Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1896:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 20 Februari 1896, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

(2:a A).

§ 3 i gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter har följande lydelse:

Enskild bank, som eger sedelutgifningsrätt, skall, förutom bevillning
af fast egendom samt af inkomst, erlägga en afgift af tio kronor för
hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en
gång under näst föregående året varit utlemnade i rörelsen; och är styrelsen
för sådan bank skyldig att, till upplysning vid denna afgifts debitering,
inom den 15 januari hvarje år till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
aflemna en genom intyg af det utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förordnade ombud bestyrkt uppgift å nyssnämnda sedelbelopp; egande
Kongl. Maj:ts befallningshafvande att efter uppgiftens erhållande ofördröjligen
vidtaga åtgärder för berörda afgifts indrifning och redovisning.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 23, har herr O. Persson
i Killebäckstorp hemstält, att Riksdagen behagade besluta, att den
afgift, som enskild bank med sedelutgifningsrätt, jemlikt ofvannämnda
förordning, har skyldighet att erlägga, höjes från tio kronor till femton
kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar,
som på en gång under näst föregående året varit utleinnadt i rörelsen.

Efter att hafva erinrat om, hvad genom Kongl. Maj:ts kungörelse
den 10 juli 1893 är stadgadt angående den bevillningsafgift, enskilda banker

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. u 7

med sedelutgifningsrätt hafva att erlägga, anför motionären till stöd för sitt
förslag följande:

»Då vid nämnda års riksdag motion väcktes, att dylik afgift, som
under 1892 års riksdag höjts från tre till fem kronor, skulle ytterligare
förhöjas med ett hundra procent, åberopade motionärerna, bland annat,
den höjning i både bevillning å fastighet och af inkomst, som urtima Riksdagen
1892 beslutit och som ytterligare var ifrågasatt i kongl. propositionen
till 1893 års Riksdag. Och då för de nya och stora summor, som erfordrades,
jordbruket samt andra näringsgrenar redan betungats och komme
att, vidare betungas, ansågs det vara med billighet och rättvisa förenadt,
att, afgiften för sedelutgifningsrätten höjdes.

De skäl, som sålunda anförts, äro enligt min åsigt tillräckliga för
en ytterligare förhöjning af afgiften för sedelutgifningen, hvilken afgift,
icke’ kan anses stå i rimligt förhållande till de avgifter, som i andra beskattningsafseenden
erläggas. Och då nu den principen börjat göra sig
gällande att- i främsta rummet beskatta den stora inkomsten, torde det,,
med hänsyn till deri betydliga vinst, som för de sedelutgifvande enskilda
bankerna årligen uppkommer, jemväl från denna synpunkt vara lämpligt
att af dessa banker kräfva, ökadt, bidrag till det sedan sista förhöjningen
af bevillning för sedelutgifningen väsentligt ökade statsbehofvet.»

Ifrågavarande bevillningsafgift, hvilken, efter att hafva alltifrån år 1861
utgjort 2 kronor, höjdes af 1877 års senare Riksdag till 3 kronor, af 1892
års''Riksdag till 5 kronor samt af 1893 års Riksdag till sitt nuvarande belopp
10 kronor, allt för hvarje tusen kronor af det högsta belopp utaf
bankens sedlar, som på en gång under nästföregående år varit utlemnadt
i rörelsen, har under nedannämnda år tillfört statsverket i jemna hundratal
kronor följande inkomstbelopp:

år	1890 ...........	....... 198,600	kronor
»	1891 .........	.. ... 202,400	»
»	1892 .............	...... 213,700	»
»	1893..............	...... 321,100	»
»	1894. .....	...... 635,100
»	1895..............	...... 671,100	»

Huru stor vinst bankerna hafva af sedelutgifningen, är en fråga,
hvars utredning torde vara af största vigt för att kunna bedöma, hvilken
bevillningsafgift, som skäligen må drabba dem för den särskilda förmån,
som sedelutgifningsrätten innebär. Härutinnan tinnes dock ej någon ut -

8 ^ Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

redning i motionen förebragt, men det tinnes anledning att antaga, att en
höjning af ifrågavarande bevillningsafgift till det af motionären föreslagna
belopp skulle för de enskilda bankerna i hög grad försvåra deras sedelutgifning.
. I afseende härå vill utskottet, i likhet med hvad tillförene vid
behandling af förslag med enahanda syfte som det nu förevarande inom
Riksdagen uttalats, särskildt framhålla, att det icke kan anses tillrådligt,
att Riksdagen skulle använda sin bevillning srätt till omintetgörande af en
rättighet, som på grund af en lagstiftningsåtgärd tillkommit och således
endast genom en sådan borde kunna upphäfvas.

Utskottet vill jemväl erinra derom, att ifrågavarande bevillningsafgift
blifvit så nyligen som år 1893 af Riksdagen bestämd och att några förändrade
förhållanden, hvilka kunde påkalla en förändring deraf, icke sedan
dess inträdt. ■

Då slutligen 1894 års riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit
om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående riksbanken
och de enskilda bankerna, uti hvilken skrifvelse särskildt framhållits önskvärdheten
af den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande, och då, enligt
hvad som försports, ett dylikt förslag är att förvänta inom den närmaste
framtiden, anser utskottet i alla händelser olämpligt, att Riksdagen, utan att
afvakta berörda förslag, skulle vidtaga den åtgärd, motionären föreslagit.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr O. Perssons ifrågavarande motion icke
måtte bifallas.

Stockholm den 20 Februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALU.

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.