Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4 (Betänkande 1897:Bevu4 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

N:o 4.

Ankom till Riksd. kansli den 26 februari 1897, kl. 2 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i kongl.

förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894.

(l:a A.)

Förslag om förändrade bestämmelser angående stämpelafgiften hafva
framstälts i följande till bevillningsutskottet hänvisade motioner, samtliga
väckta inom Andra Kammaren, nemligen:

n:o 17, af herr D. Persson i Tällberg, angående frihet från stämpelafgift
för lagfartsprotokoll i visst fall,

n:o 47, af herr H. Andersson i Vestra Nöbbelöf, om frihet från
stämpelafgift för underdomstols protokoll angående föreläggande att ingifva
bouppteckning, samt

n:o 41, af herr C. Sandquist, om upphörande af stämpelafgift för
skuldebref, som hos offentlig myndighet företes för vinnande af inteckning
eller betalning.

Herr Persson hemställer, att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, att
protokoll rörande lagfart å fång till fast egendom skall vara från stämpel
fritt, vare sig fånget skett genom giftorätt, arf, köp, gåfva, testamente eller
byte, der taxeringsvärdet eller köpesumman å den egendom, hvarå lagfart
sökes, icke uppgår till 1,000 kronor.

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 4 Håft. (N:o 4).

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Efter erinran hurusom stämpelfrihet redan blifvit stadgad för protokoll
angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller arf,
der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till
1,000 kronor, anför motionären vidare:

»Den grundsats, att å lagfartskostnaden för fastighet hänsyn bör tagas
till egendomens värde, har sålunda tillämpats beträffande fastighetsöfverlåtelse
genom arf och giftorätt. Och tillämpningen af denna grundsats
har helsats med mycken tillfredsställelse, särskildt i de delar af vårt land,
der egendomarne äro små och deras värden ringa.

Och när bestämmelsen om lättnader i lagfartskostnaden i ofvannämnda
fall visat sig vara i enlighet med billighet och rättvisa och har
kunnat ske utan olägenhet, så torde samma bestämmelse kunna och böra
tillämpas äfven vid lagfart å annan fastighetsöfverlåtelse, vare sig den sker
genom köp, gåfva, testamente eller byte.

Man kan visserligen häremot invända, att, beträffande lagfartskostnaden,
i hvad densamma är beroende af stämpelafgiften, tillbörligt afseende
är fästadt å fastighetens värde derigenom, att öfverlåtelsehandling skall, då
den för lagfart företes, förses med stämpel till visst belopp för hvarje 100
kronor af fastighetens värde, eller, der köpesumman öfverstiger taxeringsvärdet,
belägges afhandlingen med stämpel för hvarje 100 kronor af köpesumman.

En sådan invändning kan visserligen vara rigtig från en synpunkt,
men det torde dock icke kunna bestridas, att vid en större fastighetstransaktion
mera bärighet för kostnader torde förefinnas för hvarje 100
kronor än vid mindre sådana. Och derjemte torde äfven hänsyn tagas
dertill, att de kostnader, som äro förenade med åvägabringandet af sjelfva
uppgörelsen, i många fall kunna blifva lika stora för en mindre egendom
som för en större sådan. Och särskildt nu, då lagen af den 27 juni 1896
angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring skall tillämpas,
blifva kostnaderna mycket dryga. Och beträffande afsöndringar blifva kostnaderna
så mycket känbarare för fastighet af ringa värde, som afgiften för
Konungens befallningshafvandes fastställelse derå är lika, vare sig egendomen
har större eller mindre värde.»

‘ Stämpelafgiften för protokollsutdrag rörande lagfart utgör vid underdomstolar
å landet 2 kronor för första arket och 1 krona 50 öre för hvarje
af de öfriga arken samt vid underdomstolar i stad 1 krona för hvartdera
af första och andra arket samt 1 krona 25 öre för hvarje af de öfriga
arken.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

Undantag härifrån beslöts af 1887 års Riksdag, som, enär lagfartskostnaden
icke sällan blifvit mycket betungande för de _ sterbhus, der
fastigheten är liten och delegarne många, medgaf stämpelfrihet för protokoll
Omgående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt eller arf,
der taxeringsvärdet å egendomen i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor.
Stämpelfrihet för lagfartsprotokoll utsträcktes sedermera af 1891 års Riksdag
till att gälla alla sådana fång till fast egendom genom giftorätt eller
arf, der taxeringsvärdet å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår
till 1,000 kronor.

Nu ifrågavarande förslag afser en än ytterligare utsträckt stämpelfrihet
för lagfartsprotokoll, så att, under förutsättning att taxeringsvärdet eller
köpesumman å den egendom, hvarå lagfart sökes, icke uppgår till 1,000
kronor, denna förmån skulle komma äfven dem till godo, som genom köp,
gåfva, testamente eller byte åtkommit fastighet.

De skäl, som ligga till grund för stadgandet om befrielse för en afliden
fastighetsegares efterlemnade make eller arfvingar att erlägga stämpel
för protokoll rörande lagfart å fastigheten, kunna emellertid icke anses i
samma mån föreligga i fråga om personer, som genom annat fång än
giftorätt och arf åtkommit fastighet af sådant ringare värde. Med ifrågavarande
skattelindring har tydligen afsetts det särdeles på landsbygden synnerligen
ofta förekommande förhållandet, att en afliden persons enda nämnvärda
qvarlåtenskap utgöres af en obetydlig fastighetslott, hvaraf han och hans
familj haft sitt uppehälle. Vid sådant fall har det synts billigt och rättvist
att så mycket som möjligt minska kostnaden för sterbhusdelegarne vid
fullgörande af deras skyldighet att söka lagfart å fastigheten; och härtill
har så mycket större anledning förefunnits, som, innan nu gällande förordning
angående lagfart å fång till fast egendom trädde i kraft, någon
skyldighet att söka lagfart å fastighet, åtkommen genom giftorätt eller arf,
alls icke förefanns. Hvad deremot angår annat slag af åtkomst till fast
egendom, så kunna väl tänkas fall, der en skattelindring af denna art
skulle kunna anses lika berättigad som i fråga om giftorätt och arf, men
i regel torde förhållandena ställa sig helt annorlunda. Ej sällan förekommer,
att förmögna personer inköpa mindre fastigheter för anläggningar af olika slag,
för beredande af bostad eller dylikt, för hvilka fall någon anledning naturligen
icke förefinnes att minska kostnaderna för lagfart, och endast sällan
torde det hända, att någon, som köper eller tillbyter sig en fastighet, är
så fattig, att den jemförelsevis ringa kostnaden för stämpel till lagfartsprotokollet
kan anses för honom betungande. Än mindre anledning synes
förefinnas att göra något mildrande undantag för dem, som genom gåfva
eller testamente blifva egare af fastighet.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr Perssons ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Anderssons omförmälda motion är af följande lydelse:

»Ehuru det i öfverensstämmelse med gällande lagbestämmelser är
vanligt, att dödsbodelegare låta förrätta och till rätten ingifva bouppteckning
efter aflidna personer, finnas likväl fall, då detta uraktlåtes. Dylik
uraktlåtenhet förekommer dock vanligen endast då den aflidne varit medellös
eller lemnat efter sig så obetydlig förmögenhet, att bouppteckningen
ej enligt gällande lag borde beläggas med stämpel, och då arfvingarne,
alla myndige, öfverenskommit att antingen genast dela efterlemnade boet
eller möjligen öfverlemna detsamma till en efterlefvande make för att
dermed i någon mån från densamme afvärja påträngande fattigdom
och nöd.

Vid sådant förhållande, då bouppteckning efter afliden person ej ingifvits
till rätten, tillkommer det naturligtvis domstolen att medelst protokollsutdrag
förelägga dödsbodelegarne att låta upprätta samt till rätten
ingifva bouppteckning; men då ett dylikt protokoll utom lösen en krona
skall beläggas med stämpel till belopp af två kronor, böra domstolarne
ej klandras, om de i det längsta undvikit att belasta dessa fattiga dödsbon
med denna afgift å tre kronor, hvilken utgift i många fall skall kännas
ganska tung både att betala och utsöka.

Efter det kongl. förordningen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgift
med deri skärpta bestämmelser och i sammanhang dermed föreskrifna
arfsskatt nu börjat tillämpas, lära nog domstolarne hädanefter
komma att mera allmänt genom protokoll förelägga försumlige dödsbodelegare
inkomma med bouppteckning.

Såsom beskattning torde beläggandet med stämpel å dylika protokoll
anses oegentligt, allra helst som densamma nästan uteslutande drabbar
obemedlade personer, och från statsverkets synpunkt är den dessutom i
finansielt hänseende utan all betydelse.

Rättast torde derför vara, att omnämnda protokoll befriades från
stämpelafgift och i så fall endast komme att betalas med den bestämda
lösen, samt sålunda blefve likstälda med protokoll om förordnande eller

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

entledigande af förmyndare eller god man för frånvarande dödsbodelegare
eller om föreläggande för förmyndare eller sådan god man att ingifva bevis
om aflemnande af årsräkning öfver sin förvaltning.

Någon förmodan, att större försumlighet med bouppteckningars ingifvande
till rätten, än hvad hittills varit fallet, skulle blifva en följd af
lindring i omnämnda hänseende, kan ej gerna hysas, då i dödsbon, i hvilka
behållning finnes, bodelegare fortfarande blifva underkastade bestämmelserna
i 9 kap. 5 § ärfdabalken.

Jag vågar derför vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta ett
tillägg i 3 § af kongl. förordningen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften,
att densamma, hvad angår rubriken »Protokoll», må erhålla följande
lydelse:

Protokoll — — — — — — — — — — — — —

vid underdomstol om förordnande eller entledigande af förmyndare eller
god man för frånvarande dödsbodelegare eller om föreläggande för förmyndare
eller sådan god man att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning
öfver sin förvaltning eller med föreläggande för dödsbodelegare
att ingifva bouppteckning — — — — — — — — — fritt.»

Såsom motionären framhållit, åligger det häradshöfdingarne på landet
och magistraterna i städerna att öfvervaka, det bouppteckningar varda inom
den i lag föreskrifna tid upprättade, och plägar vid underlåtenhet att till
rätten ingifva bouppteckning anmaning till sterbhusdelegarne att fullgöra
sin skyldighet i detta hänseende i allmänhet ske genom utdrag af domstolens
protokoll, som mot vanlig lösen och stämpelafgift tillställes dem.
I händelse att en afliden person efterlemnat större tillgångar, är mot sterbhusdelegarnes
skyldighet att, då de underlåtit att inom föreskrifven tid till
rätten ingifva bouppteckning, betala nämnda lösen och stämpelafgift icke
något att erinra, men af de dödsbon, der sådan uraktlåtenhet förekommer,
torde det ojemförligt största flertalet vara i saknad af nämnvärda tillgångar,
för hvilken händelse det synes obilligt, att sterbhusdelegarne, förutom
den lösen de nödgas utgifva för domstolens föreläggande för dem
att ingifva bouppteckning, jemväl skola erlägga skatt till staten. Riksdagen
har redan tillförene medgifvit stämpelfrihet för underdomstols protokoll
om förordnande eller entledigande af förmyndare eller god man för
frånvarande dödsbodelegare eller om föreläggande för förmyndare eller
sådan god man att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning öfver sin
förvaltning. Till grund för detta medgifvande ligger tydligen en sträfvan
att såvidt möjligt undvika att med stämpelafgift betunga mindre bemedlade

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 4.

personer, och ett bifall till motionen skulle utgöra en fortsatt tillämpning
af samma grundsats. Ett afstående från ifrågavarande stämpelafgift kan
icke heller vålla vare sig någon nämnvärd minskning i inkomsten af denna
skattetitel eller någon större benägenhet för dödsbodelegare att uraktlåta sin
skyldighet att till rätten ingifva bouppteckning. Utskottet anser derför, att
stämpelafgiften för protokoll af berörda art med allt skäl bör kunna af
staten eftergifvas, samt hemställer,

2:o) att Riksdagen måtte besluta, det 3 § af gällande
förordning angående stämpelafgiften skall i nedannämnda
del erhålla följande förändrade lydelse:

»Protokoll, hvarigenom — — — — — —

vid underdomstol, om förordnande eller entledigande
af förmyndare eller god man för
frånvarande dödsbodelegare eller om föreläggande
föi* förmyndare eller sådan god man
att ingifva bevis om aflemnande af årsräkning
öfver sin förvaltning eller om föreläggande för
dödsbodelegare att ingifva bouppteckning . . fritt.

som eljest utgifves; lika med Afskrift.-»

Under rubriken om stämpel till enskilda handlingar stadgas i 8 §
af förordningen angående stämpelafgiften, att skuldebref skall, då det för
vinnande af inteckning eller betalning hos offentlig myndighet företes,
förses med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp,
för hvilket inteckning eller betalning sökes.

Nu föreslår herr Sandquist i sin of vanberörda motion, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att »skuldebref, då det för vinnande af inteckning
eller betalning hos offentlig myndighet företes, måtte från stämpelafgifts
erläggande varda befriadt».

Såsom skäl härför anför motionären:

»Kapitalisten är enligt bevillningsstadgan förpligtad att erlägga bevillning
till staten för sin inkomst af kapital. Förutsatt att denna lösen
betalas af honom, så tillskyndas han en dubbel beskattning, som måste
anses vara orättvis och förkastlig.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Då emellertid den i penningetrångmål stadde lånesökanden faktiskt
är den, som i allra flesta fall för att kunna erhålla lån, vare sig af enskild
person eller uti någon penningeanstalt, nödgas erlägga stämpelafgiften, så
drabbas han utaf en dubbel beskattning, som i hög grad är orättvis och
betungande, ja, rent af ruinerande.

Ty för det första är han bevillningsskyldig till staten för sin skuldsatta
egendom, för det andra måste han betala ränta på skulden, och slutligen
nödgas han, då fordringsegaren äskar säkerhet för sin fordran, för
det tredje utbetala en extra afgift till staten för att lagenligen inteckna
sin egendom såsom säkerhet för skulden.»

Skyldighet att vid skuldebrefs företeende hos offentlig myndighet
för vinnande af inteckning eller betalning förse detsamma med stämpel
har funnits stadgad sedan lång tid tillbaka. Långt ifrån att upphäfva
eller minska användningen af stämpelskatten har tvärtom senaste tidens
skattelagstiftning gått ut på en utsträckt tillämpning af denna art af beskattning,
och 1893 års skattekomité föreslog jemväl beträffande stämpel
till skuldebref en utsträckning, i det att sådan handling enligt komiténs
förslag i allmänhet skulle förses med stämpel. Nämnda förslag, som i
något förändrad form upptogs i Kongl. Maj:ts till 1894 års Riksdag aflåtna
proposition med förslag till ny förordning angående stämpelafgiften, vann
emellertid icke Riksdagens bifall. Att nu, såsom motionären föreslagit,
upphäfva all skyldighet att förse skuldebref med stämpel synes utskottet
icke böra ega rum, då skuldebref lika väl som många andra handlingar, som
skola beläggas med stämpel, synes utskottet väl lämpa sig såsom föremål
för denna art af beskattning, med hvilken afsetts att träffa sådana handlingar,
som förmedla omsättningen af det rörliga kapitalet.

Utskottet hemställer derför,

3:o) att herr Sandquists ofvanberörda motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 26 februari 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.