Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3 (Betänkande 1890:Bevu3 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

»-

N:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 8 Mars 1890, kl. 2 e. in.

Betänkande, angående allmänna hevillningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 140, föreslår herr
W. Fånig), med hvilken herrar J. Bromée och Liss Öl. Larsson instämt,
dels att till gällande bevillningsförordnings 8 § 2 inom., i hvilket upptages
hvad som räknas till inkomst af arbete, måtte fogas en punkt af
följande innehåll:

»Inkomst genom skogsafverkning eller försäljning af skog å annans
mark»;

dels ock att i samma förordnings 12 §, som behandlar beskattningsorten,
måtte tilläggas ett så lydande moment:

»Innehafvare af rätt till utverkning af skog å annans mark; för
inkomst deraf: der skogen är belägen.»

Sedan i motionen redogjorts för af motionären vid flera föregående
riksdagar i enahanda syfte framstälda yrkanden, hvilka emellertid
icke af Riksdagen bifallits, anför motionären:

»Då jag nu åter genom ny motion anhåller att få draga frågan
under Riksdagens förnyade pröfning för samma ändamål, som framhållas
i alla mina här ofvan nämnda motioner, deruti åtskilliga af Andra
Kammarens öfrige ledamöter instämt, så anhåller jag äfven att, med åberopande
af de uti dessa framhållna motiv, ytterligare få anföra några

Bill. till Biksd. Frat. 1890. 5 Samt. 1 Afd. 3 Hälft. 1

2 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 3.

ord till bemötande af de väsentligaste invändningar, soin blifvit gjorda
emot motionerna.

I första rummet tyckes man hafva fäst sig vid de större svårigheter,
som det skulle möta att uppskatta och taxera inkomsten af en
rörelse i den ort, der den drifves, än å annan eller andra orter, der
den icke drifves, samt att man icke med säkerhet kunde uppskatta en
rörelse, som vore underkastad konjunkturer.

Härtill ber jag få anmärka, att den inkomst, som kan uppstå genom
förvärfvad skogsafverkningsrätt å annans mark, icke kan*uppskattas
å annan ort, än der rörelsen drifves och så väl till sitt omfång som
till sin afkastning kan vara och är känd, och allra minst kan den uppskattas
i någon proportion till den virkesmängd, som försågas vid något
sågverk eller i osågadt skick expoideras från någon lastageplats,
ty vinsten eller behållningen beror i första rummet på huru stor del af
virket, som blifvit förvärfvadt genom afverkningsrätt å annans mark,
huru stor del genom köp vid sjelfva sågverket och exportorten, eller
huru stor del må hända blifvit afverkad å egen mark.

Om allt detta vet man icke något inom de kommuner, der sågverken
m. m. ärö belägna, och innan virket når fram till sågverket, kan
det, såsom ingalunda är ovanligt, hafva passerat derå händer, som genom
rörelsen beredt sig vinst, och det behöfver ingalunda vara sågverksegaren
eller exportören, som drifver afverkningsrörelsen å annans
mark.

Icke heller kan jag finna, att det skulle möta större svårighet att
uppskatta här omhandlade rörelse än all annan affärs- eller handelsrörelse,
men skulle detta vara skäl till att fritaga rörelsen för bevillning,
så bör för visso äfven all annan affärs- och handelsrörelse fritagas
från bevillning.

Vidare har man invändt, att då jordegaren skattar för sitt hemman
och för sin jord, så bör ock den, som från detta hemman hemtar
materialier till eu ny rörelse, vara befriad från bevillning å inkomsten
deraf.

Det oberättigade i denna uppfattning ligger klart i dagen.

Det kan efter lag icke i ringaste måtto röra annans beskattningsskyldighet,
om jordegaren skattar eller ej. Här måste hvar och en
svara för sig sjelf, och ingen egen att undandraga sig skatt för sin
rörelse derför, att eu annan måste bära skatt för sin.

Det är i hög grad obilligt, att en af landets mest vinstgifvande
rörelser icke skall kunna påföras bevillning i likhet med alla andra lagliga
näringar, och detta fast bevillningsförordningen icke gifver ringaste

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

stöd för eller antydan om en sådan uppfattning’, och det är lika obilligt,
att fattiga kommuner, som i hög grad lida genom här omhandlade
rörelse, skola nödgas att ensamt föda och underhålla deri mängd medmenniskor,
som derigenom blifvit utarmade.»

Såsom ofvan anmärkts, hafva flera gånger förut af herr Farup
väckts motioner i samma syfte som den nu förevarande. Såväl utskottet
som Riksdagen hafva derför haft tillfälle att taga frågan under
grundlig ompröfning, men likasom motionärens förslag icke tillförene
ansetts kunna bifallas, finner utskottet sig icke heller nu hafva erhållit
tillräckliga skäl för att tillstyrka bifall till motionen. Då utskottet vid
1888 års riksdag senast behandlade eu af herr Farup väckt motion af
samma innehåll som den ifrågavarande, yttrade utskottet bland annat:

»Beträffande — — — motionärens förslag i andra punkten, kan
ett sådant stadgande som det af motionären föreslagna visserligen ur
kommunalbeskattningens synpunkt anses önskvärdt i vissa delar af landet,
särskildt i Norrland, men skulle enligt utskottets åsigt leda till allt
för orimliga inkonseqvenser för att vara praktiskt utförbart.

Inkomst af skogsavverkning kan naturligen erhållas antingen genom
försäljning af den afverkade skogen, då inkomsten lätt kan beräknas,
eller ock, såsom vanligen är förhållandet i de norrländska länen,
genom det afverkade timrets förädling, då inkomsten af skogsafverkningen
först kan beräknas, sedan den förädlade produkten blifvit försåld
och försäljningssumman influtit. Då detta ofta inträffar först flera år efter
afverkningen, måste det för ett sågverksbolag, som må hända innehar
afverkningsrättigheter inom ett stort antal socknar, blifva skäligen svårt,
för att ej säga omöjligt, att kunna lemna tillförlitliga uppgifter å den
inkomst, som i hvar och en af de olika socknarne belöper å sjelfva
afverkningen.»

Vid pröfvandet af denna fråga, som endast afser skogsavverkning
å annans mark, är det af vigt att skilja mellan den skogsavverkning,,
som drifves såsom särskild näring, d. v. s. så att det afverkade virket
säljes oförädladt, samt den aVverkning, som är förenad med sågverksrörelse
och endast afser att förskaffa det för sistnämnda rörelse erforderliga
råämne.

Om någon bedrifver skogsavverkning såsom särskild näring, måste
denna rörelse hemfalla under de i 8 § bevillningsförordningen omförmälda
»binäringar till jordbruket, i den mån de icke afse tillgodogörande
af eget jordbruks produkter» och sålunda beskattas såsom inkomst af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

arbete. I detta fall är följaktligen någon åtgärd med anledning af
hvad herr Farup yrkat i första punkten af sin motion icke erforderlig.
Icke heller lärer beträffande beskattningsorten för dylik rörelse någon
ändring böra göras i gällande stadgande att rörelse beskattas, der densamma
eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt sätt
eller i afsevärd omfattning idkas.

* Beträffande åter det fall att afverkningen bedrifves af samma
person, som sedan använder det afverkade timret till förädling, hyser
utskottet fortfarande den af utskottet förut uttalade åsigt, att en särskild
beskattning af den inkomst, sjelfva afverkningen medfört, är
praktiskt outförbar.

På grund af hvad nu blifvit anfördt hemställer utskottet,

l:o) att herr Farups ifrågavarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr N. Åkesson anmärker i en inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 65, att stads- och landsförsamlingar, två eller flera, ofta
utgöra ett pastorat, och löneförmånerna vid sådant förhållande utgå till
pastor så väl från land som stad; att, då pastor i sålunda sammansatta
församlingar vanligen är boende i staden samt derstädes mantalsskrifven,
han taxeras för hela lönen i staden, ehuru han kan uppbära större
delen af densamma från landsförsamlingen; samt att likaledes, der flera
landsförsamlingar äro sammanslagna till ett pastorat, pastor kan bo i
en mindre församling inom pastoratet och der uppbära eu mindre del
af sin lön, men ändock der bevillningstaxeras för hela löneinkomsten.
Motionären finner en sådan taxering icke vara rättvis, utan anser, att,
der en prestman åtnjuter lön från flera församlingar, han ock bör
taxeras i de olika församlingarna efter som lönen från dem utgår. På
grund häraf anhåller motionären, att Riksdagen ville besluta ett tillägg
till sista punkten i bevillningsförordningens 12 §, så lydande:

»Prestman, som erhåller lön från flera församlingar taxeras i
hvarje af dessa församlingar till det belopp, han derstädes uppbär.

År prestman för sin lön berättigad till bevillningsafdrag, beräknas
detta på de olika församlingarna i förhållande till den del af lönen,
som från dem utgår.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. r>

I enahanda syfte som herr Åkessons berörda yrkande hafva motioner
vid åtskilliga föregående riksdagar blifvit väckta utan att kunna
tillvinna sig utskottets förord eller Riksdagens bifall. Då utskottet år
1883 behandlade en af herr A. P. Danielson i ärendet väckt motion,
förklarade utskottet sig ej hafva funnit något vara anfördt, som kunnat
rubba utskottets förr uttalade åsigt om det ifrågasatta stadgandets olämplighet.
Oafsedt de många praktiska svårigheter, som detsamma skulle
medföra, kunde, enligt utskottets förmenande, någon giltig grund knappast
påvisas, hvarför den föreslagna åtgärden icke med lika fog borde
utsträckas till andra löntagare än prester, som från skilda kommuner
uppbure löneinkomster, såsom distriktsläkare, veterinärläkare m. fl.,
hvarigenom dock uppenbarligen enheten i taxeringssystemet på det betänkligaste
skulle förryckas. I sjelfva verket vore också den obillighet,
som i förevarande fall förmenats ligga i bevillningsförordningens stadgande^
mera skenbar än verklig och hade sin egentliga grund i det
rent yttre samband, som hos oss.egde rum emellan den allmänna bevillningen
och den kommunala beskattningen. Om man äfven i vissa
fall, såsom t. ex. då fråga vore om bolag, fabriksegare m. fl., hviska
icke blott under utöfvandet af sin rörelse eller näring komme i åtnjutande
af de fördelar, dem kommun i allmänhet beredde sina medlemmar,
utan äfven oftast inom kommunen sysselsatte arbetare, som kunde falla
dess fattigvård till last, måste medgifva det berättigade i kommunens
fordran att utaf en inom densamma förvärfvad inkomst erhålla något
skattebidrag, så egde deremot en dylik fordran icke något skäl för sig,
då, såsom i förevarande fall, en motsvarande fördel af de kommunala
inrättningarna eller börda för kommunen icke kunde påvisas.

Nämnda utlåtande åberopades af utskottet jemväl vid behandlingen
af en utaf herr P. Ersson i Vestlandaholm år 1888 väckt motion
af lika innehåll som den nu ifrågavarande; och enär utskottet icke haft
anledning frångå sin i samma utlåtande uttalade åsigt, hemställer utskottet,

2:6) att herr Åkessons ifrågavarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 119, erinrar herr
P. Svensson i Brämhult, huru svårt, ja rent af omöjligt, det är att förskaffa
sig tillförlitliga uppgifter om de skattskyldiges inkomster af ka -

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 3.

pital och arbete, samt att, om detta kan sägas om inkomstbevillningen
i allmänhet, det dock förnämligast gäller om inkomst af kapital, emedan
kapitalet har så lätt för att dölja sig.

För öfrig! anföres i motionen, bland annat, att om någon skattskyldig
undandolde från beskattning något af sina inkomster, han gjorde
sig skyldig till lagstridigt förfarande såväl emot staten som kommunen,
enär han undanhölle den afgift, han enligt lag vore skyldig till dem
erlägga. Att ett sådant förhållande i och för sig såväl i juridiskt som
moraliskt afseende vore orätt, kunde väl icke bestridas, och det blefve
till sina följder så mycket mera orättvist, som det belopp, hvilket på
sådant sätt undanhölles, måste gäldas af andra skattskyldige, hvilka
således Unge betala skatt icke allenast för de inkomster de sjelfva hade,
utan jemväl för det, som på ofvan antydda sätt blifvit undanhållet. De
bestämmelser, som bevillningsförordningen innehölle rörande ansvar
för underlåtenhet att lemna uppgifter, vore, enligt motionärens förmenande,
icke tillräckligt verksamma, och det enda verksamma medel emot
dessa missförhållanden syntes vara att stadga böter för dem, som icke
sanningsenligt uppgåfve sina beskattningsbara inkomster af kapital och
arbete.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta,
att till § 19 i nu gällande bevillningsförordning måtte fogas ett nytt
moment af följande lydelse:

»Hvarje skattskyldig skall inom april månads utgång hvarje år
till bevillningsberedningens ordförande i det beredningsdistrikt, der han
är bosatt, aflemna sanningsenliga uppgifter om alla sina inkomster af
kapital och arbete under näst föregående år. Befinnes sådan uppgift
upptaga mindre inkomst, än den skattskyldige verkligen har, skall han
bota ett belopp, motsvarande tio gånger den bevillning, hvartill hans
verkliga inkomst bort taxeras; skolande dessa böter tillfalla den kommun,
der den skattskyldige är bosatt.»

Utskottet är väl ense med motionären deri, att det vid taxering
är förenad! med svårigheter att erhålla exakta uppgifter om de skattskyldiges
inkomster, i synnerhet angående deras inkomster af kapital.
Då emellertid ordförande i bevillningsberedning jemlikt § 18 i bevillningsförordningen
bär rätt att, när han så finner nödigt, af de skattskyldige
infordra uppgift å beloppet af deras inkomst utaf kapital eller,
arbete, vid påföljd att den, som underlåter att inom föreskrifven tid
aflemna infordrad uppgift, förlora]- rätten att fullfölja talan mot pröfnings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

nämndens beslut i fråga om beloppet af den inkomst, som uppgiften skolat
afse, torde det af motionären föreslagna stadgande om ovilkorligt åliggande
för de skattskyldige att till bevillningsberedningens ordförande
aflemna uppgifter om sina inkomster af kapital och arbete icke vara
af behofvet påkalladt.

På grund häraf hemställer utskottet,

3:o) att herr P. Svenssons ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

§§ 24, 30, 37, 38, 39 och 51 i gällande bevillningsförordning äro
af följande lydelse:

§ 24.

Mom. 1. Genom utfärdad allmän kungörelse underrättar Kongl.
Majfls befallningshafvande, i början af hvart och ett år, de skattskyldige
om de personer, som inom hvarje ort blifvit af Kongl. Majfls befallningshafvande
-förordnade att såsom ordförande leda bevillningsberedningens
arbeten för samma år, samt om de särskilda beredningsdistrikt,
deruti länet blifvit indeladt, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande
meddelar föreskrift om det antal beredningsledamöter,
som inom hvarje stad eller kommun skall väljas, samt om hvad i öfrigt
vid dessa val bör iakttagas. Uti denna kungörelse erinras vederbörande
om skyldigheten att aflemna de uppgifter, som i afseende på den förestående
bevillningstaxeringen skola meddelas, samt om påföljden för
uraktlåtenhet derutinnan, hvarjemte underrättelse meddelas om tid och
ställe för uppgifternas aflemnande.

Mom. 2. Val af ledamöter och suppleanter i bevillningsberedningen
skola förrättas före den 15 februari; börande, genast efter valförrättningens
slut, ej mindre de då valda personerna än den af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förordnade ordföranden i samma beredning
om de verkstälda valen underrättas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

§ 30.

Bevillningsberedningens förslag tillika med mantalslängden jemte
de till hvardera hörande uppgifter och öfriga handlingar äfvensom afskrift
af föregående årets taxeringslängder skola senast den 6 juni aflemnas
i Stockholm till öfverståthållareembetet och i öfriga städer till
magistraten. Dessa myndigheter skola senast fjorton dagar före taxeringsnämndens
sammanträde kungöra, att ifrågavarande förslag blifvit
uppgjordt och aflemnadt, samt att kännedom om detsammas innehåll
kan på angifvet ställe inhemtas; åliggande det i Stockholm öfverståthållareembetet
och i öfriga städer magistraten att till taxeringsnämnden
öfverlemna beredningens förslag och mantalslängden samt öfriga,
ofvan omförmälda handlingar.

På landet skall beredningens förslag senast den 6 juni öfverlemnas
till kommunalstämmans ordförande, som det åligger ofördröjligen efter
mottagandet kungöra, att ifrågavarande förslag blifvit uppgjordt och
aflemnadt, samt att kännedom om detsammas innehåll kan på angifvet
ställe inhemtas. Tio dagar före taxeringsnämndens sammanträde skall
han öfversända förslaget till vederbörande kronofogde. Mantalslängden
med tillhörande uppgifter samt taxeringsuppgifterna och öfriga handlingar
skola af beredningens ordförande efter förrättningens slut tillställas
vederbörande kronofogde, hvilken det åligger till taxeringsnämnden
medföra så väl samtliga dessa handlingar som ock beredningens förslag.

§ 37.

Så fort sig göra låter utfärdar Kongl. Maj:ts befallningshafvande
allmän kungörelse angående anställande af val till ledamöter i taxeringsnämnderna
samt tid och ställe för nämndernas sammanträden.
Denna kungörelse bör jemväl innehålla bestämda föreskrifter om hvad
vederbörande tjensteman samt de skattskyldige hafva att med hänsyn
till dessa nämnder iakttaga, äfvensom angående samma nämnders och
deras ledamöters åligganden. Senast inom fjorton dagar efter den, då
denna kungörelse blifvit på vanligt sätt inför församlingen uppläst, utlyses
å landet kommunalstämma för anställande af omförmälda val. I
stad förrättas valen inför magistraten af stadens vid allmän rådstuga
eller vid val af stadsfullmägtige röstberättigade invånare; och skall, då
stad är delad i flere taxeringsdistrikt, hvarje distrikt för sig utse sina
ledamöter i taxeringsnämnden.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

§ 38.

På landet bör antalet af hvarje taxeringsnämnds ledamöter vara
nio, då taxeringsdistriktet icke utgöres af mera än en kommun. Omfattar
åter taxeringsdistriktet två kommuner, skall taxeringsnämnden
bestå af tio ledamöter, bland hvilka fem utses af hvardera kommunen;
och om tre eller flere kommuner tillhöra samma taxeringsdistrikt, bör
hvarje kommun utse i förra fallet fyra och i senare tre ledamöter i
detta distrikts taxeringsnämnd.

I stad skall likaledes taxeringsnämnd bestå af nio ledamöter, då
taxeringsdistriktet omfattar blott ett beredningsdistrikt. Inbegripas åter
två beredningsdistrikt under ett taxeringsdistrikt, skola ledamöterne i
taxeringsnämnden vara tio, deraf fem utses från hvartdera beredningsdistriktet;
och då taxeringsdistriktet omfattar tre eller flere beredningsdistrikt,
utses från hvarje beredningsdistrikt i förra fallet fyra och i det
senare tre ledamöter i taxeringsnämnden.

Vid samma tillfälle, som ledamöterne i taxeringsnämnden väljas,
bör äfven förrättas val af suppleanter, motsvarande minst hälften af de
ordinarie ledamöternes antal, samt ordningen suppleanterne emellan bestämmas.

§ 39.

För att vara valbar till ledamot i taxeringsnämnd erfordras att
inom taxeringsdistriktet hafva under nästföregångna år utgjort fastighets-
eller inkomstbevillning; börande åtminstone en af dem, som utses
till ledamöter i taxeringsnämnden, hafva erhållit vederbörligt uppdrag
att å kommunens vägnar deltaga i årets bevillningsberedning. För öfrig!
bör vid ifrågavarande val tillses, att, så vidt möjligt är, så väl fastighetsegare
som näringsidkare och löntagare komma att i nämnden ega
säte och stämma.

Efter valets förrättande bör den, som dervid fört ordet, om detsammas
utgång skyndsamt underrätta, i Stockholm Ofverståthållareembetet
och på landet kronofogden, samt dervid tillika meddela hvilka
bland de valde i årets bevillningsberedningar deltagit; skolande i stad
magistraten och på landet kronofogden underrätta de valde ledamöterne
och suppleanterne om det dem gifna uppdrag, hvarvid tillika till eu
hvar af de valde, som icke i beredningen deltagit, skall öfverlemnas
ett exemplar af denna förordning.

Bill. till Biksd. Prof. 1890. 5 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o S.

Den, som valts till ledamot i taxeringsnämnden, är, så vida han
icke af laga förfall derifrån hindras, skyldig att detta uppdrag fullgöra.
Inträffadt förfall bör ofördröjligen anmälas för magistraten eller kronofogden,
så att före nämndens sammanträde suppleant hinner inkallas.
Ledamot i taxeringsnämnd, som, utan anmäldt laga förfall, uteblifver
från nämndens sammanträde, böte fem kronor. Taxeringsnämnds vid
utlyst sammanträde närvarande ledamöter ega att, om det för taxeringsförrättningens
fortgång erfordras och utsedd suppleant för tillfället icke
finnes att tillgå, inkalla annan till ledamot valbar person att i förrättningen
deltaga.

Taxeringsnämnd får icke träda i verksamhet eller fortsätta sina
göromål, så vida icke de närvarande vederbörligen valde eller tillkallade
ledamöterne utgöra minst två tredjedelar af det antal, hvaraf nämnden
bör bestå.

§ 51.

Senast innan klockan tolf å åttonde dagen före den, då pröfningsnämnden
sammanträder, eller, om åttonde dagen är helgedag, å nästföljande
dag, bör skattskyldig, som finner sig föranlåten anföra besvär
öfver taxeringsnämnds beslut i hvad honom rörer, så ock vederbörande
kommun, som är missnöjd med taxeringsnämnds beslut, hafva till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande inlemnat sin till pröfningsnämnden stälda besvärsskrift;
börande de skattskyldige genom den i § 54 omförmälda
kungörelse härom erinras.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 50, anför herr
H. Amnéus dels att val af ledamöter och suppleanter i bevillningsberedningarne
icke sällan uppskjutas utöfver den i § 24 af bevillningsförordningen
bestämda tid och att underrättelse om samma vals utgång
öfver höfvan fördröjes eller rent af uteblifver äfvensom att stundom
origtigt antal ledamöter inväljes, dels ock att, emot stadgandena i §§
37, 38 och 39 af berörda förordning, det likaledes icke sällan förekommer,
att val af ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnden hållas
för sent, akt origtigt antal eller icke qvalificerade personer väljas samt
att underrättelse om valet lemnas för sent eller i ofullständigt skick.

Beträffande det i § 30 af nämnda förordning gifna stadgande, att
kommunalstämmas ordförande skall tio dagar före taxeringsnämndens
sammanträde öfversända bevillningsberednings förslag till vederbörande
kronofogde, anför motionären, att detta stadgande uppenbarligen till -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

kommit i afsigt att kronofogden skall kunna fullgöra sitt åliggande
enligt 41 § att efter sorgfällig granskning af förslaget göra de
anmärkningar och framställningar, hvartill han för iakttagande af
kronans rätt finner sig ega anledning, icke synes nöjaktigt motsvara
sitt ändamål, då enligt dess ordalag insändandet skall beräknas icke
efter hela fögderiets pålysta taxeringsterminer, utan endast efter det
särskilda distriktets, och tillätes jemväl inkräkta på de tio dagarne,
utan all hänsyn till längre eller kortare postgång. Detta åter, säger
motionären, medför den olägenhet att kronofogden, som i vissa fögderier
har närmare 150 taxeringslängd^'' att genomgå och granska,
vanligen erhåller blott några få dagar för detta sitt arbete; och
skulle han i sitt distrikt hafva t. ex. tio taxeringsnämnder, hade
han ej ens bekommit en del förslag, när han till dessa förrättningar
afreste från hemmet. Den knappt tillmätta tiden medgåfve ej heller
anlitande af länsstyrelsens mellankomst, äfven för händelse denna myndighet
skulle anse sig befogad att inskrida mot den försumlige genom
vites föreläggande. Men, sådant stadgandet nu vore, hade det ej ens
efterlefvats, utan hade det upprepade gånger inträffat, att skyldigheten
blifvit af kommunalstämmoordföranden antingen för sent eller alldeles
icke fullgjord, hvilket ännu mera försvårat möjligheten för kronofogden
att anmärka oegentligheter och origtigheter i taxeringen — exempelvis
samme persons taxering inom liera kommuner för en och samma
inkomst — samt äfven vållat, att taxeringsnämnd nödgats uppskjuta
sitt arbete under väntan på förslagets införskaffande medels budskickning.
Från ett fögderi hade det meddelats motionären att »det endast
undantagsvis inträffat att handlingarne inom föreskrifven tid kommit
kronofogden till banda.»

Angående den tid, inom hvilken, enligt § 51 i förevarande förordning,
till pröfningsnämnden stälda besvär skola inlemnas till Konungens
befallningshafvande, yttrar motionären, att, ehuru den tid, som sålunda
anvisas för besvärens diarisering, genomläsande, jemförelse med löpande
och föregående årets taxeringsprotokoll och längder samt ordnande
i föredragningslista, är allt för knappt tilltagen, en vidgning deraf
ej torde vara tillrådlig, enär de skattskyldige ändock ej egde synnerligt
lång tid på sig att begagna rätten till klagan. Om de klagande
vore skyldige att vid sina besvär foga utdrag af taxeringsprotokoll och
längder, vore visserligen en stor lättnad vunnen i och för besvärens
förberedande pröfning af kronoombudet; men då alla dessa handlingar
redan funnes inne å landskontoret, syntes ej heller lämpligt att härmed
ovilkorligen besvära de klagande. Deremot torde, enligt motionärens

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

förmenande, en föreskrift att klagande i sina besvär uttryckligen skulle
genom utsättande af gårdsnummer i stad samt socken och hemman å
landet hvilket icke sällan uraktlätes — tydligt uppgifva sitt eller,
då kommun klagade, vederbörande skattskyldiges hemvist, icke medföra
synnerligt omak för honom sjelf, men deremot bespara landskontoren
åtminstone det ofta förekommande besväret att för klagandens
återfinnande i längderna nödgas genomgå en eller flera bland dessa,
råd för rad ifrån början kanske till närmare slutet, hvilket arbete särskild!;
hvad städernas längder anginge, kunde förorsaka rätt mycken
tidspillan.

För öfrigt andrager herr Amnéus i sin motion, att ehuru bevillningsförordningen
i §§ 19, 28, 33, 39, 42 och 59 stadgar icke blott ansvar
enligt lag och författningar å försumlig tjensteman, utan ock böter
eller dagabot för verk, bolag och enskilde, för ordförande och ledamöter
i bevillningsberedning, för ledamot af taxeringsnämnd samt för
pröfningsnämnds protokollsförare, allt för så vidt de låtit försummelse
komma sig till last, förordningen deremot saknar alla korrektiv af sistnämnda
slag mot försummelser af ordförande i kommunalstämmorna,
men att det ville synas, som fordrade den enklaste följdrigtighet att
äfven desse, lika väl som ofvan uppräknade funktionärer och förtroendemän,
borde vara underkastade bötesansvar för visad underlåtenhet eller
försummelse. Visserligen torde, säger motionären, utan att sådant i
bevillningsstadgan särskildt påpekats, bestämmelserna i 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen vara tillämpliga äfven på kommunalstämmoordförande;
men en dylik tillämpning, om och när den komme till stånd, skulle,
utan att medföra större verkan, för vederbörande bereda större omgång
och obehag än utdömandet i administrativ väg af ett i allmän författning.
på förhand utsatt bötesbelopp; och endast sjelfva tillvaron i bevillningsstadgan
af särskildt bestämdt bötesansvar torde i och för sig
i någon mån bidraga till stadgans noggrannare efterlefnad. Då kommunalstämmas
ordförande jemlikt 20 § i kongl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet hade till åliggande att framställa ärendena till
öfverläggning samt tillse, det andra frågor ej företoges än de, som
vore upptagna i kungörelsen om stämman, vore det ju honom personligen
som ansvaret också borde drabba för de vid valen begångna felaktigheter,
åtminstone hvad anginge de valdes antal, och detta desto
hellre som de propositioner, han hade att framställa, komme honom
tillhanda i form af allmän författning och länsstyrelsens derpå grundade
kungörelse. Väl ville motionären erkänna att ordförandena i de skilda
orternas kommunalstämmor merendels och öfver hufvud med stor pligt -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

trohet uppfylde sina förbindelser såsom kommunernas förtroendemän;
men motionären trodde sig nu hafva visat, att undantag ej sällan egde
rum från detta lyckliga förhållande, och det vore just för dessas skull
som eu utsträckning af bevillningsstadgans ansvarsbestämmelser syntes
motionären vara af behof påkallad, såvida nemligen den beskattning
skulle få en ordentlig och pålitlig gång, hvilken ju allt mera syftade
att bilda aflösningen för eu del andra skattformer och hvilken vore så
mycket vigtigare och laggrannare, som den i sjelfva verket utgjorde
grunden ej blott för vår kommunala sjelfstyrelse, utan ock för vitala
delar af landets politiska lif.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen må besluta
följande ändringar i och tillägg till bevillningsförordningen:

§ 24 mom. 2: Val af--— februari och höra, genast---

underrättas, vid hot af 5 kronor för den försumlige.

§ 30 andra stycket: På landet — — —- som det, vid hot af 5 kronor,
åligger — — — inhemtas. Tio dagar före den, då taxeringsnämnd i
fögderiet först sammanträder, skall han, vid hot af 3 kronor för hvarje Överskjutande
dag, tillställa vederbörande kronofogde förslaget eller ock så tidigt derförut
tillsända honom detsamma med allmänna posten, att det kan honom tillhandakomma
inom denna tid, Mantalslängden —■ — förslag.

§ 37: Så fort — — — uppläst, skall, vid hot af 5 kronor, å landet
utlysas--— taxeringsnämnden.

Till § 38 lågges i slutet: Väljes orätt antal ledamöter eller suppleanter,
eller har ordningen mellan dessa senare icke blifvit bestämd, vare den ordförande
vid valförrättningen, som sådant vållat, förfallen, om han är tjensteman,
till ansvar för tjenstefel, men eljest till böter af 5 kronor.

§ 39: För att — — — stämma.

Efter valets förrättande bör, vid ansvar som i nästföregående paragraf
sägs, den som dervid — — — deltagit. Anser kronofogden att obehörig
person invalts, har lian att genast anmäla sådant hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet, som efter pröfning af förhållandet eger förordna om
nytt val eller, der tiden ej medgifver detta, den obehörigt valdes uteslutande ifrån
och suppleants inkallande till taxeringsnämnden, I stad skall magistraten och
på landet — — — förordning.

Den som valts---deltager.

Taxeringsnämnd —--bestå.

§ 51: Senast — — — besvärsskrift, hvilken, såvidt afseende derå
skall fästas, hör genom utsättande af sockne- och hemmans eller lägenhets namn
för landet samt gårds- eller tomtnummer eller särskild benämning i stad tydligt
uppgifva dens hemvist, hvars taxering är i fråga; börande---erinras.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Utskottet har i likhet med motionären trott sig finna, att ordförandena
i de skilda orternas kommunalstämmor merendels och öfverhufvud
med stor pligttrohet uppfylt de åligganden, som blifvit dem
uppdragna ; och äfven om ett eller annat undantag härifrån skulle förekomma,
torde rättelse derutinnan icke böra sökas på strafflagstiftningens
väg. Med afseende å våra kommunala befattningars egenskap af
förtroendeuppdrag, för hvilkas fullgörande någon ersättning icke uppbäres,
torde nemligen deras innehafvare icke böra alltför mycket utsättas
för straffpåföljder, derest de icke vid bestridandet af sina befattningar
ådagalägga den insigt i gällande föreskrifter, som man med
fog kan fordra hos aflönade embetsmän. Särskildt synes det föreslagna
tillägget till § 30 om dagabot för den ordförande i kommunalstämma,
som icke i tid tillställer eller tillsänder kronofogde bevillningberednings
förslag, obilligt, då den tid, inom hvilken kommunalstämmans ordförande
har att fullgöra berörda skyldighet, är så obestämdt angifven.

Den i § 39 föreslagna förändringen skulle enligt utskottets förmenande
gifva Konungens befallningshafvande alltför stort inflytande
öfver taxeringen, hvilket äfven torde vara obehöfligt, då val af ledamot
i taxeringsnämnd kan såsom hvarje annan kommunalstämmas åtgärd
öfverklagas.

Beträffande slutligen det ifrågasatta tillägget till § 51, att, vid
besvär öfver taxeringsnämnds beslut, borde i besvärsskriften genom utsättande
af sockne- och hemmans eller lägenhets namn för landet samt
gårds- eller tomtnummer eller särskild benämning i stad tydligt uppgifvas
dens hemvist, hvilkens beskattning vore i fråga, så skulle utan
tvifvel ett dylikt stadgande medföra någon lättnad vid verkställandet
af de för pröfningsnämnden nödiga förarbetena. Lagstiftningen bär
dock på senare åren gått i rigtning att underlätta anförandet af besvär
öfver beskattning, i det att 1885 års Riksdag upphäfde det i § 66 af
1883 års bevillningsförordning befintliga stadgande om skyldighet för
den, som med allmänna posten till vederbörande myndighet insände
besvär, hvarom i sagda förordning förmältes, att styrka det klaganden
egenhändigt undertecknat besvärsskriften eller att densamma på hans
begäran eller med hans samtycke blifvit uppsatt. Att vid sådant förhållande
i bevillningsförordningen införa det af motionären föreslagna
äfventyr för underlåtenhet att i besvärsskrift lemna tydlig uppgift om
bostad, att nemligen i sådant fall afseende icke skulle fästas vid besvärsskriften,
anser utskottet ej vara lämpligt eller af behofvet påkalladt.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3.

Med anledning af hvad nu blifvit anfördt, hemställer utskottet,

4:o) att herr Amnéus’ ifrågavarande motion icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Då, först sedan statsverk^ behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen
upptagna pimcent- och sifferbelopp, kommer utskottet att
framdeles under Riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande
ämne, hvartill förhållandena föranleda; hvilket utskottet får

5:o) för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 8 mars 1890.

På utskottets vägnar:

F. Barnekow.

Reservationer:

vid l:a punkten

af herrar J. P. Nilsson i Käggla, J. Bengtsson i Gullåkra och J
Eliasson;

vid 2:a punkten

af herrar J. P. Nilsson i Käggla, J. Bengtsson i Gullåkra, J. Eliasson
och A. E. Petersson i Hamra.