Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2 (Betänkande 1891:Bevu2 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Kiksd. kansli den 2 mars 1891, kl. 3 e. m.

Betänkande angående stämpelafgiften.

Till bevillningsutskottet hafva hänvisats följande motioner rörande
ändringar i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 5 september
1890:

ifrån Första Kammaren, n:o 6, af herrar E. Stridsberg och W. Tham,
om borttagande af stämpelafgift för patentbref; samt

ifrån Andra Kammaren, n:o 127, af herr C. W. Collander, jemväl
angående afskaffande af sistnämnda afgift; och

n:o 146, af herr C. Anderson i Himmelsby, om ändring i gällande
bestämmelser rörande stämpelafgift å lagfartsprotokoll.

Patentbref förses enligt gällande stämpelförordning med en stämpelafgift
af tjugufem kronor.

Vid den tidpunkt, då nu gällande förordning angående patent tillkom,
förefunnos ingå särskilda patentafgifter, men utgick stämpelafgiften
med sju kronor för hvarje patentår. Då i sistnämnda förordning patenttiden
för alla patent, med undantag af så kallade tilläggspatent, bestämdes
till femton år och derjemte ganska höga patentafgifter infördes,
fann man en stämpelafgift af sammanlagdt 105 kronor vara för en obemedlad
uppfinnare allt för betungande och nedsatte derför sistberörda
afgift till 25 kronor.

Uti nu föreliggande motioner, som afse borttagande af denna afgift,
anföres:

Bill. till Rissel. Prat. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 2 Höft. (N:o 2).

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

att de patentsökande under de senaste sex åren erlagt stämpelafgifter
till ett sannnanlagdt belopp af icke mindre än 68,000 kronor och
dessutom under samma tid till kong], patentbyrån betalt ansökningsoch
årsafgifter till så högt belopp, att icke blott alla utgifter för samma
b}7rå blifvit fullständigt betäckta, utan derjemte vid 1890 års slut ett
öfverskott förefans, uppgående till något öfver 59,000 kronor, och att,
om man sammanlade patentafgifter och stämpelafgifter, således framginge
att de, som anlitat kongl. patentbyrån, nödgats årligen till staten erlägga
omkring 20,000 kronor utöfver hvad som erfordrats för underhåll af
samma embetsverk;

att detta öfverskott ingalunda uppkommit derigenom, att det nya
embetsverkets utgifter understigit, utan helt och hållet derigenom att
dess inkomster öfverstigit hvad man från början antog, hvilket visade
sig deraf att enligt den sannolikhetsberäkning, som åtföljde Kongl.
Maj:ts proposition angående nu gällande patentförordning, patentbyråns
inkomster under åren 1885—1888 beräknats till allenast 122,525 kronor,
men i verkligheten uppgått till 283,814 kronor 12 öre;

att bestämmandet af ifrågavarande höga stämpelafgift torde berott
på antagandet, att patentafgifterna under den första perioden af patentbyråns
verksamhet ej skulle täcka hela utgiften för byråns upprätthållande,
utan att äfven andra statsmedel skulle derför behöfva anlitas;

att emellertid nu, då behållningen å patentmedlen kunde betraktas
såsom en garantifond för hvarje tillfällig framtida minskning i denna
inkomst, någon fara för att byrån skulle behöfva understöd af andra
statsmedel ej längre förefunnes; samt slutligen

att, eftersom det näppeligen vore med billighet och klokhet öfverensstämmande,
att en för industriens framsteg så betydelsefull verksamhet
som uppfinnarens beskattades till ändamål, som vore för patentväsendet
främmande, och till belopp, som vida öfverstege alla omkostnaderna
för det embetsverks underhåll och utveckling, som med hithörande
ärenden egde att taga befattning, och då det derjemte vore af
synnerlig vigt att vägen till erhållande af patent så vidt möjligt jemnades
för uppfinnare tillhörande arbetsklassen, på det att dessas uppfinningsverksamhet
icke förspildes eller tillbakahölles, utan i stället så vidt
möjligt tillgodogjordes och utvecklades, det alltså vore behöfligt och
lämpligt, att nedsättning skedde uti ifrågavarande afgifter.

De afgifter, som af sökande och innehafvare utaf patent enligt nu
gällande stadganden erläggas, äro, såsom i motionerna antydes, af två
slag, patentafgifterna, om hvilka föreskrifter lemnas i kongl. patent -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

förordningen, och stämpelafgiften för patentbrefvet. Dessa båda afgifter
äro till sin natur olika. De förra uttagas för att med dem bestrida
samtliga kostnader för patentinstitutionen och synas derför icke billigtvis
böra sättas högre än som för detta ändamål erfordras, den senare
deremot är en skatt, som staten uttager af den patentsökande.

Då nu, såsom motionärerna visat med siffror, om hvilkas rigtighet
utskottet öfvertygat sig, de patentafgifter, som af sökande och innehafvare
af patent under de senaste sex åren erlagts, vida öfverstigit hvad
under samma tid erfordrats för patentbyråns verksamhet, finner utskottet,
i likhet med motionärerna, en nedsättning i sistberörda afgifter synnerligen
befogad. En sådan nedsättning bör dock icke företagas utan
att en ny, på grund af nu vunnen erfarenhet anstäld utredning först
skett rörande de inkomster kongl. patentbyrån för sitt bestånd och sin
tidsenliga utveckling behöfver, en utredning som endast Kongl. Maj:t
torde kunna lemna. Att framlägga något förslag, som på denna väg
skulle lända till främjandet af motionärernas önskan om lindring i de
utgifter, som pålagts patentsökandena, ligger dessutom icke inom utskottets
befogenhet.

^ Men att med anledning af anmärkta förhållandet borttaga den stadgade
stämpelafgiften, finner utskottet deremot vara ett förslag, hvars
rigtighet ingalunda ådagalagts af hvad motionärerna anfört. Stämpelafgifter
utgöra en skatteform, som i alla stater befunnits lämplig och
oumbärlig; och den är hos oss anlitad i mycket mindre utsträckning än
i flertalet öfriga europeiska länder. Utskottet tvekar derför att utan
särskildt tvingande skäl föreslå dess borttagande från ett område, der
den redan finnes pålagd, särskildt då, såsom vid patentbref, det är fråga
om af staten beviljade förmåner, hvilka icke obilligtvis synas böra vara
underkastade en till staten utgående beskattning. Deremot synes
en nedsättning uti den ifrågavarande stämpelafgiften lämpligen kunna
ske; och har utskottet derför haft att taga i öfvervägande, huru
långt en sådan skattelindring kunde patentsökande medgifvas i analogi
med stämpelafgifter, som på andra områden blifvit stadgade. Parter,
hvilka utan särskild begäran äro skyldige att lösa utslag af kommerskollegium,
under hvilket kongl. patentbyrån lyder, eller af de öfriga
centrala embetsverken, skola, för så vidt utslaget icke upptager mera än
ett ark, erlägga en stämpelafgift af allenast tio kronor. Det synes då
hårdt, att uppfinnare, hvilkas verksamhet bör af staten underlättas och
uppmuntras, skola nödgas erlägga en stämpelskatt af tjugufem kronor.
Och utskottet finner det derför vara billigt och lämpligt att stämpelafgiften
för patentbref nedsättes till tio kronor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

På samma gång som utskottet vill uttala den förhoppningen, att
Kongl. Maj:t måtte intill nästa riksdag låta utarbeta och då framlägga
utredning och förslag om nedsättning af nu stadgade patentafgifter,
hemställer alltså utskottet,

l:o) att motionärernas ifrågavarande förslag måtte
på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar, det rubriken
»patentbref» under § 3 i förordningen angående stämpelafgiften*
skall erhålla följande förändrade lydelse:

»Patentbref — 4:de afdelningen 10 kronor».

Herr Andersons ofvan omnämnda motion är af följande lydelse:

»Bland de utgifter, som i enlighet med nu gällande författningar
åligga arfvingar i dödsbo, torde de för lagfarts erhållande å ärfd fastighet
vara bland dem, som trycka mycket ojemnt och äfven mången gång
ganska hårdt, i synnerhet om arftagarne äro många och arfslotten, å
hvilken lagfartshandlingen måste lösas, mycket liten. Visserligen föreskrifves
i kongl. förordningen af den 24 september 1886 och kongl.
kungörelsen af den 17 oktober 1887 angående lagfart och fång till -fast
egendom, som genom giftorätt eller arf tillfallit efterlefvande maka och
barn, att lagfartshandlingen skall vara fri från stämpel, då taxeringsvärdet
å fastigheten i dess helhet icke uppgår till 1,000 kronor. Men
icke desto mindre kunna lagfartskostnaderna uppgå till 10 å 15 procent
af den fastighetslotts värde, hvarå lagfart erhållits, om t. ex. den fastighetslott,
hvarå lagfart sökes, är taxerad till något öfver 1,000 kronor
samt intecknad för halfva taxeringsvärdet eller mera, och arftagarne äro
t. ex. tio, så kunna sådana fall inträffa, som ofvan nämnts, och att ett
sådant förhållande icke är rättvist och billigt, torde för hvar och en
vara klart, och att således ändring uti lagstiftningen i detta afseende
är af behofvet påkallad. Men då eu ändring i det syfte, att alla arftagarne
i en fastighetslott skulle å densamma kunna erhålla gemensam
fasta, hvarigenom protokollslösen skulle blifva mycket biligare, och således
utgifterna för lagfarts erhållande betydligt minskas, möjligen möter
allt för störa svårigheter så väl i afseende på anteckningarna i fastighetsboken
som i öfrigt. för reda och ordnings hållande i dessa vigtiga
angelägenheter, torde den utvägen, för att kunna åstadkomma en välbehöflig
nedsättning i dessa mången gång i jemförelse med arfslottens
värde allt för stora utgifter, icke kunna beträdas.

Men då jag anser att något i berörda afseende behöfver göras, vågar
jag vördsamt föreslå,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5

att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring i kongl. förordningen
af den 24 september 1886 samt kongl. kungörelsen af den
17 oktober 1887 angående lagfart å fång till fast egendom genom giftorätt
eller arf, att der förekommande orden »der taxeringsvärdet i dess
helhet icke uppgår till 1,000 kronor» måtte utbytas mot orden: der
taxeringsvärdet å hvarje fastighetslott icke uppgår till 1,000 kronor.»

Ifrågavarande stämpelafgift utgår enligt nu gällande kongl. förordning
angående stämpelafgiften af den 5 september 1890 för hvarje protokollsutdrag
rörande lagfart vid underdomstol ar å landet med 2 kronor
för första arket och 1 krona 50 öre för hvarje af de öfriga arken samt
vid underdomstolar i stad med 1 krona för hvardera af första och andra
arket samt 1 krona 25 öre för hvarje af de öfriga arken. Undantag
är allenast medgifvet för lagfarter, hviska meddelas å fång till fast egendom
genom giftorätt eller arf, der taxeringsvärdet å egendomen i dess
helhet icke uppgår till 1,000 kronor.

Till en början torde böra påpekas, att genom antagande af motionärens
förslag den princip, som hittills uti sådana fall som det nu föreliggande
varit gällande för medgifvande af stämpelfrihet, skulle öfvergifvas.
Likasom nemligen i fråga om lagfart hela den ärfda fastighetens
taxeringsvärde är bestämmande för frågan, huruvida stämpelfrihet medgifves
eller icke, så är ock i fråga om bouppteckningar stadgadt, att befrielse
från stämpelafgift eger rum, der behållningen i boet icke uppgår
till 1,000 kronor. I båda fallen är det således storleken af det sainfälda
arfvet som är bestämmande. Enligt motionärens förslag skulle
arfslotten blifva afgörande. Vidare bör uppmärksammas, att enligt samma
förslag staten skulle beröfvas all stämpelafgift jemväl då den arffallna
fastigheten uppgiuge till ett ganska högt taxeringsvärde, för så vidt
arfvingarna äro många. De af motionären omförmälda, såsom särskildt
ömmande, framhållna fallen torde derjemte mycket sällan förekomma.
De små fastigheter, om hvilka det här är fråga, lära väl nemligen i de
flesta landsdelar oftast icke emellan arfvingarna fördelas, utan öfvergär eu
sådan fastighet der vanligen odelad till vare sig en af arfvingarne eller en
annan person, som af sterbhuset inköper densamma. 1 sådana fall sökes i
allmänhet lagfart samtidigt å arfskifteshandlingen och å den fångeshandling,
hvarigenom den nya egaren förvärfvat fastigheten. Men då skall jemlikt
11 § i gällande kongl. förordning angående expeditionslösen, hvilken
paragraf erhållit sin nuvarande lydelse just för att bereda ifrågavarande
sterbhusdelegare lindring i lagfartskostnaderna, i förstnämnda ärende
gemensam expedition för samtliga sterbhusdelegarne utfärdas, der ej

Bill, till llilcsd. Prof. 18111. 5 /Samt. 1 Afd. 2 Iläft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

annorlunda begäres. I sådana fall äro följaktligen arfvingarna befriade
från att erlägga stämpelafgift för mer än ett protokoll, och afgiften kan
då ingalunda sägas vara tryckande.

Slutligen bör icke lemnas oanmärkt, att den af motionären påpekade
omständigheten, att fastigheten kan vara mycket intecknad och
således det som ärfves utgöra ett ganska ringa belopp, är ett förhållande,
som kan inträffa jemväl vid fastigheter med ansenligt högre taxeringsvärde,
än de af motionären åsyftade.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

2:o) att herr Andersons ofvannämnda motion icke
må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 2 mars 1891.

På utskottets vägnar:
CARL HERSLOW.

Reservation

vid 2:dra punkten af herr Cavalli, med tillkännagifvande, att han
inom utskottet yrkat bifall å den uti nämnde punkt behandlade motion.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1891.