Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1897:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

ff:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1897, kl. 11 f. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 §
1 mom. i kongl. förordningen angående mantalsskrifning.

(2:a A.)

3 § 1 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti
1894 är af följande lydelse:

»En hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt.

Uppehåller sig någon under olika delar af året inom särskilda inantalsskrifningsdistrikt,
betraktas han såsom bosatt i det distrikt, der han
vistas under sådana förhållanden, att han med afseende å tjenst, verksamhet
eller andra omständigheter bör anses derstädes hafva sitt egentliga
hemvist, med rätt likväl för den, som eger fast egendom eller idkar rörelse
inom olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvardera af dessa
någon del af året vistas samt ej på grund af tjenst eller verksamhet kan
anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt,
att sjelf bestämma och anmäla, inom hvilketdera distriktet
han skall mantalsskrifvas.

Bill. till Riksd. Prot. 181)7. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (AT:o 5.)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Den, som nästa fardag eller derförinnan kominer att flytta till annat
distrikt för att öfvertaga fast egendom eller rörelse eller tillträda tjenst,
bör jemte honom åtföljande personer der mantalsskrifvas.

Hustru mantalsskrifves på samma ställe som mannen.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 98, föreslår herr
»S. J. Kardell:

att berörda lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse: »En
hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt. Om någon har hostad inom
flera (in ett mantalsskrifning sdistrikt, så skall han betraktas såsom bosatt
inom det distrikt, der han har sin väsentliga, enskilda eller allmänna tjenst,
eller der han utöfvar annan verksamhet, som för honom hufvudsaklig är, eller
annars för det mesta vistas; med rätt likväl för den, som eger fast egendom
eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt och inom hvartdera af
dessa någon del af året vistas samt ej på grund af tjenst eller verksamhet
kan anses hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat
mantalsskrifningsdistrikt, att sjelf bestämma och anmäla inom hvilketdera
distriktet han skall mantalsskrifvas,»

eller ock att det utskott, som komme att behandla denna motion,
sjelft behagade utarbeta och för Riksdagen framlägga en med motionens
syfte öfverensstämmaude formulering af § 3 mom. 1 i mantalsskiäfningsförordningen.

Alternativt hemställer motionären,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t i sådant syfte, som ofvan antydts, behagade låta utarbeta samt för
nästinstundande Riksdag framlägga förslag till förändrad lydelse af § 3
mom. 1 i förordningen angående mantalsskrifning.

Till stöd för motionen anför herr Kardell: Nu gällande mantalsskrifningsförordning
syntes motionären i åtskilliga afseenden bära en viss
pregel af hastverk. Bland de paragrafer, som mest omdebatterades vid de
öfverläggningar, hvilka vid 1894 års riksdag föregingo förordningens antagande,
men som det oaktadt syntes höra till de minst lyckligt formulerade,
vore § 3 mom. 1, som handlade om mantalsskrifningsorten. Följden
häraf hade också blifvit, att de afgörande myndigheterna syntes hafva
allt annat än fast mark under fötterna, då det gälde att bestämma, huru
lagen rätteligen borde tolkas, hvilket allt icke vore annat än i full öfverensstämmelse
med de farhågor, som inom Riksdagen uttalats angående ett
godtycklighetens regemente, ett myndigheternas stannande i olika beslut
o. s. v., då det gälde tillämpningen af § 3 mom. 1.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Efter att häruppå hafva anfört ordalydelsen af ifrågavarande lagrum,
fortsätter motionären:

»Undantagen gälla således endast sådana personer, som »uppehålla sig
under olika delar af året» eller som till och med endast »någon del af året
vistas» inom olika mantalsskrifningsdistrikt, det senare gällande de personer,
som ega fastighet eller idka rörelse inom hvartdera af de olika distrikten.
Punkten sönderfaller i två delar, som beröra helt olika slag af personer.
Jag skall något närmare ingå på dessa båda olika delar, dervid först påpekande,
att det förra uttrycket »uppehålla sig under olika delar af året»
tydligtvis är något mera inskränkande än det andra »någon del af året
vistas». Ehuru, matematiskt taget, äfven de minsta tidsmått äro »delar åt
året», så föreställer jag mig, att personer finnas, som möjligen på tolkningsväg
skulle komma derhän, att de med det citerade uttrycket ville
förstå större och sammanhängande delar af året. Ingenting finnes emellertid,
som bjuder det, och såväl komiterades motivering som finansministerns
anförande till statsrådsprotokollet i detta ämne tala tvärtom deremot. Att
det icke är vistandets längd, som bör vara afgörande, framgår för öfrigt
af åtskilliga andra omständigheter. Sammansatta bevillnings- och lagutskottet
vid 1894 års riksdag anmärkte, att i förevarande afseende »bör
tillmätas väsentlig betydelse åt det förhållandet, att en person å viss ort
utöfvar innehafvande tjenst», och finansministern ansåg den 4 april samma
år i Andra Kammaren frågan gälla, i fall persons »innehafvande tjenst är
af den beskaffenhet, att han deraf har sin egentliga sysselsättning och
dråget’ s''n hufvudsakliga inkomst, så att han bör mantalsskrifva sig, derhän
innehar tjensten». Nu är det visserligen sant, att hvarken 1894 års
sammansatta utskott eller dåvarande finansministerns åsigt äro normgifvande
för en kommande regerings sätt att se saken. Men när det gäller
en i ej fullt tydliga ord affattad lagtext, då synes det, som om vid tolkningen
den största hänsyn borde tagas till de ord, som å regeringens
vägnar yttrades inför svenska folkets representanter.

Förstår man således uttrycket »uppehåller sig någon under olika
delar af året» efter orden och efter den tolkning, hvilken, som nyss visats,
vid olika tillfällen gafs deråt vid lagens tillkomst, då beror mantalsskrifningsorten
helt och hållet på beskaffenheten af »tjenst, verksamhet eller
andra omständigheter». Detta synes vara alldeles uppenbart.

Om emellertid någon otydlighet eller någon tvekan kan påstås eg a
rum rörande den första delen af punkten, så är det helt enkelt icke möjligt
att fatta, huru den senare punkten skall kunna på mera än ett sätt tolkas.
Der gäller det endast att »någon del af året vistas», någon del, fullkomligt
obestämdt, huru liten som helst. Uppfylles det vilkoret, så må den, som

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

inom olika distrikt eger fastighet eller idkar rörelse, sjelf välja mantalsskrifningsort.
Men detta dock med den inskränkningen, att valrätten endast
eger rum, om han »ej på grund af tjenst eller verksamhet kan anses
hafva sitt egentliga hemvist i någotdera af dessa eller annat mantalsskrifningsdistrikt».

Om, såsom nyss visades, det kan anses ligga en den enskildes frihet
mera inskränkande betydelse i orden »uppehåller sig någon under olika
delar af året inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt», som gälla för den
första kategorien, än i den formulering, som gäller för den andra kategorien,
eller orden: »inom hvartdera af dessa någon del af året vistas», så
ökas ännu mera den för fastighetsegare och rörelseidkare medgifna valfriheten
genom just sjelfva undantaget från denna frihet. Det enda, som
inskränker valfriheten, är nemligen, om vederbörande »på grund af tjenst
eller verksamhet kan anses hafva sitt egentliga hemvist» på en viss bestämd
ort. Det är nemligen att observera, att här stå endast orden »tjenst eller
verksamhet», men icke såsom rörande den första kategorien »andi''a omständigheter».

Jag vill tillåta mig att relatera några af Kongl. Maj:t fattade resolutioner
rörande tolkningen af ifrågavarande moment.

1) Hofstallmästaren E. Sager, som eger fastigheter i Stockholm samt
del i egendomar i Skaraborgs och Jönköpings län, och hvilken under flera
är varit mantalsskrifven inom Nykyrka socken, der han omvexlande med i
Stockholm plägar vistas, hade på vederbörande rotemans yrkande af öfverståthållareembetet
i Stockholm blifvit ålagd att skrifva sig i Stockholm,
der han innehar den ganska mycken omsorg och trägen tillsyn fordrande,
aflönade tjensten såsom chef för kronprinsens hofstall. Detta utslag, som
af kammarrätten faststäldes, upphäfdes deremot af Kong]. Maj:t, som ansåg,
att »klaganden ej på grund af tjenst eller verksamhet kan anses hafva sitt
egentliga hemvist i någotdera af berörda mantalsskrifningsdistrikt», resolverande
Kongl. Maj:t, att klaganden »egt att sjelf bestämma och anmäla» sin
mantalsskrifningsort, godkännande således den af herr Sager valda mantalsskrifningsorten,
Nykyrka.

2) Vice häradshöfdingen grefve G. Lagerbjelke, hvilken såsom fideikommiss
innehar egendom inom Brännkyrka socken, der han vistas »mer
än hälften af året», och der han dessutom är kommunalnämndens ordförande
och hvilken derjemte hyr våning i Stockholm, der han innehar
icke på stat uppförd tjenst såsom amanuens i civildepartementet, blef af
alla tre instanserna ålagd att låta mantalsskrifva sig i Stockholm.

3) Direktör S. Palme, hvilken eger fastigheter så väl i Stockholm
som inom Djursholms villastad, och hvilken genom en mängd intyg styrkt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

sig olika delar af året uppehålla sig inom hvartdera af sagda begge olika
mantalsskrifningsdistrikt, i hvilka begge han styrkt sig ega af honom och
hans familj begagnad bostad, samt hvilken slutligen har sin enda tjenst och
all sin utkomst samt all sin verksamhet inom Stockholm, blef i alla tre
instanserna ålagd att låta mantalsskrifva sig inom Djursholm.

Jag tager mig friheten fästa särskild uppmärksamhet på dessa tre
fall. Det första fallet och det sista rör personer, som ega fastighet inom
två mantalsskrifningsdistrikt. I det första fallet förklarar Kongl. Maj:t, att
valfriheten må tillämpas, oaktadt herr Sager har bestämd, aflönad tjenst
och verksamhet i Stockholm, men hvarken tjenst eller verksamhet inom
Nykyrka socken. 1 det sista fallet förklarar Kongl. Maj:t klaganden skola
mantalsskrifva sig i ett distrikt, der han har alldeles ingen tjenst och
ingen verksamhet. 1 det andra fallet ålägges en person att låta mantalsskrifva
sig i Stockholm, der han endast bär en amanuensplats utom stat
i ett embetsverk, medan han för öfrigt under mer än halfva året vistas
på landet för att sköta sin jordegendom och sina magtpåliggande kommunala
uppdrag.

Flera exempel skulle kunna framdragas, men de här åberopade tre
fallen torde vara till fyllest för att visa, hurusom den formulering, som § 3
mom. 1 erhållit, icke är tillräckligt noga preciserad för att de myndigheter,
som i hithörande fall ega afgörandet, må kunna derur få ett klart
och enkelt rättesnöre för en allmängiltig tillämpning.

Nu kan man visserligen härom säga, såsom ock framdrogs vid diskussionen
år 1894 om denna paragraf, då någon påpekade det otydliga i
formuleringen, att denna otydlighet icke vore af så stor betydelse, alldenstund
genom praxis och prejudikat ett visst och bestämdt sätt att tolka
paragrafens bestämmelser dock snart skulle utbilda sig. Detta synes mig
dock vara ett sätt att resonnera, som icke borde begagnas, då det gäller
så vigtiga lagstadganden. Det får för öfrigt sin dom redan af den inkonseqvens,
som tydligen ligger dels i ofvan anförda tre resolutioner af
eu och samma regering, och dels ännu mera i de två på hvarandra följande
finansministrarnes helt skiljaktiga åsigter rörande tolkningen af ifrågavarande
bestämmelser.

Jag har med det ofvan anförda sökt att visa, hurusom högst väsentligt
olika åsigter rörande tolkningen af § 3 mom. 1 af mantalsskrifningsförordningen
göra sig gällande. Medan den ene anser, att orden »uppehåller
sig någon under olika delar af året» och ännu mera orden »någon
del af året vistas» skola så tolkas, att undantagsbestämmelserna inträda, så
snart en person vistas inom olika distrikt hur kort tid som helst, så håller
man å andra sidan före, att man skall mantalsskrifvas der, hvarest man

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

vistas mer än halfva året, mer än 183 dagar. Medan den ene med friherre
von Essen anser, att frågan gäller, i fall en persons »innehafvande
tjenst är af den beskaffenhet, att han deraf har sin egentliga sysselsättning
och drager sin hufvudsakliga inkomst, så att han bör mantalsskrifva sig,
der han innehar tjensten», så menar den andre, att »tjenst eller verksamhet
eller andra omständigheter» betyder föga gent emot det längre eller
kortare vistandet'' inom det ena eller andra distriktet. Medan den ene
anser, att såsom »tjenst eller verksamhet» enligt denna paragraf bör
förstås så väl enskild som privat tjenst eller verksamhet, så menar man å
andra sidan, att den privata tjensten hos t. ex. ett bolag eller den privata
verksamheten är af ingen betydelse eller att den kan så godt som lemnas
ur räkningen. Det mest betänkliga der vid lag är, att de olika meningarna
icke minst synas vara till finnandes bland de dömande myndigheterna
sj elfva.

Under sådana omständigheter anser jag det vara af synnerlig vigt,
att den här omförmälda § 3 inom. 1 i mantalsskrifningsförordningen i så
måtto och i sådant syfte rättas, att dels lydelsen af andra stycket blifver
fullt tydlig och bestämd, dels ock större hänsyn tages till de i samma
andra stycke omförmälda personernas så väl enskilda som offentliga tjenst
och verksamhet.»

Utskottet anser sig till en början böra lemna eu kortfattad redogörelse
öfver tillkomsten af ifrågavarande lagrum.

Motsvarande stadgande uti 3 § 1 mom. af förordningen angående
mantals- och skattskrifningarnes förrättande den 20 juli 1861 var så
lydande:

»En hvar skall mantals- och skattskrifvas, der han har eller, i följd
af sitt vistande, bör anses hafva sitt bo och hemvist. Härvid iakttages
såväl att den, hvilken innehar fast egendom eller idkar rörelse inom särskilda
mantalsskrifningsdistrikter, må sjelf bestämma och anmäla, på hvilketdera
stället han bör mantalsskrifvas, som ock att den, hvilken till eller
före nästa fardag kommer att flytta till annat mantalsskrifningsdistrikt,
för att öfvertaga gård, lägenhet eller rörelse, eller för att inträda i utöfning
af tjenstebefattning, bör der mantalsskrifvas, tillika med de personer,
som honom dit medfölja, hvadan han jemväl skall härom vid mantalsskrifningen
i afflyttningsorten förete upplysning.

Ej må någon samtidigt vara på mer än ett ställe mantalsskrifven.»

I skrifvelse den 24 mars 1871 anhöll Riksdagen, att Kongl.
Maj:t täcktes låta förordningen den 20 juli 1861 undergå sådan om -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

arbetning, att dess särskilda föreskrifter erhölle nödig klarhet och bestämdhet
samt bragtes i öfverensstämmelse så väl sins emellan som med
de förordningen berörande stadganden i författningarne angående dels
kommunalstyrelse, dels ock allmänna bevillningen, och derefter till Riksdagen
framlägga förslag till ny författning i ämnet. Bland de stadganden
i förordningen, som påkallade ändring, nämndes i skrifvelsen särskildt endast
den i § 3 mom. 1 gifna föreskrift om valfrihet vid mantalsskrifningsortens
bestämmande för dem, som innehade fast egendom eller idkade
rörelse inom särskilda mantalsskrifningsdistrikt, angående hvilken föreskrift
uti skrifvelsen anfördes, att densamma i en åberopad motion ansetts böra
erhålla sådant förtydligande, att all villrådighet och olikhet i afseende å
tillämpningen deraf så hos allmänheten som vederbörande myndigheter
undanröjdes, äfvensom att dervid, så vidt möjligt, blefve tillgodosedd kommunernas
fordran att af de personer, hvilka inom dem vore boende och
droge fördel af deras allmänna inrättningar, också få uppbära skäliga
skattebidrag.

Med anledning af denna Riksdagens framställning uppdrog Kongl.
Maj:t den 21 december 1871 åt en komité att omarbeta mantalsskrifningsförordningen
i den af Riksdagen angifna syftning. Denna komité aflemnade
den 7 december 1872 till Kongl. Maj:t ett förslag till ny förordning
angående mantalsskrifningars förrättande, öfver hvilket förslag, jemte
af komitén i sammanhang dermed framstälda förslag till vissa ändringar i
bevillningsförordningen och kommunalförfattningarne, derefter infordrades
utlåtanden af vederbörande embetsverk. Ärendet hvilade deruppå några
år, hvartill orsaken torde få sökas i de betydande anmärkningar, som af
embetsverken blifvit framstälda vid de upprättade författningsförslagen.
Frågan återupptogs emellertid af Riksdagen, som i underdånig skrifvelse
den 12 mars 1889, under åberopande af sin skrifvelse den 24 mars 1871,
anhöll, det täcktes Kongl. Magt låta utarbeta och, om möjligt, till nästa
Riksdag framlägga förslag till ny författning angående mantals- och skattskrifningarnes
förrättande. Med anledning af denna förnyade begäran af
Riksdagen aflat Kongl. Maj:t till 1894 års Riksdag nådig proposition med
förslag till förordning angående mantalsskrifning. Uti detta förslag hade
beträffande 3 § 1 mom. vidtagits, bland annat, den ändring uti dittills
gällande stadgande, att den deri förekommande valfrihetsbestämmelsen alldeles
borttagits. Riksdagen godkände emellertid ej förslaget i oförändradt
skick, utan antog för sin del förslag till förordning angående mantalsskrifning,
deruti åt 3 § 1 mom. gafs den lydelse, som detta lagrum har enligt
nu gällande förordning i ämnet.

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Utskottet kan ej annat än instämma med motionären deruti, att affattningen
af 3 § 1 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den
6 augusti 1894 är sådan, att densamma ingalunda haft den verkan, som
dermed åsyftats, nemligen att förekomma villrådighet och tvister i fråga
om rätta mantalsskrifningsorten. Fastmer har under den korta tid, förordningen
varit till efterrättelse gällande, erfarenheten visat, att de myndigheter,
hvilka det tillkommer att afgöra dylika frågor, väsentligen olika
uppfattat och tillämpat ifrågavarande stadgande. Det synes utskottet derför
vara af stor vigt, att en ändring blefve vidtagen, som kunde i möjligaste
mån undanrödja den nu befintliga villrådigheten och bereda myndigheterna
en fastare grund för tillämpningen. Huru stora svårigheterna äro
att i sådant afseende åstadkomma en förbättring, derom vittna nogsamt alla
de utredningar, som föregingo antagandet af nu gällande förordning, och
alla de förslag, som framstäldes, utan att man dock lyckades tå till
stånd en ändring, hvilken upphäfde anledningarna till missnöje. I följd
af dessa svårigheter och frågans stora betydelse såsom ingripande med
afseende på beskattningen och andra frågor synes det utskottet klart,
att Riksdagen icke bör våga att besluta eu ändring i stadgandet på förslag
af enskild motionär, hvilken icke kan vara i stånd att öfverväga alla de
omständigheter, till hvilka hänsyn bör tagas. Utskottet tilltror sig ej
heller att tillmötesgå den af motionären framstälda begäran, att utskottet
måtte utarbeta en med motionens syfte öfverensstämmande formulering af
stadgandet, utan anser utskottet, att frågan bör hänskjutas till Kongl.
Maj:t. Emellertid vill utskottet i någon mån antyda, huru utskottet tänkt
sig, att eu förändring af ifrågavarande stadgande möjligen kunde ske för
vinnande af det åsyftade resultatet. Det synes utskottet dervid nödvändigt,
att uti första stycket, med bibehållande af den gifna grundregeln, att en
hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt, derefter lemnas en definition
på ordet »bosatt». Med afseende på affattandet af denna definition vill utskottet
såsom sin mening uttala, att, med hänsyn till den kommunala beskattningen,
mantalsskrifningsorten i regel bör vara den ort, der en person
idkar sin hufvudsakliga verksamhet. Det torde nemligen ej vara annat
än med rättvisa öfverensstämmande, att den kommun, inom hvilken en
person drifver sin verksamhet och af hvars allmänna inrättningar han
drager fördel, äfven får af honom uppbära direkta skattebidrag. Svårigheten
att vinna detta mål torde förnämligast ligga deri, att beskattningen
till såväl stat som kommun nu är bunden vid mantalsskrifningsorten. Måhända
torde denna svårighet kunna lösas derigenom, att i kommunallagarne
införas sådana bestämmelser, att tillfälle beredes kommunerna att
komma i åtnjutande af dem rätteligen tillkommande skattebidrag, men för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

en fullt tillfredsställande lösning af denna fråga torde dock erfordras, att
den kommunala beskattningen skiljes från den, som utgöres till staten, en
åtgärd, som emellertid, i anseende till den noggranna och långvariga utredning
en så genomgripande förändring måste kräfva, ej inom den närmaste
tiden kan förväntas komma till utförande. Beträffande särskildt
bestämmelsen om rätt att i vissa fall välja mantalsskrifningsort, synes
det utskottet, att eu sådan bestämmelse väl bör bibehållas att gälla för de
fall, der förhållandena äro sådana, att det vid tillämpning af hufvudregeln
ej med tydlighet framgår, hvar personen i fråga bör mantalsskrifvas, men
att denna bestämmelse dock bör så formuleras, att den ej må kunna tydas
såsom ett undantag från hufvudregeln.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte på det sätt bifalla herr Kardells
ifrågavarande motion, att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t låta i det af utskottet
ofvan angifna syfte utarbeta samt för nästkommande
Riksdag framlägga förslag till ändrad lydelse af 3 § 1
mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6
augusti 1894.

Stockholm den 4 mars 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Reservationer:

af herr Cavalli, som anfört:

»Stadgandet i 3 § 1 mom. af mantalsskrifningsförordningen, att ’en
hvar skall mantalsskrifvas, der han är bosatt’, med hvilket stadgande paragrafen
inledes, utgör den hufvudregel, efter hvilken mantalsskrifning
skall verkställas. Det andra stycket af samma moment innehåller icke,
såsom motionären synes hafva förestält sig, undantag från hufvudregeln,
utan förklarande bestämmelser, tillämpliga endast för sådant fall, att någon
uppehåller sig under samma år inom mer än ett mantalsskrifningsdistrikt
och det på grund häraf icke utan vidare kan sägas, hvar han är bosatt.
Första delen af andra stycket utgör en förklaring om hvad som här bör förstås
med ordet bosatt. Kan med ledning af denna definition afgöras, å
hvilken ort en person skall anses bosatt, då är denna ort bestämmande för
mantalsskrifningen och detta utan hänsyn till huruvida han eger fast egendom
eller idkar rörelse inom olika mantalsskrifningsdistrikt. Men äfven i
sådana fall, att med användande af denna definition tvekan råder rörande
hvilken ort som bör anses för boningsort, finnes i regel icke någon valfrihet
stadgad. För denna i förordningen omtalade frihet att välja mantalsskrifningsort
måste såsom oeftergifliga vilkor förutsättas för det första,
att den person, hvarom fråga är, uppehåller sig inom mer än ett mantalsskrifningsdistrikt
under sådana förhållanden att med ledning af ofvan angifna
definition icke kan bestämdt afgöras, hvar han lagligen skall anses
bosatt, samt för det andra, att han inom hvart och ett af dessa distrikt
antingen eger fast egendom eller idkar rörelse.

Af föregående utredning framgår således visserligen, att fall kunna
förekomma, der mantalsskrifningsorten icke med bestämdhet kan afgöras,
men i eu fråga sådan som denna, vid hvars afgörande så många vexlande
förhållanden kunna komma i betraktande, torde ett i hvarje fall afgörande
lagstadgande omöjligen kunna åstadkommas. Fasthåller man emellertid
ofvan angifna grundsatser för tolkningen af mantalsskrifningsförordningens
ifrågavarande bestämmelser, lärer svårighet sällan möta för tillämpningen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

af desamma. De af motionären åberopade prejudikaten utgöra heller icke
stöd för någon anmärkning mot affattandet af detta lagrum. Om de närmare
undersökas, innefatta de tvärtom bevis derför, att förordningens bestämmelser
följdriktigt och konseqvent tillämpats. De personer, som omtalas
i de två af motionären sist omförmälda prejudikaten, voro, enligt
hvad handlingarna i målen visa, bosatta, den ene i Stockholm och den
andre i Djursholms villastad, i följd hvaraf någon valfrihet för dessa personer
i fråga om mantalsskrifningsort icke förefans, äfven om deras verksamhet
helt och hållet eller delvis var förlagd till annan ort än der de
voro bosatta och oaktadt den ene af dem egde fastighet inom två mantalsskrifningsdistrikt.
Hvad deremot beträffar den person, som i det första
prejudikatet linnes omförmäld, hade denne varit under året bosatt såväl i
Nykyrka socken som i Stockholm, och hade han derjemte haft verksamhet
å båda dessa orter, utan att vare sig bosättningen kunde anses vara mera
fast å det ena stället än å det andra eller verksamheten å den ena orten
af öfvervägande betydenhet i jemförelse med verksamheten å den andra,
hvadan han lagligen egde rätt att sjelf bestämma sin mantalsskrifningsort.

Då på grund af hvad sålunda anförts någon förändring af berörda
stadgande enligt min åsigt icke är af behofvet påkallad, har jag inom utskottet
påyrkat,

att utskottet bort hemställa, det herr Kardelis
motion i detta ämne icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

samt af herr Odelberg.

Härjemte har herr af Buren begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende.