Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3
Betänkande 1908:Bevu3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
1
]ST:o 3.
Ank. till Eiksd. kansli den 7 febr. 1908, kl. 3 e. m.
Betänkande, i anledning väckt motion om ändring af gällande
bestämmelser angående stämpel å utnämningsbref för
riddare och kommendörer af Kungl. Maj:ts ordnar.
(l:a A.)
I en inom Första kammaren väckt motion n:o 4, som hänvisats
till bevillningsutskottet, anför herr A. von Möller följande:
»Vid riksdagen 1871 föreslog bevillningsutskottet, som ansåg, att Motionärms
dåvarande stämpelbelopp å utnämningsbref för riddare och kommendörer Motivering.
af Kungl. Maj:ts ordnar för att afvinna stämpelpappersafgiften så stor
inkomst, som skäligen läte sig göra, tålte någon förhöjning, att följande
stämpelafgifter måtte bestämmas:
För utnämningsbref för riddare af K. Serafimer orden 200 rdr
» » » kommendörer med störa korset
af K. Svärdsorden 100 rdr
» K. Nordstjärneorden »
» K. Vasaorden »
» » » kommendörer af K. Svärds-,
Nordstjärne- och Vasaorden 75 rdr
Bih. till Eiksd. Brok 1908. 5 Sami. 1 Afd. 3 Raft. (N:o 3). 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
För utnämningsbref för riddare af K. Carl XIII:s orden 75 rdr
» » » riddare af K. Svärdsorden 20 rdr
riddare och ledamöter af K.
Nordstjärne- och Vasaorden »
Första Kammaren afslog utan votering bevillningsutskottets förslag
på yrkande af herr von Gegerfelt, som ansåg »att belöna förtjänsten
medelst utfordrande af penningar syntes så principvidrigt, att de nuvarande
afgifterna snarare borde borttagas än förhöjas».
Andra Kammaren åter beslöt med 116 röster mot 44 att fördubbla
stämpelafgifterna för samtliga värdigheter med undantag för Riddare af
Svärdsorden och riddare och ledamöter af Nordstjärne- och Vasaorden,
för hvilka afgifterna höjdes till 50 rdr i stället för af utskottet föreslagna
20 rdr.
Vid den gemensamma voteringen segrade Andra Kammarens beslut
med 158 röster mot 103.*
Dessa stämpelsatser äro fortfarande bestående.
Det mål, som väl med beslutet afsågs, att skaffa statskassan ökad
inkomst, har emellertid icke vunnits af det skäl, att utnämningsbrefven
ej utlösas. § 8 af ordensstadgan, gifven i ordenskapitel 1902, innehåller
nämligen, att det beror på enhvar af de utnämnda, huruvida han åstundar
erhålla särskild! ordensbref eller icke, i hvilket fall detta belägges
med »fastställd stämpel». Däremot måste afgiften till ordenskassan
betalas.
Man har till dato ansett sig härvidlag saklöst kunna sätta sig öfver
Riksdagens önskan. Man mottager utmärkelsen och ignorerar sin
skatteplikt.
Ett dylikt missförhållande borde och skulle naturligtvis ej behöfva
ifrågakomma, därest blott ordensstatuterna gjorde lösandet af utnämningsbrefvet
med den y>fastställda stämpeln» till ett obligatoriskt villkor
för rättigheten af ordenstecknets bärande af svensk undersåte. I sammanhang
härmed torde böra påpekas, att den svenska strafflagen i motsats
mot den tyska, franska, belgiska och norska icke innehåller några
straffbestämmelser för obehörigt bärande af ordenstecken.
Då Konungens rätt att utdela ordnar ju afser att vara en utmärkelse
för medborgerliga förtjänster, synes mig, att den skatt, som staten
fordrar för utnämningsbrefvet, bör utgå i förhållande till den skattpliktiges
betalningsförmåga, ej som nu lika för alla. Den som blifvit utsedd
* Dessa siffror böra rätteligen vara 148 mot 131.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 3
att hugnas med nådebeviset, allra helst om han är innehafvare af militäreller
civil tjänst, torde för närvarande ej utan vissa olägenheter kunna
afböja detsamma, äfven om han på grund af därmed förenade utgifter
skulle föredraga att afstå därifrån, och det är ju tänkbart, om ock
sällsynt, att äfven en person med ringa aflöning eller inkomst skulle
kunna anses värdig en dylik belöning. För detta fall borde väl stämpeln
vara lägre än för den mera bemedlade.
i\. andra sidan torde ej kunna förnekas, att många, kanske de
allra flesta af de utnämnda riddarne eller kommendörerna äro i den
ekonomiska ställning, att af dem en vida högre afgift än den hittills
gällande borde kunna erläggas.
I fall Konungen beslutar en ändring af ordensstatuten i antydd
riktning, skulle detta ju redan med de nu gällande stämpelsatserna medföra
en viss ekonomisk fördel för statskassan, men denna borde kunna
blifva ganska afsevärd, om afgiften bestämdes till samma belopp som
vederbörandes inkomstskatt.
Alldenstund Riksdagen icke funnit skäl frångå sitt 1871 fattade
beslut, och ej heller Kungl. Maj:t ansett sig böra föreslå nedsättning i
eller borttagande af denna afgift och därmed visat sig biträda Riksdagens
mening, att denna beskattningsform bör bibehållas, äfven om dess verkan
genom omständigheter, som ligga utanför Riksdagens maktområde,
ej blifvit effektiv, torde man kunna hoppas, att, om årets Riksdag i princip
vidblifver sin ståndpunkt beträffande ordensbrefs stämpelbeläggning,
Kungl. Maj:t å sin sida skall vidtaga lämpliga steg för vinnande af bättre
framgång åt Riksdagens vilja i detta hänsende.
Man torde äfven möjligen vara berättigad till det antagandet, att
Konungen, så länge denna beskattningsform kvarstått oförändrad, utkräfvande
samma stämpel af rika som mindre bemedlade, ej ansett rättvist
och billigt att utfärda obligatoriska bestämmelser i fråga om ordensbrefvens
lösande.
Då Riksdagen väl ej längre bör förhålla sig helt passiv i denna
fråga, synes den genom en mera rättvis och effektiv form för stämpelbeläggningen
böra göra ett försök till frågans lösning på ett kanske mera
ändamålsenligt sätt.
Enligt grundlagen är det visserligen Konungen ensam, som äger
förläna riddarevärdighet, men statsråden, cheferna för statens verk, landshöfdingar
m. fl. uppgöra enligt häfdvunnen sed, med de få undantag,
där Konungen själf tar initiativ, förslag på dem, som anses förtjänta åt
eller i tur att erhålla respektive »belöningar», och dessa listor genomgå
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
en lindrig skärseld i statsrådsberedningen, innan de framläggas för
Konungen. I praktiken har sålunda i viss måtto åter införts, hvad som
vid stiftandet af Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneordnarne år 1747—48
af sekreta utskottet och riksrådet genom de första ordensstadgarne bestämdes,
nämligen att ordnar skulle utdelas med »Råds råde».
Det vore väl äfven bra mycket begärdt, att Konungen själf skulle
kunna bedöma de mångskiftande anledningarna till att den eller den
ansetts böra ifrågakomma, eller kandidaternas framstående egenskaper,
för hvilkas iakttagande af den oinvigde ett extra synglas stundom tyckes
vara behöfligt.
Emellertid utgöra de årligen återkommande stjärnfallen för Sveriges
befolkning ett lysande bevis på landets massproduktionsförmåga af framstående
kapaciteter.
Då numera ordnar sällan eller aldrig refuseras, är det väl att förvänta,
att åtminstone det öfvervägande flertalet af dessa många om fosterlandet
så välförtjänta män — kvinnor eller män under en viss rangställning
anses ju ej i behof af dylika belöningar — själfva med glädje
borde kunna offra på statens altare, äfven om genom en reglering åt
bestämmelserna på detta område deras afgifter dels gjordes obligatoriska
ej, som hittills, blott till ordenskassan, dels i genomsnitt väsentligen höjdes.
Deras förtjänst om landet blefve ju då så att säga dubbelt stor.
Om därjämte i ordensbrefvet anledningen till utnämningen angåfves
— § 23 i den Norska grundloven innehåller ju, att vederbörandes
»udmeerkede fortjsenster offentligen maa kundgjores» — skulle både den
lycklige mottagaren själf och den intresserade allmänheten befrias från
ovissheten om verkliga orsaken till belöningen.
Möjligen skulle härigenom i någon mån de onda tungor tystas,
hvilka påstå att de årliga stjärnfallens kvantitet inkräktat på kvaliteten
af utmärkelsen, som i vissa fall från ett indicium på verklig förtjänst
förvandlats till en form för beteckning af tjänsteår och vid förbigående
af någon, som »står i tur», till en prickning eller bevis på onåd från
respektive förslagsställares sida.
Skulle en mera rättvis men effektiv beskattningsform i antydd
riktning mot förmodan hafva den verkan, att ordensemottagarnes skara
något minskades, vore detta väl ej att beklaga, om ej af — ordensjuvele
raren.
Anser man emellertid en dylik fara alltför betydande, eller att
någon skillnad bör göras vid stämpelbeläggningen af utnämningsbref för
vissa ordnar, t. ex. Kungl. Maj:ts eller Carl XIII:s orden, eller att en högre
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
stämpel bör beräknas i fråga om storkors- eller kommendörsvärdighet,
äger ju alltid utskottet att föreslå samt Riksdagen att besluta härom.
På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen behagade besluta, att, med ändring af hittills gällande Motionärens
bestämmelser i detta hänseende, utnämningsbref för riddare och kommen- hem8tallandörer
af Kungl. Maj:ts orden, riddare af Konung Carl XIII:s orden,
kommendör med stora korset, kommendör, riddare af Svärdsorden, riddare
eller ledamot af Nordstjärneorden eller Vasaorden skall beläggas med
stämpel till samma belopp, som den med ordensvärdigheten förlänade
erlagt i inkomstskatt under näst föregående år.»
Vid 1894 års riksdag hemställde enskild motionär inom Andra Föregående
Kammaren, med åberopande af det förhållande att de, som utnämndes f°rslagtill
riddare eller kommendörer, högst sällan löste utnämningsbref, samt
att statsverket förty ginge miste om den inkomst, som varit afsedd med
stadgandet om sådana handlingars beläggande med stämpladt papper, att
Riksdagen måtte besluta:
a) att stämpelafgiften å utnämningsbref för riddare och kommendörer
upphäfdes;
b) att i dess ställe infördes en bevillningsafgift såsom för särskilda
förmåner för hvar och en, som utnämndes till samt emottoge värdighet
af riddare eller kommendör;
c) att denna afgift sattes lika med den stämpelafgift, hvarmed
utnämningsbref för riddare och kommendörer då belädes.
Bevillningsutskottet, som fann sig icke böra biträda motionärens
förslag om utbytande af den föreskrifna stämpelafgiften för handlingar af
ifrågavarande slag mot bevillningsafgift för den erhållna värdigheten,
hemställde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd
föranleda, hvilken hemställan ock blef af båda kamrarna bifallen.
Rörande dels nu gällande, dels af bevillningsutskottet vid 1871 års Utskottet.
riksdag föreslagna, dels ock slutligen enligt 1870 års stämpelpappersförordning
gällande bestämmelser i detta ämne hänvisas till nedanintagna
sammanställning:
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
| Nu gällande | Af 1871 års be | Enligt 1870 års |
| Kr. | Er. | Kr. |
Utnämningsbref för: riddare och kommendör af | 400 | 200 | 100 |
kommendör med stora korset: af Svärdsorden ...............| af Nordstjärneorden .........> | 200 | 100 | 60 |
af Vasaorden ..................J kommendör: af Svärdsorden ............... af Nordstjärneorden ......... | 150 | 75 | 50 |
af Vasaorden .................. Riddare af Konung Carl XIII:s | 150 | 75 | 50 |
riddare af Svärdsorden ......... riddare eller ledamot af Nord-stjärn eorden.................... | 50 | 20 | 12 |
riddare eller ledamot af Vasa-orden .............................. |
|
|
|
Såsom motionären framhåller, lär det med ifrågavarande skatt närmast
afsedda målet eller att tillföra statskassan ökade inkomster hittills
icke hafva i allmänhet vunnits, enär de med ordensvärdigheten förlänade
icke äro skyldiga att jämte erläggande af stadgade afgifter till ordenskassan
lösa särskildt utnämningsbref, hvilket i sådant fall skulle åsättas
stämpel.
Genom ett antagande af motionen, hvilken, såvidt det gäller lagstiftning,
hvarom bevillningsutskottet kan afgifva förslag, icke synes afse
annat än att för den ifrågavarande skatten fastslå en ny beräkningsgrund,
kan — oafsedt huruvida denna grund må anses vare sig mera rättvis
eller i öfrigt lämpligare än den nuvarande — afsedd effektivitet icke heller
på detta sätt uppnås. Vid sådant förhållande har bevillningsutskottet
funnit sig böra afstyrka bifall till den väckta motionen.
7
BevillningsutsJcottets Betänkande N:o 3.
Bevillningsutskottet får alltså hemställa,
att förevarande motion om ändring af gällande
bestämmelser angående stämpel å utnäinningsbref för
riddare och kommendörer af Kungl. Maj:ts ordnar icke
måtte vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 6 februari 1908.
På bevillningsutskottets vägnar:
O o
H. C AV ALLI.
8
bevillningsutskottets betänkande N:o 3.
Reservationer:
af herr Branting, som anfört:
»Inom utskottet har jag yrkat, att dess utlåtande och hemställan
måtte få följande lydelse:
Motionären framhåller, att 1871 års Riksdags beslut i fråga om
stämpelskatt på ordnar icke ledt till något resultat. Man har funnit
utväg att kringgå Riksdagens afsikt och faktiskt lämnat ordnarna skattefria.
Motionären har emellertid icke vändt sig mot detta påtagliga missförhållande,
utan i stället föreslagit en genomgripande ändring i systemet
för beräkningen af dessa i regel icke utgående afgifter. Utskottet finner
det dock i hvart fall mera angeläget att söka göra den afsedda stämpelskatten
omsider effektiv. Då denna sak efter lång hvila åter bragts på
tal, håller därför utskottet före, att Riksdagen icke bör låta vid nu rådande
förhållanden bero, hvilket skulle kunna tolkas som ett indirekt godkännande
af att dess skattebestämmelser i detta fall åsidosättas.
Utskottet föranlåtes därför att hemställa,
att Riksdagen, med anledning af ifrågavarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t behagade på lämpligt sätt föranstalta,
att den af Riksdagen fastställda stämpelskatten på ordensbref
måtte för framtiden erläggas af ordensemottagare.»
samt af herrar K. G. Karlsson, Almqvist, G. Jansson i Krakerud,
Moll, Höjer, J. Bromée i Billsta, O. A. Ericsson i Ofvanmyra, F. O. Berg
i Göteborg och E. A. Lindblad i Närlunda, hvilka instämt med herr
Branting.
STOCKHOLM, SVENSKA BOKTRYCKEKI-AKTIEBOLAGET, 1908.