Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6 (Betänkande 1891:Bevu6 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

N:o 6.

Ant. till Biksd. kansli den TO April 1891, kl. 8 e. m.

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

Till bevillningsutskottet har hänvisats en af herr C. W. Collander
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 126, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t, med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

I Kongl. Maj:ts nådiga tullstadga den 2 november 1877 hafva
46 och 47 §§ följande lydelse:

»§ 46.

Mom. 1. Svensk skeppare, som i däckadt fartyg under trettio
ton eller öppen båt å utländsk ort intagit varor med bestämmelse vare
sig till svensk eller utländsk hamn, äfvensom utländsk skeppare, som
i fartyg af ofvannämnda beskaffenhet å utrikes ort lastat varor med
bestämmelse till svensk hamn, skall i lastningsorten uppgöra märkrulla
eller förteckning öfver sin last, i hvilken handling bör intagas skepparens
och farkostens namn, den senares hemort och nummer, orten dit han
är bestämd, samt, om lasten är lös, densammas beskaffenhet, mått eller
vigt, med frihet från ansvar om skilnaden mellan de uppgifna och de
verkliga qvantiteterna ej befinnes större än fem procent öfver eller under,
och, om lasten är emballerad, märke, nummer och kubikinnehåll

Bill. till Riksd. Brok 1891. 5 Sand. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 6).

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

eller bruttovigt å hvarje kolly; åliggande det derjemte i sistnämnda
fall skepparen att föranstalta derom, ej mindre att plomberingsstämpel
må varda af tullförvaltningen i lastningsorten anbringad å hvart och
ett af berörda kolly, än äfven att bevis om plomberingen må af nämnda
tullförvaltning tecknas å märkrullan.

Mom. 2. Denna märkrulla, jemte en af skepparen egenhändigt
underskrifven afskrift deraf, försedd med intyg af tullkammaren i lastningsorten
att afskriften är enlig med den till samma tullkammare aflemnade
angifningsinlaga, efter hvilken utklareringen skett, åligge skepparen
att före afresan ingifva till den på stället förordnade svenske
konsul, som, efter meddeladt intyg å märkrullan, att en lika lydande
afskrift deraf blifvit till honom ingifven, bör återställa märkrullan till
skepparen och afsända afskriften med nästa post antingen till tullkammaren
i den svenska hamn, dit skepparen är bestämd, eller, i händelse
svensk skeppare ämnar afgå till någon utländsk ort, eller Norge, till
den tullkammare i Sverige, i hvars distrikt farkostens hemort är belägen.

Mom. 3. Från skyldigheten att medhafva af svensk konsul attesterad
märkrulla, äfvensom att af densamma till konsuln aflemna den
ofvannämnda afskriften, vare skeppare befriad, hvilken på utländsk ort,
der svensk konsul ej är förordnad, intager last, eller hvilken innehar
endast sådan lös, ej emballerad vara, som vid införsel i Sverige är fri
från tull. Dock bör skepparen jemväl i dessa fall upprätta och aflemna
behörig märkrulla i enlighet med hvad derom i allmänhet i §§ 11 och
12 föreskrifves.

Mom. 4. Befrielse från skyldighet att för svensk konsul uppvisa
märkrulla vare jemväl, enligt hvad särskildt stadgadt är, tills vidare
medgifven vid fart emellan orter inom Helsingborgs, Landskrona, Malmö
och Trelleborgs tullkammaredistrikt, å ena, samt Helsingörs, Köpenhamns
och Kjöge tulldistrikt, å andra sidan.

§ 47.

Mom. 1. Om skeppare å däckadt fartyg under trettio ton eller
öppen båt, under segling i svenskt farvatten, gör sig skyldig till sådan
förseelse, som i § 2, mom. 3 omförmäles, skall vid straffets bestämmande
denna omständighet såsom försvårande anses.

Mom. 2. Befinnes skeppare å sådan farkost, då han i svenskt
farvatten anträffas, alldeles sakna märkrulla, eller är märkrullan i de
fall, då skepparen, enligt hvad i § 46 stadgas, varit skyldig att den -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

samma i lastningsorten för svensk konsul uppvisa, icke med vederbörlig
påski-ift om sådant uppvisande försedd, skall farkosten införas till närmaste
tullkammare, och hela lasten, om större eller mindre del deraf
utgöres af tullpligtigt gods, vara förbruten samt skepparen derjemte
ansvara såsom för oloflig varuinförsel i afseende å det tullpligtigå godset.
Saknas å märkrullan tullpligtigt gods, som i farkosten anträffas,
eller saknas i farkosten tullpligtigt gods, som å märkrullan är upptaget;
vare i förra fallet godset och i senare fallet dess värde förbrutet,
och plikte derjemte skepparen såsom för oloflig varuinförsel. Kan i
sistnämnda fall godsets värde ej utrönas, dömes skepparen till böter
från och med femtio till och med fem hundra kronor. Utgöres fartygets
last helt och hållet af tullfritt gods och saknas derå behörigen
upprättad märkrulla, böte skepparen från och med tjugu till och med
två hundra kronor. År åter märkrullan i fråga om sådant gods ej
öfverensstämmande med lasten och utgör skilnaden mera än fem procent,
vare bot från och med tio till och med femtio kronor.

Mom. 3. De ansvarsbestämmelser, hvilka mom. 2 innehåller, gälle
ock, om, vid framkomsten till svensk destinationsort, märkrulla saknas
eller med lasten icke öfverensstämmer.»

Ifrågavarande af motionären väckta förslag har af honom redan
framlagts vid 1888 års riksdag, men tillvann sig då hvarken utskottets
tillstyrkan eller Riksdagens bifall. Motionären föreslog då som nu:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Majd täcktes ändra lydelsen af 47 § i gällande tullstadga i det syfte,
att vid beslag, som i denna paragraf omförmäles, lastegare ej må fråndömas
sin egendom, så snart vid domstolsförhöret ådagalägges, att han
icke varit delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest
försummat något, som honom såsom lastegare åligger vid varuinförsel.

Motionären omförmäler nu till en början de af utskottet år 1888
förebragta skäl för dess afstyrkande hemställan, hvilka hufvudsakligen
voro, att den af motionären omordade strängheten uti berörda paragrafer
ansetts nödvändig för att förebygga en med ifrågavarande mindre
farkoster lättare utförbar oloflig varuinförsel, samt att det torde
vara omöjligt att bevisa, det icke ett försök till smuggling förelegat,
och att detta ej skett på lastegarens tillskyndelse eller åtminstone med
hans vetskap, äfvensom slutligen, att rättelse i möjliga missförhållanden
hittills vunnits på det sätt att, då varuegarens oskuld varit fullt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

ådagalagd, staten till honom återstält det gods, som blifvit dömdt förbrutet,
en utväg som syntes utskottet vara vida att föredraga framför
den af motionären förordade.

I sin nu afgifna motion påpekar motionären, att dessa skäl synas
hvila på en förutsättning, som motionen oförtydbart icke gåfve vid handen,
den nemligen att genom ett antagande åt motionärens förslag faran
för oloflig varuinförsel skulle ökas. Motionären hade icke föreslagit
någon lindring i de stränga bestämmelser, som enligt ifrågavarande
paragraf drabbade skepparen, om han, vare sig afsigtlig^, genom försummelse,
eller af rent oförstånd, ej stälde sig samma paragraf till efterrättelse,
ehuruväl äfven i dessa fall åtskilligt vore att anföra mot att
fel och påföljd icke sällan kunde komma att stå i ett orimligt och orättvist
förhållande till hvarandra; ej heller hade motionaren velat befria
lastegaren från den stränga ansvarspåföljden, utom i det fall att vid
domstol ådagalades, det han icke haft del i skepparens lagstridiga
handlingssätt eller eljest försummat något, som honom såsom lastegare
vid varuinförsel ålåge; och att en sådan ändring af paragrafen skulle
innebära någon sorts ökad uppmuntran till smugglingsförsök syntes
motionären vara en orimlig föreställning, såvida man ej antoge, att
domstolen kunde känna sig frestad underlåta fullgörandet af sin pligt.

Utskottets år 1888 ofvan anförda förnämsta invändning mot förslaget,
eller »att det oftast torde vara omöjligt att bevisa, att icke ett
försök till smuggling förelegat och att detta ej skett på lastegarens
tillskyndelse eller åtminstone med hans vetskap», vore snarare ett bevis
i motsatt rigtning af utskottets öfriga tankegång och bestyrkte
endast, hvilken ringa eftergift i ett drakonisk! och vid tillämpningen
ofta i hög grad orättvist befunnet stadgande, motionärens ändringsförslag
innebure. Att lastegare kunde uppenbart oskyldig blifva fråndömd
sin egendom och detta stundom till för honom ruinerande belopp samt
att sådana fall flere gånger inträffat, framginge af utskottets betänkande,
men utskottet hade i dylika fall allenast velat hänvisa den oskyldigt
dömde till den Kong!, benådningsrätten. Oafsedt att vid en sådan
benådning äfven tredje mans, beslagtagarens, lagliga rätt kunde anses
varda kränkt och att derjemte varorna under den långa processtiden
kunde undergå betydlig värdeförminskning, syntes det motionären ej
vara staten värdigt att sätta nåd, der rätt på goda skäl borde gälla.

Sedan motionärens först väckta motion afgafs, hade flera för rättskänslan
upprörande fall inträffat liknande det, som närmast föranledt
sistnämnda motion, och hade motionären derför från flere håll blifvit
uppmanad att åter upptaga sitt förslag.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

De uti ofvanintagna paragrafer lemnade stadgande!! gälla allenast
för däckade fartyg under trettio ton och öppna båtar och äro framkallade
af farhåga för att smugglingsförsök lättare skola kunna ske
med dylika fartyg än med andra. Vid skeppares uraktlåtenhet att ställa
sig till efterrättelse tullstadgans föreskrifter har man i allmänhet åtnöjt
sig med att bestraffa skepparen; men enligt 47 § varder i nu föreliggande
fall jemväl godset förverkadt och således äfven lastegaren
straffad. Har denne ingen del uti den begångna förseelsen är ett sådant
straff ytterst obilligt och tydligen stridande emot allmänt antagna straffrättsliga
grundsatser. Straffbestämmelsen hvila!’ på den presumtionen,
att lastegaren är delaktig uti förseelsen, men denna presumtion torde
i de flesta fall icke vara vigtig och borde väl åtminstone icke få gälla
der dess ovigtighet klarligen ådagalägges.

Bland berörda bestämmelser är det i synnerhet stadgandet om
att skepparen skall före afresan till svenske konsuln å platsen ingifva
den upprättade märkrullan jemte afskrift af densamma, hvilket vanligast
föranleder den i 47 § stadgade ansvarspåföljd. Denna föreskrift är tydligen
lemnad för att konsuln skall kunna om fartygets afgång underrätta
tullkammaren å vare sig destinationsorten eller å den plats, der
fartygets hemort är belägen, så att tullmyndigheten derstädes skall
kunna vaka öfver, att någon lossning der icke sker före förtullningen.
Redan det för skepparen stadgade ansvaret för underlåtenhet att uppvisa
märkrullan för konsuln synes utskottet vara ovanligt strängt, då
han för denna förseelse straffas såsom för oloflig varuinförsel, en
stränghet som förefaller så mycket hårdare som skepparen i de uti 3
och 4 mom. af 46 § uppräknade fall är befriad från berörda skyldighet
och således lätt kan af glömska eller af okunnighet om svenskt konsulats
befintlighet på platsen råka att förbise förpligtelse!! i sådana
fall, då befrielse derifrån icke är lemnad. Men vida hårdare är det
naturligtvis för varuegaren att få plikta och dyrt plikta för en dylik
skepparens uraktlåtenhet. Äfven uti öfriga i 47 § uppräknade fall, der
godset till följd af annan försummelse från skepparens sida skall vara
förverkadt, synes stadgandet härom vara obilligt gent emot en till förseelsen
alldeles oskyldig varuegare. Strängheten uti stadgandena att,
derest å märkrullan saknas tullpligtigt gods, som i farkosten anträffas,
eller i farkosten saknas tullpligtigt gods, som å märkrullan är upptaget,
i förra fallet godset och i senare fallet dess värde skall vara förbrutet,
framträder desto skarpare, som en dylik straffpåföljd icke är föreskrifven,
om en sådan förseelse begås å större fartyg än dem, för Indika berörde
stadgande!! gälla. Utom rättvisa och billighet tala äfven praktiska skäl

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

för upphäfvande^ af ifrågavarande stadgande. Bestämmelser, sådana
som de här omnämnda, äro synnerligen egnade att afskräcka varuförsändare,
såväl svenska som i synnerhet utländska, från att använda
berörda mindre, svenska farkoster, och den sjöfartsnäring, som i ganska
stor utsträckning drifves af vår kustbefolkning, blifver, allteftersom
handelsverlden hinner att bli bekant med den ofantliga risk en varuafsändare
utsätter sig för genom att anförtro sin egendom åt dylika
svenska fartyg, i högsta grad försvårad och inskränkt.

Slutligen bör ock påpekas, att det straff, som stadgats för i berörda
paragrafer omförmäld uraktlåtenhet., kan, ehuru uraktlåtenheten
är densamma, ena gången, om lasten är obetydlig, blifva ringa, men
eu annan gång deremot, om lasten är dyrbar, ytterst svårt.

En ändring af ifrågavarande stadganden finner utskottet derför i
likhet med motionären vara synnerligen önsklig. Vid en sådan förändrings
vidtagande är emellertid att iakttaga, att man dels icke förbiser
syftet med dessa stadganden, förebyggandet af en oloflig varuinförsel,
dels ock tillser, att det med förändringen afsedda ändamålet
varder uppnådt. Af förstberörda anledning torde man icke kunna våga
att utan all inskränkning fritaga lastegaren från ansvar för ifrågavarande
förseelser. Klart är nemligen, att om en varuförsändare önskar smuggla
in varor i landet och af sådan anledning vill frigöra sig från den
kontroll, som innefattas uti ifrågavarande föreskrifter, skall han söka
välja en skeppare, som är beredd att, om smugglingsförsöket misslyckas,
underkasta sig den för dessa föreskrifters uraktlåtande stadgade
ansvarspåföljden- I sådant fall bör naturligtvis lastegaren kunna straffas
och en konfiskation af den honom tillhöriga lasten är då ock en synnerligen
lämplig påföljd.

Att åtnöja sig med ett stadgande, att konfiskationen skulle inträda
först när varuegaren bevisligen varit i förseelsen delaktig, måste härvid
anses betänkligt, ty i de flesta fall har delaktigheten naturligtvis bestått
i att lastegaren förmått skepparen till smugglingsförsöket eller åtminstone
varit om detsamma medveten, och i sådana fall torde delaktigheten
vara ytterst svår att bevisa. Men äfven om man bibehåller nu
gällande presumtion, genom hvilken lastegaren i regel antages meddelaktig
i sådana skepparens förseelser hvarom här är fråga, och äfven
om man, med detta antagande, likaledes bibehåller den nu gällande grundsats,
att lastegaren skall med hela lasten ansvara för att ifrågavarande
föreskrifter iakttagas, måste väl befrielse från detta ansvar kunna och
böra stadgas som en undantagsbestämmelse, hvilken får tillämpas, när
uppenbart är att lastegaren är i allo oskyldig.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

Motionären har nu till afhjelpande af det för lastegaren obilliga
uti ifrågavarande bestämmelser föreslagit, att vid de beslag, som i 47 §
omförmälas, lastegaren ej skulle fråndömas sin egendom, så snart »vid
domstolsförhöret ådagalades», att han icke varit delaktig i skepparens
lagstridiga handlingssätt eller eljest försummat något, som honom såsom
lastegare ålegat vid varuinförsel. Härmed torde emellertid icke motionärens
syfte varda uppnådt. Skulle nemligen af lastegaren fordras,
att han ådagalade, d. v. s. lagligen bevisade, att han icke varit delaktig
i skepparens förseelse, och således hvarken förmått skepparen
till eller varit medveten om förseelsen, skulle man på lastegaren ställa
en fordran, som han näppeligen någonsin skulle kunna uppfylla. Vida
omöjligare, än det i allmänhet för åklagaren torde vara att bevisa
lastegarens skuld, skulle det för den senare blifva att med fullt bindande
bevisning ådagalägga sin oskuld.

Olämpligheten af dylika stadganden har erfarenheten redan gifvit
vid handen. Så föreskrifves t. ex. i tullstadgan dels i 18 § att, om
tullpligtigt gods finnes i fartyget så förstucket eller undandoldt, att
oloflig införsel deraf uppenbarligen är tillämnad, men skepparen kan i
bevis leda, att han om godsets inpraktiserande i fartyget ej egt kunskap,
skepparen varder fri från ansvar för oloflig varuinförsel och allenast
straffas för underlåtenhet i tillsynen om fartyget, dels ock i 24 §, att
om vara finnes i annan förstucken eller insmugen, men egaren eller
emottagaren af godset kan visa, att försöket till tullförsnillning blifvit
utan hans vetskap vidtaget, så varder han från ansvar fri och blott
godset förverkadt. Men vid tillämpningen har det visat sig omöjligt att
åstadkomma en så stark bevisning som den af tullstadgan i dessa fall
fordrade, och domstolarne lära derför ock hafva åtnöjt sig med att af
undersökningen uppenbarligen framgått, att den åtalade icke varit i förseelsen
delaktig, för att befria honom från den högre ansvarspåföljden.
Då det nu icke gerna kan vara lämpligt att i tullstadgan införa
ännu ett stadgande, hvilket genom sin stränghet i fordran på bevisning
skulle hafva till följd, att antingen det med förändringen åsyftade ändamålet
icke blefve uppnådt eller ock att domstolarne tvungos att vid
tillämpningen åtnöja sig med mindre bevisning än lagen fordrade, har
utskottet icke kunnat tillstyrka en sådan affattning af paragrafen som
den af motionären föreslagna. Hans syfte att utan allt för stora bevisningssvårigheter
å ena sidan kunna med straff åtkomma en uti
ifrågavarande förseelser delaktig lastegare och å den andra från straffpåföljd
fritaga eu lastegare, som till sådan meddelaktighet är alldeles
oskyldig, torde bäst kunna vinnas genom ett så affattadt stadgande

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

som här ofvan antydts; och utskottet får sålunda, delande motionärens
uppfattning om obilligheten i nu gällande bestämmelser, hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t vidtaga den ändring i 47 § gällande
tullstadga, att den måtte erhålla följande lydelse:

§ 47.

Mom. 2. — — — — — — — — — ~~

Mom. 3. —-----— ~ —

Mom. 4. Derest uppenbart är, att lastegare icke
varit uti de i denna paragraf omförm älda förseelser
delaktig, vare det honom tillhöriga gods icke förbrutet.

Stockholm den 10 april 1891.

På utskottets vägnar:

Carl Herslow.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.