Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2 (Betänkande 1896:Bevu2 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

»:o 3.

Ank. till Biksd. kansli den 19 februari 1896, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om nedsättning af
stämpelafgiften å spelkort.

(l:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 7 4, hemställer
herr ./. Johansson från Stockholm, »att Riksdagen ville besluta, att den
stämpelafgift å spelkort, som enligt kongl. kungörelsen af den 7 Oktober
1892 för närvarande utgör en krona och femtio öre för hvarje kortlek,
måtte nedsättas till femtio öre för hvarje kortlek, och nedsättningen
tillämpas från och med 1897 års början».

Till stöd härför anför motionären:

»Om ett riksdagsbeslut stadfästes på grund af tvenne beaktansvärda
syften: sedlighetens och statsinkomstens höjande, men det, omedelbarligen
efter beslutets trädande i kraft, visar sig, att såväl sedligheten som statsinkomsten
blir mindre än den var förut, så bör man icke uppskjuta att
ändra detta beslut af det skäl, att det är så nyligen fattadt.

Den stämpelförhöjning å spelkort, som tillämpats under de trenne
sistförflutna åren, har, enligt de faktiska siffrorna och den allmänna
Bill. till Riksd. Prot. 1896. 5 Sami. I Afd. 2 Höft. (N:o 2). 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

meningen, icke verkat godt, hvarken i sedlighetens intresse eller ur ekonomisk
synpunkt.

Fabrikspriset a svenska spelkort, exklusive stämpelafgiften, är högst
femtio öre per lek. Före 1871 var stämpelafgiften per spel om två
lekar 75 öre, derefter och intill 1893 1 krona 50 öre och för närvarande
3 kronor. Genom nu gällande orimligt höga stämpelafgift omöjliggöres
hardt när den inhemska fabrikationen, och följden har blifvit en
oerhörd smuggling, hvilken, på samma gång den är en stöld från staten,
icke fördyrar spelkorten och ej heller höjer sedligheten. Trots den fördubblade
stämpelafgift, som tillämpats från och med 1893, utgjorde statsinkomsten
för hvartdera året, 1893—94 i medeltal endast 82,080 kronor,
då årliga inkomsten under femårsperioden 1887—91, då stämpelafgiften
var dubbelt lägre, i medeltal utgjorde 119,010 kronor. Alltså
en minskad inkomst för åren 1893—94 af 73,872 kronor. 1895 års
resultat, ännu ej kändt till siffran, emotses dock icke blifva bättre än
de tvenne nästföregående årens, och ändå ölvas kortspel minst lika mycket
för närvarande som under den ofvan åberopade femårsperioden, hvadan
man kan sluty sig till smugglingens omfång. Bruket af olagliga utländska
spelkort hörde icke till sällsyntheterna äfven då stämpelafgiften
var dubbelt lägre än för närvarande, men numera hör det till ordningen
för dagen. De täta och billiga trafikförbindelserna med ett af våra närmaste
grannland och det föga skrymmande godset underlätta smugglingen,
och det låga varuvärdet förringar, i händelse af upptäckt, smugglarens
risk. Flan kan, genom dagliga öfverfarter och medförande af blott några
spel åt gången, rent af existera på denna sedeslösa industri, och med
visshet kan antagas, att han icke på svensk botten saknar köpare för sin
vara. Det olofliga tillvägagåendet blir än mera beklagligt derigenom, att
smugglingen, för att undgå tulltjenstemännens uppmärksamhet, måste ske
i liten skala för hvarje gång, och sålunda desto flere personer och ju
oftare frestas till denna öfverträdelse.

Är nu kortspel osedligt, så lär väl sedligheten omkring raffellådan
och rouletten och vid begagnandet af alla andra spel, der det
gäller att vinna eller förlora penningar, icke vara större. Till försvar
för den nuvarande höga stämpelafgiften har man anfört, åt t »många
spelare genom skicklighet i sin konst vinna stora summor, hvilka genom
stämpelafgift skulle blifva beskattade», men hvad betyder väl 75 öres
förhöjning i priset på en kortlek gent emot de tusentals kronor, som
genom densammas begagnande kunna vinnas eller förloras på några

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

få timmar. Man har också sagt, att »genom billiga spelkort skulle
minderåriga barn vänja sig vid spel och blifva passionerade spelare,
innan de ännu uppnått myndighetsåldern». Detta är en bitter erfarenhet
för dem som gjort den, men, må man då mindre skylla på korten
än på naturanlag och uppfostran. För den verkliga spelpassionen, som
ingenting annat är än gissningen »udda eller jemt», äro dessutom alla
spelapparater umbärliga. Den passionen tager ut sin rätt i smyg och
inom slutna dörrar, i händelse alla spel om penningar lagligen förbjudas.

Vill man emellertid hämma ett dubbelt ondt, den olagliga och
sedeslösa importen af utländska spelkort och den förlust, som derigenom
drabbar statsverket, torde säkraste medlet vara att ganska betydligt sänka
den nuvarande stämpelafgiften, hvilken, under de tre år den existerat,
har förskaffat synnerligast det danska fabrikatet, vackert och guldkantadt
som det är, en stor marknad inom vårt land. Beslutes således att sätta
stämpelafgiften så låg, att smugglarens risk blir större än hans vinst, så
kommer hvarken statsverket eller sedligheten att förlora derpå.»

I enahanda syfte anför herr friherre W. G. von Schiuerin i en likaledes
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 108:

»Då stämpelskatten på spelkort af 1898 års Riksdag höjdes från 75
öre till 1 krona och 50 öre per lek, saknades ej varnande röster, som förutspådde,
att denna exempellöst höga skatt, som uppgår till minst sex gånger
sjelfva varans värde, skulle föranleda dels minskning i inkomsten för
staten och dels en storartad insmuggling till landet af utländska spelkort.

Att så inträffat är numera allmänt bekant, och skadan torde endast
kunna repareras genom att åter sänka stämpelbeloppet. Men för att förekomma
smugglingen, måste en än lägre afgift asättas än den, som var gällande
före senaste höjningen. Då de mesta korten insmugglas från Danmark,
borde man taga detta lands stämpelskatt till utgångspunkt.»

På grund häraf föreslår herr friherre von Schwerin, att stämpeln på
spelkort sättes till samma belopp som den danska eller något liknande.

Statsverkets inkomst af kortstäinpelafgiften har under nedannämnda
år utgjort:

1884 ...................................................... 110,216: 25

1885 ...................................................... 114,054: 75

1880 ...................................................... 103,417: 50

1887 ...................................................... 109,902: 75

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1888 ...................................................... 124,208: 25

1889 ...................................................... 122.501: 25

1890 ...................................................... 120,405: 75

1891 ...................................................... 121,465: 50

1892 ...................................................... 159,093: 75

1893 ...................................................... 99,683: 30

1894 ...................................................... 88,369: 50

Beloppet för år 1895 kan ännu icke fullt bestämdt uppgifvas. men
lärer, enligt hvad utskottet inhemtat, utgöra 92,419 kronor 50 öre.

Häraf framgår, att för hvart och ett af åren 1884—1891 inkomsten
af kortstämpelafgiften, som då utgick med 75 öre för hvarje lek, utgjorde
i medeltal 116,521 kronor 50 öre, motsvarande en årlig förbrukning
af 155,362 lekar. År 1892 inträdde en ökning, som tydligen berodde
på att spelkort under senare delen af detta år, i anledning af den
genom kongl. kungörelsen den 7 oktober 1892 stadgade höjningen af
afgiften till 1 krona 50 öre för hvarje lek, uppköpts i förråd för kommande
behof. Redan år 1893, med hvars början berörda kungörelse
trädde i kraft, skedde en betydlig minskning såväl i antalet förbrukade
kort som i inkomsten af stäinpelafgiften, och år 1894 nedgick, såsom
ofvan synes, inkomsten till 88,369 kronor 50 öre, hvarefter den emellertid
under år 1895 å nyo något ökades. I medeltal för åren 1894 och 1895
utgjorde inkomsten, om man bortser från att möjligen någon ringa del af
densamma härrörde af tilläggsstämpel å förut enligt den äldre beräkningsgrunden
stämplade kort, med beräkning af den nu stadgade stämpeln,
90,394 kronor 50 öre, som motsvarar en förbrukning af allenast 60,263
lekar om året.

Genom den senast skedda förhöjningen i kortstämpelafgiften har sålunda,
i motsats till hvad som dermed åsyftades, åstadkommits en betydlig
minskning såväl i statens inkomst af denna skattetitel som ock i de
svenska fabrikanternas afsättning. Någon förbättring i sedligt afseende
torde deremot ej hafva vunnits. De, som spela om höga belopp, låta icke
afhålla sig derifrån genom en hög stämpelskatt. För dem åter, som använda
spelkorten såsom ett tidsfördrif, är eu afgift af 1 krona 50 öre för
hvarje lek allt för dryg. Den betänkligaste påföljden af den höjda afgiften
anser utskottet emellertid vara den häraf föranledda frestelsen till
underslef, och det torde ej lida något tvifvel, att spelkort användas nu lika
mycket som förr, och att minskningen i statens inkomst af kortstämpel -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5

afgiften hufvudsakligen föranledes af att kort i myckenhet insmugglas
från grannlanden och försäljas här i landet. Sadant kan nemligen ined
stor vinst ega rum till följd af de i Danmark och Norge gällande laga
stäinpelafgifter å spelkort, utgörande i Danmark 8 skilling danskt mynt
(16 V3 öre) och 1 Norge, enligt upplysning, meddelad af en af utskottets
ledamöter, 60 öre för lek. I anledning häraf anser utskottet, att en nedsättning
uti ifrågavarande afgift bör ske, samt föreslår, att herrar Johanssons
och friherre von Sclnverins motioner må af Riksdagen pa det sätt
bifallas,

Do) att stämpelafgiften å spelkort nedsättes till
50 öre för hvarje lek.

Beträffande tidpunkten, från hvilken den föreslagna nedsättning^ ma
tillämpas, anser utskottet, att denna bör sättas så tidigt som möjligen
kan ske, utan att förlust derigenom tillskyndas dem, som innehafva lager
af stämplade spelkort. Efter de upplysningar, som utskottet i detta hänseende
inhemtat, torde tidpunkten lämpligen kunna bestämmas till den
1 nästa Juli. Utskottet hemställer derför,

2 ro) att det beslut, som Riksdagen i anledning af
utskottets hemställan här ofvan under mom. 1 kan
komma att fatta, må af Riksdagen för dess del bestämmas
att lända till efterrättelse från och med den
1 Juli 1896.

Stockholm den 18 Februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. Cavalli.

Bill. Ull Riksd. Brot. 1896. 5 Sami, 1 Afd. 2 Höft.