Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2 (Betänkande 1895:Bevu2 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

* • *''• f

| r ro

: . y.a .•VOti ''Uf -(

N:o 2.

Ank. till Biksd. kansli den 1 mars 1895, kl. 3 e m.

Betänkande, angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Sedan utskottet i sitt betänkande n:o 1 yttrat sig rörande hufvudsakligen
den del af tullbevillningen, som omfattar de s. k. industritullarne,
i den mån förslag till ändringar deri nu förelegat till Riksdagens
afgörande, går utskottet härmed att afgifva betänkande angående
gjorda framställningar om ändringar i tulltaxans bestämmelser i fråga
om sådana varuslag, hvilka äro att hänföra till lifsmedel.

Dessa framställningar äro dels Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna
proposition, n:o 4, angående förhöjning af tullen å spanmål m. m., dels
ock följande inom kamrarne väckta motioner, nemligen:

inom Första Kammaren väckta:

n:o 1, af friherre Iilinckowström, angående ökad tull å spanmål
äfvensom tull å potatis; och

n:o 26, af herr Cavalli, om förhöjning af tullen å oskaladt ris; samt

inom Andra Kammaren väckta:

n:o 2, af herr J. Petersson i Boestad, angående ändrade tullsatser
å fläsk m. m.;

n:o 3, af herr J. H. Johansson i Strömsberg, angående förhöjning
af tullen å fläsk;

n:o 43, af herr J. Sjöberg in. fl., angående höjning af tullen å fläsk;

n:o 49, af herr S. B. Bruhn, angående beräkning af tullafgifterna
å malen och omalen spanmål.

Bih. till Riksd. Prot. 1895. 0 Sami. 1 Afd. 2 Raft. (N:o 2.J

Spanmål.

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

n:o 94, af herr 0. Erichson i B j ers by m. fl., om ändrade tullsatser
å malen och omalen spanmål;

n:o 97, af herr C. J. Mustaparta, om införseltull å lax;
n:o 114, af herr C. G. Thor, om borttagande af tullen å fläsk,
andra slag;

n:o 118, af herr P. Norberg angående tullfri införsel öfver Funäsdalen
af spanmål, malen och omalen, alla slag, samt fläsk;

n:o 132, af herr N. Jönsson i Gammalstorp m. fl., om tull å artikeln
potatis, äfven krossad eller rifven; och

n:o 140, af herr S. J. Kardell m. fl., om ändring i tullen å spanmål,
malen och omalen.

Då vid behandlingen af nu ifrågavarande delar af tullbevillningen
utskottet, med frångående af tulltaxans ordningsföljd de särskilda bestämmelserna
. emellan, företager dessa i den ordning, som betingas af
deras egen vigt och betydelse eller af deras inbördes samband, är det
naturligt, att början göres med tullsatserna för spanmål, omalen och malen.

I tulltaxan af den 8 juni 1892 hafva bestämmelserna rörande artikeln
spanmål följande lydelse:

Spanmål:
omalen:

a) råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor

per 100 kg. ................................................''.v.................. kronor 1: 25

b) hafre och vicker.......i................................................... yn''a

c) malt, äfven krossadt, per 100 kg......................... kronor 1: 50

d) andra slag, ej specificerade, per 100 kg............ » 1; 25

malen:

mjöl och gryn, alla slag.............................................. » 2: 50

I förenämnda till Riksdagen aflåtna proposition föreslår Kong!.
Maj:t Riksdagen,

att de enligt tulltaxan af den 8 juni 1892 bestämda tullsatser för,
bland annat, följande artiklar må höjas:

för spanmål, omalen, råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor
äfvensom andra slag, ej specificerade, till 3 kronor 15 öre per 100 kg.;
för malt, äfven krossadt, till 4 kronor per 100 kg.; samt
för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, till 6 kronor 50 öre
per 100 kg.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Motionärerna yrka i afseende å ifrågavarande tullsatser:

Friherre Klinckowström:

att Riksdagen ville besluta följande införselstullafgifter för:

..n-r, < ,, '' ..**• ’ \ 1 iV tf i 2tfc* v. ''.'',N -

Spanmål, omalen:

a) råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor, 4 kronor per
100 kilo;

b) malt, äfven krossadt, 4 kronor 50 öre per 100 kilo;

c) andra slag, ej specificerade, 4 kronor per 100 kilo;

d) hafre och vicker fria.

malen:

mjöl och gryn, alla slag, 6 kronor per 100 kilo;

Herr O. Erickson i Bjersby m. fl.:

att Riksdagen ville besluta, att, så fort. ske kan, följande tullsatser
åsättas:

spanmål, omalen:

a) hvete, råg, korn, majs, ärter och bönor per 100 kilogram kronor 4

b) hafre och vicker per 100 kilogram................................... » 1

c) malt, äfven krossadt, per 100 kilogram ........................... » 4

d) andra slag, ej specificerade, per 100 kilogram............... » 4

spanmål, malen:

a) mjöl och gryn, alla slag, per 100 kilogram.................... » 6: 50;

samt

Herr Kardell m. fl.:

att Riksdagen måtte besluta, att de af 1892 års Riksdag faststälda
tullsatserna å spanmål, omalen och malen, måtte åter blifva gällande.

Till ifrågavarande tullsatser hänförda yrkanden af mera speciel
innebörd äro de, som fram stälts i herrar Bruhns och Norbergs motioner.

Den förstnämnde föreslår Riksdagen att besluta,

att de tullafgifter, som komma att åsättas malen och omalen spanmål,
skola blifva värdetullar, hvilka skola utgå i ett omvändt förhållande
till den tullpligtiga varans värde på så sätt, att tullafgift börjar att utgå
vid ett visst för hvarje sädes- och mjölslag bestämdt pris och erlägges
med en bestämd procent af det belopp, hvarmed värdet vid importtillfället
understiger detta pris.

Herr Norberg åter förnyar sitt vid de två senaste riksdagarne afslagna
yrkande,

att Riksdagen ville besluta, att spanmål, malen och omalen, alla
slag, samt fläsk, må få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Innan utskottet öfvergår till närmare granskning af de sålunda
framstälda förslagen, torde utskottet böra redogöra för motiveringen
till desamma.

Af det statsrådsprotokoll, som finnes den förenämnda kongl. propositionen
bilagd och hvars innehåll ligger till grund för Kongl. Maj:ts
förevarande förslag, inhemtas, att herr statsministern och chefen för
finansdepartementet, hvilken af den svenska jordbruksnäringens bekymmersamma
läge funnit sig uppkallad att hos Kongl. Maj:t göra framställning
om vidtagande af åtgärd i syfte att söka förekomma, att det
betryck, hvaraf jordbruksnäringen lede, blefve denna närings idkare öfvermägtigt,
dervid från början betonat, att, då jordbrukets förtryck torde
vara att till väsentligaste delen tillskrifva de låga pris, till hvilka från
utlandet införd säd och mjöl kunde här i landet afyttras, den närmaste
och snabbast verkande åtgärden borde vara att söka i en ökning af
det tullskydd, som vore jordbruksnäringen beredt. Efter att hafva
erinrat om de belopp, till hvilka de särskilda tullsatsema för spanmål bestämdes,
då år 1888 tull åsattes denna artikel, äfvensom om den nedsättning,
dessa tullsatser undergingo vid 1892 års riksdag till följd af den
då inträffade ansenliga stegringen af spanmålsprisen, konstaterar herr
statsministern, att framläggande af något utförligt bevismaterial till
stöd för yttrandet om jordbrukets betryck icke kunde erfordras, då
detta betryck i närvarande stund vore så stort, att ingen företeelse på
det ekonomiska lifvets område kunde sägas vara mera framträdande.
För att i någon mån antyda vidden deraf anföras emellertid några
siffror, utvisande dels prisnoteringar på Stockholms börs å särskilda
dagar under nästlidet år för hvete och råg dels aftalade pris för större,
från utlandet under sistlidne höst inköpta partier af nämnda varuslag
dels ock markegångspriset å hvete och råg under åren 1889—1894 i
Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Herr statsministern
fortsätter derefter:

»Ringa utsigt förefinnes, att spanmålsprisen på verldsmarknaden
skola, åtminstone i den närmaste framtiden, komma att på ett mera
stadigvarande sätt åter höja sig. Tvärtom föreligga omständigheter,
som synas berättiga till den förmodan, att en ytterligare nedgång i
dem kan vara att befara. Till dessa torde få räknas silfverprisets
hastiga och valdsamma fall. Erfarenheten har nemligen gifvit vid
handen, att, till följd af silfrets värdefall i förhållande till guldet, spanmål
kan från länder med silfvermyntfot införas till ytterligt låga pris.
Väl gifvas tecken, hvilka antyda, att en ökning i guldproduktionen är
att förvänta, men särskildt med hänsyn dertill, att silfverproduktionen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5

i sin ordning är mägtig af en högst betydlig utveckling, komma säkerligen
många år att förflyta, innan ökningen i verldens guldförråd kan
varda så betydlig, att den förmår neutralisera verkningarne af den
ofantliga nedgången i silfverpriset.

Hvad särskildt vårt land beträffar, bar på senaste tiden tillkommit
en omständighet, som säkerligen kommer att ytterligare nedtrycka
spanmålsprisen. Genom en lag af den 14 april 1894, som trädt i kraft
den 1 påföljande maj, bar nemligen i Tyskland träffats en anordning,
som i viss män utöfvar samma verkan som om exportpremier vid utförsel
af spanmål medgåfves. På grund af denna lag meddelas, på
begäran, vid utförsel af hvete, råg, hafre, skidfrukter, korn, raps och
roffrö, så vidt den utförda qvantiteten utgör minst 500 kilogram, s. k.
införselbevis (»Einfuhrscheine»), som inom utgången af en viss tid (sex
månader) kunna användas som tulliqvid vid införsel af samma varuslag.
Likaledes meddelas på begäran åt innehafvare af qvarnar och mälterier
vid utförsel af deras fabrikat införselbevis, som berättiga dem till tullfri
införsel af en mot det utförda fabrikatet svarande qvantitet utländsk
spanmål. Med stöd af ett i lagen förbundsrådet lemnadt bemyndigande
har vidare denna myndighet bestämt, att de sålunda utfärdade införselbevisen
inom en närmare angifven tidrymd äfven skola kunna för det
tullbelopp, hvarå de lyda, användas till betalning af tull vid införsel af
ett antal andra varor (t. ex. kaffe, thé, ris, sill, tran, petroleum, således
varor, hvilka icke produceras inom landet). Denna bestämmelse är
meddelad, på det att icke införselbevisen, som äro föremål för försäljning
från exportörernas sida, genom att finna användning inom allt för
trånga gränser skola sjunka i kurs och afyttras allt för mycket under
det värde, å hvilket de lyda. Huru kraftigt detta premieringssystem
verkat, inhemtas deraf, att medan under månaderna maj—september
1893 Tysklands export utgjorde af hvete 50,000 kilogram, af råg
60,000 kilogram och af korn 600,000 kilogram, utgjorde motsvarande
qvantil eter för maj—september 1894 — de fem första månaderna efter
det ofvanberörda lag trädt i kraft — af hvete 35,370,000 kilogram, af
råg 29,640,000 kilogram och af korn 3,800,000 kilogram. Af sistnämnda
qvantiteter gingo icke mindre än 16,117,000 kilogram hvete och 8,135,000
kilogram råg till Sverige, allt enligt uppgifter från svensk-norske generalkonsuln
i Hamburg. Då premieringssystemet redan under den nyssnämnda
korta tiden hunnit utöfva eu så betydlig verkan, kan man förutse
att, sedan vidare kretsar kommit till kännedom om fördelarne af
spanmålsexport under sådana vilkor, denna inom kort skall antaga högst
betydande proportioner.

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Såsom upplysande i fråga om verkningarna af detta system må
nämnas, att i sistlidne september köptes samma dag, som hvete i Berlin
noterades till pris motsvarande kronor 11: 60 pr 100 kilogram, hvete
i Königsberg fritt ombord för kronor 8: 13 pr 100 kilogram samt att i
påföljande oktober samma dag, som hvete i Berlin noterades till pris
motsvarande kronor 11: 04 pr 100 kilogram, köptes hvete fritt ombord
i Stralsund för kronor 7:95 pr 100 kilogram.»

Såsom jemte de låga spanmålsprisen medverkande till jordbrukets
betryck framhållas vidare den väsentliga nedgång i vår kreatursexport,
som blifvit en följd af de i nästan alla länder, der vår boskap förut
funnit afsättning, utfärdade förbud mot införsel af boskap från Sverige,
samt den omständighet, att den år från år så betydligt stegrade smörexporten
blifvit mindre lönande, sedan priset äfven på denna vara
väsentligt sjunkit. I sammanhang härmed anföres såsom ett talande
bevis på det betryck, hvari jordbruksnäringen befinner sig, det allmänt
kända förhållande, att en mängd jordegendomar, större och mindre, äro
till salu utan att finna köpare ens till pris, väsentligen understigande
taxeringsvärdet; och yttrar herr statsministern med anslutning härtill:

»Det är gifvet, att jordbruket lika litet som hvarje annan näring
kan bestå, om dess alster ej kunna afyttras till pris, som åtminstone
motsvara produktionskostnaden. Och ingen, som har kännedom om
jordbruk, lärer kunna påstå, att i vårt land säd kan produceras till de
pris, som på senare tider varit och ännu äro rådande. Af den omständigheten,
att det oaktadt några större olyckor ännu ej inträffat, får
ej dragas den slutsats, att på enahanda sätt kan fortgå, ty gifvet är,
att om man ock till en tid kan söka reda sig genom åtgärder, sådana
som ett ökadt anlitande af krediten och en stegrad utverkning af förefintliga
skogstillgångar, dylika åtgärder, som i öfrigt måste för framtiden
verka en nedsättning i den enskildes ekonomiska ställning och, hvad
den forcerade skogsafverkningen beträffar, i fastigheternas afkastningsförmåga,
visserligen kunna undanskjuta tidpunkten för den hotande
krisen, men icke afvända densamma.

En höjning af spanmålstullarne från det låga belopp, hvartill de
år 1892 nedsattes, måste vid öfvervägande af samtliga utaf mig nu
anförda omständigheter otvifvelaktigt anses utgöra en nödvändighet för
det svenska jordbruket, en åsigt, hvilken jemväl lifligt framhållits i ett
stort antal till Eders Kongl. Magt inkomna petitioner i ämnet.»

Efter föredragning af berörda underdåniga petitioner har herr statsministern
vidare anfört:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 7

»Då man besinnar, i hvilken grad jordbruket är vårt lands modernäring,
måste det, med tanken fäst på de svåra rubbningar i hela landets
välstånd och icke minst i dess kreditförhållanden gent emot utlandet,
som måste varda en följd af den våldsamma nedpressning af
fastighetsvärdena, en jordbrukskris måste draga med sig, med skäl
anses som en angelägenhet af största vigt för samhället i dess helhet,
att dessa rubbningar i möjligaste mån förebyggas. Det må härvid ej invändas,
att de tullar, genom hvilka sagda produkters sjunkande i värde
skulle förebyggas, endast skulle komma de större godsegarne, hvilka
ensamma förmenats producera spanmål till afsalu, till nytta, ty hvarje
jordegare, som har jordbruket till sin uteslutande förvärfskälla — och
till denna kategori hör det öfvervägande flertalet smärre jordegare —
måste för att kunna betala sina skatter och inköpa de för hans och
hans familjs behof erforderliga förnödenheter af hvarjehanda slag, som
ej af jorden framalstras, årligen afyttra en större eller mindre mängd
af landtmannaprodukter. Ju större afkastning landtmannens arbete
lemnar, i desto högre grad blifver han afnämare af andra näringars
alster. Landtbruksarbetaren kan då finna sysselsättning i sitt eget yrke
och tvingas ej att söka arbete i städerna i täflan med dessas egen arbetarebefolkning.
En åtgärd som bereder tillgång till bättre aflönadt
arbete på landet, kan derför icke vara annat än till nytta för samhället
i dess helhet. Rätt förstådt, äro näringarne i ett land solidariska.
»

Sedan derefter redogjorts för de tullsatser, som i åtskilliga europeiska
länder för närvarande gälla för de vigtigaste spanmålsslagen,
öfvergår herr statsministern till frågan om tullförhöjningens storlek och
yttrar derom:

»Hvad nu angår de belopp, till hvilka spanmålstullarna lämpligen
böra fastställas, torde det till en början vara klart, att, ehuruväl det ur
åtskilliga synpunkter kunde anses önskvärdt, att tullen för hvete sattes
högre än tullarna för öfriga slag af spanmål, den nuvarande anordningen
bör bibehållas, eldigt hvilken tullen är lika för alla slag af omalen
spanmål, utom hafre och vicker, likasom äfven för alla slag af malen
spanmål endast en tullsats tinnes bestämd. De skäl af tullteknisk art,
som nödvändiggjort denna anordning, hafva tillförene tillräckligt blifvit
pröfvade, hvadan jag nu icke behöfver uppehålla mig vid dem, endast
erinrande, att, då hvetet är icke obetydligt tyngre än rågen, hvetetullen
per hektoliter faktiskt ställer sig något högre än rågtullen.

Såsom ofvan blifvit nämndt, har i Tyskland den förut till 5 mark
för 100 kilogram bestämda tullen för hvete och råg i sammanhang med

B Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

afslutandet af handelstraktater med Österrike-Ungern, Ryssland m. fl.
makter blifvit vid införsel från det öfvervägande flertalet länder sänkt
till 3 mark 50 pfennig, i svenskt mynt i rundt tal motsvarande 3 kronor
15 öre, för 100 kilogram. Uppenbart är, att, då i två närbelägna
länder tullen å en vara är olika flög, importen af denna vara under i
öfrigt lika förhållanden företrädesvis skall söka sig till det land, som
har den lägre tullsatsen. Då sålunda tullen för omalen spanmål i
Sverige är kronor 1: 25, men i Tyskland kronor 3: is, måste det derföre
anses af vigt, att denna skilnad i tullsatser så vidt möjligt utjemnas.
Af denna orsak anser jag mig böra tillstyrka, att då, enligt
hvad jag redan förordat, tullen å spanmål nu bör höjas, beloppet af
tullen för omalen spanmål sättes lika med den tyska tullsatsen eller till
3 kronor 15 öre för 100 kilogram. Denna tullsats torde böra gälla för
alla slag af omalen spanmål med undantag af hafre och vicker, hvilka
icke utgöra föremål för nämnvärd import och derför synas fortfarande
böra åtnjuta tullfrihet, äfvensom af malt, för hvilken vara tullsatsen, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med den förut iakttagna proportionen
mellan tullsatserna för densamma och för korn, torde böra bestämmas
till 4 kronor för 100 kilogram.

Vid bestämmandet af skyddet för jordbruksnäringen är det af
synnerlig vigt, att tullen för mjöl sättes i rigtigt förhållande till tullen
för den omalna spanmålen. Sättes tullen för låg, kan det lätteligen
inträffa, att det skydd, som man genom tullen å omalen spanmål velat
bereda jordbruket, förminskas derigenom, att spanmålen i förmålen form
tillätes inkomma med relativt lägre tull och det sålunda bättre lönar
sig att införa mjöl än omalen spanmål. Då qvarnindustrien är jordbrukets
naturliga afnämare, är det ej minst för jordbruket af vigt, att
tillräckligt skydd beredes sagda industri. År skyddet otillräckligt,
d. v. s. är förhållandet sådant, att mjöl af utländsk spanmål ej kan
inom landet framställas till det pris, hvartill mjöl kan importeras, tvingas
qvarnegarne att genom nedsättning af prisen å den inhemska spanmålen
söka utjemna detta missförhållande. En qvarnindustri åter, som åtnjuter
de nödvändiga betingelserna för att kunna fortlefva och lemna
sina idkare skälig ränta på det i qvarnetablissementen nedlagda kapitalet,
erbjuder jordbrukets idkare tillfälle till den säkraste och jemnaste
afsättning, och tillvaron af en sådan industri måste derför anses vara
af stor betydelse för jordbruksnäringen.

Då med tullen för omalen spanmål såsom utgångspunkt mjöltullens
belopp skall bestämmas, böra, bland annat, följande omständigheter
komma i betraktande. Till en början är det gifvet, att tullen för en viss

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 9

gifven qvantitet mjöl, för att rent aritmetiskt taget blifva lika med tullen
å omalen spanmål, skall motsvara tullen å den qvantitet omalen spanmål,
som erfordras för att utvinna den förstnämnda qvantiteten. Om t. ex.,
såsom i § 9 mom. 3 af tulltaxeunderrättelserna antages, mjölutbytet vid
förmalning af råg till sikt utgör 66§ procent i (i Tyskland antages utbytet
utgöra 65 procent), skall tullen å 100 kilogram rågsikt, efter en dylik
omräkning, motsvara tullen å 150 kilogram omalen råg. Vidare bör beaktas,
att då ett parti mjöl gifvetvis betingar lägre frakt än det parti
säd, som erfordras för utvinnande af sagda parti mjöl, och således det
skydd, som genom fraktkostnaden beredes den inhemske producenten,
är mindre för en viss gifven qvantitet mjöl än för samma qvantitet
säd, denna skilnad bör utjemnas genom en högre tull för mjölet. I
vårt land, der sjökommunikationen på grund af de klimatiska förhållandena
är stängd en del af året, nödgas qvarnegarne ofta på en
gång förse sig med större lager af spanmål, som delvis först efter en
längre tids förlopp kan förmalas och afyttras. Detta förhållande föranleder
dertill, att i mjöltullen billigtvis bör ingå något belopp för ränta
å det sålunda i spanmålen nedlagda kapitalet. Ytterligare bör vid mjöltullens
bestämmande hänsyn tagas dertill, att de fördelar af ett eller
annat slag, som främmande länders qvarnindustri må åtnjuta framför
den svenska, må i möjligaste mån utjemnas. Sådana fördelar äro i
allmänhet de, hvilka tillkomma industrien i större och rikare länder,
såsom billigare räntefot, större och jemnare afsättningsförhållanden och
i regeln mindre omkostnader. Men härtill kommer, då man särskild!
tager hänsyn till den tyska qvarnindustrien, den svenska qvamindustriens
farligaste konkurrent, en speciel omständighet, som ej får lemnas ur
räkningen. Den tyske qvarnegaren kan nemligen faktiskt genom att från
spanmålsexportörer inköpa sådana införselbevis, om hvilka förut är
nämndt, från utlandet införa sin råvara mot erläggande af lägre tull än
den i tulltaxan bestämda. Införselbeviset gäller nemligen till sitt nominella
värde såsom liqvid vid erläggandet af tull för den införda spanmålen,
och gifvet är, att innehafvaren af ett sådant bevis måste för att till
detsamma finna en afnämare, som anser med sin fördel förenligt att använda
detsamma såsom tulliqvid framför kontanta penningar, afyttra
beviset till ett pris, som mer eller mindre understiger det nominella.

Att fastställa en allmängiltig porportion mellan tullen å den omalna
spanmålen och mjöltullen låter sig icke göra. Dertill äro de faktorer
till hvilka hänsyn bör tagas vid bestämmandet af det belopp, hvarmed
liih. till Riksd. Blot. 1805. 5 Rami. 1 Afd. 2 Raft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

mjöltullen skall öfverskjuta tullen å den omalna spanmålen, af alltför
vexlande art. Den bästa ledningen härvid erhålles af erfarenheten.
Kådfrågas denna, visar det sig, att, ehuru den år 1892 faststälda relationen
mellan tullen å säd och tullen å mjöl, eller 1,25—2,50, efter utbytet
räknadt bereder qvarnindustrien något större skydd än den före 1892
års tullnedsättning gällande relationen 2,50 — 4,30, förstnämnda relation
likväl ingalunda är tillfredsställande. Införseln af utländskt mjöl har
år för år stegrats och de senast faststälda inkomsttaxeringarne ådagalägga,
att flera af de större qvarnaffärerna icke åtnjutit någon beskattningsbar
inkomst samt att andra åtnjutit en inkomst, som endast utgör
en ringa ränta på det i affären nedlagda kapitalet. När man å andra
sidan finner, hurusom Tyskland, efter att hafva pröfvat flera olika relationer
mellan tullarne för omalen spanmål och mjöl — denna relation
faststäldes år 1879 till 1—2, år 1885 till 3—7,50 och år 1887 till 5—10,so
— numera stannat vid en relation af 3,50—7,30, synas mig giltiga skäl
föreligga att tillgodogöra sig den i Tyskland vunna erfarenheten och
äfven här fastställa sistberörda proportion mellan ifrågavarande tullsatser.

Den tyska tullsatsen utgör, såsom redan blifvit nämndt, 7 mark
30 pfennig per 100 kilogram, hvit ket i svenskt mynt i rundt tal motsvarar
6 kronor 57 öre. Till motsvarande belopp lärer enligt min
mening mjöltullen böra bestämmas; dock att siffran lämpligen torde
böra afjemnas till 6 kronor 50 öre. Då man besinnar, att det skydd, som
betecknas af den nämnda tullsatsen, ansetts nödigt i Tyskland, der
qvarnindustrien äfven i öfrigt åtnjuter en synnerligen gynnad ställning,
samt att skyddet i ett stort och rikt land som Frankrike i regeln är
ännu större, lärer det ingalunda kunna sägas, att det skydd, som genom
den föreslagna tullsatsen skulle beredas vår qvarnindustri, blefve
för högt. Ej heller behöfver man befara, att derigenom ett monopol
skulle beredas de nuvarande qvarnetablissementen, då med visshet kan
förväntas, att hvarje försök från deras sida att dominera marknaden
skall mötas af den inhemska konkurrensen."

Hvad derefter motionärernas förslag beträffar har friherre Klinckowströrn
grundat sitt yrkande på en synnerligt utförlig motivering, för
hvilken utskottet dock med hänsyn till omfånget för detta betänkande
icke kan här närmare redogöra; tillåtande sig utskottet att i stället hänvisa
till motionens innehåll.

Herr Erickson i Bjersby m. fl. erinra om de oerhörda prisfall å
alla jordbruksprodukter, hvilka under senare tiden egt rum, och hurusom
råg, enligt anförda noteringar från Stockholms börs, sjunkit i pris

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 11

från 19: 50 å 20 kronor per 100 kilogram den 1 september 1891 ända
till 8: 25 å 8 kronor för enahanda qvantitet den 2 oktober 1894. Detta
oaktadt och ehuru, då tullnedsättningen för spanmål år 1892 vidtogs,
väl de flesta varit ense derom, att denna nedsättning endast skulle
vara tillfällig, och att tullsatserna genast åter borde höjas, då nedgång
i spanmålsprisen gjorde det nödvändigt, hade först för kort tid sedan
och efter en spanmålsimport, hvilken i vårt land torde vara enastående,
höjning af spanmålstullarna blifvit af regeringen vidtagen, hvilken höjning
likväl ej kunde för landets jordbrukare och de näringar, som af
dem vore beroende, medföra åsyftad verkan att afhjelpa jordbrukets
nuvarande betryck, dels enär den med afseende å tullsatserna å omalen
spanmål ingalunda motsvarade jordbrukets behof och dels enär den af
regeringen antagna proportionen mellan tullsatserna å omalen och malen
spanmål i väsentlig mån förringade verkan af det skydd för jordbruket,
som tullsatsen å omalen spanmål vore afsedd att åstadkomma.

Med erinran vidare om det ökade skydd, de flesta af landets industrier
erhållit, samt om dessa industriers och de deri sysselsatta
arbetares gynsamma ställning i jemförelse med landtbruket och dettas
idkare, hvilka senare för närvarande befunne sig i en rent af nödstäld
belägenhet, betona motionärerna solidariteten mellan städernas näringar
och jordbruksnäringen samt huruledes detta samband i andra länder
beaktats af de industriidkande klasserna.

Derefter hänvisande till det kända förhållande, att genom konkurrens
från utomeuropeiska, i afseende å produktionsförhållanden lyckligare
lottade länder prisen å landtmannaprodukter på den europeiska
marknaden numera blifvit på ett för de inhemska producenterna outhärdligt
sätt nedtryckta, framhålla motionärerna, att de tullsatser, hvilka
vid tiden omkring år 1888 voro i stånd att skydda det svenska jordbruket,
numera äro i sådant afseende alldeles otillräckliga, äfvensom
att de tullsatser, hvilka i Tyskland gälla för spanmål, och i öfverensstämmelse
med hvilka våra spanmålstullar nu blifvit af regeringen afpassande,
icke heller lemna erforderligt skydd, men att deremot det
skydd, Frankrike beredt sitt jordbruk genom en tull å dess hufvudsakliga
sädesprodukt, hvete, motsvarande ungefär 5 kronor per 100
kilogram, visat sig fullt verksamt.

»Om än således» — fortsätta motionärerna — »enligt vår mening
lägsta beloppet af införseltull å omalen spanmål borde vara 5 kronor
för 100 kilogram, vilja vi dock, med fäst afseende på den af regeringen
påbjudna, nu gällande tullsatsen, åtnöja oss med att yrka åsättande
af införseltull å råg, hvete m. m. till belopp af endast 4 kronor

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

för 100 kilogram. Derigenom skulle i allt fall åstadkommas en rigtigare
proportion mellan denna tull och nu påbjudna införseltull å malen
spannmål.»

Beträffande åter de tullsatser, hvilka med en till det sålunda föreslagna
beloppet uppgående tull å omalen säd böra åsättas den malna,
hafva motionärerna — under uttalande af den åsigt, att vid bestämmandet
af dessa senare tullsatser i första rummet måste tillses, att de
så afvägas, att vid spanmålsförädlingen inköp af svensk vara främst
ifrågakommer, men att på samma gång genom dem den svenska qvamindustrien
sättes i stånd att förädla den svenska spanmålen, i hvilket
förstberörda hänseende motionärerna emellertid funnit såväl de hos oss
förut tillämpade tullsatser som de nu af Kongl. Maj:t föreslagna otillfredställande
— ansett en tullsats af 6 kronor 50 öre per 100 kilogram
vara en väl afvägd mjöltull, då genom densamma ett fullt tillräckligt
skydd skulle gifvas mot import af utländskt mjöl på samma gång som,
enligt hvad man kunde hoppas, qvarnegarne vore hänvisade till och
äfven skulle anse med sin fördel förenligt att i första rummet förse
sig med inhemsk råvara.

Herr Kardell m. fl. anföra — med tillkännagifvande att de för
närvarande icke anse sig böra hemställa om spanmålstullarnes fullständiga
afskaffande — till stöd för sitt yrkande följande:

»Det kongl. brefvet af den 5 januari innevarande år, genom hvilket
tullen å spanmål och mjöl höjdes från de af 1892 års Riksdag faststälda
belopp, resp. kr. 1: 25 och 2: 50, till kr. 3: 15 och 6: 50, har i skilda
delar af vårt land, i synnerhet i Norrland, framkallat oro och bekymmer.
Skatterna, redan förut tunga, hafva genom denna åtgärd i en betydande
grad ökats, särskildt för de mindre bemedlade, som företrädesvis äro
hänvisade till vegetabilisk föda; och till hvilka höra hänföras icke allenast
Sveriges hela arbetarebefolkning, utan äfven c:a 67 procent af
den jordegande befolkningen, som icke har någon spanmål till afsalu,
utan till större delen måste köpa sådan till brödföda.»

Herr Bruhn framhåller att med de hastiga vexlingar prisen å spanmål
numera äro underkastade en för denna vara efter qvantitet bestämd
tullsats, hvilken det ena året är väl afvägd, det andra året kan vara
obillig och orättvis, samt finner med afseende å de olägenheter, hvilka
mera betj^dande rubbningar i tullen å en nödvändighetsvara med så
stor förbrukning som spanmål medföra, något annat korrektiv mot berörda
missförhållande icke finnas än att spanmålstullen göres rörlig,
blifver en värdefull som utgår i omvändt förhållande till varans värde
sålunda, att tullafgift börjar utgå vid ett visst för hvarje sädesslag be -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

stämd! pris och erlägges med en viss procent af det belopp, hvarmed
priset vid importtillfället understiger det pris vid hvilket tullafgift skall
börja utgå.

Herr Norberg framhåller, likasom vid 1893 års riksdag, de med
afseende å klimat och kommunikationer i Härjedalen rådande säregna
förhållanden, hvilka enligt motionärens åsigt göra en undantagslagstiftning
i förevarande afseende för denna landsdel icke blott befogad
utan högst nödvändig, samt anför såsom ett ytterligare kraftigt
skäl för förslaget den genom kongl. kungörelsen af den 5 sistlidne
januari stadgade tullförhöjning för spanmål.

De skäl, på hvilka Kongl. Maj:ts förslag angående förhöjning af
tullen å spanmål grundats, anser utskottet vara af den obestridliga beskaffenhet,
att någon befogad invändning mot deras giltighet icke kan
framställas. Jordbruksnäringens alltför väl kända betryck och särskild!
de under senare tiden rådande ytterligt låga prisen å spanmål påkalla
med tvingande nödvändighet en höjning af de enligt tulltaxan af den
8 juni 1892 för denna vara upptagna tullsatser, hvilkas synnerligt låga
belopp, betingade af de exceptionelt. höga spanmålspris, som rådde under
tiden närmast före taxans utfärdande, numera göra dem fullkomligt betydelselösa
för spanmålsprisen å den inhemska marknaden. Lika påtagligt
detta förhållande är, lika tydligt bör det äfven vara, att en
återgång till de närmast före tullnedsättningen år 1892 gällande spanmålstullarne
icke kan under nuvarande prisförhållanden antagas åstadkomma
åsyftad verkan. Deremot möter det icke ringa svårighet att
afgöra, huru stor ytterligare höjning tullsatserna böra underkastas,
isynnerhet som man icke får lemna utan afseende möjligheten af
inträffande prisfluktuationer under den närmaste framtiden. Lika med
Kongl. Maj:t anser utskottet, att tullsatserna, såvida skyddet skall
blifva effektivt, icke gerna kunna sättas lägre än de i Tyskland gällande.
Såsom ett afsevärdt skäl att emellertid låta tullförhöjningen
stanna ungefär vid nyssberörda gräns vill utskottet påpeka det förhållande,
som inträdt genom kongl. kungörelsen den 5 sistlidne januari
angående förhöjning af tullen å spanmål. Genom berörda, före Riksdagens
sammanträde vidtagna regeringsåtgärd, hvilken beredt de synnerligen
afsevärda fördelar, att den i spekulationssyfte pågående importen
af spanmål afklippts samt att Riksdagen blifvit satt i tillfälle
att i lugn och med omsigt pröfva den föreliggande vigtiga frågan,

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

hafva nemligen tullsatserna för omalen och malen spanmål blifvit för
tiden intill dess, efter det Riksdagen i ämnet beslutat, förnyad bestämmelse
kan varda meddelad, höjda till belopp, i det närmaste motsvarande
de tyska tullsatserna; och med afseende å angelägenheten af
största möjliga stadga i tullagstiftningen är det naturligtvis högeligen
önskvärd!, att icke större ändringar i de sålunda tills vidare gällande
tullsatserna vidtagas än som Riksdagen pröfvar högst nödiga.

Att alldeles utan ändring antaga de sålunda för det närvarande
gällande tullsatserna kan dock utskottet icke tillstyrka. Skilnaden
mellan tullsatserna för den omalna spanmålen, 3 kr. 15 öre pr 100 kg.,
samt för den malna, 6 kr. 50 öre pr 100 kg., synes nemligen utskottet
innebära ett högre skydd för qvarnindustrien än som kan anses erforderligt
för dess understödjande mot utländsk konkurrens, på samma gång
en så ansenlig skilnad i tullsatser skulle kunna, till men för omsättningen
af den svenska spanmålen, föranleda de större qvarnetablissementen
vid eller i närheten af kusten att till hufvudsaklig del hemta
sin råvara från utlandet. Farhågorna för att en för stor skilnad mellan
tullen å den omalna spanmålen och tullen å mjölet skulle kunna medföra
en sådan verkan torde icke sakna stöd i senare tiders erfarenhet;
och hvad beträffar åsigten, att de omständigheter, hvilka vid afvägande!
af proportionen mellan tullsatserna för malen och omalen spanmål
böra beaktas, icke nödvändigt påkalla ett så högt skydd för qvarnindustrien
som det af Kongl. Maj:t föreslagna, hemtar utskottet stöd
för denna sin åsigt från en i nedanstående tabell åskådliggjord undersökning
rörande verkningarna af det skydd, den svenska qvarnindustrien
med de för hvete och råg samt mjöl af dessa sädesslag hittills
gällande tullsatser åtnjutit.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

		H	vet	e.			R	O a	g-
År.	Omalet.	i81-	O mal en.	Mjöl.
	Tullsats kr. pr 100 kg	Import deciton.	Tullsats kr. pr 100 kg.	Import deciton.	Procent i hela tal af omalet.	Tullsats kr. pr 100 kg.	Import deciton.	Tullsats kr. pr 100 kg.	Import deciton.	Procent i hela tal af om alon.
1886......	0	328,321	0	385,522	117	0	1,309,993	0	349,528	27
1887......	0	376,457	0	347,776	92	0	1,541,249	0	375,395	24
1888.....	{ 2,50 }	488,676	1 0 \ l 4,30 /	210,082	43	/ o \ t 2,50 /	1,304,086	/ 0 l l 4,30 /	169,094	18
1889......	2,50	542,419	4,30	204,662	38	2,50	1,320,541	4,30	163,934	12
1890......	2,50	572,841	4,30	154,091	27	2,50	1,175,873	4,30	129,445	11
1891......	2,50	741,773	4,30	155,692	21	2,50	876,318	4,30	101,578	12
1892......	/ 2,50 \ { 1,95 /	1,181,873	/ 4,30 \ t 2,50 /	218,225	18	/ 2,50 \ V 1,35/	758,149	/ 4.80 \ l 2,50 /	117,475	15
1893......	1,35	1,213,574	2,50	319,492	26	1,35	803,104	2,50	175,070	22
1894 .....	1,95	o:a 1,587,630	2,50	c:a 882,500	21	1,25	c:a 1,323,010	2,50	c:a 228,800	17

Under antagande att vid förmalning hvete lemnar ett mjölutbyte
af 75 procent och att af råg erhålles 667.3 procent rågsikt, har förmalningsskyddet,
om man lemnar utbytet af kli obeaktadt, utgjort:

År 1888—1891..................- 0,97 kr. för livetemjöl och 0,55 kr. för rågsikt,

» 1892—1894.................. 0,83 » » )) » 0,625 » y> »

samt är efter tullsatsema i
nådiga kungörelsen den

5 januari 1895............... 2,30 » » » » 1,775 » » »

Såsom af förestående tabell framgår, har, sedan tull åsattes nu
ifrågavarande varuslag, importen af mjöl redan i och för sig nedgått.
Denna omständighet vinner naturligtvis ändå större betydelse vid det
förhållande, att, jemte det importen af omalen råg fortfarande håller
sig vid ungefär samma belopp som under tiden närmast före tullens
åsättande, importen af omalet hvete sedan dess mer än tredubblats.

Om ock utskottet, med afseende å hvad sålunda anförts, funnit sig
icke kunna till antagande förorda den af Kongl. Maj:t föreslagna relationen
mellan tullsatserna för omalen säd och mjöl, följer deraf inga -

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

lunda, att "utskottet icke erkänner nödvändigheten att vid frågans afgörande
beakta de omständigheter, hvilka faktiskt verka nedsättning i
qvarnindustriens nominella skydd. En höjning af det skydd, qvarnrörelsen
enligt 1892 års tulltaxa åtnjutit, hör med afseende å dessa
omständigheter, enligt utskottets åsigt, medgifvas, men endast i den
mån en sådan åtgärd af förändrade förhållanden påkallas och låter sig
med jordbruksnäringens välförstådda intresse förenas.

Från denna utgångspunkt har utskottet, som ansett i främsta rummet
jordbrukets men äfven qvarnindustriens intresse kräfva, att mjöltullen
icke sättes väsentligt lägre än den tyska, sökt utröna, till hvilket
belopp Riksdagen, med godkännande af den af Kongl. Maj:t föreslagna
tullsatsen för mjöl, borde bestämma sädestullen. En sådan undersökning,
hvilken enligt sakens natur hufvudsakligen måste grundas på uttalanden
af med frågan förtrogna personer, kan gifvetvis, med huru stor omsorg
den än må verkställas, icke göra anspråk på mera än ett relativt värde.
Utskottet, som ingalunda underlåtit att taga hänsyn jemväl till den i
statsrådsprotokollet omförmälda tyska lagen af den 14 april 1894 —
hvilken dock synts utskottet hufvudsakligen tillgodose icke qvarnindustrien
utan jordbruket — har emellertid genom de från olika håll inhemtade
upplysningar och genom de med ledning af dessa verkstälda
utredningar kommit till den öfvertygelse, att med en till 6 kr. 50 öre pr
100 kg. bestämd tullsats för mjöl och gryn af spanmål, tullen å omalen
spanmål lämpligen bör sättas till 3 kr. 70 öre per 100 kg. Lika med
Kongl. Maj:t anser utskottet en och samma tullsats böra gälla för alla
slag af omalen spanmål med undantag af hafre och vicker, hvilka spanmålsslag
icke utgöra föremål för nämnvärd import och vid sådant förhållande
böra fortfarande åtnjuta tullfrihet, samt malt. Malttullen har
hittills bestämts så, att den skulle motsvara tullen för det korn, som
beräknats åtgå till maltet; och torde någon ändring i denna grundsats
icke böra ega rum. Men då man beräknat, att vid mältningen en fjerdedel
af kornets vigt går förlorad, har, enligt hvad inom utskottet upplysts,
vigtförlusten beräknats i någon mån mindre än hvad den i allmänhet
utgör; och har det med afseende derå synts utskottet, att, med
den nu föreslagna tullen å korn, malttullen lämpligen bör höjas till 5
kr. per 100 kg.

Af hvad ofvan anförts framgår, att utskottet icke kunnat biträda
herr Bruhns förslag om åsättande af värdetullar å spanmål. Till de
skäl, som i allmänhet kunna anföras emot värdetullar, kommer i detta
fall, att svårigheterna i afseende å värdets bestämmande skulle göra
den föreslagna anordningen i praktiskt hänseende synnerligen svår -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 3. 17

tillämplig om icke outförbar. Erinras bör ock, att en i viss mån liknande
anordning här i landet försöktes på 1830-talet, men att försöket
snart uppgafs.

Hvad slutligen angår herr Norbergs motion, anser utskottet de farhågor
för en undantagslagstiftning af nu ifrågasatt beskaffenhet, hvilka
vid denna frågas föregående behandling gjort sig gällande såväl inom
kamrarne som i utskottet, vara så väl grundade, att utskottet icke kan
tillstyrka bifall till motionärens förslag.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

l:o. a) att tullsatsen för spanmål, omalen, råg,
hvete, korn, majs samt ärter och bönor, måtte höjas till
3 kr. 70 öre pr 100 kg.;.

b) att för spanmål, omalen, hafre och vicker, gällande
tullfrihet måtte bibehållas;

c) att tullsatsen för spanmål, omalen, malt, äfven
krossadt, måtte höjas till 5 kr. pr 100 kg.;

d) att tullsatsen för spanmål, omalen, andra slag,
ej specificerade, måtte bestämmas till 3 kr. 70 öre pr
100 kg.;

e) att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag,
måtte stadgas en tull af 6 kr. 50 öre pr 100 kg.;

f) att genom utskottets nu gjorda hemställanden
jemväl herr Bruhns i detta betänkande omförmälda
motion måtte anses besvarad; samt

g) att herr Norbergs förevarande motion, i hvad
den afser artikeln spanmål, icke måtte bifallas.

. I sin här ofvan omförmälda motion, n:o 26 inom Första Kammaren,
anför herr Cavalli följande:

)>Å oskaladt ris eller paddy fann 1888 års Riksdag sig böra sätta
samma tull, som förut vid nämnda riksdag blifvit bestämd för omalen
spanmål i allmänhet, eller 2 kronor 50 öre per 100 kg. Äfven vid 1892
års riksdag gjorde sig den uppfattning odeladt gällande, att — såsom bevillningsutskottet
anförde — ''för ris borde gälla enahanda tull som för
korn, majs m. fl. sädesslag’. Då sistnämnda Riksdag nedsatte tullen
för dessa senare sädesslag till 1 krona 25 öre per 100 kg., blef derför
äfven tullsatsen för oskaladt ris nedsatt till samma belopp.

Denna öfverensstämmelse mellan tullsatserna för omalen spanmål i
allmänhet, å ena sidan, och oskaladt ris, å andra sidan, skulle emellertid
Bill. till Riksd. Prat. 1895. f) Samt. I Afd. 2 Tläft. 3

Ris.

18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

rubbas, derest vid bifall till Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition
af den 5 dennes, angående förhöjning af tullen å spannmål m. m.,
icke jemväl förhöjning af nu gällande tullsats för ris beslutades. Visserligen
kunde till stöd för obehöfligheten af en sådan åtgärd anföras den
omständighet, att, enligt hvad den officiella statistiken utvisar, någon
import af ris icke under de senare åren egt rum; men det torde dock
ingalunda vara visst, att icke förändrade omständigheter skulle kunna
framkalla en sådan import. Den omständighet, att för risgryn och rismjöl
samma tullförhöjning skulle inträda som för mjöl och gryn af
spanmål, synes innebära en maning att också höja tullen å oskaladt ris
till samma belopp som tullen å omalen spanmål i allmänhet.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt får jag vördsamt
föreslå Riksdagen,

att tullsatsen för ris, oskaladt, eller paddy måtte höjas till 3 kronor
15 öre per 100 kilogram samt att den sålunda förhöjda tullen måtte,
såsom tilläggsafgift till gällande tulltaxa, jemväl under innevarande år
utgöras.»

Likaledes hafva i den här ofvan delvis behandlade motionen, n:o 94
inom Andra Kammaren, herrar O. Erickson i Bjersby m. fl. hemstält
om förhöjning af tullen å ifrågavarande artikel, hvarvid motionärerna,
som derjemte påyrkat en tull för omalen spanmål af 4 kr. per 100 kg.,
föreslagit den ifrågavarande tullsatsens bestämmande till sistnämnda belopp.

På sätt i den förra af nu ifrågavarande motioner anförts, bör för
ris gälla enahanda tull som för korn, majs m. fl. sädesslag. Vid sådant
förhållande och då utskottet föreslagit, att tullen för sistberörda varuslag
måtte bestämmas till 3 kronor 70 öre per 100 kg., får utskottet,
som här nedan kommer att yttra sig rörande tiden för tullsatsens trädande
i kraft, hemställa,

2: o) att tullsatsen för ris, oskaladt, eller paddy måtte
höjas till 3 kronor 70 öre per 100 kg.

Risgryn och I Kongl. Maj:ts här ofvan i vissa delar behandlade proposition
rismjöl. föreslås jemväl, att tullsatsen för risgryn och rismjöl, hvilken i tulltaxan
af den 8 juni 1892.är bestämd till 2 kronor 50 öre per 100 kg., höjes
till 6 kronor 50 öre.

Äfvenså hafva herrar O. Erickson i Bjersby m. fl. i sin förut omförmälda
motion hemstält, att tull satsen för ifrågavarande artiklar måtte
höjas till enahanda belopp.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 19

Sedan utskottet förordat en tull af 6 kronor 50 öre per 100 kg.
för gryn och mjöl af spannmål, biträder utskottet nu ifrågavarande förslag
och hemställer alltså,

3:o) att tullen å gryn, ris-, och rismjöl måtte höjas
till 6 kronor 50 öre pr 100 kg.

För mjöl af arrowrot och likartade vegetabilier, hvilka artiklar en- Mjöl af
ligt rubriken 437 i tulltaxan af den 8 juni 1892 äro belagda med en ar^>wflot
tull af 2 kr. 50 öre pr 100 kg., föreslår Kongl. Maj:t i meranämnda,
till Riksdagen aflåtna proposition en tullförhöjning till 6 kr. 50 öre
pr 100 kg.

Med afseende å beloppet af den tullsats, utskottet härofvan förordat
för mjöl af spanmål, hemställer utskottet,

4:o) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, måtte bestämma tullsatsen för mjöl af arrowrot
och andra vegetabilier, som ej kunna inbegripas under
spanmål eller hänföras till medicinalier, till 6 kr. 50
öre pr 100 kg.

Artikeln kli, som vid 1888 års riksdag åsattes en tull af 30 öre pr Kli.
100 kg., har sedan år 1892 åtnjutit tullfrihet. Kongl. Maj:t föreslår nu,
att nyssberörda, till år 1892 gällande tull måtte varan å nyo åsättas;
varande enligt det den kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokoll
till stöd för detta förslag anfördt följande:

»Att en tullafgift för kli — äfven om den icke är högre än att
den rätteligen kan betraktas som en registreringsafgift — finnes i tulltaxan
upptagen, måste emellertid, särskildt vid eu förhöjning i mjöltullen,
anses af vigt. En tullafgift för kli kommer nemligen att medföra
en noggrannare undersökning af varan, hvarigenom förebygges det
eljest lätt tänkbara missbruket, att under namn af kli malen spanmål
införes i riket.»

Samma tullsats, som i den kongl. propositionen upptagits för ifrågavarande
artikel, har äfven blifvit af herrar O. Erickson i Bjersby m.
fl. i deras ofvannämnda motion föreslagen.

Om än den föreslagna tullsatsen icke kan ur skyddssynpunkt hafva
synnerligen stor direkt betydelse, är dock den ofvan påpekade indirekta
nyttan deraf afsevärd, då varan, belagd med införselafgift, icke får in -

Bröd.

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

föras till andra tullplatser än sådana, der förtullning af tullpligtigt gods
eger rum och tullpersonalen följaktligen eger större varukännedom och
är med tullbehandlingsgöromål fullt förtrogen samt der försök till mjöltullens
kringgående för ty icke hafva utsigt att lyckas. För ladugårdsskötseln
kan den föreslagna tullen i anseende till sitt ringa belopp icke
komma att i någon mera afsevärd mån verka menligt.

Utskottet hemställer alltså,

5:o) att kli, alla slag, måtte åsättas en tull af 30
öre pr 100 kg.

För bröd, andra slag, som enligt tulltaxan af den 8 juni 1892 drager
en tull af 2,5 öre pr kg., föreslås i den kongl. propositionen en
till 6,5 öre pr kg. förhöjd tullsats; och då denna artikel bör draga samma
tull som mjöl, får utskottet förorda bifall till detta förslag och alltså
hemställa,

6:o) att tullsatsen för bröd, andra slag, måtte höjas
till 6,5 öre pr kg.

Enligt § 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna beviljas för närvarande
vid utförsel af bröd, beredt af utländskt mjöl, restitutionsvis af
tullmedlen 2,3 öre pr kg. af brödets vigt. Eu förhöjning af mjöltullen
betingar naturligtvis en motsvarande förhöjning i denna restitution.
Också har Kongl. Maj:t föreslagit, att densamma måtte höjas till 6 öre
pr kg.; och då utskottet förordat bifall till den af Kong! Maj:t föreslagna
tullen å mjöl, har utskottet icke heller något att erinra mot
Kongl. Maj ds förslag i förevarande afseende.

I sammanhang dermed att utskottet således tillstyrker bifall till
restitutionsbeloppets höjande till 6 öre pr kg., har utskottet, sedan dess
uppmärksamhet blifvit fäst derå, att de för restitutionens erhållande
stadgade vilkor försvåra tillgodogörandet af ifrågavarande förmån, funnit
sig böra föreslå en ändring i berörda vilkor.

§ 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna lyder sålunda:

»Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande, utaf utländskt råämne
inrikes tillverkade varor beviljas restitutionsvis af tullmedlen:

för 1 kilogram raffineradt socker, topp-, kandi- och kak-......... 28,2 öre

» 1 dito chokolad, alla slag...................................................... 5 »

» 1 dito karameller och andra konfityrer ........................... 30 »

» 1 dito bröd................................................................................. 2,3 »

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 21

för	1	kilogram	tobak, arbetad:
			cigarrer och cigarretter ........................ 1 krona	—
			spunnen, hopvriden eller pressad, äfvensom i
			stänger...........................................................................	70	öre
			malen eller snus.........................................................	48	»
			andra slag....................................................................	55	»
))	1	dito	s. k. flamgam, färgadt eller tryckt af bomull...	15	i)
»	1	dito	s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt af ull............	20	»
)>	1	dito	bomullsväfnad.................................................................	15
»	1	dito	linneväfnad .....................................................................	20	»
)>	1	dito	sydda bomulls- och linneartiklar, såsom skjortor,

kragar, manchetter med flera, under vilkor att
de icke hufvudsakligen bestå af lägre tullbeskattad
väfnad än oblekt bomullsväfnad............ 50 » ,

hvarvid för öfrigt iakttages:

a) att af de bär upptagna varor minst 50 kilogram af hvardera
skola till export angifvas och på en gång afsändas; kommande dock
denna bestämmelse icke att ega tillämpning, då den vara, för hvilken
tullrestitution sökes, utföres för proviantering af fartyg i Öresund under
enahanda förhållanden med dem, då utländska, på frilager upplagda
varor skulle vid dylik proviantering åtnjuta tullfrihet;

b) att vid angifningsinlagan alltid skall bifogas tillverkarens, under
edlig förpligtelse afgifna och med två vittnen bestyrkta försäkran, att
varan är svensk tillverkning och af utländskt råämne, för hvilket full
införseltull blifvit erlagd, eller, beträffande flamgam och väfnader, att
de äro inom landet tillverkade af utrikes spunnet och behörigen förtulladt
garn, och, i fråga om sydda bomulls- och linneartiklar, att de
äro inom landet tillverkade af utrikes ifrån införda, behörigen förtullade
väfnader; och kommer nu nämnda bevis att biläggas tullkammarjournalen
å den tullplats, hvarifrån varan utföres;

c) att utförseln verificeras genom intyg af vederbörande embetsmyndighet
å lossningsorten, det varan derstädes blifvit lossad, hvilket
intyg bör vara af svensk konsul eller vice konsul, derest sådan å berörda
ort finnes anstäld, behörigen legaliseradt; dock att, derest utförseln
skett i fartyg af 30 tons drägtighet eller derutöfver och vid
utförseln iakttagits den kontroll, som i § 42 tullstadgan för reexportgods
finnes föreskrifven, något bevis om varans ankomst till den utländska
lossningsorten ej må för restitutionens beviljande erfordras; och

d) att, beträffande bröd, det mjöl, för hvilket restitution af tull -

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

medlen beviljas, skall vara inom de näst före utförseln förflutna sex
månaderna till riket infördt.»

Mot de vilkor, under hvilka enligt förestående bestämmelser tullrestitution
vid utförsel af bröd beviljas, har anmärkts, att stadgandet
derom, att restitutionen beviljas endast för såvidt mjölet, hvaraf brödet
beredts, blifvit inom de näst före utförseln förflutna sex månaderna infördt,
hindrade bagarne å sådana orter, der sjöfarten måste beräknas
vara stängd under flera månader vintertiden och mjölförråd alltså måste
på hösten intagas för längre tid, att åtaga sig leveranser för de vid
seglationens början utgående fartygen, enär utförseln icke alltid kunde
eg a rum inom den för restitutionen s erhållande föreskrifna tid.

Det sålunda anmärkta missförhållandet påkallar, enligt utskottets
åsigt, rättelse, då ju den ifrågavarande restitutionsförmånen beviljats i
syfte att underlätta exporten af skeppsbröd. En sådan rättelse torde
också utan olägenhet kunna åstadkommas. Den inskränkande bestämmelsen
rörande mellantiden mellan importen åt mjölet och exporten af brödet,
hvilken bestämmelse tillkom i sammanhang med restitutionsförmånens
beviljande vid 1891 års riksdag, föranleddes af motsvarande stadgande
med afseende å restitution af spanmålstullen vid export af mjöl, men
kan icke, såsom då fråga är om tullrestitution i sistnämnda fall, anses
af något verkligt behof påkallad, hvilket lätt inses vid granskning af
de olika vilkor, som i öfrigt gälla för restitution enligt, mom. 1 och
enligt mom. 3 i tulltaxeunderrättelsernas ifrågavarande paragraf. I och
för erforderlig kontroll med afseende å den restitution, som i sistnämnda
moment medgifves vid export af mjöl, föres nemligen hos
vederbörande tullkammare ett afräkningsdiarium, upptagande å ena sidan
de införda spanmålspartierna och å andra sidan de utförda mjölpartierna;
och är det vid sådant förhållande, för att icke göra kontrollen
alltför svårhandterlig, naturligtvis nödigt att, så mycket som lämpligen
ske kan, begränsa tiden mellan import och export. Detta skäl kan
deremot icke göras gällande för en motsvarande tidsbegränsning i afseende
å restitution enligt mom. 1, enär kontrollen der är af helt
annat slag och, hvad identiteten mellan den importerade varan och råämnet
till exportvaran beträffar, ligger i den edliga och af två vittnen
bestyrkta försäkran i nämnda hänseende, som tillverkaren skall bifoga
exportangifningsinlagan. Märkas bör ock, att någon tidsbegränsning,
sådan som den hvarom nu är fråga, icke gäller för rättigheten att
erhålla tullrestitution vid utförsel af något annat af de i mom. 1 upptagna
varuslag. Vid sådant förhållande torde den ock saklöst kunna
bortfalla i afseende å bröd.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 23

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts, hemställer uttkottet:

7:o) att beloppet af den tullrestitution, hvilken
jemlikt § 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna medgifves
vid utförsel af bröd, som af utländskt råämne
tillverkats inrikes, må höjas till 6 öre pr kg.; samt
8:o) att restitution jemlikt § 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna
vid utförsel af bröd måtte medgifvas
oberoende af tiden, då råvaran införts, och såsom en
följd deraf den i nämnda moment under punkten d) intagna
bestämmelse upphäfvas.

I sin ofvannämnda motion, n:o 1 inom Första Kammaren, har friherre
Klinckowström äfven föreslagit följande tullsatser, nemligen för:

»Potates, äfven krossad eller rifven, från och med den 15 juni till
och med den sista augusti 3 kronor per 100 kilogram;

från och med den 1 september till och med den 31 december 1
krona 50 öre per 100 kilogram,
allt årligen och tills vidare.»

Vidare hafva herrar N". Jönsson i Gammalstorp m. fl., i motionen n:o
132 inom Andra Kammaren, hemstält, att Riksdagen behagade åsätta en
tullsats å potates, äfven krossad eller rifven, af 1 krona per 100 kilogram.

I begge dessa motioner framhålles behofvet af skydd för den inhemska
potatesodlingen, hvilken i den sistnämnda motionen betecknas
såsom jordbrukets förnämsta inkomstkälla i vissa trakter inom landet.
Friherre Klinckowström betonar derjemte ändamålsenligheten af en högre
tull å den från Tyskland inkommande s. k. tidiga potatesen, hvilken är
att anse såsom lyxartikel och för ty bör högt beskattas.

Emot tull å potates plägar hufvudsakligast åberopas importens mindre
betydenhet i jemförelse med den myckenhet potates, som inom landet
produceras. Under det att landets årliga medelskörd af potates
beräknats (för tioårsperioden 1884—1893) till 19,118,000 hektoliter,
hvilket, om man, på sätt i den officiella statistiken rörande 1893 års
skörd skett, antager en hektoliter väga 62 kg., motsvarar 1,185,316,000
kg., har införseln af potates under de senaste fem åren, för hvilka

uppgifter föreligga, utgjort:

år 1889 .................... 2,920,302 kg.

» 1890 ........................ 8,363,813 »

» 1891 ....................... 5,340,505 »

» 1892 ...................... 3,395,068 »

» 1893 ..................... 3,594,888 »

Potates.

Fläsk.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

För ytterligare jemförelse må
följande qvantiteter potates utförts:

år 1889 ..................

» 1890 ..................

» 1891 ................

» 1892 .................

» 1893 .................

här äfven meddelas, att samtidigt

....... 115,648 kg.

....... 32,492 »

...... 94,046 »

....... 412,546 »

....... 185,026 »

Emellertid synes det utskottet, att man går för långt, då man af
berörda förhållande mellan den inhemska produktionen och införseln
sluter, att en tull å ifrågavarande artikel skulle sakna betydelse. För
vissa delar af landet åtminstone är det af stor vigt att erhålla något
skydd företrädesvis mot den import af potates, som eger rum under
sommaren och som ofta nog försvårar afsättningen af den senare mogna,
svenska potatesen, då konsumenterna, när denna sistnämnda kommer i
marknaden, redan fylt sina behof af potates för den närmaste tiden.

Då den år 1888 ifrågavarande artikel åsätta tull vid 1892 års riksdag
borttogs, kunde detta med hänsyn till de då för tillfället rådande
höga lifsmedelsprisen möjligen hafva skäl för sig, men att nu, då jordbruket
är i så stort behof af skydd för sina produkter, låta tullfriheten
fortfara, anser utskottet mindre lämpligt. Utskottet håller dock före, att
tullsatsen bör kunna begränsas till samma belopp som det år 1888
åsätta eller 50 öre per 100 kilogram.

Att, på sätt friherre Klinckowström föreslagit, åsätta en särskild,
högre tullsats att gälla under sommaren och dermed i vår tulltaxa införa
nyheten af olika tullsatser, gällande för olika tider af året, kan,
enligt utskottets åsigt, icke vara lämpligt, då frågan gäller en importartikel
af jemförelsevis icke större betydelse än den s. k. tidiga potatesen.

Utskottet hemställer alltså,

9:o) att potates, äfven krossad eller rifven, måtte
åsättas en tull af 50 öre pr 100 kg.

I fem särskilda inom Andra Kammaren väckta, härofvan omförmälda
motioner har tullen å fläsk berörts. I tre af dessa motioner yrkas
förhöjning af tullen på följande sätt:

herr J. Petersson i Boestad föreslår, att tullsatsen bestämmes för
rökt fläsk till 30 öre och för andra slag till 25 öre per kilogram;

herr J. A. Johansson i Strömsberg hemställer, att Riksdagen måtte
besluta en tullsats å fläsk af 30 öre per kilogram lefvande och död vigt;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 25

herrar J. Sjöberg m. fl. föreslå, att Riksdagen behagade höja tullen
å fläsk, andra slag, till 20 öre per kilogram.

Tullfrihet för fläsk, andra slag, påyrkas af herr C. G. Thor, med
hvilken 21 andra medlemmar af Andra Kammaren i detta hänseende
instämt, hvarjemte herr Norberg i sammanhang med sitt ofvan omförmälda
yrkande i fråga om spanmål hemställer, att jemväl fläsk måtte
få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen.

De motionärer, som påyrka tullförhöjning för ifrågavarande artikel,
hafva till stöd för detta yrkande åberopat den omständighet, att en
ansenlig import å fläsk hit till landet eger rum, oaktadt landets svinafvel
är så väsentligt uppdrifven, att densamma kan fullt tillgodose
landets behof af fläsk, samt framhållit angelägenheten af att genom
erforderligt skydd tillgodose denna handtering, som ofta utgör den
vigtigaste förvärfskällan för jordbrukets idkare, och hvaraf särskildt en
mängd mindre jordbrukare, torpare, statkarlar m. fl. äro för sin utkomst
beroende.

Herr Thor åberopar såsom skäl för den föreslagna tullfriheten
hufvudsakligen den af bevillningsutskottet vid 1893 års riksdag anförda
omständighet, att »de mindre bemedlade och den egentliga arbetsklassen,
hvilka äro de, som nästan uteslutande använda det importerade amerikanska
fläsket såsom den billigaste och mest närande föda, de kunna
skaffa sig, hafva pålagts ökade bördor, nog dryga efter förmåga och
bärkraft, till landets försvar», samt erinrar, att fläsktullen nästan uteslutande
drabbar Norrland och de allra fattigaste klasserna af befolkningen
derstädes.

Rörande motiveringen för herr Norbergs motion har utskottet härofvan
vid behandlingen af hans yrkande i fråga om spanmål redogjort.

Kändt är, att svinafveln tagit ett betydande uppsving under hägnet
af den år 1888 åsätta tull, för rökt fläsk uppgående till 25 öre per
kilogram och för fläsk, andra slag, till 20 öre per kilogram. Att så
är förhållandet, bevisas af det växande antalet svinslagterier inom landet,
men framgår bäst af utförselstatistiken, som visar, att utförseln af
fläsk (år 1894 uppgående till ungefär 8,152,000 kilogram) sedan .tiden
närmast före tullens åsättande mer än fördubblats (år 1887 utfördes
3,125,192 kilogram). Men å andra sidan eger också en ansenlig införsel
af fläsk rum, i allmänhet uppgående till 6 å 7 millioner kilogram
årligen (år 1894 ungefär 6,246,000 kilogram); och det synes utskottet,
att med hänsyn till sistberörda omständighet Riksdagen, som år 1892
under då rådande höga pris på åtskilliga andra lifsförnödenheter fann
Dill. till Riksd. Prat. 1895. 6 Sami. 1 Afd. 2 lläft. 4

Ister.

Lax.

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

sig böra nedsätta tullen å fläsk, andra slag, till nu gällande belopp,
10 öre per kilogram, borde vid nuvarande förändrade prisförhållanden
icke underlåta att åter höja skyddet för ifrågavarande handtering till
samma belopp som under åren närmast före 1892. En sådan åtgärd
skulle mångenstädes inom landet gagna sådana lager af landsbygdens
befolkning, hvilka icke idka jordbruk i egentlig mening och således
icke draga någon väsentlig nytta af spanmålstullarna.

Utskottet, som deremot med afseende å den ringa införsel, för hvilken
rökt fläsk är föremål (6,233 kilogram år 1893), anser någon ändring
i den för sådan vara nu gällande tullsats icke böra vidtagas, får
fördenskull hemställa:

10:o) att gällande tullsats för fläsk, rökt, måtte
bibehållas oförändrad;

11 ro) att tullen för fläsk, andra slag, måtte höjas
till 20 öre per kilogram; samt

12:o) att herr Norbergs förevarande motion, i hvad
densamma afser artikeln fläsk, icke måtte bifallas.

I sammanhang med sitt nyss omförmälda yrkande angående förhöjning
af tullen å fläsk har herr J. Petersson i Boestad föreslagit, att
tullsatsen för ister måtte höjas till 30 öre per kilogram.

Tullen å ister är nu bestämd till samma belopp som tullen å smör
eller 20 öre per kilogram, och utskottet anser sig icke ega anledning
att föreslå en högre tull för den förra varan än för den senare. Med
erinran derjemte, att utskottet jemväl för fläsk, andra slag, förordat en
tull af 20 öre per kilogram, hemställer utskottet alltså,

13:o) att tullsatsen för ister måtte bibehållas oförändrad.

I motionen n:o 97 inom Andra Kammaren har herr Mustagiarta —
under anförande, att det norrländska laxfisket vore i behof af skydd
mot. införseln af lax från Finland, der laxtillgången, i motsats till hvad
förhållandet vore i Norrland, fortfarande vore god, samt med erinran,
att i Finland all saltad fisk vore underkastad införseltull — föreslagit,
att å artikeln lax måtte sättas tull till belopp af 5 kr. per 100 kg. för
saltad eller rökt och 3 "kronor per 100 kg. för färsk; varande af motionären
såsom skäl för åsättande af tull å den färska varan anfördt,
att, om denna lemnades tullfri, tullen å den saltade komme att kring -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

gås sålunda, att finske affärsmän anlade salterier för laxens beredning
på svenskt område.

Utskottet erinrar derom, att bevillningsutskottet vid 1888 års riksdag
föreslog en tull af 10 öre pr kilogram för saltad eller rökt lax,
men att Riksdagen icke biföll detta, förslag. Under den debatt, förslaget
föranledde inom Första Kammaren, framhölls såsom skäl för
varans fortfarande tullfrihet, dels att priset å lax i Norrland vore allt
annat än lågt och att tullen således vore ur skyddssynpunkt Öfverflödig,
dels ock att det med afseende å sättet, hvarpå laxfisket i Torne eif
bedrefs, skulle möta afsevärda svårigheter att hindra tullens eluderande
och att densamma skulle föranleda ansenligt ökade kostnader för tullbevakning.

Med afseende å hvad sålunda förekommit och då motionären icke
visat, att förändrade förhållanden numera böra föranleda en åtgärd, som
Riksdagen år 1888 icke fann skäligt vidtaga, hemställer utskottet,

14:o) att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I Kongl. Maj:ts förevarande proposition till Riksdagen föreslås
äfven, att de i propositionen upptagna tullsatser måtte, såsom tillläggsafgifter
till nu gällande tulltaxa, jemväl under innevarande år utgöras.

Enahanda förslag förekommer äfven i herr Cavallis motion beträffande
den deri omhandlade artikeln ris.

Med erinran, att tillförene under likartade förhållanden Riksdagen
ansett lämpligt, att beslutade tullförhöjningar trädde i kraft snarast
möjligt, får utskottet förorda bifall till hvad sålunda föreslagits och
hemställer alltså,

15:o) att Riksdagen måtte medgifva, att de nya eller
förhöjda tullsatser, som vid behandlingen af detta betänkande
kunna varda af Riksdagen beslutade för de
i Kongl. Maj:ts proposition upptagna artiklar äfvensom
för artikeln ris, oskaladt, eller paddy, må tillämpas
från och med den dag under innevarande år, som
af Kongl.'' Maj:t bestämmes.

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Slutligen hemställer utskottet,

16:o) att såväl Kongl. Maj:ts förevarande proposition
som ock de i detta betänkande omhandlade
motioner måtte anses, i den mån sådant icke uttryckligen
skett, besvarade genom utskottets föregående
bemställanden.

Stockholm den 28 februari 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVAL!!.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Reservationer:

vid punkten ko): af herr Fredholm, som anfört:

Med nu rådande låga pris på spanmål, lägre än de på långa tider
varit, är det lätt förklarligt, att landets jordbrukare önska sin spanmålsproduktion
skyddad genom tull, i tro att denna skall kunna förhjelpa
dem ur det betryck, som de i följd af de låga prisen förmena
sig hafva iråkat. Man kan äfven förstå, att de kunna anse sig berättigade
att söka realisera denna sin önskan, då de förut varit behjelpliga
att bereda de flesta andra näringar ett af dessa äskadt tullskydd.

Men så länge landets befolkning behöfver från utlandet införa
tredjedelen af den spanmål, som den för sitt brödbehof konsumerar, så
måste hvarje spanmåls- och mjöltull tillika blifva en finanstull. Att
den jordbrukande befolkningen, som sjelf producerar mera spanmål än
den förbrukar, icke skall drabbas af denna beskattning, måste likaledes
vara tydligt. Tullskatten för den brödsäd, som från utlandet införes,
skall derför komma att helt och hållet utgöras af den icke-jordbrukande
delen af befolkningen.

Rikets befolkning utgjorde den 1 januari 1893 4,806,000 personer,
och enligt folkräkningen 1890 utgjorde den jordbrukande befolkningen,
om man deri ej inräknar fiskare och lappar, 2,403,000. Då man tillika
vet, att under mellantiden befolkningen på landsbygden i sin helhet
något minskats, kan man med skäl säga, att den icke-jordbrukande
befolkningen utgör halfva antalet af rikets hela folkmängd.

Vid ett sådant förhållande, att den ena hälften af befolkningen
skall betala en tullskatt, hvarifrån den andra hälften på grund af sakens
egen natur är befriad, vill det synas vara framför allt angeläget att
undersöka, huru denna beskattning skall komma att verka på den del
af befolkningen, som skall betala skatten. Detta är så mycket mera
af nöden nu, då fråga är att högst betydligt höja tullen å spanmål, —
en tull, som under tiden för dess tillvaro, då den varit jemförelsevis
låg, likväl under åren 1888—94 inbragt statsverket en inkomst af öfver
39 millioner kronor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

I medeltal för åren 1892 och 1893, då spanmålstullen var nedsatt
till hälften mot förut och då hafre, vicker och kli voro tullfria, uppgick
tullen på omalen spanmål, mjöl och gryn samt malt till 3,758,000 kronor
i medeltal för de begge angifna åren, hvarjemte i tull å majs,
som hufvudsakligast användes till bränvinsbränning, i medeltal betaltes
266,000. Till den tullskatt af 3,758,000 om året, som den icke-jordbrukande
befolkningen nämnda år fick betala, bör — då man kan antaga,
att landets jordbrukande befolkning betalte den ena hälften af tullen
å ris och sago — läggas halfva ris- och sagotullen med 135,000.
Den tullskatt, den icke-j ordbrukande befolkningen hade att åren 1892
och 1893 utgöra, uppgick sålunda för hvartdera året till 3,893,000
kronor.

Genom de af bevillningsutskottet nu föreslagna tullförhöjningarne
å spanmål och ris skulle tullen derå — beräknad efter medelimporten
af spanmål och ris, omalen och malen, under åren 1889—93, sådan
den i Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof
(Inkomstberäkningen sid. 13) finnes angifven — uppgå till:

Omalen spanmål........................... 191,281°) ton å 37 kronor = 7,077,397

Malen dito ............ 36,306

Ris och sago..............•••■ 7>963 44,269 » å 65 » = 2,877,485

Malt .............................................. 1,179 » å 50 » = 58,950

10,013,832

och

Kli 18,192 ton å 3 kronor..........................................= 54,576

hvartill bör läggas i statsverkspropositionen
ej upptagen

Majs 12,330 ton å 37 kronor..................................— 456,210

10,524,618

Häraf har den jordbrukande delen af befolkningen att betala klitullen
med 54,000 och halfva ristullen med 259,000, eller tillsammans
313,000 kronor, under det den andra hälften af befolkningen får betala
10,014,000, minskadt med halfva ristullen, 259,000, eller 9,755,000 kronor,
hvilket belopp med 5,862,000 öfverstiger den spanmåls- och mjöltull,
som den icke-j ordbrukande befolkningen hade att betala hvardera
af åren 1892 och 1893. Huruvida någon tullinkomst på majs uppstår,
torde i betraktande af den höga tullen vara ganska ovisst, hvarför å
detta tullbelopp här ej fästes afseende.

*) Bör rätteligen vara 190,105 ton.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Att en till nära 10 millioner kronor uppgående tullskatt, som
ålägges blott den ena hälften af befolkningen, skall framkalla eu mycket
väsentlig rubbning i den jemlika beskattningen af befolkningens begge
hälfter, synes vara uppenbart.

Enligt den af Kongl. Maj:t för år 1896 uppgjorda finansplan

skulle den jordbrukande delen af befolkningen komma att betala i direkta
skatter:

Mantalspenningar.................................. 332,500

Grundskatt och andra ordinarie skatter....................:..................... 2,795,000

Rustnings- och roteringsbesvär .................................. 1,826,730

Bevillning af fast egendom, upptagen lika med den för år

1893 ............................................................................................ 1,352,135

Tilläggsbevillning.....................................................................,..... 1,352,136

7,658,500

och den icke-jordbrukande delen af befolkningen likaledes i direkta
skatter:

Mantalspenningar .................................................................................. 332,500

Bevillning, beräknad lika med den för år 1893:

för fast egendom .............................................................. 768,317

» inkomst..........................................................,............... 3,103,161 3871478

Tilläggsbevillning med gjordt afdrag för inkomst under 800

kronor.............................................................................................. 3,682,000

7,885,978

Med afseende på de indirekta skatterna, så kunna de, med undantag
för tullbeskattningen, vid denna jemförelse lemnas ur räkningen, enär
med nämnda undantag ingen förändring afses i det förhållande, hvari
de indirekta skatterna nu äro fördelade på de begge hälfterna af rikets
befolkning.

De år 1893 uppburna tullafgifterna uppgingo till 36,382,000 kronor.
I detta belopp ingick sockertullen med 8,969,000 och den på den ickejordbrukande
befolkningen sig belöpande spanmåls- och ristullen med
4,046,000 eller tillsammans 13,015,000. Återstoden af tullafgifterna, sedan
derifrån dragits den på jordbruksbefolkningen sig belöpande halfva
ristullen med 125,000, uppgick således år 1893 till 23,242,000. Antager
man nu i likhet med förra årets bevillningsutskott, att af sockertullen
är för året 1896 att påräkna ej blott 1 million för sirap, utan äfven
något för importeradt socker, så torde man kunna beräkna de tullafgifter,
som för år 1896 komma att på alla rikets inbyggare lika
fördelas, till 25,000,000 kronor.

32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

De nu omförmälda direkta och indirekta skatterna skulle alltså för

året 1896 komma	att i jemna tusental fördelas på den
	Jordbruk. befolkn.	Icke-jordbr. befolkn.	Summa.
Direkta skatter .....	............. 7,658	7,886	15,544
Spanna åls tull...........	............. 313	9,755	10,068
Annan tull.............	............ 12,500	12,500	25,000
	20,471	30,141	50,612,

hvadan på den icke-jordbrukande befolkningen skulle komma att läggas
en skattebörda, som med nära 10 millioner kronor öfverstiger den,
som landets jordbrukare få sig ålagd att bära — en börda, som derjemte
helt och hållet blir en följd af spanmålstullame, hvilka landets
jordbrukare betrakta såsom ett nödvändigt vilkor för att jordbruket
skall kunna ega bestånd.

Det är emellertid icke endast i förenämnda hänseende, som de höga
spanmålstullame komma att motverka »en på billighet och rättvisa
hvilande fördelning af skattskyldigheten». Ett likartadt missförhållande
i beskattningsväg kommer äfven att göra sig gällande beträffande de
i ekonomiskt hänseende olika samhällslager, hvaraf den icke-jordbrukande
delen af befolkningen består.

För att klargöra detta kan man antaga, att skattskyldigheten uteslutande
hvilar på alla till den icke-jordbrukande befolkningen hörande
till myndig ålder komna män. Af den i afrundadt tal år 1891 till 2,4
millioner uppgående icke-jordbrukande befolkningen utgjorde de till
myndig ålder komna männens antal 625 tusen. Enligt samma års be -

villning hade af dessa

327 tusen en inkomst under .............................. 500 kr.

161 » » » emellan ...................7....... 500 och 800 kr.

137 » » » öfver................................ 800 kr.

Då nu spansmålstullen drabbar efter hufvudtal de samhällets medlemmar,
som skola köpa sin spanmål, så träffas hvar och en af dessa,
oafsedt skiljaktigheten i inkomst, af denna skatt lika mycket. Ja!
hvad värre är, den, som har en mindre inkomst, får genom att man
åsätter tull å spanmål i sjelfva verket betala mer än den, som har en
större, och detta ej blott i relativ, utan i absolut mening, eftersom den
fattige äter mera bröd än den förmögne. Fördelad på hvarje till myndig
ålder kommen manlig individ af den icke-jordbrukande befolkningen,
belöper sig den till staten utgående spanmålsskatten, sådan den nu
blifvit föreslagen, till 15,60 kronor för hvar och en af dem.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Denna spanmålsskatt är likväl, som bekant, ej den enda skatt, som
utgår efter hufvudtal. Dertill äro vidare att räkna de nu utgående
mantalspenningarne, sjukvårds- och folkskoleafgifterna, hvilka personliga
afgifter för man och qvinna tillsammans belöpa sig till lågt räknadt
2 kronor.

I fråga åter om andra konsumtionsskatter än spanmålstull, kan man
visserligen icke säga, att de drabba alla lika efter hufvudtal, ty af sådana
skattlagda närings- och njutningsmedel, hvilka icke kunna anses
nödiga för lifvets uppehälle, förbruka nog de bemedlade mer än de
obemedlade. Af infördt vin och spirituösa kan man antaga, att de
mera bemedlade förbruka allt, och att således desse, den icke-jordbrukande
befolkningen tillhörande, år 1893 fått betala halfva vintullen
med 974,000 kronor. Af andra konsumtionsskatter kommo år 1893
på hvarje person i riket 4,20 kronor för bränvin, 3,33 för socker, 0,77
för tobak och 0,45 för kaffe och té eller tillsammans 8,75 per person.
Fördelas dessa konsumtionsskatter endast mellan de till myndig ålder
komna männen, så blir skatten på hvarje sådan icke fullt fyrdubblad
eller ungefär 34 kronor. Antager man vidare, att de, som hafva en inkomst
under 500 kronor, af sistnämnda konsumtionsartiklar endast förbruka
tredjedelen och de, som hafva en inkomst mellan 500—800 kronor,
hälften af hvad de förbruka, som hafva en inkomst öfver 800 kronor,
så skulle af dessa skatter belöpa sig på hvarje myndig man med
inkomst under 500 till 21,50 kronor, med inkomst mellan 500 och 800 till
32,20 kronor och med inkomst öfver 800 till 64,50 kronor.

Vill man nu söka bilda sig en föreställning om det med afseende
på en rättvis beskattning missgynnande inflytande, som spann)ålstullen
jemte nu omnämnda konsumtionsskatter i förening med de personliga
afgifterna utöfva på storleken af de skattebidrag, den direkta bevillningen
medräknad, som i medeltal utkräfvas af hvarje förenämnda in''komstkategorier
tillhörig person, så kan man uppställa följande jemförelse
i jemna tusental kronor.

Inkomstbelopp öfver 800	500-800	under 800.	Summa.
Personliga afgifter .................	270	320	650	1,240
Bevillning af fast egendom...	768	- —	—	768
» » inkomst ............	...... 2,914	189	—	3,103
Tilläggsbevillning....................	...... 3,684	—	—	3,684
Vintull........................................	974	—	—	974
Spanmålstull ...........................	...... 2,140	2,510	5,100	9,750
Konsumtionsskatter................	...... 8,840	5,181	7,030	21,051
	19,590	8,200	12,780	40,570
Bill,, till Rtksd. Prot. 1805. 5	Sami. 1 Afd.	2 Raft.		5

34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Inkomstbelopp öfver 800 500—800 under 800. Summa.

Antal inkomsttagare .................... 137 161 327 625

Medelinkomst ............................. 2,850 620 410 —

Skattebelopp ................................. 142 51 39 —

Skatteprocent ................................ 5 % 8,2 % 9,5 % —

(Spanmålstull i procent af inkomst 0,5 % 2,5 % 3,8 % —)

Då det skattebelopp, hvarför nu blifvit redogjordt, uppgår till 40
millioner — hvaraf dock sjukvårds-, folkskole- samt bränsvinsförsäljningsafgifterna,
tillsammans 23/4 millioner, icke ingå till statsverket och
halfva sockerskatten, 4 millioner, går alldeles förlorad — torde det ofvan
angifna förhållandet med afseende å olika inkomsttagares skattskyldighet
knappast kunna undergå någon väsentligare rubbning, om man
skulle utsträcka jemförelsen ännu längre och i denna medtaga öfriga
återstående skatter, såsom industritullar och stämpelafgifter, livilka tillsammans
för den icke-jordbrukande befolkningen uppgå endast till något
öfver 10 millioner.

Af den nu gjorda undersökningen torde framgå, icke blott att fördelningen
af skatterna på den jordbrukande och på den icke-jordbrukande
delen af befolkningen kommer att blifva högst ojemn, så att
den senare hälften får betala 10 millioner kronor, eller nära en fjerdedel,
mer än de förra, utan äfven orättvis i det hänseendet, att af den
icke-jordbrukande befolkningen de, som hafva minsta inkomsten, få i
skatt betala relativt till inkomsten dubbelt mot de mera bemedlade.

Förutom det obilliga och orättvisa i en sådan skattebeläggning
står densamma i uppenbar strid mot de principer i beskattningsväg,
som vid urtima riksdagen 1892 faststäldes såsom med försvarsfrågans
lösning oskiljaktigt förknippade vilkor.

Riksdagen säger i sin skrifvelse till Konungen den 27 november
1892, att Riksdagen anser »det fullt rigtigt samt med rättvisa och bil-''
lighet öfverensstämmande, att de nuvarande grundskatterna ersättas och
medel till lindringar i rustnings- och roteringsbesvären anskaffas icke
genom indirekta konsumtionsskatter, utan genom direkta förmögenhetsskatter»
— »inkomstskatt, fastighetsskatt, arfskatt och annan stämpelskatt)),
af hvilka Riksdagen anser »utan samband med kommunalbeskattningen
anordnade, men i förhållande till hvarandra väl och rättvist afpassade
skatter å inkomst och fastighet vara de skattearter, som, samtidigt
ålagda och likformigt ökade, för nu afsedda ändamål i främsta
rummet böra komma i fråga».

Riksdagen anser vidare, »med hänsyn till den nuvarande i vårt
skattesystem rådande relationen mellan direkta och indirekta skatter,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 35

äfven om beskattningen för kommunala ändamål härvid tages med i
beräkning, som ock till arten och beskaffenheten af de förbrukningsartiklar,
hvilka nu i en eller annan form äro underkastade beskattning,
önskvärdt, att åtminstone till en början de af försvarsfrågans lösning
orsakade utgifterna för försvaret icke täckas genom nya skatter på allmänna
förbrukningsartiklar». »Till den del, nya konsumtionsskatter kunna
anses böra ifrågakomma, vill Riksdagen emellertid framhålla angelägenheten
deraf, att dessa skatter i möjligaste mån så anordnas, att de icke
träffa sådana förbrukningsartiklar, hvilka måste anses såsom nödvändighetsvaror».

Detta var de så kallade urtima löftena, som vunno regeringens
sanktion och senast erhöllo dennas bekräftelse den 10 mars 1894 vid
debatten om tull å spanmål i Första Kammaren.

Hans excellens herr statsministern yttrade vid detta tillfälle, »när
regering och Riksdag då (urtima Riksdagen 1892) antogo ett nytt härordningsförslag,
som lade bördor der de icke förut legat och lättade
der de förut hvila!, uttalade jag till statsrådsprotokollet den 23 september
1892 under instämmande af statsrådets öfrige ledamöter, att jag
antog, det de ökade skatter, som deraf kunde föranledas, skulle uttagas
icke genom konsumtionsskatter, utan genom direkta och förmögenhetsskatter»
— — — »då den (regeringen) vid nyss angifna tillfälle uttalat
sin åsigt, hvilken sedermera upprepats och af Riksdagen godkänts, så
anser den, att detta beslut bör lösas in. De ord, som då uttalades,
böra infrias».---»Det löfte, som regeringen och Riksdagen ut talat,

önskar regeringen för sin del se inlöst och hoppas att Riksdagen
skall inlösa.»

Då oaktadt urtima löftena höjning af spanmålstullarne egt rum,
torde det förefinnas skäl för att i detta sammanhang tillse, huru och
på hvad sätt de urtima löftena infriats. De vid urtima riksdagen
1892 fattade besluten om ett förbättradt försvar och i samband dermed
stående afskrifning af grundskatter och lindring i rustnings- och roteringsbesvären
medföra för åren 1893 — 96 enligt uppgjorda finansplaner
för statsverket:

Minskade inkomster

i grundskatter ............................................ kr. 6,369,000

i rustnings- och roteringsafgifter ........ » 4,003,200 10,372,200.

Ökade utgifter

för landtförsvaret...................... » 11,791,040

för sjöförsvaret ......................................... » 1,848,260 13,639,300

24,011,500.

36 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Enligt urtima löftena skola dessa minskade inkomster och ökade
utgifter täckas på det sätt, att de i följd af grundskatteafskrifningen
minskade inkomsterna skola ersättas med direkt bevillning af inkomst
och af fast egendom. För detta ändamål har också Riksdagen ålagt
svenska folket en tilläggsbevillning, som uppgått år:

1893 till....................................... 1,5 mil!.

1894 » ......................................... 4,4 »

1895 » ......................................... 4>9 » 10,8 millioner

och som är beräknad att för år 1896 utgå med 4,5 millioner. Sedan

de genom grundskatteafskrifningen minskade statsverkets inkomster blifva
genom dessa medel täckta, lemnar summan af tilläggsbevillningarne
för åren 1893—96 ett öfverskott af 5 millioner. Om till detta öfverskott,
som i öfverensstämmelse med urtima Riksdagens beslut i första
rummet skall användas till de ökade utgifterna för försvaret, läggas de
i arfskatt och annan stämpelskatt tillkomna nya skatter med 1,8 millioner
för hvardera af åren 1895 och 1896, eller tillsammans med 3,6
millioner, så täckas de för försvaret enligt finansplanen ökade kostnaderna
13,6 millioner med 8,6, hvadan återstår att för bristen, 5 millioner,
söka nya skattekällor.

Att för det ändamålet nu åsätta spanmål högst betydligt höjda
tullar, innan andra förbrukningsartiklar, som icke kunna anses som
nödvändighetsvaror, först blifvit skattbelagda, måste betraktas såsom
stridande mot de af regering och Riksdag godkända urtima löftena.

Detta är så mycket mer att beklaga, som den tullbeskattning,
hvarom nu är. fråga, skulle hafva varit för fyllandet af statsverkets behof
af ökade inkomster obehöflig, om icke tullinkomsterna så betydligt
nedgått, som de på senare åren hafva gjort, oaktadt de af 1892 års
Riksdag vidtagna tullförhöjningarne å de flesta af i tulltaxan upptagna
varuslag. Då tullinkomsterna 1890 lemnade statsverket 42,5 millioner,
äro de för 1896 beräknade till endast 35 millioner, af hvilka ensamt i
tull å spanmål komma 10 millioner. Orsaken till denna tullinkomsternas
så bemärkansvärda minskning är, som bekant, förhållandet med sockertullen,
hvilken, ehuru ingen nedsättning skett i tullsatsens höga belopp,
100 procent af varans värde, och ehuru sockerkonsumtionen inom landet,
under mellanliggande år högst betydligt ökats, likväl detta oaktadt
alltjemt nedgått. År 1890 lemnade sockertullen 11,9 millioner, höll sig
de tre följande åren omkring 9 millioner, sjönk 1894 till 5,6 millioner
och torde för innevarande år och året 1896 ej komma att gifva mer

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 37

än ett par millioner i inkomst; detta senare beroende på att hvitbetssockerfabrikernas
antal ökats från ett antal af 10 år 1893 till 17 år 1894.

Följden af denna den inhemska sockerproduktionens utveckling är
den, att ehuru sockret nu är lika högt skattlagdt som på den tid, då
så godt som hela skatten i form af tull ingick i statskassan, så förlorar
nu statsverket af denna skatt årligen 8 millioner kronor, oaktadt
befolkningen får för sitt socker skatta lika mycket som förut. Den
accis, som blifvit den inhemska sockerproduktionen åsatt, täcker nemligen
den försvunna sockertullen knappt till hälften. Hade regeringen
sökt göra hvad förra årets Riksdag i skrifvelse (n:o 123) till Konungen
anhöll, nemligen att i och för vederbörligt tillvaratagande af statsverkets
finansiella intressen få till stånd erforderliga ändringar i bestämmelserna
angående beskattningen af hvitbetssockertillverkningen, så
skulle den förlust på sockerskatten, statsverket nu lider, måhända kunnat
minskas från 8 till 3 millioner, och då hade regeringen kunnat få
debet och kredit i nästa års budget att gå i hop, utan att för det ändamålet
behöfva pålägga några nya skatter, allraminst den nu föreslagna
brödskatten.

Efter att hafva granskat verkningarne af de höjda spanmålstullarne
ur fiskalisk synpunkt, den för rikets icke-jordbrukande befolkning vigtigaste,
eftersom dessa tullar just för denna del af befolkningen icke
kunna medföra någon nytta, utan endast komma att medföra en högst
känbar ökad beskattning, så torde någon uppmärksamhet äfven böra
rigtas på hvad den andra hälften af befolkningen ur jordbruksskyddets
synpunkt anser vara kraftigt talande skäl för, att spanmålstullarne äfven
framgent böra bibehållas höga.

Hufvudargumentet dervid är, att de närvarande exceptionelt låga
spanmålsprisen icke betäcka jordbrukarens produktionskostnader, och att
i följd deraf den svenska jordbruksnäringen för närvarande befinner sig
i det bekymmersamma läge, att det betryck, hvaraf den lider, hotar att
blifva denna närings idkare öfvermägtigt. Någon utredning af den omfattning,
hvari betrycket gör sig gällande, har chefen för finansdepartementet
icke ansett vara behöfligt. att i den kongl. propositionen om
höjda spanmålstullar framlägga. Han betonar deri endast, att detta
betryck »är så stort, att ingen företeelse på det ekonomiska lifvets område
kan sägas vara mera framträdande».

Det vill dock synas, som man, hvad detta jordbrukets betryck beträffar,
i första rummet icke bör förbise, att äfven många andra näringar
för närvarande befinna sig i ett tryckt läge. Vidare har man att
taga i betraktande, att det prisfall, hvaröfver jordbrukaren klagar, har

38 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

en stor räckvidd och träffar icke blott de alster, som jordbrukaren
producerar, utan äfven sådana, som han konsumerar, hvadan man torde
kunna ifrågasätta, om icke jordbrukarens förlust på sjunkande spanmålspris
till icke oväsentlig grad motverkas af äfvenledes sjunkande pris
på åtminstone vissa af hans konsumtionsartiklar. Icke heller torde böra
förgätas de stora lättnader i beskattningsväg, som blifvit jordbrukets
idkare förunnade genom de år 1896 till 60 procent, af grundskatterna
och lindringar i rustnings- och roteringsbesvären uppgående afskrifningarne.
Ifrågasättas kan äfven, om icke den fallande räntan på upplånadt
kapital erbjuder en icke så oväsentlig kompensation mot höjda
produktionskostnader och i sjelfva verket erbjuder jordbrukaren större
ekonomiska fördelar än den genom förutvarande tullar frambragta vinst.
Slutligen har man på lagstiftningens väg beredt åtminstone jordbruket
i vissa landsdelar högst afsevärda fördelar genom att, i så hög grad
som skett, hafva befrämjat den så starkt uppblomstrande hvitbetssockerindustrien.

I betraktande af allt detta och med hänsyn derjemte tagen till den
omständigheten, att man icke förnummit, att under de sista åren konkursernas
antal, hvad jordbrukarne beträffar, i någon ovanligare grad
stegrats, så torde man icke sakna skäl att betvifla, att jordbrukarens
ställning är så utomordentligt bekymmersam, som man nu föregifver.

Ett för spanmålstullens behöflighet ofta anfördt skäl, hvars bevisningskraft
eget nog synes vara ganska stor, är, att då andra länder,
särskild! Tyskland och Frankrike, medelst tullar skydda sitt jordbruk,
så böra äfven vi göra det. Man underlåter dervid omnämna, att förutom
England — hvilket land man tillmäter en exceptionel ställning —
äfven Holland, Belgien och våra närmaste grannländer: Finland, Danmark
och Norge sakna spanmålstullar, ty den i Norge förekommande
tullen af 22 öre per 100 kilogram kan icke betraktas annat än som en
inregistreringsafgift. Det är likväl att märka, att de nu sist nämnda
länderna, som sakna spanmålstull, men hvarest jordbruk det oaktadt
fortfarande bedrifves, tillsammans införa mer spanmål än alla öfriga
Europas tullskyddade länder.

Särskildt torde förtjena uppmärksammas, att i Danmark, der jordbruket
i vida högre grad än här kan betraktas som landets modernäring,
saknas det »skydd mot utlandets öfvermägtiga konkurrens», som
spanmålstullen skall hafva till uppgift att bereda ett lands jordbrukare.
Medan jordbrukarne i andra länder, som likväl hafva att tillgå »bättre
klimat, rikare jord och större kapital», oupphörligen ropa på tull och
högre tull, hafva Danmarks landtbrukare vid olika tillfällen på det be -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 39

stämdaste motsatt sig införandet af tull å spanmål. Oaktadt Danmark
har temligen höga industritullar, få likväl alla vigtiga jordbruksalster
dit tullfritt införas. Trots denna brist på skydd för jordbrukets produkter,
har likväl det danska jordbruket icke blott förstått att hålla sig
uppe i »den mördande konkurrensen», utan hvad mer är oafbrutet gått
framåt — och detta derför, att man med öppen blick för ändrade tidsförhållanden
der förstått att rätta sig efter tidens kraf och med allvar
och kraft arbetat i de nya rigtningar som deraf betingats.

Den åsigt, som, enligt hvad den kong!, propositionen omförmäler,
»lifligt framhållits i ett stort antal till Kongl. Maj:t inkomna petitioner»
från hushållningssällskapen i riket, eller »att en höjning i spanmålstullen
otvifvelaktigt skulle utgöra eu nödvändighet för det svenska jordbruket»,
förutsätter, att alla svenska jordbrukares intressen skulle i detta hänseendet
vara solidariska. Eu sådan förutsättning är emellertid fullständigt
ohållbar, eftersom hvar man vet, att det stora, det lilla och det
minsta jordbruket icke kunna påräkna samma fördelar af ett tullskydd
på spanmål, enär det lilla jordbruket knappast och det minsta alls icke
kunna producera spanmål tillräckligt ens för eget behof. Häraf blir
en följd, att då det stora jordbruket onekligen har stor nytta af en
tull på spanmål, har det lilla deraf en ringa nytta och det minsta alls
ingen.

Hvad denna omständighet har för bet}rdelse för »det svenska jordbruket»,
för så vidt man derifrån icke utesluter något eller några jordbruk,
som af landets jordbrukare bedrifvas, torde bäst framgå af följande
kända fakta:

att jordbruksbefolkningen i sin helhet för eget behof använder tre
fjerdedelar af den skörd af hvete och råg, som de erhålla, och att de
således kunna till salu aflåta endast en fjerdedel af skörden;

att af rikets jordbrukande befolkning endast hälften är jordegare
och återstoden jordbruksarbetare i en eller annan egenskap, och att för
denna sista hälft priset å spanmål är fullkomligt likgiltigt, för så vidt
de erhålla, hvad som i de allra flesta fall torde vara händelsen, sin aflöning
in natura;

att af rikets jordegare endast tredjedelen eger så stor areal att
der kan, utöfver hvad som för eget behof erfordras, produceras hvete
och råg till afsalu;

att i elfva af rikets län, med eu sammanräknad jordbruksbefolkning
nära lika stor som i öfriga tretton tillsammans, produktionen af
hvete och råg icke är tillräcklig för denna befolknings eget behof;

att endast i sju å åtta af rikets län mer än halfva antalet jord -

40 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

egare kunna till afsalu producera hvete och råg utöfver hvad de deraf
sj elfva behöfva.

Om således spanmålstullen endast för en tredjedel af landets jordegare,
hvilka sjelfva utgöra blott hälften af hela jordbruksbefolkningen,
kan medföra den direkta nyttan, att dessa kunna betinga sig högre
pris för den fjerdedel af landets skörd af hvete och råg, som kan
ifrågakomma att försäljas, så kommer den indirekta nytta, som jordbruksbefolkningen
deraf kan hemta, att vara öfvervägande blott i rikets
ena hälft, under det jordbruksbefolkningen i rikets andra hälft, företrädesvis
hela Norrland, deraf kommer att få en öfvervägande skada.

Det högre pris, som jordbrukarne genom spanmålstullen påräkna
att erhålla för den del af landets skörd, som kan ifrågakomma till försäljning,
torde dock icke, som man måhända väntar, komma att stiga
med tullskyddets hela belopp. Yäl är och blir detta förhållandet med
den säd, som hit till landet införes, men icke må man .föreställa sig, att
de, som i stort handla med spanmål, skola betala lika mycket för den
inhemska säden som för den utländska med tullen pålagd, ty för dessa
handlande kommer det att blifva förenadt. med extra omkostnader att i
mindre partier på torget uppköpa den inhemska spanmålen. När fråga
är om att på en hand samla i hop några tusen ton spanmål, komma
dessa omkostnader utan tvifvel att stiga till afsevärda belopp, och med
detta belopp fördeladt på den uppköpta qvantiteten komma spanmålshandlandena
att minska priset på den inhemska spanmålen och med all
sannolikhet mer till. Ty när stora partier uppköpas på den utländska
marknaden, erhålles någon tids kredit; vidare behöfver tullbeloppet ej vid
införseln utbetalas genast, utan endast i den mån spanmålen kommer till
användning, emedan den intill dess lägges på nederlag, och slutligen bli
med nutidens mekaniska hjelpmedel magasineringskostnaderna i fråga
om stora partier, som på eu gång upptagas, högst betydligt reducerade.
Förutom den för landets jordbrukare minskade vinst af tullskyddet,
som härigenom uppstår, kommer med all sannolikhet den proportion,
som nu blifvit föreslagen mellan tullen å mjöl och å spanmål å ena
sidan och uraktlåtenheten att åsätta hvete och råg olika tullsatser å den
andra, att i framtiden för jordbrukarne medföra den faran, att rågen
blir mindre efterfrågad än hvetet. Denna minskade efterfrågan skulle
kunna komma att gå ända derhän, att råg här i landet producerades till
större myckenhet än hvad som deraf kunde inom landet konsumeras,
och skulle något sådant komma att inträffa, då försvinner för jordbrukarne
i och med detsamma nyttan af åtminstone rågtullen.

Nu nämnda farhåga är ingalunda ogrundad. Det förhåller sig nem -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 41

ligen så, att hvetekonsumtionen här i landet, fördelad i kilogram per
inidvid, från slutet af 1860-talet och för hvarje följande femårsperiod
stigit i progressionen 16, 20, 25, 35, 38, 51, och då antagligt är, att
den icke-j ordbrukande befolkningen af hvete förbrukar mer än det på
hela invånareantalet fördelade medeltalet, torde redan nu den tidpunkten
vara inne, då åtminstone städernas befolkning förtära ungefär
lika mycket hvete som råg. Ha nu en gång städernas invånare
öfvergått från att vara företrädesvis rågätande till liveteätande, så lärer
väl i det hänseendet knappast någon återgång komma i fråga. Och
då svårigheterna och vanskligheten af att här i landet odla hvete äro
nogsamt kända, så kan det komma att inträffa en tidpunkt, då landets
jordbrukare icke mera hafva att i städerna påräkna någon nämnvärd
marknad för sitt skördeöfverskott. Vid sådant förhållande vill det
synas, som man åtminstone ur jordbrukets välförstådda intresse icke
borde vara angelägen att genom tullagstiftningen befrämja och påskynda
en sådan öfvergång i lefnadsvanor.

Sammanfattas den i det föregående verkstälda granskningen af de
sannolika verkningar, som de af bevillningsutskottet nu föreslagna höjningarne
i spanmålstullen komma att för rikets befolkning medföra, så
visar sig, att denna tull blifver:

i främsta rummet af fiskalisk natur och

att den i sådan egenskap kommer att medföra
en beskattning af rikets befolkning uppgående till 10
millioner kronor om året;

att denna beskattning kommer att drabba blott
den ena hälften af befolkningen, nemligen den ickejordbrukande
delen deraf;

att denna nu nämnda del af befolkningen dessutom
får till samhällets bestånd i skatteväg bidraga med
ett lika belopp, som den jordbrukande delen af befolkningen; att

den ökade beskattning, som i följd af spanmålstullen
kommer att drabba den icke-jordbrukande
delen af befolkningen, tillika kommer att på denna
befolkning så fördelas, att de, som hafva minsta inkomsterna,
få betala största delen af skatten; hvarjemte
denna kommer att i förhållande till inkomsten
ställa sig för de i ekonomiskt hänseende minst lyckBih.
till It,hd. Prat. 1805. i) Sami. 1 Åfd. 2 Jläft. 6

42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

ligt lottade mångdubbelt större än för de i detta hänseende
mera lyckligt lottade;

att denna brödbeskattning strider mot de i samband
med försvarsfrågans lösning och grundskatternas
afskrifning år 1892 af regering och Riksdag
gifna löftena;

att denna beskattning för fyllandet af statsverkets
behof af ökade inkomster skulle hafva varit
öfverflödig, om statsverkets finansiella intressen blifvit,
hvad den inhemska sockerproduktionen beträffar, vederbörligen
iakttagna;

i andra rummet en skyddstull, som kommer

att medföra förhöjda pris endast för en fjerdedel
af den hvete- och rågskörd, som inom landet
frambringas;

att direkt gagna endast en tredjedel af landets
jordegare, eller en sjettedel af den jordbrukande delen
af befolkningen;

att för jordbruksbefolkningen medföra indirekt
nytta endast i rikets ena hälft, under det att denna
befolkning i rikets andra hälft, företrädesvis Norrland,
deraf blir i öfvervägande grad lidande;

att icke för den torgförda inhemska spanmålen
medföra afsedd höjning i prisen med skyddstullens
hela belopp, hvilket deremot kommer att inträffa med
den från utlandet införda;

att till framtida fara för jordbruket gynna hvetekonsumtionen
på rågkonsumtionens bekostnad.

Då jag icke ett ögonblick hyst någon den ringaste förhoppning
att med denna min reservation kunna rubba någons förut fattade mening,
har jag med densamma endast åsyftat att i en vigtig beskattningsfråga
gifva ett motiveradt om än svagt uttryck för de berättigade
intressen, som förefinnas och måste förefinnas hos alla de många, hvilka
sakna andra existensmedel än sin arbetskraft. Det har synts mig, som
om dessa många kunde göra anspråk på att i ett utskottsbetänkande,
som berör för dem så vigtiga lifsintressen, icke förgäfves söka ett uttryck
för deras uppfattning, om ett sådant också icke kan förekomma
annat än i form af reservation.

I ullt medveten, som jag är derom, att hvad jag i denna min reservation

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

uttalat, under nu rådande politiska förhållanden, icke skall kunna leda
till något annat resultat än möjligen det, att utgöra en påminnelse om,
att för folkrepresentationen finnas andra legitima samhällsintressen att
tillvarataga än blott förmögenhetens och jordbrukets — har jag för
egen del intet yrkande att framställa.

vid punkten l:o) ci)—f): af herr J. Johansson från Stockholm;

vid punkten l:o) a)—j) samt punkterna 2:o), 3:o) och 4:o): af herrar
J. Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, G. Jansson
och S. M. Olsson, som i dessa punkter yttrat sig sålunda:

»Den år 1892 vidtagna nedsättningen i då gällande spanmålstullar
skedde visserligen under trycket af rådande höga spanmålspris, men
den skedde äfven, såsom bevillningsutskottets för nämnda år betänkande
gifver vid handen, af den orsak, att man ej kunde undgå att fästa afseende
vid de många och stora olägenheter, dessa tullar vållade alla
samhällsklasser förutom de jordbrukare, som hade säd till afsalu.

Sedermera hafva spanmålsprisen sjunkit och de deraf framkallade
ropen på ökadt skydd för jordbruksnäringens idkare hafva förmått Kong].
Maj:t att icke allenast ''föreslå utan äfven genom särskild kungörelse
af den 5 nästlidne januari påbjuda en höjning af spanmålstullarne till
belopp, hvilkas fastställande måste medföra ytterst afsevärda olägenheter
för ofvan angifna samhällsklasser. Ett sådant steg borde likväl
med hänsyn till dessa samhällsklassers rätt ej företagas annat än i
yttersta nödfall. Det mindretal af landets befolkning, som derigenom
beredes hjelp på de öfriges bekostnad, måste vara i trängande behof
af dylik hjelp, och man måste vara förvissad om, att den föreslagna
åtgärden verkligen i väsentlig mån hjelper detta mindretal, föi att den
skall kunna försvaras. Vi veta visserligen, att jordbruksnäringens
idkare i vårt land för närvarande mångenstädes befinna sig i en bekymmersam
belägenhet, men vi betvifla att denna deras belägenhet är att
tillskrifva de intill början af detta år gällande jemförelsevis låga tullsatserna
å spanmål eller att jordbruket genom höjandet af dessa tullsatser
skulle få något varaktigare eller kraftigare uppsving. Erfarenheten
från de år, tullskyddet verkat, och de lärdomar, vi kunna hemta
från andra länder i detta afseende, hafva ej varit af beskaffenhet att
kunna vederlägga denna vår åsigt. Under sådana förhållanden och då
den nedgång i spanmålsprisen, som försports sedan någon tid tillbaka,
kan vara af en mera öfvergående natur och fort nog, genom missväx -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

ter, störa olyckor, eller förändrade konjunkturer, efterföljas af en prisstegring,
hvarunder de nu ifrågasatta höga spanmåls- och mjöltullarne
blifva omöjliga att vidhålla, hafva vi inom utskottet sökt häfda olämpligheten
af att höja de år 1892 faststälda tullsatsema, likväl utan den
ringaste framgång.

Chefen för finansdepartementet, hans excellens herr statsministern
har emellertid ansett det vara en bjudande pligt att hos Kongl. Maj:t
göra framställning om vidtagande af åtgärd i syfte att söka förekomma,
att det betryck, hvaraf jordbruksnäringen skall lida, icke måtte blifva
denna närings idkare öfvermägtigt. Med bifall härtill har Kongl. Maj:t
ej tvekat att, för sadant ändamål, efter en mer än 50-årig hvila, upplifva
minnet af en i alla afseenden föråldrad grundlagsparagraf, och
med tillämpning af dess ganska oklara ordalag påbjuda en betydande
förhöjning ej blott i den af 1892 års lagtima Riksdag faststälda »tullen
å inkommande spanmål», utan jemväl tullen å mjöl, en vara som dock
icke namnes i 60 § regeringsformen; och, hvad värre är, Kongl. Maj:t
tvekade ej heller att genom ifrågavarande 1895 års kungörelse på ett
synnerligen betänkligt sätt rubba den proportion i tullsatserna mellan
spanmål och mjöl, som 1892 bestämdes. Då det icke tillkommer bevillningsutskottet
att utlåta sig om grundlagsenligheten af den sålunda vidtagna
åtgärden, lärer det icke heller tillkomma oss att derom afgifva
något yttrande, men då Kongl. Maj:t i sin särkilda proposition till Riksdagen
angående förhöjning af tullen å spanmål m. m. föreslagit, att de
enligt tulltaxan af den 8 juni 1892 bestämda tullsatserna för omalen
spanmål måtte höjas till 3 kronor 15 öre och för malen spanmål till
6 kronor 50 öre pr 100 kilogram, eller samma belopp, som blifvit föreskrifna
i nyssberörda kungörelse, samt »att de sålunda föreslagna tullarne
måtte såsom tillägg saf gifter till nu gällande tulltaxa jemväl under innevarande
ar utgöras», så bör med skäl kunna ifrågasättas, om icke ett
dylikt förslag i sjelfva verket grundar sig på ett förbiseende, som icke
bort förekomma i en Kongl. Maj:ts proposition af så vigtig beskaffenhet
som den förevarande.

Härmed ma nu vara huru som helst, sa kunna vi dock väl förstå,
att, på sätt det yttrades i bevillningsutskottets betänkande n:r 1 vid
1888 ars riksdag, -»under nuvarande förhållanden, då tullskyddspartiets
kända öfvervigt inom Riksdagen ställer i utsigt» väsentligt höjda spanmåls-.
och mjöltullar, det måste blifva en bjudande pligt för alla dem,
som inse nödvändigheten af en, om ock mindre väsentlig begränsning
af de anspråk, som nu ställas på den icke jordbrukande befolkningens
offervillighet och skatteförmåga, att rigta sina bemödanden på att före -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 45

komma ett allt för vidsträckt begagnande af nyss antydda beskatfningsmagt.
Härtill torde äfven vara så mycket större anledning, som den
gamla trosdogmen att »utländingen betalar tullen» numera synes hafva
helt och hållet förlorat sin bevisande kraft, då den icke vidare omtalas.
Tanken på en begränsning af berörda tullbeskattningsanspråk synes
äfven hafva föresväfvat utskottets majoritet, då den icke velat efter ordalydelsen
tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag att antaga de föreslagna tullarne
såsom tilläggsafgifter till nu gällande tulltaxa; men utskottet har
dock ansett sig höra utgå från den genom 1895 års kungörelse bestämda
tullsatsen å mjöl såsom grundval för det ökade tullskydd, som
man nu vill bereda icke blott jordbruksnäringen, utan ännu mera och i
en påfallande hög grad den egentliga sa kallade storqvarnsindustrien.

Då vi emellertid hålla före, att ett orubbligt fasthållande vid 1892
års tullsatser »under nuvarande förhållanden» endast skulle bidraga till
framgång för denna utskottets hemställan, och ett sådant resultat icke
i ringaste mån skulle lända till gagn eller fördel för de talrika mjöloch
brödkonsumenterna, utan i stället låta dem få känna hela tyngden
»af tullskyddspartiets kända öfvervigt inom Riksdagen», anse vi omständigheterna
fordra att — åtminstone tills vidare och till viss grad — rätta
vårt handlingssätt derefter, och detta, så mycket hellre, som det är föga
antagligt att Kongl. Maj:ts regering i den närmaste framtiden, utan särdeles
tvingande skäl, skall frånträda sin genom januari-kungörelsen intagna
ståndpunkt i afseende å spanmålstullen. Men om så är förhållandet,
lärer det i främsta rummet blifva nödvändigt att på ett annat
för de skattdragande mera förmånligt sätt, än hvad både Kongl. Maj:t
och utskottet föreslagit, jemka proportionen mellan spanmåls- och mjöltullarne.

Då vi sålunda blifvit nödsakade att inlåta oss på en närmare utredning
af nu antydda olika proportioner, hafva vi tillika på det uttryckligaste
velat förklara, att en dylik undersökning icke må anses såsom
ett frångående af våra här ofvan eller vid föregående tillfällen uttalade
meningar om dessa tullars olämplighet såsom beskattningsform öfver
hufvud taget. Denna mening vidhålla vi fortfarande; men såsom dessa
tullar nu föreligga, måste vi behandla dem sådana de äro och icke sådana
de borde vara.

Den proportion mellan spanmåls- och mjöltullarne, som den större
qvarnindustrien påyrkade, när dessa tullar under åren 1884—85 kommo

46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

på tal, var den ganska anspråkslösa af 2:3, eller 2 kronor spanmålsoch
3 kronors mjöltull. De vid 1886 och . 1887 årens riksdagar väckta
motionerna i ämnet förordade, huru olika de än voro, en proportion i
genomsnitt af 208 öres sädes- och $58 öres mjöltull. Den vid 1888
års riksdag antagna proportionen var respektive 250 och 430 öre. Vid
1892 års riksdag blef densamma förändrad till respektive 125 och 250
öre. Vid innevarande års riksdag föreslår friherre Klinckowström talen
400 och 600; herr Erickson i Bjersbj med sina medundertecknare 400 och
650; bevillningsutskottet åter föreslår 370 och 650, då det af Kongl.
Magt genom januari-kungörelsen påbjudna förhållandet är 315 och 650,
allt öre per 100 kilogram räknadt.

Nuvarande chefen för finansdepartementet har i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet anfört, att de svenska qvarnarne vid export af rågsikt
hafva större svårigheter än de tyska, emedan de förra erhålla
restitution efter ett mjölutbyte af 662/''3 procent och de senare vid blott
65 procent. Qvarnindustriidkareföreningens främste målsman har inför
årets bevillningsutskott förklarat, att af hvete erhålles prima och sekunda
mjöl tillsammans högst 73 procent utbyte, samt af råg, likaledes prima och
sekunda, icke mer än 65 procent, äfvensom att, efter 47a å 5 procents
afgång vid förädlingen, allt det öfriga är kli. Afgången eller den så
kallade dammvigten beräknades förr, så väl för hvete som råg till sikt,
till 10 skålpund pr tunna. Respektive 5 procent å råg och 412 procent
å hvete, motsvarar nu, ehuru värme icke såsom förr utvecklas vid förmalningen,
14 å 1372 skålpund pr tunna råg eller hvete.

Beträffande det här ofvan angifna utbytet af respektive 65 och
73 procent, så äro vi villige att medgifva dessa siffrors rigtighet, ehuru
våra qvarnegare förmala sin siktmäld af samma råvara som tyskarne
och väl torde få antagas ega fullt ut lika goda qvarnverk som dessa.
Med nämnda utbytessiffror till utgångspunkt hafva vi tillåtit oss uppställa
nedanstående tabell, till förklaring hvaraf äfven må nämnas, att siffrorna
65 och 73, tudelade, visa ett genomsnittsutbyte af 69 procent. Vill
man då veta det rena tullskyddet, när förmalningen består af hälften
hvete och hälften råg till sikt samt tullsatserna äro lika å de båda
sädesslagen och lika å de båda mjölsorterna, så multipliceras mjöltidlssiffran
med utbytessiffran och produkten divideras med 100. Från
qvoten dragés den tullsiffra, som gäller för den omalna säden, då
resten Utvisar det verkliga qvarnskyddet. Exempel: då tullen å hel
säd är 250 öre och mjöltullen 430 öre, blir uträkningen denna:

430 x 69 = 29,670 : 100 = 296,70 öre,
afdrages sädestullen ...f...... 250,oo 3>

• utgör qvarnskyddet alltså 46,70 öre.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Tabell 1.

*vi: • .•■''«}> . -f " '' ^ . ■ U: -■ . ; -: ■ W!" ■ r- -ri .	Tull å 100 kg. säd.	Utbyte.	Mjöltull.	Qvarn- skydd.	Förlust, i
. •co!. ■ "l i ■ n ■ '' -I••• .* : f c* -	öre.	procent.	öre.	öre.	öre.
Qvarnogarne3 föreslagna tullsatser 1884—1885 ........	200	69	300	—	7
Motionärernas fordringar 1886—1887 (i medeltal)......	208	69	358	39,o	—
1888 års tullsatser................................................	250	69	430	46,7	-- i
1892 » dito ..............................................	125	69	250	47,5	—
Friherre Klinckowströms motion 1895.....................	400	69	600	14,o	—
Herr Ericksons i Bjersby med fleres motion 1895......	400	69	650	48,5	—
Bevillningsutskottets förslag 1895...........................	370	69	650	78,5	—
Af Kongl. Maj:t påbjudna tullsatser 1895 ................	315	69	650	133,5	—

Det här ofvan angifna qvarnskyddet, som vexlar ganska mycket
efter olika tullsatser, kan icke anses såsom ren behållning; ty, enligt
uttalanden både af chefen för finansdepartementet och af qvarnindustriidkareföreningens
ombud, uppstå vid täflan med utlandets qvarnar så
många afdrag för frakt-, säck-, ränte- och kursförhållanden m. in., att
till och med det af bevillningsutskottet föreslagna skydd knappt skulle
kunna betäcka dessa omkostnader.

Man frågar då icke utan skäl, på hvad sätt beredes storqvarnsindustrien
ersättning eller vederlag för dylika omkostnader eller förluster?
Svaret är enkelt och lemnades af denna industris ombud inför
bevillningsutskottet, måhända i ett obevakadt ögonblick, och lyder så:
genom den stora vinst, som erliålles vid förmalning af råg till sammanmalet
rågmjöl, det s. k. grofmjölet.

Chefen för finansdepartementet har säkerligen förbisett denna omständighet,
då han på sidorna 15 och 16 i den kongl. propositionen
vill framhålla, att 1892 års relation i tullsatser mellan omalen och malen
spannmål beredde qvarnindustrieu något större skydd än den af 1888.
Enligt föregående tabell utgör detta »något större skydd» ungefär 3U
öre pr 100 kilogram förmålen säd. Att hvarken denna obetydliga tillökning
i skyddet eller något af de här ofvan angifna beloppen i sådant
afseende skulle vara tillfredsställande för de stora qvarnarnc, torde
ligga för öppen dag, derest ingenting vore att förtjena på förmalning af
groft rågmjöl. Att denna förmalning är af synnerligt stor betydelse för
handelsqvarnarne, framgick äfven af den upplysning, som af deras om -

48 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

bud meddelades inför utskottet., att, af sådan vara förmaldes vid en större
qvarn 300 å 500 säckar om dygnet, förutom dubbla beloppet hvete och
råg till finsikt. När då härtill kommer att utbytessiffran för det grofva
rågmjölet är 98, så bör man lätt kunna inse, hvilken betydelse denna
förmalning måste ega, då man hittills, trots alla protester, af, som det
kallas, tulltekniska skäl åsatt samma tullsats för både det finare och gröfre
mjölet. Det är dock ett faktum att både i Tyskland och i Frankrike,
ja till och med i Norge, allt mjöl tullbehandlas efter olika finhetsgrad.
Till närmare upplysning om det höga qvarnskydd, som genom den af
utskottet helt och hållet förbigångna frågan om det gröfre rågmjölet
beredes storqvarnsindustrien, hänvisas till nedanstående

Tabell 2.

	Tull å 100 kg. säd.	Utbyte af grof-mäld.	Mjöltull.	Qvarn- skydd.	Skydd å finsikt enligt tabell 1.	Förlust å finsikt enligt tabell 1.
	öre.	procent.	öro.	öre.	öre.	öre.
Qvarnegarnes föreslagna tullsatser 1884—1885	200	98	300	94	—	7
Motionärernes fordringar 1886—1887..........	208	98	358 430	142 171	39,0 46,7
1888 års tullsatser..............................	250	98	_
1892 » dito ......	125	98	250 600	120 188 237	47.5 14,o 48.5
Friherre Klinckowströms motion 1895......	400	98
Herr Ericksons i Bjersby med fleres motion 1895	400	98	650	_
Bevillningsutskottets förslag 1895..............	370	98	650 650	267 322	78,5 133,5
Af Kongl. Maj:t påbjudna tullsatser 1895....	315	98	— \|

Det må erinras att det skydd, som båda de här ofvan meddelade
tabellerna utvisa, gäller icke för 100 kilogram mjöl, utan för den qvantitet
mjöl, som uppstår vid förmalning af 100 kilogram säd. För att
frambringa 100 kilogram hvetemjöl erfordras, enligt vanlig beräkning,
133V3 kilog ram hvete: tullen derå å 3 kronor 15 öre utgör 4 kronor
20 öre; dessa 4: 20 dragna ifrån mjöltullen 6 kronor 50 öre motsvara
ett skydd af 2 kronor 30 öre. För att frambringa 100 kilogram prima
rågsikt åtgå 154 kilogram råg: tullen derå å 3: 15 gör 4: 85; dessa
4: 85 dragna från 6: 50 bereda ett skydd af 1 krona 65 öre. För att
frambringa 100 kilogram sammanmalet rågmjöl åtgå 102 kilogram råg:
tullen derå å 3: 15 gör 3: 21; dessa 3: 21 dragna från 6: 50 bereda
3tt skydd af ej mindre än 3 kronor 29 öre.

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 2.

Motsvarande skyddssiffror, uträknade efter 1892 års tullsatser, äro:
för hvetemjöl 83 öre, för rågsikt 57,s öre och för rågmjöl 1 krona 22,5 öre.

Af föregående tabeller och hvad i öfrigt blifvit yttradt torde emellertid
med önskvärd tydlighet framgå, att hos oss förryckes hela den
ifrågavarande tullsättningen derigenom att vår befolkning företrädesvis
begagnar det grofva rågmjölet, samt att de tulltekniska svårigheter, som
af generaltullstyrelsen starkt betonas, hindra tullbehandlingen af mjöl
efter dess olika jinhetsgrad, i följd hvaraf det gröfre och billigare rågmjölet,
som utgör befolkningens förnämsta födoämne, tullbehandlas efter
samma grund som det finare och dyrbarare, mera sällan begagnade såkallade
lyxmjölet.

Under antagande att en större qvarn, hvars afverkningsförmåga
uppgår till 1,200 säckar råg och hvete om dygnet — qvarnar finnas
inom vårt land, som kunna förmala ända till en half gång om icke
dubbelt mera på samma tid — använder 2/s till finsikt och endast Va till
grofmäld, uppgår skyddet för denna produktion, jemlikt föregående

tabeller, till följande belopp:

a) enligt 1892 års tullsatser,

för 800 säckar finsikt å 47,5 öre .................. 380: —

» 400 )) grofmäld » 120 » ............... 480: — ggg kronor

b) enligt utskottets förslag,

för 800 säckar finsikt å 78,5 öre ................. 628: —

» 400 » grofmäld » 267 » .................. 1,068: — 1,696 kronor

c) enligt kongl. kungörelsen den 5 januari 1895,

för 800 säckar finsikt å 133,5 öre ................ 1,068: —

» 400 )> grofmäld » 322 » 1,288: — 2,356 kronor,

hvadan alltså skyddet enligt utskottets förslag skulle ökas med 97
procent; men efter Kongl. Maj:ts påbud bär det i verkligheten ökats
med icke mindre än 174 procent för hvarje dygn, som en dylik qvarn
drifver sin verksamhet. Huruvida en sådan tullagsliftning kan anses
sund, eller om den ens kan vara nyttig för det hela, tillåta vi oss storligen
betvifla.

Bih. till ltihd. Prof. 1895. 5 Sami. 1 Afd. 2 Käft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Vi hafva förut anmärkt, att genom januari-kungörelsens utfärdande
den proportion i tullsatserna mellan spanmål och mjöl, som af 1892
års lagtima Riksdag faststäldes, blifvit väsentligen rubbad. Vi hafva
äfven framhållit såsom föga antagligt, att Kongl. Maj:t utan särdeles
tvingande skäl skall frånträda sin ståndpunkt i afseende å spanmälstullens
belopp, äfven om, mot all rimlig förmodan, det skulle vara möjligt
att, »emot tullskyddspartiets kända öfvervigt», åstadkomma ett beslut
om vidblifvande af 1892 års tullsatser. Vid sådant förhållande
synes det för denna gång böra vara ett eftersträfvansvärdt mål att motarbeta
den ytterligare höjning af spanmålstullen, som utskottet föreslagit,
och att medverka till ett återställande af den förut varande proportionen
mellan spanmåls- och mjöltullarne. Med användande af enahanda
beräkningssätt, som legat till grund för ofvan intagna tabeller,
och med antagande af den af Kongl. Maj:t föreslagna spanmålstullen
3 kronor 15 öre för 100 kilogram, så skulle deremot närmast svara eu
mjöltull af 5 kronor 25 öre, enär qvarnskyddet å finsikt, som efter 1892
års tullsatser utgör 4772 öre, då skulle uppgå till 4774 öre. Skilnaden,
74 öre, är så ringa att den icke ens kan anses nämnvärd. Deremot
skulle skyddet för grofmälden ökas från 120 öre till 199 öre per 100
kilogram säd, hvilken olägenhet icke torde kunna undvikas, men som
ytterligare visar olämpligheten af det hos oss gällande förfaringssättet,
att både gröfre och finare mjölsorter skola draga samma tullsats.

Beräknas åter skyddet för det producerade mjölet, så är förut visadt,
att detsamma utgör

a) enligt januari-kungörelsen:

för hvetemjöl ..................... kronor 2: 30,

» rågsikt ...... » 1: 65,

» grofmäld ..................... » 3: 29;

b) enligt 1892 års tullsatser:

för hvetemjöl............... kronor — 83 öre,

» rågsikt.................... » — 57 72 »

och » grofmäld ............... » 1: 22 72 » •

Med den nu ifrågasatta relationen af 3 kronor 15 öre spanmålsocli
5 kronor 25 öre mjöltull skulle samma skydd utgöra för hvetemjöl
1 krona 5 öre, för rågsikt 40 öre och för grofmäld 2 kronor 4 öre,
d. v. s. något högre för hvetemjöl och något lägre för rågsikt; och

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

synes detta beräkningssätt jemväl tala till förmän för nyssberörda proportion
mellan spanmåls- och mjöltullarne.

1 öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts och i förhoppning
att åtminstone någon nedsättning i de af utskottet föreslagna tullsatserna
å spanmål och mjöl må kunna åvägabringas, hafva vi i sådant syfte
ansett oss böra föreslå:

l:o) a) att tullsatsen för spanmål, omalen, väg, hvete, korn, majs
samt ärter och böner, i enlighet med Kongl. Maj ds förslag, måtte bestämmas
till 3 kronor 15 öre per 100 kilogram;

b) = utskottets förslag;

c) att tullsatsen för spanmål, omalen, malt, äfven krössaft, i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag måtte bestämmas till 4 kronor per 100 kilogram
;

d) att tullsatsen för spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
i enlighet med Kongl. Maj ds förslag måtte bestämmas till 3 kronor
15 öre per 100 kilogram;

e) att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte stadgas
en tull af 5 kronor 25 öre per 100 kilogram; samt

f) = utskottets förslag.

Under förutsättning att de här ofvan föreslagna tullsatserna å spanmål
och mjöl, respektive 3 kronor 15 öre och 5 kronor 25 öre, antagas,
lärer deraf ock blifva en följd:

2:o) att tullsatsen för ris, oskaladt, eller paddy, bestämmes till
3 kronor 15 öre per 100 kilogram;

3:o) att tullen å gryn, ris-, och rismjöl måtte bestämmas till 5
kronor 25 öre per 100 kilogram; och

4:o) att jemväl tullsatsen för mjöl af arrowrot och andra vegetabilier,
som ej kunna inbegripas under spanmål eller hänföras till medicinalier,
måtte bestämmas till 5 kronor 25 öre per 100 kilogram.»

vid punkten l:o) a)—e): af herr Bromée, hvilken yttrat:

»Uti det hufvudsakliga af motiveringen till den reservation mot höjningen
af spanmålstullarne, som afgifvits af herr Johan Johansson i
Noraskog med flere, är jag villig instämma, men kan deremot lika litet
vara med om det slut, hvartill reservanterna dervid kommit, som utskottets
förslag, och får för den skull mot det senare anföra följande.

Inom utskottet har visserligen å ena sidan kraftigt framhållits

52 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

nödvändigheten af skydd för jordbruksnäringen genom förhöjning af
tullen å såväl omalen som malen spanmål, men jag och flere med mig
hafva å andra sidan ansett, att dessa tullar icke gagna mer än ett
ringa fåtal af vårt lands jordbrukare, nemligen dem som idka jordbruksnäringen
i stort, under det att de deremot äro till skada icke blott för
den stora allmänhet, som icke idkar jordbruk, genom att fördyra dennas
lefnadskostnader, utan jemväl för dem, Indika i mindre omfång hafva
jordbruksnäringen till sitt yrke och icke äro i tillfälle att producera
spanmål till afsalu.

I utskottet har jemväl påvisats, att de af Kongl. Maj:t den 5 sistlidne
januari pålagda höga spanmålstullar icke gerna kunna kallas eller
betraktas såsom skyddstullar, utan mera såsom finanstullar, hvilket
jemväl Kongl. Maj:ts regering synes erkänna, då hans excellens herr
statsministern i sin egenskap af chef för finansdepartementet i 1896 års
stat beräknar sagda spanmålstullförhöjning till 5,000,000 kronor, hvarvid
han antagit, att importen, oaktadt tullhöjningen, skall komma att
blifva lika stor detta år som under förlidet år.

Täta ändringar af tullsatserna, särskildt på en sådan betydande vara
som spanmål, kunna icke vara fördelaktiga hvarken för jordbrukarne
sjelfve eller för affärsmännen, emedan lugn och stadga i dessa fall måste
vara fördelaktigast, hvadan jag ansett att de så nyligen som år 1892
bestämda tullsatserna bort bibehållas, och att derför såväl Kongl. Maj ds
den 5 januari påbjudna tullsatser, hvilka i nådig proposition understälts
Riksdagens beslut, som ock de i detta ämne väckta motioner om höjning
af spanmålstullarne bort af utskottet afstyrkas.

Om verkningarne af dessa föreslagna höga tullsatser, i fall de skulle
antagas, vill jag inskränka mig till att endast erinra huru ifrågavarande
tullar måste, såsom oundgängligen fördyrande produktionskostnaden
för öfriga näringar och födan för den mindre bemedlade, menligt inverka
på näringarne och försvåra utkomsten för en stor del af vårt lands
befolkuing, särskildt för alla dem som icke härigenom beredes något skydd.

Spanmålstullen är också af alla lifsmedelstullar den mest tryckande,
emedan den drabbar sjelfva brödsäden.

På grund häraf hemställes:

a) att tullsatsen för spanmål, omalen, råg,
hvete, korn, majs samt ärter och bönor måtte bibehållas
vid den tullsats, som bestämdes vid 1892 års
lagtima riksdag, eller 1 krona 25 öre för 100 kilogram;

b) att för spanmål, omalen, hafre och vicker,
gällande tullfrihet måtte bibehållas;

iBevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

c) att tullsatsen för spannmål, omalen, malt, äfven
krossadt, måtte bibehållas vid sistnämnda års tullsats
1 krona 50 öre per 100 kilogram;

d) att tullsatsen för spanmål, omalen, andra slag,
ej specificerade, bibehålies vid tullsatsen 1 krona 25
öre per 100 kilogram; samt

e) att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla
slag måtte bibehållas 1892 års tull, med 2 kronor 50
öre per 100 kilogram.»

vid punkten l:o) g): af herrar Fredholm, S. M. Olsson, Bokström,
Bromée och Halm, hvilkas särskilda yttrande är af följande lydelse:

»Vid det förhållande, att en högst väsentlig förhöjning i tullen för
spanmål, malen och omalen, synes vara förestående, så få vi hemställa

vid punkten 5:o): af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von
Schwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson, S. M. Olsson, Bokström och
Bromée, som anfört:

»Då det icke torde kunna bestridas, att ett återinförande af den tull
på artikeln kli, som pålades vid 1888 års riksdag, men afskafiades 1892,
endast skulle blifva till skada för mejeriliandteringen, som nu mer än
någonsin arbetar under svåra förhållanden på grund af den starka
konkurrensen från Australien och andra aflägset belägna länder, hvilka
särskilt genom bruket af separatorer blifvit satta i tillfälle att producera
ett'' hållbart smör för den europeiska marknaden; då det vidare är
ett faktum att kli rent af erfordras för åstadkommande af prima smör
och behofvet. af kli icke på långt när kan fyllas af den inhemska produktionen,
hvilket förhållande tydligt framgår af de senare årens in- och
utförsel af kli, som utgjorde

att herr Norbergs förevarande motion, i hvad den
afser artikeln spanmål, måtte bifallas.»

Införsel. Utförsel.

1886

1887

1888

1889

1890

1891

1892

1893

1894

(omkring) » 42,886,000 478,000

kg. 7,445,759 4,821,433

» 9,726,666 3,009,763

» 7,136,171 2,742,252

» 15,228,650 2,252,023

» 31,861,626 1,007,376

» 5,738,822 8,174,700

» 17,872,826 602,621

» 20,256,231 2,638,711

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

synes det oss vara fullkomligen ådagalagdt, att klitullen snarare måste
vara till betydlig skada än till något gagn för det svenska jordbruket
och dess mejerihandtering, hvadan vi hemställa,

att kli, alla slag, måtte fortfarande åtnjuta tullfrihet.))

vid punkten 6:o): af herr Bromée, hvilken yttrat:

»På samma grunder som anförts i min reservation under punkt 1,
hemställes att Riksdagen måtte besluta,

att tullsatsen för bröd, andra slag, måtte varda
bibehållen vid den tull, 2,5 öre pr kilogram, som är
bestämd enligt tulltaxan af den 8 juni 1892.»

vid punkterna 6:o) och 7:o): af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre
von Scliwerin, Collander, G. Jansson och tS. M. Olsson, hvilka yttrat:

»Då artikeln bröd, andra slag, bör draga samma tull som mjöl, torde,
i händelse den här ofvan föreslagna mjöltullen af 5 kronor 25 öre per
100 kilogram antages, deraf blifva en följd,

6:o) att tullsatsen för bröd, andra slag, måtte bestämmas
till 5,25 öre per kilogram.

I öfverensstämmelse härmed lärer det ock blifva nödigt, att utskottets
hemställan i fråga om restitution vid utförsel af bröd jemkas
på det sätt,

vid punkten 9:o).- af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von
Scliwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson, S. M. Olsson, Bokström och
Bromée, hvilkas särskilda yttrande vid denna punkt är af följande
lydelse:

»Angående den af utskottet tillstyrkta tullsatsen å potates, tillåta
vi oss erinra, att knappast något enda af de i betänkandet afhandlade
födoämnen torde mindre lämpa sig för tullbeskattning än detta, som
utgör den enklaste, för den fattige oumbärligaste form, hvari han förskaffar
sig stärkelsehaltig näring, och som man derför väl borde göra
så lätt tillgängligt som möjligt. Äfven ur skyddssystemets synpunkt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

förefaller denna tull olämplig och obehöflig, då för en så tung, skrymmande
och jemförelsevis prisbillig vara redan transportkostnaden bildar
ett mycket starkt naturligt skydd, hvarför ock införseln af potates,
äfven då den varit tullfri, blott utgjort en alldeles försvinnande procent
— mellan 24 och 17S % — af landets egen produktion och konsumtion.
Sålunda utgjorde

Införsel, Utförsel.

1889 (i runda tal)......	..... kg.	2,*	null.	- 25,000	t: or.	1,000	kor.
1890 .............................	B	8,3	B	= 70,000	B	300	B
1891 .............................	B	5,3	B	- 40,000	B	900	B
1892 ...............................	B	3,4	B	= 30,000	B	3,500	B;
1893 ..............................	...... B	3,6	B	- 30,000	kor.	1,500	t: or,

Deremot utgjorde skörden

1889 ....................................	........... hektoliter 22,835,000 —
1890 ...................................	........... b 12,465,000 =
1891 ....................................	............ b 16,254,000 -
1892 ....................................	............ b 18,264,000 =
1893 ...................................	............ b 22,321,000 =
1894 ...................................	........... b 15,888,600 -

--kor.

--»

13,536,960 ))

9,635,880 kor.

Den 10-åriga medelskörden under åren 1884—1893 uppgick till
19,118,000 hektoliter = 11,594,410 kor.

Potatesinförseln under de nämnda åren gick hufvudsakligast till
de större städerna jemte de norrländska orterna samt Gotland, men
deremot endast obetydligt till det bränvinsproducerande Blekinge och
Vestergötland.

Införselns storlek bestämmes för visso hufvudsakligen af helt andra
faktorer iin tullen. Den betydande ökning af importen, som egde
rum exempelvis 1890, hade otvifvelaktigt sin grund i den mindre fördelaktiga
potatesskördon under samma år; och just under sådana år är
det, som de skadliga verkningarna af en åsatt tull visa sig genom en
för konsumenterna betungande prisstegring utan nytta för de inhemska
potatesodlarne i allmänhet. Då sålunda en potatestull under nuvarande
förhållanden icke gagnar producenterna, men under vissa omständigheter
verkar ganska menligt för konsumenterna, tillåta vi oss inanställa
:

att potates, äfven krossad eller rifven, måtte fortfarande
vara tullfri.))

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

vid punkten ll:o): af herrar J. Johansson i Nora skog-, friherre von
Schwerin, biländer, Fredholm, G. Jansson, S. M. Olsson, Bokström och
Er ömse, som anfört:

»I fråga om artikeln fläsk, andra slag, yttrade bevillningsutskottet
vid 1892 års riksdag, bland annat, att redan flera år före tallens införande
började vår svenska fläskexport att, i samband med mejerirörelsens
utveckling, raskt stiga och tyckes lyckligtvis härmed alltjemt
fortfara. Men den vara, som från vårt land exporteras, är en helt
annan vara än den vi importera, och en tull på den senare verkar
derför alldeles icke som ett skydd för den förra. Svenskt fläsk är en
artikel, som i England betingar ett pris, nära dubbelt så högt som
importpriset i Stockholm å det amerikanska benfria fläsket, en vara,
som icke blott för denna sin billighet utan lika mycket på grund af
sin höga fetthalt utgör det lmfvudsakliga och lifligt eftersökta animala
födoämnet för de i stark vinterkyla under bär himmel sysselsatta skogsarbetarne
i Norrland. Det är nemligen dit nästan hela denna import
söker sin väg. Importsiffrorrut visa, att fläsktullen visserligen i början
hämmade denna införsel och bragte den ned från 8 millioner kg. år
1887 till föga öfver 5 millioner kg. åren 1888 och 1889. Men så oumbärligt
har detta födoämne befunnits, att importen 1890 redan är omkring
800,000 kg. högre än den var 1887, då den ännu var tullfri.
Man ser sålunda, att oaktadt en tull (af 20 öre per kg.), som med
nära 40 procent fördyrat priset, måste den norrländske arbetaren i
samma utsträckning som förut förskaffa sig det amerikanska fläsket;
och fläsktullen, som ej hämmar importen och på sådant sätt ådagalägger
sin »skyddande» förmåga, inskränker sig till att blifva en särskild
skatt på en obemedlad befolkningsklass i en enda landsända.

De senaste årens import- och exportsiffror äro följande:

Införsel. Utförsel.

1889 .......................... kilogram 4,790,482 7,440,627

1890 ........................... » 8,207,578 5,957,953

1891 ........................... » 6,327,162 5,032,841

1892 ........................... » 7,313,155 6,663,754

1893 ........................... » 3,654,576 6,577,759

1894 ......... omkring » 6,246,000 8,152,000

Då vi »under nuvarande förhållanden» ej hysa förhoppning derom,
att ett förslag om tullfrihet för ifrågavarande artikel, som vi, i likhet
med 1892 års bevillningsutskott, skulle helst velat tillstyrka, kan vinna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 57

Riksdagens bifall, återstår oss ej annat, än att i förevarande hänseende
hemställa,

att nu gällande tull, 10 öre per kilogram, å fläsk,
andra slag, måtte af Riksdagen bibehållas oförändrad.))

vid punkten 12:o): af herrar Fredholm, S. M. Olsson, Bokström,
Bromée och Halm, hvilka yttrat:

»Då bevillningsutskottet föreslagit, att tullen för fläsk, andra slag,
måtte höjas till 20 öre per kilogram, så hemställa vi,

att herr Norbergs förevarande motion, i hvad
den afser artikeln fläsk, andra slag, måtte bifallas.»

angående motiveringen till punkten 15:o): af herrar J. Johansson i
Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson, S. M.
Olsson, Bokström och Bromée, hvilka ansett, att denna punkt bort hafva
följande lydelse:

»I Kongl. Maj:ts förevarande proposition till Riksdagen föreslås
äfven, att de i propositionen upptagna tullsatser måtte, såsom tilläggsafgifter
till nu gällande tulltaxa, jemväl under innevarande år utgöras.

Enahanda förslag förekommer äfven i herr Cavallis motion beträffande
den deri omhandlade artikeln ris.

Med erinran, att tillförene under likartade förhållanden Riksdagen
ansett lämpligt, att beslutade tullförhöjningar trädde i kraft snarast
möjligt, får utskottet, som icke kunnat förorda bifall till hvad sålunda
föreslagits i oförändradt skick, enär detta skulle förutsätta att tullsatsen
å omalen spanmål måtte fastställas till 4 kronor 40 öre (— 1,25
4- 3,is) och å malen spanmål till icke mindre än 9 kronor (= 2,50 -f6,
so) för 100 kilogram, men utskottet här ofvan tillstyrkt antagande af
sådana tullsatser, som stå i närmare öfverensstämmelse med de i förut
omförmälda kongl. kungörelse föreskrift^, anser sig utskottet böra
hemställa,

15:o) att Riksdagen måtte medgifva etc. (= utskottets
förslag).»

Herr Bokström har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af de i betänkandets punkt l:o) a)—e) omförmälda frågor.

Bih. till Bilad. Brot. JH95. ö Sami. 1 Afd. 2 Haft.