Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1893:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1893, kl. 6 e. m.

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tre motioner om
ändring i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter den 2 december 1892, får jemlikt § 40
i riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

I en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 145 hafva herrar
J. Bromée och J. Nordin anfört följande:

»Under sistlidne lagtima riksdag beslöts, att den afgift, enskild
bank med sedelutgifningsrätt vore skyldig att förutom bevillning af
fast egendom samt af inkomst erlägga, skulle höjas från 3 kronor till
5 kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens
sedlar, som på en gång under näst föregående året varit utlemnadt i
rörelsen. Men denna höjning, som i och för sig var ganska obetydlig,
om tillbörligt afseende fästes på den vinst, sedelutgifvande banker i
allmänhet hafva, skedde ingalunda — som hvar och en väl vet —
med fästadt afseende på de nya förhållanden, som sedan dess inträdt,
och de nya kraf och uppoffringar, som, hvad penningar vidkommer,
ju hufvudsakligast skulle drabba de mera förmögne för att de skulle
kunna bäras. Höjning i både bevillning å fastighet samt af inkomst
beslöts äfven vid urtima riksdagen, och nu föreligger förslag i kongl.

BIL till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Åfd. 5 Höft. (N:o 5). 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

propositionen till ytterligare betydlig höjning på samma, icke ens
undantagandes de små, förut ganska tungt beskattade jordbruksfastigheterna,
men något förslag om höjning af afgiften på de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt föreligger icke. Det torde väl icke kunna
förnekas, att de personer, som drifva den enskilda bankrörelsen i vårt
land, äro i allmänhet bland de allra burgnaste och mest lyckligt lottade
i ekonomiskt hänseende, samt att det är uppenbart, att den vidsträckta
sedelulgifningsrätt, som de enskilda bankerna för närvarande hafva sig
medgifven, är för dem mycket vinstgifvande.

Då det nu erfordras nya och stora summor till landets försvar,
och jordbruket och delvis andra näringsgrenar derför redan betungats
och nog torde komma att ytterligare betungas, så anse vi det vara
med billighet och rättvisa förenadt, att afgiften för enskilda banker
med sedelutgifningsrätt jemväl höjes med ett hundra procent.»

Med stöd af hvad sålunda anförts föreslå motionärerna, »att Riksdagen,
med ändring af derom nu gällande stadganden, beslutar, att
från och med år 1894 afgiften för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
skall höjas från fem kronor till tio kronor för hvarje tusen
kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång under
näst föregående året varit utlemnade i rörelsen.»

På sätt motionärerna erinrat, beslöt nästlidna års lagtima Riksdag,
att den bankbolag med sedelutgifningsrätt åliggande bevillningsafgift
skulle från och med början af år 1893 höjas från förutvarande tre
kronor till fem kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp
af bankens sedlar, som på en gång under näst föregående år varit
utlemnade i rörelsen; och är i enlighet med detta Riksdagens beslut
§ 3 i ofvan nämnda förordning affattad.

Med anledning deraf att ifrågavarande afgift sålunda så nyligen
höjts, samt några särskilda förhållanden, som böra föranleda att en
ytterligare höjning i afgiften nu vidtages, icke, enligt utskottets förmenande,
sedan dess inträdt, får utskottet hemställa,

l:o) att herrar Bromées och Nordins ifrågavarande
motion ej måtte af Riksdagen bifallas.

I § 4 af ofvannämnda förordning stadgas bland annat:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för
det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum,
allmän bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet och för
egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af han -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 3

del, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten till riket
till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru
länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid för rättigheten att idka
dylik handel förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han vill
under hela månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten,
erlägga etthundra kronor, hvilken afgift skall, antingen för längre tid
på en gång eller för minst en månad i sänder, inbetalas till kronans
uppbördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig
uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt
å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra af
statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att kronans
uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter, som
skola ‘lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran om
behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseende å dylik
handel stadga.»

I en inom Första Kammaren af herr J. A. Sjölin väckt motion
n:o 7 samt i en inom Andra Kammaren af herr J. A. Sjö, med hvilken
herrar Ivar Månsson, J. Bengtsson, G. W. Svensson och Oskar Erickson
förklarat sig instämma, väckt motion n:o 98 föreslås »att Riksdagen
ville besluta, att den afgift, som skall erläggas af utländing eller i
utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det år, hvarför uppbörd
af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän bevillning erlagt,
skall, då han reser omkring i landet och för egen eller, såsom
utskickad, för annans räkning till inledande af handel, med eller utan
varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, att framdeles
från utlandet levereras, bestämmas till tvåhundra kronor för
hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott
en del deraf begagna sig af rättigheten.»

Till stöd härför har herr Sjölin, efter att hafva erinrat, hurusom
ett vid sistlidne lagtima riksdag väckt förslag af enahanda innehåll
som det af motionärerna nu framlagda ej bifallits, vidare anfört, att
sedan dess åtskilliga förhållanden egt rum, egnade att påkalla den
ifrågavarande afgiftens förhöjning, nemligen derutinnan, att vid sistlidne
urtima riksdag beslutats dels en omorganisation af vårt försvar,
dels afskrifning af de på viss jord hvilande grundskatter, dels ock
lindringar i rustnings- och roteringsskyldigheterna, hvarigenom nödvändiggjorts
betydligt ökade statsutgifter. Följaktligen måste nya
skatteobjekt, uppsökas; sålunda hade för innevarande år bestämts en

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

tilläggsbevillning med 30 procent och för nästa år vore en sådan
föreslagen till 100 procent, hvilken senare siffra helt visst komrae att
för en lång följd af år blifva effektiv. Då således inom landet boende
handlande m. fl. fått sig ålagd en fördubblad bevillning enligt andra
artikeln bevillningsstadgan till staten samt derjemte finge vidkännas
betydliga utgifter till kommunerna, från hvilka ifrågavarande handelsresande
voro befriade, ehuru de här i landet drefve en afsevärd rörelse
och i viss mån utöfvade konkurrens med i landet boende affärsmän,
syntes det motionären vara förenligt med billighet och rättvisa, att
förbemälde handelsresande finge betala en högre afgift än den, som nu
i det afseende! funnes bestämd.

Herr Sjö anför bland annat, att, då den af Kongl. Maj:t vid
innevarande riksdag för år 1894 föreslagna tilläggsbevillning .antagligen
komme att antagas och må hända efter den föreslagna tiden
förnyas, till följd af de ökade statsutgifter, som sista Riksdag sig
åtagit, hade det synts motionären billigt att, när högre beskattning
för landets egna inbyggare föresloges, äfven sådana personer, som
utländska handelsresande, hvilka inom vårt land efter medhafda profver
så väl i städerna, som på landsbygden utbjuda och försälja stora partier
af sina länders alster, borde få vidkännas eu ökad bevillning. En
jemförelse emellan dessa utländska handelsresande och våra inom
landet boende handlande utfölle sålunda, att, då de utländska handelsresande
ej hade några andra kostnader för sina vinstgifvande affärer
inom landet, än den lilla bevillning de nu finge vidkännas jemte resekostnader,
hade våra handlande deremot icke blott skatt till kommun
och stat, utan äfven derjemte utgifter för lokaler, kontor och magasiner
m. m. Huru och ifrån hvilka synpunkter man än såge denna fråga,
ansåge motionären det vara både rättvist och billigt, att ifrågavarande
handelsresande, af hvilka många afsatte varor inom Sverige för millioner
kronor, finge en ökad bevillning.

Rörande ifrågavarande beskattnings historia tillåter sig utskottet
att till en början meddela följande öfversigt.

I bevillningsförordningarna 1810—1830 omnämndes icke utländske
handlande, som efter prof försälja varor. Endast »judar och italienare,
som med särskilt tillstånd resa omkring landet och afyttra nipper
eller idka diversehandel», borde erlägga enligt 1810 års bevillningsstadga
25 rdr banko och enligt de följande 50 rdr banko.

I 1835 års bevillningsförordning hade stadgandet följande lydelse:

»Judar och utländingar, som resa omkring i landet och efter

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 5

eller utan medhafvande prof för egen räkning eller såsom utskickade
för andra utbjuda eller sluta handel om utländska varor eller eljest
drifva handel, erlägga minst 50 rdr banko, som betalas i gränsorten,
der de erhålla första respasset.»

I 1841 års bevillningsförordning dels förklarades, att * under
utländingar ej skulle förstås norrmän för handel med norska produkter,
dels uteslötos orden: »eller eljest drifva handel», hvarjemte bestämdes,
att erläggande af 50 rdr banko, betalda i gränsorten, berättigade
utländing att under tre månader med eller utan prof för
egen eller annans räkning utbjuda och sluta handel om varor; men
ville utländing längre tid dermed fortfara, skulle för hvarje Överskjutande
månad betalas 50 rdr banko, dock med rätt att vid utresan
återbekomma hvad efter denna beräkningsgrund för hel månad kunde
vara för mycket betaldt.

Detta stadgande bibehölls i 1845 års bevillningsstadga; och 1848
års bevillningsförordning gjorde häri icke någon ändring.

I 1851 års bevillningsförordning bestämdes bevillningen till 75
rdr banko för de tre första månaderna och 25 rdr banko för hvarje
Överskjutande månad.

1855 års bevillningsförordning nedsatte beloppet till respektive
37 rdr 24 sk. och 12 rdr 24 sk. banko, och 1858 års förordning till
respektive 50 rdr och 20 rdr rmt.

11861 års förordning höjdes beloppet till respektive 100 och 40 kronor.

Genom bevillningsförordningen af den 15 oktober 1880 utsträcktes
skyldigheten att utgöra enahanda bevillning äfven till infödda, men
här i riket icke mantalsskrifna handlande och handelsexpediter.

Med anledning af de derefter genom handelstraktaten den 30
december 1881 uppkomna förhållanden mellan de förenade rikena Sverige
och Norge samt Frankrike, aflät Kongl. Maj:t till 1882 års Riksdag
proposition om viss nedsättning uti ifrågavarande afgift. Den
förevarande ämne berörande art. 17 i nyssnämnda handelstraktat hade
följande tydelse:

»Franske handelsresande, som färdas inom de förenade rikena för
franska handelshus, skola der eg a att göra uppköp för sin industris
behof och upptaga beställningar, med eller utan prof, men icke till
försäljning kringföra varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å handelsresande
från de förenade rikena.

Franske handelsresande skola icke inom de förenade rikena vara
underkastade högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

som derstädes erlägges af infödde handelsresande af samma kategori.
En afgift till lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige
eller Norge drabbar franske handelsresande, må i Frankrike påläggas
svenske eller norske handelsresande.»

Genom en vid traktaten fogad särskild deklaration hade Kongl.
Maj:t derjemte förbundit sig att för 1882 års Riksdag framlägga förslag
i syfte att bestämma den särskilda yrkesafgiften för såväl utländska
som infödda inom riket icke mantalsskrifna handelsresande till halfva
beloppet af den afgift, som vore dem ålagd i Sverige; och aflät Kongl.
Maj:t till nämnda Riksdag proposition om dylik nedsättning uti ifrågavarande
bevillningsafgift. Under erinran, att fullständigt förslag till ny
bevillningsstadga snart komme att blifva föremål för Riksdagens pröfning
samt att det sålunda syntes mindre lämpligt att derförinnan vidtaga
någon förändring i nämnda stadga, afstyrkte utskottet bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, och blef utskottets hemställan jemväl bifallen
af Riksdagen.

I skatteregleringskomiténs den 13 december sistnämnda år afgifna
betänkande angående skatteförhållandena i riket föreslog komitén, under
framhållande, att förevarande form för affärers inledande och afslutande
under senare tider vunnit betydande utveckling och ofta antoge proportioner,
som ej stode i rimligt förhållande till de derför stadgade afgifter,
att nämnda bevillning måtte bestämmas till 200 kronor för första månaden
och 80 kronor för hvarje följande månad. Komiténs förslag
vann emellertid ej Kongl. Maj:ts bifall, utan upptog Kongl. Maj:t vid
1883 års riksdag å nyo sitt föregående år framstälda förslag om ifrågavarande
bevillningsafgifts nedsättande till dess halfva belopp, och erinrade
Kongl. Maj:t härvid, att franska regeringen, med anledning af
den utgång förslaget erhållit vid 1882 års riksdag, funnit sig föranlåten
att för svenska handelsresande, som uppehölle sig i Frankrike, bestämma
en särskild afgift, motsvarande den som i Sverige affordrades
franska handelsresande, samt att Kongl. Maj:t befarat, att den undantagsställning,
hvari svenska handelsresande i Frankrike sålunda blifvit
försatta i förhållande till andra nationer, skulle komma att utöfva ett
menligt inflytande på våra exportörers ställning på den franska marknaden,
så mycket mera ofördelaktigt, som Frankrike vore en af de
största afnämarne af våra förnämsta exportartiklar, trä och jern. I
bevillningsutskottets betänkande häröfver yttrade utskottet bland annat:

»Med fullt erkännande af den omtanke för den svenska utrikeshandeln,
som legat till grund för Kongl. Majrts förslag, vågar dock
utskottet betvifla, att ofvannämnda af Frankrikes regering vidtagna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 7

åtgärd kan innebära någon synnerlig fara för vår export till nämnda
land. Enligt hvad utskottet inhemtat, lära nemligen aftal rörande export
af trä och jern till Frankrike ytterst sällan om ens någonsin
afslutas genom handelsresande; utan sker detta antingen genom korrespondens
mellan exportören och affärsmän i afsättningsorterna eller
vid personliga besök i dessa orter af exportören eller sådana hans
ombud, som ej kunna falla under rubriken handelsresande. För vår
öfriga export till Frankrike torde ej heller något större antal handelsresande
användas.»

Under åberopande tillika, att erfarenheten visat, att den dåvarande
storleken af ifrågavarande afgift ingalunda afhölle utländska handelsresande
från att i stort antal besöka vårt land, ansåge utskottet samma
afgift åtminstone icke böra nedsättas; och blef utskottets tillstyrkan
om afgiftens bibehållande af båda kamrarne bifallen.

Genom Riksdagens år 1889 fattade beslut höjdes ifrågavarande
afgift till sitt nuvarande belopp, och erhöll förevarande stadgande sin
ofvan intagna lydelse.

Vid nästlidet års lagtima riksdag väcktes inom Första Kammaren
af herr H. Cavalli i förevarande ämne ett förslag, med hvilket det af
herrar Sjölin och Sjö nu framlagda är lika lydande. 1 sitt deröfver
afgifna betänkande har 1892 års bevillningsutskott, efter att hafva
erinrat, hurusom i konventionen af den 13 januari 1892 om delvis förlängning
af ofvanberörda handelstraktat bestämmelserna i art. 17 i
samma traktat förklarats skola oförändrade tills vidare vara gällande,
anfört, att utskottet med afseende derå att hänsynen särskilt till de
förenade rikenas förhållande till Frankrike föranledt Kongl. Maj:t att
vid olika tillfällen söka åstadkomma en nedsättning af ifrågavarande
bevillningsafgift, som, så vidt utskottet hade sig bekant, saknade motstycke
i de flesta öfriga länder, icke funne skäligt att ytterligare höja
ifrågavarande afgift, i synnerhet icke så kort tid efter förlängningen
af handelstraktat^ emellan de förenade rikena och Frankrike, äfvensom
att utskottet dessutom ansåge, att alltför kort tid förflutit sedan
afgiften senast höjdes, för att en stegring af densamma då åter skulle
företagas. Utskottet hemstälde fördenskull, att motionen ej måtte bifallas;
och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Till en början vill utskottet framhålla, att tydligt är, att, sedan i
ofvanberörda med Frankrike nu gällande konvention af den 13 januari

Bevillningsutskottets Betänkande N:0 5.

1892 bestämmelserna i art. 17 i förutnämnda handelstraktat af den 30
december 1881 förklarats skola oförändrade tills vidare bibehållas,
ifrågavarande med Frankrike träffade aftal lika litet nu som vid 1889
års riksdag kan anses utgöra hinder för afgiftens höjande. Med afseende
å frågan, hvilken inverkan en tilläfventyrs i Frankrike, till följd
af utaf oss företagen höjning af ifrågavarande bevillningsafgift, vidtagen
ökning af motsvarande svenska handelsresande i Frankrike pålagda afgift
skulle hafva på vår exporthandel med nämnda land, anser utskottet
hvad 1883 års Riksdags bevillningsutskott — på sätt ofvan nämnts —
yttrat rörande de olika sätt, hvarpå denna handel i allmänhet bedrifves,
fortfarande ega full giltighet. Då berörda handel sålunda i regel ej
förmedlas genom handelsresande, kan en höjning af den dessa pålagda
afgift alltså ej antagas medföra något synnerligt men för sagda exporthandel.

Om än ej officiella uppgifter föreligga för bedömande, i hvilken
omfattning handelsresande af ifrågavarande kategori bedrifvit affärer
inom vårt land, är det dock en känd sak, att dessa affärer äro särdeles
betydande. Sålunda har i ofvannämnda vid nästlidet års lagtima Riksdag
i förevarande ämne väckta motion meddelats, att det funnes, för
att anföra ett par exempel, om hvilka motionären erhållit fullt tillförlitlig
kännedom, en firma i Hamburg, som genom två handelsresande
försålde varor här i landet till ett värde af omkring 3,000,000 riksmark,
samt en firma i Köpenhamn, som genom högst två resande sålde
varor i Sverige till ett värde af omkring 2,000,000 kronor; och hade
i båda fallen försäljningen skett på en tid af några få månader.

I förhållande till den vinst, berörda slag af affärer kan antagas
tillföra dess utöfvare, samt i jemförelse med den allmänna bevillning
och öfriga afgifter, de inhemska näringsidkare, hvilka i lika stor utsträckning
drifva affärsverksamhet inom landet, hafva sig pålagda, lärer
ifrågavarande afgift ej kunna annat än anses väl låg. I betraktande
derjemte af det af motionärerna åberopade förhållande, att staten till
betäckande af de ökade utgifterna nödgats i form af tilläggsbevillning
af landets egna inbyggare upptaga förhöjd skatt, synes det ej obilligt,
att jemväl ifrågavarande svenske undersåtar och med dem i förevarande
hänseende likstälda utländingar få vidkännas en i någon mån ökad
beskattning.

Utskottet finner sig alltså böra tillstyrka, att en höjning af bevillningsafgiften
vidtages; men vill utskottet derjemte förorda, att i
sammanhang härmed ändring vidtages i nu gällande, för ifrågavarande
handelsresande ogynsamma bestämmelser angående tiden för afgiftens

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 5.

beräknande. Enligt ofvan intagna § 4 skall nemligen afgiften beräknas
efter kalendermånad. En följd häraf blir att, medan den handelsresande
af ifrågavarande kategori, som utöfvar handeln under en hel
kalendermånad, har att erlägga den stadgade minimiafgiften, nu utgörande
100 kronor, så nödgas den handelsresande, som idkar handeln
under ej längre tid, allenast denna tid infaller under två kalendermånader
— exempelvis sålunda den, som utöfvar handeln endast under
den sista dagen i en samt första dagen i nästföljande kalendermånad
— erlägga dubbel afgift eller 200 kronor.

Under förutsättning, att bevillningsbeloppet nu höjes, synes den
förmånen skäligen böra ifrågavarande bevillningsskyldige medgifvas,
att afgiften bestämmes skola utgå, i stället för efter kalendermånad,
efter hvarje tidsperiod af 30 på hvarandra följande dagar.

Hvad angår storleken af den ifrågasatta höjningen, anser utskottet
afgiften lämpligen böra bestämmas till 150 kronor, att utgå i enlighet
med bestämmelserna i här nedan intagna förslag.

Den inkomst, som kommit statsverket till godo genom ifrågavarande
bevillningsafgift, har i jemna hundratal kronor under femårsperioden
1887—1891 utgjort

år 1887
„ 1888
„ 1889
„ 1890
„ 1891

119.400 kronor

143.400 „

170,800 „

232.200 „

253.200 „

Enligt det i statskontoret upprättade generalsammandrag öfver
1892 års bevillningsafgifter för särskilda förmåner, och rättigheter har
ifrågavarande afgift under sistnämnda år uppgått till 228,300 kronor.
På grund af hvad anfördt blifvit, hemställer utskottet,

2:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Sjölins
och Sjös ifrågavarande motioner, måtte besluta, att
första stycket af § 4 i kongl. förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
den 2 december 1892 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte,
som icke för det år, hvarför uppbörd af bevillning
till svenska staten senast egt rum, allmän bevillning
erlagt, skall, då han reser omkring i landet
Bil/, till ltiksd. Frat. 18''J3. 5 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2

Bevillningsutskottets B»,tankande N:oÖ.

och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning.
till inledande af handel, med eller utan varuprof,
bjuder ut eller slutar handel om utländska varor
att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten
till riket till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna
skriftlig uppgift, huru länge han ämnar här
qvarstanna samt dervid för rättigheten att idka dylik
handel förskottsvis för hvarje tidsperiod af trettio på
hvarandra följande, från och med den dag anmälan
skett räknade dagar, ehvad han vill under hela denna
tid eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten,
erlägga etthundrafemtio kronor, hvilken afgift skall,
antingen för längre tid på en gång eller för minst
30 dagar i sänder, inbetalas till kronans uppbördsman
i stad inom det län, der han vid betalningstiden sig
uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften
vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga
reqvisitioner, böra af statskontoret Kongl.
Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att kronans
uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka
blanketter, som skola lyda k etthundrafemtio kronor hvardera,
böra innehålla erinran om behörigt iakttagande
af hvad gällande författningar i afseende å dylik handel
stadga.»

Stockholm den 7 mars 1893.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar Bokström, Collander, grefve H. E. G. Hamilton, friherre
von Schwerin och Beckman.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS1 BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.