Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7
Betänkande 1893:Bevu7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
1
i.rn
"lOLlI
i vi''). t.a
i it , f v I
N:o 7.
Ank. ti!! Riksd. kansli den 11 mars 1893, kl. 1 e. in.
Betänkande, angående vissa delar af tullbevillningen.
Till bevillningsutskottet hafva hänvisats åtskilliga inom Riksdagen
väckta motioner angående förändringar i nu utgående tullbevillning.
Dessa motioner äro:
inom Första Kammaren väckta:
n:o 16, af herr grefve Gust. Erik Lewenhaupt, om tull å kopparplåt
m. in.; och
n:o 23, af herr J. Pehrsson, om förhöjning i tullen på sulläder m. m.;
samt inom Andra Kammaren väckta:
n:o 73, af herr friherre Werner G. von Schwerin, om tull å råsilke;
n:o 89, af herr Olof Mehn, med instämmande af herrar friherre
A. E. Nordenskiöld, A. Brodin, Axel Vilh. Ljungman, C. W. Collander,
C. Maur. Ekström och J. A. Johansson i Bastholmen, om afskrifning
af den sjöfarten under namn af lastpenningar åliggande beskattning;
n:o 124, af herr A. G. Olsson i Frösvi, om tull å vissa slag af
bearbetad koppar;
n:o 149, af herr N. Petersson i Runtorp, om utförseltull å pitprops;
n:o 156, af herr Oskar Nyländer, om tull å vissa slag af bearbetad
koppar;
n:o. 165, af herrar J. Bromée, J. E. Schöden, J. Nordin, S. J.
Kardell, E. Norman och J. A. Lundström, om upphäfvande af tullen å
»fläsk, andra slag»;
Bih. till liiksd. Prof. 1893. 5 Samt. 1 Afd. 7 Höft. (N:o 7.)
1
Fläsk.
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
n:o 172, af herr Johan Petersson i Boestad, om förhöjd tull å sulläder
m. m.; och
n:o 177, af herr P. Norberg, om tullfrihet för spanmål, malen och
omalen, alla slag, samt »fläsk, andra slag», som till riket införas öfver
Funäsdalen.
öfver dessa framställningar, för hvilkas innehåll utskottet vill här
nedan närmare redogöra, går utskottet nu att afgifva betänkande; och
vill utskottet i samband härmed framställa förslag angående förändrad
uppställning af den under n:o 360 i tulltaxan förekommande rubriken
»Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar deraf, ej specificerade».
Under åberopande af det vid föregående tillfällen för fläsktullens
borttagande framhållna skäl, att denna tull, som åsatts uteslutande såsom
skyddstull, icke såsom finanstull, ej förmått hejda importen af
utländskt, fläsk eller upphjelpa den inhemska fläskproduktionen, anföra
herrar J. Bromée, J. E. Schödén m. fl. i omförmälda, af dem väckta
motion till ytterligare stöd för att denna tull nu bör borttagas följande:
»De omständigheter, som nu ytterligare och kraftigare tala för
fläsktullens borttagande, äro synnerligast tvenne. Den ena att jemväl
de mindre bemedlade och den egentliga arbetsklassen, hvilka äro de,
som nästan uteslutande använda det importerade amerikanska fläsket
såsom den billigaste och mest närande föda de kunna skaffa sig, hafva
pålagts ökade bördor, nog dryga efter förmåga och bärkraft, till landets
försvar.
Den andra omständigheten är, att befolkningen i Norrland, dels
de derstädes bofasta och dels de från andra delar af landet invandrade
arbetare, hvilka förbruka den hufvudsakligaste andelen af förutnämnda
importerade vara, nu i år äro ännu mera i behof deraf till följd af den
missväxt å säd, som der inträffat, en missväxt, som är så känbar, att
fara för hungersnöd i flera trakter uppstår.
Under sådana förhållanden, och då det är kändt, att omförmälda
tull nästan uteslutande drabbar Norrland och de allra fattigaste klasserna
af befolkningen derstädes, så torde med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida det är billigt och rättvist att särskildt beskatta dessa med
tull på ett för dem så nödvändigt födoämne som fläsk.»
I de officiela statistiska uppgifterna är intill medlet af år 1888
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
mängden af importeradt fläsk, alla slag, sammanförd under en rubrik.
Införseln af fläsk, fördelad å landets olika orter, utgjorde;
i:: 1 i'', .--i , * ,
| till de norrländska | , öfver norska | till Stockholm | till öfriga orter | summa |
| ||
År | 1882 | kuststäderna 269,124 kg. | gränsen 151,810 kg. | 1,989,442 kg. | 2,510,373 kg. | 4,920,839 kg. | ||
jj | 1883 | 679,857 >„ | - 273,087 „ | 4,004,405 |
| 4,767,388 „ | 9,724,737 |
|
| 1884 | j 642,262 „ | 462,059 „ | 1,808,080 | !.*> | .3,010,037 „ | 5,922,438 | f i » |
»j | 1885 | 751,638 „ | 1,280,452 „i . | 2,849,023 | ''.Tf • ! | 5,301,186 „ | 10,182,299 |
|
| 1886 | 856,057 „ | 1,380,909 | 2,747,616 | M | 4,552,220. | 9,536,802 | ?* |
| 1887 | 728,051 „ | 4,185,184 „ | 3,846,841 | V | 3,846,841 „ | 8,032,025 i. | : Vi ■ |
| 1888 |
|
|
|
| •ii it iI / - '' . ■ |
| |
l:a halfåret: | 48,229 „ | 2,171,174 „ | 484,479 |
| ■ 3,181,788 •,, | 5,352,962 |
|
Från och med midten af år 1888 finnas särskilda uppgifter angående
importen af »fläsk andra slag»; och utgjorde denna:
till de norrländska öfver norska
kuststäderna gränsen
År 1888
2:a halfåret: 72,688 kg. 12,223 kg.
År 1889 1,716,684 „ 1,264,521 „
„ 1890 1,947,922 „ 2,250,526 „
„ 1891 1,449,507 „ 1,158,020
.... n i■.!!>''? äbtuuii
till Stockholm till öfriga orter summa
1,132 kg. 4,780 kg. 90,823 kg.
1,463,913 „ 345,364 „ 4,790,482 „
2,292,446 „ 1,716,684 „ 8,207,578 „
1,968,47.7 „ 1,751,158 „ 6,327,162 „
Utförseln af fläsk, alla slag, som intill början af år 1889 i de
officiela statistiska uppgifterna sammanförts i en rubrik, utgjorde:
År 1882 ......................................,...... 314,508 kilogram,;
„ 1883 152,708 „
,, 1884 ....................... 323,236 ,,
„ 1885 .........:................................ 1,242,168 ( „
„ 1886 .............................1,588,346 „ ; .
„ 1887 .....,...... 3,125,192 v.
,, 1888 ...............................yi,4,734,635 ,,
Af »fläsk, andra slag», utfördes:
År 1889 ........................................... 7,440,627 kilogram.
„ 1890 ........................................... 5,957,953 „
„ 1891 ............................................ 5,032,841 „
Tager man härvid i betraktande, att helt visst allra största delen
af det öfver norska gränsen införda äfvensom antagligen en stor del
af det till Stockholm importerade fläsket förbrukats i Norrland eller de
Hudar och
ahinn
(sulläder
m. m.)
4 Bevillningsutskottets Betänkande A’:o 7.
delar af landet, der befolkningen lefver under liknande betingelser som
den norrländska, finner man, att landets fläskimport väsentligen tjenar
att tillfredsställa Norrlands och dermed likstälda landsdelars behof.
Det fläsk, som från Sverige exporteras, går nästan uteslutande
till England och Danmark. Så gingo år 1891, då inalles 5,034,195
kilogram fläsk, alla slag, härifrån utfördes, 2,217,640 kilogram till
England och 2,217,152 kilogram till Danmark. Af denna omständighet
torde man med temligen stor säkerhet kunna draga den slutsats,
att den härifrån exporterade varan är af en helt annan beskaffenhet
och betingar ett vida högre pris än det fläsk, som hit införes.
Redan vid 1890 och 1891 års riksdagar gjordes framställningar
om afskaffande af den vid 1888 års riksdag åsätta tull å »fläsk, andra
slag». Dessa framställningar blefvo dock af Riksdagen afslagna. Vid
sistlidet års lagtima riksdag beslöts deremot nedsättning af tullen å
nämda vara från 20 till 10 öre per kilogram.
Bevillningsutskottet, som vid sistnämnda riksdag tillstyrkte ifrågavarande
tullafgifts fullständiga upphäfvande, anförde såsom skäl för
sin mening, bland annat, att det fläsk, som till vårt land importerades,
väsentligen utgjordes af amerikanskt, benfritt fläsk, under det att det
fläsk, som härifrån exporterades, vore af ett helt annat slag och i
marknaden betingade ett vida högre pris än det importerade; att
nästan hela vår införsel af fläsk sökte sig väg till Norrland, der det
amerikanska fläsket icke blott med anledning af sin billighet utan
lika mycket på grund af sin höga fetthalt utgjorde det hufvudsakliga
och lifligt eftersökta animala födoämnet för de i stark vinterkyla
under bar himmel sysselsatta skogsarbetarne; att denna tull följaktligen
inskränkte sig till att blifva en särskild skatt på en obemedlad befolkningsklass
i en enda landsända; samt att en tull, som utan att i beräknelig
mån inverka på priset för den vara, som landet sjelft tillverkade
och sålde, så känbart fördyrade en annan vara, som en viss del af
landet måste köpa, icke syntes billigtvis böra bibehållas.
Dessa skäl finner utskottet fortfarande ega full giltighet.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
l:o) att Riksdagen måtte besluta tullfrihet för
fläsk, andra slag.
Herrar J. Pehr sson och Johan Petersson hafva i sin ofvanberörda
motion yrkat förhöjd tull å sulläder och bindsulläder samt å andra slag
af beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar och skinn.
5
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 7.
Nu gällande tullsatser äro å
sulläder och bindsulläder ................. .... 24 öre per kilogram
andra slag af beredda, till pelsverk ej
hänförliga hudar och skinn............... 47 _ _ j,
V : r ■ ■ ^ > f. . >0 *
Motionärerna föreslå nu, att tullen å sulläder och bindsulläder
måtte höjas till 40 öre per kilogram samt å andra slag af beredda, till
pelsverk ej hänförliga hudar och skinn till 65 öre per kilogram.
Utskottet tillåter sig här att låna åtskilliga af tullkomitén i bil. 1
till dess betänkande anförda siffror angående mängden och värdet af
de inom landet under nedannämnda år tillverkade varor af ifrågavarande
slag samt in- och utförseln deraf under samma år. n, , }\
.icbirnf. njnni flegm ■täioviiit
Tillverkningen utgjorde enligt dessa uppgifter: ;T.:
af sulläder:’
År 1861: 1,028,667 kg. med ett tillverkningsvärde af 2,751,819 kronor
„ 1874: 925,799 „ „ „ „ „ 8,522,171 „
„ 1888: 380,754 „ „ „ „ „ 1,008,231 ;
och af smorläder:
j • ... ,[ •. r. - ]
År 1861: 417,012 kg. med ett tillverkningsvärde af 909,420 kronor
„ 1874: 479,432 „ „ „ „ „ 2,107,784 „
„ 1888: 219,627 „ „ „ „ ,,, m 595,277 „
In- och utförseln af hithörande varor stälde sig under samma år,
enligt nämnda källa, sålunda:
Införsel: •> : , , • it . ..v,:- ,■
af sulläder, bindsulläder samt hvitgarfvade hudar och skinn:
År 1861: 142,324 kg. med ett tillverkningsvärde af 502,230 kronor
„ 1874: 823,571 „ „ „ „ ,, 2,034,340^,,
„ 1888: 2,053,170 „ „ „ „ „ 4,229,530 „
samt af andra slags beredda hudar och skinn:
År 1861
„ 1874
„ 1888
28,099 kg. med ett tillverkningsvärde af
142,887
267,693
o
245,632 kronor
1,680,720" „
3,212,316 „
i i i '' * ;■ I (; ''k i
ii
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
År 1861
„ 1874
„ 1888
År 1861
„ 1874
„ 1888
V)
Utförsel:
af sulläder, bindsulläder samt hvitgarfvade hudar och skinn:
1,336 kg. med ett tillverkningsvärde af 4,396 kronor
1,189 „ „ „ „ „ 2,796
I 2,473 „ „ „ • „ ,, 6,183
och af andra slags beredda hudar och skinn:
9,388 kg. med ett tillverkningsvärde af 55,212 kronor
.., 878 ,, ,, „ ,, ,, 10,325 ,,
4,282 „ „ „ „ I" „ 51,384„
Enligt kommerskollegii officiella statistiska uppgifter utgjorde
tillverkningen inom landet
af sulläder:
År 1889: 514,321 kg. med ett tillverkningsvärde af 1,200,255 kronor
„ 1890: 354,734 „ „ „ „ „ 1,012,867 v „
af smorläder:
År 1889: -157,273 kg. med ett tillverkningsvärde af 424,923 kronor
„ 1890: 124,210 „ „ „ „ „ 412,434 „
In- och utförseln utgjorde enligt samma uppgifter:
x Införsel: .. v ;r?8I
af sulläder m. m.
År 1889: 2,273,864 kg. med ett tillverkningsvärde af 4,684,160 kronor
„ 1890: 2,304,590 „ „ „ „ „ 3,364,701 „
„ 1891: 2,350,537 „ „ „ „ „ 3,079,203 „
och af andra slags beredda, till pelsverk ej häuförliga hudar och
skinn:
År 1889: 309,427 kg. med ett tillverkningsvärde af 3,773,124 kronor
„ 189Q- 317,543 „ „ „ „ „ 3,810,546
„ ''1891: 316,196 „ „ „ „ „ 3,794,352
Utförsel:
af sulläder m. m.
T _t- •: v i''"fl: •
År 1889; T.u4,153 kg. med ett tillverkningsvärde af
„ 1890; o 6,270 ......
it
ii
10,383 kronor
15.675 ..
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 7
och af andra slags beredda, tilljpelsverk ej hänförliga"hudar och
skinn:
År 1889: 7,239 kg. med ett tillverkningsvärde af 86,868 kronor
„ 1890: 5,631 „ „ „ „ „ 67,572 „
„ 1891: 9,038 „ „ „ „ „ 108,456 „
De nu påyrkade tullsatserna å ifrågavarande artiklar äro desamma
som Kongl. Maj:t, i anslutning till tullkomiténs mening, vid nästlidet
års lagtima riksdag föreslagit.
Bevillningsutskottet tillstyrkte då de föreslagna högre tullsatserna.
De skäl, som förebragts för höjning af tullen å ifrågavarande
industrialster, äro, efter den grundliga utredning, tullkomitén i ämnet
lemnat, samt de meningsutbyten, som vid föregående riksdagars behandling
af frågan förekommit, alltför väl kända för att utskottet här
skulle behöfva vidlyftigt redogöra för desamma.
Att vår inhemska garfverirörelse under trycket af en öfvermägtig
utländsk konkurrens och frånvaron af de gynsamma produktionsvilkor,
under hvilka särskilt den amerikanska läderindustrien arbetar, under
senare årtionden varit stadd i ständig tillbakagång, medan det alltjemt
växande behofvet af ifrågavarande fabrikat i allt större och större mån
fylts af utländsk importerad vara, är ett förhållande, som icke kan
förbises. Enligt utskottets mening ligger det stor vigt uppå att uppehålla
nämnda industri inom landet.
Utskottet hemställer alltså,
2:o) att Riksdagen, med bifall till herrar J. Pehrssons
och Johan Peterssons motioner, såvidt de röra
höjning af tullsatserna å sulläder och bindsulläder
samt andra slag af beredda, till pelsverk ej hänförliga
hudar och skinn, måtte besluta,
* a) att tullsatsen å sulläder och bindsulläder måtte
höjas till 40 öre per kilogram;
b) att tullsatsen å Hudar och Skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, andra slag, måtte höjas till
65 öre per kilogram.
Utskottet har, såsom ofvan antydts, icke för afsigt att beträffande
varugruppen maskiner, redskap och verktyg eller delar deraf, ej specificerade,
hvilken grupp återfinnes under rubriken n:o 360 i gällande
tulltaxa, föreslå någon förändring i nu utgående tullsatser eller grunder
Maskiner,
Redskap och
Verktyg eller
delar deraf , ej
specificerade.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7,
för förtulla i ngen, men vill, på det att en noggrannare kännedom om
den för vårt land så vigtiga maskinindustriens ställning och afsättningsförhållanden
måtte kunna erhållas, än som genom nu tillgäugliga statistiska
uppgifter är möjligt, i afseende å tulltaxans uppställning föreslå
en uppdelning af berörda rubrik i underafdelningar.
Vid bedömandet af ett industriföretags ekonomiska förutsättningar
ingår nemligen alltid kännedomen om marknadens storlek som en vigtig
faktor. I ett litet land, som vårt, är denna kännedom af så mycket
större vigt, som svaret på den frågan, om det lönar sig att i konkurrens
med utlandet här införa en ny fabrikstillverkning eller utvidga en
redan befintlig, i främsta rummet måste blifva beroende deraf, huruvida
den inhemska marknaden är tillräckligt stor för att medgifva en
tillverkning af ifrågavarande slag i så stor omfattning, att denna lönar
sig. Häraf framgår tydligt, att det ur näringsintressets synpunkt måste
vara af stor vigt, att landets så väl in- som utförsel så noggrant som
möjligt antecknas samt att, såvidt möjligt, hvarje vigtigare grupp af
industrialster får sin särskilda rubrik i statistiken.
Vid uppgörandet af sitt förslag till tulltaxa har tullkomitén ej
heller underlåtit att i flera fall ordna tulltaxans uppställning med fästadt
afseende på detta näringsintressets kraf, men så har ej skett i fråga
om varugruppen: maskiner, redskap och verktyg. Denna varugrupp
är likväl af flera skäl i lika hög grad som åtskilliga andra alster af
förädlingsindustrien, med afseende å hvilka komitén tillgodosett berörda
intresse, förtjent af att härutinnan egnas särskild uppmärksamhet.
Med afseende på landets in- och utförsel representerar maskingruppen
ett af de största tullvärdena. År 1890 uppgingo dessa värden
för införseln till 15 och för utförseln till 3 millioner kronor. Blott
några få artiklar representera ett större införselvärde, såsom stenkol
30,5, omalen spanmål 23, kaffe 20,5, socker 16,3 och bomull 15,2 millioner
kronor. För en rigtig insigt i landets näringsförhållanden vore
det ensamt af denna anledning icke utan betydelse att veta, hvilka
slags maskiner företrädesvis bidraga till detta höga införselvärde. Men
af ännu större vigt är denna kännedom för bedömandet af vår maskinindustris
afsättningsförhållanden. Åt sistnämnde omständighet torde
man icke kunna undgå att tillmäta ett afgörande inflytande med afseende
på behofvet af den statistiska kunskap, hvarom nu är fråga,
eftersom maskinindustrien är vårt lands främsta fabriksnäring så väl
med afseende på antalet sysselsatta arbetare, 16,000, som med afseende
på tillverkningsvärdet, 37,8 millioner kronor, eller 15 procent af fabriksindustriens
hela tillverkningsvärde.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. Ö
Utan att ringakta de svårigheter, som kunna anses vara förenade
med att sönderdela gruppen maskiner, redskap och verktyg på ett i
allo tillfredsställande sätt, torde man dock kunna våga det påståendet,
att det icke bör vara med synnerlig ansträngning förenadt att uppdela
denna grupp på ett mer rationel sätt än det, som nu förekommer i
kommerskollegii berättelse om utrikeshandel och sjöfart och som
grundar sig på tulltaxans uppställning. I denna berättelse, der maskiner
m. m. äro upptagna endast med angifvande af varuvärdet, men
utan uppgift på stycketal, förekommer jemte hvarandra: Maskiner, afsedda
för jordbruket, med sex underafdelningar, tillsammans representerande
531,000 kronor; för industrien, deruti inbegx-ipet symaskiner,
7,5 millioner; maskiner, andra slag, 6,4 millioner; Ångmaskiner, Ångpannor,
Brandsprutor, Gasmätare, Stråkardor och Kardborrar, de begge
sistnämnde i värde uppgående till 30,000 kronor. Det otillfredsställande
i denna indelning är allt för mycket i ögonen fallande för att vidare
behöfva omordas.
Det mål, som med en sönderdelning af gruppen maskiner, verktyg
och redskap bör eftersträfvas, är beredandet af kännedom om antalet
och värdet af de maskiner, som förnämligast utgöra föremål för
införsel. För vinnandet af denna kännedom får man dock icke drifva
sönderdelningen allt för långt, ty derigenom skulle i berättelsen öfver utrikes
handeln för stort utrymme tagas i anspråk och öfverskådligheten
i jemnbredd dermed försvåras. Ej heller får man åtnöja sig med ett allt för
litet antal underafdelningar, ty då vinnes ej det eftersträfvade ändamålet.
Angående ångmaskiner, ej specificerade, äfvensom ångpannor, symaskiner
m. m., hvilka föremål hafva sina särskilda rubriker i tulltaxan, finnas
redan nu särskilda statistiska uppgifter. Med erinran derom, att det
för ändamålets vinnande är nödigt, att inom tullverket särskilda anteckningar
göras om myckenheten och värdet af de slag af maskiner,
som inom hvarje af nedanstående underafdelningar gjort sig mer än
andra bemärkansvärda såsom föremål för införsel i stor mängd eller
till stort värde, får utskottet alltså hemställa:
3:o) att Riksdagen, med öfverlemnande åt Kongl.
Maj:t att vid utfärdandet af tulltaxa för nästkommande
år vidtaga de förändringar i taxans nummerordning,
som i följd af den nu föreslagna ändringen,
derest denna af Riksdagen bifalles, må befinnas lämpliga,
måtte besluta, att ifrågavarande del af tulltaxan
skall erhålla följande förändrade uppställning:
Bill. till Ililtsd. Frot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft.
2
I
Metaller
(Koppar,
arbetad).
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
Maskiner, Redskap och Verktyg eller delar deraf,
ej specificerade:
Motorer: vatten- och vindhjul, turbiner, luft- och
gasmaskiner, lokomobiler m. fl.;
Apparater: vacuumpannor, ventilations-, tork- och
värmeapparater, bränneri-, bryggeri- och mejeriapparater
m. fl.;
Arbets- och verktygsmaskiner:
a) för maskintillverkning:
ånghammare, hejare, metallsvarfvar, hyfvel-,
klipp-, borr-, press- och fräsmaskiner för
bearbetning af metaller m. fl.;
b) för industrien i allmänhet:
ångpumpar, kranar, hissar, torf- och tegelslagningsmaskiner,
qvarn- och sågmaskiner,
träbearbetningsmaskiner, pappersmaskiner,
tryckpressar, spinnmaskiner, väfstolar^ elektricitetsmaskiner
m. fl.;
Landtbruksmaskiner och -redskap: plogar, jordbearbetningsmaskiner,
sånings-, slåtter- och
skördemaskiner, tröskverk, sädesrensare, rotfruktsskärare,
hackelsemaskiner, krossar m. fl.;
Maskiner och redskap: andra slag;
Verktyg.
Icke mindre än tre motioner om åsättande af tull å vissa slag af
bearbetad koppar hafva, såsom ofvan nämnts, till utskottet hänvisats.
Angående koppar och dermed likstälda metaller innehåller gällande
tulltaxa i nu ifrågavarande delar följande:
»Metaller och ej specificerade arbeten deraf:
D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall
framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall m. fl.
arbetad:
plåt och andra ämnen för vidare bearbetning, äfvensom bult och
i spik samt rör och rör delar...............................i........................fria.
tråd:
förgyld eller försilfrad.............................. 1 kilogram 2,5 0 kronor
öfverspunnen uteslutande med silke
eller annat textilämne .i.-..................... 1 kilogram 1 krona
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 11
öfverdragen på annat sätt, äfvensom
elektriska ledningskablar .................. fria
andra slag .................................................... 1 kilogram 10 öre.
Herr grefve Lewenhaupt föreslår, att detta moment i tulltaxan
beträffande plåt och andra ämnen för vidare bearbetning äfvensom bult
och spik samt rör och rördelar måtte få följande förändrade lydelse:
»Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall framstälda
legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall, m. fl.:
arbetad: plåt och andra ämnen för vidare bearbetning, äfvensom bult
och spik samt rör och rördelar, för kilogram 10 öre.''»
Herr Nyländer påyrkar, beträffande samma fabrikat, en tull af 5
öre per kilogram å plåt och andra ämnen för vidare bearbetning äfvensom
å bult och spik samt en tullsats af 10 öre per kilogram å rör och
rördelar.
Herr A. G. Olsson åter hemställer, att följande tullsatser måtte
åsättas, nemligen å
Kopparplåt under 10 millimeters tjocklek ............ 10 öre per kilogram
D:o 10 millimeters och derutöfver ........... 15 „ „ „
Kopparrör, lödda .......................................................... 12 „ „ „
D:o solidt dragna ............................................ 15 „ „ „
Koppartråd, öfverdragen på annat sätt .................. 15 „ „ „
Andra slag utan betäckning...................................... 15 ,, „ „
Hvad först angår plåt och andra ämnen för vidare bearbetning
(t. ex. stänger, bottnar till kärl o. s. v.), bult och spik samt rör och
rördelar af koppar eller koppai-legeringar, föreslog Kongl. Maj:t, i enlighet
med tullkomiténs mening, vid sistlidet års lagtima riksdag dessa
artiklars beläggande med tull. Såsom skäl härför framhölls, att införseln
till landet af koppar i bearbetad form, i jemförelse med exporten
af sådan vara, vore högst betydlig, hvaremot en väsentlig del af den
inom landet framstälda kopparn exporterades i oarbetad form. Så visades,
att år 1888 nära hälften af den myckenhet koppar, som under
året inom landet tillverkats, utförts i oarbetad form, under det att
utförseln af plåtar och dylikt samma år i jemförelse med införseln omfattat
en obetydlighet.
Enligt bil. I till tullkomiténs betänkande utgjorde in- och utförseln
af kopparplåt under nedannämnda år:
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
År införsel utförsel
1865 ........................ 66,992 kilogram 24,569 kilogram
1870 .................i...... 160,976 „ 11,987 „
1875 ........................ 387,754 „ 9,309 „
1880 ........................ 253,983 „ 9,777 „
1885 ........................ 457,902 „ 17,235
Under år 1890 utgjorde införseln 572,276 kilogram och utförseln
23,453 kilogram samt under år 1891 respektive 597,055 kilogram och
28,926 kilogram.
Af dessa siffror framgår otvetydigt, att införseln af kopparplåt sedan
längre tid tillbaka alltjemt varit i starkt stigande, under det att utförseln
deraf varit påfallande svag, ett förhållande som torde gälla äfven beträffande
de öfriga nu afhandlade fabrikat. — Utskottet anser derför denna
industrigren vara i starkt behof af tullskydd. Mot införande af en sådan
tull har framkastats den betänklighet, att de mekaniska verkstäderna,
som i icke obetydlig utsträckning använda dessa tillverkningar i sin
fabrikation, genom en sådan åtgärd skulle blifva lidande, men sedan
numera maskiner, redskap och verktyg, som bekant, åsatts en tull med
10 procent af värdet, torde denna invändning hafva förlorat sin betydelse.
Dock finner utskottet, med hänsyn dertill, att bult och spik
af koppar endast i jemförelsevis ringa mån lära inom landet tillverkas,
samt dessa artiklar inom vår industri användas hufvudsakligen vid
byggnad eller reparation af fartyg, och en tullafgift, lagd å desamma,
följaktligen skulle till ganska stor del vara föremål för restitution, att
bult och spik af nämnda metall fortfarande böra vara tullfria.
Vidkommande den gjorda framställningen om tull å träd af koppar,
som icke är förgyld, försilfrad eller öfverspunnen uteslutande med
textilämne utan är på annat sätt öfverdragen, väcktes redan vid sistlidet
års lagtima riksdag ett sådant förslag. Detta förslag blef dock af
Riksdagen afslaget. Utskottet finner icke skäl att nu frångå detta
beslut.
Nu gällande tullsats å koppartråd, andra slag, utan betäckning,
anser utskottet tillfredsställande, hvadan utskottet icke vill tillstyrka
förslaget om dess höjande.
Hvad angår höjden af de föreslagna tullsatserna å plåt, andra
ämnen för vidare bearbetning samt rör och rördelar, äro de af herr
A. G. Olsson, äfvensom de af herr grefve Lewenhaupt, såvidt angår
»plåt och andra ämnen för vidare bearbetning», påyrkade tullsatserna
enligt utskottets mening alltför höga, hvaremot utskottet, som icke an
-
é
13
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
Ber skäl förefinnas att bestämma olika tullsatser för olika slag af plåt
eller rör af ifrågavarande material, finner de af herr Nyländer föreslagna
beloppen, hvilka öfverensstämma med de af tullkomitén förordade, tillräckliga.
Utskottet hemställer alltså:
^ 4:o) a) att tullsatsen å koppar och deraf med
zink, tenn eller annan oädel metall framstälda legeringar,
såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall
m. fl.: arbetad: plåt och andra ämnen för vidare
bearbetning måtte åsättas en tull af 5 öre per kilogram;
b) att rör och rördelar af nämnda material måtte
åsättas en tull af 10 öre per kilogram;
c) att bult och spik af sagda material måtte fortfarande
förblifva tullfria;
d) att koppartråd, öfverdragen på annat sätt fortfarande
måtte åtnjuta tullfrihet; samt
e) att nu gällande tullsats å koppartråd, andra
slag, 10 öre per kilogram, måtte bibehållas oförändrad.
Herr N. Petersson i Runtorp har i sin ofvan omförmälda motion
föreslagit, att Riksdagen måtte besluta, att grufstolpar eller s. k. pitprops
måtte beläggas med en utförseltull af 80 öre per kubikmeter.
Till stöd för sin motion anför motionären:
»Friheten att afverka skogen torde vara störst i vårt land, och
det kan icke gerna bestridas, att denna frihet missbrukats, synnerligen
i fråga om ungskog eller så kallade grufstolpar. Det vore kanske
mindre att säga härom, i fall ungskogsafverkningen vore synnerligen
lönande, men då man vet, att mången till så lågt pris afyttrar pitprops,
att knappast afverkningen och forsellönen betäckes, så måste det medgifvas,
att dessa hyggen äro öfvervägande skadliga, både för samtid
och efterverld.
Af kommerskollegii berättelser angående utrikes handel och sjöfart
synes det framgå, att export af grufstolpar under senare tider ökats i
en oroväckande grad. År 1881 utgjorde utförseln deraf 341,204 kubikmeter,
men 1891 uppgick exporten till 661,286 kubikmeter. Man kan
i anledning häraf ega skäl fråga sig, såväl om sådan utförsel icke är
mera ruinerande än gagnande, som ock om det ej är betänkligt att
låta den gå ohejdad!
Då, efter hvad mig berättats, vårt land står främst i fråga om
Pitprops,
e
Silke.
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
att exportera produkter af ungskog, och det torde af de fleste erkännas,
att denna skogsavverkning är öfvervägande skadlig, så och enär man
i närvarande tid söker med all flit efter nya skatteinkomster, synes
det mig, att exporttull å pitprops vore både nyttig och behöflig, nyttig
för skogens bestånd och behöflig för statens inkomster.
En exporttull af 80 öré eller 1 krona per kubikmeter skulle, om
icke förhållandena derigenom ändrades, hvilket efter min tanke vfire
det lyckligaste resultatet, inbringa åt statskassan en betydande inkomst.
»
Det mål, motionären i första hand genom den föreslagna åtgärden
vill vinna, skogens och särskild! den tillväxande skogens skydd,
är utan tvifvel särdeles godt och förtjent af lagstiftningens synnerliga
beaktande. Den väg, han föreslagit för uppnående af detta mål, synes
deremot utskottet icke vara den rätta. Det åsyftade ändamålet torde
nemligen endast kunna lämpligen vinnas genom en särskild lagstiftning
angående skogens vård.
Man bör icke heller lemna opåaktadt, att, då pitprops exporteras
icke blott från Sverige utan äfven från åtskilliga andra länder samt
en utförseltull å denna vara följaktligen helt säkert icke skulle föranleda
en höjning i priset å densamma å den utländska marknaden,
utan drabba vår export, en sådan tull jemväl skulle verka till men för
dom,, hvilka hafva skogsprodukter af ifrågavarande slag att afsätta.
På anförda grunder hemställer utskottet,
5:o) att Riksdagen, med afslag å herr N. Peterssons
ifrågavarande motion, måtte besluta, att utförsel
af grufstolpar eller s. k. pitprops fortfarande måtte
förblifva tullfri.
I sin ofvannämnda motion har herr friherre von Schwerin föreslagit,
att råsilke måtte åsättas en tull af 2 kronor per kilogram.
Införseln till riket af silke utgjorde:
År
it
v
ii
ii
1887
1888
1889
1890
1891
Katt, ofärgadt.
7,339 kilogram
8,480 „
9,389 „
9,276 „
9,577
Färgadt.
5,699 kilogram
6,713 '' „
7,572
7,632 „
7,335
Summa.
13,038 kilogram.
15,193 „
16,961 „
16,908 ♦„
16,912 „
Tullsatsen å väfnader af helsiden höjdes, som bekant, sistlidet år
från 2 kronor 80 öre till 8 kronor per kilogram. Denna tullförhöjning,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 15 ''
som införde ett nära tre gånger så stort tullskydd som förut egt rum,
innebär tydligen en stark lockelse till anläggande af nya eller utvidgande
af redan anlagda sidenfabriker inom landet. Då emellertid en
på sådan grund uppvuxen sidenindustri skulle blifva väsentligen beroende
af tullsatsens bibehållande vid dess nuvarande höjd samt en af
en eller annan anledning vidtagen sänkning af tullen lätteligen skulle
hota en sådan under konstladt skydd framkallad fabrikation med undergång,
synes klokheten bjuda, att en minskning göres i det nuvarande
höga tullskyddet genom att belägga äfven det för ifrågavarande fabrikation
använda råämnet, eller råsilke, med tull. Åsättandet af den nu
föreslagna tullsatsen skulle ingalunda försätta vår sidenfabrikation i en
sämre ställning än densamma före den omförmälda tullförhöjningen
innehade, utan allenast innebära en lämplig begränsning af det nu
stadgade tullskyddet. Såväl i Norge som i Danmark äro väfnader af
helsiden belagda med samma tull som i Sverige, under det att råsilke
i begge de förstnämnda länderna drager lika tull som nu å denna vara
föreslagits till införande hos oss.
För öfrigt är väl att märka, att höjningen af tullen å sidenväfnader
icke förestafvades af något behof att skydda vår inhemska sidenfabrikation
mot utländsk konkurrens. Tvärtom åsattes tullen å dessa
fabrikat, hvilka såsom lyxvaror betraktades, såsom en lämplig skattekälla,
hufvudsakligen och i första hand såsom en lyxtull. Vid sådant
förhållande torde det ock vara fullt rigtigt att tillse, det åtminstone
en del af den ökade vinst, den starka höjningen i tullen å sidenvaror
uppenbarligen är egnad att tillskynda sidenindustrien, må komma statsverket
till godo genom en skälig tull å denna industris råämne.
Då emellertid export af sidenväfnader från vårt land eger rum,
bör restitution af den för råvaran erlagda tullen vid utförsel af helsidenväfnader
medgifvas. Hvad åter angår väfnader af halfsiden, synes
restitution vid export af sådana, vid det förhållande att silket i allmänhet
utgör endast en mycket liten del af dessa väfnaders vigt, icke böra
ifrågakomma.
Mot den föreslagna råsilkestullen har invändts, bland annat, att
den s. k. mellanrikslagen icke medgifver restitution vid utförsel till
Norge af eu sådan vara som den ifrågavarande, enär det svenska, af
utländsk råvara förfärdigade sidenet betraktas som svensk tillverkning
och följaktligen åtnjuter tullfrihet vid införsel till Norge. Då emellertid
sidentullen i Norge är densamma som i Sverige samt den till införande
hos oss föreslagna tullsatsen å råsilke redan nu är gällande i
Norge, blifva tydligen vår sidenindustris afsättuingsförhållanden all
-
16
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 7.
deles enahanda i Norge som i vårt eget land. Nämnda invändning
torde derför icke böra tillmätas någon afgörande vigt.
Utskottet vill här nedan återkomma till frågan om restitutionen
och dervid framställa förslag i sådant hänseende. Införes den föreslagna
tullsatsen å råsilke, bör, till bibehållande af nu rådande proportion
i förevarande afseende mellan rått å ena, samt färgadt eller blekt
silke å andra sidan, tullen å den senare varan, hvilken tull nu utgår
med 1 krona per kilogram, i mån deraf höjas och följaktligen bestämmas
till 3 kronor per kilogram.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
6:o) a) att silke, rått, ofärgadt, måtte åsättas
en tull af 2 kronor per kilogram;
b) att tullsatsen å silke, färgadt eller blekt, måtte
höjas till 3 kronor per kilogram.
Skodon, andra
»lag.
Herrar J. Pelirsson och J. Petersson hafva i sina härofvan delvis
behandlade motioner jemväl yrkat, att tullsatsen å den i tulltaxan under
rubriken skodon, ej specificerade, andra slag, omtalade artikel måtte höjas.
Skodon, ej specificerade, äro nu underkastade följande tullsatser:
af hel- eller halfsiden...................................................... 9 kr. pr kg.
af annan väfnad än hel- eller halfsiden, med eller
utan lädersulor............................................................... 1 kr. 50 öre pr kg.
af saffians-, karduans-, färgade, pressade eller lackerade
skinn ................................................................... 6 kr. pr kg.
med bottnar af trä, äfvensom becksöms- och sjö
stöflar
.............................................................................. 25 öre pr kg.
andra slag ................................................................ 1 kr. pr kg.
Af motionärerna påyrkas, att tullen å sistnämnda art af skodon
måtte höjas till 2 kronor pr kilogram eller den af tullkomitén förordade
tullsatsen.
Liksom beträffande garfverinäringen anser sig utskottet här kunna
åtnöja sig med en hänvisning till tullkomiténs utredning angående den
så vigtiga skomakerinäringens i följd af den utländska täflan betryckta
läge i vårt land.
Till belysning af frågan må dock anföras nedan omförmälda siffror.
Enligt tullkomiténs betänkande Bil. I utgjorde införseln af »skodon,
andra slag»:
''
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
17
o Kilogram.
År 1861 ............. 680 ...
„ 1874 ....................... 20,239 ...
„ 1888 ....................... 53,175 ...
Värde.
— — kronor.
333,291 „
797,625 „
Utförseln af skodon uppgick, enligt nämnda källa, samma år till:
0 Kilogram. Värde.
År 1861 ...................... 153 ....................... — — kronor.
„ 1874 ....................... 113 .................... 1,869 „
„ 1888 ....................... 10,289 ........................ 154,335 „
Införseln af »skodon, andra slag», utgjorde:
Kilogram. Värde.
År 1889 ..................... 76,295 .................... 1,444,425 kronor.
„ 1890 ............,....... 101,323 ................... 1,519,845 „
„ 1891 ..................... 110,901 .................. 1,663,515 „
Utförseln af »skodon, ej specificerade slag», belöpte sig till:
Kilogram. Värde.
År 1889 ..;..................... 11,396 ....................... 170,940 kronor.
„ 1890 ..................... 23,789 .......,................ 356,835 „
„ 1891 ..............,......... 21,165 ..................317,475 „
En höjning af tullen å de enklare slagen af läder, hvilka ju utgöra
det hufvudsakliga materialet för skodonfabrikationen af ifrågavarande
slag, påkallar -en proportionsvis större höjning af tullen å
ifrågavarande vara. Den föreslagna tullsatsen anser utskottet emellertid
tillräcklig.
Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:
7:o) att Riksdagen, med bifall till herrar
J. Pehrssons och Johau Peterssons omförmälda motioner,
såvidt de angå höjning af tullsatsen å skodon, ej specificerade,
andra slag, måtte besluta, att tullen å denna
artikel skall höjas till 2 kronor pr kilogram.
Herr P. Norberg har i sin ofvan omtalade motion hemstält, att
spanmål, malen och omalen, alla slag samt fläsk, andra slag, måtte få
tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen (i Herjeådalen).
Beträffande först yrkandet med afseende å spanmål framhåller
motionären, att spanmålstullarne icke framkallats af statens finansiella
Bih. till lliksd. Prof. 1893. >5 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 3
Spanmål
(och fläck).
18
Bevillningsutskottets Betänkande iV.-o 7.
behof utan anbringats uteslutande såsom skyddstullar, samt att desamma
icke kunna verka till fördel för andra orter än dem, der spanmål produceras
till afsalu. Detta är emellertid, uppgifver motionären, icke
förhållandet inom den del af landet, hans motion afser. Tillståndet
inom denna landsdel i ifrågavarande afseende skildrar motionären på
följande sätt:
»Inom Herjeådalens nedersta del odlas visserligen något säd, men
icke heller der till fyllest för eget behof, icke ens under goda år, men
deremot hafva frostnätterna fördrifvit all sädesodling från dess öfra
eller vestra del, hvarest befolkningen för sin utkomst är hänvisad till
sina, ofta flera mil från bostaden belägna starrmyrar samt den lilla
qvantitet potatis, som den under goda år lyckas uppdraga uti bergsskrefvor
och andra för plogen otillgängliga ställen, hvarest något skydd
för dessas plantering kan finnas mot nattfrost och fjellstormar.
Från Funäsdalen till jernvägsstationen i Ljusdal har man 26,5 mil
— från min bostad 28 mil — men till Rörås endast 7 mil. Häraf
inses lätt, att denna orts befolkning i brist på kommunikationer är hänvisad
till utlandet efter sin brödföda, huru rika skördarne i rikets sädesproducerande
landskap än må utfalla. Dä befolkningen i Herjeådalen
och företrädesvis i dess vestra del alltså under alla förhållanden har
att köpa hela sitt behof af brödföda från utlandet, att hemtas öfver
Rörås och hvarifrån den har att forsla densamma efter landsväg först
öfver öppet fjäll i 7 mil fram till Funäsdalens gränsetull, samt vidare,
sedan i lag stadgad tullafgift. der blifvit erlagd, i 5, 6 å 8 mil och
derutöfver, oftast på obanade vägar, fram till hemmet, måste ju en hvar
med lätthet finna, att denna orts befolkning, äfven med befrielse från
tull å sin brödföda, har att utstå en ojemförligt svårare kamp för sin
tillvaro än andra orters.
För en ort således, der hemforslingen af den inköpta brödfödan
mången gång blir lika dyr med hvad den kostat i inköp, kan ju spanmålstullen
icke blifva annat än en mycket tryckande bördp, och bör
derför afskafias, hvilket också utan nämnvärd saknad för staten lätt
kan ske genom att medgifva, det spanmål finge införas tullfritt öfver
Funäsdalen.
Då de lokala förhållandena äro sådana, att de varor, som till riket
införas öfver Funäsdalen, under inga omständigheter kunna hemtas från
andra ställen än Rörås eller öfver Rörås, och afståndet derifrån till
Ljusdal, Sveriges närmaste jernvägsstation, är 34 mil, eller till gränsen
mot Helsingland omkring 28 mil, är det väl en ren omöjlighet att, om
den härigenom föreslagna tullfriheten blefve beviljad, samma frihet
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 19
skulle på något sätt kunna blifva missbrukad eller blifva tillgodogjord
för annat ändamål än det, hvartill den är afsedd, nemligen att i någon
om än ringa mån bereda en af behofvet högeligen påkallad lättnad i
existensvilkoren för Herjeådalens i alla afseenden mycket vanlottade
och mest fattiga befolkning.»
Med allt erkännande af det behjertansvärda syftet med motionärens
framställning, anser sig utskottet dock icke kunna tillstyrka bifall
till motionen i nu ifrågavarande del. En undantagslagstiftning af den
beskaffenhet, motionen innebär, skulle nemligen otvifvelaktigt framkalla
mångfaldiga anspråk af den mest skiftande beskaffenhet från olika
delar af landet, anspråk, hvilkas räckvidd nu omöjligen kan öfverskådas
men som, sedan ifrågavarande framställning tillvunnit sig bifall, skulle
framträda med ett måhända oafvisligt kraf på lagstiftarens, tillmötesgående.
Hvilka följder ett sådant tillmötesgående skulle kunna medföra
för landet i dess helhet, derom behöfver utskottet icke erinra.
Dessutom bör ej förgätas, att, enligt den s. k. mellanrikslagen,
i Norge frambragt omalen spannmål äfvensom der frambragt och förmålen
spanmål vid införsel landvägen till Sverige redan nu åtnjuter
tullfrihet. Samma lag medgifver äfven, att vid resa öfver landgränsen
mellan Sverige och Norge viss myckenhet spanmål, utom malt, får,
oafsedt dess ursprung, tullfritt medföras, nemligen af omalen spanmål
150 och af malen 100 kilogram.
Hvad derefter angår motionärens framställning beträffande fläsk,
andra slag, torde densamma få anses besvarad genom utskottets i anledning
af herrar J. Bromées m. fl:s ofvan afhandlade motion gjorda
hemställan.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt. hemställer utskottet:
8:o) a) att ifrågavarande motion, såvidt densamma
afser att spanmål, malen och omalen, alla slag, måtte
få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen, icke
måtte af Riksdagen bifallas.
b) att motionen, i hvad densamma afser, att
fläsk, andra slag måtte få tullfritt till riket införas
öfver Funäsdalen, må anses besvarad genom utskottets
här ofvan under l:o) gjorda hemställan.
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
Lastpenning
ame.
T ulltaxeunderrättelserna.
Såsom ofvan omförmälts, har herr Olof Melin föreslagit afskrifning
af den sjöfarten under namn af lastpenningar åliggande beskattning.
Nu gällande stadganden angående denna till tullbevillningen räknade
afgift återfinnas i tulltaxeunderrättelserna § 4, hvilket lagrum har
följande lydelse:
»Lastpenningar till Kong!. Maj:t och kronan utgöras till lika belopp
af svenska som af främmande fartyg med 10 öre för hvarje ton,
beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både vid
inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af ett
kalenderår gör flera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas
dessa umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt inkommande
endast när fartyget innehar last samt större eller mindre
del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom barlastade anses fartyg,
hvilkas lastqvantitet är i förhållande till deras drägtighet af ringare
betydenhet; i hvilket hänseende bestämmelserna uti § 44 i kongl. förordningen
angående lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum
lyder enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882 rörande
ändringar i vissa delar af nämnda förordning, skola lända till efterrättelse.
Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas lastpenningar
endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis
på märkrullan eller passet meddelas.
Från lastpenningars erläggande befrias:
fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer
och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar medförde resande jemte deras
effekter feber ock endast aflastar gods i annat fartyg för export;
fartyg, som af tvingande orsaker eller till inherntande af ordres
för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke verkställer
lossning och icke heller företager annan lastning än af förnödenheter
för besättning, medförde resande och fartyg;
fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring afgifves,
anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt efter
verkstäld reparation densamma åter intager och utför;
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 21
fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och
densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning
inskränkes till hvad för bestridande af reparationskostnaderna
bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets lastdrägtighet,
för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar
skola tjena till grund.
I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till efterrättelse
de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste
tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga
delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt rörande
uttagande af tullpass.»
Att vår sjöfartsnäring länge arbetat under synnerligen ogyusamma
förhållanden erkännes allmänt. De dryga pålagor af mångfaldig art,
lagstiftningen ålagt denna näring, bidraga naturligen i icke ringa mån
att försvåra densammas höjande till ett kraftigare lif. Åtskilliga af
dessa pålagor kunna näppeligen anses ega någon motsvarighet inom
andra näringsgrenar. Sålunda utgå, enligt i sjöfartsnäringskomiténs
den 12 september 1890 afgifna betänkande lemnade uppgifter, årligen
i tonafgifter till sjömanshusen omkring 95,000 kronor, förutom de
hyresafgifter, som befälhafvare och besättningar dit erlägga och hvilka
utgöra ungefär 55,000 kronor, i konsulatafgifter omkring 160,000
kronor, i fyr- och båkafgifter öfver 1,400,000 kronor, i lotspenningar
ungefär 600,000 kronor och i lastpenningar nära 450,000 kronor.
Rederierna få dessutom i regel bekosta fartygens mätning, hvarjemte
de i stor omfattning äro föremål för stämpelbeskattning. Om ock
nämnda afgifter i allmänhet äro påkallade af anordningar, specielt
träffade för sjöfartens nytta, måste det dock medgifvas, att sjöfarten
mer än andra näringar får vidkännas kostnader till den för näringen
erforderliga förvaltning, och att denna förvaltning, ehuru den
i vissa fall nästan helt och hållet bekostas af sjöfartsnäringen, dock
delvis tjenar och är till gagn äfven för andra intressen än sjöfartens.
Så underhåller t. ex. sjöfartsnäringen fyr- och båkinrättningen, ehuru
denna är af största betydelse såväl för vår örlogsflotta som ock för
fiskerinäringen.
Eu lättnad i de sjöfarten åliggande afgifter synes derför utskottet
billig och af behofvet synnerligen påkallad.
Förslag om lastpenningarnes borttagande hafva, sorn bekant, vid
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
fyrfaldiga tillfällen framstälts och varit föremål för Riksdagens bepröfvande.
Dervid har framhållits orättvisan och oegentligheten af ifrågavarande
beskattningsform. Vid 1885 års riksdag framlades kongl. proposition
om lastpenningarnes nedsättning från 1.4 till 10 öre för hvarje
ton af fartygets drägtighet. Bevillningsutskottet tillstyrkte detta förslag.
Vid föredragning af punkten i kamrarne, bifölls densamma utan votering
af Första Kammaren, hvaremot punkten af Andra Kammaren till
utskottet återremitterades. Då ärendet ånyo företogs till behandling
af sistnämnda kammare, bifölls Kongl. Maj:ts proposition med 140
röster mot 49. Vid aflåtandet af nämnda proposition till Riksdagen
anförde dåvarande herr statsministern, för att närmare motivera sin
åsigt om oegentligheten ur skattesynpunkt af ifrågavarande pålaga,
till statsrådsprotokollet den 9 januari sistnämnda år, bland annat, följande,
som utskottet tillåter sig här återgifva:
»Ifrågavarande afgift, hvilken bör noga särskiljas från fyr- och
båkafgift och andra liknande umgälder, som af skeppsfarten utkräfvas
såsom direkt godtgörelse för inrättningar och anstalter till sjöfartens
gagn, hvilar på en grund, som ur statshushållningens synpunkt måste
anses oegentlig, enär den utgör en beskattning icke på den af skeppsrederirörelsen
härflytande inkomst, utan på sjelfva fartyget eller det
fortskaftningsmedel, genom hvilket varan tillföres förbrukaren. I följd
häraf verkar den ogynsamt på den för vårt land så naturliga sjöfartsnäringen,
på samma gång den utgör eu tunga på sjelfva varuomsättningen
och derigenom bidrager att menligt inverka på prisen såväl å
det egna landets produkter, som öfverföras till den utländska marknaden,
som å de vigtiga konsumtionsartiklar, råämnen, redskap m. m.,
som från utlandet tillföras oss. Uppenbart är nemligen, att, då vid
uppgörande af fraktslut lastpenningarne måste ingå såsom en faktor
vid fraktens bestämmande, denna i allmänhet stegras med ett mot
berörda afgift svarande belopp, hvilken stegring åter i de flesta fall
drabbar den fraktade varan. Dels är afgiften således att betrakta såsom
en till äggsa fgift utöfver de faststälda tullsatserna å tullpligtiga varor,
dels ock tynger den jemväl å tullfria artiklar.--------
Icke heller må man hängifva sig åt den föreställningen, att i fråga om
varuutförseln denna afgift icke skulle drabba den svenske säljaren.
Denne måste nemligen nöja sig med det på den utländska marknaden
gällande priset, och huruvida detta pris kan möjliggöra en försäljning
med vinst, beror ofta derpå, att kostnaderna för varans transporterande
till utlandet kunna nedbringas så mycket som möjligt.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 23
Ett ytterligare skäl mot ifrågavarande skatt förefinnes i den ofvan
antydda omständigheten, att afgiften kan verka såsom en obillighet
mot de inhemska skeppsredarne, för så vidt nemligen dessa i följd af
den rådande täflan mellan sjöfartens idkare vid vissa tillfällen äro hänvisade
till mindre gynsamma fraktvilkor. Då verkar skatten väl icke
till varans fördyrande, utan i stället såsom en dubbel beskattning till
staten för rederirörelsen, hvilken ju i likhet med all annan näring
drabbas af inkomstbevillning och i fråga om de skattebidrag, hvilka
derutöfver skäligen kunna för densamma ifrågakomma, torde höra behandlas
på samma sätt som andra näringar d. v. s. genom en tillämpning
af stämpelskatten. Nu deremot träffas den inhemska rederirörelsen,
utom af inkomst- och stämpelskatt, jemväl af en särskild skatt i
lastpenningarne, hvilket måste innebära en oegentlighet.»
Utskottet delar i allo den uppfattning, som i detta anförande uttalats.
Då vid riksdagen den 2 maj—9 juli 1887 fråga väcktes om lastpenningarnes
fullständiga borttagande, framkastades tvifvel, huruvida
en sådan åtgärd skulle lända vår svenska sjöfart till gagn. Man förmenade
nemligen, att frakterna på grund af den lifliga täflan på detta
område mycket snart skulle sjunka med så stort belopp, som möjliggjordes
genom lindringen i beskattning. Utskottet kan icke dela dessa
betänkligheter. Tvärtom synes det utskottet sannolikt, att en sådan
lindring som den föreslagna skulle lända vår inhemska sjöfart i allmänhet
till förmån. Särskild! för våra regelbundna exporttrader, för
hvilkas uppehållande så låga fraktkostnader som möjligt äro af utomordentlig
betydelse, vore lastpenningarnes borttagande tvifvelsutan en
ganska afsevärd hjelp i konkurrensen med de utländska rederierna.
Såsom bekant hafva lastpenningarne vid flere tillfällen, då frågan
om deras afskaffande eller nedsättning varit å bane, till sin natur
jemförts med de å jorden hyflande grundskatterna. Den nedsättning i
lastpenningarne, som, enligt hvad ofvan omförmälts, skedde år 1885,
sattes också i samband med den då gjorda afskrifningen af vissa procent
af grundskatterna. Sedan fullständig afskrifning af dessa sistnämnda
skatter i samband med försvarsverkets ordnande numera beslutits,
torde det hinder för nu ifrågavarande afgifts borttagande, som
mången velat se i grundskatternas tillvaro, numera hafva bortfallit.
Lastpenningarne hafva, enligt utskottet tillhandahållna statistiska
uppgifter, under åren 1886—1892 utgjort
Tulltaxeunderrättdserna
§ 9.
År | 1886 | Bevillningsutskottets Betänkande AJ:o 7. ...................................................... 415,033 | kronor |
V | 1887 | .................................................... 405,271 | 11 |
11 | 1888 | ..................................................... 445,534 | 11 |
11 | 1889 | .................................................... 469,842 | 11 |
11 | 1890 | ..................................................... 476,198 | 11 |
11 | 1891 | ...................................................... 488,991 | 11 |
11 | 1892 | .................................................... 484,473 | 11 |
Att från afgiften befria de svenska fartygen men låta den qvarstå
för de utländska, derför utgöra de med flertalet länder ingångna sjöfartstraktater
ett hinder, i det genom dessa tillförsäkrats berörda länders
fartyg enahanda förmåner som svenska. Att åter bibehålla afgiften
endast för de länders fartyg, med hvilka sjöfartstraktater icke äro afskräde
torde icke vara lämpligt, helst den inkomst, som derigenom
skulle bevaras åt statsverket, blefve mycket ringa.
Med hänsyn till det icke obetydliga belopp, hvartill lastpenningarne,
enligt hvad ofvan nämnts, årligen uppgår, och i betraktande
af de svårigheter, som möjligen skulle kunna resa sig emot att omedelbart
på ett tillfredsställande sätt fylla den brist, som för statsverket
skulle uppstå, derest denna afgift i sin helhet på eu gång borttoges,
anser sig utskottet endast böra tillstyrka en afskrifning af densamma
under loppet af tio år med eu tiondedel hvarje år.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,
9:o) att Riksdagen ville besluta att på det sätt
bifalla ifrågavarande motion, att den sjöfarten under
namn af lastpenningar åliggande afgift måtte under
loppet af tio år afskrifvas sålunda, att densamma
måtte från och med början af år 1894 utgå med
allenast 9 öre för ton;
från och med början af hvarje derpå följande
år till och med år 1903 med ett öre mindre per ton
än det närmast föregående året; samt
från och med början af år 1904 alldeles upphöra.
Under förutsättning att Riksdagen antager den ofvan under 6:o)
a) föreslagna tullsatsen å råsilke, bör, såsom förut antydts, vid utförsel
af helsidenväfnader restitution af tullmedlen beviljas till belopp,
motsvarande hvad i tull för det till den exporterade varan använda
utländska råsilket erlagts. ''
iBevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
25
Tillverkningen vid rikets tvenne sidenfabriker, hvilken i kornmerskollegii
statistiska berättelser angifves i meter och stycketal, uppgick
— med iakttagande deraf att, enligt utskottet lemnad uppgift,
hvarje meter si<
kilogram — till
År 1886
„ 1887
„ 1888
„ 1889
„ 1890
eller i medeltal
under nämnda år
len beräknas väga | 50 gram | och 1,000 | sidendukar 85 | |
Väfnader. | Dukar. | Summa. | ||
meter. | kilogram. | stycke. | kilogram. | kilogram. |
13,850 | 679 | 87,437 | 7,432 | 8,111 |
15,495 | 775 | 78,340 | 6,659 | 7,434 |
13,555 | 678 | 79,552 | 6,762 | 7,440 |
10,231 | 512 | 81,346 | 6,914 | 7,426 |
7,747 | 387 | 82,780 | 7,036 | 7,423 |
12,121 | 606 | 81,891 | 6,960 | 7,566. |
Utförseln af sidenväfnader, som enligt utskottet lemnad uppgift,
uteslutande består i dukar, utgjorde under samma år till:
År 1886 | Norge. | Danmark. | Finland. | Öfriga länder. | Summa | i % af |
500 kg. | 148 kg. | 1,455 kg. | 8 kg. | 2,111 kg. | 26,0 | |
„ 1887 | 530 „ | 122 „ | 1,419 „ | 31 „ | 2,102 „ | 28,5 |
„ 1888 | 390 „ | 44 „ | 1,168 „ | 6 „ | 1,608 „ | 21,7 |
„ 1889 | 442 ,. | 16 „ | 1,497 „ | 9 v | 1,964 „ | 26,5 |
„ 1890 | 396 „ | 47 „ | 1,642 „ | 2 „ | 2,087 „ | 28,0 |
eller i medeltal | 76 „ | 1,436 „ | 11 „ | 1,975 „ | 26,2 |
Under år 1891 utgjorde exporten till:
Norge. Danmark Finland. Öfriga länder. Summa.
344 kg. 123 kg. 1,656 kg. 16 kg. 2,139 kg.
Enligt utskottet tillhandahållen uppgift utgöres mer än hälften af
det siden, som exporteras, af svart samt återstoden af kulört siden.
Svartfärgning af siden medför i regel en ökning i väfnadens vigt af
50 till 60 procent. Stundom kan dock denna ökning vara betydligt
större och stiga ända till 200 procent af råvarans vigt. Då siden färgas
kulört, uppstår deremot, i följd af sättet för råämnets beredning, en
minskning i vigt om ock helt obetydlig.
Antager man vigtökningen vid svartfärgning uppgå ända till 100
procent, torde man å andra sidan vid beräkningen af restitutionen, utan
fara att träda tillverkningens intressen för nära, kunna frånse den jemförelsevis
obetydliga vigtförlusten vid framställandet af kulört siden.
Lägges nämnda beräkning till grund, skulle, under förutsättning af att
Bih. till Riksd. Vrot. 1803. 5 Sami. 1 Afd. 7 Häft. 4
26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
råsilketullen bestämmes till 2 kronor per kilogram, restitutionen rätteligen
utgå vid utförsel af svartfärgadt siden med 1 krona och vid
export af kulört siden med ett belopp, motsvarande hela tullen, eller
2 kronor för hvarje kilogram af väfnadens vigt. Under antagande att
svart och kulört siden exporteras till lika mängd, kan restitutionen vid
utförsel af vare sig det ena eller andra slaget således lämpligen bestämmas
till 1 krona 50 öre för kilogram, genom hvilket beräkningssätt
tydligen en väsentlig förenkling i tullbehandlingen skulle vinnas.
Med en sålunda beräknad restitution behöfver*man ingalunda befara,
att sidenfabrikanterna vid export erhålla mindre i restitution än hvad
de i tull för det till de exporterade väfnaderna använda råsilket erlagt.
Snarare kan man hafva skäl att förmoda, att de komma att erhålla
något mera, men då vår sidenutförsel i medeltal belöper sig till endast
ett par tusen kilogram, skulle, äfven under antagande att statsverket
genom restitutionen komme att göra en förlust af 50 öre för kilogram,
statens hela årliga förlust i följd af restitutionsbestämmelsen endast
uppgå till 1,000 kronor, ett belopp, som i jemförelse med bruttoinkomsten
af den föreslagna råsilketullen, hvilken skulle komma att belöpa
sig till omkring 34,000 kronor och, i händelse restitutionen bestämmes
till 1 krona 50 öre, skulle lemna en med 3,000 kronor minskad
nettobehållning, icke kan anses vara af någon afsevärd betydelse. Då,
såsom ofvan anförda siffror visa, vår export af siden hufvudsakligen
eger rum till Finland, men siden vid införsel till detta land drager en
så hög tull som 12 finska mark per skålpund, synes man icke heller
behöfva frukta, att en något högt beräknad restitution skulle locka till
tungfärgning af den för export afsedda varan för att dymedelst draga
större fordel af restitutionen än som dermed afsetts, eller endast och
allenast att lemna ersättning för erlagd tull.
En bestämmelse i nu förevarande syfte torde lämpligen böra få
sin plats i 9 § 1 mom. i tulltaxeunderrättelserna, i hvilket stadgande
omförmälas de fall, då restitution af tull medlen hittills varit medgifven.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet:
10:o) att Riksdagen, under förutsättning att den
härofvan under^ 6:o) a) föreslagna tullsatsen å silke,
rått, ofärgadt, af 2 kronor för kilogram, varder af
Riksdagen bestämd, tulltaxeunderrättelsernas 9 § 1
mom. måtte erhålla följande förändrade lydelse:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
27
§9.
1, Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande,
utaf utländskt råämne inrikes tillverkade varor
beviljas restitutionsvis af tullmedlen:
för 1 kilogram raffineradt socker, topp-, kandi- och''
kak ............................................. 28,2 öre
d:o s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt
af ull ....................................... 20 „
d:o helsidenväfnad............... 1 krona 50 „
till riket infördt.
Någon ytterligare förändring i bestående tullagstiftning än hvad
af det ofvan anförda framgår har utskottet icke för närvarande att
föreslå; viljande utskottet framdeles under riksdagens lopp inkomma
med slutligt yttrande angående tullbevillningen.
Stockholm den 9 mars 1893.
På utskottets vägnar:
F. BARNEKOW.
Reservationer:
vid punkten l:o):
af herrar friherre Barn ekorn, Fock, Almström, Caval!,i, grefve Kling -spor, Nisser, Stephens, af Buren och Philipson:
»Sedan vid 1888 års riksdag åsätta tull å fläsk, hvilken vara enligt
förut gällande tulltaxor afgiftsfritt fått i riket införas, hafva, så
-
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
som redan af utskottet i dess motivering vidrörts, upprepade gånger
inom Riksdagen gjorts framställningar än om borttagande af tullsatsen
särskildt å fläsk, andra slag, än om förändringar i samma tullsats’ belopp.
Så väcktes vid 1890 års riksdag en, vid 1891 års riksdag ej
mindre än fyra och vid 1892 års lagtima riksdag tre motioner om afskaffande
af tull å ifrågavarande artikel, under det att framställningar
om förändring i storleken af gällande tullsats blifvit gjorda vid 1891
års riksdag af två motionärer och vid 1892 års lagtima riksdag af
Kongl. Maj:t i dess proposition med förslag till ny tulltaxa. Alla dessa
framställningar, hvilka framkallat ett lifligt meningsutbyte, hvarunder
alla tänkbara skäl såväl för som emot bibehållandet af denna tull kunna
sägas hafva blifvit andragna, hafva dock icke föranledt Riksdagen,
hvarest i frågan i främsta rummet hänsyn tagits till den fara, som
ofta upprepade förändringar i ett lands tullagstiftning visat sig medföra
för landets ekonomiska förhållanden, att företaga annan ändring
än att 1892 års lagtima Riksdag, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, nedsatte tullsatsen å ifrågavarande artikel från 20 öre per
kilogram till 10 öre, och detta, oaktadt Riksdagens bevillningsutskott
då hemstält, att Riksdagen måtte besluta tullfrihet för varan, hvarvid
utskottet till stöd för sin mening anförde, utom andra, alldeles samma
skål, som utskottet nu lagt till grund för sin enahanda hemställan.
Såsom bekant fattades emellertid detta Riksdagens beslut efter gemensam
votering med 200 röster mot 168 eller med den ingalunda obetydliga
majoriteten af 32 röster.
Då Riksdagen således för ej längre tid tillbaka än sistlidet år
beslutit bibehållande af tull å fläsk, andra slag, samt sedan dess inga
nya förhållanden af den vigt, att de få antagas hafva föranledt en förändrad
uppfattning inom Riksdagen, inträdt och än mindre blifvit vare
sig af motionärerne, herrar J. Bromée m. fl., eller utskottet påvisade,
få vi, som vid dessa förhållanden finna det icke vara af nöden att för
Riksdagen återupprepa alla de principiela, mycket omordade skälen
emot borttagandet af ifrågavarande tull, hemställa
att nu gällande tullsats å fläsk, andra slag, 10
öre per kilogram, måtte oförändrad bibehållas»;
vid punkten 2:6):
af herrar J. Johansson, C. A. Bokström, J. H. G. Fredholm, A.
Andersson, G. Jansson, Collander, grefve H. E. G. Hamilton, friherre
W. G. v. Schwerin, S. M. Olsson och Beckman:
»Vid fjolårets lagtima riksdag gjorde bevillningsutskottet i fråga
29
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
om tullsatserna å DHudar och skinn» samma hemställan, som af utskottet
i förevarande betänkande gjorts.
Samtlige utskottets ledamöter från Andra Kammaren reserverade
sig emellertid mot detta utskottets beslut och anförde dervid: »Knappt
någon — (sid. 92 och 93 i bevillningsutskottets betänkande n:o 9 vid
1892 års lagtima riksdag) — — förnödenhetsvarorua». Och hemstälde
desse reservanter på grund häraf att någon höjning af ifrågavarande
tullsatser icke måtte ega rum.
Detta blef äfven Riksdagens beslut. På grund häraf och då ej
sedan dess något inträffat, som jäfvat rigtigheten af de grunder, på
hvilka 1892 års lagtima riksdag fotade sitt beslut, hemställa vi:
a) att tullsatsen för Hudar och skinn, ej hänför
lig a till pelsverk, beredda: sulläder och bindsulläder
måtte bibehållas vid 24 öre per kilogram; samt
b) att tullsatsen för Hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda: andra slag jemväl måtte
bibehållas vid nu gällande belopp eller 47 öre per
kilogram»;
vid punkten 3:d):
af herr Cavalli:
»Sedan 1892 års lagtima Riksdag antagit en tullsats för »maskiner,
redskap och verktyg eller delar deraf, ej specificerade», så föreligger
redan vid denna riksdag ett förslag till sönderdelande af denna
rubrik i flera underafdelningar. Redan det skälet, att rubriken så nyligen,
efter förslag af tullkomitén, blifvit formulerad på ofvan nämnda
sätt, synes mig tala för att ej nu ändra densamma. Men vida vigtigare
är, att i förslaget till den förändrade rubriken intagits artiklar, hvilka
redan nu äro belagda med tullsatser efter en annan grund än den, som
är bestämd för maskiner, redskap och verktyg.
På dessa skäl har jag inom utskottet yrkat,
att någon ändring i denna rubrik i tulltaxan ej
måtte vidtagas»;
vid punkten 4:o):
af herrar J. Johansson, C. A. Bokström, A. Andersson, Collander,
grefve H. E. G. Hamilton, friherre W. G. v. Schwerin, S. M, Olsson
och Beckman;
30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
vid punkten 6:6) a:
af herrar friherre Barnekow, Fock, Almström, Cavalli, grefve Klingspor,
Nisser, Stephens, Treffenberg, a/’ Buren och Söderberg:
»Visserligen kan den ökning i tullsatsen å sidenväfnader, som vid
sistlidet års lagtima riksdag egde rum, möjligen synas innebära ett skäl
för åsättandet af tull jemväl å det för sidenfabrikationen använda råämnet.
Dock bör deremot påpekas att såväl tullkomitén föreslagit som Kong].
Maj:t godkänt en förhöjning af tullen å helsiden till 12 och å halfsiden
till 4 kronor per kilogram utan att dervid hafva föreslagit någon förhöjd
tull å råsilke. Jemväl Riksdagen har så nyligen som sistlidet år
bestämt en tullsats af 8 kronor per kilogram å helsiden- och 3 kronor
å halfsidenväfnader, utan att det ansetts behöfligt åsätta någon tull å
råämnet för sidentillverkningen. En annan omständighet, som ej påaktats,
är, att, om tullen på råsilke skall höjas, jemväl tullen å andra af
silke förfärdigade varor än väfnader väl äfven bör höjas, då Riksdagen
förra året åsatt tull å dessa varor under förutsättning, att råsilket förblefve
tullfritt. Dessutom måste uppmärksammas de säregna förhållanden,
som ega rum vid sidenfabrikationen. Genom den förberedande
behandling, såsom tvättning, blekning, färgning och dervid särskildt
svartfärgning, som råämnet underkastas, uppkommer nemligen en sådan
skilnad i vigt emellan råämnet och fabrikatet, att, under det i
vissa fall fabrikatet blir 25 procent lättare än derför användt råämne,
fabrikatet deremot i andra fall uppgår ända till 200 procent högre
vigt än råämnet. Att under sådana förhållanden vid export af siden,
hvilken export, såsom bekant, är af största betydelse för vår sidenfabrikation,
kunna tillfredsställande beräkna den tullrestitution, som i
enlighet med de i vår tullagstiftning bestående grundsatser bör tillkomma
exportören af siden, tillverkadt af utländskt råämne, måste möta
de största svårigheter och erfordra en särskild kontroll, hvilken, förutom
att densamma aldrig kunde blifva fullt effektiv, skulle medtaga
en stor del af den inkomst, man genom den föreslagna tullen vill tillförsäkra
statsverket, helst denna inkomst, enligt hvad af anförda siffror
framgår, skulle blifva jemförelsevis obetydlig.
Af dessa skäl och under erinran, att råsilke ingår såsom råämne
jemväl för annan fabrikation än ofvanberörda, få vi hemställa
att silke: rått, ofärgadt fortfarande måtte få tullfritt
i riket införas»;
31
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
vid punkten 6:o) b:
af'' herrar friherre Barnekow, Fock, Almström, Cavalli, grefve, Klingspor,
Nisser, Stephens, Treffenberg, af Buren och Söderberg:
»I öfverensstämmelse med vår framställning vid punkten 6 a. få
vi hemställa:
att nu gällande tullsats å silke: färgadt eller
blekt, 1 krona per kilogram måtte oförändrad bibehållas»;
. jij. , .
vid punkten 7:o):
af herrar J. Johansson, C. A. Bokström, J. H. G. Fredholm, A.
Andersson, G. Jansson, Collander, grefve H. E. G. Hamilton, friherre W.
G. v. Schwerin, *S. it/. Olsson och Beckman:
Under åberopande af den motivering, som åtföljde den af utskottets
samtlige ledamöter från Andra Kammaren vid sistlidne års lagtima
riksdag afgifna reservation i fråga om tullen å skodon, få vi hemställa,
att Riksdagen måtte vidhålla sitt då fattade beslut och sålunda
äfven nu besluta:
att tullsatsen å Skodon, ej specificerade, andra
slag, måtte bestämmas till 1 krona per kilogram»;
vid punkten 8:o):
af herrar J. Johansson, grefve H. E. G. Hamilton, friherre W. G.
v. Schwerin, S. M. Olsson och Beckman;
vid punkten 9:o);'' af herrar friherre Barnekow, Fock, Almström,
Cavalli, Grefve Kling spor, Nisser, Treffenberg, Söderberg, Friherre Alströmer
och Benedicks:
»Sjöfartsnäringskomitén har i sitt betänkande den 12 september
1890 till stöd för lastpenningarnes bibehållande anfört, bland annat:
»För den svenska rederinäringen, ur hvars synpunkt komitén
torde hafva att förnämligast skärskåda förevarande fråga, kan säkerligen
lastpenningarnes afskaffande icke för närvarande innebära någon
afsevärd fördel. Såsom anförts, verkställes nu varutransporten mellan
svenska hamnar och utrikes orter till omkring sextio procent af utländska
fartyg. I den mån lastpenningarnas afskaffande medförde någon
nytta för rederinäringen, skulle denna således hufvudsakligen komma
de utländske skeppsredarne till godo. Men afgiftens borttagande skulle
sannolikt förr eller senare leda dertill, att i regel frakterna mellan
Sverige och utrikes orter i motsvarande mån nedginge, och fördelen
af denna åtgärd skulle då för skeppsrederierna öfverhufvud blifva ingen.»
32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
Biträdande denna sjöfartsnäringskomiténs åsigt och då dertill kommer,
att vi anse statsverket under nuvarande förhållanden väl vara i
behof af den inkomst, som genom lastpenningarne beredas statsverket,
anse vi oss icke böra biträda den af utskottet gjorda hemställan angående
lastpenningarnes afskrifning, helst frågan derom i sammanhang
med berörda komités förslag till åtgärder för sjöfartsnäringens upphjelpande
är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.
Vi hemställa alltså
att Riksdagen ville afslå herr Melins motion om
afskrifning af den sjöfarten under namn af lastpenningar
åliggande beskattning»;
vid punkten 10:o): af herrar friherre Barnekow, Fock, Almström,
Cavalli, grefve Kling spor, Nisse)'', St ep hens, Treffenberg, af Burén och
Söderberg:
»Då vi yrkat, att silke: rätt, ojärgadt fortfarande måtte få tullfritt
i riket införas, få vi, under förutsättning att detta vårt yrkande varder
af Riksdagen bifallet, hemställa
att restitution af tullmedel vid utförsel af siden,
tillverkadt inrikes af utländskt råämne, icke måtte
ifrågakomma»;
äfvensom af herrar Collander och grefve H. E. G. Hamilton:
»Då det möter svårighet att med tull å råsilke fastställa en fullt
rättvis restitution vid utförsel af sidenväfnader, och då den af utskottet
föreslagna restitutionen af 1: 50 törhända torde vara väl låg, föreslå
vi, på det att man under alla omständigheter må vara förvissad, att
restitutionen utgör full ersättning för den använda råvaran, att
restitutionen vid utförsel af sidenväfnader bestämmes
lika med tullen å råsilke eller till 2 kronor
per kilogram».
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.
33
Följande herrar ledamöter hafva anhållit få antecknadt, att de
icke varit närvarande vid slutliga behandlingen af nedannämnda punkter
i utskottets nu afgifna betänkande, nemligen:
Herr Stephens vid slutliga behandlingen af punkten 9:o)
„ „ 9:o)
„ punkterna 6:o a)
af Burén
„ Philipson
och b), 9:o) och 10:o).
i?
Bill. till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 7 Haft.
i en vid bevillningsutskottets betänkande n:o 7, angående vissa delar af
tullbevillningen, fogad reservation.
Sid. 28 står: vid punkten 2:o:
af herrar J. Johansson etc.---47 öre pr kilogram.
läs: vid punkten 2:o:
af herrar ./. Johansson, C. A. Bokström, J. H. G. Fredholrn, A. Andersson,
(Biländer, grefve H. E. G. Hamilton, friherre W. G. v. Schwerin,
G. Jansson, S. M. Olsson och Beckman:
»Vid fjolårets lagtima riksdag gjorde bevillningsutskottet i fråga om
tullsatserna å »Hudar och skinn» samma hemställan, som af utskottet i
förevarande betänkande gjorts.
Samtlige utskottets ledamöter från Andra Kammaren reserverade
sig emellertid mot detta utskottets beslut och anförde dervid:
''Knappt någon artikel i tulltaxan har under de sista årtiondena
varit underkastad sådana förändringar i fråga om tullsatsens belopp som
Hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk, och deribland särskild! sulläder.
Sålunda utgick tullen för sistnämnda artikel till och med 1859
med 88,2 öre pr kilogram. Sedan tullen derefter varit bestämd till 25
öre, nedsattes den i sammanhang med franska handelstraktatens afsilande
först till 35,3 öre och derefter till 23,5 öre per kilogram. År 1875 nedsattes
densamma ytterligare eller till 14,l öre per kilogram. Sedan vid
1879 och 1882 års riksdagar väckts motioner om höjning af ifrågavarande
tullsats, livilka dock icke tillvunnit sig Riksdagens bifall, beslöts vid
Bill. till Biksd. Prot. 18i)3. 5 Samt. 1 Afd. 7 Käft.
1885 års riksdag, på grund af nya motioner i ämnet och emot bevillningsutskottets
afstjn-kande, en höjning af tullen till 24 öre per kilogram,
med hvilket belopp densamma från och med år 1886 utgått.
Under förmenande att berörda tullförhöjning icke visat sig utgöra
ett tillräckligt skydd mot den öfvermägtiga konkurrens, som den inhemska
läderindustrien har att utstå med utlandets, särskildt Amerikas produktion,
har tullkomitén föreslagit- en ytterligare tullförhöjning å hudar och skinn,
ej hänförliga till pelsverk, hvilken förhöjning äfven utskottet tillstyrkt.
Svårigheterna, för hvilka den svenska läderindustrien varit och ännu är
utsatt, hafva emellertid enligt vårt förmenande icke orsakats af bristande
tullskydd, utan hafva sin grund deri, att industrien icke velat eller ännu icke
kunnat tillgodogöra sig utlandets, särskildt Amerikas förbättrade tillverkningsmetoder,
hvilka verkat derhän, att bättre varor kunnat åstadkommas
på samma gång som tillverkningskostnaderna förminskats. Att nu med
tullar vilja skydda eu industri mot eu konkurrens, som af sådana anledningar
uppstår, är att döma industrien att alltid förblifva på en låg och
outvecklad ståndpunkt och skulle dessutom i längden icke låta sig göra,
åtminstone ej utan städse upprepade tullförhöjningar. Att ett sådant förfaringssätt
skulle utgöra den största orättvisa mot konsumenterna, är
naturligt, särskildt när varan, såsom här åtminstone i fråga om sulläder
och bindsulläder är fallet, nästan uteslutande användes i och för tillverkningen
af sådan beklädnadsartikel som skodon, hvilka i vårt klimat ovedersägligen
äro att hänföra till de oumbärligaste förnödenhetsvarorna.’
Och hemstälde desse reservanter på grund häraf, att någon höjning
af ifrågavarande tullsatser icke måtte ega rum.
Detta blef äfven Riksdagens beslut. På grund häraf och då ej
sedan dess något inträffat, som jäfvat rigtiglieten af de grunder, på hvilka
1892 års lagtima Riksdag fotade sitt beslut, hemställa vi:
a) att tullsatsen för Hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, her edda: sulläder och bindsulläder måtte bibehållas
vid 24 Öre per kilogram; samt
b) att tullsatsen för Hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda: andra slag jemväl måtte bibehållas
vid nu gällande belopp eller 47 öre per kilogram.»
Stockholm, John Björkmans boktr. 1893.