Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3
Betänkande 1896:Bevu3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
1
tf:o 8.
Ank. till Riksd. kansli den 19 febr. 1896, kl. 12 midd.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 22
i kongl. förordningen den 24 Maj 1895 angående villioren
för försäljning af bränvin m. m.
§ 22 i förordningen angående vil koren för försäljning af bränvin m. in.
är af följande lydelse:
1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna till
minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst på
rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande sätt
fördelas:
för Stockholms stad:
åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;
för annan stad, som ej deltager i landsting:
a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sju tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;
Bill. till Riksd. Prat. 1396. 5 Sami. I Afd. 3 Häft. (N:o 3).
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
b) då bränvinshandel i staden ej är öfver låten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret ;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;
för landsbygdskommunerna:
hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med;
sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
två
tiondedelar till länets landsting;
eu tiondedel till länets hushållningssällskap.
I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskänkning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försälj ningsafgifterna och vinstmedlen
fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för stad, i
hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.
2. De andelar af i näst föregående moment omförmälda medel, som tillfalla
landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas försorg fördelas
på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden, med iakttagande
af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvithet
ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd.
Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje landstings
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 3
område, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap att uppbära
hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen
mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.
3. Kärande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,
der chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till nämnda
departement af vederbörande afgifvas.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 48, yrkar herr
G. Odqvist, »att Kiksdagen behagade besluta, att bränvinsförsäljningsmedlen
må hädanefter ingå till staten, samt derifrån, sedan 15 procent afsatts
till statsverkets behof, 17 procent afsatts till landstingen, 5 procent till de
städer, som ej deltaga i landsting och 13 procent till hushållningssällskapen,
skulle återstoden fördelas på alla städer och kommuner; allt efter folkmängden».
Herr J. Anderson i Tenhult har i en likaledes inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 51, anfört såsom sin uppfattning, att ifrågavarande avgifter
eller skatter borde, så länge de funnes till, ingå till statsverket samt
af regering och Kiksdag användas såsom andra statens inkomster; men
att, då städer och andra samhällen, der spirituosaförsäljning egde rum, under
flere år haft förmånen att få behålla största delen af försäljningsskatten, då
landsting, hushållningssällskap och landsbygdens kommuner äfven hade andel
deraf, och då derjemte vederbörande i mer eller mindre mån möjligen beräknat
att för längre tid vara i åtnjutande af sådana inkomster, man vid
förändringen borde gå varsamt till väga och göra indragningar så småningom,
alltid dock med stadigt ögonmärke, att efter några års förlopp hela afgiften
måtte kunna redovisas till statsverket I afsigt att beträda en sådan väg
föreslår herr Anderson, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att ofvan
intagna § 22 erhåller följande förändrade lydelse:
§ 22.
1. De afgifter, som enligt denna förordning — — fördelas.
För Stockholms stad:
50 procent tillfalla staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten åt
bolag; i annat fall erhåller staden 40 procent; återstoden insättes i statskontoret
;
4
Bevillningsutskottets Betänkande Ko 3.
För annan stad, som ej deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag: -50 procent tillfalla staden;
10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;
40 procent insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
40 procent tillfalla staden;
10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;
50 procent insättas i statskontoret;
För stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
40 procent tillfalla staden;
20 procent tillfalla länets landsting;
10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;
30 procent insättas i statskontoret;
b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
30 procent tillfalla staden;
20 procent tillfalla länets landsting;
10 procent tillfalla länets hushållningssällskap;
40 procent insättas i statskontoret;
För landsbygdskommunerna:
hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:
40 procent till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
20 procent till länets landsting;
10 procent till länets hushållningssällskap;
30 procent ingå till statskontoret.
I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 — — öfverlåten.
2. De andelar af i näst föregående moment omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
Af de andelar åter, som ingå till statskontoret, skall genom dettas
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 5
försorg så stort belopp, som svarar mot 20 procent af afgifterna uti samtliga
städer, köpingar och landsbygdskommuner, fördelas på samtliga landstingsområden
efter folkmängden, med iakttagande af att folkmängden för
hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting,
minskas med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna
fördelning tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande
hushållningssällskap att uppbära hvartdera eu fjerdedel samt landsbygdskommunerna
hälften.
rördelningen mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.
3. Rörande användningen -— — — — afgifvas.
I motion, u:o 163, jemväl inom Andra Kammaren, föreslå herr G.
Jansson i Krakerud samt 48 andra af kammarens ledamöter, att ifrågavarande
paragraf måtte i nedan angifna delar erhålla följande förändrade
lydelse:
»1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättighet till
minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den nettovinst på
rörelsen, som bolag i stad enligt 18 § skall afstå, skola från och med år
1897 med en tiondedel årligen indragas till statsverket att för dess behof
användas, och skall beloppet för hvarje år ökas med en tiondedel, tills från
och med år 1907 de oafkortad! dit inflyta; återstoden skall under tiden på
följande sätt fördelas:
För Stockholms stad:
_ _ — — — — _ — — — — — — af vederbörande afgifvas.»
Herr Odqvist grundar sitt yrkande dels på den orättvisa, som enligt
hans förmenande ligger i bränvinsmedlens nuvarande fördelning mellan
stads- och landsbygdskommunerna, hvilken icke kunde anses fullt rättvis, då
minsta delen tillkomme sist nämnda kommuner, ehuru dessa vore med
skatter långt högre betungade än städerna, dels ock derpå, att den nuvarande
fördelningen icke verkade godt i moraliskt afseende, då den s. k.
bolagsverksamheten och försälj ningssättet lör öfrigt i allmänhet vore stälda
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
på affär, hvarigenom konsumtionen ökades i stället för att minskas. Sedan
herr Odqvist derpå främstält en jemförelse mellan de belopp, som af försäljningsmedlen
1893—94 tillfallit å ena sidan landskommunerna och å
andra sidan landsting, hushållningssällskap samt stadskommuner och köpingar
med .bolag samt såsom ett efterföljansvärdt exempel framhållit förhållandena
i Schweiz, der nettovinsten af bränvinshandteringen, enligt hvad motionären
kunnat inhemta, inginge till statskassan, som dock deraf behölle endast en
fjerdedel och fördelade öfriga tre fjerdedelar på kantonerna i förhållande till
deras folkmängd, erinrar herr Odqvist, att, då det hufvudsakligen vore landsbygden,
som genom sin konsumtion åstadkomme den höga inkomsten och
äfven finge i sin fattigvård m. m. lida af denna konsumtions menliga
följder, kommunerna på landet äfven borde i helt annan skala än hittills
få åtnjuta inkomsterna af denna handtering.
Herr Anderson har i sin motion främstält den åsigten, att vår nuvarande
lag tilläte eller rent af uppmuntrade en mängd samhällen att, för
att bereda sig stora inkomster, söka göra omsättningen af rusdrycker så omfattande
och vinstgifvande som möjligt. Särskildt gälde detta städerna, der,
om än med aktningsvärda undantag, de styrande på det hela taget syntes
hafva all möda ospard att få spirituosaförsälj ningen sig tillförsäkrad, äfven
om folkmängden vore ringa; i hvilket afseende motionären ville framhålla,
att, enligt den uppgift motionären erhållit, inom landet 27 städer, hvar och
en med mindre folkmängd än 2,000 invånare, deribland 17, som hvar för
sig hade mindre än 1,500 invånare, allesammans hade såväl utskänkningssom
utminuteringsställen. Samtidigt härmed funnes köpingar, jernvägsstationer,
industriella anläggningar samt andra ställen, der folkmängden vore
till och med större, utan att dock rusdrycksförsäljning funnes. Då dessa
senare derförutan kunde reda sig, så kunde man i sanning hafva anledning
fråga, hvarför de samhällen, som kallades städer, i nu antydda fall kunde
hafva större behof af spirituosaförsälj ning än de nyss omnämnda, som saknade
stadsprivilegier. Antagligen vore det ej behofvet hos städernas invånare,
utan snarare förmånen att få åtnjuta försäljningsskatten och dermed
en lätt vunnen inkomst från den omgifvande bygden, som härvid verkade
mest bestämmande. Åt samma håll leddes tankarne, om man öfvervägde
det ej helt och hållet sällsporda förhållandet, att städerna hade sina
krogar och öfriga ställen till försäljning af rusdrycker just vid salutorgen
eller andra mera trafikerade platser, der de för berörda drycker kunde vän ta
så stor omsättning som möjligt, och detta icke minst från den besökande
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. T
landtbefolkningen. Den afgift, som erlades för rättighet att få utöfva spirituösaförsäljning,
vore ju i sjelfva verket en skatteafgift eller, om man så
ville, en bevillning, hvadan det icke kunde vara rigtigt, att den, som erlade
skatten, skulle, om än mycket ojemnt fördeladt, på en omväg få behålla
större delen deraf.
Herr G. Jansson och hans medmotionärer anföra till stöd för sin omförmälda
motion följande:
»Lagstiftningen angående försäljning af bränvin och dermed jemförliga
spirituösa drycker har ända sedan husbehofsbränningen afskaffades ansetts
böra gå i sådan rigtning, att dessa dryckers bruk genom densamma så
mycket som möjligt inskränkes. Man har bemödat sig att göra bränvinet
svåråtkomligt och att undanrödja frestelsen för den enskilde att ockra på
superiet. I sådant syfte var det som det så kallade göteborgssystemet med
dess bolagshandel infördes, hvarigenom innehafvare af rättighet till bränvinsförsäljning
förbindas att afstå all egentlig vinst på denna handtering, hvilken
vinst deremot, tillikamed de stadgade försälj ningsafgifterna, tillfall er kommunerna,
landstingen och hushållningssällskapen. Att kommunerna i synnerhet erhållit
sådan förmån, grundar sig uppenbarligen derpå, att, då det omåttliga bruket
af spirituösa försvagar och i många fall fullständigt förderfvar sina offers
arbetsduglighet och välstånd, detta nödvändigtvis förorsakar samhället många
utgifter för fattig- och sjukvård m. m., hvilka utgifter visst icke skulle
ställa sig så höga, som nu är händelsen, i fall alla iakttoge nykterhetens bud.
Som det emellertid ligger i kommunernas hand att bestämma antalet
försäljningsrättigheter, hvar inom sitt område, inställer sig lätt hos deras
vederbörande frestelsen att genom upplåtandet af ett större antal sådana
rättigheter bereda kommunen en ökad inkomst. Då denna inkomst visst
icke är obetydlig — den uppgår ju särskild! hvad hufvudstaden beträffar
till nära två millioner kronor årligen — så spelar den i de flesta fall eu
mycket stor roll. Förlusten i såväl moraliskt som ekonomiskt afseende
faller deremot ej så tydligt och omedelbart i ögonen. Ett exempel härpå
hafva vi i den för icke länge sedan förekommande krogstriden i eu af landets
köpingar, der kommunalnämnden ifrigt tillstyrkte upprättandet inom
köpingen af ett utminuteringsställe, hufvudsakligen af det skal, att några
tusental kronor derigenom skulle komma samhället till godo, hvilken fördel
så tilltalade jemväl do å kommunalstämma röstberättigade, att majoriteten,
glömsk af det elände och de ökade utgifter, försäljningen skulle hafva fram
-
8
Bevillningsutskottets Betänkande N\o 3.
kallat, biföll den gjorda framställningen. Endast genom en opartisk myndighets
ingripande var möjligt att hindra företaget.
Undertecknade äro för sin del lifligt öfvertvgade derom, att de inkomster,
kommunen erhåller genom hränvinsförsäljning, mer än uppvägas af
den skada, superiet vållar och de ökade utgifter, som deraf föranledas.
Vidtoges derför en anordning, hvarigenom de, hvilka hafva att bestämma
antalet af försäljningsrättigheter inom ett visst område, icke frestades
att taga hänsyn till den möjliga vinsten, utan, som tillbörligt vore,
med oförvillad blick endast såge omsorgen om sedlighetens främjande till
godo, skulle säkert bättre resultat ur nykterhetens synpunkt uppnås. Antalen
försäljningsställen i städerna skulle för framtiden blifva betydligt förminskade,
såsom man kan lära bland annat af den omständigheten, att,
sedan landskommunerna icke hafva direkt inkomst af bränvinsförsäljningen,
de allt mer och mer motsätta sig sådan försäljning inom sina områden.
Enligt vår åsigt vore det lämpligt, att de nu stadgade försäljningsafgifterna,
äfvensom vinstmedlen, inginge till hela sitt belopp till statsverket.
Deras användning skulle då komma att bestämmas af Biksdagen, och möjligen
kunde då något dermed göras till förverkligandet af önskemålet att
bereda ålderdomsunderstöd åt arbetare, hvilket i sin mån skulle minska utgifterna
för eu fattigvård, som mångenstädes är för kommunerna öfver höfvan
betungande.»
Ifrågavarande tre motioner innefatta förslag dels derom, att bränvinsförsäljningsafgifterna
och bolagens vinstmedel skola antingen till en del eller
efter viss tids förlopp helt och hållet indragas till statsverket, dels ock att
större andel af berörda afgifter och vinstmedel skall tilldelas landskommunerna,
än hvad som enligt nu gällande lag tillkommer dem.
Hvad först beträffar frågan om indragningen till statsverket, hafva förslag
i sådant syfte flerfaldiga gånger inom Biksdagen förekommit, hvarvid
utskottet städse motsatt sig desamma. Och, såsom utskottet tillförene framhållit,
anser utskottet, att den för statens räkning skeende beskattningen af
bränvin bör ega rum uteslutande genom tillverkningsskatt, alldenstund den
skatt, som kunde utkräfvas genom indragning af försäljningsafgifter och
handelsvinster, skulle, i händelse den toges i anspråk för statens räkning,
uppbäras på eu onödig omväg, hvarförutom den olikformigt skulle drabba konsumenterna,
i det att de, som på grund af ringare ekonomiska förhållanden
äro hänvisade att göra sina inköp i mindre qvantiteter, få erlägga en jemförelsevis
högre skatt än de, som förmå köpa större myckenhet på en gång,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 9
en olikformighet, som endast i anseende till det nuvarande sättet för ordnande
af försäljningen och användandet af de derutaf föranledda afgifter och
inkomster kan anses berättigad och lämplig. Afgifterna för försäljningen
och bolagens vinstmedel böra derför enligt utskottets förmenande, såsom
hittills skett, användas för kommunala ändamål såsom en ersättning för
kommunernas medverkan vid handelns ordnande och en godtgörelse för de
kostnader, som i anledning af varans missbrukande tillskyndas kommunerna
för ordningens upprätthållande, ökad fattigvård m. m. Skälen för denna
åsigt finnas utförligare angifna i dåvarande statsministerns yttrande till
statsrådsprotokollet den 10 januari 1883, hvilket yttrande bevillningsutskottet
i föregående betänkanden angående förevarande fråga åberopat, och till hvilket
utskottet äfven nu hänvisar. Då härtill kommer, att genom försälj ningsafgifternas
och vinstmedlens indragning till statsverket en för kommunerna
högst afsevärd minskning skulle uppstå i de inkomster, de på grund af
hittills varande förhållanden kunnat påräkna, finner utskottet sig böra afstyrka
all sådan indragning vare sig delvis eller helt och hållet.
Hvad åter angår frågan om att tilldela landsbygdskommunerna en större
andel af ifrågavarande afgifter och vinstmedel, så inhemtas af statistiska
uppgifter från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå, att i medeltal
för hvart och ett af do fem försäljningsåren 1889—1894 dessa medel
med tillämpning af derom gällande stadganden fördelats så, att deraf tillkommit
-
Landsting............. | 1,220,585 | kr. eller | 17,o | procent |
Hushållningssällskap......... | 901,702 | ✓> » | 12,5 | » |
Stockholms stad........... | 1,286,757 | » » | 17,o | » |
Öfriga städer samt köpingar med bolag . | 2,858,452 | •» » | 39,8 | » |
Landsbygdskommuner........ | 854,634 | » » | 11,0 | 3 , |
hvarförutom............ | 65,406 | » » | 0,0 |
|
åtgått till ersättning för afträdda rättigheter | och provisioner m. | m. |
|
Det låter sig icke förneka, att den andel af dessa medel, som direkt
tillgodokommit landsbygdskommunerna, i jemförelse med stadskommunernas
andel är ringa, lika litet som det kan bestridas, att inkomsten af bränvinshandeln
i städerna i väsentlig mån ökats derigenom, att bränvinshandeln
på landsbygden allt mer och mer minskats. Man får dock icke förbise,
att utom den inkomst, som under berörda femårsperiod direkt tillfallit
landsbygdskommunerna, landsting och hushållningssällskap uppburit tillsammans
29,5 procent af sammanlagda bränvinsmedlen eller 2,122,287
Bil/, till Riksd. Prof. 1896. 5 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
kronor, som användts till ändamål, af hvilka landsbygdskommunerna hufvudsakligen
dragit fördel, samt att de företag, hvartill städerna använda dem
tillfallande bränvinsförsäljningsmedel i icke ringa mån komma äfven landsbygden
till godo. Derjemte bör det ihågkommas, att de olägenheter och
utgifter, som städerna i och för bränvinshandelns skötande ej kunna undgå,
ock äro betydande, hvadan det med fog kan sägas, att en del af de städerna
på detta sätt tillfallande inkomster åtgår till gäldande af omkostnader,
som handeln med bränvin medför. Af dessa förhållanden torde följa, att
städernas andel i bränvinsförsäljningsmedlen bör vara större än landsbygdskommunernas.
Eätta grunden för fördelningen af dessa medel emellan
städer och landsbygd är emellertid svår att afgöra och lärer, i anseende
till den stora stridigheten mellan de olika kommunernas intressen, icke
kunna nu bestämmas med utsigt att vinna ett mera allmänt godkännande,
och det synes utskottet klart, att Riksdagen icke bör våga
att i en så vigtig och grannlaga fråga besluta på förslag af enskild motionär,
hvilken icke kan vara i stånd att mot hvarandra väga de många faktorer,
som vid frågans lösning måste tagas med i räkningen. Om än röster inom
utskottet höjts för att hos regeringen begära ett förslag till annan delningsgrund
än den, som nu gäller, så har dock å andra sidan framhållits, att
inga omständigheter, såvidt utskottet har sig bekant, genast kräfva en
ändring i nu ifrågavarande afseende. Utskottet kan fördenskull icke heller
beträffande den föreslagna förändringen af sättet för medlens fördelning tillstyrka
bifall till motionerna, och har alltså ansett sig för närvarande böra
hemställa,
l:o) att herr Odqvists motion icke må af Riksdagen
bifallas;
2:o) att herr Andersons motion icke heller må af
Riksdagen bifallas; samt
3:o) att • herr Janssons in. fl. motion icke heller
må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 18 Februari 1890.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
1J
Reservationer:
;if herrar grefve Klingspor och Collander;
af herrar S. M. Olsson, J. A. Lundström och Bruten:
»De snart sagdt vid hvarje riksdag återkommande motionerna om
ändring af 22 § i kongl. förordningen angående försäljning af bränvin
m. in. visa, att den deri stadgade fördelningen af de från bränvinsförsälj -ningen inflytande afgifter och vinstmedel icke är tillfredsställande. Efter
att i en särdeles fullständig motivering hafva framhållit det oberättigade
uti att en så stor andel af bränvinsförsäljningsmedlen blifvit tillförsäkrad
städerna i jemförelse med den del deraf, som tillföll laudtkommunerna,
föreslog 1890 års bevillningsutskott en fördelning af nämnda försäljningsmedel,
hvarigenom städernas inkomst af bränvinshandeln skulle minskas
med */io, der nämnda handel upplåtits åt bolag, och, der så icke var förhållandet,
med 2/io af de inflytande försäljningsafgifterna och vinstmedlen.
De städerna sålunda frångångna beloppen skulle inbetalas till statskontoret
för att fördelas efter samma grunder som öfriga dit ingående bränvinsförsälj
ningsmedel. På de skäl, som af förenämnda års bevillningsutskott
blifvit anförda, anse vi den af detsamma föreslagna fördelningen af bränvinsförsäljningsmedlen
vara synnerligen beaktansvärd, i följd hvaraf vi icke
skulle haft något emot, om utskottets betänkande i hufvudsakliga delar
blifvit öfverensstämmande med det af 1890 års bevillningsutskott afgifna,
helst vi i likhet med sistnämnda utskott anse, att nykterheten i icke
oväsentlig grad skulle hafva främjats genom en sådan fördelning.
Då emellertid inom utskottet ifrågasattes, att Riksdagen skulle i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ett på fullständig utredning grundad!
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.
förslag till ändrad fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen, biträdde vi det
derom framstälda förslaget, åt hvilket utskottets motivering i viss mån
äfven synes gifva stöd; och tillåta oss i öfverensstämmelse dermed föreslå,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af 22 § i kongl. förordningen angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. m., att större
andel af bränvinsförsäljningsmedlen må komma landtkommunerna
till godo, än för närvarande är förhållandet,
och nykterheten om möjligt dermed främjas.»
äfvensom särskilt vid punkten 3:o af herr O. Jansson, som anser,
att utskottet bort tillstyrka bifall till den af honom m. fl. väckta motionen.
Herrar af Buren, friherre von Schiverin och Dieden hafva anhållit att
få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.
STOCKHOLM, VICTOR PETTERSONS BOKTR., 189G.