Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4 (Betänkande 1896:Bevu4 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 20 Februari 1896, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt, motion om upphörande af den
personliga sjukvårdsafgiften.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 77, har herr J.
Mankell föreslagit, »att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af
den personliga sjukvårdsafgiften på sätt kan finnas lämpligt efter föregående
utredning af dess förhållande till öfriga personliga skatter.»

Till stöd för detta sitt förslag åberopar motionären den motivering,
som förefinnes i en utaf honom, likaledes vid innevarande års riksdag
väckt motion om mantalspenningarnes afskaffande.

Efter att hafva lemnat en framställning om de personliga skatternas
uppkomst in. m., anför motionären i sistberörda motion, bland annat, följande: »Förkastligheten

af de personliga skatterna förefaller så påtaglig, att
den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste
insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. Fn sådan
skatteform står i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den
fattigaste för sin familj och sina tjenare skall betala samma belopp som
millionären — för att icke tala om aktiebolag och banker, som äro alldeles
befriade — synes orimligt. Också hafva de personliga skatterna i de flesta
civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det är blott med några få stater
— år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige delar den
tvetydiga äran af deras bibehållande.

Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,
som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät
förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då praktiska
Bill. till Riksd. Prot. 18Hd. 5 Sami. / Afd. 4 Häft. (N:is 4, ö.) 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtadt att på en gång
beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många
andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Yäl hade under sådana omständigheter
varit, om komitén, med fasthållande af principens läglighet,
föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna
och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffande!
allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskoleafgiften,
skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte ofvan angifna mindre, personella
afgifter. Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den
grunder, hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste betraktas
såsom svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga skatternas
anhängare fått göra tjenst vid hvarje försök till deras afskaffande.

Hvad angår sjukvärdsafgiften, så framhöll skatteregleringskomitén,
med sin en gång antagna inkonseqvens, att denna personliga afgift hvarken
var med någon verklig olägenhet förenad eller obillig, då den utgick för
ett ändamål, hvars tillgodoseende måste ligga alla samhällsmedlemmar lika
om hjertat, hvarjemte den gaf en vink om att afgiftens afskaffande måhända
skulle påkalla en betänklig förhöjning af legosängsafgifterna, genom
hvilken varning den vann många ytliga betraktare af saken. Med anledning
häraf må frågas, om ej en mängd andra sam hällsändamål i lika mån
måste »ligga alla samhällsmedlemmar om hjertat» utan att derför påkalla
en orättvis skatt, och om icke priset på legosängsafgifter skulle kunna
bibehållas genom andra inkomsters anskaffande för samma ändamål? Också
intygade den ecklesiastikminister, som föredrog skatteregleringskomiténs
betänkande och hvilken i stället ville bibehålla den personliga folkskoleafgiften,
att af alla till kommunen utgående personliga skatter sjukvårdsafgiften
lättast skulle kunna undvaras, i det att derigenom inflytande
medel utan större svårighet kunde ersättas genom vanlig landstingsskatt.
Må i afseende på denna fråga särskildt hänvisas till herr O. H. Ströms
utredning i hans vid 1895 års riksdag väckta motion, n:o 26.

Mer än någonsin torde nu äfven tiden vara inne för de personliga
skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än ©tillfyllestgörande, skäl
mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning kunde
möjligen de oprivilegierade jordbrukarne haft att anföra, så länge de voro
betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de nu blifvit
befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått skyddstullar,
hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, finnes så mycket
mindre skal för de personliga skatternas bibehållande, som de obemedlade
i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa skatters qvarstående,
sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter nödgats ersätta stats -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

kassan de inkomster, som gått förlorade genom de sjelfegande jordbrukarnes
och genom industriidkarnes skattelättnader.

Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de
persordiga skatternas snara afskaffande. Härför synes äfven den nuvarande
tidpunkten, då så betydliga öfverskott å statsinkomsterna förefinnas, böra
anses vara särdeles gynsam. Visserligen kan man säga, att denna omständighet
egentligen blott kan hafva omedelbar inverkan på möjligheten af
mantalspenningarnes afskaffande, som ingå till statsverket. Men dervid
måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i främsta rummet tryckas
af de personliga skatterna, svårigheten att bära de höjda förbrukningsskatter,
som ingå till statsverket, måste minskas genom de för kommunala
behof utgående personliga afgifternas afskaffande, hvilket således verkar
såsom en skattelättnad med afseende på det totala skattebeloppet till både
staten och kommunen.

Oberäknadt rättmätigheten, hafva äfven såsom praktiska skäl för
meromnämnda skatters afskaffande blifvit anförda: att de ej tillföra staten
eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste eftergifvas;
att dessa inkomster ej oväsentligt minskas genom besväret och kostnaderna
för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras afskaffande skulle
kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna och de kamerala
verken; samt att de delvis utgå med olika belopp i särskilda delar af riket,
hvilket måste kännas så mycket obilligare, som de på sondiga ställen bestämmas
af de mest bemedlade på fyrktalsväldets grund (se med afseende
härå herr T. Zetterstrands vid senaste riksdag i Andra Kammaren väckta
motion, n:o 21).»

Genom kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 stadgades, att den
så kallade kurhusafgiften skulle upphöra samt att i dess ställe skulle för
den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt utgå af
eu hvar, som erlade mantalspenningar, eu personlig sjukvårdsafgift med
ett belopp af högst 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön samt med
hälften för qvinna, med undantag för Stockholm, hvarest nämnda afgift
skulle utgå med högst 1 krona för man och 50 öre för qvinna; och skulle
denna afgift företrädesvis användas till beredande af kostnadsfri vård åt
veneriska sjuka och till vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den
veneriska sjukdomens hämmande. Det med afseende å Stockholm meddelade
särskilda stadgandet blef, i öfverensstämmelse med skatteregleringskomiténs
i dess den 13 september 1882 afgifna utlåtande angående skatteförhållandena
i riket derom framställda förslag, upphäfdt genom kongl. kungörelsen
den 1 Juni 1883.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Skatteregleringskomitén, som i öfrigt förordade minskning i de personella
skatternas antal, yttrade i berörda utlåtande, i fråga om sjukvårdsafgiften,
bland annat följande:

»Afser man då först landstingen och de städer, som ej i landsting
deltaga, har komitén ej ansett det vara med någon verklig olägenhet förena
dt eller i någon mån obilligt att bibehålla den personliga skatt, som
för närvarande af dem fastställes att utgå för ett ändamål, hvars tillgodoseende
måste ligga alla samhällsmedlemmar, ej minst de obemedlade, lika
om hjertat, nemligen den allmänna sjukvården, hvars behöriga upprätthållande
må hända skulle försvåras eller påkalla en betänklig förhöjning i
legosängsafgifterna, om det bidrag, som lemnas genom den nu utgående
personliga sjukvårdsafgiften, blefve vederbörande myndigheter undandraget.»

Vid behandling af en under förra årets riksdag väckt motion i enahanda
syfte som nu förevarande yttrade utskottet, att så vidt utskottet
hade sig bekant, någon allmän klagan öfver ifrågavarande skatt icke försports
och att dess allmännyttiga användning torde vara allom klar, hvarjemte
utskottet, gentemot motionärens framhållande af olämpligheten af
personella skatter i allmänhet, erinrade om dessa skatters jemförelsevis
ringa belopp och deras betydelse derutinnan, att de stärka känslan af samhörighet
och erinra samhällets medlemmar om de fördelar, som genom
dessa skatter beredas dem.

Under anslutning till hvad som sålunda yttrats af skatteregleringskomitén
och af nästlidne års bevillningsutskott, får utskottet hemställa,

att herr Mankells förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 Februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Reservationer

af herrar friherre von Schwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson,
S. M. Olsson och Lundström:

»Under åberopande af den vid sistlidne års riksdag till bevillningsutskottets
betänkande n:o 7, angående upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften,
af herr Bokström m. fl. fogade reservation, hvilken vi anse
ega lika stor giltighet nu som då, hafva vi ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till den af herr Mankell vid innevarande riksdag i ämnet
väckta motion, i all synnerhet som i denna motion endast yrkas, att Kongl.
Maj:t måtte efter föregående utredning framlägga förslag till afskaffande af
den personliga sjukvårdsafgiften.»

Härjemte har herr Swartling anmält sin reservation mot vissa delar
af utskottets motivering.