Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4 (Betänkande 1902:Bevu4 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

W:o 4.

Ank. till Kiksd. kansli den 14 febr. 1902 kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af 11
och 21 §§ i hevillningsförordningen. (2:a A.)

Nu gällande bevillningsförordning stadgar i § 12 inom. b, att bankbolag
skall för inkomst af kapital och arbete taxeras der bolagets rörelse
drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor, och
17 § i samma förordning är af följande lydelse:

§ 21 i bevillningsförordningen meddelar föreskrifter angående tiden
och sättet för aflemnandet af uppgifter till taxering; och stadgas i §
22 mom, 1 af samma förordning, att, derest uppgift, som i 15 eller
17 § omförmäles, icke inom föreskrifven tid afgifvits eller ock afgifven
sådan uppgift befinnes i visst afseende ofullständig, bevillningsberedninBih.
till Riksd. Prot. 1902. 5 Sami. 1 Åfä. 4 Käft. (N:o 4). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

gens ordförande eller kronans ombud må ega att om förhållandet göra
anmälan hos vederbörande myndighet, hvilken det derefter åligger att
ofördröjligen mot bevis tillställa den försumlige anmaning att inom åtta
dagar efter anmaningens mottagande afgifva fullständig uppgift vid äfventyr,
som finnes stadgadt i 24 §. Sistnämnda § är af följande lydelse:

»Underlåter någon att inom stadgad tid afgifva enligt 15 § eller
17 § föreskrifven uppgift eller att inkomma med sådan särskild! infordrad
uppgift eller upplysning, som i 22 § omförmäles, hafve förlorat rätten
att fullfölja talan i fråga om beloppet af den inkomst, som uppgiften
eller upplysningen skolat afse.

Hörsammas icke sådan anmaning, som i 22 § 1 mom. sägs, och afser
densamma uppgift, hvarom i 15 och 17 §§ stadgas, skall den försumlige
bota ett belopp, svarande mot tio procent af den bevillning, som inom
beredningsdistriktet varder den skattskyldige påförd för den inkomst,
som uppgiften skolat afse.

Gitter den uppgiftspligtige visa giltig ursäkt för underlåtenheten, ege
de i denna § stadgade påföljder icke rum.»

Dessutom stadgas i § 26 af samma förordning, att, utan hinder af
uteblifven uppgift och med rätt att pröfva, i hvad mån afgifven uppgift
år af beskaffenhet att böra läggas till grund för taxeringen, bevillningsberedningen
eger att föreslå samt taxerings- och pröfningsnämnderna att
bestämma och fastställa skattskyldigs taxering.

8 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna den 3 december 1897
lyder sålunda:

»Med afseende å hvad i 12 § 5) af förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst stadgas angående ort, der inkomst af
bankrörelse skall beskattas, iakttages, att, då rörelsen drifves vid flera
kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret af sådan beskaffenhet,
att vid beskattning afdrag derför eger rum, påföras rörelsen i
dess helhet, hvarefter beräkningen af den del af beskattningsbara inkomsten,
som belöper å hvarje särskildt kontor, sker på följande sätt. De
belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid hvarje månads slut
balanserats å kontorets in- och utlåningsräkningar, sammanläggas och
summan delas med månadernas antal, hvarefter den sålunda erhållna qvoten
anses utvisa medelbeloppet af kontorets in- och utlåning för året.
Efter det förhållande, hvari denna in- och utlåning står till den på enahanda
sätt bestämda, sammanlagda in- och utlåningssumman för alla kontoren,
uträknas den del af beskattningsbara inkomsten, som bör taxeras

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

i den ort, der kontoret är beläget. Utelöpande postremissvexlar och egna
banksedlar inräknas icke i in- och utlåningsrörelsen.»

Till bevillningsutskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren åt
herr J. Johnsson i Bollnäs väckt motion (n:o 94) af följande lydelse:

»Under förlidet års riksdag hemstälde jag i afgifven motion, att
Riksdagen måtte i kongl. förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897 stadga viss påföljd för uraktlåtenhet
att lemna de uppgifter till taxeringsmyndigheterna, hvilka det
åligger bank att afgifva beträffande sådan inkomst, som vinnes genom
idkande af bankrörelse å skilda orter, samt att dessa uppgifter måtte affattas
i eldighet med de principer, som ligga till grund för de i bevillningsförordningen
i förevarande hänseende redan stadgade föreskrifter.
Bevillningsutskottet beslöt i anledning häraf att tillstyrka, det Riksdagen,
för vinnande af nödig rättelse, måtte besluta ett tillägg till 17 § i omförmälda
förordning, hvilket förslag jemväl blef af Andra Kammaren antaget.
Då emellertid utskottets förslag icke vann Första Kammarens bifall,
förföll frågan.

Då det är af vigt, att bestämmelser, som äro afsedda att ordna den
kommunala beskattningen af sådan inkomst af bankrörelse, som drifves å
skilda orter, varda till efterlefnad gällande, lära restriktivare bestämmelser
än de nu gällande böra införas för att vederbörande skattskyldige må
bringas till insigt derom, att meddelade föreskrifter måste iakttagas. Kan
man med fog fordra att, för vinnande af en så vidt ske kan rättvis beskattning,
de skattskyldige i allmänhet må hafva till åliggande att till
taxeringsmyndigheterna ingifva exakta uppgifter angående deras verkliga
inkomster, så lärer detta i än högre grad gälla inkomster af bankverksamhet,
och det är af vigt, att Riksdagen häfdar den grundsats, att stadgade
bestämmelser till ledning för taxeringsmyndigheterna gälla icke
allenast de mindre inkomsterna, utan jemväl de större, samt att idkare
af bankrörelse icke äro från denna allmängiltiga regel undantagna.

På grund af det anförda och med åberopande af de motiv, som jag
i nämnda motion tillåtit mig anföra, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta, att §§17 och 24 i kongl. förordningen
angående bevillning af fast egendom och af inkomst den 3 december 1897
skola erhålla följande förändrade lydelse:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o d.

. ■§ 17

1 inom. Uppgifter beträffande inkomst af rörelse eller yrke, som
drifves på två eller flere orter, skola särskildt angifva, huru, enligt den
skattskyldiges åsigt, det beskattningsbara Tnkomstbeloppet bör fördelas på
en hvar af de orter, der enligt 12 § inkomsten bör beskattas.

2 mom. Bank, som drifver rörelse å skilda orter, vare skyldig att,
till ledning för taxeringen, lemna fullständig uppgift å de belopp, som
enligt månadsrapporterna balanserats; och böra dessa rapporter innefatta
uppgift å hela in- och utlåningsräkningarna, som förmedlats å hvarje särskildt
kontor såväl vid hufvudkontoret som särskildt för afdelnings- och
kommissionskontor.

§ 24.

1 mom. Underlåter någon att inom stadgad tid — — — — —
upplysningen skolat afse.

Hörsammas icke sådan anmaning, som i 22 § 1 mom. sägs, och afser
densamma uppgift, hvarom i 15 § och 17 § 1 mom. stadgas, skall den
försumlige bota ett belopp, svarande mot tio procent af den bevillning,
som inom beredningsdistriktet varder den skattskyldige påförd för den
inkomst, som uppgiften skolat afse.

2 mom. Uraktlåter bank, som drifver rörelse å skilda orter, att
inom stadgad tid afgifva enligt 17 § 2 mom. föreskrifna uppgifter,
eller befinhes aflemnad uppgift vara ofullständig, böte 300 kronor och
hafve jemväl förlorat rätten att fullfölja talan öfver det beslut, som i
fråga om samma beskattningsåtgärd fattats.

3 mom. Gitter den uppgiftspligtige visa giltig ursäkt för underlåtenheten,
ege de i denna § stadgade påföljder icke ruin.»

I den äf motionären nu åberopade, vid sistlidet års riksdag väckta
motion (II: 74) hemstäldes, att Riksdagen ville för sin del besluta följande
tillägg till 17 § i korigl. förordningen angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst den 3 december 1897:

»Har skattskyldig, som drifver bankrörelse, vid uppgifterna fogat utdrag
af de särskilda kontorens månadsrapporter, som äro origtiga eller
vilseledande, böte etthundra kronor och hafve förlorat rätten att fullfölja
talan öfver taxeringsnämndens beslut angående den taxeringsåtgärd, som
uppgiften afsör.»

Motionären framhöll i sistberörda motion, hurusom, jemlikt 12 och
17 §§ i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
och 8 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna den 8 december 1897,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

bankbolag, som drefve rörelse å flera orter, vore skyldigt bokföra all inoch
utlåning särskildt vid hvarje bankens kontor och ätt i månadsrapporterna
upptaga den balanserade summan af denna rörelse; och anfördes i
nu åberopade motivering, bland annat, följande:

»Åtskilliga banker, som idka rörelse å skilda orter, anse sig emellertid
ej böra efterkomma denna föreskrift, utan upptaga i strid emot sålunda
gällande bestämmelser i rnånadsrapporterna till taxeringsmyndigheterna
endast en del af bankens verksamhet, nemligen kreditiv- samt upp- och
afskrifningsrörelsen, men deremot icke de vid samma kontor utlemnade
lån och diskonterade vexlar; och då bankens behållning i dess helhet
skall fördelas på de skilda orterna efter kontorens månadsrapporter, upptagande
balansen å in- och utlåningsräkningarna vid hvarje månads slut,
förryckes den beskattningsbara inkomsten från den ort, der rörelsen drifves,
till annan ort till förfång för den förra.»

1901 års Riksdags bevillningsutskott anförde i sitt öfver motionen
afgifna utlåtande (n:o 25) följande:

»I 1883 års bevillningsförordning intogs, i enlighet med skatteregleringskomiténs
derom afgifna förslag, bestämmelse, att bankbolag vid
uppgift om sin nettovinst skulle uppgifva jemväl bruttoinkomsten å
hvarje särskild ort, der bankrörelsen borde beskattas. Denna bestämmelse
torde närmast hafva tillkommit i syfte att, bereda taxeringsmyndigheterna
tillfälle till kontroll öfver rigtigheten af vederbörandes uppgifter
om nettovinsten å de särskilda orterna. Emellertid fans i bevillningsförordningen
icke någon bestämd regel, huru bruttoinkomsten borde
beräknas; och med hänsyn dertill, att dylika regler svårligen torde kunna
lemnas, hemstälde den af Kongl. Maj:t år 1890 tillsatta komité för afgifvande
af förslag till vissa ändringar i bevillningsförordningen, att föreskriften
angående skyldighet att lemna uppgifter om bruttoinkomsten å
hvarje särskildt, ställe måtte ur förordningen utgå, Såsom norm för bestämmandet
af af kastningen af rörelsen vid ett bankkontor föreslog
koinitén i stället storleken af kontorets sammanlagda in- och utlåning,
hvilken erhölles sålunda, att beloppen af kontorets vid hvarje månads
slut, å in- och utlåningsräkning balanserade medel sammanlades för årets
tolf månader och summan dividerades med 12. En rättvis och billig
grund skulle på det sättet vinnas för fördelning af bankens vinst till
taxering å olika orter, om denna fördelning skedde efter den proportion,
hvari de för bankens särskilda kontor erhållna summorna stode till dessa
summors sammanlagda belopp. Berörda sätt för fördelning af vinsten

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

erbjöde jemväl den fördelen, att full kontroll lätt kunde utöfvas med
ledning af bankkontorens månadsrapporter, upptagande balansen å in- och
utlåningsräkningarna vid hvarje månads slut. Äf dessa räkningar ansåg
komitén följande, såsom afseende den egentliga in- och utlåningen, böra
normera fördelningen af vinsten på de särskilda kontoren, nemligen utlåning
sr åkning ar: grund- och reservfondshypotek, fordringar på räkning
med inhemsk bank och bankir, som ej är vexlingsombud, samt med utländsk
bank och bankir, räntebärande obligationer, in- och utrikes vexlar,
utestående län och fordringar pa kassakreditiv samt inlåningsråkning ar:
innestaende på upp* och afskrifnings- samt depositionsräkning, upptagna
lan äfvensom skuld pa räkning med inhemsk bank och bankir, som e[ är
vexlingsombud, samt med utländsk bank och bankir.

Sedan Kongl. Maj:t i anledning af Riksdagens aflåtna skrifvelse den
19 maj 1893 tillsatt en ny komité för utarbetande af förslag till ändring
af vissa delar angående beskattning af fastighet och inkomst, anförde
sistnämnda komité, i afgifvet betänkande den 2 november 1894, att, då
det med hänsyn till den kommunala beskattningen vore af vigt, att inkomst
af affärsföretag, som drefves på två eller flera orter, blefve vid
taxeringen rätt fördelad mellan de särskilda orterna, det hade synts
komitén angeläget, att de skattskyldige sjelfva ålades att i deklarationerna
lemna upplysning till ledning för sådan fördelning; och inrymde
komité» i sitt förslag de särskilda bestämmelser, som 1891 års förut omförmälda
komité funnit erforderliga för åstadkommande af en i förevarande
afseende tillfredsställande taxering af skattskyldig, som drifver bankrörelse
å särskilda orter.

På Kongl. Maj:ts framställning till 1897 års Riksdag godkände Riksdagen
komiténs omförmälda förslag, hvilka derefter, enligt hvad 12 och
17 §§ i kongl. förordningen angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst och 8 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna den 3 december
1897 utvisa, blifvit gällande förordning.

Såsom af ofvan lemnade redogörelse framgår, var afsigten med införandet
i bevillningsförordningen af föreskrift om åliggande för skattskyldig,
som på två eller flera orter drifver bankrörelse, att vid uppgift
till taxering foga utdrag af de särskilda kontorens månadsrapporter
den, att fullständig upplysning skulle kunna vinnas angående storleken
af hela den vid hvarje särskildt kontor förekommande in- och utlåning,
och detta oberoende deraf, huruvida kontoret vore hufvud- eller afdel -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i. 7

ningskontor eller detsamma allenast såsom kommissionskontor förmedlade
lånerörelsen.

Emellertid har det visat sig, att vid vissa banker verksamheten är så
ordnad och bokföringen mellan hufvudkontoret samt afdelnings- och
kommissionskontoren så fördelad, att de för diskontering och belåning vid
afdelnings- och kommissionskontoren inlemnade vexlar och skuldsedlar
belånas, bokföras och förvaras vid hufvudkontoret, men icke bokföras vid
det kontor, der de aflemnats.

Ett sådant förfaringssätt måste hafva till påföljd, att den utlåning,
som förmedlas genom ett afdelnings- eller kommissionskontor, icke blifver
i sin helhet i månadsrapporterna synlig, hvarför dessa med afseende på
den af afdelnings- eller kommissionskontoret utöfvade verksamhet blifva
vilseledande för en rätt fördelning mellan de särskilda taxeringsorterna
af den inkomst, som bör beskattas. Utskottet anser förty, i likhet med
motionären, önskvärdt, att tydliga bestämmelser meddelas i syfte, att den
kommunala beskattningen af inkomst, som vinnes genom idkande af bankrörelse
å skilda orter, må varda ordnad i enlighet med de principer, som
ligga till grund för de i bevillningsförordningen i förevarande hänseende
redan gifna föreskrifter; och torde dylika bestämmelser lämpligast böra
inflyta i 17 § af bevillningsförordningen.

Utskottet förmenar dock, att det af motionären för vinnandet af
förenämnda syfte föreslagna stadgande af särskild straffpåföljd för meddelande
af utdrag af månadsrapporter, som äro origtiga. eller vilseledande,
icke är så affattadt, att man derigenom på enklaste sätt kan
vinna det eftersträfva de målet. Enligt utskottets åsigt torde för sådant
ändamål vara lämpligare att i bevillningsförordningen införa mera detaljerade
föreskrifter än de nu gällande angående beskaffenheten af de uppgifter
till taxering, hvilka skola lemnas af skattskyldige, som på två
eller flera orter drifva bankrörelse. För den händelse dylika föreskrifter
meddelas, torde de i 24 och 26 §§ af bevillningsförordningen omförmälda
påföljder för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse de om uppgifter
till taxering gifna allmänna stadganden bereda tillräcklig säkerhet för
att nu särskildt ifrågavarande uppgifter skola blifva fullständiga och
tillförlitliga.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemstälde 1901 års Riksdags
bevillningsutskott, att Riksdagen i anledning af motionen måtte besluta,
att § 17 i bevillningsförordningen skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

»Uppgifter beträffande inkomst af rörelse eller yrke, som drifves på
två eller flere orter, skola särskildt angifva, huru, enligt den skattskyldiges
åsigt, det beskattningsbara inkomstbeloppet bör fördelas på en hvar
af de orter, der enligt 12 § inkomsten bör beskattas; och skall, i fråga
om inkomst af bankrörelse, skattskyldig, som drifver sådan rörelse, vid
uppgifterna foga utdrag af de särskilda kontorens månadsrapporter, upptagande
balansen å in- och utlåningsräkningarna vid hvarje månads slut,
hvarjemte, derest dessa rapporter icke utvisa storleken af hela den inoch
utlåning, som af de särskilda afdelnings- och kommissionskontoren
under månaden förmedlats, fullständig upplysning skall meddelas angående
sagda lånerörelses omfång vid hvarje särskildt kontor.»

Betänkandet blef af Andra Kammaren utan föregående öfverläggning
godkändt, hvaremot i Första Kammaren, der detsamma gaf anledning till
någon diskussion, framstäld proposition på afslag å hvad i betänkandet
hemstälts förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.

Utskottet är i förevarande fråga af samma mening som 1901 års
Riksdags bevillningsutskott. Det är utskottet bekant, att man vid en del
banker ännu förfar på det sätt, att den in- och utlåning å reverser och
diskonterade vexlar, som af afdelnings- och kommissionskontoren förmedlas,
icke upptages i deras månadsrapporter, ett förfaringssätt, som, då dessa
ofullständiga rapporter ensamma läggas till grund för taxeringen, gifvetvis
har till följd att banken i de orter, der afdelnings- och kommissionskontoren
äro belägna, varder för lågt beskattad, visserligen icke till men
för staten, enär banken för hufvudkontorets rörelse blifver så mycket
högre beskattad, men till förfång för vederbörande kommuner. Att ett
dylikt förfarande icke är i öfverensstämmelse med bevillningsförordningens
anda och mening framgår af den historik, som finnes intagen i 1901 års
Riksdags bevillningsutskotts här ofvan citerade betänkande, Vid sådant
förhållande anser utskottet af behofvet påkalladt, att hithörande stadganden
förtydligas, samt att man ej bör dröja med denna ändring af bevillningsförordningen
till den kanske icke så nära framtid, då bevillningsförord*
ningen må komma att i sin helhet blifva föremål för Riksdagens
pröfning.

Beträffande affattningen af ett sådant förtydligande, om hvilket fråga
är, förmenar utskottet, att den af motionären nu föreslagna omredi -

Bevillningsutskottets Betänkande, N:o 4. 9

ser ingen af 17 och 24 §§ i bevillningsförordningen icke är fullt lämplig.
Ett betydligt enklare sätt för frågans lösning anvisas af 1901 års Riksdags
bevillningsutskott i dess förslag till tillägg till 17 §, ett förslag,
emot hvars formulering icke heller någon anmärkning blef frainstäld vid
nästlidet års riksdag.

Dessutom anser utskottet — såsom ock erinrades vid behandlingen
af sagda förslag inom Första Kammaren -— att, derest detsamma
skulle komma att bifallas, motsvarande ändring bör vidtagas i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna, enligt hvilken, med dess nuvarande
lydelse, bankkontorens månadsrapporter skola ensamma ligga till grund
för boräkningen af den del af bankens beskattningsbara inkomst, som bör
taxeras i den ort, der hvarje särskildt kontor är beläget

På de af 1901 års Riksdags bevillningsutskott åberopade skäl och
under hänvisning till hvad i öfrigt här ofvan anförts, hemställer utskottet
fördenskull:

l:o) att Riksdagen i anledning af förevarande
motion måtte besluta, att § 17 i bevillningsförordningen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Uppgifter beträffande inkomst af rörelse eller yrke,
som drifves på två eller flere orter, skola särskildt
angifva, huru, enligt den skattskyldiges åsigt, det beskattningsbara
inkomstbeloppet bör fördelas på en
hvar af de orter, der enligt 12 § inkomsten bör beskattas;
och skall, i fråga om inkomst af bankrörelse,
skattskyldig, som drifver sådan rörelse, vid uppgifterna
foga utdrag af de särskilda kontorens månadsrapporter,
upptagande balansen å in- och utlåningsräkningarna
vid hvarje månads slut, hvarjemte, derest
dessa rapporter icke utvisa storleken af hela den in- och
utlåning, som af de särskilda af delnings- och kommissionskontoren
under månaden förmedlats, fullständig upplysning
skall meddelas angående, sagda lånerörelses omfång
vid hvarje särskildt kontor; samt

2:o) att, för den händelse utskottets i punkten 1 :o)
gjorda hemställan varder af Riksdagen bifallen, Riksdagen
jemväl måtte besluta, att § 8 i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 5 Samt. 1 A fä. 4 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande K:o 4.

Med afseende å hvad i 12 § b) af förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
stadgas angående ort, der inkomst af bankrörelse skall
beskattas, iakttages, att, då rörelsen drifves vid liera
kontor, alla omkostnader och förluster under räkenskapsåret
af sådan beskaffenhet, att vid beskattning
afdrag derför eger rum, påföras rörelsen i dess helhet,
hvarefter beräkningen af den del af beskattningsbara
inkomsten, som belöper å hvarje särskildt kontor, sker
på följande sätt. Summorna af leontorets in- och utlåningar
vid hvarje månads slut enligt månadsrappor terna
och på grund af stadgandet i IT § af ofvannämnda förordning
lemnade särskilda uppgifter sammanläggas, och
slutsumman delas med månadernas antal, hvarefter den
sålunda erhållna qvoten anses utvisa medelbeloppet af
kontorets in- och utlåning för året. Efter det förhållande,
hvari denna in- och utlåning står till den
på enahanda sätt bestämda, sammanlagda in- och utlåningssumman
för alla kontoren, uträknas den del af
beskattningsbara inkomsten, som bör taxeras i den
ort, der kontoret är beläget. Utelöpande postremissvexlar
och egna banksedlar inräknas icke i in- och
utlåningsrörelsen.

Stockholm den 13 februari 1902.

På bevillningsutskottets vägnar:

C ~

H. C AV ALLT.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Reservationer:

af herr Cavalli, som anfört:

»Nästlidet års Riksdag lemnade icke sitt bifall åt den af bevillningsutskottet
då gjorda, med nu föreliggande förslag till ändring af § 17
bevillningsförordningen alldeles enahanda hemställan.

Vid sådant förhållande och då nya skäl för dylik ändring icke synas
föreligga, har jag ansett,

att utskottet bort hos Riksdagen hemställa om
af sia g å ifrågavarande motion»

samt af herrar Almström, Östberg, friherre Klingspor och Wester,
hvilka instämt i den af herr Cavalli afgifna reservation.

Herr Bergendahl har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.