Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1894:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

N:o

Ant. till Riksd. kansli den 6 mars kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t med begäran om dels framläggande för Riksdagen
af förslag angående inrättande af en frilag er sinstitution
och dels föranstaltande af utredning beträffande frågan
om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 116, har herr M.
Bolin, med hvilken fem andra ledamöter af kammaren instämt, föreslagit
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla »såväl om
förslag till inrättande af en frilagersinstitution, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med 1886 års förslag, som om utredning af frågan om och
nödvändigheten och förmånen af en svensk frihamn vid Öresund.»

I motionen erinras om, huruledes det af motionären nu framstälda
förslaget redan två gånger förut, nemligen åren 1891 och 1892,
af samme motionär understälts Riksdagens pröfning. Bevillningsutskottet
både vid förstnämnda års Riksdag egnat förslaget en utförlig granskning,
hvars innehåll nu af motionären ordagrant återgifves. Utskottet
hemstälde deri om bifall till förslaget i hvad det afsåge anhållan om
framläggande af förslag till förordning angående allmänt frilager, dock
med tillägg i syfte af statsverkets betryggande för alla kostnader med
Bih. till Riksd. Prof. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 5 Häft. (N:o 5). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

anledning af frilagersinstitutionen; och hade utskottets hemställan inom
Andra Kammaren bifallits samt i Första Kammaren, af hvars ledamöter
inom utskottet fem reserverat sig mot berörda hemställan, afslagits med
endast en rösts majoritet. Denna sakens utgång hade föranledt motionären
att nästföljande års lagtima Riksdag återkomma med sin motion,
»helst som Köpenhamns frihamnsrätt då redan blifvit beslutad.»

»I den nya upplagan af motionen» — fortsätter motionären —
»framhöll jag bland annat följande:»

»En ledamot af danska riksdagen uttalade under debatten om
Köpenhamns frihamn den säkra förhoppningen, att i kampen om handeln
och sjöfarten på Norden och Östersjöländerna i allmänhet Köpenhamn,
oaktadt det låg längre från de transmarinska länderna än t. ex.
London och Hamburg, som han ansåg komma att blifva dess hufvudsakliga
konkurrenter, skulle med framgång kunna bestå i täflingsstriden,
just derför att Köpenhamn egde i den skandinaviska halfön ett naturligt
uppland; någon tanke på att vi skulle kunna hitta på att midt emot
Köpenhamn inrätta en svensk frihamn, för hvilken väl åtminstone vårt
eget land blefve ett naturligare uppland än för Köpenhamn, hade naturligtvis
aldrig föresväfvat den danske riksdagsmannen, hvilket för öfrigt
är ganska ursäktligt, då det är allmänt kändt, huru våra bröder på
hinsidan Sundet beträffande både handel och sjöfart och samtrafik snart
sagdt på alla upptänkliga sätt ställa om för oss. (Samtrafiken är inom
parentes sagdt helt enkelt i vissa fall en boycottning af de svenska
öresunds-städerna). Att låta förslaget om frilager och frihamn hvila
har derför ej synts mig lämpligt hvarken med afseende på det förra
eller den senare. Förslagets motståndare hafva i synnerhet framhållit
som skäl att motsätta sig detsamma, att vi svårligen förmådde åstadkomma
någon reexport af importerade varor, och att detta väl ändå
vore hufvudsaken med dylika inrättningar. Som svar härpå må jag
säga, att för oss är framför allt hufvudsaken att blifva herre i eget hus
och afskudda oss främmande ok eller med andra ord att söka täfla
med Köpenhamn och danskarne om hvad de kalla sitt naturliga uppland,
hvaraf vi sjelfva ju utgöra hufvudstycket. Men skälen, i synnerhet
under närvarande förhållanden, att i vårt land inrätta förutnämnda
institutioner äro så påtagliga för dem, som ligga något närmare vårt
»nya Liibeck», och hafva dessutom, ännu ovederlagda, så framhållits
i förra årets bevillningsutskotts utlåtande i frågan, att jag vågar äfven
i år föreslå, etc. (Se motionen n:o 162 vid 1892 års lagtima riksdag).»

»Äfven då biföll Andra Kammaren den del af motionen som afsåg

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

inrättande af frilager, hvaremot Första Kammaren å nyo afslog densamma,
dock med mycket ringa majoritet.»

»De skäl, man framhållit mot inrättande af frilager hos oss, (och
som äro sakligt och fullständigt vederlagda i bevillningsutskottets utlåtande
1891) hafva hufvudsakligen bestått deri, att då ej alla våra
stadssamhällen eller affärsmän kunna komma i åtnjutande af frilager,
skulle det vara en orättvisa mot dem (d. v. s. de fleste), som blefve
utan. Denna åsigt får väl anses bero på en fullkomlig missuppfattning
om med hvem eller hvad det svenska frilagret komme att konkurrera;
ty (äfven med för öfrigt fullt senterande af den patriotiska farhåga,
som i denna fråga tycks mer eller mindre aningsfullt förefinnas hos
en del ledamöter inom riksdagen), kan det väl ej bortresoneras, att det
blefve med frilagret eller frihamnen i Köpenhamn, Hamburg etc., som
svenskt, frilager komme att täfla. Och våra handlande i allmänhet finge
ju förmånen att kunna vända sig med sina reqvisitioner ej blott t. ex.
till frihamnen i Köpenhamn, utan äfven till någon liknande svensk inrättning.
Och vårt svenska frilager, som ju enligt 1886 års förslag ej
skulle komma att kosta staten ett enda öres uppoffring, blir så att säga
en frihamn i miniatyr med förutsättningar för en naturlig och »selfmade»
utveckling, der förhållandena äro gynsamma. Ett annat skäl mot frilagersinrättningen
har varit, att genom ompackningen och följaktligen
minskning i taran skulle äfven minskning i tullinkomster uppstå; men
då man lika snabbt och beqvämt kan tillföra oss sådant ompackadt gods
från Köpenhamns frihamn som från frilager i t. ex. Malmö eller Göteborg,
kan ju förbudet mot inrättande af frilager i Sverige ej hindra
tullförlust i detta fall. Men man är ju oförhindrad att höja tullen på
varor, som här äro i fråga, om behofvet så anses kräfva. Hufvudsyftet
med motionen är att så vidt möjligt undvika utländska mellanhänder
och att bereda den svenske köpmannen möjlighet att täfla med utländingen
om handeln åtminstone på vårt land.»

»Då den andra delen af motionen, eller utredning af frågan om
förmånen och behofvet af en svensk frihamn vid Öresund, vid 1891 och
1892 årens riksdagar afslagits i båda kamrarne, hade jag tänkt att ej
för närvarande dermed besvära Riksdagen, men då såväl Nord-Östersjökanalens
öppnande som fullbordandet af Köpenhamns frihamn stå för
dörren, torde det få ursäktas mig, att jag äfven upptar denna del af
min gamla motion. Det kan ju tänkas som en möjlighet, att med den
revolution i samfärdseln, som Nord-Östersjökanalen utan tvifvel föranleder,
de skandinaviska länderna på ömse sidor om Bundet kunna få
gemensamt intresse att samarbeta på detta område. Jag hänvisar för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

öfrigt till motivering för denna del af motionen till herr Fredholms
m. fl. reservation till bevillningsutskottets utlåtande n:o 15 vid 1892 års
riksdag.»

I 1891 års Riksdags bevillningsutskotts ofvan omförmälda betänkande
redogör utskottet till en början för de åtgärder, hvilka hos
oss hittills vidtagits för genomförande af de äfven inom den svenska
tullagstiftningen erkända grundsatserna, att endast sådana från utlandet
införda varor, som inom landet konsumeras, böra drabbas af tull, samt att
denna afgift bör uttagas så nära konsumtionstiden som möjligt; bestående
dessa åtgärder i beviljande af rätt att vid reexport erhålla restitution
af för reexportvaran eller deri ingående råmaterialier erlagd tull samt
införande af nederlags- och transitupplagsinstitutionerna äfvensom tilllåtelse
att i vissa städer inrätta frilager för proviantering af fartyg i
Öresund.

Beträffande den närmare innebörden af de förmåner, som härigenom
beredts importörerna, hänvisas till berörda utskottsbetänkande,
hvilket, såsom ofvan anförts, finnes i förevarande motion återgifvet.

Man finner af redogörelsen derstädes, att, ehuru nyssberörda,
vår importrörelse lemnade medgifvanden äro ganska betydande, de dock,
i betraktande af de vida större fördelar, som i våra grannländer äro
denna rörelse inrymda, lemna rum för icke obetydliga kraf på ifrågavarande
handelsgrens ytterligare tillgodoseende. De bestämmelser, som
reglera rätten till tullrestitution, hvila visserligen på den förutsättning,
att tull icke skall utgöras för sådant gods, som reexporteras, vare sig
att godset reexporteras i samma form, hvari det inkommit, eller först
efter undergången förädling; men för genomförandet af denna grundsats
göra ifrågavarande bestämmelser icke till fyllest. Ty oafsedt att
importören drabbas af ränteförlust å tullafgiften samt tidsförlust till
följd af och kostnad för den kontroll, som erfordras till förebyggande
af underslef, göra de kraf, som måste ställas å en nöjaktig sådan kontroll,
det ofta nog för importören omöjligt att begagna sig af den medgifna
förmånen eller åtminstone att fullständigt tillgodogöra sig densamma.

Nederlags- och transitupplagsinstitutionerna lemna visserligen tillfälle
att införa varor utan att importören tills vidare behöfver erlägga
belöpande tull, innan godset till förbrukning uttages, och med rätt att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

utan tullafgiftens erläggande detsamma reexportera. Dessa institutioner
åsyfta sålunda realiserandet af begge de ofvannämnda grundsatserna,
men det afsedda målet uppnås dock långt ifrån till fullo. Varuegarens
förfoganderätt, öfver godset under upplagstiden är nemligen redan under
tillgodonjutande af den mera omfattande nederlagsrätten — för hvilken
dessutom gäller såsom vilkor, att varan vid införseln skall undersökas
af tullmyndighet — afsevärdt inskränkt, hvarigenom nederlagsrätten
högst väsentligt förlorar i betydelse såväl för den större handeln som
äfven för den förädlingsindustri, hvilken betjena!- sig af utländskt råmaterial.
Ännu inskränktare tillgång till sin vara eger den, som har
densamma upplagd å transitupplag. Han eger nemligen, vid det förhållande
att den sålunda upplagda varan ej undersökts af tullmyndighet,
icke ens att efterse densamma eller taga prof deraf. Transitupplagsrätten
är följaktligen af ännu mindre betydelse än nederlagsrätten för
nyssberörda näringsgrenar.

Hvad slutligen beträffar den ofvannämnda frilagersrätten för proviantering
af fartyg, är densamma så inskränkt och så föga använd,
att institutionen i detta sammanhang kan lemnas utan afseende.

Den mindre förmånliga ställning, som, enligt hvad sålunda anfördt
blifvit, vår tullagstiftning bereder importörerna, skulle onekligen
upphjelpas genom upprättande af frilager, der varor skulle kunna utan
erläggande af belöpande tull införas, uppläggas och på allt sätt behandlas
så, som om de befunne sig utom landet. Detta har ock vid flera tillfällen
framhållits inom vår handelsverld; och, såsom af det i motionen
intagna utskottsbetänkande! framgår, hafva på detta sakförhållande
grundade framställningar från ett par af våra större handelsstäder ledt
till frågans närmare utredning genom Kongl. Maj:ts föranstaltande samt
framläggande af eu kongl. proposition i ämnet vid 1886 års riksdag.
1 den kongl. propositionen och de densamma bifogade handlingar —
betänkande af en för frågans utredning tillsatt komité samt kommerskollegii
och generaltullstyrelsens deröfver afgifna utlåtande — framhöllos
de väsentliga fördelarne af frilagersinstitutionen; och torde dessa kunna
anses återgifna i följande delar af ofta berörda, af motionären återgifna
utskottsbetänkande:

»Till ett allmänt frilager kan producenten införa Indika varor han
för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas erlägga
tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan, från
alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes i
den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af eu dylik undersökning
blifver eu följd, äfvensom slutligen från all förlust af ränta å

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

erlagd tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom en origtigt beräknad
grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel, utan
kan, fri från alla på konstladt sätt åvägabragta produktionskostnader,
beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma
grunder som hans utländske konkurrent.»

»Å andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög
restitution till exportören utgifva mer än denne såsom importör förut
erlagt i tull. Har man som nu skett en gång erkänt principen, synes
man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga och
verksamma konseqvens.»

»Eu fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma
vilkor som en fabrik med frilagersrätt, nemligen fabriken i Karlshamn
för rening af utländskt råbränvin. Det. är allmänt kändt, att denna
fabrik icke skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande
afseende erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta
institution borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas
för export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation,
tillverkning af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar,
fabrikation af tvål, parfymer, chokolad, cigarrer m. m. Hit höra särskilt
ett slags industrier, som borde vara föremål för ett synnerligen
varmt nationel intresse, men som under nuvarande förhållande synas
hafva svårighet att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning
af landets egna naturalster med tillhjelp af en eller annan utländsk
produkt. En sådan industri är t. ex. den, som består i förädlingen af
våra vilda bär. Man må icke tro, att denna industri, hvilken här valts
såsom exempel, blott är af ringa betydelse eller rör sig med föga beaktansvärda
siffror. Våra skogsbär utföras numera till Tyskland i hela
ångbåtslaster; enligt hvad statistiken gifver vid handen, exporterades af
friska frukter och bär under dr 1887 633,152 kilogram, år 1888 1,255,086
kilogram och år 1889 1,182,447 kilogram. Största delen häraf har naturligtvis
utförts till utländska fabriker, hvarest dessa frukter och bär förvandlats
till sylter, safter och viner. För våra egna landsmän är drifvande!
af denna industri i stort i det närmaste omöjliggjord, enär för
densamma behöfves socker, för hvars höga tull restitution väl kan erhållas,
men endast under ofvan angifna, produktionen fördyrande och
ytterst försvårande vilkor. Denna industri skulle säkerligen eljest kunna
i ganska stor utsträckning drifvas i vårt land, och den nationalrikedom,
vi ega uti våra vilda bär, skulle, om berörda hinder afhigsnades, i vida
rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera exempel kunde här

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 5.

anföras på dylik industriel verksamhet, genom hvars underlättande på
angifria sätt bättre afsättning för inhemska produkter skulle erhållas.»

»Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven
den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel, och detta ej
blott för sin exportaffär på utlandet, utan äfven för varuomsättningen
i eget land, der den nu har att möta en fördelaktigare stöld utländsk
konkurrens. Såsom förut påpekats, kan man icke inom det svenska nederlaget
ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för varans
bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel, som
består uti att importera en vara i större emballage^ fördela densamma
i mindre kolly och derpå afyttra dem till miuuthandlande, kan derför
icke hos oss idkas, utan att importören underkastar sig att först betala
tull för det i de större emballagen importerade godset. Med begagnande
af det danska frilagret kan den danske köpmannen med fördel drifva
denna handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären anmärkt,
förklaringen till att en stor del af våra kolonialvaror går öfver Danmark.
Genom inrättande af allmänt frilager jemväl i Sverige skulle man möjliggöra
för våra handlande att med hopp om framgång upptaga konkurrensen
med Köpenhamns affärsmän och såmedelst tillförsäkra våra landsmän
den handelsvinst, som för närvarande stannar hos utländingen.»

»Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager
åstadkom mes, medför naturligen äfven utvidgad sjöfart och har derigenom
betydelse äfven för de handlande, som icke sjelfva begagna sig
af frilagret, En ökning i de reguliera transport-förbindelserna har öfver
allt visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen.
Och bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskilt med
något mer aflägsna länder, är en brist, hvaröfver såväl våra exportörer
som importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde sig vårt
land med att nästan icke hafva egna fasta ånbåtskommunikationer annat
än med Liibeck och Köpenhamn, öfverlemnande åt den hanseatiska frihamnen
och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra
länder behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.»

»Eu annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller
stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de
i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras
egare försäljas eller pantsättas utan att dessförinnan undergå åtskilliga
åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande
åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig.
I attester från frilagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet
och beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

tillhandahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste
och beqväm aste formen för en varas försäljning eller förpantning, en
form, som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd,
i England genom de s. k. warrants vunnit en oerhörd utsträckning.))

Att ofvan omförmälda kong], proposition icke af Riksdagen antogs,
torde hafva berott så väl på ett underskattande af de med frilagersinstitutionen
förenade fördelar som af farhågorna för vissa menliga
följder af den ifrågavarande institutionens införande. Hvad nu dessa
senare angår, synas desamma, enligt hvad dels motionären sjelf och
dels 1891 års Riksdags bevillningsutskott ådagalagt, hafva saknat grund
i verkligheten. Hänsyn till berörda förmenta olägenheter bör alltså nu
icke utgöra något giltigt skäl att motsätta sig ett liknande förslag, och
något sådant skäl kan icke heller härledas ur befarade kostnader för
statsverket af frilagersinstitutionen, alldenstund icke ifrågasatt blifvit
annat än att, på sätt 1886 års förslag innehöll, statens kostnader för
frilagret, nemligen för bevakning, bokföring och expedition, skulle betalas
af frilagrets egare.

Vid sådant förhållande och då de skäl, som tala för inrättande
af allmänna frilager i vårt land, erhållit ökad betydelse genom de åtgärder,
livilka under senaste tiden vidtagits i vårt grannland Danmark
i syfte att för framtiden tillförsäkra dess hufvudstad en förherskande
ställning med afseende å Östersjöhandeln, vill det synas utskottet, att
Riksdagen icke längre borde tveka att vidtaga erforderliga åtgärder för
att bereda svenska näringsidkare de fördelar, som af den ifrågavarande
institutionen emotses, och som eljest skulle komma att fortfarande tillgodonjutas
af deras utländske konkurrenter; och då några anmärkningar
af mera väsentlig beskaffenhet icke förekommit mot den anordning af
den ifrågasatta institutionen, som i 1886 års kongl. proposition föreslagits,
synes det utskottet, att berörda förslag borde kunna läggas till
grund för en blifvande lagstiftning i ämnet.

Frågan om frilagersinstitutionens lämplighet för vårt land och
sättet för frilagers anordnande torde, såsom utskottet nu sökt visa,
få anses redan vara behörigen utredda. Detsamma kan deremot icke
sägas vara förhållandet med den af motionären jemväl ifrågasatta

Bevillningsutskottets Betänkande Ako 5. 9

möjligheten att få till stånd eu svensk frihamn. En frihamn är ett
landområde med tillhörande hamn, som förklarats ligga utanför rikets
tullgräns. Den är sålunda ett allmänt frilager i stort, hvarest kunna
uppföras magasmer och fabriker af alla slag. Samtliga de fördelar, som
man förväntar sig af ett allmänt frilager, böra alltså ännu fullständigare
kunna vinnas genom en frihamn. Men under det att den förra institutionen
kan åstadkommas utan större ekonomisk uppoffring, kräfver deremot
anläggningen af en frihamn många millioner kronor. Möjligheten
af att anläggningskostnaden skulle blifva så betydande, att'' hvarken
staten eller någon kommun inom vårt land för närvarande skulle vilja
åtaga sig densamma, och den åsigt, som hos många gjort sig gällande,
att man först, borde få allmänna frilager till stånd samt lära känna, i
hvilken utsträckning denna institution kunde komma att tagas i anspråk
för importrörelsen, har föranledt bevillningsutskottet vid föregående tillfällen,
då frågan förevarit, att afstyrka motionärens förslag om begäran
af utredning i frihamnsfrågan. Vid 1892 års riksdag var emellertid
utskottet icke enigt i denna punkt. Sex ledamöter ansågo nemligen en
utredning af frågan påkallad samt anförde till stöd derför i afgifven
reservation följande:

»Genom öppnandet af Nord-Östersjökanalen, som man beräknar
blifva färdig sommaren 1895, skall vägen från Engelska kanalen till
Östersjön kunna förkortas med omkring 200 nautiska mil. Derigenom
hoppas man, att mer än hälften af den till 20 millioner ton beräknade
Nord-Ostersjötrafiken skall passera kanalen i stället för genom Öresund.
Den fara, som denna minskning i Öresundstrafiken innebär för Köpenhamn
såsom handelsstad, har förmått danska folket att genom en lag
af den 31 mars 1891 i Köpenhamn inrätta eu frihamn. För dennas
åstadkommande beviljades omkring 1 million kronor till jernvägens
framdragande till frihamnen, och för dennas anläggande iklädde sig
staten garanti för ett obligationslån å 8 millioner kronor, förutsatt att
filt bolag med 4 millioner inbetaldt aktiekapital bildades. Den sålunda
beslutade hamnen är nu under anläggning».

»De fördelar, som man genom denna frihamn anser sig kunna
erbjuda transitotrafiken, består icke blott deruti, att omlastning från ett
fartyg till ett annat kan försiggå utan hinder af något slag, utan äfven
i billiga skeppsumgälder, så billiga att de flera gånger understiga dem,
som utkräfvas i andra hamnar. Genom dessa fördelar hoppas man
kunna draga till sig den stora import, som eget-rum från utomeuropeiska
länder till de vid Östersjön belägna — en import, som hittills gått öfver
Hamburg, Bremen, Amsterdam och London. Förverkligas dessa förut''/*.
till Riksd. Blot. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande K:o 5.

hoppningar, skulle dermed vilkoret för upprättandet af direkta trafikleder
mellan Köpenhamn och utomeuropeiska länder vara uppfyldt. Och
särskild! för vårt land skulle sådana direkta trafikleder erbjuda stora
fördelar äfven med afseende på vår export».

»Inför detta faktum, hvilket i sig innebär möjligheten af en total
omgestaltning af trafikförhållandena mellan vårt land och andra länder,
företrädesvis de utomeuropeiska, synes det oss vara af mycket stor vigt
att i tid undersöka, hvilken verkan en sådan ändring af trafikförhållandena
kan komma att utöfva på vår bandelsomsättning. Antagligt torde vara,
att en betydlig del af vår så väl import som export under sådana förhållanden
komme att transitera Köpenhamn, från och till hvars frihamn
vi då skulle komma att med kustångare föra en stor del af de varor,
som utgöra föremål för vårt handelsutbyte. Visserligen har man icke
att förvänta, att detta för oss skulle medföra olägenheter, snarare är
det att antaga att många och stora fördelar skulle beredas vårt land
genom att hafva det närbelägna Köpenhamn till centrum för vår internationella
trafik, i stället för de mera aflägsna platser, som nu äro detta.
Men hvad som, enligt vårt förmenande, förtjenar en noggrann utredning,
oss är, huruvida vi icke i förenämnda hänseenden skulle kunna göra
det Köpenhamns frihamn, bättre till godo, om vi sjelfva inrättade en
eller flera frihamnar vid Öresund — icke för att konkurrera med Köpenhamns,
utan för att utgöra så att säga delar af densamma, så att
dessa hamnar skulle komma till hvarandra i ett ungefärligen likartadt
förhållande med det, i hvilket Cuxhafen står till Hamburg och Bremerhafen
till Bremen».

De förhållanden, 6om sålunda af 1892 års reservanter inom utskottet
berörts, äro utan tvifvel värda stort beaktande. Frihamnsfrågan
har ock inom ett par af vårt lands större sjöstäder redan blifvit föremål
för öfverläggningar, och komitéer hafva på enskildt initiativ tillsatts
för utredning af de lokala förutsättningarna för utförandet derstädes
af dylika anläggningar. Emellertid är frågan af så stor betydelse
för vårt land och har på den grund, att så väl Nord-Östersjökanalen
som Köpenhamns frihamn närma sig sin fullbordan, fått ett så omedelbart
intresse för oss, att den enligt utskottets åsigt icke längre bör
undandragas den mångsidiga utredning, som endast kan åstadkommas
genom regeringens ingripande, om ock de intresserade kommunernas
medverkan torde erfordras för erhållande af det material, som tarfvas
såsom underlag för en sådan utredning, och för utrönande af det intresse,
den företagsamhet och den offervillighet, som på olika platser

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 11

kan påräknas och hvarförutan en frihamnsanläggning ej kan ifrågasättas.
Utskottet anser äfven att ett vidare uppskof med utredningens
begäran från Riksdagens sida så mycket mindre bör ega rum, som en
sådan utredning torde komma att kräfva icke obetydlig tid med anledning
af de omfattande undersökningar, som böra ingå i densamma.
Motionären har i sin framställning visserligen afsett ett eventuelt inrättande
af frihamnar endast vid Öresund, men utskottet, som icke kan
förorda en sådan inskränkning i frågans behandling, anser att man vid
den blifvande utredningen bör beakta möjligheten af frihamnsanläggningar
jemväl vid rikets öfriga kuster.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa

att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
dels,

a) att Kongl. Maj:t ville för nästa Riksdag framlägga
förslag till förordning angående allmänt frilager,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Kongl.
Maj:t vid 1886 års riksdag i ämnet framlagda förslag,
samt med föreskrifter, som betrygga statsverket för
alla kostnader med anledning af berörda institution;
dels ock

b) att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande möjligheten och lämpligheten af frihamnsanläggningar
i Sverige.

Stockholm den l mars 1894.

På bevillningsutskottets vägnar:

II. CA VALLI.

Reservationer:

af herr Cavalli;

af herrar grefve Klingspor, Stephens, Almström, Philip son, af Buren,
Rudebeck, Jeansson och Röhss, hvilka anfört följande:

»Vid de båda riksdagar, då motionärens nu åter framlagda förslag
förut förevarit till behandling, hafva flere ledamöter inom utskottet

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o o.

reserverat sig mot utskottets hemställan i hvad den afsett frilagersinstitutionens
införande i vårt land och emot densamma anfört följande:

''Enligt gällande lagstiftning är det redan nu medgifvet alla köpmän
i alla stapelstäder att emot en särdeles låg afgift (årligen en proc.
af tullafgiften) på s. k. nederlag få upplägga, under en tid af intill
fem år förvara, efter behof mot erläggande af tull till försäljning inom
landet uttaga eller utan vidare afgift derifrån för reexport bortföra tullpligtiga
varor, dock utan ompackning. Han är berättigad att, efter
anmälan till vederbörande myndighet, få efterse och vårda sitt nederlagsgods
och företaga för varans skötsel nödvändiga omfyllningar eller
ompackningar; han får deraf taga prof i lämpliga mängder. Han kan
vidare, efter vederbörlig anmälan, förpanta, på annan person öfverlåta
eller till annan nederlagsplats förflytta sitt gods samt åtnjuter, sedan
detta till förtullning blifvit angifvet, visst anstånd med tullens erläggande.

Det är äfven medgifvet att på i det närmaste enahanda vilkor
upplägga varor på s. k. transitupplag.

Genom inrättande af frilager skulle den, som blir i tillfälle att
begagna sig deraf, förutom hvad genom neder!agsrätten medgifves,
komma i åtnjutande af förmånen att i frilagret ompacka eller från
emballage skilja dit införda varor, der förevisa, försälja och derifrån i
mindre qvantiteter utföra dem emot erläggande af stadgad tullafgift.
Han kan dit tullfritt införa tullbelagda råämnen och halflabrikat och
bearbeta dem till färdiga varor. Han kan derifrån liksom från nederlag
tullfritt exportera sitt gods.

Man skall lätt finna, att de fördelar, som ett frilager erbjuder
utöfver dem, som redan äro medgifna genom rättigheten att begagna
sig af nederlag och transitupplag, icke äro af betydelse för den stora
handeln, och att den stegring i sjöfarten, som utskottet tror följa med
frilagret, icke kan väntas, då förutsättningen, ökad trafik med de stora
handelsvarorna, ej kan påräknas. För den som idkar dylika affärer,
är det af ringa vigt att från nederlag få uttaga mindre qvantiteter än
dem nederlagsrätten redan medgifver, och de kostnader, han får vidkännas
för begagnande af frilagret, måste, om staten ej skall bevilja
särskilda favörer, till och med blifva större än vid begagnandet af
nederlagsrätten. Deremot ställer sig förhållandet helt annorlunda för
handel med manufaktur-, galanteri- och modevaror, äfvensom med s. k.
korta varor samt viner och spirituösa. För den, som drifver handel
med dessa artiklar, blir det till stor fördel att på frilagret kunna få
upplägga utländska tillverkningar, der ompacka och i behagliga smärre

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

qvantiteter med befrielse från hela eller en del af tullen för emballaget
få utförsälja dem. Det lemnar ock bättre tillfälle att göra gynsamma
inköp af utlandets ej mera moderna tillverkningar och öfverblifna lager.

Den bearbetning och tillverkning inom frilagersområdet af varor
för export, som utskottet låter hägra i sin motivering, synes oss lika
litet sannolik som reexporten af dit införda manufakturvaror, och den
ytterst ringa möjligheten af sådana affärer kan ej uppväga olägenheten
af den ökade införseln af utländska varor som frilagren skulle medföra.
Väl kan en bearbetning af varor der komma till stånd, men säkerligen
skulle den komma att gå i en helt annan rigtning än den utskottet
tänkt sig. Den skulle enligt vår mening taga formen af bearbetningtill
färdiga varor af råämnen och halffabrikat, å hvilka tullsatserna ej
äro satta i ett noga afvägdt förhållande till den färdiga varan.

Den skulle få till föremål sönderdelandet af sådana sammansatta
varor, i hvilka de ingående olika delarne kunna hvar för sig förtullas
billigare än det hela, afskiljandet af emballage eller utbytandet af tyngre
omslag mot lättare m. m.’

Jemte det reservanterne sålunda framhållit, huruledes man öfverdrifvit
fördelarne af frilagersinstitutionen, hafva de äfven fäst uppmärksamheten
å de direkta olägenheterna af densamma. I sådant afseende
har erinrats om de beqvämare tillfällen, som genom frilagersinstitutionen
skulle beredas de utländska tillverkarne att till förfång för våra egna
yrken och näringar och i vissa fall, genom frigörandet från emballage
m. in., till lägre tullsatser än de lagligen gällande få inom landet främja
afsättningen af sina varor, som till stor del komme att utgöras af lyxoch
galanterivaror samt viner, af hvilka artiklar landet redan nu vore
i hög grad öfversvämmadt. Särskilt har ock betonats, att påståendet,
att den nu föreskrifna bruttoförtullningen vore utan betydelse för frågan,
icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, alldenstund vid
meddelandet af berörda bestämmelser tarans vigt tagits i beräkning och
tullen således blifvit satt lägre än om nettoförtullning skulle hafva bestämts;
att tarans vigt för flera artiklar spelade en stor rol (ända till
mer än 40 proc. af bruttovigten); samt att möjliggörandet af nettoförtullning
af dylika artiklar ovilkorligen i många fall skulle leda till minskning
af tullinkomsterna.

Vidare har äfven påpekats, att, under det att nuvarande bestämmelser
om nederlag och transitupplag vore lika för alla affärsmän i alla
handelsstäder inom landet, skulle genom beviljandet af frilagersrätt ett
fåtal affärsmän inom vissa grenar på en eller några få platser komma
att gynnas framför de öfriga, hvilket skulle i ännu vidsträcktare om -

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 5.

fång blifva förhållandet, om frilagren skulle medföra den verkan, som
utskottet syntes antaga. Slutligen har tydligt framhållits, att, om den
af utskottet föreslagna vägen beträddes, kostnader för staten till följd
deraf svårligen skulle kunna undvikas.

Till hvad sålunda ofvan anförts, få vi i allo instämma, samt
dessutom påminna, att tullafgiften på emballaget långt ifrån att vara
af så underordnad betydelse, som man velat påstå, vid införseln af en
mängd artiklar spelar en betydande roll. Af de under tulltaxans 705
nummer upptagna varugrupper skola nemligen ej mindre än 69 förtullas
med emballage. Hvarje nummer kan i sig innesluta flera olika artiklar,
och många af dessa artiklar äro icke af den obetydande art, man velat
antaga.

Att öfvervakandet från tullmyndigheternas sida af ett frilager
skall ställa sig särdeles svårt, torde icke kunna förnekas, och vi påminna
i detta hänseende om det anförande i Riksdagens Andra Kammare,
som vid 1886 års riksdag afgafs af nuvarande chefen för tullverket,
hvilken deri mycket skarpt betonade de olägenheter frilager i allmänhet
skulle medföra och framhöll huru svårt, ja nästan omöjligt, det skulle
blifva att förekomma smuggling i stor skala derifrån, synnerligen som
det medel, som till förekommande deraf funnes att anlita, kroppsvisitation,
svårligen annat än i undantagsfall torde komma att användas.

Att de sålunda emot frilagersinstitutionens införande anförda
skälen förtjena att väl beaktas torde svårligen kunna bestridas. Då
härtill kommer, att den utredning, som föregick Kongl. Maj:ts vid 1886
års Riksdag afgifna förslag i följd af under tiden inträffade förändrade
förhållanden numera icke kan vara tillfyllest, utan en ytterligare utredning
i förening med infordrande af utlåtanden från myndigheter och
från i frågan intresserade korporationer och föreningar erfordras, men
en sådan utredning rimligtvis icke kan verkställas på så kort tid, att
Kongl. Maj:t skulle kunna redan till nästa Riksdag framlägga förslag i
ämnet, finna vi äfven ur denna synpunkt utskottets hemställan i mom.
a) icke kunna bifallas.

Men om vi på grund af anförda skäl yrka afslag å utskottets
förslag i mom. a), anse vi oss deremot böra förorda hvad i mom. b)
föreslås. Sedan den störa frihamnen i Hamburg kommit till stånd, och
Köpenhamns frihamn nu snart nalkas sin fullbordan, hafva å mer än

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

ett ställe i vårt land höjts röster för åvägabringande af liknande anläggningar
i Sverige, och har man dervid framhållit att väsentliga fördelar
derigenom skulle kunna tillskyndas vår sjöfart och vår export.
Om ock de mycket stora kostnader, med hvilka dylika anläggningar
äro förenade, berättiga till starka tvifvelsmål om goda ekonomiska resultat
af desamma, anse vi likväl, att frågan är af den betydelse, att
den bör blifva föremål för en genom regeringens försorg åvägabragt
undersökning. Vi förbise ej härvid, att med anläggandet af frihamn
äfven i viss grad följer inrättande af frilager, men vi anse, att om genom
en utredning blefve ådagalagdt, att frihamnar skulle tillföra vår
sjöfart och handel synnerligen stora fördelar, och anläggning af sådana
till följd deraf komma till stånd, det icke skulle möta svårighet att för
frilagret, exempelvis genom inskränkning af de artiklar, som der finge
uppläggas, och genom införande i vår tulltaxa af särskilda stadganden
rörande tullbehandling af gods från frilager, förekomma såväl de
förluster staten genom smuggling eller genom kringgående af tulltaxans
bestämmelser eljest komme att lida, som ock förhindra onödig import
af lyxartiklar, korta varor m. in.

Med afseende å hvad sålunda anförts, hemställa vi

att förevarande motion icke måtte till vidare åtgärd
föranleda än att Riksdagen i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhåller, att Kongl. Majrt ville låta verkställa
utredning rörande möjligheten och lämpligheten af
frihamnsanläggningar i Sverige;»

samt af herr Berg.

Herr Weinberg har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit
i behandlingen af förevarande motion.