Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5 (Betänkande 1890:Bevu5 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1890, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 23,
med förslag till förnyad förordning angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels-och sjö fartsförhållanden.

Uti nådig proposition, n:o 23, har Kong!. Maj:t, med öfverlemnande
af förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, föreslagit Riksdagen att för
sin del godkänna samma förslag.

. Uu gällande lagstiftning i denna fråga är att söka i kongl. förordningen
den 29 maj 1874, sådan den lyder efter de ändringar, som
uti densammas 3, 4, 8, 9, 14, 16 och 18 paragrafer vidtagits genom
kongl. förordningen den 1 juli 1887. I bilagan till detta betänkande
återfinnas såväl denna mellanrikslag som Kongl. Maj:ts ifrågavarande

förslag, för jemförelsens underlättande uppstälda med jemnlöpande
tsxt.

De giundsatser, kongl. förordningen den 29 maj 1874 ursprungligen
innehöll beträffande den hufvudsakliga samfärdseln emellan de
båda rikena, voro i korthet följande:

alla svenska eller norska naturalster och tillverkningar skulle
vid införsel från det ena riket till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af vissa uppräknade artiklar, för hvilka full tull skulle
erläggas;

alla utländska varor skulle erlägga full tull;

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 5 Sami. 5 Höft.

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

vissa qvantiteter tullpligtiga varor fiugo vid resa öfver gränsen
tullfritt medföras.

Emellertid visade det sig, att denna lag medförde ganska väsentliga
olägenheter, isynnerhet genom den vidsträckta omfattning af begreppet
inhemsk tillverkning, lagen medgaf. Härigenom kunde nemligen
en i sjelfva verket utländsk vara, genom att underkastas en
obetydlig bearbetning i det ena landet, beredas tullfri införsel i det
andra. I händelse den utländska varan i båda länderna vore tullfri
eller belagd med lika höga tullar, medförde detta visserligen ingen
olägenhet, men i motsatt fall bereddes det land, som egde den lägre
tullsatsen, en med lagen ej afsedd vinst på tulldifferensen. Vidare anmärktes
mot lagen, att rätten att vid resa öfver gränsen tullfritt medföra
vissa qvantiteter tullpligtiga varor missbrukades, samt att lagens
stadganden om produktionsbevis icke vore betryggande.

Det missnöje, dessa förhållanden framkallade, föranledde år 1886
en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t, deruti Riksdagen anhöll om
mellanrikslagens revision. Med anledning häraf inleddes underhandlingar
med norska regeringen, hvilka underhandlingar hade till följd,
att Kongl. Maj:t redan vid 1887 års riksdag afgaf proposition om förändrad
lydelse af åtskilliga paragrafer i 1874 års förordning. Detta
förslag, som af Riksdagen oförändradt antogs, blef sedermera lag genom
kongl. förordningen den 1 juli 1887.

Genom denna lag sökte man förebygga vinst på tulldifferensen
dels genom att med afseende på artikeln kläder, hvilken artikel särskildt
varit föremål för en uppdrifven spekulation i förevarande hänseende,
införa s. k. skilnadstull, dels ock genom att uppräkna vissa
mindre omfattande bearbetningar, hvilka ej skulle ega förmåga naturalisera
en eljest utländsk vara. Vidare stadgades genom denna förordning,
att tullfrihet vid resa öfver gränsen för vissa partier tullpligtiga
varor icke skulle gälla varor, som i handelsafsigt infördes, hvarjemte
angående produktionsbevis åtskilliga nya bestämmelser infördes.
Lagens uppsägningstid, som förut varit ett år, förlängdes genom 1887
års förordning till två.

_ Emellertid blef det ganska snart uppenbart, att dessa förändringar
i mellanrikslagen, ehuru i viss mån fördelaktiga, likväl icke varit
tillfyllestgörande. Möjligheten till vinst på olikheten i de båda ländernas
tullsatser hade derigenom icke blifvit förebyggd i den omfattning,
som vant önskvärd, och denna brist i lagen blef af särskild betydelse,
då genom 1888 års Riksdags beslut tull i Sverige dels pålades
flera föi ut tullfria artiklar, dels förhöjdes å andra. Äfven de nya be -

BevillningsutsJcottels Betänkande N:o 5. 3

stämmelserna om rätten att vid resa öfver gränsen medföra vissa mindre
partier tullpligtiga varor samt om produktionsbevisens affattning
visade sig icke mägtiga att förebygga missbruk.

Hufvudsakligen af dessa anledningar anhöll 1888 års Riksdag i
underdånig skrifvelse, att Kongl. Maj:t med anledning af de beslut,
Riksdagen fattat om ändringar i tulltaxan, täcktes, så fort ske kunde,
inleda underhandlingar med norska regeringen om sådana bestämmelser
i den så kallade mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda beslut
med nödvändighet påkallades. På grund af denna skrifvelse uppdrog
Kongl. Maj:t åt den nämnda år tillsatta tullkomité att afgifva
förslag till de ändringar i mellanrikslagen, som kunde finnas erforderliga.
Sedan tullkomitén fullgjort detta uppdrag, samt kongl.
kommerskollegium och kongl. generaltullstyrelsen i frågan afgifvit
yttrande, förordnade Kongl. Maj:t, såsom framgår af bilagorna till
den kongl. propositionen, att förhandlingar emellan de båda länderna
skulle företagas, i anledning hvaraf för hvardera riket utsågos tre ombud.
Mellan dessa ombud hafva sedermera förhandlingar pågått under
slutet af nästlidet år.

Det förslag, Kongl. Maj:t nu framlagt, öfverensstämmer i hufvudsak
med hvad tullkomitén hemstält, och har utskottet i allmänhet
funnit de föreslagna lagförändringarne fördelaktiga. Äfven om förslaget
icke är af den omfattning, att en i enlighet dermed beslutad lag skulle
antagas kunna, oberoende af de förändringar de särskilda ländernas
tulltaxor under framtiden kunna komma att undergå, på ett tillfyllestgörande
sätt för någon längre tidsperiod ordna mellanrikslagstiftningen,
synes förslaget väl egnadt att afhjelpa de missförhållanden och brister
i den nu gällande lagstiftningen, som hittils varit de mest i ögonen
fallande. Så kan enligt den föreslagna nya lagen, på några få mindre
väsentliga undantag när, ett af Sverige beslutadt utförselförbud eller
en viss vara åsatt exporttull göras gällande jemväl beträffande den
landväga samfärdseln med Norge, hvilket enligt nuvarande mellanrikslag
icke är möjligt.

Förbud mot införsel af norsk vara landvägen, som nu endast
kan föreskrifvas af karantänshänsyn får enligt det föreliggande förslaget
stadgas, utom af sanitära grunder, jemväl i det fäll, att dylik
varas frambringande eller tillverkning i Sverige icke är medgifven.
Likaså kan en vara, hvars tillverkning i Sverige är underkastad särskild
offentlig kontroll, vid införsel från Norge göras till föremål för
motsvarande kontrollåtgärder.

Möjligheten till vinst på olikheten i de båda ländernas tullsatser

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

iBo7™e1lig fån bebyggd dels genom tillämpning af den genom
»87 are förordning i afseende å kläder införda skilnadstullen jemväl
pa valfader ad linne, hampa eller jutegarn samt vissa jern och stålvaror,
dels ock genom ett mera uttömmande angifvande -af de obetydlga.
re bearbetningar, hvilka icke skola ega förmågan att naturalisera
en i ofrigt utländsk vara.

For att förebygga, det stadgandet om rätt för resande att tullfritt
medföra vissa partier tullpligtiga varor skall kunna missbrukas i handels
afsigt, hafva storleken af dessa partier väsentligen minskats, vissa

der föresWvits*8 ^ tilla^ts’ hvarjemte åtskilliga kontrollåtgär Slutligen

innehåller förslaget åtskilliga skärpta bestämmelser angående
formen för produktionsbevis.

Ofriga .föreslagna ändringar äro dels af mindre betydenhet, dels
blotta redaktionsförändringar.

En bestämmelse i det föreliggande förslaget, som emellertid synes
utskottet mindre lämplig är stadgandet i 3 § om jern- och skålskrot,
Under punkten »i) Jern- och Stålvaror» återfinnes nemligen i denna
paragraf, en så lydande bestämmelse:

. 0, . »Vid tillämpning af stadgandet i denna punkt skall jern- och
stalskrot, fallet i ettdera riket efter derstädes förbrukadt utländskt
iabnkat, anses såsom i detta rike framstäldt..»

• + tillkomsten af detta stadgande, som icke fans intaget

i tuJfkomiténs förslag, anför herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet
i det yttrande till statsrådsprotokollet den 21 nästlidne
följande’ ^ återfiimeS bla“d biIagorna ti]1 den kongl. propositionen

»Vid förhandlingarne angående den föreslagna skilnadstullen å vissa
slag åt jern- och stålvaror har till besvarande förekommit spörsmålet
huru i fråga om tillämpning af sådan tull borde förhållas, i händelse
raamnet till en vara af hithörande slag utgjordes af jern- eller stålskrot.
filt en början, bör erinras, att frågan härom visserligen för närvarande
saknar praklisk betydelse, enär sådant skrot nu i Sverige åtnjuter
tullfrihet, men att 1888 års Riksdag beslöt åsättande af tull å
namnda artikel samt att. skälet, hvarför den ifrågavarande tullbeskattnmgen.
ej ännu kommit till genomförande, allenast varit det, att
skrot i tulltaxan är sammanfördt i en rubrik med tackjern, för hvars
jemväl af namnda års . Riksdag beslutade tullbeskattning gällande
handelstraktat med Spanien ansetts lägga hinder i vägen. Vid sådant
förhållande har frågans lösning redan nu ansetts af omständigheterna
pakalfad. I princip ar frågan lätt besvarad derhän, att, då skrotet vore

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 5

fallet efter utländskt fabrikat, skilnadstull skulle förekomma, men eljest
icke. Då emellertid i det alldeles öfvervägande antalet fall ej en gångtillverkaren
torde kunna med säkerhet uppgifva, huruvida det af honom
vid tillverkningen använda skrot leder sitt ursprung från svenskt eller
norskt fabrikat, skulle frågans lösning i nu antydd rigtning medföra,
att så godt som allt skrot komme att betraktas som utländskt råämne.
Finge deremot allt skrot, som fallit inom landet, betraktas såsom inhemskt
råämne, skulle sådant kunna föranleda det missbruk, att utländska
förslitna maskiner eller dylikt i större skala infördes för att
tjena som råämne åt jernindustrien och derigenom bereda tullfrihet åt
deri tillverkade varan. Man har derför ansett sig böra gå en medelväg
och funnit en sådan i den uti författningsförslaget föreslagna bestämmelsen,
att skrot efter utländska fabrikat skall anses såsom inhemskt
råämne endast under den förutsättning, att fabrikatet blifvit inom landet
förbrukadt.»

Ifrågavarande stadgandes affattning skänker enligt utskottets förmenande
icke tillräcklig trygghet mot missbruk. Svårigheten för en
tillverkare att veta, om det skrot han, oftast genom mellanhänder, inköper
är inhemskt eller fallet från utländskt fabrikat, som icke blifvit
inom riket förbrukadt, måste innebära en frestelse för den mindre samvetsgranne
fabrikanten att i detta hänseende uppgifva hvad för honom
är fördelaktigast, nemligen att skrotet är af inhemskt ursprung. Jemväl
synes uttrycket »i ettdera riket förbrukadt utländskt fabrikat)) icke
utesluta möjligheten af att t. ex. utländska, till större delen förslitna
fabrikat införas i ettdera landet i afsigt att, sedan de någon kortare tid
der brukats, såsom inom landet förbrukade användas till frambringande
af varor, som sedermera på grund af råämnets i formelt afseende inhemska
ursprung skulle få tullfritt införas i det andra landet.

På grund af dessa skäl och då särskildt de svenska spikfabrikerna
kunna komma att lida ett ganska väsentligt afbräck genom en
bestämmelse af ifrågavarande art, anser utskottet, att denna bestämmelse
bör ur lagen utgå.

I sitt betänkande hade tullkomitén hemstält, att mellanrikslagens
18 § måtte så ändras, att uppsägningsningstiden inskränktes till ett
år i likhet med hvad förhållandet varit före 1887. I detta afseende
innebär emellertid Kongl. Maj:ts förslag icke någon ändring i 1887
års förordning. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
som i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 21 nästlidne februari
sjelf uttalar sig till förmån för den ettåriga uppsägningstiden, meddelar
dock, att man från norsk sida ej velat ingå på en ändring af ifrågavarande
så nyligen öfverenskomna bestämmelse. Om än utskottet

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

delar åsigten om lämpligheten af den kortare uppsägningstiden, isynnerhet
som samma uppsägningstid är föreskrifven i de flesta andra af
våra med främmande magter ingångna handels- och sjöfartsfördrag,
har dock utskottet vid ofvanberörda förhållande icke velat påyrka
någon ändring i den föreslagna tvååriga uppsägningstiden.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Riksdagen ville för sin del godkänna Kongl.
Majrts ifrågavarande förslag, dock med den ändring
att ur 3 § punkten i) utgå orden: “vid tillämpning
af stadgandet i denna punkt skall jern- och stålskrot,
fallet i ettdera riket efter derstädes förbrukadt utländskt
fabrikat, anses såsom i detta rike framstäldt“.

Stockholm den 20 mars 1890.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Reservationer:

af herrar E. G. Boström, J. Bengtsson, Cederschiöld, Eliasson och
&tyffei hvilka anse Kongl. Maj:ts proposition böra oförändrad bifallas;

af herr F. G. Janson i Carlshed, med hvilken herrar Sandivall
och P. J. Andersson i Torsbo instämt:

“Jag anser att 3 § punkten h) borde haft följande lydelse: “Väfnader
helt eller delvis tillverkade af linne-, bomulls-, ylle-, hampeller
jutegarn“ o. s. v. Då nemligen skilnaden emellan de båda rikenas
tullsatser å såväl bomull som ylle är ganska stor, synes man ej
hafva bort utesluta dessa artiklar1;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 7

af herrar J. P. Nilsson i Käggla, E. W. Carlson, A. E. Peterson
och Sandwall: *

“Mot utskottets förslag att bestämma uppsägningstiden till två år
hafva vi anmält vår reservation på hufvudsakligen följande skäl:

Då denna så kallade mellanrikslag afser att reglementera haudelsoch
sjöfartsförhållandena mellan Sverige—Norge genom att, så vidt
möjligt är, tillse det rättvisa och likställighet mellan brödrafolken skipas,
så böra, ifall detta lyckats, båda parterna vara lika mycket intresserade
af uppsägningstidens längd. Skulle det föreliggande lagförslaget
i praktiken icke visa sig innehålla dessa ömsesidiga fördelar, utan
berättigade anmärkningar från norsk eller svensk sida komma att framställas,
så böra väl de deruti visade olägenheterna så fort som ske kan
genom ändring i lagen söka afhjelpas. Skulle dessa ändringar icke
kunna genom underhandling ernås, utan en uppsägning blifva nödvändig,
så måste väl missnöjet hos den, som anser sina rättigheter
icke vara nog tillgodosedda, blifva större i den mån uppsägningstiden
är längre, vare sig att klagomålen äro från norsk eller svensk sida.

Med anledning häraf hemställa vi:

att orden “två år“ utbytas mot orden “ett år“.“

Friherre Barnekow och herr Swartling hafva anhållit att få antecknadt,
det de icke deltagit i frågans behandling inom utskottet, den
förre på grund af ledighet från riksdagsgöromålen och den senare till
följd af sjukdom.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

Bilaga.

Kongl. förordningen den 29 maj 1874 med
de ändringar, som deruti vidtagits genom
kongl. förordningen den 1 juli 1887. Kongl. Maj:ts förslag.

Art. I.

Om handelsgemenskapen landvägen mellan de förenade rikena.

§ 1.

Från det ena af de förenade
rikena kunna, såvidt gällande karantänsföreskrifter
ej deremot lägga
hinder i vägen, till det andra landvägen
såväl ut- som införas alla
svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar samt sådana utländska
varor, som i allmänhet äro
till införsel tillåtna i det rike, dit
de föras.

§ 1.

Alla naturalster och tillverkningar,
ehvad de äro inhemska eller
utländska, kunna från det ena af
de förenade rikena till det andra
landvägen såväl ut- som införas,
så vidt icke gällande karantänsföreskrift.
er deremot lägga hinder i
vägen eller eljest, efter hvad nedan
i denna § sägs, hinder deremot
möter.

År i det ena riket eller inom
viss del deraf utförsel af vara i
allmänhet förbjuden, må sådant
förbud göras gällande jemväl beträffande
utförsel landvägen till det
andra riket, dock icke i fråga om
jern och stål af alla slag och icke
heller i fråga om skogsprodukter i
annat fall, än då förbudet mot utförsel
af sådana produkter har till
ändamål skogarnes bevarande eller
förkofran.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. 9

Landvägen från ena riket till
det andra må icke införas vara,
hvars frambringande eller tillverkning
i det senare riket icke är
medgifven, och icke heller utländsk
vara, som i det senare riket i allmänhet
är till införsel förbjuden.
Förbud mot införsel af vara landvägen
från ena riket till det andra
må ock kunna stadgas, om sådant
i det senare riket anses erforderligt
af sanitära grunder eller till förebyggande
af sjukdomar på naturprodukter,
som utgöra föremål för
landets afvel. Får i det ena riket
vara frambringas eller tillverkas
endast af viss beskaffenhet eller är
varas tillverkning derstädes underkastad
särskild offentlig kontroll,
må införsel af sådan vara från det
andra riket ega rum endast så vidt
varan uppfyller de i det förra riket
för densamma stadgade betingelses
och kan vid införseln underkastas
sådan undersökning, som anser
nödig för att kontrollera, att så är
förhållandet.

§ 2.

För varor, som ifrån ena till
andra riket landvägen utföras, skall
hvarken utförselstull eller transitoafgift
ega rum. För varor, tillverkade
i det af rikena, från hvilket
utförseln sker, må ej heller
exportpremier beviljas; äfvensom
återbetalning af erlagd tillverkningsafgift
för dessa varor eller af
tull för de utländska råämnen, som
vid deras tillverkning hafva blifvit
Bill. till Bilcsd. Prof. 1890. 5 Sami

i 2-

Vara, hvars utförsel landvägen
från ena riket till det andra enligt
§ 1 kan förbjudas, må ock kunna
vid sådan utförsel beläggas med
tullafgift till det belopp, densamma
vid utförsel i allmänhet är underkastad.
Deremot må för varor, som
från ena till andra riket landvägen
utföras, transitafgift icke ega rum.

För varor, tillverkade i det af
rikena, från hvilket utförseln sker,
5 Käft. '' 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

använda, icke medgifves, med min- må ej heller exportpremier beviljas,
dre varorna vid införsel i det andra äfvensom återbetalning af erlagd
riket draga hel tull. tillverkningsafgift för dessa varor

eller af tull för de utländska råämnen,
som vid deras tillverkning
hafva blifvit använda, icke medgifves,
med mindre varorna vid
införsel i det andra riket draga
hel tull.

§ 3.

Svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar skola vid
införsel landvägen från det ena
riket till det andra vara fria från
tullafgifter, med undantag af:

a) Socker och sockertillverkningar,
derunder inbegripet sirup,

b) Tobak och tobakstillverfcningar,

c) Bränvin och sprit, alla slag,
samt dermed beredda drycker,

d) Malt och malttillverkningar,

é) Bräudt eller malet kaffe och

f) Spelkort,

för hvilka varor, så vidt de uti det
rike, dit de införas, i allmänhet äro
tullpligtiga, full tullafgift skall erläggas,
utom i de fall, som i nästa
paragraf sägs, samt

g) Kläder, hvilkas öfvertyg är
väfd!, stickadt, knutet eller på
strumpstol tillverkadt i annat land
än Sverige eller Norge. För sådana
varor skall, när tullafgiften föröfvertyget
är högren det land, dit införseln
sker, än i det andra landet, utom
i de fall, som i nästföljande paragraf
omnämnas, erläggas en å klädernas.
hela vigt beräknad tullafgift,

§ 3.

Svenska eller norska naturalster
eller tillverkningar skola vid införsel
landvägen från det ena riket
till det andra vara fria från tullafgifter,
med undantag af:

a) Socker, sirup och karameller
(sockertillverkningar, hufvudsakligen
bestående af brändt eller kokadt
socker),

b) Tobak och tobakstillverkningar,

c) Bränvin och sprit, alla slag,

samt dermed beredda drycker och

•/

luktvatten,

d) Malt och malttillverkningar,

é) Brändt eller malet kaffe och

kaffesurrogat,
f) Spelkort,

för hvilka varor, såvidt de uti
det rike, dit de införas, i allmänhet
äro tullpligtiga, full tullafgift skall
erläggas;

gj Kläder, hvilkas öfvertyg är
väfdt, stickadt, knutet eller på
strumpstol tillverkadt i annat land
än Sverige eller Norge. För sådana
varor skall, när tullafgiften
för öfvertyget är högre i det land,
dit införseln sker, än i det andra

Bevillningsutskottets

motsvarande skilnaden emellan de
i de båda länderna för öfvertyget
gällande tullsatser.

År eu vara tillverkad i Sverige
eller Norge af materialier, antingen
producerade i ettdera riket eller i
begge rikena tullfria, anses sådan
vara utgöra inhemsk tillverkning,
ehvad större eller mindre arbete å
densamma blifvit nedlagdt.

År varan åter tillverkad, helt
eller delvis, af utländska, i någotdera
riket tullpligtiga ämnen, och
kan det derå nedlagda arbetet hänföras
till hvad med husflit, handtverk
eller fabriksverksamhet allmänneligen
förstås, då må ock sådan
vara räknas till svensk eller
norsk tillverkning, utom i de fall
att bearbetningen endast består i:

l:o. Förmalning, krossning
eller blandning,

2:o. Rensning (rectificering) af
ly soljor,

3:o. Fållning, kantning, förseende
med linning, knappar, fransar
eller spetsar och dylikt,

4:o. Målning, lackering, bronsering
eller annan öfverstrykning,
samt

5:o. Tvinning, blekning, färgning,
tryckning eller appretering
af garn och manufakturvaror.

Betänkande N:o 5. 11

landet, erläggas en å klädernas hela
vigt beräknad tullafgift, motsvarande
skilnaden emellan de i de båda
länderna för öfvertyget gällande
tullsatser,

h) Väfnader, helt eller delvis
tillverkade af linne-, kamp- eller
jutegarn, spunnet i annat land än
Sverige eller Norge. För sådana
väfnader, skall när tullafgiften för
detta garn är högre i det land, dit
införseln sker, än i det andra landet,
erläggas en å väfnadens vigt
beräknad tullafgift, motsvarande
skilnaden mellan de i de båda länderna
för garnet gällande tullsatser.
Ingår i väfnaden mer än ett slag
af sådant garn, beräknas tullafgiften
efter det slag, för hvilket skilnaden
mellan tullsatserna i begge länderna
är störst. Tullafgiften må dockfej
i något fall beräknas högre än den
i det land, dit införseln sker, för
väfnaden i allmänhet gällande,

i) Jern- och stålvaror af följande
slag: valsade eller smidda
stänger och plåtar samt spik, söm,
tråd, kedjor och kettingar, helt
eller delvis tillverkade af i annat
land än Sverige eller Norge framstäldt
råämne eller halffabrikat. För
sådana varor skall, när tullafgiften
å nämnda råämne eller haltfabrikat
är högre i det land, dit införseln
sker, än i det andra landet, erläggas
eu a varans vigt beräknad tullafgift,
motsvarande skilnaden emellan
de i de båda länderna för råämnet
eller halffabrikatet gällande
tullsatser. Tullafgiften må dock ej
i något fall beräknas högre än

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

den i det land, dit införseln sker,
för varan i allmänhet gällande.
Vid tillämpning af stadgandet i
denna punkt skall jern- och stålskrot,
fallet i ettdera riket efter
derstädes förbrukadt utländskt fabrikat,
anses såsom i detta rike
framstäldt.

I de fall, som i nästa § sägs,
må förenämnda varor, utom spelkort,
tullfritt föras från det ena
riket till det andra.

År en vara tillverkad i Sverige
eller Norge af materialier, antingen
producerade i ettdera riket
eller i begge rikena tullfria, anses
sådan vara utgöra inhemsk tillverkning,
ehvad större eller mindre
arbete å densamma blifvit nedlagdt.

l:o Förmalning, krossning,
blandning, bakning, torkning, sigtning,

2:o Rensning (rectificering) af
ly soljor,

3:o Fållning, kantning, hopsyning,
förseendemedlinning, knappar,
fransar eller spetsar och dylikt,

4:o Målning, lackering, bronsering
eller anbringande af annan
ytbetäckning,

5:o Tvinning, sammanslagning,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

blekning, färgning, tryckning eller
appretering af garn, snören och
manufakturvaror,

6:o Sammansättning af delar
medelst limning, spikning, nitning,
skrufning, lödning och dylikt,

7:o Formning och pressning
af hatt- och mössämnen, putsning,
polering; eller

andra i förhållande till den färdiga
varan mindre väsentliga bearbetningar,
hvilka begge rikenas
tullmyndigheter finna böra med här
förut uppräknade bearbetningar
vara likstälda.

§ 4.

Vid resa öfver gränsen från
ena till andra riket vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro
underkastade såväl stämpelafgift
som tull, medgifvet att af utländska
till införsel tillåtna samt svenska
eller norska tull underkastade
alster eller tillverkningar tullfritt
medföra följande mindre partier,
nemligen:

Band, alla slag, tillsammans 60
meter,

Bränvin och sprit, alla slag,
tillsammans 4 liter,

Garn, alla slag, tillsammans
10 kilogram,

Kaffe 10 kilogram,

Malt 70 liter,

Risgryn 10 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 20 kilogram,

Tobak 5 kilogram,

§ 4-

Vid resa öfver gränsen från
ena till andra riket vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro
underkastade såväl stämpelafgift
som tull, medgifvet att af till införsel
tillåtna, tull underkastade
naturalster eller tillverkningar tullfritt
medföra följande mindre partier,
nemligen:

Bränvin och sprit samt dermed
beredda drycker äfvensom vin, alla
slag, tillsammans 4 liter,

Bröd 20 kilogram,

Garn, alla slag, tillsammans 5
kilogram,

Kaffe och kaffesurrogat tillsammans
5 kilogram,

Malt, 40 kilogram,

Risgryn 5 kilogram,

Salt 4 hektoliter,

Socker 8 kilogram,

Bevillningsutslcottets Betänkande N:o 5.

Tråd, alla slag, tillsammans 5
kilogram,

Vin, alla slag, 20 liter,

Väfnader, alla slag, tillsammans
20 meter,

Öl 40 liter;

Alla andra varor till etUsammanräknadt
värde af 80 kronor;
dock må värdet af hvarje särskild
varuartikel icke öfverstiga--. 40 kronor.

Tullfrihet, h varom i denna paragraf
säges, gäller icke för sådana
varor, som resande'' för egen
eller annans räkning medför, då
dessa i handelsafsigt införas.

• § 5.

I fråga om införselstull för utländska
varor, som i större partier
eller på annat sätt än i föregående
§ sägs från ena till andra riket införas,
gälle i hvartdera af dessa

Spannmål, utom malt,
omalen 150 kilogram,
malen 100 kilogram,

Tobak 1 kilogram,

Yäfnader, alla slag, tillsammans
15 meter, dock icke utöfver ett
sammanlagdt värde af 40 kronor,
Öl 10 liter,

Andra varor till ett sammanräknadt
värde af 30 kronor.

Tullfrihet, hvarom i denna §
sägs, gäller icke för varor, som i
handelsafsigt införas vare sig för
att i vanlig ordning försäljas eller
för att utlemnas såsom ersättning
för verkstäldt arbete, ej heller för
varor, som af handlande eller för
handlandes räkning införas, såvidt
de äro af de slag, med hvilka
han idkar handel.

Resande vare, om vederbörande
tulltjensteman eller tullbetjent sådant
fordrar, skyldig att, jemte
uppgift om yrke och hemvist, afgifva
skriftlig försäkran, att de varor,
han medför, icke införas i handelsafsigt,
på sätt ofvan förmärs.
Införas varorna icke för resandes
egen räkning, skall försäkran afgifvas
af den, för hvilkens räkning
de införas. Underlåter någon aflemna
dylik försäkran, skola varorna
i vanlig ordning tullbehandlas.

§ 5.

I fråga om införselstull för utländska
varor, som i större partier
eller på annat sätt, än i föregående
§ sägs, från ena till andra riket
införas, gälle i hvartdera af dessa

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

hvad angående dylika varors införsel
i allmänhet är stadgadt.

§ 6.

Varor, som öfver Svinesund
eller Idefjorden öster om Svinesund
föras i färja, pråm eller båt under
två kommerslästers drägtighet eller
om vintern öfver isen från det ena
riket till det andra, skola, med hänsigt
till tullväsendet, anses såsom
voro de landvägen införda, såvida
de icke antingen sjövägen transporterats
till den strand af nämnda
färjställe eller fjord, hvarifrån öfverföringen
till andra rikets strand
sedan skett, eller ock blifvit till
denna senare öfverförda för att derifrån
omedelbart sändas sjövägen
vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra
riket landvägen införa varor af
de slag och till den myckenhet, att
de äro tull underkastade, skall det
åligga att hos tullkammaren eller
vederbörande tulltjensteman eller
tullbetjent å afsändningsorten förse
sig med behörig varuförpassning,
hvilken under transporten skall godset
åtfölja.

Förpassningen skall vara stäld
till ort, hvarest tullkammare finnes
och förtullning får eg a rum.

Sådana tullpligtiga inländska
varor, som omnämnas i § 3, äfvensom
förtullade utländska varor må
dock äfven kunna förpassas till eller
ifrån allmän marknad nära gränsen.

hvad angående dylika varors införsel
i allmänhet är eller varder
stadgadt.

§ 6.

Varor, som öfver Svinesund
eller Idefjorden öster om Svinesund
föras i färja, pråm eller båt under
fyra tons drägtighet eller om vintern
öfver isen från ena riket till
det andra, skola, med hänsigt till
tullväsendet, anses såsom vore de
landvägen införda, såvida de icke
antingen sjövägen transporterats till
den strand af nämnda färjställe
eller fjord, hvarifrån öfverföringen
till andra rikets strand sedan skett,
eller ock blifvit till denna senare
öfverförda för att derifrån omedelbart
sändas sjövägen vidare.

§ 7.

Den, som vill från ena till andra
riket landvägen införa varor af
de slag och till den myckenhet,
att de äro tull underkastade, skall
det åligga att hos tullkammaren
eller vederbörande tulltjensteman
eller tullbetjent å afsändningsorten
förse sig med behörig varuförpassning,
hvilken under transporten
skall godset åtfölja.

Förpassningen skall vara stäld
till ort, hvarest förtullning får ega
rum.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

§ 8-

Hvad afsändaren för erhållande af förpassning har att. iakttaga
stadgas i §§ 4, 6 och 7 i nådiga förordningen af den 12 juli 1860
angående varuförseln landvägen mellan de förenade rikena, hvilka stadganden
äfvensom allt hvad såväl nämnda lagrum som §§ 8, 9, 10, 11
och 12 i nyss åberopade författning i öfrigt innehålla angående förpassningens
innehåll, varornas undersökning och tullbehandling, tullkontrollen
samt afsändarens ansvar, om varorna ej inom föreskrifven
tid till förpassningsorten framkomma, m. m. fortfarande skola lända
till efterrättelse, med iakttagande af de ändringar i eller tillägg till
desamma, som, särskild! i fråga om varuförsändelser på jernväg rikena
emellan, äro eller framdeles kunna blifva meddelade.

Då utländska oförtullade varor skola landvägen försändas till det
ena riket från transitupplag i det andra, må dock, äfven om transporten
sker annorledes än på jernväg, den i ofvannämnda förordning den
12 juli 1860 föreskrifna undersökning på afsändningsorten af varornas
beskaffenhet och myckenhet eftergifvas, derest varorna äro så inpackade,
att tullmyndigheten på stället finner sådan plombering och försegling
kunna å dem anbringas, att derigenom full säkerhet vinnes, att de
icke utan plomberingens eller förseglingens skadande kunna förändras
eller mot andra varor utbytas. Derest icke inom den i § 12 af nyssnämnda
författning stadgade tid af tre månader från den å varorna
utfärdade förpassningens datum der föreskrifvet bevis, att eu på sådant
sätt afsänd och förpassad vara framkommit till bestämmelseorten med
orubbade sigill eller plomber, aflemnas till tullkammaren på afgångsorten,
skola, i fall den afsända varans beskaffenhet och myckenhet
kunna tillförlitligen ådagaläggas, de i berörda § bestämda tullafgifter
och böter hos förpassningstagaren eller hans löftesman uttagas och i
föreskrifven ordning vederbörande tullkassor tillställas, hvaremot, derest
tillförlitlig upplysning om varans beskaffenhet och myckenhet icke kan
åstadkommas, tullkammaren i afsändningsorten har att hos förpassningstagaren
eller hans löftesman uttaga böter till belopp af tio kronor
för hvarje kilogram utaf det icke behörigen framkomna varukollyts
bruttovigt. Af detta bötesbelopp tillfaller den ena hälften tullkassan
på afsändningsorten och den andra hälften tullkassan på bestämmelseorten.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

§ 9-

Svenska och norska manufakturoch
fabriksvaror skola, då de i större
partier eller på annat sätt, än i § 4
sägs, från ena till andra riket landvägen
införas, för tillgodonjutande
af de uti § 3 i afseende på införseln
dem medgifna förmåner, vara åtföljda
af vederbörande tullkammarföreståndares
eller annan offentlig
tjensteman bevis, att varorna äro
af svensk eller norsk tillverkning.

För erhållande af sådant bevis
om en varas svenska eller norska
afvel eller tillverkning skall varuafsändaren
till den myndighet, hos
hvilken beviset begäres, aflemna eu
på beder och tro afgifven skriftlig
försäkran, att varan blifvit å uppgifvet
ställe inom landet tillverkad,
med uppgift tillika, huruvida varan
är tillverkad af enbart inhemskt
svenskt eller norskt ämne eller om
jemväl utländskt ämne deri ingår och
om beskaffenheten af den bearbetning,
varan på detta ställe har undergått.
I händelse afsändaren sjelf
tillverkat varan, skall denna försäkran
afgifvas af honom, men eljest
af tillverkaren eller, der det visas,
att hinder möter att erhålla dennes
försäkran, af två trovärdige män,
hvilka om varans tillkomst ega
tillförlitlig kännedom, vederbörande
myndighet i allt fall obetaget att,
om anledning dertill förekommer,
fordra jemväl annan bevisning om
varans inhemska ursprung samt att
kräfva vittnens intyg om egenhän Bih.

till Biksd. Brot. 1890. 5 Sami.

§ 9.

Svenska och norska naturalster
och tillverkningar skola, då de i
större partier eller på annat sätt,
än i § 4 sägs, från ena till andra
riket landvägen införas, för tillgodonjutande
af de uti § 3 i afseende
på införseln dem medgifna
förmåner vara åtföljda af vederbörande
tullkammarföreståndares
eller annan offentlig tjenstemans
bevis, att varorna äro af svensk
eller norsk afvel eller tillverkning.

För erhållande af sådant bevis
skall, då detsamma afser naturalster,
varuafsändaren till den myndighet,
hos hvilken beviset begäres,
aflemna en under edlig förpligtelse
afgifven skriftlig försäkran, att varan
blifvit inom landet frambragt.

Afser beviset åter andra varor,
skall varuafsändaren till nämnda
myndighet aflemna eu under edlig
förpligtelse afgifven skriftlig försäkran,
att varan blifvit å uppgifvet
ställe inom landet tillverkad,
med uppgift tillika, huruvida varan
är tillverkad af enbart inhemskt
svenskt eller norskt ämne eller om
jemväl utländskt ämne deri ingår
och om beskaffenheten af den bearbetning,
varan på detta ställe
undergått. Denna försäkran skall
afgifvas af tillverkaren eller, der
det visas, att hinder derför möter,
af annan person, som om varans
tillverkning eger noggrann kännedom,
och skall till rigtiglieten bestyrkas
af två trovärdige män.
Käft. 3

Bevillningsutskottets

diga namnteckningen af den eller
de personer, som afgifvit försäkringen.

Vederbörande myndighets bevis,
hvilket bestämdt skall vitsorda, att
varan är af inhemsk afvel eller tillverkning,
skall tecknas å ofvanomförmälda
försäkran. Afser beviset
kläder, skall detsamma derjemte
innehålla upplysning om,
huruvida öfvertyget är inhemskt
eller utländskt fabrikat.

Betänkande N:o. 5.

Ehvad dylik försäkran rörer
naturalster eller andra varor, är
vederbörande myndighet pligtig att,
om anledning dertill förekommer,
fordra jemväl annan bevisning om
varans inhemska ursprung samt att
kräfva vittnens intyg om egenhändiga
namnteckningen af den eller
de personer, som afgifvit eller bestyrkt
försäkran.

Vederbörande myndighets bevis,
hvilket bestämdt skall vitsorda, att
varan är af inhemsk afvel eller tillverkning,
skall tecknas å ofvan
omförmälda försäkran. Afser beviset
sådana varor, som i § 3 litt.
g), li) och i) nämnas, skall detsamma
derjemte innehålla så fullständig
upplysning om det utländska materialets
beskaffenhet, att med ledning
deraf tullafgiften kan beräknas.

Bevis, hvarom i denna § sägs,
må dock ej fordras för varor, som
af gränsbefolkningen vid resa öfver
gränsen medföras och hvilka vederbörande
tulltjensteman finner uppenbarligen
vara alster af ortens skogsoch
landthushållning eller hemslöjd,
och icke heller för flyttsaker, gamla
och brukade, när dessas sammanlagda
värde icke öfverstiger 200
kronor.

§ io.

Finnes någon öfver gränsen införa tillåtna varor af de slag och
den myckenhet, att införselstull derför bör erläggas, men varorna icke
af behörig förpassning äro åtföljda, ansvare såsom för tullförsnillning.

Införas landvägen från det ena riket till det andra varor, hvilka
äro till införsel förbjudna, eller finnas vid undersökning å bestämmelse -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

orten flera eller färre eller andra slags varor, än som i medförd förpassning
äro upptagna, eller äro varorna eller emballagerna icke försedda
med de i förpassningen omförmälda stämplar, sigill eller plomber,
ansvare den, som dermed beträdes, på sätt derom i allmänhet
stadgas i det rikes tullförfattningar, dit införseln skett.

§ 11-

Tullstyrelserna i Sverige och Norge skola, till närmare kontroll
å in- och utförseln af varor landvägen från ena till andra riket, hvar
tredje månad tillsända hvarandra förteckningar å de varutransporter,
som med förpassningar landvägen från ena till andra riket under de
tre sistförflutna månaderna ankommit eller afgått; äfvensom de inbördes
skola lemna hvarandra underrättelser om de föreskrifter, som i
afseende å berörda kontroll tid efter annan kunna utfärdas.

Art, II.

Om svenska och norska fartygs ömsesidiga rättigheter samt handelsgemenskapen
sjöledes mellan de förenade rikena.

§ 12.

Alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade
och af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro
byggda eller naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom inhemska
och åtnjuta alla dermed förenade rättigheter samt må således,
utan afseende om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk
ort eller om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska
varor, icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer
eller särskilda inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar skola
utgöras.

Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets
område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som
för inhemska fartyg och båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen
medgifna ömsesidiga förmåner skola fartygen vara försedda med sådana
handlingar, som till bestyrkande af deras nationalitet äro i hvardera
riket föreskrifna.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

§ 13.

Varor, som med norska fartyg in- eller utföras, skola, utan afseende
på den ort, hvarifrån de ankomma eller till hvilken de afgå, i
Sverige icke vara underkastade andra eller högre afgifter vare sig till
kronan, städer eller särskilda inrättningar, än om de med svenska fartyg
in- eller utföras.

Ett lika förhållande skall i Norge, i afseende å varors in- och
utförsel med svenska fartyg, ega rum.

§ 14.

Svenska eller norska naturalster och andra varor, hvilka efter
ordalydelsen i § 3 äro att anse såsom svenska eller norska tillverkningar,
skola, när de införas från det ena till det andra riket i ettdera
rikets fartyg, utan att fartyget under resan i främmande hamn lossat
eller lastat, vara tullfria eller tullpligtiga enligt hvad i ofvaunämnda
§ är bestämdt, utan afseende på partiets storlek, endast med undantag
af spanmål, malen eller omalen, för hvilken vara, der den i allmänhet
är tullpligtig, skall erläggas half tull.

Fartyg, som i främmande hamn endast aflemnat eller mottagit
passagerare med deras resegods (handelsresandes medförda varor och
varuprof häri dock icke inbegripna), anses icke hafva lossat eller lastat
derstädes.

I ölrigt kommer, beträffande såväl rättigheten till varors ut- eller
införsel sjöledes från ena till andra riket som beräkning af tullafgifterna
dervid, att i hvardera riket till efterrättelse gälla hvad der angående
varors ut- eller införsel samt förtullning i allmänhet är eller
varder stadgadt.

§ 15.

Hvad § 2 innehåller i fråga om exportpremie samt återbekommande
af tull eller tillverkningsafgift för varor, som, tillverkade i det
ena af rikena, derifrån till det andra utföras, skall ega tillämpning
äfven då utförseln sker sjöledes.

§ 16- § 16.

För tillgodonjutande af den För tillgodonjutande af den

tullfrihet eller lindring i tullafgif- tullfrihet eller lindring i tullafgifter,
ter, som enligt § 14 blifvit svenska som enligt § 14 blifvit svenska och

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

och norska alster och tillverkningar
medgifna, skall det åligga den,
som desamma från ena eller andra
riket utskeppar, att förse sig med
tullkammarens i afsändningsorten
bevis, att varorna äro af inhemsk
afvel eller tillverkning.

Om sättet för bevisets utfärdande
gäller hvad i § 9 finnes
stadgadt.

norska alster och tillverkningar
medgifna, skall det åligga den, som
desamma från ena till andra riket
utskeppar, att förse sig med sådant
bevis, att varorna äro af inhemsk
afvel eller tillverkning, som i § 9
finnes stadgadt för införsel landvägen.

17.

I likhet med hvad i § 11 rörande kontroll å varutransporter landvägen
är stadgadt skola tullstyrelserna i Sverige och Norge hvar
tredje månad tillsända hvarandra förteckningar å de fartyg och laddningar,
som under de tre sistförflutna månaderna från ena till andra
ii tet ankommit eller afgått, samt i öfrigt, till kontroll å varors inoch
utförsel sjöledes mellan båda rikena, iakttaga hvad i nämnda S
är föreskrifvet.

§ 18.

Denna förordning skall träda
i kraft denna dag, då ock motsvarande
föreskrifter blifva för
Norge gällande. Den fortfar att
gälla till dess för båda rikena annorlunda
förordnas eller två år förflutit,
sedan någotdera riket om
ändring eller upphäfvande af densamma
för sin del fattat af det
andra rikets samtycke oberoende
beslut.

§ 18.

Denna förordning skall träda
i kraft den 1 instundande juli, då
ock motsvarande föreskrifter blifva
för Norge gällande. Den fortfar
att gälla, till dess för båda rikena
annorlunda förordnas eller två år
förflutit, sedan någotdera riket om
ändring eller upphäfvande af densamma
för sin del fattat af det
andra rikets samtycke oberoende
beslut.

Då denna förordning träder i
kraft, skall nådiga förordningen
den 29 maj 1874 angående Sveriges
och Norges ömsesidiga haudelsoch
sjö fartsförhållanden med deri
genom nådiga förordningen den 1
juli 1887 vidtagna ändringar upphöra
att vara gällande.

Bill. Ull Biksd. Prot. 1800. 5 Samt. 5 Häft.