Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3 (Betänkande 1897:Bevu3 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1897, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
(1:a a.)

Bland de till utskottet hänvisade motioner, som afse ändringar i nu
utgående tullbevillning, har utskottet ansett sig böra i ett sammanhang
företaga dem, som angå höjning af tullen å läder och vissa slag af
skodon samt åsättande af tull å superfosfat äfvensom tack- och barlastjern
samt skrot.

Dessa motioner äro följande:

n:o 15 inom Första Kammaren af herr C. E. Ljunqberq, angående
tull å superfosfat;

n:o 12 inom Första Kammaren af herr P. M. Söderberg och n:o 27
inom Andra Kammaren af herr J. Anderson i Tenhult, angående höjning
af tullen å till pelsverk ej hänförliga, beredda hudar och skinn
äfvensom å vissa slag af skodon; samt

n:o 38 inom Första Kammaren af herr C. E. Ljungberg och n:o 121
inom Andra Kammaren af herr A. Andersson i Ölsbenning, angående
tull å tack- och barlastjern samt skrot.

Herr Ljungberg föreslår i sin ofvanberörda motion, att superfosfat,
som icke äro att hänföra till råmaterialier, måtte åsättas en tuilafgift
af 25 öre för 100 kilogram.

Till stöd för detta yrkande anför motionären — efter en erinran,
hurusom en vid nästlidet års riksdag väckt motion i syfte att erhålla
skydd för den inhemska superfosfatfabrikationen blifvit af Riksdagen
lemnad utan afseende, sannolikt hufvudsakligast af det skäl att samtidigt
beslutits aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om kontroll
å superfosfat — att en sådan kontroll, äfven om derigenom inBih.
till Riksd. Prof. 1897. 3 Samt. 1 Afd. 3 Höft. (N:o 3 J 1

Gödnings ämnen.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

försel af förfalskad vara kunde i någon mån förhindras, säkerligen dock
ej blefve fullt verksam, samt att, äfven om så blefve förhållandet, detta
icke kunde medföra annan verkan för de svenske tillverkarne af superfosfat
än att de i lyckligaste fall blefve likstälda med de utländske;
hvarjemte motionären tillika såsom stöd för sin motion åberopat de af
1888 års tullkomité anförda skäl för införande af tull å superfosfat.

Myckenheten och värdet af in- och utförseln af superfosfat från
och med år 1890 till och med det sista år, för hvilket fullständiga uppgifter
föreligga, eller år 1895, inhemtas af följande tabell:

År.	Införsel.	Utförsel.
Kilogram.	Värde kronor.	Kilogram.	Värde kronor.
1890.........................................	19,355,057	1,645,180	666,031	66,603
1891..........................................	16,995,884	1,444,650	547,513	54,751
1892.......................................	23,253,072	1,395,184	276,068	16,564
1893.........................................	11.965,429	658,099	281,923	15,506
1894.......................................	14,569,065	801,299	104,651	5,756
1895........................................	14,162,181	566,487	436,900	17,476

Tillverkningen inom landet af superfosfat för tiden före år 1894 kan ej
uppgifvas, då i den officiela statistiken superfosfat äro sammanförda
med öfriga slag af gödningsämnen, men nämnda år utgjorde densamma
48,703,600 kilogram med ett värde af 3,573,172 kronor.

Sedan 1892 års Riksdag i enlighet med bevillningsutskottets afstyrkande
afslagit en af Kongl. Maj:t i anslutning till 1888 års tullkomités
förslag framstäld proposition om en tullsats å superfosfat af 25 öre för
100 kilogram, blef, såsom motionären erinrat, en vid nästlidet års riksdag
vackt motion om en tullsats af 50 öre för 100 kilogram å sådan
vara af Riksdagen afslagen. Bevillningsutskottet, som afstyrkte motionen,
upprepade till stöd härför de skäl, som anförts mot tullen dels af en
reservant i koinitén dels ock af de embetsverk, till hvilka komiténs förslag
för granskning öfverlemnats. Dessa skäl äro förnämligast vigten
deraf, att priset å ett för jordbruksnäringen i högsta grad nyttigt och i
stor mängd användt ämne icke förhöjes genom tull och de af tullbehandlingen
förorsakade kostnader samt svårigheten att vid tullbehandlingen
skilja superfosfat från vissa andra slag af gödningsämnen. Då
till dessa skäl, hvilka utskottet anser ega full giltighet, kommer, att
införande af kontroll å superfosfat torde kunna förväntas, genom hvilken

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 3

åtgärd faran för införsel af underhaltig vara möjligen blifver undanröjd,
samt att införseln af superfosfat icke ökats utan tvärtom synes vara i
aftagande, får utskottet hemställa:

l:o) att gällande tullfrihet för superfosfat måtte
bibehållas.

Herrar Söderberg och J. Anderson föreslå bland annat, att tullen å
sulläder och bindsulläder måtte höjas till 40 öre för kilogram samt å
andra slag af beredda, till pelsverk ej liänförliga hudar och skinn till 65
öre för kilogram; hvarjemte herr Söderberg hemställer, att de förhöjda
tullsatser, som kunna varda af Riksdagen beslutade, måtte så fort ske
kan tillämpas.

Tullen å sulläder utgick till och med år 1857 med 37,5 öre per
skålpund (= 88,2 öre per kilogram). Nämnda år nedsattes tullen till 25
öre per skålpund och derefter, i sammanhang med franska handeltraktatcns
afslutande, först till 15 öre och sedermera till 10 öre per skålpund
(=35,3 öre och 23,5 öre per kilogram). År 1875 nedsattes densamma
ytterligare till 6 öre skålpundet (= 14,l öre per kilogram). Sedan år
1886 utgår tullen å samma vara med 24 öre per kilogram. Tullen å
andra slags beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar och skinn, som till
och med år 1857 utgick med 75 öre per skålpund (= 1 kr. 76 öre per
kilogram) nedsattes sisnämnda år till 40 öre per skålpund (= 94 öre per
kilogram) samt derefter först till 30 öre och sedan till 20 öre per skålpund.
Från och med den 16 maj 1882 har tullen å sistberörda varuslag
utgått med 47 öre per kilogram. — De af motionären påyrkade tullsatserna
äro desamma som Kongl. Maj:t, i anslutning till 1888 års tullkomités
mening, vid 1892 års lagtima riksdag föreslagit. Den kongl. propositionen
blcf, rörande nu ifrågavarande artiklar, af nämnda Riksdag afslagen.
Sedermera hafva af enskilde motionärer yrkanden af enahanda innebörd
framstälts vid riksdagarne under åren 1893—1896, hvilka yrkanden emellertid
alltid afslagits, dock vid de senaste riksdagarne med en mycket ringa
röstöfvervigt, nemligen år 1895 med 186 röster mot 180 och år 1896 med
186 röster mot 185.

Likasom sistlidet år vid behandlingen af denna fråga får utskottet
till belysande af läderindustriens ställning i vårt land under tiden från
och med år 1871 meddela följande, på grund af den officiela statistiken
uppgjorda tabeller, utvisande för deri angifna år garfveriernas och deri
anstälde arbetares antal, tillverkningens storlek och värde äfvensom inoch
utförseln af hithörande varor:

Hudar och
skinn.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Å r.	Antal fabriker.	Antal arbetare	T i 1 1 v S u 1 1 ä d e Qvantitet.	erkningen r. Värde.
Kilogram. + Stycken.	Kronor.
1871 ................................	687	1705	948,222	12,406	3,127,912
1872 ................................	685	1845	947,521	14,353	3,472,456
1873 .................................	693	1998	897,301	12,662	3,302,053
1874 ...............................	684	2009	925,799	13,085	3,522,171
1875 .................................	647	1925	943,826	8,190	3,361,730
1876 ................................	667	1936	779,604	6,455	2,803,142
1877 ...............................	670	1918	680,608	4,806	2,261,064
1878 ................................	67 6	1729	625,905	2,728	1,958,857
1879 .................................	665	1675	442,891	3,147	1,399,092
1880 ...............................	654	1678	540,367	2,395	1,631,143
1881 ...............................	667	1769	513,275	2,134	1,545,106
1882	671	1765	640,481	2,830	1,910,677
1883 ................................	663	1651	524,181	1,392	1,577,737
1884 ................................	657	1583	272,312	980	778,444
1885 .................................	632	1655	519,804	896	1,511,850
1886 ..............................	643	1689	360,903	1,000	986,546
1887 ................................	625	1648	444,776	620	1,205,992
1888 ...............................	619	1629	380,754	3,330	1,008,231
1889 ................................	603	1663	514,321	2,690	1,200,255
1890 .................................	600	1703	354,734	11,255	1,012,867
1891 ................................	598	1768	649,742	17,365	1,710,418
1892 .................................	579	1736	516,418	9,445	1,353,102
1893 ................................	571	1764	439,708	9,955	1,193.277
1894 .................................	566	1859	493,080	16,063	1,357,123

1 Anledningen till att för åren 1892—1894 i denna kolumn upptagna belopp icke öfverensstatistiska
tabellerna särskild! upptagits s. k. beredningslön, hvilken här inberäknats.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

vid läderfabrikerna.				Hela tillverk-

S m o r 1 ä d	e r.	Hud	ar och s	k i n n.	ningen.1
Qvantitet.	Värde.	Qvantitet.	Värde.
Kilogram. -	f Stycken.	Kronor.	Kilogram.	-j- Stycken.	Kronor.	Kronor.
272,862	12,745	1,074,827	123,498	495,315	1,427,721	5,630,460
310,423	16,853	1,365,250	293,782	479,226	2,069,074	6,906,780
327,736	38,299	1,759,133	316,708	549,158	2,787,189	7,848,375
479,432	19,646	2,107,784	209,395	600,655	2,727,637	8,357,592
333,761	12,873	1,487,116	269,141	578,846	2,614,498	7,463,344
306,696	10,539	1,314,152	446,764	557,347	2,924,779	7,042,073
309,352	4,757	1,113,384	433,560	580,773	2,809,318	6,183,766
282,822	2,899	920,029	438,655	522,015	2,540,053	5,418,939
283,757	3,674	926,800	413,156	512,735	2,622,143	4,948,035
261,989	2,672	815,915	417,640	502,245	2,341,631	4,788,689
235,849	3,777	775,013	421,835	533,851	2,895,859	5,215,978
246,613	3,766	811,467	408,552	515,793	2,661,938	5,384,082
208,564	1,660	634,190	510,695	460,250	3,016,957	5,228,884
197,466	2,675	627,167	533,378	552,910	3,809,244	5,214,855
219,916	3,117	696,540	442,197	497,584	2,673,228	4,881,618
233,034	3,080	693,688	519,677	545,180	3,432,606	5,112,840
233,928	2,906	656,222	408,356	557,654	3,237,289	5,099,503
219,627	2,845	595,277	372,358	532,389	3,354,312	4,957,820
157,273	3,588	424,923	594,504	475,824	3,655,065	5,280,243
124,210	6,702	412,434	374,234	480,951	3,818,654	5,243,955
298,523	17,040	824,089	424,698	224,336	3,147,678	5,682,185
229,531	7,010	599,107	573,860	270,458	3,088,635	5,494,881
245,532	23,857	743,991	567,162	264,786	3,009,573	5,509,668
270,221	25,419	787,664	522,793	328,792	3,277,991	6,030,460

stämma med summorna af beloppen i föregående värdekolumner är den, att för nämnda år i de

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

	In	och utförsel af sulläder m. in.
År.	Info	r s e 1.	U t f ö	r s e 1.
	Kilogram.	Kronor.	Kilogram.	Kronor.
1871..................................................	242,632	570,796	5,618	13,216
1872 ..................................................	486,115	1.143,596	3,091	7,272
1873..............................................	954,237	2,244,863	737	1,734
1874.............................................	823,571	2,034,340	1,189	2,796
1875.................................................	706,498	2,409,972	4,094	9,631
1876..................................................	1,444,883	3,535,082	3,950	9,292
1877................................................	1,320,286	3,230,240	8,265	19,443
1878..........................................	1,514,963	3,492,701	13,049	30,698
1879.............................................	1,540,451	3,950,097	13,757	38,837
1880 ............................................	1,683,125	4,315,948	7,861	22,192
1881................................................	1,611,955	3,546,301	15,690	39,225
1882 ...........................................	2,065,773	4,544,701	5,799	14,498
1883...........................................,.......	1,988,656	4,375,043	3,754	9,385
1884.............................................	1,977,987	4,054,873	9,907	24,768
1885 ................................................	2,483,635	5,091,452	5,740	14,350
1886...............................................	1,456,677	3,000,755	2,945	7,363
1887 ...............................................	2,000,768	4,121,582	1,894	4,735
1888 .......................................	2,053,170	4,229,530	2,473	6,183
1889................................................	2,273,864	4,684,160	4,153	10,383
1890.................................................	2,304,590	3,364,701	6,270	15,675
1891...............................................	2,350,537	3,079,203	12,675	31,688
1892 .............................................	2,128,917	2,682,435	12,755	16,071
1893.................................................	2,287,679	2,882,476	18,848	23,748
1894...............................................	2,755,895	3,444,869	4,961	6,202
1895 ..................................................	2,783,393	5,845,125	3,102	6,514
1896..................................................

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

In- och utförsel af andra slags beredda lindar och skinn.	In-	och utförsel af oberedda hudar och skinn. '' !
I n f	orgel.	U t f	r s e 1.	I n f ö	r g e 1.	utfå	r s e 1.
Kilogram.	Kronor.	Kilogram.	Kronor.	Kilogram.	Kronor.	Kilogram.	Kronor.
64,179	754,910	2,191	25,775	3,533,274	5,957,282	438,593	739,491
88,559	1,041,685	1,884	22,160	5,176,405	9,133,200	638,762	601,080
104,873	1,233,575	1,301	15,300	4,120,049	6,784,750	705,754	581,105
142,887	1,680,720	878	10,325	2,803,334	5,012,124	889,684	753,480
121,357	1,427,475	2,743	32,270	2,664,674	4,826,899	695,509	572,670
141,891	1,669,010	5,306	62,410	2,171,458	3,575,880	401,654	283,470
172,412	2,028,010	6,521	76,700	1,892,098	2,670,720	579,209	340,650
127,304	1,497,430	7,364	86,625	2,186,378	3,086,100	781,162	459,425
131,300	1,544,430	7,555	88,870	1,542,601	2,177,400	1,331,508	939,720
162,845	1,915,485	8,039	94,560	2,321,000	3,276,120	1,336,651	943,350
175,385	2,104,620	1,168	14,016	2,501,689	3,752,534	1,296,632	687,215
193,838	2,326,056	2,458	29,496	2,721,717	4,082,576	1,310,451	694,539
221,559	2,658,708	4,941	59,292	2,526,255	3,789,383	1,350,088	715,547
207,167	2,486,004	7,180	86,160	2,152,981	3,229,472	1,344,961	712,829
223,993	2,687,916	4,330	51,960	2,421,422	3,632,133	1,587,357	952,414
212,195	2,546,340	3,844	46,128	2,296,966	2,411,814	1,803,992	1,082,395
231,984	2,783,808	3,167	38,004	2,123,342	2,229,509	2,186,174	1,311,704
267,693	3,212,316	4,282	51,384	3,155,394	3,313,164	1,762,126	1,057,276
309,427	3,713,124	7,239	86,868	3,060,387	3,213,406	1,513,937	908,362
317,543	3,810,516	5,631	67,572	3,788,067	3,788,067	1,724,861	1,121,160
316,196	3,794,352	9,038	108,456	3,821,447	3,248,230	1,869,729	1,215,324
333,677	3,649,816	5,564	55,640	2,753,104	2,064,828	1,648,401	824,201
421,409	4,214,090	7,318	73,180	2,340,102	1,755,077	1,851,843	925,922
509,396	2,546,980	1 2,823	64,115	3,205,696	2,404,272	2,067,317	826,927
632,921	3,797,526	17,930	107,580	3,257,868 3,310,000	3,583,655	2,648,184 2,807,000	2,648,184

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Under den tidsperiod, som föregående utredning omfattar, har
fabriksverksamheten inom landet i sin helhet vunnit en storartad utveckling,
så att tillverkningsvärdet vid samtliga fabriker ungefär tredubblats.
Läderfabrikationen utgör dock härifrån ett beklagligt undantag. Jemför
man de tre första åren af nämnda tidsperiod med de tre sista, visar det
sig att tillverkningsvärdet vid läderfabrikerna utgjort i medeltal för åren
1871—1873 6,795,205 kronor och för åren 1892—1894 5,678,336 kronor,
under det att införseln af beredda hudar och skinn ungefärligen tiodubblats
och utförseln fortfarande saknar betydenhet. Under ungefär samma
tidsperiod har utförseln af oberedda hudar, hvilken utgjort i medeltal
för åren 1871—1873 594,370 kilogram och för åren 1894—1896 2,507,500
kilogram, sålunda mer än fyradubblats, hvaremot införseln af samma vara
på det hela taget minskats. Den utrikes handeln med ifrågavarande varuslag
ställer sig följaktligen numera sålunda, att införseln hufvudsakligen
afser beredda och utförseln företrädesvis oberedda hudar och skinn; och
då härtill kommer, att, såsom af de å annat ställe i detta betänkande
intagna statistiska uppgifter framgår, en icke obetydlig qvantitet läder
införes bearbetadt såsom färdiggjorda skodon, samt införseln af sådan
vara under senare tider vunnit en särdeles stor omfattning, synes det
utskottet tydligt, att garfverihandteringen i Sverige arbetar under trycket
af en öfvermägtig utländsk konkurrens. Såsom af de statistiska uppgifterna
framgår, har också antalet garfverier under åren 1871—1894 så småningom
allt mera minskats. Sistnämnda år utgjorde de i gång varande garfveriernas
antal 566 med ett sammanlagdt tillverkningsvärde af 6,030,460
kronor, hvilket i medeltal för hvarje garfveri utgör ungefär 10,650 kronor.
Af dessa siffror framgår, att, då blott ett fåtal garfverier tillhöra storindustrien,
det vida öfvervägande antalet tillhör de i liten skala drifna
handtverkerierna. Att i synnerhet för dessa konkurrensen med de stora
utländska garfverierna, särskildt de amerikanska, hvilka på grund af billigare
råvaror och garfämne samt genom användandet i större skala af
snabbare metoder arbeta under ojemförligt gynsammare produktionsvilkor,
måste verka tryckande, för att icke säga ruinerande, är enligt
utskottets åsigt uppenbart; och det måste vara så mycket vigtigare att
söka råda bot härför, som det medelst snällgarfning beredda lädret icke
torde kunna i fråga om godhet och hållbarhet mäta sig med det enligt
äldre metoder framstälda.

De sedan många år tillbaka ständigt upprepade klagomålen öfver
den bekymmersamma ställning, hvari garfverihandteringen och dermed
sammanhängande näringar här i landet befinna sig, hafva likasom vid
sistlidet års riksdag äfven i år funnit sitt uttryck i en till Riksdagen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

stäld skrifvelse, uti hvilken, undertecknad af 206 garfveriidkare inom
olika delar af landet, begäran fraraställes om än högre tullsatser än dem
motionärerna föreslagit.

Det synes utskottet synnerligen angeläget, att en så vigtig näring
som garfverihandteringen inom landet uppehälles och så vidt möjligt
skyddas mot verkningarna af den allt mer växande utländska konkurrensen,
hvilket mål bör medelst åsättande af högre tullsatser kunna
vinnas, och finner utskottet de af motionärerna i sådant afseende föreslagna
tullsatserna lämpliga.

För den händelse att förslaget om förhöjning af ifrågavarande tullsatser
vinner Riksdagens bifall, synes det utskottet ligga stor vigt derpå,
att denna förhöjning'' snarast möjligt vinner tillämpning, på det att införseln
från utrikes orter icke må kunna under den återstående delen af
året obehindradt fortsättas och i spekulationssyfte ytterligare förökas.
Under nämnda förutsättning torde derför vara lämpligt, att Riksdagen, i
sammanhang med öfverlemnande af sitt beslut, hos Kongl. Maj:t gör
framställning i sådant syfte.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

2:o) att Riksdagen, med bifall till motionerna, i
hvad desamma afse nu ifrågavarande varuslag, måtte
besluta,

a) att tullsatsen för Hudar och Skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, sulläder och bindsulläder skall höjas
till 40 öre för kilogram; och

b) att tullsatsen för Hudar och Skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, andra slag, skall höjas till
65 öre för kilogram; samt

3:o) att, för den händelse förhöjd tullsats åsättes
endera eller begge af nyssnämnda artiklar, Riksdagen
jemväl måtte besluta, att denna tullförhöjning skall
såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl
innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl.
Maj:t bestämmes, samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t,
jemte öfverlemnande af sitt sålunda fattade beslut,
anhålla, det Kongl. Maj:t ville, så fort ske kunde, förordna
om beslutets trädande i kraft.

Bill. till Rikad. Brot. 1837. S Sami. 1 Afd. 3 Käft.

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Metaller. I sina här ofvan omförmälda motioner hafva herrar Ljungberg och

(Jern och stål).A. Andersson hemstält, att Riksdagen ville besluta att åsätta tack- och
barlastjern samt skrot en tullsats af 80 öre för 100 kilogram äfvensom
att denna tull skall vinna tillämpning så fort som möjligt.

Efter erinran, hurusom en vid nästlidet års riksdag väckt motion
om borttagande af den år 1892 bestämda tullsatsen för ifrågavarande
varuslag blifvit af bevillningsutskottet tillstyrkt och af Riksdagen i
gemensam votering med ringa röstöfvervigt bifallen, åberopa motionärerna
till stöd för sitt yrkande om återinförande af samma tullsats de
skäl, som af tio reservanter inom utskottet anförts för afslag å motionen
och bibehållande af tullen å tack- och barlastjern samt skrot.

Enligt den officiella statistiken har tillverkningen samt in- och utförseln
af ifrågavarande varuslag under nedannämnda år egt rum i den
omfattning, följande tabell utvisar:

År.	Tillverkning af tackjern och	I n f ö	r s e 1.	Utfö	r s e 1.
direkt från mas-ugn framstäldt gjutgods.	Tack- och bar-lastjern.	Skrot.	Tack- och barlastjern.	Skrot.
	Ton.	Ton.	Ton.	Ton.	Ton.
1880.............	405,713	15,972	636	61,585	9,404
1881.............	430,042	16,290	1,346	55,469	1,711
1882..............	398,945	17,443	1,440	55,732	4,765
1883..............	422,627	21,890	841	52,313	5,509
1884............	430,534	22,643	3,845	54,426	6,400
1885.............	464,737	21,982	4,061	47,527	6,070
1886...............	442,457	22,518	5,019	58,139	11,235
1887...............	456,625	18,071	2,446	49,285	24,363
1888...............	457,052	31,132	2,081	49,099	5,533
1889..............	420,665	24,467	3,058	79,378	21,897
1890.............	456,103	31,389	2,067	60,125	11,479
1891...............	490,913	28,139	2,601	63,096	11,121
1892..............	485,664	32,575	2,173	57,502	24,524
1893..............	453,421	20,782	399	59,836	22,434
1894.............	462,809	27,679	764	67,026	10,376
1895 ............... 1896	462,930	30,960 33,104	2,549	86,368 70,747	11,344

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Angående tullen å ifrågavarande varuslag yttrades i motiven till de
af 1888 års tullkomité föreslagna ändringar i tulltaxan följande:

»En af de tullsatser, hvilkas lämplighet varit mest omtvistad, är den
å tackjern. Det tackjern, som hit importeras, är uteslutande gjuttackjern,
och det synes komitén antagligt, att importen deraf skulle, till förmån
för inhemska tillverkare af gjuttackjern och utan afsevärd. olägenhet för
landets förädlingsindustri, kunna väsentligen inskränkas. Årliga införseln
till Sverige af tackjern plägar uppgå till omkring 500,000 centner, under
det att till gjutgods här i landet torde kunna antagas åtgå årligen högst
250,000 centner svenskt tackjern. För vissa gjutgodsartiklar kan visserligen
det svenska gjuttackjern et, sådant detta hittills blifvit med träkol
tillverkadt, icke helt och hållet ersätta det i allmänhet mera lättflytande
och mera lättarbetade engelska, men till det handels- och maskingjutgods,
som erfordrar ett starkt material, bör det vara fördelaktigare att,
åtminstone till större delen, använda det renare och starkare svenska
gjuttackjernet, äfven om priset å detta senare skulle ställa sig något
högre än å det engelska. För de flesta maskiner betyder nemligen ett
något högre pris å materialet föga, enär priset å sjelfva maskinen hufvudsakligen
betingas af det å densamma nedlagda arbetet och per centner
sällan understiger 25 kronor men ofta uppgår till 100 kronor och deröfver.
Mången gång kan ock det högre materialpriset helt och hållet
utjemnas genom minskade dimensioner hos det starkare materialet. En
mängd annat gjutgods åter, för hvilket materialets styrka är af mindre
vigt, men hvilket fordrar ett lättflytande tackjern — och ett sådant kan
jemväl af flera svenska malmer framställas — betingar vanligen ett så
högt pris (8 till 50 kronor och deröfver per centner), att ett något
högre pris å materialet icke är af synnerlig betydelse.

Då således vårt behof af gjuttackjern åtminstone till största delen
synes kunna tillgodoses genom användning af svenskt tackjern och ökade
afsättningstillfällen för detta icke kunna vara annat än fördelaktiga för
den inhemska jernhandteringen, anser sig komitén böra förorda tackjernets
beläggande med tull. Såsom förut är nämndt, är det endast gjuttackjern,
som hit importeras; men att vid tullbehandlingen göra skilnad
mellan gjuttackjern och smidestackjern är uppenbarligen omöjligt och
vore dessutom fullkomligt ändamålslöst, enär det ej gerna kan ifrågakomma
att hit införa smidestackjern. Sverige exporterar vida större
mängd smidestackjern än det importerar gjuttackjern. Tullsatsen bör
för att kunna medföra det gagn, som dermed åsyftas, åtminstone vara
så hög, att konkurrens jemväl i pris med engelskt gjuttackjern här i

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

landet i allmänhet möjliggöres; och har komitén med afseende härå
ansett tullsatsen ej böra bestämmas lägre än 1 krona per 100 kilogram,
på sätt äfven de tillkallade fackmännen föreslagit.

På grund deraf, att skrot har samma betydelse för jernförädlingsindustrien
som tackjern, bör åsättande af tull å denna senare artikel
hafva till följd äfven skrotets beläggande med införselafgift, hvilken med
hänsyn till skrotets ringare värde visserligen bör sättas lägre än tackjernstullen
men dock icke får alltför mycket understiga denna, på det
att icke tullskilnaden måtte föranleda försök till införsel af tackjern
under form af skrot. Med afseende å dessa omständigheter har för
artikeln skrot i taxeförslaget upptagits en tullsats af 80 öre per 100
kilogram.»

I Kongl. Maj:ts till 1892 års Riksdag aflåtna proposition med förslag
till ny tulltaxa föreslogs, att för såväl tack- och barlastjern som skrot
skulle upptagas en gemensam tullsats till belopp af 80 öre för 100
kilogram. Detta förslag blef af Riksdagen bifallet; och har denna tullsats
sedermera egt bestånd till innevarande års början, då, i enlighet
med nästlidet år fattadt beslut, nämnda varor blifvit, såsom motionären
erinrat, från tullafgift befriade.

På de skäl, som af tullkomitén anförts och här ofvan intagits, anser
utskottet den af 1892 års Riksdag beslutade tullsatsen å ifrågakomna
varuslag utgöra ett välbehöfligt, om också kanske icke fullt tillfyllestgörande
skydd för den inhemska tillverkningen af gjuttackjern. Då den
nästlidet år beslutade tullfriheten för tack- och barlastjern samt skrot
trädt i kraft först med innevarande års ingång, torde densamma hafva
tillämpats allt för kort tid för att några verkningar deraf ännu skulle
kunnat förmärkas. Under sådana omständigheter torde man utan fara
för misstag kunna inskränka sig att undersöka, huru förhållandena i
ifrågavarande afseende gestaltat sig under inverkningen af den år 1892
åsätta tull. Af ofvanstående tabell framgår i sådant afseende att, under
det produktionen af tackjern under tiden från sagda år icke utvisat
några väsentliga olikheter, utförseln deraf årligen ända till sistlidet år
ökats och äfven då öfverstigit utförseln under år 1892 med ungefär
13,000 ton. Härjemte har värdet af tillverkningen vid gjuterier och
mekaniska verkstäder stigit från 31,098,610 kronor år 1892 till 35,496,620
kronor år 1894 och lär äfven under åren 1895 och 1896, för hvilka år
statistiska uppgifter härom emellertid ännu icke föreligga, befunnit sig
i stigning. Då, under sådana omständigheter, införseln hållit sig vid
ungefärligen samma storlek eller åtminstone icke väsentligen ökats, synes

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 13

det utskottet häraf framgå, att inneliggande stora förråd af tackjern
blifvit använda och att tullen följaktligen verkat ett icke obetydligt
uppsving för gjutjernstillverkningen, hvilket, under förutsättning af
tullens återinförande, sannolikt kommer att fortfara. Till följd häraf
anser sig utskottet böra tillstyrka en dylik åtgärd; och den ökade kostnad,
som härigenom möjligen förorsakas gjuterierna och de mekaniska
verkstäderna, motväges enligt utskottets förmenande af det skydd, som
lemnats deras färdiga produkter. Då det härjemte synes utskottet vara
synnerligen vigtigt, att tullfriheten för tackjern, hvarmed enligt utskottets
åsigt barlastjern och skrot i tullbehandlingshänseende böra likställas,
måtte så fort ske kan upphöra, särskildt för att hindra införandet i
spekulationssyfte af betydligare mängder tackjern, synes det utskottet
lämpligt, derest tullen återinföres, att densamma så tidigt som möjligt
under innevarande år vinner tillämpning och att för sådant ändamål
Riksdagen, i sammanhang med beslutets öfverlemnande, hos Kongl.
Maj:t gör framställning i sådant syfte.

På grund af det sålunda anförda hemställer utskottet,

4:o) att tack- och barlastjern samt skrot måtte åsättas
en tullsats af 80 öre för 100 kilogram; samt

5:o) att, för den händelse tull åsättes tack- och
barlastjern samt skrot, Riksdagen jemväl måtte besluta,
att denna tull skall såsom tilläggsafgift till nu
gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras från
den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes, samt i skrifvelse
till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt
sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville
så fort ske kunde förordna om beslutets trädande i
kraft. I

I sina här ofvan delvis behandlade motioner hafva herrar Söderberg
och J. Anderson jemväl föreslagit, att Riksdagen måtte besluta en tullsats
af 2 kronor för kilogram för den i tulltaxan under rubriken skodon,
ej specificerade, andra slag, upptagna artikel, hvilken för närvarande drager
en tullsats af 1 krona för kilogram; hvarjemte herr Söderberg tillika
hemställer, att den förhöjda tullsats, som kan varda af Riksdagen beslutad,
måtte så fort ske kan tillämpas.

Skodon.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

In- och utförseln af ifrågavarande artikel under nedannämnda år
inhemtas af följande, på den officiela statistiken grundade tabell:

År	Införsel af skodon, andra slag.1	Utförsel af skodon, ej specificerade slag.
Kilogram.	Värde i kronor.	Kilogram.	Värde i kronor.
1860 ..................	484	____	in	, _
1870 ..................	980	—	910	—
1880 ................	15,941	262,507	733	12,068
1885 ..............	35,591	533,865	2,136	32,040
1890 .................	101,323	1,519,845	23,789	356,835
1891 ..................	110,901	1,663,515	21,165	317,475
1892 .................	84,904	1,116,010	17,759	177,590
1893 .................	97,767	977,670	23,556	235,560
1894 .................	123,105	1,231,050	32,981	329,810
1895 .................	123,417	1,234,170	32,329	323,290

1 I de uti dessa kolumner upptagna beloppen ingå för åren 1860 och 1870 jemväl
skodon med bottnar af trä samt för tiden 1890—“Ig 1892 såväl nämnda slags skodon
som becksöms- och sjöstöflar. Införseln af dessa varuslag har emellertid egt rum i mycket
ringa omfattning.

Af ofvanstående tabell framgår, att införseln af ifrågavarande slag
af skodon tilltagit i så betydande grad, att den måste anses verka
synnerligen tryckande för den inhemska skomakerinäringen, hvilket så
mycket mer måste anses vara fallet, som den utländska varan till stor
del år af underhaltig beskaffenhet och derför kan säljas till ett jemförelsevis
billigt pris. Behofvet af ökadt skydd för denna näring framhölls
också redan af 1888 års tullkomité, som föreslog en tullsats å
ifrågavarande artikel af 2 kronor för kilogram. Efter omnämnande
hurusom största delen af de införda qvantiteterna bestode af fruntiramersoch
barnskodon, har komitén rörande storleken af det skydd, som med
då gällande tullsats kunde beräknas tillkomma skomakerinäringen, i sina
motiv gjort följande utredning: »Enligt komitén meddelade upplysningar
väger ett dussin vanliga fruntimmerskängor af rossläder 8 kilogram och
kostar i utlandet 78 kronor. Införselafgiften efter nu gällande tullsats,
94 öre per kilogram, belöper sig alltså till 7 kronor 52 öre. Af de till
dylika skodon erforderliga materialier kan bomullsfodret städse inom
landet erhållas. Det öfriga, för hvilket tullafgiften beräknas uppgå till

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

2 kronor 53 öre per dussin kängor, måste i regeln af den inhemska tillverkaren
af skodon införas från utlandet, enär det för närvarande antingen
icke alls (resårer och stroppband) eller endast i otillräcklig
myckenhet (rossläder och sulläder) tillverkas inom riket; och vid sådant
förhållande torde man för att finna det verkliga skydd, som tullen för
skodonen i förevarande fall innebär, böra från ofvannämnda 7 kronor
52 öre draga åtminstone större delen af nyssberörda 2 kronor 53 öre.
Resultatet visar, att det skydd, skomakaren i detta fall för sin handtering
åtnjuter, belöper sig till föga mer än 6 procent af varuvärdet.»

I Kongl. Majrts till 1892 års Riksdag aflåtna proposition med förslag
till ny tulltaxa upptogs samma tullsats, som af komitén föreslagits, men
Riksdagen fann, efter att hafva afslagit i samma proposition framstäldt
förslag om höjning af tullen å beredda hudar och skinn, sig icke böra
bestämma tullsatsen å skodon till högre belopp än 1 krona för kilogram.
De under följande åren i sammanhang med väckta motioner om höjning
af tullen å till pelsverk ej hänförliga hudar och skinn framstälda förslag
om förhöjning af tullen å skodon hafva städse afslagits.

Vid bifall till utskottets förslag om tullförhöjning för beredda hudar
och skinn måste såsom en följd häraf jemväl tullen å skodon i samma
mån höjas, men enligt utskottets förmenande erfordras af ofvan anförda
skäl härutöfver ett ökadt skydd för arbetet å denna vara, och anser
utskottet dessa omständigheter i förening böra lämpligen föranleda en
höjning af tullen till det af motionärerna föreslagna beloppet af 2 kronor
för kilogram.

Af skål, som utskottet här ofvan vid behandlingen af frågan om
höjda tullsatser å beredda hudar och skinn anfört, synes det utskottet
lämpligt, att, derest höjning af tullsatsen å skodon varder af Riksdagen
beslutad, denna höjning må vinna tillämpning snarast möjligt.

I följd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

6:o) att Riksdagen måtte, med bifall till motionerna,
i hvad desamma afse tullsatsen för skodon, ej
specificerade, andra slag, höja samma tullsats till 2
kronor för kilogram; och

7:o) att, för den händelse förhöjd tullsats åsättes
nyssnämnda artikel, Riksdagen derjemte måtte besluta,
att denna tullförhöjning skall såsom tilläggsafgift till
nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras
från den tid, som af Kong]. Maj:t bestämmes, samt i

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt
sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville
så fort ske kunde förordna om beslutets trådande
i kraft.

Stockholm den 23 februari 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 3.

Reservationer,

dels vid punkten l:o) af herrar af Burén och friherre Klingspor,
hvilka anfört:

»Mot utskottets betänkande nödgas vi nedlägga vår reservation,
emedan vi icke anse det vara rättvist att, då de inhemska näringarna i
allmänhet erhållit det tullskydd, som ansetts behöfiigt, lemna superfosfatfabrikerna
inom landet att, utan något som helst sådant skydd,
kämpa mot den utländska konkurrensen, hvilken kamp, särskildt med
afseende på denna fabrikation, är så mycket svårare, som det här gäller
för dem att med en fullgod vara konkurrera med en sådan, som är
underhaltig.

En sådan undantagsställning, som dessa fabriker i detta afseende
intaga, kan icke efter vår uppfattning anses vara berättigad eller ens
kunna försvaras, synnerligast som det är till förlust icke ensamt för
nämnda fabriker, utan jemväl för landet och icke minst för det svenska
jordbruket.

Ofta förekomma nemligen klagomål från våra jordbrukare öfver
förfalskade och underhaltiga gödningsämnen. Hvarifrån förskrifva sig
dessa, om icke från främmande utländska fabriker, hvilka här sälja sitt
sämre fabrikat till billigare pris än det, till hvilket den garanterade och
fullgoda svenska varan kan erhållas.

År det af vigt för det svenska jordbruket att erhålla ett fullgodt
gödningsämne uti superfosfaten, så måste det vara för det svenska jordbruket
ännu mera angeläget att sörja för superfosfattillverkningens fortbestånd
inom landet, då man icke kan begära att en inhemsk tillverkning,
som till följd af den utländska konkurrensen hvarje år går med
allt större förlust, skall kunna i längden fortsätta med sin verksamhet.

Den konseqventa följden häraf måste ju blifva den, att de utländska
fabrikerna slutligen komma att ensamma beherska den svenska marknaden
och sedan utan någon täflan med fabriker inom landet sjelfva
bestämma det pris, som det svenska jordbruket för detta gödningsämne
måste betala.

Äfven om man icke fäster sig vid att penningar onödigtvis gå ur

juli. till Riksd. Prof. 1897. B Sami. 1 A/d. 3 Höft. 1

18 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 3.

landet till följd af denna import af superfosfater, och äfven om man ser
bort ifrån det faktum, att många jordbrukare göra förluster genom inköp
och användadet häraf, hvilket visserligen kan sägas vara deras ensak,
lärer dock Riksdagen hvarken böra eller kunna vara likgiltig för frågan
om de inhemska fabrikernas vara eller icke vara, i all synnerhet som
för närvarande, enligt de upplysningar vi kunnat förskaffa oss, ej mindre
än 3,000 personer hafva sin försörjning genom dessa svenska fabriker,
hvilket antal naturligtvis, om denna industri från statsmagternas sida
komme i åtnjutande af ett litet tullskydd, snart skulle stiga.

Dessa förhållanden har redan den af Kongl. Maj:t år 1888 tillsätta
tullkomitén behjertat, då den öfver artikeln Gödningsämnen afgifvit
följande yttrande:

»Enligt hvad i en vid 1888 års riksdag väckt motion anfördes, kan
den inhemska tillverkningen af superfosfater — hvilken i kommerskollegii
berättelser, på grund af fel i priraäruppgifterna, blifvit för högt
upptagen — skattas till 25,000,000 kilogram årligen. Såsom häraf
framgår, utgör denna tillverkning en ganska storartad industri. Ifrågavarande
näringsgren har dock att kämpa mot ganska stora svårigheter
till följd af den obehindrade tillförseln af andra länders produktionsöfverskott,
hvarigenom försäljningsprisen ofta så nedtryckas, att produktionskostnaden
för den inhemske tillverkaren icke betäckes. Importen
af superfosfater är, såsom af den officiela statistiken inheintas, betydande
och har under de senaste åren väsentligen ökats. Från att år 188 < hafva
utgjort 9,784,191 kilogram steg införseln år 1888 till 13,056,697 kilogram
och år 1889 till 16,103,772 kilogram. Att en inhemsk superfosfatfabrikation
detta oaktadt kunnat ega bestånd, beror på den vinst, de
svenska fabrikerna i allmänhet skördat af sin vid sidan af fabriksverksamheten
bedrifna handel med gödningsämnen, som antingen icke utgöra
föremål för inhemsk tillverkning eller ock endast i otillräcklig
mängd tillverkas härstädes. Det synes emellertid komitén vara af stor
vigt, att ifrågavarande industri erhåller en mera tryggad ställning, så
att densamma icke förblifver beroende af en mer eller mindre tillfällig
handelsvinst. Superfosfattillverkningens fortbestånd inom landet eger
betydelse icke allenast derför, att jordbrukaren derigenom tillförsäkras
möjligheten att erhålla en vara, innehållande uppgifven fosforsyrehalt —
hvilket eljest ingalunda kan med visshet påräknas — utan äfven i det
hänseende, att den inhemska otillverkningen förhindrar den utländska
varans oskäliga fördyrande. A andra sidan torde ej mindre den utländska
konkurrensen än ock de inländska fabrikernas täflan sins emellan
hindra hvarje afsevärd förhöjning af den svenska varans pris.

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 3. 19

På grund häraf kar komitén föreslagit, att superfosfater måtte
åsättas tull; och har tullsatsen ansetts böra bestämmas till 25 öre per
100 kilogram.

För andra gödningsämnen har, då de icke i erforderlig myckenhet
tillverkas inom landet, tullfrihet ansetts böra fortfarande ega rum.»

Hvad slutligen den förväntade kontrollen beträffar, så är utskottet
sjelf ej säkert på att faran för införsel af underhaltig vara derigenom
blifver undanröjd, alldenstund utskottet använder ordet »möjligen blifver
undanröjd». Otifvelaktigt låter en kontroll lättast och effektivast göra
sig vid sjelfva fabriken, hvarför det påtagligen vore bäst, om hela förbrukningen
af superfosfat tillverkades inom landet.

Enär sålunda de inhemska superfosfatfabrikerna under sin mångåriga
verksamhet (den första fabriken anlades år 1871 vid Gäddviken
utanför Stockholm) utan gensägelse gagnat landet och lemnat full trygghet
för erhållande af en ärlig vara, torde de väl hafva gjort sig förtjenta
af någon uppmuntran, i stället för att på ett styfmoderligt sätt behandlas,
och då det hvarken är eller kan vara meningen att till följd
af så ringa tullskydd höja priset på deras alster, hvilket, såsom tullkomitén
säger, »ej mindre den utländska konkurrensen än äfven de inländska
fabrikernas täflan sins emellan kommer att förhindra», utan endast
att vinna något litet stöd i den våldsamma konkurrensen och dermed
minska en öfverflödig import från utlandet af underhaltiga gödningsämnen
till fromma för det svenska jordbruket, våga vi anhålla,

att Riksdagen ville bifalla herr Ljungbergs i ämnet
väckta motion»;

dels vid punkterna 2:o) och 3:o)

af herrar Collander, G. Jansson, Lundström, S. M. Olsson, Göransson,
Nilson och Dahlstedt, hvilka anfört:

»Då vi inom utskottet yrkat afslag å föreliggande motioner om
höjda tullsatser å läder, få vi mot utskottets hemställan anföra vår
reservation.

Till bättre belysning af den uti utskottets betänkande lemnade
statistiska öfversigt rörande läderindustrien i vårt land hafva vi uppgjort
nedanstående sammandrag deraf för de särskilda femårsperioderna,
med utsättande tillika, såsom sig bör, af den tullsats ä läder, som under
desamma varit gällande.

20 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 3.

Tillverkning i medeltal för år vid läderfabrikerna i Sverige.

Tidsperiod.	Sulläder.	Smorläder.	Hudar och skinn.
Qvantitet, kilogram.	Tullsats öre.	Qvantitet, kilogram.	Tullsats, öre.	Qvantitet, kilogram.	Tullsats, öre.
1871—1875	932,534	23,5	344,843	47	242,505	47
1876-1880	611,875	14,1	288,923	47	429,955	47
1881-1885	494,011	14,1	221,682	47	463,331	47
1886-1890	411,098	24	193,614	47	453,826	47
1891-1894	499,717	24	260,952	47	522,128	47

Det visar sig häraf, att under perioderna 1876—1880 och 1881—
1885, då 14,1 öre skydd för kilogram sulläder var gällande, tillverkningen
varit något större än under perioderna 1886—1890 och 1891 —
1894, då tullskyddet varit omkring 60 procent högre eller 24 öre för
kilogram. Alltså större inhemsk tillverkning under det lägre tullskyddet.

Att Sverige sedan 1871 betydligt ökat sin införsel af läder, bör ju
ej förefalla underligt, då man besinnar, dels att folkmängden från nämnda
år till 1894 tillvuxit med omkring 700,000 personer eller cirka 14 procent,
och dels att konsumtionsförmågan samtidigt stegrats i ännu högre grad.

Utskottet finner i det statistiskt påvisade förhållandet, att antalet
garfverier efter hand minskats, ett bevis för att näringen är i nedåtgående.
Att detta är ett tydligt felslut, finner man emellertid genast
vid en blick på statistiken i fråga, enär såväl genomsnittsqvantiteten af
den årliga tillverkningen som ock tillverkningsvärdet af sulläder ställer
sig högre under perioden 1891—1894, nemligen resp. 499,717 kilogram
och 1,403,478 kronor, emot 411,098 kilogram och 1,082,778 kronor under
perioden 1886—1890, ehuru garfveriernas antal under sistnämnda period
i genomsnitt var 618, emot endast 578 garfverier under perioden 1891
—1894. Arbetarnes antal var också i genomsnitt större vid det mindre
antalet garfverier, än vid det större, nemligen 1,782 i förra, mot 1,686
i senare fallet. Den påstådda tillbakagången år således endast skenbar
och beror helt enkelt derpå, att större garfverier trädt i stället för en
del smärre.

Att de små garfverierna emellertid ej endast hafva att — såsom
utskottet förmenar — uthärda en öfvermägtig konkurrens med de stora
utländska garfverierna, utan äfven och förnämligast med de större inhemska,
framgår af det sakförhållandet, att de små garfverierna numera

Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 3. 21

hufvudsakligast sysselsätta sig med beredning af svenska hudar och skinn
samt något smorläder, hvaremot den vigtiga sullädertillverkningen förnämligast
drifves vid de större fabrikerna inom landet.

Införseln af sulläder till Sverige har till en väsentlig del skett från
Norge. Under femårsperioden 1891—1895 har den sålunda i genomsnitt
uppgått till 845,040 kilogram årligen, hvilket utgör omkring 34 % af
Sveriges hela import utaf denna förnödenhet, som för samma period utvisar
i genomsnitt 2,461,200 kilogram för år. Då nu i Sverige likasom
i Norge den egentliga råvaran, oberedda hudar och skinn, får tullfritt
införas, då vidare arbetskostnaderna inom båda länderna torde ställa sig
ungefär lika samt båda länderna hafva lika god och billig tillgång på ett
vid beredningen erforderligt ämne, nemligen granbark, men Norge icke,
såsom Sverige, eger synnerlig tillgång på ekbark, som jemväl erfordras,
utan måste införa denna vara från Sverige, torde den stora importen af
norskt sulläder icke kunna förklaras på annat sätt, än att de norska
garfverierna måste hafva förstått att i behörig tid tillgodogöra sig nyare,
mera snabbverkande och ekonomiskt förmånliga garfningsmetoder eller
arbetssätt, under det den svenska garfverinäringen, enligt hvad utskottet
uppgifver, alltjemt lärer arbeta hufvudsakligen efter äldre och dyrare
metoder. Emellertid kommer på grund af Riksdagens beslut om mellanrikslagens
upphäfvande den tullfrihet, som galt för norskt sulläder, att
upphöra den 13 nästkommande juli, och då blifva ju de svenska garfverierna
befriade från en af sina större och måhända besvärligare konkurrenter;
och torde de, med hänsyn härtill, i än mindre mån blifva i
behof af större skydd, än det Riksdagen allt sedan 1886 funnit vara väl
afvägdt och tillräckligt för ifrågavarande näring.

Vid bedömandet af denna fråga får slutligen icke förbises konsumentens
berättigade intresse. En tullförhöjning å en sådan oumbärlig
förnödenhet som sulläder och bindsulläder, som särskildt måste känbart
drabba grofarbetarne vid jordbruk och andra arbeten i det fria, då deras
fotbeklädnad ej allenast måste göras tyngre och större, utan äfven slites
betydligt hastigare än hvad förhållandet är med de mera bemedlade
klassernas skodon, är ju uppenbarligen orättvis; och för jordbruksnäringen
med dess, i jemförelse med andra näringar, större konsumtion af
läder till seldon, åkdon m. in. är det af tydligt intresse, att denna vara
ej obehöfligt fördyras.

Vi yrka fördenskull,

att Riksdagen, med afslag å motionerna, i hvad
de afse nu ifrågavarande varuslag, måtte besluta,

22 Bevillningsutskottets Utlåtande N:o 3.

a) att nuvarande tullsats för Hudar och skinn, ej
hänförliga till pelsverk, beredda, sulläder och bindsulläder,
24 öre för kilogram, skall bibehållas oförändrad;

b) att nuvarande tullsats för Hudar och skinn, ej
hänförliga till pelsverk, beredda, andra slag, 47 öre för
kilogram, likaledes skall bibehållas oförändrad; samt

att motionärernas yrkande angående tiden för
tillämpningen af den utaf dem föreslagna tullsatsen å
nämnda varor icke måtte af Riksdagen bifallas»;

samt af herr Fredholm, som yttrat:

»Vid 1892 års riksdag gjorde Kongl. Maj:t i anslutning till 1888
års tullkomité framställning om höjning af tullarne å läder till nu ifrågasatta
belopp, men denna Kongl. Maj:ts framställning blef af Riksdagen
afslagen. Vid hvarje derefter följande riksdag har samma förslag blifva
af enskilda motionärer väckt och hvarje gång af Riksdagen afslaget.
Motionärernas enda och ständigt upprepade motiv för denna tullförhöjning
har varit: »att det icke torde anses förenligt med klokhet och
billighet att för de här berörda särdeles vigtiga yrkesgrenarne bibehålla
de gamla allt för låga tullsatserna». Och utan all annan utredning
än den af 1888 års tullkomité lemnade har utskottet med undantag0
för 1894 tillstyrkt motionerna. För den i år gjorda tillstyrkan upprepar
utskottet samma motivering, som sistlidna år, och jag torde derför
kunna inskränka mig till att åberopa den reservation, som jag jemte 6
andra af Andra Kammarens utskottsledamöter afgaf till bevillningsutskottets
betänkande n:o 21 vid sistlidna riksdag, hvari hemställes, att
Riksdagen med afslag å i ämnet väckta motioner måtte besluta,

a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder måtte
bibehållas vid 24 öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för Hudar och skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, andra slag jemväl måtte bibehållas
vid nu gällande belopp eller 47 öre per kilogram;

dels vid punkterna 4:o) och 5:o)

af herrar Collander, G. Jansson, Lundström, S. M. Olsson, Göransson,
Nilson och Dahlstedt, hvilka anfört:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 23

»Såsom skal för <vårt inom utskottet gjorda yrkande om afslag å
motionerna om tull å tack- och barlastiern samt skrot få vi anföra
följande.

I motsats till utskottet hafva vi uti den i ärendet åberopade officiella
statistik trott oss finna, att efter den år 1892 beslutade tullsatsen å tackoch
barlastjern samt skrot, hvilka varor dessförinnan varit tullfria, icke
inträdt någon afsevärd ökning af den inhemska tackjernstillverkningen;
och har införseln af denna vara väl närmast efter tullsatsens åsättande
minskats, men eljest, lika väl efter nämnda åtgärd som dessförinnan,
varit i nästan ständigt stigande. Huruvida och i hvad mån den med
början af innevarande år i kraft trädda tullfriheten för tack- och barlastjern
samt skrot kunnat inverka på produktionen och införseln deraf, lärer
väl ännu icke kunna bedömas.

1896 års bevillningsutskott åberopade vid sitt tillstyrkande af den
då väckta motionen om afskaffande af ifrågavarande tullsats en af ledamoten
i 1888 års tullkomité, f. d. öfverdirektören K. Styflfe vid komiténs
betänkande afgifven reservation.

Nämnda reservation är af följande lydelse:

»På sätt komiterade omförmält, är det tackjern, som hit importeras,
uteslutande gjuttackjern, och af allt det tackjern, som här i landet användes
till framställning af gjutgods, är blott en mindre del svenskt,
hvilket ensamt, eller i blandning med engelskt, företrädesvis användes
till maskindelar och andra föremål, hvartill ett starkt material erfordras.
Det engelska tackjern, som hit införes, är, hufvudsakligen till följd af
sin störa kiselhalt, visserligen svagare än det kiselfattigare och äfven
i öfrigt renare svenska, men det är i allmänhet icke blott mera lättflytande,
utan ock mycket lättare att efter gjutningen bearbeta, samt
har vidare mindre benägenhet att vid gjutningen blifva sprödt, och
skulle derför till de flesta gjuteribehof föredragas framför vanligt svenskt
gjuttackjern, äfven om prisen å båda vore lika. Af så kiselrikt gjuttackjern
som det engelska finnes mig veterligt icke för närvarande i
Sverige någon regelbunden tillverkning, och för att utan alltför stor
kolåtgång kunna framställa ett sådant, erfordras en mycket hög temperatur
hos blästern vid masugnsprocessen, till åstadkommande hvaraf åter
behölvas högst kostsamma varmapparater. Blott 2 svenska jernverk äro
nu försedda med dylika apparater, och vid så små tillverkningsbelopp,
som våra allra flesta verk ega, kan det alldeles icke löna sig att, ensamt
för tillverkning af gjuttackjern, göra så dyrbara anläggningar. En tillverkning
af gjuttackjern med så hög kiselhalt, som det engelska har,
skulle alltså för närvarande här endast kunna ifrågakomma vid de nämnda

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

tvenne jernverken; men då träkol är ett vida dyrare bränsle än koks i
stenkolsförande länder, måste tillverkningskostnaden för sådant gjuttackjern,
ensamt af denna anledning, här alltid komma att blifva mycket
högre än i England. Erfarenheten visar ock, att sådant engelskt gjuttackjern,
som i Sverige mest användes (Cleveland n:is 1 och 3), i Stockholm
oftast ställer sig mer än 1 krona billigare per 100 kilogram än svenskt
gjuttackjern. Innevarande vinter hafva härstädes prisen per 100 kilogram
varit: å svenskt gjuttackjern omkring 7,25 kronor, å Clevelandstackjern
n:o 1 4,75 kronor och å Clevelandstackjern n:o 3 4,50 kronor, hvadan
prisskilnaden per 100 kilogram emellan svenskt gjuttackjern och de nämnda
engelska tackjernssorterna uppgått till ej mindre än 2,50 å 2,75 kronor.
Äfven med den föreslagna tullen af 1 krona per 100 kilogram skulle
alltså svenska tillverkare af gjuttackjern i allmänhet icke kunna ens i
Stockholm i pris täfla med det engelska, samt ännu mindre i rikets södra
och vestra orter, dit det mesta engelska tackjernet införes, och dit frakten
från våra bergslager är betydligt högre.

Att använda ett så rent och dyrbart bränsle som träkol för tillverkning
af gjuttackjern är för öfrigt ett slöseri, och det är för oss
vida fördelaktigare att spara våra mycket begränsade tillgångar å träkol
till sådana fabrikater, som fordra ett rent bränsle och bättre betalas, på
verldsmarknaden. Af alla jernfabrikater är oförädladt tackjern naturligtvis
det billigaste, och med den träkolsmängd, som erfordras till sådant,
i fall det skall tillverkas uteslutande med träkol, kunna framställas andra
mera förädlade jernvaror af flera gånger högre saluvärde, helst om annat
inhemskt eller utländskt bränsle begagnas till de processer, der ett
mindre rent bränsle utan olägenhet kan användas.

Huru vida åter det vid en införseltull å tackjern skall löna sig att
här anlägga koksmasugnar för att tillverka gjuttackjern m. in., beror
väsentligen ej blott af denna tulls storlek, utan äfven af de tullsatser,
hvarmed vissa andra jerneffekter, som vid de nya verken skulle kunna
framställas, komma att beläggas, samt huru vida dessa tullsatser en längre
tid få fortfara, hvithet väl svårligen lärer kunna anläggarne garanteras.
En enda koksmasugn af nyare konstruktion kan nemligen tillverka mycket
mer gjuttackjern, än Sverige nu importerar, hvarför en sådan anläggning
ej gerna kan grundas uteslutande på tillverkning af dylikt tackjern. Om
emellertid en eller flera koksmasugnar skulle komma att anläggas t. ex.
vid Oxelösund, hvarifrån ett engelskt bolag, såsom bekant, några år
exporterat temligen stora qvantiteter rik och billig jernmalm, finge de
förutvarande svenska tillverkarne af gjuttackjern naturligtvis en ny

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 25

konkurrent, som kanske ensam toge fördelen af tackjernstullen, och
denne konkurrent kunde möjligen blifva ett utländskt bolag.

En tackjernstull skulle derför icke kunna gagna den nuvarande
svenska jernhandteringens idkare; men den komme säkerligen att medföra
en tullen ungefär motsvarande prisstegring å sådant gjuttackjern,
som nu hit införes, och derigenom äfven en märkbar prisstegring åtminstone
å allt gröfre gjutgods, samt vore följaktligen till skada icke
blott för våra gjuterier och mekaniska verkstäder, utan äfven för alla
andra, som använda gröfre gjutgods.

Af Sveriges hela tackjernstillverkning, som under åren 1884—88 i
medeltal uppgick till omkring 450,000 tons årligen, torde föga mer än
2 procent användas till gjutgods, och Sveriges import af tackjern under
samma år har icke uppgått till mer än omkring 5 procent af vår tackjernstillverkning.
Den nya afsättning för vårt tackjern, som man nu
afser att vinna genom en hög tackjernstull, kan således, äfven om det
skulle lyckas att här utestänga allt utländskt tackjern, hvilket alldeles
icke är antagligt, icke blifva annat än jemförelsevis obetydlig.

Någon prisförhöjning å smidestackjern kan en tackjernstull icke
medföra, enär det utländska tackjernet icke med fördel kan af oss såsom
smidestackjern användas, och vi exportera ungefär dubbelt så mycket
smidestackjern, som vi importera gjuttackjern. En höjning af priset å
smidestackjern skulle dessutom vara mycket ofördelaktig för alla jernbruk,
som köpa sådant, och kan icke för vår jernhandtering vara önskvärd
i annan händelse, än att priset å allt svenskt jern å verldsmarknaden
samtidigt stegras.»

Vi anse likasom föregående år de skäl, som sålunda blifvit anförda
mot tull å tackjern, vara fullt grundade; och då den föreslagna tullsatsen
under den tid, densamma förut varit gällande, oförtydbart visat
sig vanmägtig att i skyddsafseende minska eller utestänga införseln af
det utländska gjuttackjernet, hvartill gifvetvis en vida högre tullsats
skulle erfordras, samt den följaktligen kommer att verka som en ren
finanstull för gjuterierna och de mekaniska verkstäderna, hvilket vi under
nuvarande rikliga statsinkomster heller icke finna lämpligt eller behöfligt,
få vi, fortfarande anseende att barlastjern och skrot böra i tullbehandlingshänseende
likställas med tackjern, hemställa,

att gällande tullfrihet för tack- och barlastjern
samt skrot måtte bibehållas; samt

att motionärernas yrkande angående tiden för

Bih. täl Riksd. Prof. 1897. 5 Samt. 1 Afd. 3 Höft. 4

26 Bevillningsutskottets Utlåtande, N:o 3.

tillämpningen af den utaf dem föreslagna tullsatsen
å nämnda varor icke måtte af Riksdagen bifallas»;

af herr Fredholm, som yttrat:

»Med framhållande af hvad herr Aug. Wijkander i motion n:o 164,
väckt inom Andra Kammaren vid sistlidna års riksdag, anfört i fråga
om tackjernstullen, nemligen:

att införseln af engelskt tackjern icke minskats genom påläggningen
af 1892 års tullsats,

att förbrukningen af svenskt tråkolstackjern för gjutning icke efter
tulléns införande ökats,

att priset på det svenska träkolsgjuttackjernet, som efter liksom före
tullens åsättande användts till blandning med det engelska för åstadkommande
af starkare gjutgods, icke stigit, utan tvärtom nedgått i jembredd
med annat jern,

att ingen inhemsk tillverkning af koksgjuttackjern uppstått,
att, under det landets tackjernstillverkare icke haft någon som helst
nytta af den åsätta tullen, gjuterierna och de mekaniska verkstäderna
deremot af densamma haft väsentlig skada, i det de fått sin råvara fördyrad
med tullens hela belopp, uppgående till cirka 18 procent af
värdet, och sålunda hafva betydligt ökade svårigheter, särskildt att uthärda
konkurrensen vid export, samt

att en finanstull å inemot en fjerdedels million sålunda upptagits å
gjutgods, som till största delen måste räknas till de för den stora allmänheten
nyttiga och nödvändiga artiklarne, under det att statskassan
ej varit i behof af sådan beskattning,

får jag reservera mig mot utskottets beslut i 4:de och 5:te punkterna
och i stället hemställa,

att gällande tullfrihet för tack- och harlastjern samt
skrot måtte bibehållas»;

samt af herr Swartling;

dels ock vid punkterna 6:o) och 7:o)

af herrar Collander, G. Jansson, Lundström, S. M. Olsson, Göransson,
Nilson och Dahlstedt, hvilka anfört:

»Inom utskottet hafva vi, i öfverensstämmelse med vårt yrkande
rörande ifrågasatt förhöjning i tullsatserna å läder, påyrkat afslag jemväl

Bevillningsutskottets Utlåtande, N:o 3. 27

å gjord framställning om höjd tull å skodon, och åberopa vi såsom
motivering för detta vårt yrkande dels den utförliga utredning af denna
fråga, som återfinnes i en reservation af samtliga ledamöterna från Andra
Kammaren uti 1892 års bevillningsutskott till dess betänkande n:o 9
angående tullbevillningen (sidd. 118 o. f.), och dels hvad Riksdagen uti
sin skrifvelse till Kongl. Maj:t den 21 maj samma år n:o 102 (sidd. 20
o. f.) anfört, nemligen:

»För skodon, ej specificerade, upptager Eders Kongl. Maj:ts förslag
till tulltaxa bland annat följande bestämmelser:

Skodon, ej specificerade:

af hel- eller halfsiden................................................... 1 kg. 6 kr.

af yllefilt eller segelduk med eller utan läder su^or

.............................................................................. 1 kg. 1 kr. 50 öre

af annan väfnad, äfvensom af saffians-, karduans-,

färgade, pressade eller lackerade skinn............ 1 kg. 4 kr.

med bottnar af trä, äfvensom becksöms- och

sjöstöflar........................................................................ 1 kg.--60 öre

andra slag ....................................................................... 1 kg. 2 kr.

I de sålunda föreslagna bestämmelserna har Riksdagen vidtagit vissa
ändringar.

Hvad slutligen beträffar skodon, andra slag, har Riksdagen, med
hänsyn till denna artikels egenskap af nödvändighetsvara, funnit sig icke
böra bestämma tullsatsen till högre belopp än 1 krona pr kilogram.»

Denna sin i skrifvelsen uttalade åsigt har ock Riksdagen allt sedan, gent
emot tid efter annan framburna motioner om högre tullafgift å ifrågavarande,
den stora allmänhetens nödvändighetsvara häfdat. °

Vi yrka,

att nuvarande tullsats för skodon, andra slag, 1
krona för kilogram, måtte bibehållas oförändrad; samt
att motionärernas yrkande angående tiden för
tillämpningen af den utaf dem föreslagna tullsatsen å
nämnda varor icke måtte af Riksdagen bifallas»;

samt af herr Fredholm, som yttrat:

»Under hänvisning till den af mig vid punkterna 2:o) och 3:o) fogade
reservation, inskränker jag mig vid dessa punkter till att hemställa,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

att Riksdagen med afslag å i ämnet väckta motioner
måtte besluta, att tullsatsen å skodon, ej specificerade,
andra slag måtte bibehållas vid nu gällande belopp,
en krona per kilogram.»

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1897.