Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2
Betänkande 1892:Bevu2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1
N:o 2.
Anis. till Riksd. kansli den 26 febr. 1892, kl. 11 f. m.
Betänkande, angående vissa delar af tullbevillningen.
I proposition n:o 8 af den 13 nästlidne januari har Kongl. Maj:t,
under åberopande af bilagdt protokoll öfver tinansärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen, att de enligt tulltaxan af den 16 oktober 1891 bestämda
tullsatser för spanmål, omalen, råg och hvete, samt malen, mjöl,
alla slag, för tiden till innevarande års slut nedsättas, för spanmål, omalen,
råg och hvete till 50 öre per 100 kilogram och för spanmål, malen, mjöl,
alla slag, till 1 krona 40 öre per 100 kilogram; att beloppet af den tullrestitution,
som jemlikt § 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna medgifves
vid utförsel af bröd, som af utländskt råämne tillverkats inrikes, för nyssnämnda
tid nedsättes till 1,3 öre per kilogram; samt att den förändrade
tullsatsen å mjöl äfvensom nedsättningen i tullrestitutionen för bröd tilllämpas
från det att två månader förflutit, sedan den nedsatta tullsatsen å
omalen råg och hvete trädt i kraft.
Kongl. Maj:t har likaledes samma dag, den 13 januari, i afgifven proposition
n:o 9 — jemte det till Riksdagens kännedom öfverlemnats det betänkande
med förslag till tulltaxa, som den 24 februari nästlidet år afgifvits
af de under den 18 juni 1888 dertill i nåder förordnade komiterade,
äfvensom kommerskollegii och generaltullstyrelsens deröfver afgifna
gemensamma underdåniga utlåtande — med åberopande af bifogadt protokoll
öfver finansärenden för förstnämnde dag, föreslagit Riksdagen att antaga
ett vid samma kongl. proposition fogadt förslag till tulltaxa, hvilket
Uih. till liiksd. Krut, I Hind. 5 Sami. 1 Afd. 2 Käft. (N:o 2.) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
förslag i hufvudsakliga delar öfverensstämmer med det af komiterade upprättade.
Jemte det nu omförmälda kongl. propositioner till utskottet remitterats,
har utskottet tillika fått till sig hänvisade en inom Första Kammaren
och sju inom den Andra väckta motioner, som innefatta förslag till
ändringar i tulltaxan.
Med hänsyn till de omständigheter, som, på sätt det vid Kongl. Maj:ts
ofvanberörda proposition n:o 8 om nedsättning för innevarande år i tullen
å vissa slag af spanmål m. m. fogade statsrådsprotokoll utvisar, föranledt
aflåtandet af samma Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen, har utskottet
funnit sig böra utan dröjsmål till behandling företaga ifrågavarande
framställning. Med densamma hafva emellertid de inom Andra Kammaren
afgifna, till utskottet remitterade motionerna n:o 16 af herrar C. G. Bruse
och Olof Olsson i Stensdalen, n:o 20 af herr Ernst Beckman m. fl., n:o 32
af herr A. Gurncelius, n:o 42 af herr J. Bromée och n:o 100 af friherre
W. von Schwerin befunnits stå i omedelbart eller medelbart samband.
På grund häraf och då sagda motioner afse jemväl eller uteslutande
tulltaxan för nästkommande år, har utskottet funnit sig böra i
det betänkande, utskottet nu går att afgifva, behandla icke blott den
kongl. propositionen n:o 8 utan äfven nyssomförmälda motioner samt,
i vissa delar, den kongl. propositionen n:o 9 angående ny tulltaxa. De
varuslag, i afseende å hvilka tulltaxans bestämmelser alltså nu underkastats
behandling, utgöras af, förutom spanmål, äfven åtskilliga andra
lifsförnödenheter, som under senare tid åsatts tull.
Af samtlige ofvanbemälde motionärer yrkas upphäfvande af tullen å
de i respektive motioner omförmälda artiklar. Sålunda yrkas tullfrihet:
för Spanmål, omalen:
råg och hvete af
korn och ärter »
bönor ............... »
majs och hafre »
» » malen:
mjöl, alla slag, » » Bruse och Olsson, Beckman m. fl.,
Gumselius, Bromée.
gryn, alla slag, » » Bruse och Olsson, Beckman in. fl.,
Bromée.
herrar Bruse och Olsson, Beckman m. fl.,
Gumaelius, Bromée.
» Bruse och Olsson, Beckman m. fl.,
Bromée.
» Bruse och Olsson, Beckman in. fl.
» Bruse och Olsson.
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
för Bröd, andra slag..........,...... af herrar Beckman m. fl., Bromée.
» Ris .......................................... » » Beckman m. fl.
» Potates ................................... » » Bruse och Olsson, Beckman in. fl.
»
))
»
V
Fläsk:
rökt ................................. »>
andra slag...................... »
Kött, alla slag ..................... »
Kreatur: nöt-, får och svin- »
Smör, äfven konstgjordt .. »
Ister ...................................... »
Kli ......................................... •>
» Bruse och Olsson, Beckman in. fl.,
» Bruse och Olsson, Beckman m. fl.,
Bromée.
» Beckman m. fl.
» Beckman m. fl.
» Beckman in. fl.
» Beckman in. fl.
friherre von Schwerin.
Herrar Bruse och Olsson hemställa, att den af dem påyrkade tullfrihet
måtte snarast möjligt träda i kraft. Ett likartadt yrkande framställer
friherre von Schwerin beträffande den i hans motion afsedda artikel.
Herr Gumcelius föreslår, att de i Kongl. Maj:ts proposition n:o 8 berörda
tullsatser måtte »så snart som möjligt och till eu början för tiden till
innevarande års slut» borttagas samt »att mjöltullen, om den anses böra
bibehållas något längre tid än tullen å omalen spanmål, råg och hvete,
dock ingalunda får ett anstånd af två månader, utan att den tiden i möjligaste
mån förkortas». De öfrige motionärernes framställningar hänföra
sig endast till nästa statsregleringsperiod.
Förutom nu omförmälda artiklar har utskottet ur det förslag till ny
tulltaxa, som Kongl. Maj:t understält Riksdagens pröfning, till behandling
uttagit jemväl följande, Indika med de förenäinnda ega nära samband,
nemligen: Vicker, Malt, Spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
Risgryn och Rismjöl, Rötter, ej specificerade, åtbära, Oleomargarin och Ost.
Innan emellertid utskottet går att underställa Riksdagen resultatet
af förevarande frågas behandling, har utskottet ansett sig böra anmäla,
det någon sammanjeinkning mellan de begge motsatta tullpolitiska
åskådningssätt, som inom utskottet sökt göra sig gällande, icke kunnat
åstadkommas, samt att vid sådant förhållande utskottets beslut i allt väsentligt
måst bestämmas medelst omröstning, dervid, enär de begge motsatta
åsigterna inom utskottet varit till lika styrka företrädda, den förseglade
sedeln nästan utan undantag fält utslaget, hvilket också utfallit
ömsom i enlighet med den ena och ömsom i enlighet med den andra
sidans yrkande. En gifven följd häraf har blifvit, att hvad utskottet nu
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
kommer att föreslå Riksdagen att besluta icke kan, såsom ett helt betraktadt,
anses gifva uttryck åt någondera af de begge olika meningarna,
hvilka derför i hufvudsakliga stycken måst framläggas inom det mera
begränsade utrymme, som kunnat tillmätas åt de betänkandet bifogade
reservationer. Vid sådant förhållande, och då åtskilliga af de tullsatser, i
afseende å hvilka utskottets hemställan går i den ena rigtningen, stå i
ganska nära samband med andra, beträffande hvilka utskottet icke kan
stödja sin hemställan på andra skäl än sådana, som måste hemtas från
motsidan, kan uppenbarligen någon enhetlig motivering för betänkandet
icke vara att förvänta.
Enligt tulltaxan af den 16 oktober 1891 gälla för de artiklar, som
i detta betänkande afses, följande bestämmelser, nemligen:
Spanmäl
omalen:
a) råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor 100 kilogram 2 kr. 50 öre,
b) hafre och vicker......................................... » » 1 » — »
c) malt, äfven krossadt................... » » 3 » — »
d) andra slag, ej specificerade.................... » » 2 » 50 »
malen:
mjöl och gryn, alla slag ............................. »
Bröd, andra slag.................................................. 1
Ris, oskaladt, eller Paddy.................................. 100
Gryn:
ris-, och rismjöl............. »
Kli, alla slag........................................................... »
Potates, äfven krossad eller rifven ..................... »
Rötter, andra slag (än för apotekares behof),
ej specificerade................................................
4 » 30 »
— 4,3 »
2 » 50 »
» 4 » 30 >
» — » 30 »
» — » 50 »
fria
Kreatur:
nöt-......................................................................... 1 stycke 10 » — »
får ............................................................................ » » l » — >
svin................................................................ 1 kilogram — »15 »
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
5
Fläsk:
rökt ............................................................. | .. 1 | kilogram — | kr. | , 25 | öre. |
andra slag .................................................. | » | » --— | » | 20 |
|
Kött: |
|
|
|
|
|
alla slag af fogel .......................................... | » | l | » | 20 | * |
andra slag, ej specificerade............................ | » | » - | » | 7 |
|
Smör, äfven konstgjord t..................................... | » | » - |
| 20 | » |
Ister ........................................................................ | » | » - | » | 20 | » |
Oleomargarin; tullbehandlas såsom smör. |
|
|
|
|
|
Ost, alla slag ......................................................... | » | » - |
| 20 | » |
Motsvarande bestämmelser i det vid den kongl. propositionen n:r 9
fogade förslag till tulltaxa förete endast följande olikheter, nemligen: att
tullsatsen för fläsk, andra slag, upptagits till 10 öre per kilogram; att
för ätbara rötter upptagits en tullsats af 50 öre per 100 kilogram; att
naturligt och konstgjordt smör förts under skilda rubriker, utan förändring
i tullsats; samt att, i stället för hänvisningen rörande tullbehandlingen af
oleomargarin, en särskild rubrik upptagits för denna artikel med samma
tullsats som för smör.
Då utskottet nu främst till granskning upptager frågan om spanmålstullarne,
tillåter sig utskottet att till en början redogöra för motiveringen
till de särskilda framställningar, som nu föreligga angående ändring i
dessa tullar, hvilken motivering delvis afser äfven andra lifsmedelstullar.
Af det statsrådsprotokoll, som, enligt hvad ofvan omförmälts, tinnes
hilagdt Kongl. Maj:ts proposition om nedsättning i vissa af berörda tullar,
inhemtas, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet såsom föredragande
i detta ärende anfört följande:
»Då spanmålstullar år 1888 i Sverige infördes, på sätt redan förut
skett i flertalet af Europas i joi’dbrukshänseende mera lyckligt lottade
länder, var åtgärden påkallad af de låga pris, som jordbruksprodukterna
länge betingat, och den bekymmersamma ställning, landets hufvudnäring,
jordbruket, derigenom iråkat. Det framhölls redan vid spanmålstullarnes
påläggande, att afsigten dermed var att genom ett måttligt skydd mot
utländsk konkurrens söka åt jordbrukets alster vinna afsättning till ett,
i förhållande till produktionskostnaderna, någorlunda tillfredsställande pris.
Med fog kan icke förnekas, att den möjlighet, som genom åtgärden beredts
Spå n mål.
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
jordbrukaren att med förtröstan se framtiden till mötes, verkat till jordbruksnäringens
fromma, likasom ej heller att genom samma åtgärd ökade
arbetstillfällen beredts så väl omedelbart i nämnda närings tjenst som
inom åtskilliga andra näringar. I följd af särskilda omständigheter hafva
emellertid, såsom kändt, under den senare tiden spanmålsprisen nått en
höjd, som icke varit förutsedd och som måste erkännas vara högre, än
hvad för jordbrukets skäliga tillgodoseende kan vara påkallad t. Sålunda
noterades å Stockholms börs priset å hvete, per 100 kilogram räknadt,
den 18 augusti 1891, således vid tiden för ryska rågexportförbudets utfärdande,
till kronor 21: 50, den 15 september till kronor 18 å 19, den
16 oktober till kronor 17 å 18: 50, den 17 november till kronor 18 å
19: 75 och den 15 december till kronor 18 å 19: 25. Motsvarande prisnoteringar
i Göteborg voro: den 1 september kronor 23, den 15 september
kronor 19 å 20, den 16 oktober kronor 17: 50, den 17 november kronor
20: 75 och den 15 december kronor 20: 50. Prisnoteringarna å råg voro,
likaledes per 100 kilogram, i Stockholm den 28 augusti kronor 19 å 20: 50,
den 15 september kronor 18 å 18: 75, den 16 oktober kronor 17: 50 å
18: 75, den 17 november kronor 18: 50 å 19: 75 och den 15 december
kronor 18 å 19: 25. T Göteborg noterades råg till följande priser: den 1
september kronor 17 å 20: 50, den 15 september kronor 18: 50 å 20: 50,
den 16 oktober kronor 16: 50 å 17: 25, den 17 november kronor 20: 50
och den 15 december kronor 18. Till följd af konkurrensen å den inhemska
marknaden hafva väl å åtskilliga orter inom riket torgprisen å hvete
och råg stält sig något lägre än de nu uppgifna noteringarna, men i
allt fall måste prisförhållanden, vid hvilka, såsom i sistlidne december
månad, i den större marknaden hvete kostat kronor 19 å 20 per 100 kilogram,
motsvarande kronor 24: 70 å 26 per gammal tunna, samt rågen
kronor 18 å 19 per 100 kilogram, motsvarande kronor 21: 60 å 22: 80
per gammal tunna, betecknas såsom ovanligt höga.
Under de rådande prisförhållandena å spanmål har uppmärksamheten
måst rigtas på frågan, huru och i hvad mån åtgärder må böra vidtagas
för att minska det tryck, som de nuvarande spanmålsprisen utan tvifvel
innebära för en stor del af den konsumerande allmänheten, i hvilket syfte
jemväl flera, delvis med talrika underskrifter försedda petitioner till Kongl.
Maj:t ingått.»
Efter att hafva anmält åtskilliga dylika till Kongl. Maj:t inkomna
underdåniga petitioner om upphäfvande af tullen å spanmål hade föredragande
departementschefen vidare yttrat:
»Att, såsom i dessa petitioner blifvit ifrågasatt, helt och hållet borttaga
spanmålstullarne, kan jag ej tillstyrka. Deremot talar betydelsen af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 7
den näring, dessa tullar äro afsedda att stödja och som visserligen ej än
kan med framgång upptaga den öfvermägtiga konkurrensen från mera
lyckligt lottade länder, hvilka naturligen företrädesvis sända öfverskottet
af sin produktion till länder, hvilka icke påfört spanmål tull. Mot ett
fullständigt borttagande af spanmålstullen talar vidare skadligheten af
totala omkastningar i ekonomiska förhållanden, och olägenheten af ett
dylikt förfaringssätt är i nu föreliggande fall så mycket större, som de
rådande prisförhållandena i väsentlig mån hafva sin grund i omständigheter
af den exceptionela art, att man icke med någon grad af tillförlitlighet
kan bedöma, om dessa förhållanden komma att under längre tid fortvara.
Och visserligen tala de förhållanden, vi under förlidet år bevittnat,
om angelägenheten för oss att så vidt möjligt söka utveckla vårt jordbruk
så, att det lemnar landets befolkning dess behof af brödsäd, hvarför
första vilkoret är, att näringen förmår lemna den afkastning, att dess idkare
kunna uthärda den utländska konkurrensen. En sådan utveckling
af jordbruket kan likväl enligt sakens natur endast långsamt försiggå, och
ännu är det afsedda målet, landets förande till fullt oberoende af utlandets
åtgöranden i fråga om landets förseende med dess behof af brödsäd,
ej hunnet. I detta sammanhang bör slutligen ej lemnas oanmärkt, att
jemväl i utlandet, der äfven de höga spanmålsprisen gjort sig gällande,
man ej ansett sig böra borttaga bestående tullar, endast i ringare mån
nedsätta dem. Sålunda har nyligen i Tyskland, i sammanhang med den
tysk-österrikiska handelstraktatens antagande, bland annat, tullen å hvete
och råg nedsatts från 5 riksmark till 3 riksmark 50 pfennige samt tullen
å mjöl från 10 riksmark 50 pfennige till 7 riksmark 30 pfennige, allt per
100 kilogram. Genom lag af den 2 juli 1891 nedsattes i Frankrike för
tiden från och med den 10 juli samma år till den 1 juni 1892 tullen å
hvete från 5 francs till 3 francs och å hvetemjöl från 8 francs till 6 francs,
likaledes per 100 kilogram.
Men anser man sig ej kunna borttaga spanmålstullarne, synes det mig
likväl gifvet, att desamma under nuvarande förhållanden kunna och böra
nedsättas. Uppenbart är äfven, att en sådan nedsättning kan göras större,
i den mån man begränsar densamma till en närmare tidrymd, för hvilken
de faktorer, som inverka på prisen, ligga klarare och bestämdare före och
sålunda kunna med större säkerhet bedömas. Jag anser derför, att,
oaktadt förslag till ny tulltaxa lärer komma att för Riksdagen framläggas,
någon ändring i tullsatserna å spanmål för år 1893 icke bör nu ifrågasättas
— ehuru jag visserligen antager, att, om förhållandena år 1893 äro
likartade med de nu rådande, en nedsättning i dessa tullsatser äfven då
bör ske — utan synes det mig, att den nedsättning i tullen å spanmål,
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
som nu kan finnas af omständigheterna påkallad, bör afse den närmare
liggande tiden, dervid någon betänklighet icke torde böra möta mot att låta
nedsättningen gälla ända till årets slut, enär det synes antagligt, att de
förhållanden, som nu ansetts böra föranleda nedsättningen, icke skola intill
tiden för årets skörd undergå någon nämnvärd ändring, och resultaten af
årsskörden ej kunna med någon större tillförlitlighet bedömas förr än mot
slutet af året.
Då bland de olika sädesslagen endast råg och hvete ega allmännare
användning såsom lifsmedel och endast å dem någon väsentligare prisstegring
inträda torde tullnedsättningen böra inskränkas till dessa båda
sädesslag. Då tullen å omalen spannmål nedsättes, bör uppenbarligen äfven
motsvarande reduktion ega rum i tullen å mjöl af spanmål, dervid af tulltekniska
skäl åtskilnad icke lärer böra göras mellan olika slag af mjöl.
Häruti kan visserligen synas ligga en oegentlighet, men denna varder vid
det förhållande, att mjöl af andra sädesslag än råg och hvete icke i afsevärd
myckenhet införes, utan praktisk betydelse.
Då nämnvärd införsel af bröd icke eger rum, torde tullsatsen för denna
artikel kunna lemnas oberörd af den nu ifrågavarande tullnedsättningen,
hvaremot beloppet af den tullrestitution af 4 öre per kilogram, som jemlikt
§ 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna medgifves vid utförsel af bröd,
som af utländskt råämne tillverkats inrikes, lärer böra nedsättas till 1,3
öre per kilogram.
Hvad härefter beträffar storleken af den tullnedsättning, som bör medgifvas,
anser jag, att, på det verkan af densamma må göra sig märkbar
äfven i detaljhandeln, nedsättningen bör bestämmas till så stort belopp,
som lämpligen kan ske utan tullens fullständiga borttagande. Den nu
gällande tullsatsen å hvete och råg af 2 kronor 50 öre per 100 kilogram
synes mig derför böra nedsättas med 2 kronor, så att tullen derefter
komme att utgöra 50 öre per 100 kilogram. En nedsättning af denna
betydenhet torde kunna förväntas komma att utöfva sin verkan å spanmålsprisen
inom landet, helst om man fäster afseende dervid att, enligt
uppgift från generaltullstyrelsen, den 31 sistlidne december å nederlag
lågo oförtullade icke mindre än 16,778,000 kilogram hvete, 18,105,000
kilogram råg, 2,902,000 kilogram hvetemjöl och 1,476,000 kilogram rågmjöl.
Så fort tullnedsättningen inträda kunna dessa betydande partier
spanmål väntas blifva utsläppta i marknaden, hvilken icke bör kunna
undgå att röna inverkan af en ökad tillgång af denna betydenhet.
Vid bestämmandet af tullen å mjöl af spanmål är det af vigt att tillse,
att densamma i förhållande till tullen å omalen spanmål sättes så hög,
att möjlighet beredes den inhemska qvarnindustrien att upptaga täflan
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
jemväl med sådana länder, der nämnda industri är genom tull skyddad.
Icke minst för jordbrukarne är det af betydelse, att qvarnindustrien bibehålies
vid erforderligt skydd, enär idkarne af denna industri utgöra de
vigtigaste afnämarne af den spanmål, de förra producera. Under hägnet
af det nämnda industri beredda skyddet hafva uppstått stora qvarnetablissement,
hvilkas för landet gagneliga verksamhet icke bör rubbas genom
de åtgärder, som vidtagas i syfte att nedbringa de för tillfället högt uppdrifna
spanmålsprisen. Det land, hvilket för Sveriges del närmast tillvinner
sig uppmärksamhet i förberörda hänseende, är Tyskland. Medelst
sin tullagstiftning har detta land i det närmaste förhindrat all import af
mjöl. Under det att derstädes åren 1888, 1889 och 1890 infördes i medeltal
5,097,472 deciton hvete och 8,641,483 deciton råg årligen, belöpte
sig samtidigt medelimporten af mjölfabrikat och vanligt bakverk tillsammans
till endast 151,275 deciton. Då den tyska qvarnindustrien sålunda
har sig tillförsäkrad den inhemska marknaden, kan den naturligtvis utomlands
till mycket lågt pris afsätta öfverskottet af sin produktion och är
derför också en farlig konkurrent för vår egen qvarnindustri. När nu
gällande tull å mjöl, alla slag, 4 kronor 30 öre per 100 kilogram, vid 1888
års riksdag åsattes, beräknades, likasom i Tyskland, mjölutbytet vid förmalning
till sikt utgöra af råg 65 procent och af hvete 75 procent. Det
skydd, qvarnindustrien för närvarande åtnjuter, belöper sig sålunda nominelt
till 45 öre för rågmjöl och 97 öre för hvetemjöl, allt per 100 kilogram
räknadt; men i verkligheten ställer det sig dock något lägre, hufvudsakligast
till följd af den högre frakt, som ett parti säd betingar i förhållande
till motsvarande parti mjöl. Den betydande import af råg- och hvetemjöl,
som, oaktadt tullen, allt fortfarande eger rum och som år 1891 uppgick
till sammanlagdt 28,758,000 kilogram, lärer få anses bevisa, att det nuvarande
skyddet icke är för högt, och någon nedsättning deri bör sålunda,
enligt min åsigt, icke ifrågakomma.
Med den i afseende å förmalningen hittills antagna utbytesberäkningen
och med samma skydd som för närvarande, 45 öre för rågmjöl och 97
öre för hvetemjöl, allt per 100 kilogram räknadt, skulle mot en tullsats
af 50 öre per 100 kilogram för omalen spanmål svara en tull af 1 krona
22 öre för 100 kilogram rågmjöl och 1 krona 64 öre för 100 kilogram
hvetemjöl. Då det emellertid, såsom redan blifvit nämndt, med hänsyn till
tullbehandlingen möter svårighet att bestämma olika tullsatser för olika
slag af mjöl, lärer, i likhet med hvad för närvarande eger rum, en gemensam
tullsats för mjöl, alla slag, böra fastställas, för hvilket ändamål ungefärliga
medelsiffran mellan nyssnämnda belopp eller 1 krona 40 öre torde
böra väljas.
Bill. till Rikscl. Vrot. 18.92. .5 Samt. 1 Afd. 2 Haft.
2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
En samtidig nedsättning af tullen å omalen och malen spannmål kan
icke ske utan att idkarne af qvarnrörelse lida förlust å den förtullade
omalna spanmål äfvensom å de mjölpartier, som hos dem inneligga vid
den tidpunkt, då tullnedsättningen skulle träda i kraft. Till förebyggande
af förlust af denna orsak lärer, efter det tullnedsättningen för den omalna
spanmålen inträda nödigt rådrum böra qvarninnehafvarne beredas, innan
nedsättningen i tullen å mjöl göre3 gällande; och anser jag berörda rådrum
lämpligen kunna bestämmas till 2 månader, hvilken termin äfven
lärer böra fastställas för tillämpningen af nedsättningen i tullrestitutionen
för bröd.
I fråga om den verkan, som den af mig föreslagna nedsättningen i
tullen å spanmål kan väntas komma att utöfva på afkastningen af tullmedlen
innevarande år, torde någon exakt beräkning icke vara möjlig att
uppställa. Så mycket torde emellertid kunna sägas, att den ökning i tullinkomst,
som varder en följd af de nya eller förhöjda tullsatser, hvilka
efter franska och spanska handelstraktaternas utlöpande torde komma att
påföras åtskilliga varor, företrädesvis industri- och lyxartiklar, kommer att
åtminstone till större delen motväga den nedgång, som eger rum i spanmålstullens
afkastning.
Såsom kändt, hafva olika uppfattningar uttalats i fråga om möjligheten
att nedsätta tullbevillningen under den tid, för hvilken densamma
blifvit till utgående faststäld. Beträffande Kong! Maj:ts rätt i sådant hänseende,
om hvilken jag för min del ej hyser något tvifvel, är det emellertid
ej behöfligt att vid detta tillfälle ingå i någon undersökning, enär
det nu, då Riksdagen inom kort är samlad och då nedsättningen skulle
komma att gälla större delen af det löpande budgetåret samt omfatta
artiklar, af hvilkas förtullning en betydande statsinkomst påräknats, icke
bör ifrågasättas annat, än att åtgärden göres till föremål för pröfning ej
mindre af Kongl. Maj:t än äfven af den nu sammanträdande Riksdagen.
Båda statsmagternas rätt att under ofvan angifna tid förändra eller borttaga
en afgift af bevillnings natur har visserligen blifvit motsagd, men
denna uppfattning har alltid blifvit bestridd och har aldrig blifvit af Riksdagen
godkänd.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, det behagade
Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen, att de enligt tulltaxan af den 16 oktober
1891 bestämda tullsatser för spanmål, omalen, råg och hvete, samt malen,
mjöl, alla slag, för tiden till innevarande års slut nedsättas, för spanmål,
omalen, råg och hvete, till 50 öre pr 100 kilogram och för spanmål,
malen, mjöl, alla slag, till 1 krona 40 öre per 100 kilogram; att beloppet
af den tullrestitution, som jemnlikt § 9 inom. 1 i tulltaxeunderrättelserna
11
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
medgifves vid utförsel af bröd, som af utländskt råämne tillverkats inrikes,
för nyssnämnda tid nedsättes till 1,3 öre per kilogram; samt att den förändrade
tullsatsen å mjöl äfvensom nedsättningen i tullrestitutionen för
bröd tillämpas från det att två månader förflutit, sedan den nedsatta tullsatsen
å omalen råg och hvete trädt i kraft.»
Af motionärerne anföra herrar Bruse och Olsson till stöd för sitt
yrkande, att af alla de i nu gällande tulltaxa upptagna tullsatser äro de
å lifsmedel, hvilka vid 1888 års riksdag åsattes, mest tryckande och orättvisa,
enär de hårdast drabba dem, som ega minsta skatteförmågan; att
om ock dessa tullsatser vid deras införande hade något skenbart berättigande,
så har detta nu genom högt uppdrifna spanmålspris och andra
medverkande faktorer helt och hållet försvunnit, så att deras snara afskaffande
är af verkligt behof påkalladt.
Herr Gamcelius förklarar sig i lämpliga delar stödja sin hemställan
på de skäl, som föranledt Kongl. Maj:t att föreslå åtgärder för prislindring
å brödfödan, särskildt under detta års återstående del, samt anför, beträffande
mjöltullen särskildt, att det förefaller motionären väl obilligt
mot de många, som behöfva mjöl, att allmänheten skulle för ett fåtal
qvarnegares ytterligare gynnande få vänta på prislindringen i hela två
månader, sedan tullen å omalen spanmål nedsatts eller afskaffats; antagande
motionären, att denna respittid kan och bör väsentligt förkortas.
Friherre von Schwerin anför såsom skäl för klitullens upphäfvande,
att kli allt mer och mer ingår i eu rationel utfodring af åtminstone
mjölkboskap, ja rent af erfordras för producerande af prima smör
samt att behofvet af denna vara icke på långt när kan fyllas af den inhemska
produktionen.
Herr Beckman in. fl. hafva, med hänvisning till motiveringen i en af
dem vid sistlidet års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 49),
derjemte erinrat, dels att lifsmedelsbeskattningens egenskap att vara progressiv
nedåt än mera framträder, då, såsom nu är fallet, de obemedlade
klasserna lida under trycket af arbetslöshet eller låga arbetslöner, dels att
genom lifsmcdelsprisens, framför allt spanmålsprisens, stegring de missförhållanden,
som i sagda motivering påpekats, blifvit än ytterligare skärpta;
hvarjemte motionärerne vidare anfört, att vid sådant förhållande blefve
orättvisan i hvarje genom konstlade medel framkalladt fördyrande af de
oumbärligaste födoämnena i ännu högre grad än annars egnadt att väcka
och underhålla missnöje i befolkningens djupa lager; att emellertid just
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
den stora prisstegringen å spanmål torde böra — såsom det redan skett
inom Kongl. Maj:ts regering — orsaka ett omslag i uppfattningen äfven
inom det parti i riksdagen, som pålade tullarne; att det var uteslutande
ur skyddets synpunkt man genomdref tullskatten å brödsäd; samt att bibehållandet
af en skydd,stull för brödsädsodlingen under nu rådande pris icke
gerna kunde påyrkas ens af dem, som för fyra år sedan införde densamma
såsom en, enligt deras åsigt, nödvändig hjelp för jordbrukaren.
Herr Bromée motiverar sitt yrkande sålunda:
»Efter vunnen erfarenhet bör man nu kunna utan all tvekan påstå,
att lifsmedelstullarne framför alla andra tullar äro en obillig beskattning,
emedan de lägga de tyngsta bördorna på de svagaste skuldrorna och sålunda
drabba ojemnt och orättvist. Detta visades visserligen redan 1888,
då dessa tullar pålades, men ifrarne för dem påstodo bestämdt, att erfarenheten
skulle blifva en helt annan. Det har nu emellertid gått så långt,
att det berättigade i krafvet på lättnader i fråga om tullbeskattningen å
de vigtigaste af lifsmedlen tillvunnit sig erkännande till och med inom
Kongl. Maj:ts regering, och sjelfva trontalet bebådade »betydliga nedsättningar
för 1892 i tullsatserna å vissa slag af spanmål».
Det förnämsta skäl, som år 1888 anfördes inom riksdagen för lifsmedelstullars
påläggande, nemligen att spanmålen vore så billig, att
det icke lönade sig för jordbrukare att odla den, om man icke genom
tull kunde uppbringa den till högre pris, har nu helt och hållet bortfallit,
sedan spanmålsprisen förlidet år sprungit upp till eu sådan höjd och ännu
alltjemt äro så höga. Det är sålunda ingen obillig fordran från de kroppsarbetande
klassernas sida att få bort den konstlade fördyringen af sin brödföda;
och deras djupa, enstämmiga klagan bör göra sig gällande och vinna
gehör hos lagstiftaren. Det var ju också uteslutande såsom skyddstull man
införde spanmåls- och brödsädstullen och icke såsom finanstull; men såsom
skyddstull kan den vid nu rådande höga pris icke på något sätt försvaras,
då den bereder ett fåtal större jordbrukare icke skydd, utan en oskälig
vinst på de obemedlades bekostnad. Dessutom anser jag det vara af
mycken vigt, att redan nu eu återgång i vissa fall sker till det gamla,
bepröfvade systemet med tullfrihet å de oundgängligaste af folkets födoämnen,
emedan jag fruktar, att det kan blifva svårare att längre fram
åvägabringa nödiga ändringar. Då lifsmedelstullarne infördes, förutsade
man, att de millioner, som de skulle komma att tillföra statsverket, skulle
inverka menligt på statshushållningen genom att fresta till slöseri med
statsmedel. Dessa förutsägelser hafva sedan i fullaste mått besannats, i det
att statsutgifterna hafva stigit utan hejd. Men med hvarje år som går
blir en återgång till de gamla, sundare hushållningsprinciperna svårare.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 13
Derför är det af allra största vigt för staten att med allra första frånsåga
sig denna inkomst, hvars förderflighet är lika stor, vare sig man betraktar
den från finansiel eller från social synpunkt.
Hvad jag här ofvan anfört gäller hufvudsakligast spanmålstullen, men
äfven om fläsktullen. I öfrigt anhåller jag få hänvisa till motiveringen
mot denna tull i min motion n:o 10 under förra riksdagen.»
Utskottet delar den uppfattning, som gjort sig gällande hos Kong!
Maj:t derom, att till minskning af det tryck, som de nuvarande höga
spanmålsprisen innebära för en stor del af den konsumerande allmänheten,
nedsättning i spamnålstullarne bör ske redan för innevarande budgetsår.
I fråga om beloppet, till hvilket tullsatserna lämpligen böra nedsättas,
kan deremot utskottet icke förorda bifall till den kongl. propositionen.
Detta beror i sin ordning af den från Kongl. Maj:ts förslag afvikande
uppfattning, utskottet hyser beträffande tiden, för hvilken den tullnedsättning,
som nu kan varda bestämd, bör ega bestånd. Utskottet är nemligen
af den åsigt, att, vare sig tullsatserna efter utgången af den tid, under
hvilken nedsättningen kommer att gälla, skola återgå till sitt nuvarande
belopp eller helt och hållet borttagas — eu fråga, till hvilken utskottet
här nedan vid behandling af tullsatserna för nästkommande år
återkommer — en längre utsträckning af tiden för tullnedsättningen måste
vara att föredraga framför den af Kongl. Maj:t föreslagna. Ty äfven om
skördeförhållandena i utlandet innevarande år skulle ställa sig gynsamma,
är det dock ingalunda visst, att följderna af sistlidet års missväxt i vissa
sädesexporterande länder kunna så snart undanrödjas, att icke äfven
under en del af nästkommande år sädesprisen komma att fortfarande
stå högre än vanligt. Herr statsrådets och chefens för finansdepartementet
antagande, att möjligen äfven för år 1893 en likartad tullnedsättning som
för innevarande år kunde befinnas nödig, är derför — förutsatt att nu
gällande tullsatser skulle komma att oförändrade qvarstå i tulltaxan
för sistnämnda år — ingalunda, hvad första halfåret beträffar, osannolikt.
Men att uppskjuta frågan om denna nedsättning till nästa års
riksdag skulle genom den deraf alstrade osäkerhet i affärslifvet otvifvelaktigt
vålla betänklig skada. Ur denna synpunkt måste de, som anse, att
endast nu rådande undantagsförhållanden kunna motivera en rubbning i
spanmålstullarne och att dessa snarast möjligt böra återföras till nuvarande
belopp, likväl finna sig uppfordrade att medverka till att den
föreslagna tullnedsättningen får gälla något längre än till innevarande års
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
utgång. Men äfven de, som hylla den åsigt, att spanmålstullarne böra så
snart som möjligt borttagas, torde medgifva, att ett alltför brådstörtadt
genomförande af en sådan åtgärd skulle både bereda många enskilde stora
olägenheter och jemväl förorsaka en minskning i de för statsverket erforderliga
inkomster, hvilken antagligen icke skulle kunna utan stora svårigheter
genast utfyllas, samt att det äfven i förevarande fall torde vara
bäst att fasthålla vid den eljest erkända grundsatsen, att mera genomgripande
förändringar i tullagstiftningen böra endast med varsamhet genomföras.
Äfven ur denna synpunkt sedt, torde derför eu tullnedsättning,
gällande för icke alltför kort tid, befinnas lämpligast. Men om man sålunda,
hvilken ståndpunkt man än i öfrigt må intaga till frågan om spanmålstullarne,
medgifver ändamålsenligheten af att desamma icke blott
för återstoden af innevarande år utan äfven under någon del af året
1893 utgå med lägre belopp än det nu gällande, kan det ingalunda anses
hvarken nödigt eller ur statsfinansiel synpunkt tillrådligt, att nedsättningen
göres så betydande, som Kongl. Maj:t, för det fall att åtgärden skulle afse
endast innevarande år, föreslagit. I händelse Riksdagen beslutar, att tullsatserna
sedermera skola återgå till nuvarande belopp, bör en sådan
åtgärd äfven kunna med mindre olägenhet genomföras, derest den temporära
nedsättningen icke varit alltför stor. Utskottet anser förty, att berörda
nedsättning bör i afseende å beloppet begränsas sålunda, att, hvad
angår den omalna spanmål, som derunder inbegripes, tullsatsen bestämmes
till 1 krona 50 öre per 100 kilogram.
Då rubbningen i den faststälda budgeten naturligen icke bör göras
större än omständigheterna oafvisligen fordra, anser utskottet lika med
Kongl. Maj:t, att tullnedsättningen för den omalna spanrnålen bör omfatta
endast sädesslagen råg och hvete, hvilka företrädesvis ega användning
såsom brödsäd. Väl är det sant, att äfven korn i vissa delar af landet,
särskilt Norrland, förbrukas såsom födoämne, men behofvct af detta sädesslag
fylles till hufvudsaklig del af ifrågavarande orters egen skörd, till
följd hvaraf äfven införseln från utlandet är jemförelsevis mindre betydande.
Så infördes år 1890 icke fullt 3 1/2 millioner kilogram, hvaraf för
öfrigt säkerligen en mycket stor del var afsedd för bryggeriernas behof.
Beträffande den nedsättning i tullen å mjöl, som uppenbarligen bör
blifva en följd af tullnedsättningen för omalen råg och hvete, är utskottet
i det afseende af samma mening som Kongl. Maj:t, att nedsättningen bör
omfatta alla slag af mjöl. Men utskottet anser ock, att, med hänsyn till
den jemförelsevis korta tid, under hvilken den egentliga brödsäden skulle
komma att i afseende å tullsatser bibehållas i den på grund af nuvarande
omständigheter förordade undantagsställning, tillräckligt skäl icke före
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:& 2. 15
finnes för skilnad i tullsatser mellan de för närvarande i samma taxerubrik
upptagna artiklarne mjöl och gryn, utan att under berörda tid,
likasom hittills, spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, bör draga en
och samma tull. Beträffande dess belopp anser utskottet, som icke kunnat
finna det skydd, qvarnindustrien för närvarande åtnjuter, för högt,
att den nedsatta tullen för mjöl och gryn bör bestämmas i närmaste öfverensstämmelse
med de grunder, som af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i ofvanintagna anförande till statsrådsprotokollet utvecklats.
Utskottet har derför, under förutsättning att omalen råg och hvete kommer
att draga en tull af 1 krona 50 öre per 100 kilogram, besluta föreslå
mjöltullen till 2 kronor 80 öre för enahanda qvantitet.
Emot de bestämmelser, utskottet nu förordat, kan anmärkas, att derigenom
vissa slag af malen spanmål skulle komma att draga endast helt
obetydligt högre tull än motsvarande omalen. Af någon praktisk betydelse
är dock frågan endast såvidt korn och majs angår. Då tullen å
dessa sädesslag skulle komma att understiga tullen å korn- och majsmjöl
med endast 30 öre per 100 kilogram, kunde man frestas antaga, att
behofvet af kornmjöl, i den mån sådant icke kunde af landets egen kornskörd
erhållas, likasom behofvet af majsmjöl hufvudsakligen skulle komma
att tillgodoses af utländingen till skada för den inhemska qvarnindustrien.
Utskottet tror dock, att faran i detta afseende är mera skenbar än verklig.
Ty hvad beträffar majsmjölet, användes detta till allra största delen
till kreatursutfodring. Förmalningen består till följd deraf endast i gröpning,
hvilken omständighet åter medför, att någon större vigtskilnad mellan
ett visst parti majs och den deraf erhållna qvantiteten mjöl icke uppstår.
Vid sådant förhållande och då förmalningskostnaden icke torde vara
högre hos oss än i utlandet, lärer det utländska majsmjölet icke komma
att ställa sig billigare än det inom landet malna. I fråga om korn åter
gestalta sig förhållandena väsentligen annorlunda. Såsom bekant, är mjölutbytet
vid förmalning af korn ringare än vid förmalning af hvete och
råg. En skilnad af endast 30 öre per 100 kilogram i tullen å kornmjöl
och tullen å omalet korn skulle derför otvifvelaktigt, derest tullsatserna
komme att gälla för längre tid, omöjliggöra all införsel af utländskt korn
till förmalning här i landet. Någon större olägenhet torde dock icke vara
att befara af en jemförelsevis kortare tids tillämpning af de nu ifrågasatta
tullsatserna, helst förbrukningen af kornmjöl under den närmaste tiden
skäligen kan antagas komma att inskränkas, då råg- och hvetemjöl kunna
erhållas för obetydligt högre pris. Utskottet bör i detta sammanhang icke
heller lemna oanmärkt, att Ivongl. Maj:t icke tvekat att för kornmjöl
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
föreslå en tull af endast 1 krona 40 öre, under det att tullen å omalet
korn skulle bibehållas vid 2 kronor 50 öre.
Lika med Kongl. Maj:t anser utskottet, att i betraktande af den obetydliga
införsel, som eger rum af bröd, andra slag, någon nedsättning i
tullen derå icke nu bör, oaktadt mjöltullens nedsättning, ifrågakomma,
men att tullrestitution vid utförsel af dylikt bröd bör bestämmas att utgå
endast i enlighet med den nedsatta mjöltullen, d. v. s., då 100 kilogram
mjöl antagas lemna 90 kilogram torkadt bröd, 2,5 öre per kilogram.
Deremot kan utskottet icke tillstyrka Riksdagen att biträda Kongl
Maj:ts förslag, att den nedsatta tullen å mjöl måtte vinna tillämpning först
viss tid efter det tullnedsättningen för den omalna spannmålen trädt i
kraft. Utskottet anser nemligen den befarade förlusten för qvarnindustrien
af en samtidig nedsättning i tullen å omalen och malen spanmål icke
kunna blifva af någon mera nämnvärd betydelse; viljande utskottet tillika
erinra, att, för den händelse Riksdagen icke skulle dela utskottets här
nedan uttalade åsigt derom, att de nedsatta tullsatserna för vissa slag af
spanmål, omalen och malen, i sinom tid böra utbytas mot tullfrihet, utan
tullsatserna i stället skulle komma att åter höjas, berörda förlust komme
att motvägas derigenom, att de förhöjda tullsatserna trädde i kraft samtidigt,
i likhet med hvad som egde rum, då år 1888 tull åsattes spanmål,
omalen och malen.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:
l:o) att Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition
n:o 8 må på det sätt bifallas:
a) att den enligt tulltaxan af den 16 oktober 1891
bestämda tullsats för sj)anmål, omalen, råg och hvete,
må för tiden till innevarande års slut nedsättas till 1
krona 50 öre per 100 kilogram;
b) att den enligt samma tulltaxa för spanmål, malen,
mjöl och gryn, alla slag, bestämda tullsats må för nyssnämnda
tid nedsättas till 2 kronor 80 öre per 100 kilogram;
c)
att beloppet af den tullrestitution, som, jemlikt
§ 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna medgifves vid
utförsel af bröd, må, likaledes för tiden till innevarande
års slut, nedsättas till 2,5 öre per kilogram; samt
d) att den förändrade tullsatsen å mjöl och gryn
äfvensom nedsättningen i tullrestitutionen för bröd skall
17
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
tillämpas från och med den dag, då den nedsatta tullen
å omalen råg och hvete träder i kraft.
Enligt hvad redan anförts, anser utskottet, att tullsatserna för de slag
af spanmål, omalen och malen (råg och hvete samt mjöl och gryn, alla
slag), i afseende hvarå tullnedsättning nu förordats, böra äfven under någon
del af nästkommande år bibehållas vid det belopp, hvartill de sålunda
blifvit nedsatta; och anser utskottet, att gränsen för berörda tid lämpligen
bör bestämmas till den 1 juli. Det är nemligen, för den händelse att tullsatserna
för den senare delen af året skulle återgå till nuvarande belopp,
af vigt, att dessa tullsatser träda i kraft, innan resultatet af årets skörd
kan beräknas, enär eljest, till stort men för landets jordbrukare, en öfverdrifven
spekulation i utländsk spanmål skulle kunna ifrågakomma under
sista delen af den tid, de lägre tullsatserna ännu vore gällande.
För tiden från och med den 1 juli 1893 har deremot utskottet beslutit
föreslå tullfrihet för råg och hvete, i omalen och malen form. För
de skäl, som dervid varit för utskottet bestämmande, går utskottet härmed
att redogöra.
Då nu gällande tull vid 1888 års riksdag åsattes ifrågavarande sädesslag,
anfördes såsom skäl för denna åtgärd de låga pris, som spanmålen
länge betingat, och den bekymmersamma ställning, landets hufvudnäring,
jordbruket, derigenom iråkat; och var, på sätt herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet i sitt ofvananförda yttrande till statsrådsprotokollet
anmärker, afsigten dermed att genom ett måttligt skydd mot utländsk
konkurrens söka åt jordbrukets alster vinna afsättning till ett i förhållande
till produktionskostnaderna någorlunda tillfredsställande pris. Men,
såsom herr statsrådet jemväl erinrar, hafva under den senare tiden spanmålsprisen
nått en höjd, som måste erkännas vara högre än hvad för jordbrukets
skäliga tillgodoseende kan vara påkalladt. Af skäl, som utskottet
förut anfört, torde man ega grundad anledning till det antagande, att de
omständigheter, som hufvudsakligen föranledt stegringen i spanmålsprisen,
under alla förhållanden komma att för den närmaste framtiden motverka
hvarje ansenligare prisfall i fråga om spanmål; och lärer man jemväl
få anses ega skäl till den förmodan, att så låga spanmålspris som under
medlet af 1880-talet icke skola återkomma under loppet af de närmaste
åren. Vid sådant förhållande torde väl spanmålstullarne åtminstone
icke kunna anses vara af nöden för jordbrukets bestånd och utveckling.
Bill. till Hiksd. Blot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 2 lläft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Men om så icke är, synes tidpunkten vara inne att fästa afseende vid de
många och stora olägenheter, dessa tullar vålla alla öfriga samhällsklasser
än de jordbrukare, som hafva säd till afsalu. Hvilka och huru betydande
dessa olägenheter äro, har så ofta upprepats och torde vara så allmänt
kändt, att något vidlyftigare ordande derom från utskottets sida nu icke
lärer erfordras. Utskottet anser sig kunna, med hänvisning till hvad af
1891 års Riksdags bevillningsutskott i detta ämne anfördes, för egen del
inskränka sig till att endast erinra om, huru ifrågavarande tullar måste, såsom
oundvikligen fördyrande produktionskostnaden för öfriga näringar, menligt
inverka på dessa, särskilt på dem, åt hvilka skydd för egen tillverkning
icke kan beredas, såsom fallet är med de industrigrenar, hvilkas tillverkning
hufvudsakligen är afsedd för export, samt tillika huru samma tullar,
såsom väsentligen fördyrande de oundgängligaste lifsförnödenheterna, synnerligen
känbart drabba de lägre samhällsklasserna. Om ock det anförda
gäller om alla lifsmedelstullai'', är dock, särskildt i sistberörda hänseende,
tullen å den egentliga brödsäden mest tryckande, i synnerhet under nuvarande
omständigheter, då priset å de flesta lifsmedel i så anmärkningsvärd
grad stegrats.
I anledning af Kongl. Maj:ts framställning samt ofvanbemälde enskilde
motionärers yrkanden hemställer utskottet beträffande år 1893, i öfverensstämmelse
med hvad nu anförts:
2:o) att spanmål, omalen, råg och hvete, måtte för
tiden till den 1 juli åsättas en tull af 1 krona 50 öre
per 100 kilogram;
3:o) att för spantnål, omalen, råg och hvete, som
införes från och med den 1 juli, måtte stadgas tull
frihet;
4:o)
att spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag,
måtte för tiden till den 1 juli åsättas en tull af 2 kronor
80 öre för 100 kilogram; samt
5:o) att för spanmål, malen, mjöl och gryn af väg
och hvete, måtte för tiden från och med den 1 juli
stadgas tullfrihet.
Beträffande hafre och vicker yttrade sistlidet års Riksdags bevillningsutskott
följande, hvari utskottet för sin del instämmer:
»Någon särskild anledning att bibehålla tullen å hafre och vicker torde
vara svår att uppvisa. För våra jordbrukare, de ende som väl skulle
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
hafva någon nytta af denna tull, kan den svårligen utgöra något till prisförhöjning
verkande skydd, eftersom hafren är en af våra allra förnämsta
exportartiklar och dess pris inom landet till följd deraf är helt och hållet
beroende af priset på verldsmarknaden. I vanliga år utgör importen af
detta sädesslag blott 1 å 2 procent af exporten. Utan betydelse såsom
skyddstull, skulle den sålunda vara att betrakta såsom finanstull; men
någon större inkomst lär denna lilla import ej kunna inbringa statskassan.
Tullinkomsten för hafre utgjorde:
under år 1888.................................................. 33,280 kronor
» 1889................................................... 28,563 * .
De enda tillfällen, då hafre skulle i någon afsevärd myckenhet importeras,
skulle vara efter missväxtår å nämnda sädesslag, då vårt landtbruk
skulle vara i behof af att från utlandet införskrifva utsädeshafre; men lär
det väl icke vara lämpligt att vid sådana tillfällen tullbelägga varan.
Detsamma är förhållandet med vicker, som egentligen torde införas allenast
för utsäde efter år, då vicker inom vårt land icke mognat, så att den inhemska
skörden blifvit fullgod dertill».
Utskottet hemställer derför,
6:o) att för spanmål, omalen, hafre och vicker, måtte
stadgas tullfrihet.
I afseende å öfriga slag af spanmål, omalen, har utskottet icke funnit
skäl att föreslå någon ändring i Kongl. Maj:ts förslag. Importen af dessa
sädesslag eger nemligen, såsom utskottet förut anmärkt, icke någon större
betydelse för lifsmedelsförbrukningen. Med hänsyn till detta utskottets beslut
har, för såvidt tiden från och med den 1 juli angår, någon ändring
i den af Kongl. Maj:t för sådan spanmål, malen, föreslagna tullsats icke
heller af utskottet förordats.
Utskottet hemställer alltså:
7:o) att för spanmål, omalen, korn, majs, ärter och
hönor, måtte, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, bestämmas
en tull af 2 kronor 50 öre för 100 kilogram;
8:o) att malt, äfven krossadt, måtte åsättas den af
Kongl. Maj:t föreslagna tullsats, 3 kronor per 100 kilogram;
-
Bröd.
Ris.
Gryn.
20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
9:o) att för spannmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
måtte, på sätt Kong! Maj:t föreslagit, bestämmas
en tullsats af 2 kronor 50 öre för 100 kilogram; samt
10:o) att för spanmål, malen, mjöl och gryn af andra
slag än råg och hvete, måtte för tiden från och med
den 1 juli bestämmas den af Kongl. Maj:t föreslagna
tullsats, 4 kronor 30 öre för 100 kilogram.
Då, enligt utskottets åsigt, bröd, andra slag, bör, likasom för närvarande,
draga samma tull som mjöl af råg och hvete, hemställer utskottet
beträffande år 1893, med afseende å hvad i fråga om tullen å dylikt mjöl
föreslagits:
ll:o) att för bröd, andra slag, måtte för tiden till
den 1 juli bestämmas eu tull af 2,8 öre pr kilogram;
samt
12:o) att för bröd, andra slag, som införes från och
med den 1 juli, måtte stadgas tullfrihet.
Likaledes får utskottet, med hänvisning till hvad här ofvan i fråga
om beloppet af tullrestitution för bröd under återstoden af innevarande
år anförts, för den händelse de af utskottet förordade bestämmelser angående
tullen ä råg- och hvetemjöl bifallas, hemställa,
13:o) att Riksdagen måtte besluta, att för bröd,
andra slag, som tillverkats inrikes af utländskt råämne
och under år 1893 före den 1 juli utföres, skall under
de vilkor i öfrig!, som i 9 § 1 inom. tulltaxeunderrättelserna
stadgas, restitution svis af tullmedlen utbetalas
2,5 öre per kilogram.
Då för ris bör gälla enahanda tull som för korn, majs med flera
sädesslag, för hvilka utskottet förordat en tull af 2 kronor 50 öre per
100 kilogram, hemställer utskottet,
14:o) att för ris, o skälnät, eller paddy måtte stadgas
den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats, 2 kronor
50 öre per 100 kilogram.
Gryn, ris-, och rismjöl draga för närvarande samma tull som gryn
och mjöl af spanmål och torde böra åsättas samma tull som efter den 1
juli skulle drabba korngryn och hafregryn. Något skäl att för tiden in
-
21
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
till nämnda dag låta ifrågavarande artiklar, livilka vid tullbehandlingen
kunna utan svårighet skiljas från mjöl och gryn af spanmål, draga den
för sistnämnda varuslag förordade lägre tull förefinnes nemligen icke.
Utskottet hemställer,
15:o) att tullen å gryn, ris-, och rismjöl bestämmes
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag till 4 kronor 30
öre per 100 kilogram.
Beträffande artikeln kli finner utskottet icke anledning att tillstyrka
någon ändring i den för samma artikel nu gällande tull, så länge mjöl
är tullbelagdt.
Utskottet hemställer derför:
16:o) a) att tullen å kli måtte, på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, bibehållas vid 30 öre per 100 kilogram; samt
b) att friherre von Schwerins motion, för såvidt
den afser tiden före nästkommande års ingång, icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
För bibehållande af tullen å potates saknas, enligt utskottets förmenande,
hvarje giltigt skäl. Af denna artikel förekommer under vanliga
förhållanden icke någon så betydande import, att derigenom priset å den
svenska varan skulle kunna i nämnvärd grad påverkas. Enligt hvad som
anföres i den här nedan vid artikeln fläsk åberopade, af åtskilliga ledamöter
i sistlidet års Riksdags bevillningsutskott afgifna reservation, till hvilken
utskottet för öfrig! i denna fråga hänvisar, håller sig nemligen införseln
af potates mellan 2/s och 11/e procent af landets egen potatesskörd. Såsom
skäl för tullen har åberopats behofvet af skydd mot att den konsumerande
allmänheten förser sig med större förråd af den tidigare utländska
potatesen, innan den svenska kommer i marknaden. Men, oafsedt att
tullens uppgift icke bör vara att hindra konsumenten att förskaffa sig den
vara, han finner för sig fördelaktigast, är eu tull för berörda ändamål
alldeles onödig i fråga om förevarande artikel. Erfarenheten har nemligen
visat, att införseln innan tullen åsattes icke var större än sedermera. Så
t. ex. infördes:
år 1886 ......................................... 63,654 hektoliter
» 1887 ........................................ 39,983
» 1888 ........................................ 23,079
» 1889 .......................................... 47,101 » (— 2,920,302 kilogram)
» 1890 ......................................... 134,900 » (= 8,363,813 » )
Roller,
Kolt.
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Införselns storlek bestämmes för visso hufvudsakligen af helt andra
faktorer än tullen. Den betydande ökningen af importen under år 1890
har otvifvelaktigt sin grund i den mindre fördelaktiga potatesskörden i
vårt land under samma år; och just under sådana år är det som de skadliga
verkningarna af ifrågavarande tull visa sig genom en för konsumenterna
betungande prisstegring utan nytta för de inhemska potatesodlarne
i allmänhet. Då sålunda denna tull under normala förhållanden icke
gagnar producenterna, men under vissa omständigheter verkar ganska
menligt för konsumenterna, anser utskottet, att densamma bör afskaffas.
Men då derjemte potatestullen för närvarande är mera än eljest för konsumenterna
känbar — till stöd för hvilket påstående utskottet endast
erinrar om nu rådande höga pris å lifsförnödenheter i allmänhet samt om
den omständighet, att potates särskildt för de mindre bemedlade samhällsklasserna
utgör en väsentlig beståndsdel af födan — anser utskottet tilllika,
att tullens borttagande bör ske snarast möjligt och redan under inne- .
varande år.
Utskottet hemställer alltså:
17:o) a) att för potates, äfven krossad eller rifven,
måtte bestämmas tullfrihet; samt
b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att tullen å potates måtte för tiden till innevarande
års slut upphäfvas.
På sätt tullkomitén anfört, böra ätbara rötter i afseende å tullsats
likställas med potates. Vid sådant förhållande och då utskottet förordat
tullfrihet för sistnämnda vara, hemställer utskottet,
18:o) att för rötter, ej specificerade, ätbara, måtte
bibehållas tullfrihet.
Någon förändring i de tullsatser, som för artikeln kött blifvit i Kongl.
Maj:ts förslag upptagna och hvilka öfverensstämma med de nu gällande,
har utskottet funnit sig icke böra förorda. Såsom sistlidet års Riksdags
bevillningsutskott anförde, får nemligen denna tull anses behöflig till skydd
för de norrländska jordbrukarne, hvilka i sin kreatursafvel före tullens
åsättande hade att utstå en svår konkurrens från Finland, hvarifrån kött
i ganska stor myckenhet infördes. Utskottet hemställer derför:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 23
19:o) att tullen å kött af fogel, alla slag, måtte, i
enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, bibehållas vid 20 öre
per kilogram; samt
20:o) att tullsatsen å kött, andra slag, ej specificerade,
måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, bibehållas
vid gällande belopp, 7 öre per kilogram.
Då de slag af rökt fläsk, som äro föremål för införsel, väl näppeligen
kunna hänföras till oundgängliga lifsförnödenheter, bär utskottet icke
funnit skälig anledning att beträffande denna artikel ifrågasätta någon
ändring i gällande tullsats.
Hvad åter artikeln fläsk, andra slag, angår, tillåter sig utskottet att ur eu
vid sistlidet års Riksdags bevillningsutskotts betänkande n:o 1 fogad reservation
anföra följande:
»Redan flera år före tullens införande började vår svenska fläskexport
att, i samband med vår mej eri rörelses glädjande utveckling, raskt stiga och
tyckes lyckligtvis härmed alltjemt fortfara. Men den vara, som från vårt
land exporteras, är eu helt annan vara än den vi importera, och en tull
på den senare verkar derför alldeles icke som ett skydd för den förra.
Svenskt fläsk är en artikel, som i London, enligt — — — af svenska
mejeriagenten i Manchester lemnade månatliga uppgifter för 1890, i
England betingar ett pris, som i det närmaste är dubbelt så högt som
importpriset i Stockholm å det amerikanska benfria fläsket, en vara som
icke blott för denna sin billighet utan lika mycket på grund af sin höga
fetthalt utgör det hufvudsakliga och lifligt eftersökta animala födoämnet
för de i stark vinterkyla under bar himmel sysselsatta skogsarbetarne i
Norrland. Det är nemligen dit nästan hela denna import söker sig väg.
Importsiffrorna visa, att fläsktullen visserligen i början hämmade denna
införsel och bragte den ned från 8,000,000 år 1887 till föga öfver
5,000,000 åren 1888 och 1889. Men så oumbärligt har detta födoämne
befunnits, att importen 1890 redan är omkring 800,000 kilogram högre,
än den var 1887, då den ännu var tullfri. Man ser sålunda, att oaktadt
eu tull, som med nära 40 procent fördyrat priset, måste den norrländske
arbetaren i samma utsträckning som förut förskaffa sig det amerikanska
fläsket: och fläsktullen, som ej hämmar importen och på sådant sätt ådagalägger
sin »skyddande» förmåga, inskränker sig till att blifva en särskild
'' skatt på en obemedlad befolkningsklass i en enda landsända. Denna skatt
för år 1890 uppgår till ungefär hälften af hela bevillningen för fastighet
och inkomst i riket.
Fläsk.
Kreatur.
Smör.
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Eu tull, som, utan att i beräknelig man inverka på priset för den
vara, landet sjelf tillverkar och säljer, så känbart fördyrar en annan
vara, som en viss del af landet måste köpa, synes icke billigtvis böra
bibehållas.»
I allo instämmande i hvad sålunda anförts, får utskottet tillika uttala
den åsigt, att tullen å ifrågavarande artikel bör utan olägenhet kunna
redan under innevarande år afskaffas.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:
21:o) att, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
förslag, tullen å fläsk, rökt, måtte bibehållas vid nu gällande
belopp, 25 öre per kilogram;
22:o) a) att Riksdagen måtte besluta tullfrihet för
fläsk, andra slag; samt
b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Magt
anhålla, att tullen å fläsk, andra slag, måtte för tiden
till innevarande års slut upphäfvas.
I fråga om tullen å de slag af kreatur, i afseende å hvilka, enligt
hvad ofvan anförts, tulltaxans bestämmelser bort i detta betänkande granskas,
nemligen nötkreatur, får och svin, har utskottet icke funnit skäl förorda
ändring'' i de af Kongl. Maj:t föreslagna tullsatser, hvilka äfvenledes
öfverensstämma med de nu gällande.
Utskottet hemställer alltså:
23:o) att tullen å nötkreatur måtte, i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag, bibehållas vid 10 kronor per
stycke;
24:o) att tullsatsen för får måtte, på sätt Kongl.
Maj:t föreslagit, bibehållas vid 1 krona per stycke; samt
25:o) att, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, tullen
å svin måtte sättas till samma belopp som för närvarande,
15 öre per kilogram.
Beträffande artikeln smör anförde sistlidet års Riksdags bevillningsutskott,
efter att hafva berört den import, som eger rum af nämnda vara
från Finland och Amerika, följande:
»I stort sedt torde man kunna erkänna, att den högt uppdrifna mejerihandtering,
som för närvarande bedrifves i de ekonomiskt kraftigast utvecklade
provinserna i vårt land, icke lider något synnerligt men utaf
25
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
ofvanberörda import. Men det importerade smöret utgör deremot en farlig
konkurrent för det sekunda smör, som tillverkas i alla de glest befolkade
trakter i landet, der de små gårdsbruken omöjliggöra rationel ordnad
mejerirörelse, samtidigt som de stora afstånden emellan ladugårdarne göra
det omöjligt att inrätta bolagsmejerier, och der jordbrukaren således är
hänvisad att efter enklaste metod tillverka smöret i sitt eget hem. Särskildt
i Norrland lär efter tullens införande börjat uppblomstra en dylik smörhandtering,
hvilken dess idkare, om tullen nu borttoges, säkerligen skulle
se sig nödsakade att åter nedlägga.
Enligt uppgifter å införseln och utförseln af smör under de senaste
åren hafva dessa utgjort:
år 1884 | införseln: | 3,240,467 | kilogram ..... | ..... utförseln: | 9,562,470 | kilogram |
» 1885 | > | 3,658,220 |
| » | 11,452.856 | » |
» 1886 | » | 3,382,004 |
| » | 12,065,678 | » |
» 1887 | » | 3,442,524 | » | » | 13,700,929 | » |
» 1888 | » | 2,842,545 |
|
| 14,809,491 | > |
» 1889 |
| 2,303,228 | T> | » | 14,706,256 | » |
» 1890 omkring | 2,416,000 | » | ..... omkring | 14,972,000 | » |
Den minskade import, som sålunda, sedan smörtullen infördes, egt rum,
torde kunna antagas hafva blifvit ersatt genom ökad tillverkning inom
landet af för den inhemska konsumtionen beräknad vara. Det med tullen
afsedda ändamålet har således blifvit uppfyldt.
Man har ifrågasatt, huruvida icke åtminstone tullen å det konstgjorda
smöret borde borttagas, då genom densamma de inhemska tillverkarne af
dylikt smör vore särskildt gynnade till följd af tullfrihet å råvaran, hvilken
säges införas såsom talg. Men dels skulle stadgandet om tull å naturligt
och tullfrihet å konstgjordt smör vålla allt för stora svårigheter vid
tullbehandlingen, dels lär ock den råvara, som i allmänhet af våra margarinfabrikanter
användes, icke få införas under rubriken talg, utan betecknas
såsom oleomargarin, en artikel, som tullbehandlas som ister och derför
åsättes samma tull som smör.»
Med rättelse af den felaktiga uppgift, att oleomargarin, hvilken vara
lika väl som margarin vid tullbehandling alltid hänförts till »smör, konstgjordt»,
skulle förtullas såsom ister, får utskottet i allt öfrigt instämma i
anförda yttrande och på grund deraf hemställa:
‘26:o) att i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag
tullen å smör, naturligt, måtte bibehållas vid 20 öre
per kilogram; samt
Bill. till Hämd. Prof. 181)2. 6 Sami. 1 Afd. 2 Haft.
4
26
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
27:o) att tullsatsen för smör, konstgjord!, måtte, på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit, bestämmas till samma belopp
som det nu gällande, 20 öre per kilogram.
oieomargarin. Lika med Kongl. Maj:t anser utskottet, att oleomargarin bör, på sätt
för närvarande eger rum, draga samma tull som margarin (»konstgjordt
smör»); och då det skäl, tullkomitén anfört för denna artikels specificerande
i tulltaxan, synes ega full giltighet, hemställer utskottet,
28:o) att, i enlighet med hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
i tulltaxan måtte å vederbörligt ställe införas en
så lydande rubrik:
»Oleomargarin............................. 1 kilogram 20 öre.»
ister. Då utskottet hemstält om bibehållande af nu gällande tull å smör,
såväl konstgjordt som naturligt, anser sig utskottet sakna anledning att i
fråga om ister förorda någon ändring i gällande tullsats, utan hemställer,
29:o) att, i enlighet med Kongl. Maj:ts felslag, gällande
tullsats för ister, 20 öre per kilogram, måtte bibehållas
oförändrad.
Ost. I fråga om ost har någon ändring i nu gällande tullsats, hvilken oför
ändrad
upptagits i Kongl. Maj:ts förslag, icke blifvit ifrågasatt. Anledning
dertill torde ock så mycket mindre förefinnas, som införseln af denna vara
lärer till hufvudsaklig del omfatta sådana finare ostsorter, hvilka ingalunda
kunna hänföras till oundgängliga lifsförnödenheter.
Utskottet hemställer derföre,
30:o) att gällande tull å ost, alla slag, 20 öre per
kilogram, måtte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, bibehållas
oförändrad.
Efter hvad sålunda anförts och föreslagits, får utskottet tillika hemställa:
31:o)
att herrar Bruses och Olssons samt Gumadius’
motioner, för såvidt, de afse ändring under innevarande år
i tulltaxans bestämmelser angående spanmål, omalen, råg
och hvete, samt malen, mjöl och gryn, alla slag, äfvensom
27
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
fläsk, andra slag än rökt, samt potates, måtte anses genom
utskottets föregående hemställanden besvarade; samt
3‘2:o) att herrar Bruses och Olssons motion, i hvad
den för öfrigt åsyftar ändring för innevarande år i gällande
tulltaxa, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
Beträffande den föreslagna nya tulltaxan i öfrigt vill utskottet framdeles
inkomma med betänkande, hvilket utskottet slutligen härmed far
för Riksdagen
33:o) anmäla.
Stockholm den 25 februari 1892.
På utskottets vägnar:
F. BARNEKOW.
Reservationer:
af friherre Barnekow samt herrar Fock, Sederholm, Lithander, Almström,
Cavalli, Stephens, P. J. Andersson, eif Buren och Philipson:
Den under hösten år 1891 inträffade prisstegringen å spamnål är ingalunda
någon ovanlig företeelse å spanmålsmarknaden. Tid efter annan,
ja man kan nästan säga med periodisk regelbundenhet, hafva dylika prisstegringar
inträffat, oberoende af förekomsten af spanmålstullar, och erfarenheten
har gifvit vid handen, att ju snabbare och högre prisstegringen varit,
desto kortare tid har den kunnat bibehålla sig; liksom detta i allmänhet
visat sig blifva förhållandet, i samma mån som transportmedlen vunnit
högre utveckling. Om vi taga i betraktande prisförhållandena å spanmål
och särskildt å hvete och råg inom vårt land under de sista decennierna
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
före spanmålstullarnes införande, framgår enligt af stadsmäklare gjorda beräkningar
af medelprisen för leverans i Stockholm att, då priset, per 100
kilogram räknadt, i början af 1874 uppgick, å hvete till 23 kronor 30 öre
och å råg till 16 kronor 70 öre, det nedgått till 14 kronor 80 öre å hvete
vid slutet af februari samt till 12 kronor 32 öre å råg vid slutet af oktober
;ir 1875; att sedan priset derefter stigit och vid medlet af år 1877 uppgått,
å hvete till 24 kronor 10 öre samt å råg till 15 kronor 30 öre, det
åter fallit, sa att detsamma vid slutet afår 1878 utgjort allenast 16 kronor
40 öre å hvete samt 10 kronor 4 öre å råg; samt att priset, som under
medlet af år 1881 noterades till 22 kronor 80 öre å hvete samt till 18
kronor 2 öre å råg, nedgått, å hvete redan efter två månader till 14 kronor
81 öre samt å råg vid 1882 års slut till 10 kronor 16 öre.
Hvad nu särskildt beträffar den stegring af spanmålsprisen, som begynte
under senare delen af år 1891 och ännu i viss mån bibehåller sig,
lins ingen anledning att antaga, att den skulle vara af annan natur än de
under tullfrihetsperioden inträffade prisstegringar eller beteckna ett sådant
omslag för framtiden a spanmålsmarknaden, att man finge emotse prisstegringens
stabilitet. Vore nemligen spanmålstullarne orsaken till de nuvarande
höga prisen å spanmål, skulle stegringen hafva skett med högst
ett belopp, motsvarande tullsatsens storlek, och ej, såsom nu är fallet, nätt
eu höjd, som icke står i något förhållande till tullsatsen. Vi äro tvärtom
öfvertygade, att spanmålstullarne, långt ifrån att orsaka dylika prisstegstegringar,
komma att i samma mån, som landets jordbruk genom skydd
mot utländsk konkurrens utvecklar sig derhän, att det kan lemna landets
befolkning dess behof af brödsäd, göra prisstegringarna mera sällsynta,
enär prisförhållandena inom landet då icke i så hög grad komma att röna
inflytande af utlandets skördeförhållanden och spekulationer. Den nuvarande
prisstegringen torde få tillskrifvas hufvudsakligen samma orsaker,
som medverkat vid föregående prisstegringar, nemligen missväxt i länder,
af hvars sädesproduktion vi ännu äro beroende för erhållande af vårt behof
utaf brödsäd, samt spekulation dels å den internationella marknaden dels
ock å marknaden inom vårt eget land, här utan tvifvel i början åtminstone
framkallad af de framställningar om missväxt i utlandet, obetydligheten
af landets egna spanmålsförråd och den hotande nöden, som af tullskyddets
motståndare och dess organ blifvit gjorda. Utan all fråga linnes,
hvad den nuvarande prisstegringen beträffar, att hänvisa till den ytterligt
omfattande missväxten i Ryssland, hvars tillgångar, särskildt å råg, sedan
manga ar tillbaka haft ett afgörande inflytande å rågprisen i vårt land.
Da det emellertid ej varit missväxt inom de stora spanmålsproducerande
utomeuropeiska länderna, kan missväxten i Ryssland endast förorsaka en
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 29
prisstegring under den närmaste tiden, till dess de mera aflägsna ländernas
öfverskott af spanmål hunnit komma i marknaden. Att dessa redan nu
finnas å försäljningsplatserna, visar sig af de kolossala tillgångar af spanmål,
som äro lagrade öfver hela vestra Europa. Ensamt i vårt land fans
den 31 nästlidne januari å nederlag 20,562,209 kilogram hvete och 18,337,159
kilogram råg, hvilka förråd emellertid af spekulationen, i väntan på den
mycket omskrifna tullfriheten eller åtminstone tullnedsättningen, tills vidare
hållas ur marknaden. Liksom missväxt måste anses för ett undantagsförhållande
och af öfvergående natur, kan ej heller spanmålsspekulationen
hålla öfverdrifna pris under någon längre tid vid magt. Spanmålen kan
nemligen ej utan förlust för spekulanterna sjelfva någon längre tid hållas ur
marknaden.
De förhållanden, som framkallat den nuvarande prisstegringen, äro
således helt och hållet exceptionella och antagligen af en snart öfvergående
natur. Under sådana omständigheter hafva vi, i likhet med hvad Ivongl.
Maj:t ansett, funnit det ingalunda vara förenligt med klok omtanke för
våra ekonomiska förhållanden att på grundvalen af dylika tillfälliga omständigheter
beröfva landets jordbrukare ett skydd, som, infördt år 1888
i ändamål att förebygga en hotande ruin för jordbruket, helt visst skulle
fortfarande befunnits behöfligt, derest ej berörda förhållanden drifvit upp
prisen till en höjd, som utan all fråga är egnad att tilldraga sig uppmärksamhet.
Skall deremot någon åtgärd vidtagas mot denna af tillfälliga omständigheter
betingade prisstegring, bör en sådan bestå uti en likaledes
tillfällig nedsättning i de vid 1888 års riksdag åsätta spanmålstullarne;
och vi hafva derför biträdt Ivongl. Maj:ts uppfattning att en nedsättning
i spanmålstullarne redan under innevarande år bör ega rum. I Ivongl.
Ms ij:ts förslag hafva vi dock ansett någon förändring böra göras för att icke
nedsättningen skall åstadkomma skada, långt större och oberäkneligare än
de fördelar, som med nedsättningen åsyftats. Ivongl. Maj:t har i sitt förslag
till nedsättning ansett någon betänklighet icke möta mot att låta nedsättningen
gälla till 1892 års slut. Vår öfvertygelse deremot är, att eu förändring
af tullsatserna å spanmål vid 1892 års slut, det vill säga deras
återgående till nuvarande belopp, skall under hösten år 1 892 framkalla en
öfverdrifven spanmålsspekulation och eu öfverflödigt stor import af spanmål.
Det är nemligen klart, att redan tidigt under hösten 1892, innan ännu
kännedom vunnits angående landets egna tillgångar, skola, under det de
låga tullsatserna ännu gälla, spanmål och mjöl i stor myckenhet importeras
för att först efter 1893 års ingång, då de högre tullsatserna trädt i
kraft, släppas ut i marknaden. Under hösten 1892 kommer sannolikt hela
det qvantum, som behöfvcs ända till dess 1893 års skörd kommit i mark
-
30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
naden, att importeras. Häraf blefvc eu följd, att producenterna inom landet
under förra hälften af år 1893 icke kunde påräkna någon tillfredsställande
afsättning för sina produkter, äfvensom att de högre tullsatserna
under nämnda tid komme att helt och hållet blifva betydelselösa. Vi
hafva derför ansett nödvändigt, att en annan tidpunkt för nedsättningens
upphörande bestämmes. Enligt vår åsigt bör nedsättningens slut lämpligast
förläggas till den 1 juli 1893. Importen af spanmål och mjöl skall
då, utsträckt öfver en längre tidrymd, icke blifva så forcerad, och vigtigast
af allt, spekulationen på de högre tullsatsernas återinträdande i kraft skall,
då inom kort tid efter tullens höjande årets skörd är att förvänta i marknaden,
blifva förenad med synnerlig risk och i följd deraf naturligen
mindre liflig.
Denna spekulation och dermed följande olägenheter blifva naturligtvis
större, ju mera tullsatserna nedsättas. Af detta skäl och då, såsom vi
förut nämnt, de uppgifna förråden på såväl den europeiska som den
utomeuropeiska marknaden äro högst betydliga, hvilket förhållande redan
betingat en sänkning af spanmålsprisen sedan sistlidne höst och sannolikt
kommer att föranleda till ytterligare prisfall, hafva vi ansett att nedsättningen
ej bör göras så stor, som den Kongl. Maj:t föreslagit, helst man
äfven bör taga hänsyn till statens behof af inkomsten från spanmålstullarne.
Till ofvanomförmälda skäl kan äfven läggas det, att 1893 års Riksdag
blir i tillfälle att, med tagen hänsyn till för handen varande förhållanden,
reglera tullsatserna.
Af de skäl, som vi här ofvan anfört, få vi, som icke hafva något att
erinra emot de af utskottet i mom. 1, 2 och 4 frainstälda förslag, härmed
anmäla vår reservation:
emot mom. 3:o, hvarvid vi förena oss om att hos Riksdagen hemställa,
att å spanmål, omalen, råg och hvete, som i landet
införes från och med den 1 juli 1893, måtte bestämmas
den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats af 2 kronor 50
öre för 100 kilogram.
vid mom. 5:o. På grund af dels de skäl, som vi här ofvan anfört och
vår på dessa skäl grundade hemställan angående spanmål, omalen, råg och
hvete, som i landet införes från och med den 1 juli 1893, dels ock det
förhållande att tulltekniska skäl omöjliggöra någon åtskilnad emellan olika
mjölsorter och att således, då utskottet hemstält om viss tull å mjöl af
andra slag än råg och hvete för tiden från och med den 1 juli 1893, för
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 31
denna tid samma tullsats med nödvändighet måste åsättas jemväl råg- och
hvetemjöl, sakna vi all anledning att tillstyrka tullfrihet för spanmål,
malen, mjöl och gryn af råg och hvete för tiden från och med den 1 juli
1893; hvadan vi hemställa,
att tullen å spanmäl, malen, mjöl och gryn af råg
och hvete måtte för tiden från och med den 1 juli 1893
bestämmas den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats af 4
kronor 30 öre för 100 kilogram.
vid mom. 6:o. Vid 1888 års riksdag, då tull sattes å spanmål, omalen,
hafre och vicker, anförde utskottet såsom skäl för sin hemställan om tull
å dessa artiklar:
»Det kunde visserligen tyckas vara öfverflödigt att belägga hafre, som
är en af våra förnämsta exportartiklar, med tull. Af de motionärer, hvilka
yrkat tull å detta sädesslag, har emellertid anmärkts, att i ett genomfördt
skyddssystem icke borde saknas tull å hafre, enär import deraf egde rum.
Enligt officiella underrättelser uppgick denna import år 1886 till något
öfver två millioner kilogram. Då veterligt är, att hafreimporten under
sistlidna år öfverstiga importen år 1886 och sålunda visar tendens till
ökning; samt till utskottets kännedom kommit, att hafre numera hit införes
icke blott för att härifrån åter utföras utan till konsumtion inom
landet, finnes icke något skäl, hvarför man ej skulle belägga äfven detta
slag af spanmål med tull. Denna tull har utskottet ansett lämpligen
kunna bestämmas till en krona för 100 kilogram. Och enär-vicker, såsom
kändt är, oftast användes blandadt tillsammans med hafre, bör vicker
draga tull lika med hafre.»
Samma uppfattning uttalade samtliga Första Kammarens ledamöter i
utskottet i sin mot utskottets hemställan till 1891 års riksdag om tullfrihet
å ifrågavarande artiklar gjorda reservation, hvilken af Riksdagen
biträddes.
Vi finna icke några nya skäl i år vara af utskottet anförda, som
skulle kunna föranleda ändring i här ofvan anmärkta uppfattning och få
fördenskull till Riksdagen hemställa,
att å spanmål, omalen, hafre och vicker måtte, i
enlighet med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, sättas en
tullsats af 1 krona för 100 kilogram.
32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
vid mom. 12:o. Då jemväl, enligt utskottets åsigt, bröd, andra slag,
bör draga samma tull som mjöl af råg och hvete och vi föreslagit, att å
råg- och hvetemjöl måtte för tiden från och med den 1 juli 1893 bestämmas
den af Kongl. Maj:t föreslagna tullsats, hemställa vi,
att å bröd, andra slag, som införes från och med
den 1 juli 1893, måtte bestämmas jemväl den af Kongl.
Maj:t föreslagna tullsats af 4,3 öre för 1 kilogram.
vid mom. 13:o. Då vi hemstält om tull å bröd, andra slag, som införes
från och med den 1 juli 1893, följer deraf att vi måste yrka bibehållande
af tullrestitution för bröd, andra slag, som, tillverkadt inrikes
af utländskt råämne, efter nämnda tid utföres, hvadan vi hemställa att
till utskottets förslag under mom. 13:o, att Riksdagen måtte besluta, att
för bröd, andra slag, som, tillverkadt inrikes af utländskt råämne, före
den 1 juli 1893 utföres, skall, under de vilkor i öfrig!, som i 9 § 1 mom.
tulltaxeunderrättelserna stadgas, restitutionsvis af tullmedlen utbetalas 2,5
öre per kilogram, måtte fogas ett nytt mom. af följande lydelse:
13:o b) att för bröd andra slag, som, tillverkadt
inrikes af utländskt råämne, efter den 1 juli 1893 utföres,
skall, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, restitutionsvis
af tullmedlen utbetalas 4 öre per kilogram.
vid mom. 17:o. Vi vilja här påpeka det förhållande, att, ehuru under
år 1890 potatesskörden inom landet varit mindre god, ja nästan missväxt
å potates inträffat, 1891 års Riksdag likväl icke fann skäl att bifalla den
inom riksdagen af åtskilliga motionärer gjorda hemställan om tullfrihet
å potates för budgetsåret 1892 samt än mindre ansåg skäl förefinnas att,
med anledning af eu motionärs yrkande, att tullen å potates måtte snarast
möjligt redan under budgetsåret 1891 borttagas, företaga någon åtgärd.
Då utskottet nu icke anfört några som helst nya skäl, som kunna föranleda
ändring i den af 1891 års Riksdag uttalade uppfattning om behofvet
af tull å potates, få vi hemställa,
a) att å potates, äfven krossad eller rifven, måtte,
i enlighet med hvad af Kongl. Maj:t föreslagits, bestämmas
en tullsats af 50 öre för 100 kilogram; samt
b) att herrar Bruses och Olssons motion om tullfrihet
äfven för innevarande år å potates, äfven krossad
eller rifven, måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
33
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
af herrar Fock, Sederholm, Almström, Cavalli, Stephens, P. J. Andersson,
af Buren, Philipson och von Post:
vid mom. 18:o. Då denna artikel, i fråga om användningen, hufvudsakligen
är att likställa med potates, och potates af förut åberopade skal
utaf oss ansetts böra draga en tullsats af 50 öre för 100 kilogram, få vi
hemställa,
att å rötter, ej specificerade, ätbara, måtte, i likhet
med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, sättas en tullsats af
50 öre för 100 kilogram.
af friherre Barnekow samt herrar Fock, Sederholm, Lithander, Almström,
Cavalli, Stephens, P. J. Andersson och Philipson:
vid mom. 21:o. Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har till statsrådsprotokollet den 13 januari 1892, med anledning af det
förslag till tulltaxa, som afgifvits af de dertill förordnade komiterade,
anfört:
»Komitén, som af anförda skäl funnit sig i allmänhet icke böra föreslå
någon ändring i de delar af tulltaxan, hvilka under de sista åren
varit föremål för Riksdagens behandling, har i öfverensstämmelse härmed
upptagit oförändrade, bland andra tullsatser, den af 1888 års Riksdag för
fläsk, andra slag, bestämda, 20 öre per kilogram. Då tull åsattes artikeln
fläsk, skedde detta under antagande, att derigenom den inhemska svinafveln
skulle kunna väsentligen uppdrifvas, hvilket skulle, jemte öfriga fördelar,
äfven medföra det gagn, att den under senare tider ansenligt utvecklade
mejerihandteringen kunde tillgodogöra sig eljest värdelöst affall.
Det lärer icke heller kunna bestridas, att förstnämnda handtering efter
fläsktullens införande gjort icke obetydliga framsteg. Derom vittnar icke
allenast den tilltagande exporten utan äfven det växande antalet svinslagterier
inom landet. Medgifvas måste dock, att den nuvarande tullsatsen,
uppgående till ungefär en tredjedel af varuvärdet, är väl hög, och att det
med afseende å de stegrade prisen på åtskilliga andra lifsförnödenheter
vore af hänsyn till den konsumerande allmänheten önskvärdt, att en nedsättning
af berörda tullsats kunde ega rum. Vid sådant förhållande och
då jag icke hyser någon farhåga, att en dylik nedsättning kommer att
medföra någon afsevärd olägenhet för de näringsgrenar, som deraf beröras,
Bih. till liiksd. Prot. 18,92. 3 Sami. 1 Afd. 2 Ilaft.. 5
34 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
far jag i underdånighet hemställa, att i Kongl. Majts förslag tullsatsen för
fläsk, andra slag, matte upptagas till endast 10 öre per kilogram.»
Biträdande herr statsrådets uppfattning ej mindre angående det gagn,
fläsktullen medfört, och dess deraf följande nödvändighet än äfven beträffande
sjelfva tullsatsens höjd, få vi hemställa,
a) att å fläsk, andra slag, måtte, på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit, tullsatsen upptagas till endast 10 öre per
kilogram; samt
b) att herrar Bruses och Olssons motion om tullfrihet
äfven för innevarande år å fläsk, andra slag, måtte
af Riksdagen lemnas utan afseende.
af herr afl Buren:
vid mom. 2ko. Då priset å fläsk i förhållande till de höga prisen
å spanmål, som är det förnämsta råmaterialet för fläskproduktionen, har
varit och är synnerligen lågt och sålunda anledningen till den föreslagna
ned sättningen å tullen å spanmål ej här förefinnes;
da fläsktullens goda verkan, den korta tid densamma existerat, att
öka produktionen inom eget land, af officiella handlingar är konstaterad
och icke bättre kan framhållas än af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
då herr statsrådet uti statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 13 januari 1892, bland annat, anför: »Det lärer icke kunna bestridas,
att förstnämnda handtering (den inhemska svinafveln) efter fläsktullens
införande gjort icke obetydliga framsteg. Derom vittnar icke allenast
den tilltagande exporten utan äfven det växande antal svinslagterier
inom landet»;
då enligt min öfvertygelse den af Kongl. Maj:t för år 1893 föreslagna
stora nedsättningen af fläsktullen med icke mindre än 50 %, långt ifrån
att gagna den konsumerande allmänheten, hufvudsakligast kommer att
gynna ett fåtal mellanhänder, som handla med denna vara;
da utskottet i öfverensstämmelse med Kongl Maj:ts proposition n:r 9
beslutat att bibehålla tullen å lefvande svin 15 öre pr kilogram och å
ister 20 öre per kilogram, hvilka tullar stå i omedelbart sammanhang med
den nuvarande fläsktullen 20 öre per kilogram, men dessa tullar genom
fläsktullens nedsättning till 10 öre per kilogram icke komma i rimlig proportion,
hvarigenom det rigtiga förhållandet, som nu eger rum dem emellan,
väsentligen rubbas, och för att detta missförhållande ej må blifva allt för
stort,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 35
så får jag vördsammast hemställa om att stanna vid en nedsättning
af fläsktullen med 25 % och att Riksdagen sålunda ville besluta,
att tullen å fläsk, andra slag, för år 1893 måtte bestämmas
till 15 öre per kilogram.
af herrar J. Johansson i Noraskog, .4. Andersson i Intagan, Arhusiander,
Collander, S. M. Olsson i Sörnäs, Bakström, G. Jansson i Krakerud, O.
B. Olsson i Maglehult och friherre W. von Schwerin:
Såsom i utskottets betänkande finnes omförmäldt, hafva de begge motsatta
tullpolitiska åsigter, som inom utskottet sökt göra sig gällande, varit
till lika styrka företrädda, i följd hvaraf den förseglade sedeln fått fälla
utslaget öfver många af utskottets beslut, hvilka sålunda, betraktade såsom
ett helt, icke kunna anses gifva ett fullständigt uttryck åt någondera
sidans mening.
Med anledning deraf och för att likväl söka åstadkomma ett förmedlings-
och sammanjemkningsförslag, som under för handen varande förhållanden
kunde hafva någon utsigt att vinna majoritet inom Riksdagen,
hafva vi ansett oss böra så till vida frångå den ståndpunkt i fråga om
tullfrihet å de oundgängligaste lifsmedlen, hvilken vi inom utskott et sökt
häfda, att vi i särskild skrifvelse förklarat oss villiga att frånträda de inom
utskottet fattade besluten angående tullbestämmelserna å spanmål och mjöl
under detta och nästkommande år, mot vilkor att jemväl Första Kammarens
ledamöter frånträdde samma beslut, och att utskottet i stället, såsom
svar å Kongl. Maj:ts propositioner n:is 8 och 9 samt i ämnet väckta motioner,
tillstyrkte: 1) att tullen för år 1893 bestämdes för spanmål, omalen,
råg, hvete, korn, majs, ärter och bönor till hälften af nu gällande tullsats,
eller till 1 krona 25 öre för 100 kilogram; 2) att tullen för spanmål,
malen, mjöl och gryn, alla slag, bestämdes till en i förhållande derefter
beräknad tullsats af 2 kronor 50 öre för 100 kilogram; 3) att de härmed
omedelbart sammanhängande tullsatserna reglerades i proportion härefter;
samt 4) att utskottet i förening härmed tillstyrkte cn anhållan till Kongl.
Maj:t att ifrågavarande förändringar i tulltaxan jemväl för innevarande ar
blefve snarast möjligt tillämpade.
Detta förslag lyckades emellertid icke tillvinna sig behörigt afseende,
men vi tillåta oss, detta oaktadt, att i form af reservation underställa detsamma
Riksdagens pröfning.
36
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
I öfverensstämmelse med nämnda förslag anse vi oss derför böra
hemställa,
a) i fråga om punkterna 2), 3) och 7) i utskottets
betänkande:
att för spanmål, omalen, råg, hvete, korn, majs,
ärter och bönor, måtte bestämmas en tull af 1 krona
25 öre för 100 kilogram;
b) i fråga om punkterna 4), 5) och 10):
att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag,
måtte bestämmas en tullsats af 2 kronor 50 öre per
100 kilogram;
c) i fråga om punkten 8):
att malt, äfven krossadt, måtte åsättas en tull af
1 krona 50 öre per 100 kilogram;
d) i fråga om punkten 9):
att för spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
måtte bestämmas en tullsats af 1 krona 25 öre
för 100 kilogram;
e) i fråga om punkterna 11) och 12):
att för bröd, andra slag, måtte bestämmas en tull
af 2,5 öre per kilogram;
f) i fråga om punkten 13):
att Riksdagen måtte besluta, att för bröd, andra
slag, som tillverkats inrikes af utländskt råämne och
under år 1893 utföres, skall under de vilkor i öfrigt,
som i 9 § 1 mom. tulltaxeunderrättelserna stadgas, restitutionsvis
af tullmedlen utbetalas 2,3 öre per kilogram;
samt
g) i fråga om punkten 1) af utskottets betänkande:
att
Riksdagen, med anmälan att Kongl. Maj:ts pro -
37
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
position n:o 8 icke kunnat bifallas i oförändradt skick,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att de förändringar
i nu gällande tullsatser för spanmål, omalen
och malen, alla slag, äfvensom för bröd, hvilka, i anledning
af det i Kongl. Maj:ts proposition n:o 9 framlagda
förelag till ny tulltaxa m. m., af Riksdagen beslutas,
måtte jemväl för tiden till innevarande års slut
varda tillämpade.
Under åberopande af hvad vi här ofvan anfört och i öfverensstämmelse
med de af oss föreslagna tullsatserna å spanmål och mjöl, hemställes
i fråga om punkten
14) att för ris, oskaladt, eller paddy, måtte stadgas
en tullsats af 1 krona 25 öre för 100 kilogram; och
15) att tullen å gryn, ris-, och rismjöl, bestämmes
till 2 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Då det icke torde kunna bestridas att, med den utveckling som
mejerihandteringen numera erhållit, artikeln kli mer och mer ingår i eu
rationel utfodring af mjölkboskap och rent af erfordras för producerande
af prima smör, samt då det vidare är ett faktum, att behofvet af denna
vara icke på långt när kan fyllas af den inhemska produktionen, hvilket
förhållande tydligt framgår af de senaste årens in- och utförsel af kli,
som utgjorde:
Införsel. Utförsel.
1886 ................................................................. kilogram 7,445,759 4,821,433
1887 ............................................................... » 9,726,666 3,009,763
1888 .............................................................. » 7,136,171 2,742,252
1889 .................................................................. » 15,228,650 2,252,023
1890 .................................................................. » 31,861,626 1,007,376,
synes det oss vara fullkomligen ådagalagdt, att klitullen snarare måste
vara till betydlig skada än till något gagn för det svenska jordbruket och
dess mejerihandtering, hvadan vi hemställa,
16) a) att för kli måtte bestämmas tullfrihet; samt
b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att tullen å kli måtte för tiden till innevarande
års slut upphäfvas.
38 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
I fråga om bibehållande af tullen å kött, andra slag, tillåta vi oss att
ur en vid sistlidet års riksdags bevillningsutskotts betänkande n:o 1 fogad
reservation hufvudsakligen anföra, att den köttimport, som sker till Sverige,
med mer än nio tiondelar af sitt qvantum går till Stockholm och de
norra orterna. Den företer ingen som helst inverkan af tullen. Den uppgick
1890 till samma siffra som åren 1886 och 1887, eller omkring
1,350,000 kilogram, utgjorde 1889 öfver 1,700,000 kilogram och förlidet
år 1,500,000 kilogram. Det tillskott af kött, som Norrland behöfver, måste
det således fortfarande införa och finna sig i att betala till högre pris.
Som skydd för de norrländska jordbrukarne, hvilka, enligt utskottets förmenande,
i sin kreatursafvel före tullens åsättande hade att utstå en svår
konkurrens från Finland, kan denna tull vid nyss anförda jemförelsevis
obetydliga importsiflfror icke utöfva något nämnvärdt inflytande, och såsom
skydd för den svenska köttproduktionen i öfrig!, hvilken gör sin export
i form af lefvande boskap, är tullen alldeles värdelös. Då vi icke
finna mera med billigheten öfverensstämmande att med särskild skatt belägga
Norrlands kött- än dess fläskkonsumtion, och då tullbeloppet här
endast uppgår till siffror af mindre betydenhet, hemställa vi,
20) att för kött, andra slag, ej specificerade, måtte
bestämmas tullfrihet.
Angående tullen å de slag af kreatur, som i utskottsbetänkande! omförmälas,
må här anföras, att in- och utförseln utgjorde af
Nötboskap.
Införsel. Utförsel.
1886 .............................................................................. stycken 1,825 25,000
1887 ................................................................................ » 2,001 29,884
1888 ........................................................................ » 2,563 35,669
1889 ............................................................................... » 4,140 37,380
1890 ............................................................................. » 7,300 37,190
1891 ................................................................................ » 3,650 29,600
Får.
1886 ............................................................................. stycken 825 30,286
1887 ............................................................................... » 892 32,402
1888 .............................................................................. » 814 40,065
1889 ............................................................................. » 700 43,630
1890 .................................................... » 1,120 33,390
1891 ................................................................................ » 580 25,720
39
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
Häraf framgår, att införseln af nötboskap och får är obetydlig i förhållande
till den stora utförseln. Importen utgöres dels af finsk boskap
till Norrland och dels af rasdjur, som införas till förbättring af södra och
mellersta Sveriges ladugårdar. De statistiska sitfrorna ådagalägga derjemte,
att Norrland, oaktadt tullen, nödgats betydligt öka denna del af sin lifsmedelsimport,
liksom ock att öfriga landets införsel af rasdjur äfven efter
tullens införande stigit. Det förra slaget af import kunna vi ej önska
onödigtvis fördyra, och i fråga om importen af afvelsdjur skulle vi anse
rimligare att man särskildt premierade än att man särskildt beskattade de
åtgärder, som företagas till höjande af vår ladugårdsskötsel.
Svin.
Införsel. Utförsel.
1886 ............................................................................ stycken 8,803 31,960
1887 ........................................................................... » 13,060 37,150
1888 ............................................................................ » 6,500 190
1889 ............................................................................... » 3,930 2,550
1890 .............................................................................. » 3,740 6,250
1891 ........................................................................ » 4,130 7,580
Svinimporten är likaledes nästan uteslutande en till öfre Norrland ingående
fläskinförsel, som i anledning af Finlands ringa afstånd från de
norrländska hamnarne snarare hemtas från sistnämnda land än från mera
fjerran belägna svenska platser. Den går nästan helt och hållet till Sundsvall
och norr om Sundsvall belägna orter.
Då utskottet för öfrigt tillstyrkt tullfrihet å fläsk, andra slag, synes
det vara så mycket mera oegentligt att fortfarande behålla tullen å lefvande
svin.
Vi hemställa alltså,
23) att för nötkreatur måtte bestämmas tullfrihet;
24) att tullsatsen för får måtte borttagas; samt
25) att tullen å svin jemväl måtte borttagas.
I den här ofvan åberopade, vid sistlidet år riksdags bevillningsutskotts,
betänkande n:o 1 fogade reservation af Andra Kammarens utskottsledamöter,
yttrades i fråga om tull å smör:
»Artikeln smör har numera i vårt land höjt sig till det tredje eller
fjerde rummet bland landets exportartiklar; den valuta vi från utlandet
indraga i liqvid för densamma uppgår till nära 30 millioner kronor. Vid
40 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
en sådan export bestämmes det inhemska priset å smör uteslutande af den
utländska marknaden. Det smör, öfver hvars starka införsel man från
skyddsvänligt håll före 1888 hördes klaga och som man genom den då
åsätta tullen afsåg att utestänga, utgjordes hufvudsakligen af Finlands
smörtillverkning, som då mest gick till Sverige. Detta smörs finaste märken
utskeppades i förening med svenskt smör från svensk hamn till England,
och Sverige förtjenade derpå transitofrakt och handelsvinst; de lägre
märkena ingingo i den svenska konsumtionen och ökade derigenom den
qvantitet vida dyrbarare eget smör vi kunde sälja till utlandet. Efter tullens
införande har det finska smöret funnit vägen direkt till den engelska
marknaden, der det nu i stället uppträder såsom konkurrent till vår
svenska vara, under det den svenska smörexporten efter denna tid stått
stilla, oaktadt vår mejerirörelses utveckling alltjemt fortgått. Med sådana
förhållanden för ögonen kunna vi ej betrakta införandet af smörtullen
annorlunda än som ett betänkligt missgrepp i den nationella hushållningen».
Detta yttrande eger fortfarande sin fulla tillämpning. Och då härtill
kommer, att det tullskydd, man velat bereda åt de små jordbrukarne för
deras tillverkning af sämre och billigare smörsorter, i verkligheten länder
dem mera till skada än till gagn derigenom, att den likaledes tullskyddade,
men billigare tillverkningen af konstgjord! smör eller margarin i
hög grad konkurrerar med det s. k. sekundasmöret, synes alla skäl tala
derför,
26) att nu gällande tull å smör, naturligt, måtte
borttagas; samt
27) att tullen å smör, konstgjordt, jemväl måtte
borttagas.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit föreslaget i fråga om
borttagande af tullen å konstgjordt smör eller margarin, hemställa vi,
28) att med afslag å hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående
tull å oleomargarin, i tulltaxan måtte å vederbörligt
ställe införas en så lydande rubrik:
Oleomargarin ..................................................................... fritt.
Då tullen å ister synes rimligtvis böra följa tullen å artikeln fläsk,
andra slag, hvarå utskottet tillstyrkt tullfrihet, anse vi oss böra hemställa,
29) att för ister måtte bestämmas tullfrihet.
Be vilininge utskottets Betänkande A;o 2,
41
Af herr Fredholm:
Att ingå på en närmare granskning af de skäl, som under de senare
åren från olika synpunkter blifvit anförda för och mot fördelarne för
jordbruket af tullskydd, bör numera kunna få anses som en öfvervunnen
ståndpunkt. Till förut anförda skäl torde svårligen kunna fogas något
nytt, och om detta till äfventyrs läte sig göra, kan man knappast hoppas,
att ett sådant skäl i och för sig skall verka rubbande på någons förut
fattade mening i frågan.
Derom torde man dock kunna vara ense, att det hufvudsakliga skäl,
som föranledde införandet af tull å spanmål, var det, att spanmålsprisen
vid tiden för förenämnda tulls införande voro så låga, att de enligt jordbrukarens
mening icke betäckte produktionskostnaderna. Detta det hufvudsakliga
skälet för åsättande af tull å spanmål kan emellertid nu sägas
hafva alldeles bortfallit, då, såsom allmänt kändt är, spanmålsprisen stigit
med tre eller mer än tre gånger beloppet af den tullsats, som man vid
spanmålstullarnes införande ansåg vara behöflig för att bereda jordbrukaren
skälig ersättning för hans arbete.
Med anledning af denna stora prisstegring å spanmålen lönar det numera
ej heller mödan att tvista derom, huruvida spanmålstullen höjt prisen
på befolkningens förnämsta lifsförnödenheter med hela sitt belopp, såsom
af några blifvit påstådt, af andra bestridt. Orsaken till prisstegringen må
vara hvilken som helst, faktum är emellertid att denna nu nått en sådan höjd,
att den kroppsarbetande befolkningen endast med stor svårighet kan genom
sitt arbete betäcka kostnaderna för sina oundgängligaste födoämnen.
Detta betänkliga förhållande måste ur tullvännernas synpunkt vara så
mycket mer beaktansvärdt, som en af dem såsom möjlig förutsatt prisstegring,
enligt deras utsago, ej skulle få något att betyda för landets
stora kroppsarbetande befolkning, emedan denna då skulle komma att i
de rikare arbetstillfällen, som tullskyddet beredde, erhålla en ökad arbetsförtjenst,
som mer än väl skulle uppväga de stegrade lefnadskostnaderna.
I fullkomlig motsats härtill har den under tullskyddet vunna erfarenheten
ådagalagt, ej blott att arbetsförtjensten icke ökats, utan, hvad värre är,
sjelfva möjligheten till erhållande af arbetsförtjenst har på grund af den
rådande arbetsbristen icke på mycket länge varit förenad med så stora
svårigheter som just nu.
Det vill synas mig, som borde det för hvar och en vara uppenbart,
att en betydande lättnad i de obemedlades kamp för brödfödan skulle
beredas denna den öfvervägande delen af landets befolkning, om spanmålstullarne
afskaffades. Derigenom skulle priset på den spanmål, som
Bill. till Rilcsd. Prof. 1802. 0 Samt. 1 Afd. 2 Häft. ö
42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
till landet utifrån införes, kunna sänkas med det belopp, hvarmed spanmålstullen
nu utgår. Beräknad efter den införsel utöfver utförseln af råg
och hvete, såväl malen som omalen, som under det föregående året egt rum,
skulle denna nedsättning i priset på den införda spanmålen belöpa sig till
omkring sex millioner kronor. Tager man tillika i betraktande att befolkningens
behof af brödsäd fylles för råg till omkring tredjedelen och
för hvete till omkring hälften af hvad som deraf utifrån införes, så bör
man lätt kunna förstå, hvilket betydligt inflytande på lefnadskostnadernas
nedbringande spanmålstullens afskaffande skall utöfva.
Då således det från jordbrukets synpunkt lmfvudsakliga skälet för
åsättandet af tull å spanmål bortfallit, och då tillika lefnadskostnaderna
stigit i en för samhällets obemedlade invånare oroväckande grad, på
samma gång tillfällena till erhållande af arbetsförtjenst minskats; så framgår
af dessa omständigheter i förening, att tullen å spanmål numera icke
allenast utan skada för jordbruket kan borttagas, utan äfven att den icke
utan våda för landets obemedlade befolkning kan bibehållas.
Inom utskottet har det ej lyckats bereda framgång åt eu sådan uppfattning,
huru obestridligt rigtig den än synes mig vara. Visserligen har
utskottet föreslagit att tullen å råg och hvete samt mjöl deraf skall efter
den 1 juli 1893 afskaffas, men att tullen å korn, majs, ärter och bönor i
malen form deremot efter sagde dag skall återföras till sitt nuvarande
belopp och å samma sädesslag i omalen form bibehållas. Enligt utskottets
förslag skall tillika från den dag innevarande år, Kongl. Maj:t bestämmer,
intill den 1 juli 1893 tullen å förenämnda spanmålsslag sättas till
1 krona 50 öre för 100 kilogram råg och hvete, omalen, och till 2: 50
för 100 kilogram spanmål, omalen, andra slag, samt till 2: 80 för 100
kilogram mjöl alla slag.
Att dessa utskottets förslag äro i hög grad otillfredsställande, torde
för en och hvar, han må omfatta hvilken tullpolitisk mening som helst,
vara påtagligt; ty förutom det ohållbara i att efter den 1 juli 1893 göra
råg- och hvetemjöl tullfritt på samma gång man bibehåller en tull af 4: 30
för 100 kilogram mjöl andra slag, och att före denna dag åsätta mjöl,
alla slag, en tull af 2: 80, samtidigt med att denna bestämmes till 2: 50
för vissa slag af omalen spanmål och till 1: 50 för råg och hvete, synes
det mig mindre öfverensstämmande med grundlagens föreskrift om att
tullen skall »utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen
af Riksdagen faststäld blifver», att i en och samma tulltaxa,
nemligen 1893 års, upptaga två olika tullsatser å samma varuslag, den
ena att gälla under årets förra, den andra under årets senare hälft.
Sådana som utskottets förslag, lidande af inre motsägelser och formella
Bevillning autskottets Betänkande N:o 2. 43
brister, nu föreligga, synas de mig derför omöjligen kunna vinna Riksdagens
bifall i oförändradt skick.
Ett första steg till undanrödjande af de orimligheter i sak och form,
som vidlåda utskottets förslag, torde rättast böra tagas på det sätt, att
under året 1893 bestämmas lika tullsatser dels för spanmål, omalen, dels
ock i förhållande dertill för mjöl, alla slag. Med afseende åter på storleken
af de tullsatser, som för spanmål, malen eller omalen, böra under
året 1893 bestämmas, så kunna meningarna derom vara delade och äro
det i sjelfva verket äfven, på sätt af utskottets olika förslag och dertill
fogade reservationer framgår. Man må emellertid sätta dessa tullsatser
huru man behagar, skola de dock alltid komma att utgöra ett ständigt
tvisteämne mellan anhängare af och motståndare till spanmalstull. I
samma mån spanmålsprisen falla, skola de förra allt kraftigare komma att
yrka på tullarnes höjande, och stiga spanmålsprisen, skola de senare yrka
på dessa tullars afskaffande. Genom att bibehålla tull å spanmål skall
man sålunda aldrig få ett slut på den tullstrid, som under senare år med
sådan häftighet pågått och som utöfvat en så menlig inverkan på vårt
offentliga lif. Deremot har man anledning befara, att ju längre denna
strid kommer att pågå, desto bittrare skall den blifva; ty den erfarenhet,
som under detta århundrades förra hälft här i landet blifvit vunnen, utvisar
otvetydigt, att ingen tull med sådan obenägenhet af befolkningen
utgöres som den å spanmål. Men skulle det vara blott en tidsfraga, när
spanmålstullarne skola afskaffas, då synes mig, som om man hellre borde
göra detta nu än framdeles. Ingen tidpunkt torde bättre än den närvarande
lämpa sig för en återgång till den tullfrihet å spanmal, som eu
trettioårig erfarenhet visat vara väl förenlig med både det enskilda och
det allmänna bästa. På grund af de högt uppjagade spanmålsprisen skulle
nemligen, på sätt förut blifvit visadt, tullen å spanmål utan skada för jordbruket
kunna borttagas, men icke utan våda för den obemedlade befolkningen
bibehållas. Af dessa skäl synes det mig vara icke blott ekonomiskt,
utan äfven politiskt klokt att från och med den 1 januari 1893
borttaga hela tullen å spanmål såväl omalen som malen.
Mot vidtagandet af en sådan åtgärd skulle man icke utan skäl kunna
framhålla vådan af att genast öfvergå från nu rådande tullskydd å spanmål
till fullständig tullfrihet derå. Angeläget som det, enligt min uppfattning,
är att, så vidt möjlighet förefinnes, söka förebygga alla våldsamma
rubbningar i samhällslifvet, vill jag för min del visst icke ringakta
vigten och betydelsen af en sådan betänklighet. Men det synes mig,
som i detta fall en förmedlande öfvergång lätteligen skulle kunna åvägabringas,
allenast man i tillämpliga delar följde den af utskottet omfattade
44 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
anvisning, som Kongl. Maj:t i sin proposition n:o 8 lemnat. Att man i
fråga om nedsättning af tullen å spanmål under innevarande år icke kan
i sin helhet instämma hvarken i hvad Kongl. Maj:t eller i hvad utskottet
föreslagit — eftersom begge förslagen lida af samma bristfällighet, den nemligen
att åsätta spanmål, omalen, olika tullsatser, under det att mjöl deraf,
alla slag, samtidigt drager endast en — detta bör icke utgöra något hinder
för, att man, med iakttagande af rättelse i påpekade oegentlighet, kan
vara med om en nedsättning i tullen å spanmål, omalen och malen, från
den dag innevarande år Kongl. Maj:t bestämmer till årets slut.
Ur alla synpunkter rigtigast torde då blifva att under denna tid bestämma
tullen å spanmål, omalen, till hälften af det belopp, hvarmed den
nu utgår eller till 1 krona 25 öre för 100 kilogram. Lägger man härefter
till grund för bestämmandet af mjöltullen samma för qvarnegarne
gynsamma beräkning, som bevillningsutskottet vid 1888 års riksdag använde,
så skulle tullen å mjöl alla slag blifva 2 kronor 50 öre för 100
kilogram. Genom bestämmandet af denna tull å mjöl skulle det höga
tullskydd, som qvarnindustrien nu åtnjuter, under öfvergångstiden icke
komma att minskas och derjemte blifva betydligt högre än det, som föregående
års bevillningsutskott ansåg skäligt, då det föreslog en spanmålstull
af 1 krona 50 öre och en mjöltull af 2 kronor 50 öre.
Pa grund af nu anförda skäl kan jag icke biträda, hvad utskottet i
föreliggande betänkande föreslagit, utan får, på samma gäng jag till alla
delar biträder hvad som i den af herr J. Johansson m. fl. afgifna reservation
blifvit föreslaget i punkterna 16, 20, 23—29, hemställa att Riksdagen
behagade besluta,
a) att spanmål, omalen och malen, från den 1 januari
1893 göres tullfri;
b) att för tiden till innevarande års slut tullen å
spanmål, omalen, nedsättes till 1 krona 25 öre för 100
kilogram och för mjöl, alla slag, till 2 kronor 50 öre
för 100 kilogram.
Stockholm, Ivar H;cggströms boktryckeri, 1892.