bland sådana utskylder
är personliga sjukvårdsafgiften, hvilken bör afskaffas såsom utgående
efter en orättvis grund och i all synnerhet om genom lifsmedelstullars
införande af de obemedlade komma att indirekt utkräfvas bidrag till
förbättrande af den jordbruks- och industriidkande befolkningens ställning.
»

Beträffande de personliga utskylderna må här erinras, att sedan
den personliga skyddsafgiften, den personliga fattigvårdsafgiften och
vinöresafgiften med år 1883 upphört att utgå, återstå endast två ovilBih.
till Riksd. Prof. 1895. 5 Sami. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 7.)

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

korligt föreskrifna personliga utskylder, nemligen mantalspenningarne
och personliga sjukvårdsafgiften. Derjemte ega dock vederbörande
kommuner att besluta om utgörande af en personlig folkskoleafgift,
likasom personliga afgifter till prest.erskapet kunna förekomma på grund
af gällande lönekonventioner. Hvad särskildt angår den personliga
sjukvårdsafgiften, härleder sig densamma från den af Rikets Ständer vid
1817—1818 års riksdag beslutade s. k. treskillingsafgift, som skulle utgå
med tre skilling banko för hvarje mantalsskrifven person och användas
för hämmande af den veneriska smittan. Beträffande den för detta ändamål
allt sedan utgående afgift, hvars belopp under följande riksdagar
undergick flera förändringar, stadgades sedermera genom kongl. kungörelsen
den 11 april 1867, att hvad af de genom denna afgift inflytande medel
icke vore för veneriska smittans hämmande erforderligt finge användas
för allmänna helsovården i länet, särdeles såsom bidrag till bestridande
af lasarettens utgifter för svårare skador och sådana sjukdomstillfällen,
som fordrade kirurgisk behandling. Afgiften ersattes derefter jemlik!
kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 af den personliga sjukvårdsafgiften,
som för den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
skulle utgå af en hvar, som erlade mantalspenningar, med
ett belopp af högst 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön samt med
hälften för qvinna, med undantag för Stockholm, hvarest nämnda afgift
skulle utgå med högst 1 krona för man och 50 öre för qvinna;
och skulle denna afgift företrädesvis användas till beredande af kostnadsfri
vård åt veneriske sjuke och till vidtagande i öfrigt af tjenliga
åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande. Det med afseende
å Stockholm meddelade särskilda stadgandet blef, i öfverensstämmelse med
skatteregleringskomiténs i dess den 13 september 1882 afgifna utlåtande
angående skatteförhållandena i riket derom framstälda förslag,
år 1883 upphäfdt.

I det betänkande, bevillningsutskottet afgaf öfver förenämnda vid
1888 års riksdag väckta motion, åberopade utskottet, under framhållande
att skatteregleringskomitén i öfrigt förordat minskning i de personella
skatternas antal, följande af komitén i fråga om sjukvårdsafgiften afgifna
yttrande:

»Afser man då först landstingen och de städer, som ej i landsting
deltaga, har komitén ej ansett det vara med någon verklig olägenhet
förenadt eller i någon mån obilligt att bibehålla den personliga
skatt, som för närvarande af dem fastställes att utgå för ett ändamål,
hvars tillgodoseende måste ligga alla samhällsmedlemmar, ej minst de
obemedlade, lika om hjertat, nemligen den allmänna sjukvården, hvars

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7,

behöriga upprätthållande må hända skulle försvåras eller påkalla en betänklig
förhöjning i legosängsafgifterna, om det bidrag, som lemnas
genom den nu utgående personliga^ sjukvårdsafgiften, blefve vederbörande
myndigheter undandraget»;

och hemstälde utskottet, då enligt dess åsigt icke sedan 1883
inträdt sådana förhållanden, som kunde förringa giltigheten af de andragna
skälen för bibehållande af den personliga sjukvårdsafgiften, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken
hemställan ock blef af båda kamrarne bifallen.

Till utredning af förevarande fråga får utskottet, jemte tillkännagifvande
att den personliga sjukvårdsafgiften under år 1892 — det
sista, för hvilket officiel statistik i detta ämne finnes utarbetad — i
samtliga rikets län utgått med 50 öre för man och 25 öre för qvinna,
meddela följande från den officiella statistiken hemtade siffror:

År	Landstingen Inkomster af	S Utgifter för helso- och sjukvård
sjukvårdsafgift	legosängsafgift
1888...........................................................	755,595	397,045	1,589,854
1889...........................................................	779,895	431,404	1,786,114
1890...........................................................	775,006	460,199	2,135,486
1891........................................................	780,533	497,849	2,081,153
1892............................................................	780,416	519,680	2,226,082

Motionären har i sin nu gjorda framställning icke förebragt något
nytt skäl för ifrågavarande afgifts borttagande, och utskottet har ej
funnit hvad emot en sådan åtgärd förut anförts hafva förlorat något af
sin giltighet eller sin betydelse. Så vidt utskottet har sig bekant,
har icke heller någon allmän klagan öfver denna skatt försports, och
dess allmännyttiga användning torde vara allom klar. Då motionären
framhållit olämpligheten af personella skatter i allmänhet, vill utskottet
påminna om dessa skatters jemförelsevis ringa belopp och deras betydelse
derutinnan att stärka känslan af samhörighet och att erinra sam -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

hällets medlemmar om de fördelar, som genom dessa skatter beredas
dem.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

att herr Ströms förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 mars 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Reservationer:

af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander,
J. H. G. Fredholm, G. Jansson, S. M. Olsson, Bakström och Bromée, hvilka
anfört:

»Såsom skäl för sitt afstyrkande af herr Ströms förevarande motion
om den personliga sjukvårdsafgiftens afskaffande har utskottet
hufvudsakligen åberopat, hvad som i samma fråga anförts af 1888 års
bevillningsutskott, som dels redogjort för de skäl, som föranledt skatteregleringskomitén
att förorda denna afgifts bibehållande, och dels äfven
förklarat sig anse, att sedan år 1883 icke inträdt sådana förhållanden,
som kunde förringa giltigheten af skatteregleringskomiténs skäl.

Enligt vårt förmenande hafva emellertid numera inträdt just sådana
förhållanden, som måste i väsentlig män förringa, nämnda skål,
hvilka ock af skatteregleringskomitén sjelf fått sin dom i komiténs uttalande
om, att de personella utskylderna, som vore att räkna till den
enklaste och råaste af alla skatteformer, borde så snart och så vidt
som möjligt eftergifvas.

Från och med år 1888 och derefter följande riksdagar har den
indirekta beskattningen i vårt land varit stadd i en fortgående utveckling,
och efter all anledning kommer densamma att vid denna riksdag
än ytterligare och på ett känbart sätt ökas, för att bereda skydd
åt jordbrukets idkare, hvilka i sin helhet taget genom beslut både vid
1885 års riksdag och vid 1892 års urtima riksdag fått en väsentlig
lättnad i sina skattebördor förmedelst grundskatteafskrifning och lindringar
i rust- och rotehållet. Genom det vid sistnämnda riksdag fattade
beslutet om en förbättrad härordning har den manliga befolkningens
personliga tjenstepligt i beväringen blifvit genom ökning i öfningsdagarnas
och årsklassernas antal högst väsentligt stegrad.

Efter vår åsigt är det derför en bjudande pligt att, der så lämpligen
ske kan, bereda någon lindring i den personliga skattepligten,
och en sådan lindring kan ock utan afsevärd olägenhet beredas genom
den personliga sjukvårdsafgiftens afskaffande. Utskottets deremot anförda
skäl, att någon allmän klagan specielt öfver denna afgift icke

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

försports, lärer så mycket mindre förtjena afseende, som det måste
anses vara sjelfkärt, att de skattebetalandes missnöje i främsta rummet
rigtas mot den del af beskattningen, som är den mest betungande,
nemligen den indirekta.

Det hinder för nämnda afgifts afskaffande, som af 1885 års bevillningsutskott
påpekats i den omständigheten, att bevillningen utginge
med lägre belopp för jordbruks- än för annan fastighet, i följd hvaraf
landstingsskatten, i händelse sjukvårdsafgiften borttoges, icke skulle i
tillbörlig proportion drabba de olika skatteföremålen, är ock genom
ofvannämnda urtima Riksdags beslut undanröjdt.

Då utskottet ansett sig böra påminna om de personliga skatternas
ringa belopp, så torde det tillåtas oss att framhålla, dels att dessa
skatter, utgörande för en familj af man och hustru omkring 3 kronor,
likväl jemte den indirekta beskattningen måste vara betungande nog
för dem, hvilkas hela inkomst icke uppgår till s. k. existens-minimum
och jemväl för ganska många af de små inkomsttagarne, hvilka utgöra
bevillning, liksom äfven för innehafvarne af de smärre fastigheterna,
och dels att den grupp af skattskyldige, för hvilka sjukvårdsafgiftens
borttagande skulle utgöra en afsevärd lättnad, omfattar det stora flertalet
af de direkt skattskyldige. Vi tillåta oss i detta sammanhang
erinra om, att antalet skattskyldige som påföras personella afgifter utgöra
mer än 2,000,000, att fastigheterna, för hvilka bevillning utgår, utgöra
omkring 400,000, af hvilka icke färre än 331,170 äro så ringa
vinstgifvande, att de af senaste komité för bevillningsförordningens
omarbetning inrangerats bland dem, hvilkas bruttoafkastning icke
öfverstiger 600 kronor, att antalet skattskyldige, som utgöra bevillning
för inkomst, utgör omkring 300,000 samt att det sammanlagda beloppet
af mantalspenningarne, sjukvårdsafgiften, folkskoleafgiften och afgifterna
till presterskapet icke torde kunna beräknas till ringare belopp än
3,000,000 kronor, som till sin hufvudsakligaste del.skall upphemtas från
småfolkets djupa led. För jemförelsens skull må här jemväl erinras, att
enligt bevillningssammandraget för år 1894 utgör heia bevillningen för
inkomst 3,239,763 kronor samt hela fastighetsbevillningen 2,135,252
kronor.

Enligt utskottets åsigt hafva de personliga skatterna en särskild
betydelse derutinnan, att de stärka känslan af samhörighet och erinra
samhällets medlemmar om de fördelar, som genom dessa skatter beredas
dem. Vi våga likväl hålla före, att de personliga skatterna, som äro
bestämda att utgå utan hänsyn till de skattskyldiges vexlande skatteförmåga
och till och med af skattskyldige, hvilkas alla egodelar med ut -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

skyldernas belopp jemnt och nätt öfverstiga det värde af sjuttiofem kronor,
som af humanitetsskäl är satt såsom gräns för en utmätnings verkställande,
föga äro egnade att stärka den för samhället värdefulla samhörighetskänslan,
som tvärt om kan komma att betänkligt försvagas genom illa afvägda
skatter, och i synnerhet om väckta anspråk på någon lindring i
sådana skatter, der densamma utan afsevärd olägenhet kan beredas, tillbakavisas,
och vi våga tillika anse, att samhällets medlemmar, derest
den personliga sjukvårdsafgiften skulle komma att eftergifvas, i alla fall
torde i de återstående personliga skatterna äfvensom i öfriga direkta
och indirekta skatter samt i den allmänna värnpligten hafva all erforderlig
påminnelse om de fördelar, som samhället bereder sina medlemmar.

Ett af de skäl, som af skatteregleringskomitén anförts för sjukvårdsafgiftens
bibehållande, må det emellertid tillåtas oss att här särskildt,
bemöta.

Komitén har befarat, att sjukvårdens behöriga uppehållande må
hända skulle försvåras eller påkalla eu betänklig förhöjning i legosängsafgifterna,
om det bidrag, som lemnas genom den nu utgående sjukvårdsafgiften,
blefve vederbörande myndigheter undandraget.

Det varma intresse, landstingen hittills egnat sjukvårdsanstalternä,
torde likväl berättiga till dét antagandet, att landstingen jemväl fortfarande,
äfven om sjukvårdsafgiften skulle komma att upphöra, skola
sin pligt likmätigt sörja för sjukvårdens behöriga upprätthållande. Sjukvårdsafgiften
s upphörande torde icke heller behöfva resultera till någon
betänklig förhöjning vare sig i legosängsafgifterna eller landstingsmedlen,
enär landstingen till sin disposition hafva en rikt flödande inkomstkälla
i den del af bränvinsförsäljningsafgifterna, som tillfaller landstingen.
Dessa senare utgifter torde kunna anses i väsentlig mån härflyta från
de mindre och minst bemedlade samhällsklasserna, hvilka sålunda i denna
form lemna ett värdefullt skattebidrag till landstingen, som näppeligen
kunna på ett lämpligare sätt använda detsamma än genom att anvisa
det till de särskilt för nämnda samhällsklasser så värdefulla sjukvårdsanstal
terna.

Landstingens inkomster af bränvinsförsäljningstpedel utgjorde år

1892 ...............................................................................''................. Kr. 1,103,994.

och år 1881 endast ........................................................................ „ 636,600.

Äfven i detta hänseende hafva sålunda, sedan skatteregleringskomitén
afgaf sitt betänkande, inträdt förändrade förhållanden, som äro
egnade att förringa giltigheten af de skäl, nämnda komité anfört för
sjukvårdsafgiftens bibehållande.

På dessa skäl få vi hemställa,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

att hr Ströms förevarande motion måtte af Riksdagen
bifallas»;

samt

af herr Swättling, som yttrat:

»Då redan 1882 års skatteregleringskomité uttalat den åsigt, att,
på grund af denna skatteforms principvidrighet, de personella utskylderna
borde så snart och så vidt som möjligt eftergifvas, samt Riksdagen
sedermera, genom beslut om afskaffandet af eu del af dessa
utskylder, synes hafva erkänt rigtigheten af förenämnda åsigt och då
derjemte under senare år-en förhållanden inträffat, som, enligt min uppfattning,
utgöra ytterligare skäl för borttagandet af ifrågavarande slags
skatter, så anser jag, att utskottet hade bort tillstyrka bifall till herr
Ströms förevarande motion.»

P. A. NYMANS EFTERTRÄDARKS TRYCKERI, STOCKHOLM. 1805.