Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1891:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

N:o 5.

Auk. till Riksd. kansli don 10 april 1891, kl. 8 o. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om dels framläggande af förslag till
inrättande af en frilager sinstitution, dels ock utredning af
frågan om inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 04, har herr M.
Dalin återupptagit en fråga, hvari Kong! Maj:t på grund af framställningar
från två af våra större handelsstäder redan tidigare aflåtit proposition.
För 1886 års Riksdag framlade nemligen, som bekant, Ivongl.
Maj:t förslag till förordning om allmänt frilager, d. v. s. rätt för egare
af tullpligtigt. gods att utan föregående tullbehandling intaga godset å
frilagersområde och der efter behag bearbeta, komplettera och ompacka
detsamma, likasom vore det befintligt utomlands. Anledningen
till de svenska affärsmännens initiativ i denna sak hade varit den ogynsamma
täflingskamp de hade att bestå mot under fördelaktigare vilkor
konkurrerande utländingar, i främsta rummet köpmännen i den danska
hufvudstaden, hvilka redan öfver hundra år haft »Kreditoplag», d. v. s.
rätt för handlande att, sedan tullpligtigt gods blifvit af tullkammaren
undersökt, intaga det i sitt magasin och deröfver fritt förfoga mot
säkerhet för tullens erläggande i händelse af varans användande för
inhemskt bruk — och sedan år 1863 frilager.

Efter åberopande af vissa delar utaf herr statsministerns yttrande
till statsrådsprotokollet vid beslutet om berörda propositions aflåtande,
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Ajd. 5 Käft. (N:o 5j. 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

samt under påpekande af de delar, hvari den svenska i r i h an dels i n rättningen
enligt Kong!. Maj:ts förslag skulle hafva skilt sig från det
danska frilagret, öfvergår motionären till bemötande utaf några af de
skal, hvilka vid 188G års riksdag synas hafva föranledt Andra Kammarens
afslag å den kong! propositionen. Såsom skäl för afslag hado
då inom kammaren ant.ydts, dels att genom frilagersinstitutionen endast
de stora städerna skulle vinna fördelar, men de öfriga få ökad svårighet
att uthärda i konkurrensen, dels ock att den nya institutionen
komme att uppmuntra importen af i synnerhet manufaktur- och korta
varor och derigenom undergräfva den inhemska industrien äfvensom
minska tullinkomsterna genom att medgifva möjligheten af ompackning
i lättare inlägg och emballage. Dessa skäl anser motionären
dock icke hållbara. Den täflan, som genom uppsättande af frilager
skulle åstadkommas, vore en täflan mellan svenskt och utländskt frilager
och ingalunda emellan våra större städers handlande och handelsidkarne
i de små stadssamhällena, hvilka senare tvärt om skulle
vinna förmånen att kunna vända sig ej blott till det utländska frilagret.
Hvad angår farhågan för en ökad införsel, så blefve importen densamma
vare sig den skedde från t. ex. Malmö eller från Köpenhamn.
Beläget på det ena stället eller på det andra, blefve frilagersområdet
att betrakta såsom liggande utom vårt tullområde, och å begge platserna
skulle naturligtvis varan komma att bearbetas, kompletteras och
ompackas, så att den passade för marknaden och bragte säljaren
största möjliga vinst, blott att denna vinst med nuvarande tullagsstiftning
stannar i utländingens fickor. Fullmägtige för Göteborgs handelsförening
hade också påpekat, hurusom Danmark (d. v. s. Köpenhamn)
ensamt af kolonial-, dryclces- och manufakturvaror kunnat till
Sverige under åren 1874—1878 årligen i medeltal införa en varumängd,
motsvarande ett värde af nära åtta millioner kronor, under det att
Sveriges handel på Danmark med dylika varor vore eu obetydlighet,
och att Norge under år 1880 exporterade främmande varor af alla
slag till ett sam man räkna dt värde af närmare tre millioner kronor,
deraf nära två millioner till Sverige. Ensamt kaffe, som danska köpmän
införskaffat till Sverige, uppginge för år 1888 till 2,207,000 kilogram
med ett värde af 3,570,000 kronor och för år 1889 enligt danska
uppgifter till 4,803,728 danska skålpund. Hvad slutligen beträffade
den befarade förlusten i tullinkomst i följd af minskning i taran vid
ompackningen, kunde lätt tullen höjas med ett procenttal, motsvarande
skilnaden mellan det tyngre och lättare emballaget.

Vidare hade af motståndarne till förslaget framhållits, att frilagers -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

inrättningen skulle komma att begagnas till upplag af utländsk spannmål
och kolonialvaror utöfver det verkliga behofvet, detta hvad spannmålen
beträffar till men för vårt jordbruk. Men — invänder motionären
— hvilken affärsman skulle väl vilja förskottera penningar och
betala upplagsafgift för en vara, af hvilken ej något verkligt behof
funnes? Spannmålen droge ju sin tull, så snart den från frilagret infördes
i landet, och. dessutom stode ju äfven i detta fall alltid det
utländska frilagret på hinsidan Öresund färdigt att under enahanda
vilkor, som tänkts skola gälla för ett svenskt frilager, förse oss med
hvad vi önskade. Skilnaden vore, som sagd!, blott den, att vinsten
på affären ej blefve svenskarnes utan utländingars, och att vår handelsbalans
ökades fåll vår nackdel.

Motionären påpekar vidare, huru som vår handelsbalans vis å vis
Danmark vore för oss allt annat än fördelaktig, oaktadt Danmark af
naturliga förhållanden är hänvisadt att hos oss uppträda såsom köpare
till vissa mycket betydande, för detsamma oumbärliga varuslag. Orsaken
till den för Danmark, detta oaktadt, likväl gynsammare handelsbalansen
vore förnämligast att söka deri, att danska köpmän lyckats
ställa sig såsom mellanhänder mellan vårt land och produktionsplatserna
med afseende på indiska och transatlantiska alster. Sonm prof på hvad
Köpenhamn af importeradt gods år 1888 reexporterade till oss uppräknar
motionären en mängd olika varuslag: anis, apelsiner, arrak,
bijouterivaror, bomull (3 gånger mera än Hamburg), bly, cacao, citroner,
dadlar, etuis, fikon, frö (en million kronor mest amerikanskt och
schlesiskt klöfverfrö), färger, färgträ, galanterivaror (mest franska och
tyska), gummi, hattfoder, ingefära, kaffe, kanel, kardemumma, kastanier,
kautschuk, kaviar, konserver, korinter, korkbark, mandel, metaller (oarbetade),
muskot, mysk, natron, oliver, fossila oljor och fotogén, peppar,
plymer, rom, russin, rör (bambu- och rotting), saffran, salmiak, salpeter,
salt, silke, soja, solfjädrar, svafvel, svamp (sug-), té, tenn, tobak, vadd,
vanilj, vindrufvor, vin (V2 million kronor), vitriol, sidenband, hel- och
halfsidenväfnader (en million kronor). Denna för oss ofördelaktiga handelsställning
kommer nu, efter motionärens uppfattning, att än ytterligare
förvärras genom inrättandet af en frihamn i Köpenhamn. Derför borde
jemväl från vår sida något göras för att neutralisera verkningarna af
denna ökade merkantila makt, som vi hafva alldeles invid vår gräns, och
för att bevara vårt handelspolitiska oberoende. Sådant skulle lämpligast
vinnas derigenom, att vi äfven sjelfva i Öresund inrättade en frihamn,
som under statens hägn och med. dess bistånd och med det väldiga
uppland, som den skandinaviska halfön utgjorde, borde hafva utsigter

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

att icke utan framgång kunna täfla med Köpenhamn om rolen som
skaffare och förläggare i första hand, åtminstone för vårt land.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen i skrifvelse till
Kong]. Maj:t ville anhålla såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag,
som (med hänsyn till Köpenhamns snart inträdande frihamnsrätt) om
utredning af frågan om och behofvet och förmånen af inrättande af
en svensk frihamn vid Öresund.

Utan att inlåta sig på frågan, hvem det är som slutligen betalar
tullen, torde man kunna säga att densamma endast bör drabba sådana
artiklar, som inom landet konsumeras, och bör uttagas så nära konsumtionstiden
som möjligt. Dessa tvenne grundsatser hafva redan
blifvit i vårt land erkända genom vissa importörerna medgifna rättigheter.
En sådan är rätten att vid reexport erhålla restitution af den
erlagda tullafgiften, äfvensom rättigheterna att få upplägga det importerade
godset å vare sig nederlag eller transitupplag, samt slutligen
tillåtelsen att i städerna Malmö, Landskrona och Helsingborg få inrätta
frilager för proviantering af fartyg i Öresund. Rätten till nederlag,
som hos oss leder sina anor från 1600-talet, innebär tillåtelse för egare
af från utrikes ort infördt, tullpligtigt gods att, emot särskild afgift
till kronan, sådant gods efter verkstäld undersökning under eget och
tullverkets lås upplägga, utan att för detsamma betala tull, innan det
till inhemsk förbrukning uttages, äfvensom att godset till utrikes ort
åter utföra. Enligt tullstadgan får nederlag upprättas i alla stapelstäder,
hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes
inrättad, och undantag för varor, som få å nederlag uppläggas, är allenast
stadgadt för bränvin och sprit af säd eller potatis, genever deruti
inbegripen, äfvensom sprängämnen. Rättigheten att hafva transitupplag
är vida yngre än nederlagsrätten och medgafs först år 1854.. Denna
rättighet innefattar- medgifvande att få emot särskild afgift till kronan
i vissa stapelstäder för viss tid upplägga utländska varor under tullverkets
lås, utan att dessa varor äro underkastade undersökning från
tullverkets sida. Från transitupplaget kunna varorna direkte förtullas,
förflyttas till annan stads transitupplag, uppläggas å nederlag eller åter
utföras. Transitupplagsrätten, som enligt tullstadgan endast är medgifven
några uppräknade städer, men dock kan utsträckas till alla de
städer, der nederlag får upprättas, får emellertid endast åtnjutas för
sådant gods, som inkommer i kärl eller omslag, eller hvad i allmänhet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

benämnes styckegods, hvarjemte bränvin, sprit och sprängämnen få lika
litet uppläggas å transitupplag som å nederlag.

Ehuruväl dessa importrörelsen lemnade medgifvanden måste erkännas
vara ganska betydande, kunna de dock, i betraktande af de vida
större fördelar, som i våra grannländer äro denna handelsgren inrymda,
långt ifrån anses vara tillfyllestgörande.

Möjligheten att vinna tullrestitution är numera hos oss temligen
vidsträckt och har tydligen tillkommit på grund af önskan att i någon
mån bereda våra industriidkare de förmåner, de genom allmänt frilager
skulle kunnat erhålla. Men de stadganden, som reglera vilkoren för
en dylik restitution, äro tyvärr och hafva af naturliga skäl måst blifva
i viss mån godtyckliga och sväfvande, ganska tryckande och hämmande
för vissa produktionsgrenar,"samtidigt som de äro ganska liberala
mot andra, och hafva också i följd häraf visat sig ledande till fyrfaldiga
orättvisor i tillämpningen. Så t. ex. beviljas, enligt mom. 1 af
§ 9 i underrättelserna till gällande tulltaxa, under vissa vilkor vid
utförsel sjöledes från stapelstad af särskildt uppräknade, af utländska
råämnen inrikes tillverkade varor restitution af tull med len med bestämdt
angifvet belopp för hvarje vigt eller rymdenhet af exportvaran. Detta
belopp är en gång för alla faststäldt af lagstiftaren och gäller sålunda
för hvarje vara af det • ifrågavarande slaget, oberoende af vexlande
proportion emellan råämnena. Här fordras emellertid att samtliga vid
exportvarans framställning använda råmaterialier äro utländska varor,
för hvilka full införseltull blifvit erlagd; sålunda medgifves restitution
hvarken då något af berörda råämnen är af svenskt ursprung, ej heller
om i exportvaran ingår utländskt råämne af beskaffenhet att icke vara
införseltull underkastadt.

Emellertid innehåller samma § mom. 5 ett mera allmänt hållet
stadgande, enligt hvilket restitution kan beviljas äfven för produkt
som delvis består af utländskt tullpligtigt, delvis af inländskt eller
icke tullpligtigt utländskt råämne; men restitutionsförmånen är här icke
lemnad exportören såsom någon hans lagliga rättighet utan göres för
hvarje särskildt fall beroende af generaltullstyrelsens särskilda pröfning.
Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma åter
utföra, antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke tullpligtigt
utländskt råämne till produkt som i mom. 1 omförmäles eller ock
bearbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne till annan produkt,
än de förut i paragrafen omförmälda, kan, såvidt generaltullstyrelsen
finner tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas, vid införseln erlagd tu 11-afgift återfås, derest åtskilliga i momentet uppräknade närmare före -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

skrifter iakttagas. Den, som af denna förmån vill komma i åtnjutande
skall derom hos generaltullstyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift
bland annat om den varas beskaffenhet, som för vidare bearbetning
skall till riket införas, hvarefter generaltullstyrelsen bestämmer
så väl den grund, efter hvilken restitution får åtnjutas, dervid hänsyn
jemväl må tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust
som ock den minsta qvantitet, som får till utförsel angifvas.
Bland de föreskrifter, hvilka den som vill åtnjuta restitution
har att iakttaga, märkes vidare att vid förtullningsinlagan afsigten med
införsel skall angifvas, att återutförseln eger rum samt restitutionen
sökes inom ett år från varans införsel samt att varuegaren ställer sig
till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, hvilka generaltullstyrelsen
eger meddela, till förekommande åf missbruk äfvensom att han godtgör
alla de i och för restitutionsförmånens åtnjutande uppkommande
kostnader. Härförutom måste importören underkasta sig åtskilliga i
paragrafen närmare angifna formaliteter för att styrka det yilkoren för
erhållande af restitution blifvit uppfylda, till kontrollering hvaraf tullförvaltningen
derjemte eger vidtaga erforderliga undersökningar. Af
det anförda framgår den allmänna tendensen i vår tullagstiftning att
medgifva restitution för alla varor, som reexporteras. Denna tendens
lider dock eu mycket känbar inskränkning genom det för restitutionen
föreskrifna vilkoret att generaltullstyrelsen skall finna tillförlitlig kontroll
kunna åstadkommas. År, enligt styrelsens åsigt, kontroll omöjlig,
skall restitution vägras. Då det nu gifves fall, der tillförlitlig kontroll
endast med största svårighet eller ock alldeles icke kan erhållas, blifva
således vissa industrigrenar redan härigenom uteslutna från den medgifna
förmånen. Men ännu flera hinder resa sig ofta i praktiken för
reexportören mot hans sträfva!! att komma i verkligt åtnjutande af den
honom principielt tillämnade förmånen. Generaltullstyrelsen skall i
hvarje särskilt fall bestämma den grund, efter hvilken restitutionen får
åtnjutas. Hur samvetsgrant än bemälda embetsverk söker fullgöra sitt
åliggande i detta afseende, torde det dock vara synnerligen svårt att
en gång för alla bestämma en grund för restitutionens erhållande. Det
torde icke kunna undvikas, att styrelsens beslut härutinnan blifver till
nackdel antingen för statsverket, som i sådant fall får utgifva större
belopp i restitution än det erhållit i tull, eller för varuegaren, hvilken
då icke återbekommer allt hvad han i tull utgifvit. Ännu svårare
blifver generaltullstyrelsens åliggande derigenom att hänsyn jemväl
skall tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust.
Att i detta afseende uppställa regler, som blifva fullt rättvisa, torde

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

vara hardt när omöjligt. Härutöfver är att märka det varuegaren, hur
fullständig restitution honom än medgifves, icke erhåller någon ersättning
hvarken för ränteförlusten å tullafgifter under tillverkningstiden
ej heller för den tidsförlust, som honom åsamkas genom alla för kontrollen
nödvändiga undersökningar. I stället är han nödsakad att vidkännas
alla de kostnader, som för dessa undersökningar erfordras, kostnader,
som om kontrollen skall vara verksam, säkerligen icke blifva
obetydliga.

Genom medgifvande! af restitution har man således icke lyckats
skaffa tillverkaren eu tillfyllestgörande godtgörelse för den tull han en
gång nödgats erlägga.

Bland öfriga importörerna inrymda förmåner är nederlagsrätten
onekligen den vigtigaste.

För det med densamma afsedda ändamålet äro ock de friheter,
som genom denna rätt blifvit medgifna, fullt tillräckliga. Det gods,

som blifvit å nederlag upplagdt kan der qvarligga under en tid af fem

år, och godsegaren kan under den tiden med blott iakttagande af att

han icke får uttaga mindre än helt kolly, antingen åter utföra godset,

utan att hafva behöft erlägga någon tull, eller ock efter förtullning,
använda det för den inhemska konsumtionen. Han är derjemte under
nederlagstiden berättigad att dels efter tillsägelse hos tullförvaltningen
efterse och vårda sitt nederlagsgods samt taga prof deraf i lämpliga
små qvantiteter, dels ock efter särskild pröfning af tullförvaltningen
verkställa ompackningar och aftappningar af nederlagsgodset i de händelser,
då till följd af emballagers eller kärls bristfällighet fara uppstår,
att varorna under fortsatt magasinering eller tillämnad transport kunna
skadas eller förstöras, hvarjemte tullförvaltningen kan, derest till följd
af särskilda omständigheter omflyttning i olika antal kolly är af nöden,
dertill lemna tillåtelse, hvarom dock generaltullstyrelsen ofördröjligen
skall underrättas. Härtill kommer att nederlagsgodset kan efter anmälan
hos tullförvaltningen till annan öfverlåtas eller förpantas samt
till annat nederlag förflyttas, äfvensom att godsegaren, sedan godset
blifvit till förtullning angifvet, åtnjuter visst anstånd med tullens erläggande.
Men allt. detta oaktadt är den befattning varuegaren sålunda
kan taga med nederlagsgodset ganska inskränkt. Han är förhindrad
att företaga sådana ompackningar af godset, som göra detsamma lättast
säljbart. Hela den mellanhandel emellan utländska producenter och
konsumenter, som består i att af de förra inköpa en viss vara i stora
qvantiteter och emballage!’ och sedermera fördela densamma i mindre
kolly, hvilka för småhandlandena äro lämpligare, kan faktiskt icke idkas

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

af våra importörer utan att de underkasta sin import förtullning. De
komma härigenom i ett afgjordt sämre läge än deras utländska konkurrenter,
som äro befriade från all tullbehandling i sitt eget land.
Ännu mindre gifver nederlagsrätt^ våra industriidkare tillfälle att upptaga
konkurrensen med utländingarna i den verksamhet dessa idka
genom att från andra länder hemta råmaterial, som de utan att för
detsamma betala tull kunna inom sitt eget land bearbeta för att åter
utföra. De liufvudsakligaste fördelarna af nederlagsrätten äro sålunda
allenast att varuegaren kan antingen reexportera varan i samma skick
som den infördes eller ock låta den qvarligga å nederlaget, till dess
att han behöfver den för den inhemska konsumtionen, hvarigenom han
undviker ränteförlust å för tidigt erlagd tullafgift.

Transitupplagsrätten är ännu inskränktare. Varuegaren är visserligen
befriad från varans undersökning ifrån tullverkets sida, innan densamma
å transitupplaget magasineras, men för öfrigt äro honom medgifna
rättigheter i allmänhet mera inskränkta än den persons, som har
gods å nederlag. Så får egarc af gods å transitupplag icke efterse
infördt kollys innehåll eller deraf taga prof, förr än sådant kolly blifvit
till förtullning eller nederlag angifvit. Alla de anmärkningar, som
riktats emot nederlagsrätten kunna sålunda i vida högre grad framställas
emot rätten till transitupplag.

Hvad slutligen beträffar den frilagersrätt, som sedan 1874 finnes i
vårt land, är den så inskränkt att den ej kunnat erhålla någon större
betydelse. Förbehållen allenast tre städer och gällande endast för de
varor, som behöfvas för proviantering af fartyg, är denna rättighet
naturligtvis af ringa omfång, men har här icke bort lemnas oanmärkt.

En utsträckning uti dessa i vårt land sålunda redan medgifna friheter
i fråga om tullbehandlingen skulle lemnaS genom upprättande af
frilager i detta ords vidsträcktare betydelse. Till ett sådant frilager
skulle varor, utan att tull för dem erlades, kunna införas, der uppläggas
och på allt sätt behandlas som om de befunne sig utom landet.

För att bereda vår handelsverld denna synnerligen värdefulla lättnad,
framlade Kong!. Maj:t, såsom ofvan nämnts, uti en till 1886 års
Riksdag aflåten proposition förslag till förordning angående allmänt frilager,
som detsamma skulle benämnas till skilnad från ofvanberörda
i vårt land redan befintliga frilager. Frågan om införande af detta
tulluppslag hade väckts först af fullmägtige för handelsföreningen i
Göteborg, hvilka i underdånig ansökning af den 1 maj 1882 anliöllo
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder ledande dertill, att frilager i

Bevillningsutslcottets Betänkande N:o 5.

hufvudsaklig öfverensstämmelse med den danska institutionen af samma
art blefve. i Sverige medgifvet. Till stöd härför anförde fullmägtige
hufvudsakligen, att det numera, då genom de lättade kommunikationerna
handeln emellan de skandinaviska länderna kunde antagas utveckla sig
till stor betydelse, mer än hittills erfordrades, att Sverige i afseende
pa sina tullförhållanden icke befunne sig i sämre ställning än Norge
och Danmark; att så likväl för närvarande vore förhållandet, enär handel
pa utlandet med importerade varor från de här befintliga nederlag
och transitupplag i de flesta fall vore en omöjlighet till följd dels af
de afgifter, som för upplagens begagnande måste erläggas, och dels i
synnerhet deraf, att varuegarens fria dispositionsrätt öfver en på dessa
upplag liggande vara vore inskränkt genom flere föreskrifter, hvilka
hindrade sönderdelning i smärre kollyn, proftagning, bearbetande af
varorna och dylikt som för handeln, åtminstone med en stor del artiklar
vore oundgängligen nödigt, hvaremot Danmarks och Norges kreditupplagsinstitution
och. särskildt kreditupplaget i Köpenhamn, kompletteradt
af frilagersinstitutionen och rätten till det så kallade »utvidede
kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag — särskildt manufakturvaror
och i mindre qvantiteter än å de allmänna kreditupplagen få
intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar och lättnader i fråga
om handeln med importeradt gods.

Sedan äfven stadsfullmäktige i Malmö den 9 september 1882 gjort
underdånig framställning i enahanda syfte, uppdrog Kongl. Maj:t den
27 oktober 1882 åt en komité att verkställa den utredning och uppgöra
de förslag som erfordrades för införandet i den svenska tullagstiftningen
af den sålunda ifrågasatta frilagersinstitutionen. Denna komité afgaf
i augusti månad 1884 förslag till förordning angående frilager, dervid
komitén förmälde sig visserligen i hufvudsakliga delar hafva tagit till
förebild de bestämmelser, som för denna institution vore gällande i
våra grannländer Norge och Danmark, men likväl ansett sig böra i
vissa delar icke oväsentligt afvika från föreskrifterna i nämnda länder.
Så skiljde sig den af komitén föreslagna frilager sinrättningen ganska
väsentligt från det danska frilagret, derutinnan, att det svenska tullverket
icke belastades med anskaffande och underhåll af lokalerna,
hvilket komitén föreslog skulle öfverlemnas åt kommunen eller enskilde.
Denna omständighet ansåg komitén komma att medföra den beaktansvärda
fördel, att det svenska frilagret lättare än det danska kunde
komma att erhålla det större omfång och de öfriga fördelar, som närmast
motsvarades af begreppet frihamn.

Öfver komiténs förslag hördes såväl kommerskollegium som geBih.
till Rihä. Prat. 1891. 5 Sami 1 Afä. 5 Käft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

neraltullstyrelsen. I det af dessa myndigheter gemensamt afgifna
utlåtande förklarade de sig, lika med komitén, anse, att den ifrågasatta
institutionen skulle komma att medföra väsentliga fördelar ej
blott för handeln på utlandet, utan jemväl för den handel, som hade
till syfte att inom landet afsätta utlandets produkter. Genom det fria
förfogande öfver godset, som tillkomme frilagershafvaren, samt genom
rättigheten att å frilagret jemväl införa inländska eller utländska, redan
förtullade varor — hvilka dock naturligtvis vid derefter skeende utförsel
från frilagret måste behandlas såsom utländskt oförtulladt gods
— blefve godsegaren i tillfälle icke blott att ompacka godset huru han
behagade, utan ock att efter behag bearbeta eller komplettera detsamma.
Han kunde sålunda exempelvis af utländska väfnader förfärdiga kläder
med begagnande, om han så önskade, af svenska symaterialier, af utländsk
råtobak fabricera cigarrer o. s. v. Klart vore dock att i följd
deraf, att tullsatsen å det färdiga fabrikatet i allmänhet vore vida högre
än å råvaran eller den halffärdig^ produkten, ett dylikt bearbetande af
en råvara eller ett halffärdigt fabrikat endast kunde med fördel ifrågakomma,
när det färdiga fabrikatet vore afsedt att afyttras till utlandet.
Äfven för utförseln af sådana varor, som ej å frilagret underginge någon
ompackning eller bearbetning, medförde frilagersinstitutionen eu
lättnad derutinnan, att någon undersökning af varorna hvarken vid införseln
eller utförseln ifrågakomme. Icke mindre afsevärda vore fördelarne
af frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Betydande
grenar af denna handel vore nemligen uteslutna från möjligheten att i
någon betydligare mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet
med handeln med de flesta manufakturvaror och i afl synnerhet med
handeln med väfnader. Då en handlande med dylika varor ständigt
måste hafva till hands att för sina lumder förevisas varor af afla de
olika modeller eller mönster, med hvilka han handlade, men han vanligtvis
ej kunde hålla något större lager af hvarje särskildt mönster,
vore det klart att han ej kunde draga någon synnerlig fördel åt nederlaget,
från hvilket han ej finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan
att han i regeln måste hafva hela sitt varulager förvaradt under sitt
eget lås, hvarigenom han också lättare blefve i tillfälle att egna dylika
mera ömtåliga varor nödig tillsyn och vård. Också begagnades i Stockholm,
enligt hvad embetsverken inhemtat, nederlagsrätt endast i undantagsfall
af dem, som handlade med manufakturvaror. Infördes åter
frilagersinstitutionen, kunde köpmannen inskränka sig till att i sin handelsbod
tillhandahålla prof å de artiklar, han hölle till salu, samt upplägga
den väsentligaste delen af sitt lager å frilagret, hvarifrån han

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

kunde’ gorå uttagningar i mån af kundernas reqvisitioner samt i de af
dem önskade qvantiteter.

Med afseende på de väsentliga fördelar den ifrågavarande institutionen,
hvilken icke komme att föranleda någon kostnad för statsverket,
skulle komma att medföra för den svenska handeln, tillstyrkte derför
embetsverken, att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit, i den svenska tullagstiftningen införas.

I det af herr statsministern derefter afgifna yttrande till statsrådsprotokollet
vid beslutet om den kongl. propositionens aflåtande anförde
denne bland annat hurusom af komiténs förslag till förordning angående
frilager framginge, att komitén tänkt sig hufvudgrunderna för denna
institution sådana, att frilager skulle, efter tillstånd af generaltullstyrelsen,
få inrättas uti eller i närheten af stapelstad, dervid statens kostnad
för bevakning, bokföring och expedition skulle betalas af frilagrets
egare, samt att på frilagret skulle få intagas så väl tullpligtigt gods
af hvad slag det vara må, som alla slag tullfritt och förtulladt gods,
dock att från frilager skulle vara uteslutet sådant gods, som kunde
medföra eldfara eller annan skada eller olägenhet för frilagret, samt
att för en gång förtulladt gods, som intagits å frilager, skulle vid uttagningen
ånyo erläggas tull, såsom vore det från utlandet direkt intaget.
Statsverkets trygghet att utfå behöriga tullafgifter skulle enligt
förslaget tillgodoses derigenom, att tulltjenstemännen skulle ega tillträde
till frilagrets särskilda afdelningar, samt att detsamma skulle vara
försedt med vaktrum, som måste passeras af hvar och en, som lemnar
frilagret; att i vaktrummet vederbörande tulltjensteman skulle eg a att
å den utgående låta verkställa kroppsvisitation, utan att vara underkastad
påföljd i händelse underslef befunnes icke hafva egt rum, såsom
följd hvaraf tillträde till frilager skulle vara förbjudet för qvinnor;
äfvensom att öfverträdelse!’ af förordningen blifvit belagda med ganska
drygt ansvar.

Beträffande förslaget i öfrigt ville herr statsministern särskildt fästa
uppmärksamheten derpå, att då enligt förslaget statens kostnad för
bevakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret skulle
betalas af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål begagnas,
skulle för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af
generaltullstyrelsen godkändes, någon kostnad i följd af den nya inrättningens
införande icke komme att drabba statsverket. Vidare ville
herr statsministern framhålla, att varorna så väl vid intagandet å och
uttagandet från frilagret, som under den tid, de derstädes vore upplagda,
stode under oafbruten bevakning af tulltjensteman, hvadan staten

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

icke hade att befara någon förlust genom egarens insolvens och faran
för indirekta förluster genom underslef, smuggling o. s. v. icke vore
större än den vore vid all varuinförsel från utlandet.

Om förenämnda kongl. proposition detta oaktadt icke blef af Riksdagens
båda kamrar antaget, anser utskottet anledningen härtill sannolikt
snarast vara att söka deri, att man inom den ena kammaren ännu
icke hunnit fullt beakta och uppskatta de stora fördelar som antagandet
af ett dylikt förslag skulle innebära.

I allt hufvudsakligt torde dessa fördelar redan vara framhållna i
den redogörelse utskottet här ofvan lemnat för den särdeles fullständiga
och mångsidiga belysning saken redan vunnit inom handelsföreningarne
i Göteborg och Malmö, inom den kongl. komitén, hos kommerskollegium
och generaltullstyrelsen och slutligen i statsrådet.

Såsom förut påpekats innebär förslaget heller icke någon afvikelse
från de principer som redan äro gällande i vår tullagstiftning. Statsmagterna
hafva deri fullt erkänt, att tull icke bör drabba den i exportändamål
införda varan, vare sig den är afsedd att exporteras i samma
tillstånd som den införts eller i mera förädlad form. Detta erkännande
ligger till grund för alla ofvan omnämnda, importörerne redan lemnade
medgifvanden. Men det har ock visats att dessa medgifvanden icke
kunna anses vara tillfyllestgörande. Det är först genom tillåtelse att
upprätta allmänt frilager, som det mål uppnås, hvilket af lagstiftaren
åsyftats. Till ett allmänt frilager kan producenten införa hvilka varor
han för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas
erlägga tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan,
från alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes
i den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af en dylik undersökning
blifver en följd äfvensom slutligen från all förlust af ränta å
erlagd tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom en origtigt beräknad
grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel utan
kan, fri från alla på konstlad! sätt åvägabragta produktionskostnader,
beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma
grunder som hans utländske konkurrent.

Å andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög
restitution till exportören utgifva mera än denne såsom importör förut
erlagt i tull. Hav man som nu skett en gång erkänt principen, synes
man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga och
verksamma konseqvens.

En fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma vilkor,
som en fabrik med frilagsrätt nemligen fabriken i Karlshamn för rening

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

af utländskt råbränvin. Det är allmänt kändt att denna fabrik icke
skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande afseende
erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta institution
borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas för
export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation, tillverkning
af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar,
fabrikation af tvål, parfymer, chokolad, cigarrer m. in. Hit höra särskilt
ett slags industrier, som borde vara föremål för ett synnerligen
varmt nationelt- intresse, men som under nuvarande förhållande synas
hafva svårighet att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning
af landets egna naturalster, med tillhjelp af en eller annan utländsk
produkt. En sådan industri är t. ex. den som består i förädlingen
af våra vilda bär. Man må icke tro att denna industri, hvilken
här valts såsom exempel, blott är af ringa betydelse eller rör sig med
föga beaktansvärda siffror. Våra skogsbär utföras numera till Tyskland
i hela ångbåtslaster; enligt hvad statistiken gifver vid handen exporterades
af friska frukter och bär under år 1887 633,152 kilogram, år
1888 1,255,086 kilogram och år 1889, 1,182,447 kilogram. Största
delen häraf har naturligtvis utförts till utländska fabriker, hvarest dessa
frukter och bär förvandlats till sylter, safter och viner. För våra egna
landsmän är drifvandet af denna industri i stort i det närmaste omöjliggjord,
enär för densamma behöfves socker, för hvars höga tull restitution
väl kan erhållas, men endast under ofvan angifna, produktionen
fördyrande och ytterst försvårande vilkor. Denna industri skulle säkerligen
eljest kunna i ganska stor utsträckning drifvas i vårt land och
den nationalrikedom vi ega uti våra vilda bär skulle, om berörda hinder
aflägsnades, i vida rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera
exempel kunde här anföras på dylik industriel verksamhet, genom hvars
underlättande på angifna sätt bättre afsättning för inhemska produkter
skulle erhållas.

Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven
den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel, och detta
ej blott för sin exportaffär på utlandet utan äfven för varuomsättningen
i eget land, der den nu har att möta eu fördelaktigare stäld utländsk
konkurrens. Såsom förut påpekats kan man icke inom det svenska
nederlaget ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för
varans bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel,
som består uti att importera en vara i större emballager, fördela densamma
i mindre kollys och derpå afyttra Men till minuthandlande, kan
derför icke hos oss idkas utan att importören underkastar sig att först

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

betala tull för det i de större emballagen, importerade godset. Med
begagnande af det danska frilagret kan den danske köpmannen med
fördel drifva denna handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären
anmärkt, förklaringen till att en stor del af våra kolonialvaror
går öfver Danmark. Genom inrättandet af allmänt frilager jemväl i
Sverige skulle man möjliggöra för våra handlande att med hopp om
framgång upptaga konkurrensen med Köpenhamns affärsmän och såmedelst
tillförsäkra våra landsmän den handelsvinst, som för närvarande
stannar hos utländingen.

Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager åstadkommes
medför naturligen äfven utvidgad sjöfart, och har derigenom
betydelse äfven för de handlande, som icke sj elfva begagna sig af frilagret.
Eu ökning i de reguliera transportförbindelserna, har öfverallt
visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen.
Och bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskildt med något
mera aflägsna länder, är en brist hvaröfver såväl våra exportörer som
importörer för närvararande klaga. Alltför länge åtnöjde sig vårt land
med att nästan icke hafva egna fasta ångbåtskommunikationer annat än
med Lubeck och Köpenhamn, öfverlemnande åt den hanseatiska frihamnen
och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra
länder behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.

En annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller
stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de
i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras
egare försäljas eller pantsättas, utan att dessförinnan undergå åtskilliga
åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande
åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig.
I attester från frilagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet
och beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att
tillhandahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste
och beqvämaste formen för en varas försäljning eller förpantning, en
form som, hos oss genom »magasinsbolngen» knappast mer än inledd,
i England genom de så kallade Warrants vunnit en oerhörd utsträckning.

De stora fördelar som sålunda genom inrättande af allmänt frilager
skulle beredas såväl industri som handel, skulle eldigt Kongl. Majits
förslag vid 1886 års riksdag icke tillskynda statsverket några kostnader
och någon dylik anledning kunde derför icke åberopas för afslag å
den kongl. propositionen. De skäl, som härför anfördes, finner utskottet.
icke ega den betydelse, som då synes hafva tillmätts desamma
och hafva till största delen blifvit af motionären bemötta.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Mot hvad motionären i berörda afseende anfört vill utskottet allenast
erinra, det hans förslag att för undvikande af förlust i tullinkomsten
i följd af minskning af taran vid ompackningen höja tullen med
ett motsvarande procenttal, vid tillämpningen torde komma att möta
betydande svårigheter. Men då, såsom statsministern år 1886 anmärkt,
föreskrifterna om att vid förtullningen afdrag ej får göras för emballaget
äro lemnade, icke för att öka tullen å de ifrågavarande artiklarne
utan allenast för att underlätta deras tullbehandling, synes intet vara
att anmärka emot att varuegaren beredes tillfälle att inom frilagret
med varorna vidtaga en åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet företaga
före varornas införsel. Då den minskning i tullafgifter som härigenom
skulle uppstå ur fiskalisk synpunkt dessutom är jemförelsevis
obetydlig, och de som begagna sig af utländskt frilager alltid kunna
undandraga staten denna inkomst, synes detta skäl mot inrättande af
allmänt frilager icke ega synnerlig vigt.

En annan anmärkning som vid 1886 års riksdag framstäldes emot
det kongl. förslaget var att någon större affärsverksamhet af detta
slag icke vore att förvänta inom vårt land. Det är visserligen sant,
att vi redan låtit en dyrbar tid gå oss ur händerna och att våra grannar
väl begagnat sig deraf och bemägtigat sig ifrågavarande handel.
Men det är att märka, att nu föreliggande fråga väckts till lif genom
framställningar från två af våra större handelsstäder. Det är således
anledning att antaga, att affärsmännen i dessa städer skola begagna
sig af den gifna tillåtelsen och såmedelst möta en konkurrens, hvilken,
såsom motionären påpekat, blifver så mycket svårare att motstå, då
Köpenhamn erhåller en frihamn, från hvilken berörda affärsverksamhet
kan drifvas i ännu större utsträckning än hittills. Härtill kommer en
annan omständighet, som manar att fortast möjligt lemna det sökta
medgifvande! Snart skall Nord-Ostersjökanalen öppnas för trafik och
Östersjöhandeln kommer dermed säkerligen att beträda helt nya vägar.
Det är vigtigt att den svenska köpmannen då kan begagna sig af denna
omhvälfning och taga sin andel uti ifrågavarande handel, som eljest
kommer att allt fortfarande förblifva i utländingarnes händer. Denna
sida af frågan är synnerligen beaktansvärd och påkallar densammas
snara afgörande.

Emot frilagersinstitutionens införande gjordes vid 1886 års riksdag
vidare den invändning att man skulle hafva svårt för att förebygga
smuggling från ett frilager. En sådan erfarenhet har dock icke gjorts
i andra länder och det torde derför icke finnas någon anledning att
antaga det denna olägenhet skulle visa sig här. De försigtighetsmått

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 5.

som i detta afseende stadgades i den föreslagna förordningen, synas
utskottet ock hafva varit fullt betryggande, isynnerhet som den föreslagna
förordningen jemväl innehöll att frilagershafvare skulle, om han
om smugglingen egt vetskap, hafva för alltid förverkat rätt att af
frilagret sig begagna samt vara skyldig att genast utrymma sitt lager.

En anmärkning, som deremot med mera fog gjordes emot det
kongl. förslaget, var att detsamma utan inskränkning tillät uppläggande
af bränvin och sprit å frilager, oaktadt dessa varor ej få
läggas å nederlag. Förbudet häremot är tydligen lemnadt dels för att
förebygga spekulation med utländskt bränvin å den inhemska marknaden
dels ock till följd deraf att utan dylikt förbud, importören af utländskt
bränvin skulle gynnas framför producenten af den inhemska varan, i
det den senare måste betala sin skatt förskottsvis, men den förre först
då han ville sälja varan för konsumtion. Då de skäl, som sålunda tala
för att bränvin icke få uppläggas å nederlag för att sedermera kunna
användas lör den inhemska konsumtionen jemväl synas gälla för frilager,
torde den sålunda framstälda anmärkningen vara rigtig, men föranleder
icke till ett förkastande af hela den föreslagna institutionen
utan allenast till förbud för att å frilager införa bränvin för annat
ändamål än dess förädling till export i derför särskild!'', inrättad fabrik.

Då utskottet sålunda icke ansett något giltigt skäl förefinnas emot
antagande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af
Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag föreslagna, men deremot delar den
af handelsverldens representanter, af kommerskollegium och generaltullstyrelsen
samt af Kongl. Maj:t sjelf uttalade uppfattning, att, så väl
industri som handel skulle af tillåtelsen till upprättande af allmänt
frilager kunna draga stor nytta, samt staten af denna institution icke
skulle ådragas någon kostnad, har utskottet funnit motionärens förslag
i denna del böra tillstyrkas.

Motionen innehåller emellertid härjemte en hemställan, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj: t anhålla om utredning af frågan
om samt behofvet och förmånen af inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund. Denna del af förslaget har utskottet ansett sig för närvarande
icke kunna biträda. Det är visserligen sant att, samtliga de
fördelar, som tala för upprättande af allmänt frilager, i regel ännu
fullständigare förväntas af en frihamn. Eu frihamn är ett landområde
med tillhörande hamn, som förklarats ligga utanför rikets tullgräns.
Den är sålunda ett allmänt frilager i stort; inom densamma kunna uppföras
magasiner och fabriker af alla slag. Frågan om upprättande af
eu dylik hamn synes dock nu vara för tidigt väckt. Anläggningen af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

en sådan kräfver nämligen mycket stora kapital. Frihamnen i Hamburg
bär kostat omkring 150 millioner mark och kostnaden för den redan
beslutade anläggningen af frihamn i Köpenhamn beräknas skola uppgå
till omkring 12 millioner kronor. Det är visserligen sannolikt att å
flera platser inom vårt land frihamn skulle kunna anläggas för vida
mindre kostnader, men dessa torde i alla fall blifva så betydliga att
hvarken staten eller någon kommun för närvarande skulle vilja åtaga
sig desamma. Detta kan ju möjligen anses icke hindra att en utredning
göres om behofvet af en frihamn och de utsigter som kunde förefinnas
för att densamma skulle blifva af någon större nytta. Men just
en sådan utredning torde under nuvarande förhållanden vara svår att
åstadkomma. Innan allmänna frilager blifvit inrättade och den utsträckning
dessa visat sig kunna taga blifvit känd, torde en tillfredsställande
utredning af frågan om frihamn vara svår att åvägabringa. Härtill
kommer att, som ofvan påpekats, de allmänna frilager, som enligt det
kong!, förslaget skulle inrättas i vårt land, bättre än de utländska frilagren
skulle kunna ersätta eu frihamn genom öfverlemnande t till enskilde
och kommunerna att upprätta dylika institutioner, Indika kunde
efter behofvet vidgas och förstoras och sålunda sjelfva genom sin naturliga
utveckling snart angåfve hvar lämpligaste platsen vore för eu
frihamn.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen villo i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om framläggande för nästa Riksdag af förslag
till förordning angående allmänt frilager, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslagtill
1886 års Riksdag samt med föreskrifter, som betryggade
statsverket för alla kostnader med anledning
af berörda institution.

Stockholm den It) April 1891.

CARL HERSLOW.

Reservationer:

af herrar Reuterswärd, Wallberg, Stephens, Almström och P. J. Andersson.

Herr Läkander har härjemte anhållit att få antecknadt, att han till
följd af sjukdom icke deltagit i behandlingen af förevarande motion.

Bill,, till Rihd. Prat. 181)1. 5 Sand. 1 Afl. 5 Haft.

Tillägg till Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Tillägg

till bevillningsutskottets betänkande n:o 5, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande af förslag
till inrättande af en frilager sinstitution, dels ock utredning af frågan om
inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

Reservation

af herrar Reuterswärd, Stephens, I. A. Wallberg, Almström och P. J.
Andersson:

Mot utskottets tillstyrkan, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag till
förordning angående allmänt frilager, få vi härmed anmäla vår reservation.

Frågan om frilagers inrättande har varit föremål för utredning af
en af Kongl. Maj:t tillsatt komité, som den 4 augusti 1884 afgaf ett
utlåtande, på grund af hvilket Kongl. Maj:t till 1886 års Riksdag aflät
nådig proposition i frågan, hvilken dock icke ledde till någon Riksdagens
åtgärd. Fmdast en kort tid har således förflutit, sedan fullständig
utredning erhållits och Riksdagen i frågan fattat beslut. De
skäl, som anförts för dess återupptagande, kunna vi ej finna vara så
tungt vägande, att de böra leda till återupprepad besvärlig och kostsam
utredning. Yi anse äfven, att i frågor af den art som denna en
enskild förslagsställare skall grunda sin framställning ej blott på de
skäl, han för sin egen del anser tala för densamma, utan derjemte på
ett af vederbörande kommun eller konsortium af vederhäftige personer
fattadt beslut, att efter en viss angifven plan åvägabringa det företag,
hvarom fråga är, om Konung och Riksdag dertill lemna bifall. Om
Bih. till JRi/csd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft.

Tillägg till Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 5.

en sådan säkerhet ej ställes vid en liknande motions afgifvande, och
denna skulle vinna statsmagternas bifall, kan följden blifva, att staten
får vidkännas kostnaden för utredningen, utan att det åsyftade företaget
kommer till stånd. Om den fördel för landet, som inrättandet
af frilager på eu eller annan ort skulle medföra, äro vi dessutom af
en mot utskottets flertal motsatt mening. Enligt gällande lagstiftningär
det redan nu medgifvet alla köpmän i alla stapelstäder att emot
eu särdeles låg afgift (årligen 1 proc. af tullafgiften) på s. k.
nederlag få upplägga, under en tid af intill 5 år förvara, efter behof
mot erläggande af tull till försäljning inom landet uttaga eller utan
vidare afgift derifrån för reexport bortföra tullpligtiga varor, dock utan
ompackning. Han är berättigad att efter anmälan till vederbörande
myndighet få efterse och vårda sitt nederlagsgods och företaga för
varans skötsel nödvändiga om fyllningar eller -ompackningar; han får
deraf taga prof i lämpliga mängder. Han kan vidare efter vederbörlig
anmälan förpanta, på annan person öfverlåta, eller till annan nederlagsplats
förflytta sitt gods, samt åtnjuter, sedan detta till förtullning
blifvit angifvet, visst anstånd med tullens erläggande.

Det är äfven medgifvet att på i det närmaste enahanda vilkor
upplägga varor på s. k. transitupplag.

Genom inrättandet af frilager skulle den, som blir i tillfälle att
begagna sig deraf, förutom hvad genom nederlagsrätten medgifves,
komma i åtnjutande af förmånen att i frilagret ompacka eller från
emballage skilja dit införda varor, der förevisa, försälja och derifrån
i mindre qvantiteter utföra dem emot erläggande af stadgad tullafgift.
Han kan dit tullfritt införa tullbelagda råämnen och halffabrikat och
bearbeta dem till färdiga varor. Han kan derifrån liksom från nederlag
tullfritt exportera sitt gods.

Man skall lätt finna, att de fördelar, som ett frilager erbjuder utöfver
dem, som redan äro medgifna genom rättigheten att begagna sig
af nederlags- och transitupplag, icke äro af betydelse för den stora
handeln, och att den stegring i sjöfarten, som utskottet tror följa med
frilagret, icke kan väntas, då förutsättningen, ökad trafik med de störa
handelsvarorna, ej kan påräknas. För den, som idkar dylika affärer,
är det af ringa vigt att från nederlag få uttaga mindre qvantiteter än
dem nederlagsrätten redan medgifver, och de kostnader, han får vidkännas
för begagnande af frilagret, måste, om staten ej skall bevilja
särskilda favörer, till och med blifva större än vid begagnandet af nederlagsrätten.
Deremot ställer sig förhållandet helt annorlunda för handeln
med manufaktur-, galanteri- och modevaror, äfvensom med s. k.

Tillägg till Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 3

korta varor samt viner och spirituösa. För den, som drifver handel
med dessa artiklar, blir det till stor fördel att på frilagret kunna få
upplägga utländska tillverkningar, der ompacka och i behagliga smärre
qvantiteter, med befrielse från hela eller en del af tullen för emballaget,
få utförsälja dem. Det lemnar ock bättre tillfälle att göra gynsamma
inköp af utlandets ej mera moderna tillverkningar och öfverblifna
lager.

Då det ej torde finnas den ringaste sannolikhet, att dessa manufaktur-
och modevaror m. m. skola kunna i någon nämnvärd mängd till
våra grannländer reexporteras, blir följden endast den, att ett större
och beqvämare tillfälle beredes de utländske tillverkarne att till förfång
för våra egna yrken och näringar och i vissa fall genom frigörandet
från emballage m. in. till lägre tullsatser än de lagligen gällande
få inom landet främja afsättningen af sina varor, af Indika en
stor del efter vår förmening kommer att utgöras af lyx- och galanterivaror
samt viner, af hvilka artiklar landet redan nu är i hög grad
öfversvämmadt. Hvad särskildt angår tullen på emballage, få vi emot
det i utskottets betänkande anförda yttrandet af statsministern år 1886,
»att föreskrifterna om att vid förtullning afdrag ej får göras för emballage
äro lemnade, icke för att öka tullen, utan för att underlätta
varans tullbehandling», erinra, att, då i nu gällande tulltaxa tullsatserna
blifvit till lättnad för tullbehandlingen bestämda i bruttovigt på många
artiklar, tarans vigt härvid tagits i beräkning, och tullen således blifvit
satt lägre, än om netto förtullning skulle ha bestämts, att tarans vigt
för flera artiklar spelar en stor rol (ända till mer än 40 procent af
bruttovigten) samt att möjliggörandet af nettoförtullning af dylika artiklar
ovilkorligen i många fall skall leda till minskning af tullinkomsterna.
I det af senaste tullkomité afgifna betänkande och förslag till
tulltaxa har äfven vid bestämmandet af bruttotullsatser tarans vigt
tagits i betraktande, och tullsatserna satts med hänsyn dertill. Särskildt
yttrande om bruttoförtullningen finnes å sidan XIII i betänkandet.

Den bearbetning och tillverkning inom frilagersområdet af varor
för export, som utskottet låter hägra i sin motivering, synes oss lika
litet sannolik som reexporten af dit införda manufakturvaror, och den
ytterst ringa möjligheten af sådana affärer kan ej uppväga olägenheten
af den ökade införsel af utländska varor, som frilagren skulle medföra.
Väl kan en bearbetning af varor der komma till stånd, men
säkerligen skulle den komma att gå i en helt annan rigtning, än den
utskottet tänkt sig. Den skulle enligt vår mening taga formen af bearbetning
till färdiga varor af råämnen och halffabrikat, å hvilka tull -

4 Tillägg till Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

satserna ej äro satta i ett noga afvägdt förhållande till den färdiga
varan. Den skulle få till föremål sönderdelandet af sådana sammansatta
varor, i hvilka de ingående olika delarne kunna hvar för sig förtullas
billigare än det hela, afskiljande! af emballage eller utbytandet
af tyngre omslag mot lättare m. in.

Till de skäl mot motionen, som vi ofvan angifvit, måste vi lägga
ytterligare ett, som äfven af dem, som i frågan ej dela vår åsigt, svårligen
torde kunna underkännas. Nuvarande bestämmelse om nederlagsoch
transitivplag äro lika för alla affärsmän i alla handelsstäder inom
landet. Genom beviljandet af frilagersrätt kommer ett fätal affärsmän
inom vissa grenar på en eller några fa platser att gynnas framför öfriga,
och detta skulle i ännu vidsträcktare omfång blifva förhållandet, om
frilagren skulle medföra deri verkan, som utskottet synes antaga.

Vi kunna ej heller undertrycka den mening, att, om den af utskottet
föreslagna vägen beträdes, och till följd af statsmakternas beslut frilager
och i sammanhang dermed antagligen äfven frihamnar skulle anläggas,
sådant svårligen låter sig utföras utan mellankomst af och
kostnad för staten.

Då vi således anse, att handeln med de stora stapelvarorna ej
kan hafva synnerlig fördel af det föreslagna frilagret, att till följd
deraf ingen ökad sjöfart är att förvänta, att någon reexport af varor
derifrån ej har utsigt för sig, att en tillverkning af exportvaror svårligen
der kan komma till stånd, men vi deremot hålla för alldeles påtagligt,
att en väg genom detsamma öppnas för obehöflig och för våra
näringar skadlig införsel af utländska manufaktur- och öfverflödsvaror,
och att en orättvisa begås mot affärsmän på andra platser, få vi yrka
afslag på förevarande motion.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.