Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2 (Betänkande 1890:Bevu2 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1890, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till*
utskottet hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning
angående vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet
jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Ifrågavarande förordnings 4 § 2 mom. samt dess 42 § äro af
följande lydelse:

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

§ 42.

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid
tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill
uppgifvet är, eller begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt
är, ombud för bräuvins utlemnande å annat ställe, än der han sin
Bih. till Riksd. Prot. 1890. 5 Sand. 1 Afd. 2 Raft. 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

försäljningsrätt utöfvar, eller tillåter den, som icke är till iskänkning
berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin,
något af det sålda på försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre
belopp än han är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad är, mot
§ 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte första gången från och med 30
till och med 60 kronor samt andra gången från 60 till och med 120
kronor och vare dessutom andra gången sin rätt till minuthandel eller
utskänkning förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet
till utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än
till förtäring ombord å fartyget eller utan att iakttaga de inskränkningar
dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
jemlikt § 13 mom 2. föreskrifna.

Uti tvenne lika lydande motioner, afgifna, den ena, n:o 4, inom
Första Kammaren, af herr Treffenberg, med hvilken herr Biesért förenat
sig, och den andra, n:o 12, inom Andra Kammaren, af herr S. M. Olsson,
»med hvilken herrar Ollas A. Ericsson, M. Tysk och B. P. Ersson instämt,
föreslås, att ifrågavarande lagrum måtte erhålla följande förändrade
lydelse, nemligen:

4 § 2 mom. “Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning
af bränvin sjelf eller genom ombud låta å annat ställe än det, der han sin
försäljningsrätt utöfvar, till salu utbjuda eller till köpare utlemna eller
med köpare aftala om leverans af bränvin i mindre belopp än 250
liter»;

och 42 §. »Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af
bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får eller å annat ställe
än dertill uppgifvet är, eller, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är,
sjelf eller genom ombud å annat ställe än der han sin försäljningsrätt
utöfvar, utbjuder, eller till köpare utlemnar eller med köpare aftalar
om leverans af bränvin, eller tillåter den, som icke är till utskänkning
berättigad», etc. (i öfrigt lika med §:s nuvarande lydelse).

Herr C. G. Anderson i Skeenda åter yrkar i den inom Andra
Kammaren väckta motionen n:o 14, att 4 § 2 mom. i ofvannämnda
förordning måtte erhålla följande lydelse:

»Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, upptaga order eller afsluta aftal af köp eller till köparen utlemna
bränvin i mindre belopp än 250 liter.»

Till stöd för sina" ifrågavarande förslag anföra herrar rFreff enberg
och Olsson följande:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3

»Genom den inskränkning, handeln med spirituösa drycker på senare
tiden undergått, har förbrukningen af dylika drycker inom landet
märkbart aftagit och en tilltagande nykterhet kunnat vitsordas. Sant
är, att äfven flera andra faktorer dertill samverkat, men en af de verksammaste
är dock utan tvifvel den nyss antydda.

Huru välgörande emellertid den nyare lagstiftningen på detta
område än varit, har den dock ej kunnat hindra försök att kringgå
lagen. Genom landtkommunernas rätt att i vissa fall besluta om huruvida
rättighet till utskänkning och minuthandel med bränvin må i
socknen medgifvas, försvunno krogarne i det närmaste på landsbygden
med en förvånansvärd hastighet. Dermed upphörde äfven de frestande
tillfällena för folket. Genom ett aktningsvärd! bemödande af åklag;aremagten
har äfven lönkrögeriet till stor del måst vika. Men i stället
hafva vi nu fått en skara af ambulatoriska krogar i ny form. Herrar
bränvinsförsäljare hafva nemligen funnit lönande och tillständig! att
sjelfve eller genom resande agenter ersätta de indragna krogarne eller
försäljningsställena. Med all den ifver och energi, som vinstbegäret
och konkurrensen emellan de olika agenterna kunna frambringa, draga
nu dessa agenter omkring i landet från gård till gård och by till by
för att fresta, truga, locka och pocka folket att låta anteckna sig för
större eller mindre qvantiteter spirituösa.

Till följd häraf får man numera efter de allmänna vägarne ofta
se rader af formän, som från långt aflägsna försäljningsställen föra
massor af större och mindre kaggar, liksom i de respektive byar, der
de hamna, skönja verkan af kaggarnes innehåll i hopar af skrålande
äldre personer och ungdom med deraf omtöcknade hjernor. Till de
köpandes beqvämlighet få de varan på detta sätt sig tillsänd i Jänta
kärl, som sedan fraktfritt återsändas. Huru liqviden erlägges kan ej
med säkerhet kontrolleras, men antagligen sker det, då agenten nästa
gång infinner sig för att upptaga nya order å spirituösa. Så tillgår
det i Dalarne, och förhållandet lärer väl vara enahanda på många ställen
inom öfriga landsdelar.

Att ett dylikt tillvägagående är ett slag i ansigtet på de landtkommuner,
som i nykterhetens intresse afstått från rättigheten att
skörda vinst af bränvinshandeln, ligger för öppen dag. Man kan till
och med sätta i fråga, huruvida det för dessa kommuners befolkningvore
mera förderfbringande att hafva eu öppen krog, der mindre
qvantiteter efter råd och lägenhet för tillfället kunde erhållas, än dessa
ständigt återkommande agenter och de större qvantiteter spirituösa på
en gång, som genom deras bemedling införas i hemmen bland qvinnor,
barn och ungdom.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Härförutom erinra motionärerna, att de lagstiftande myndigheterna
svårligen kunnat förutse ett så fräckt kringgående af lagen,
som det af motionärerna påpekade, äfvensom att af flera utslag i hithörande
fall visat sig, att lagens tillämpning är synnerligen vacklande,
och att ifrågavarande agenter och deras hufvudmän ofta gå helt och
hållet fria från ansvar, om åtal mot dem anställes.

Herr C. G. Anderson anför:

»Bland sätt att kringgå de skärpta bestämmelserna angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker finnes ett, som med stor fördel och i stor skala mer
och mer tyckes sprida sig, i synnerhet på landsbygden.

Genom ett ombud eller resenär låter en vinhandelsfirma upptaga
order å mindre partier cognac, punsch med mera, vanligen i lådor,
innehållande 6, 12 eller 24 buteljer; åtföljd af någon med trakten väl
förtrogen person, besöker denne alla, hvarest utsigt till någon afsättning
förefinnes. Som kredit gerna beviljas, underlättas derigenom omsättningen
i ej ringa mån, men då en sålunda drifven försäljning af mer
eller mindre goda spritdrycker ej kan hafva något godt inflytande på
befolkningens såväl moraliska som ekonomiska tillvaro, anser jag att
någon förordning, hvarigenom detta slags varuafsättning kan hämmas,
bör stadgas.»

Ehuru utskottet till fullo gillar syftet med ifrågavarande motioner,
finner likväl utskottet, att under närvarande förhållanden de af motionärerna
föreslagna lagförändringarna icke skulle kunna leda till det
åsyftade resultatet. Arta 17 i gällande handelstraktat med Frankrike
stadgar nemligen, bland annat:

Franske handelsresande, som färdas inom de förenade rikena för
franska handelshus, skola der ega att göra uppköp för sin industris
behof och upptaga beställningar, med eller utan prof, men icke till
försäljning kringföra varor.

Så länge denna traktat gäller, kunna sålunda franska handelshus
icke betagas rättigheten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar
på bränvin, hvilken vara utgör en af Frankrikes förnämsta
exportartiklar på Sverige. Om nu, såsom motionärerna föreslagit, svenska
bränvinsförsäljare förbjödos att använda dylika ombud, skulle följden
deraf blifva, icke den, att det förderfliga systemet med bränvinsagenter
upphörde, utan efter all sannolikhet, den att agenter komme att resa för
utländska handelshus i stället för, såsom nu, för svenska, och att den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

vinst, som på denna rörelse nu tillfaller de svenska bränvinsförsäljarne,
i stället skulle komma utlandet till godo.

På grund häraf hemställer utskottet,

l:o att herrar Treffenbergs, S. M. Olssons och
och C. Gr. Andersons ifrågavarande motioner för närvarande
icke må af Riksdagen bifallas.

I förevarande förordnings 8—11 §§ behandlas den ordning, i
hvilken landets kommuner ega att taga befattning med bränvinsförsäljningens
ordnande. Dessa lagrum beröras af den af herr C. J. Petersson
i Eksebo inom Andra Kammaren afgifna motionen n:o 173. Häruti yrkas:

att Riksdagen behagade besluta sådan förändring i förevarande
förordning, att alla samhällen, hvilka vilja förvärfva utskänknings- och
minuteringsrätt af spritvaror, bestämdt åläggas att öfverlåta denna
handel till bolag.

Såsom stöd härför anför herr Petersson:

»Sedan genom kongl. förordningen af den 29 maj 1885, angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra blända eller distillerade
spirituösa drycker, städernas andel af den genom sprithandeln uppkomna
vinst blifvit i någon mån minskad, har man inom eu del mindre städer
och andra samhällen, hvilka ega utskänknings- och minuteringsrätt,
börjat på vissa omvägar kringgå lagen för att undgå skyldigheten att
afstå den på denna handel gjorda vinst.

Flera sätt att gå till väga torde gifvas, men det mest vanliga lärer
dock vara, att de ledande männen inom samhället öfverenskomma att
ej öfverlåta spritvaruhandeln till något bolag, utan i stället försälja rättigheten
till någon enskild person, med hvilken man på förhand uppgör
en hemlig öfverenskommelse, att han skall till staden afstå antingen
hela vinsten eller ock ett visst bestämdt belopp af densamma.

På detta sätt skaffas visserligen samhället en god vinst, men
landsting och hushållningssällskap, hvilka rätteligen skulle haft sina
andelar deraf, blifva på så sätt beröfvade eu påräknad, mången gång
ganska behöflig inkomst.

Lagstiftningen på detta område visar tydligt, att statsmagternas
mening ingalunda varit, att spritvaruhandeln inom städerna skulle ordnas
endast med hänsyn till den största förtjenst på densamma, utan i
stället så, att den blef för dessa samhällen så litet skadlig som möjligt.
Derför synes mig nödigt att genom lagstadganden söka före -

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

komma dylikt oskick, hvilket ej i något afseende lärer förtjena att
få fortfara.»

Ifrågavarande förslag afser såväl landt- som stadskommuner. Hvad
de förstnämnda beträffar, synas emellertid de af motionären anmärkta
missförhållanden förebyggda genom den vid senaste riksdag beslutade
förändring i förordningens 10 och 11 §§, hvarigenom stadgats, att auktion
å försäljningsrättighet på landet skall förrättas af länsman, hvarefter
anbuden pröfvas af Konungens befallningshafvande. Hvad åter
städerna angår, är det för närvarande endast 16 städer, i hvilka minuthandeln
med och utskänkningen af bränvin icke vant under försäljningsåret
1887—1888 öfverlåten åt bolag, nemligen Öregrund, Östhammar,
Skeninge, Grenna, Cimbrishamu, Skanör och Falsterbo, Trelleborg,
Kongsbacka, Hjo, Lindesberg, Askersund, Hedemora, Säter, Skellefteå,
Piteå och Haparanda. Under försäljningsåret 1883—1884 funnos
ej bränvinsbolag i 23 städer, under försäljningsåret 1884—1885 i
26, under försäljningsåret 1885—1886 i 18 och under försäljningsåret
1886—1887 i 16. . Af dessa siffror synes framgå, att allt flere städer
sjelfmant öfvergå till bränvinsförsäljningens öfverlåtande åt bolag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt finner utskottet den af
motionären föreslagna lagförändringen näppeligen vara af behofvet påkallad,
hvaremot utskottet i sammanhang med framstälda förslag om
bränvinsmedlens fördelning vill taga under ompröfning frågan, om icke
genom mindre fördelars beviljande åt städer, hvilka ej ega bolag af
ifrågavarande art, på annat sätt skulle kunna vinnas hvad motionären
velat framtvinga genom den föreslagna lagförändringen.

Utskottet hemställer följaktligen,

2:o att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Bränvinsförsäljningsförordningens 18 § 2 mom. är af följande
lydelse :

2. Då i stad all minuthandel med och utskänkning af bränvin
blifvit, på sätt i § 9 mom. 2 sägs, å bolag öfverlåten, skall, förutom
den der bestämda afgift, bolaget afstå hela den nettovinst, som, sedan
nödiga förvaltningskostnader blifvit afdragna, enligt bolagets räkenskaper
visat sig hafva uppkommit af all den bränvinshandel, bolaget
idkat, likasom ock de afgifter, hvilka^bolaget uppburit på grund af öfverlåtelse
af rättigheter enligt § 15 mom. 3. Bolagets räkenskaper skola

Bevillningsutskottets Betänlmnde N:o 2.

föras enligt föreskrifter och formulär, som af kong!, finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå utfärdas. Granskningen af dessa räkenskaper
och bolagets förvaltning skall hvarje år i januari månad å dag, som
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet bestämmes, ske för näst
föregående försäljningsår af fem revisorer, af hvilka stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva utse två, landstinget eu,
hushållningssällskapet en samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande den
femte. I stad, som icke deltager i landsting, utse stadsfullmägtige
jemväl den revisor, som eljest skulle af landstinget väljas. I Stockholm
utses tre revisorer af stadsfullmägtige och två af öfverståthållareembetet.
Berättelse öfver revisionen skall före påföljande februari månads
utgång meddelas stadsfullmägtige eller allmän rådstufva, landstinget
och hushållningssällskapet. Revisorerna ega åtnjuta ersättning
efter fjerde klassen i gällande resereglemente, hvilken ersättning skall
af ofvanberörda vinstmedel utgå. Vägrar landsting eller hushållningssällskap
ansvarsfrihet för bolagets förvaltning, hänskjutes saken till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och vare bolaget pligtig! ställa sig
till efterrättelse de föreskrifter Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan
meddela till rättelse i anmärkta åtgärder. Tredskas bolaget sådant
fullgöra, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande förelägga lämpligt vite.

I den inom Andra Kammaren väckta motionen, n:o 130, hemställer
herr J. Eklund\ bland annat, hvartill utskottet återkommer, om tilllägg
till ifrågavarande förordning, innebärande att högst 25 procent af
bränvinsbolags bruttoinkomst må beräknas som ersättning för löner,
arfvoden, hyror och öfriga omkostnader.

Till stöd härför anför motionären: »Bolagsstyrelserna i vissa respektive
samhällen, som idka bränvinshandel för det allmännas räkning,
gå dervid, synes mig, till väga på ett ganska egendomligt sätt. Undersöker
man Sveriges officiella statistik rörande bränvins tillverkning
och försäljning för åren 1886—1887 och 1887—1888, så finner man,
att t. ex. i Malmköping har bolaget under förstnämnda försäljningsår
tillgodogjort sig i löner, arfvoden, hyror och öfriga omkostnader det
ganska ansenliga beloppet af 22,019 kronor 74 öre, men som försäljningsafgift
lemnat endast 6,000 kronor. Ett liknande förhållande har
äfven egt rum med Laholm, Lysekil, Nybro, Trosa m. fl. Det vill
synas så, som att administrationskostnaderna i de minsta stads- och
köpingssamhällena ställa sig dyrast. Att detta kan vara med sanna
förhållandet öfverensstämmande, är för mig ganska svårfattligt. Méd
anledning häraf föreställer jag mig, att lagstiftningen borde härutinnan
komma det allmänna till hjelp och bestämma, att till löner, arfvoden,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

hyror och öfriga omkostnader finge användas blott vissa procent af
bruttoinkomsten, möjligen olika i den mån de lokala förhållandena i
orterna kunna betinga större eller mindre utgifter för nämnda ändamål,
och att revisorerna blefve befogade att derom anställa granskning
och afgifva yttranden.»

Utskottet, som lika med motionären funnit åtskilliga bränvinsbolags
förvaltningskostnader förvånansvärdt höga, anser emellertid, att
ett verksamt medel mot missförhållanden härutinnan redan finnes i de
uti 18 § 2 mom. i gällande bränvinsförsäljningsförordning intagna stadganden
om granskning af bränvinsbolags räkenskaper och förvaltning,
allenast dessa stadganden behörigen iakttagas, samt hemställer derför,

3:o) att förevarande de] af herr Eklunds motion
ej må af Riksdagen bifallas.

22 § 1 och 2 mom. i förevarande förordning äro af följande innehåll
:

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
den nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfver
låten åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i släden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad; som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, soin fördelar
densamma med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter
folkmängden;

två tiondedelar till länets landsting;
en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlik! § 11 mom. 2 minuthandel med och iskänkning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna
och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda
för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. oinförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande
landskontor. De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområde efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas
med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning
tillfaller hvarje landstingsområde, eger landstinget och vederIIih.
till Iiiksd. Prof. 1890. it Sami. 1 Afd. 2 Iluft. 2

Bevillningsutskottets Betänlmnde N:o 2.

börande hushållningssällskap att uppbära hvardera eu fjerdedel samt
landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker
likaledes efter folkmängden.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 8, föreslår herr
Öl. Andersson i Hasselbo], att ifrågavarande § måtte, i hvad den afser
fördelningen af ifrågavarauds afgifter och nettovinst, i nedannämnda
delar erhålla följande förändrade lydelse:

för Stockholms stad:

sex tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden fem tiondedelar; två tiondedelar
ingå till statskassan; återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:
då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden; två tiondedelar ingå till statskassan;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; två tiondedelar
insättas i statskontoret;

dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden; tre tiondedelar ingå till statskassan;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap; två tiondedelar insättas
i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är Öfverlåten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden ; två tiondedelar ingå till statskassan;
två tiondedelar tillfalla länets landsting; en tiondedel tillfaller länets
hushållningssällskap; två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

två tiondedelar tillfalla staden; tre tiondedelar ingå till statskassan;
två tiondedelar tillfalla länets landsting; eu tiondedel tillfaller länets
hushållningssällskap; två tiondedelar insättas i statskontoret.

I motion, n:o 43, inom Andra Kammaren hemställer herr H. Eriksson
i Elgered, att nyss berörda delar af ifrågavarande 22 § måtte
erhålla följande lydelse:

för Stockholms stad:

sex tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolags i annat fall erhåller staden fem tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

för annan stad, soja ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

förn tiondedelar tillfalla staden;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fem tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:
a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

två tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fem tiondedelar insättas i statskontoret.

Herr J. Eklund hemställer i en af honom inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 130, antingen att, på sätt motionären jemväl vid nästlidna
års riksdag föreslagit, ifrågavarande afgifter och nettovinst måtte
fördelas sålunda:

för Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat fall erhåller staden sex tiondedelar;
återstoden insattes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
sex tiondedelar tillfalla staden;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
fem tiondedelar tillfalla staden;
eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:
tre tiondedelar tillfalla staden;

tre tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) da bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:
två tiondedelar tillfalla staden;

tre tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

eller ock, att utskottet behagade föreslå annan, enligt ärendets
natur rationellare fördelning af de medel, om hvilka 22 § i förevarande
förordning handlar.

I sin ofvanuämnda motion anför herr Öl. Andersson, bland annat:

»Största hindret för bränvinets utrotande torde vara den stora
inkomst, utminuteringen och försäljningen deraf inbringa, som torde
bland annat bevisas deraf, att sedan landtkommunerna icke hafva direkt
inkomst åt bränvinsförsäljningen, de allt mer och mer sätta sig emot
försäljningen af denna förderfbringande dryck inom sina församlingsområden.
Något liknande skulle säkert äfven inträffa i städerna, derest
icke den stora inkomsten vore så lockande.

Att. städernas andel af utskänknings- och föi-säljningsafgifterna
äro oskäligt höga, synes tydligt framgå af senast utkomna bidrag till
Sveriges officiella statistik rörande kommunernas fattigvård och finanser,
äfvensom finansdepartementets kontroll- och justeringsb}rrås berättelse
för tillverkningsåret 1885—1886, då städernas vinst var 3,235,611: 80,
som kommer på hvarje individ af städernas befolkning med 3 kronor
88,2 öre, och landsbygdskommunernas vinst 727,079: 20 eller på hvarje
individ 18,6 öre, som är 21 V2 gånger mindre än för stads individ.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Härförutom anmärker herr Öl. Andersson, att nykterhet och rättvisa
bäst befrämjades, om såväl tillverknings- som försäljningsskatten
å bränvin inflöte till statskassan, men att det skulle blifva en allt för
stark rubbning i städernas ekonomi att på en gårig göra en så genomgripande
lagförändring.

Herr H. Eriksson anser i sin omförmälda motion uppenbart, att
bestämmelserna i förevarande § »tillförsäkra våra städer — isynnerhet
de större med mer än 25,000 invånare — ett verkligt monopol, på
och för bränvinsförsäljningen, ett monopol, som lika mycket skadar
landsbygden, som det skyddar städernas ekonomiska intresse.»

Äfven herr Eklund grundar sitt yrknde på den orättvisa, som
enligt hans förmenande ligger i bränvinsmedlens nuvarande fördelning
mellan stads- och landsbygdskommunerna.

I likhet med motionärerna anser Ulskottet att en jemnare fördelning
af bränvismedlen än den nuvarande bör söka uppnås. Bränvinsskatten
är, enligt utskottets förmenande, egentligen eu skatt till
staten och borde, principielt taget, helt och hållet utgå af tillverkningen
utaf varan, men till följd deraf att man i sedlighetens intresse ej
vågat göra försäljningen af en så lätt missbrukad artikel fri, har en
del af skatten lagts på försäljningen och sistnämnda del öfverlcmnats
till kommunerna, hvilket dock ej torde kunna förändra de genom försäljningen
inflytande medlens natur att egentligen tillkomma staten.
Då dessa medel nu emellertid ansetts böra tilläggas kommunerna, torde
deras fördelning kommunerna emellan böra ske med hänsyn till dessas
olika förmåga att bestrida de utgifter, som de med nödvändighet
måste vidkännas. Undersöker man hvilka dessa utgifter äro, finner
man, att till kommunala utgifter hufvudsakligen få räknas sådana,
som afse fattigvård, folkskola och kyrkliga ändamål. Enligt statistiska
centralbyråns underdåniga berättelse angående kommunernas fattigvård
och finanser år 1887 utgjorde sagda år landtkommunernas utgifter
för fattigvård 5,526,397 kronor, för folkskola 7,828,969 kronor
och för kyrkliga ändamål 7,925,023 kronor eller tillhopa 21,280,389
kronor samt stadskommunernas utgifter för fattigvård 3,433,802
kronor, för folkskola 3,297,155 kronor och för kyrkliga ändamål
2,253,998 kronor eller tillhopa 8,984,955 kronor. Nu har ofta framhållits,
att landtkommunerna äro betungade med dryga skatter och för
lindrandet af dessa kräfva ökadt statsbidrag. Till folkskolan erhålla
landtkommunerna såväl som stadskommunerna bidrag af staten. Deremot
synes landsbygdens fattigvårdsbörda böra beaktas och, för
lindrande af denna, en del af bränvinsmedlen kunna med fördel
användas. Enligt statistiska centralbyråns ofvan åberopade underdåniga

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

berättelse utgjorde 1887 antalet understöd stagande fattighjon på landsbygden
168,025 samt i städer och köpingar 62,355, hvadan sålunda
hvarje fattighjon kostade samhälle på landsbygden nära 33 kronor om året
och i stad omkring 55 kronor om året. Af under försäljningsåret
1887—1888 influtna bränvinsmedel erhöllo landtkommunerna, hvilkas
sammanlagda folkmängd uppgick till 3,893,170 invånare, allenast 762,825
kronor, hvaremot städerna med tillhopa endast 841,731 invånare bekornrno
3,693,024 kronor. Stadskommunernas andel af bränvinsmedlen
skulle följaktligen vant fullt tillräcklig att betäcka samma kommuners
utgifter för fattigvården, om de för sådant ändamål användts, då landtkommunerna
deremot, om dessa användt sin andel af nämnda medel
för fattigvårdskraf, icke skulle härigenom erhållit större bidrag till
lindrande af sin fattigvårdstunga än omkring 4 kronor 50 öre för hvarje
fattighjon. Här kan anmärkas, att landtkommunerna af 1887—1888
års brän vinsmedel erhöllo, förutom omförmälda 762,825 kronor, andel
i hvad som ingick till landstingen och hushållningssällskapen, men
älven om hela det belopp, som för sagda försäljningsår ingick till landstingen
och hushållningssällskapen, tillhopa 1,964,379 kronor, fördelades
på det sammanlagda antalet fattighjon på landet, i städer, som deltaga
i landsting, och i köpingar, hvilket antal 1887 uppgick till 197,185, skulle
derigenom dock icke vinnas större ökning i bidraget till hvarje fattighjons
underhåll än nära tio kronor, eller sålunda hela det bidrag, landtkommuuerna
genom bränvinsmedlen erhölle till kostnaderna för sin fattigvård,
inskränka sig till 14 kronor 50 öre för hvarje fattighjon. Om
hela den 1887 utdebiterade kommunalskatten, på landet tillhopa 15,554,171
kronor samt i städer och köpingar tillsammans 11,632,970 kronor, fördelas
på fyrk tal å landet och på antalet bevillningskronor i städerna
och köpingarne, belöpa sig på hvarje fyrk å landet omkring 70 öre
eller sålunda sju gånger bevillningen för inkomst af kapital och arbete
samt fjorton gånger bevillningen för jordbruksfastighet, då i städerna
och köpingarne 5 kronor af kommunalskatten falla på hvarje bevi 11-ningskrona. Med den kommunalskatt, som sålunda 1887 utdebiterades
i städerna och köpingarna, betäcktes emellertid äfven sistnämnda
kommuners kostnader för vägar och torg, renhållning, gatubelysning
och vattenledning till ett sammanlagdt belopp af 5,464,429 kronor.
Af det nu anförda visar sig olikheten i landtkommunernas och stadskommunernas
beskattning. Jemför man åter landtkommunernas behof
med landstingens, synes, i förhållande till landtkommunernas kommunalskatt,
landstingsskatten vara af underordnad betydelse, då man bemärker,
att den högsta landstingsskatt, som fins, nemligen i Hallands
län, 1887 belöpte sig till en krona på hvarje bevillningskrona samt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

att i åtskilliga landstingsområden icke någon landstingsskatt upptages;
och som, beträffande hushållningssällskapen, dessas nuvarande inkomster,
enligt hvad ofta blifvit framhållet, äro tillräckliga, anser utskottet
icke skäl att tillägga vare sig landsting eller hushållningssällskap större
del än hittills af bränvinsmedlen utom i den mån sådant kan blifva
en följd af nödvändigheten att vid fördelningen af de medel, som ingått
till statskontoret, använda lämpligt tal såsom enhet, t. ex. en
tiondedel. Med anledning af hvad nu andragits, finner väl utskottet
det städerna genom bränvinsmedlens nuvarande fördelning gynnas på
landsbygdskommunernas bekostnad, men då utskottet anser obilligt
att beröfva städerna alltför stor del af en utaf dem påräknad tillgång,
vill utskottet för sin del tillstyrka, att städernas och med dem
likstälda köpingars nuvarande inkomst af bränvinshandeln minskas
med i regel en tiondedel af de inflytande försäljningsafgifterna och
vinstmedlen, samt att detta belopp hufvudsakligen kommer landtkommunerna
till godo. Genom att sålunda fråntaga städerna en del
af deras inkomst utaf bränvinshandeln torde man ock möjligen, på sätt
herr Öl. Andersson antydt, inskränka bränvinsförbrukningen, ett antagande
som vinner stöd af det faktum, att genom minskandet af landtkommunernas
direkta inkomst utaf bränvinsförsäljningen denna melodi
mer aftagit å landsbygden.

Bränvinsförsäljningens småningom försiggående förflyttning från
landet till städerna, som redan länge iakttagits, men sannolikt hädanefter
torde ännu mer komma att inträffa, sedan genom den vid senaste
riksdagen beslutade förändring i bränvinsförsäljningsförordningens 10
och 11 §§ föreskrifvits, att auktion å försäljningsrättighet på landet
skall förrättas af länsmannen samt anbuden pröfvas af Konungens
befallningshafvande, torde jemväl vara en omständighet, som i den
föreliggande frågan ej får förbises. Ojemnheten i bränvinsmedlens
nuvarande fördelning blir nemligen härigenom i än högre grad påtaglig.

I detta sammanhang har utskottet, med fäst afseende å hvad
herr Petersson i sin ofvanberörda motion anfört, jemväl tagit under
ompröfning, om icke de städer och dermed likstälda köpingar, hvilka
ej eg a bränvinsbolag, borde tilläggas afsevärdt mindre andel af bränvinsmedeln
än de af nämnda samhällen, som ega dylikt bolag. Häriigenom
skulle nemligen städerna alltmera förmås att öfvergå till det
från alla synpunkter fördelaktigare systemet med bränvinsbolag. I
nämnda afseende anser utskottet lämpligt, att de andelar af bränvinsmedlen,
som enligt nu gällande stadganden tillfalla städer och köpingar,
hvilka ej öfverlåtit bränvinshandeln åt bolag, minskas med dubbelt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

mot hvad utskottet, här ofvan föreslagit i fråga om städer och köpingar
i allmänhet. Af detta betänkande bifogade tabeller framgår, huru de
under försäljningsåret 1887—1888 influtna bräuvinsmedlens fördelning
ställer sig såväl enligt gällande författning som enligt utskottets förslag.

På grund af hvad nu andragits och med stöd af de i förevarande
del af bränvinsförsäljningsförordningen afgifna motioner, hemställer
utskottet,

4:o) att Riksdagen måtte besluta, att 22 § 1
och 2 mom. i gällande förordning angående vilkoren
för försäljning af bränvin m. in. skall erhålla följande
lydelse:

§ 22.

1. De afgifter--— (lika som förut) —

— — fördelas:

för Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln
är öfverlåten åt bolag; i annat fall erhåller staden
fem tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) dd bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt

bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är Öfverlåten
åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fem tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:
a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt

bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverläten åt

bolag:

två tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
fem tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften — — — (lika som förut) — —

— — öfverlåten.

2. De andelar — — (lika som förut)--

— — folkmängd.

Af det belopp, som efter denna fördelning tillfaller
hvarje landstingsområde, ega landstinget och
vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvartdera
två tiondedelar samt landsbyggdskommunerna
sex tiondedelar. Fördelningen mellan dessa senare
sker likaledes efter folkmängden.

34 § uti ifrågavarande förordning lyder sålunda:

»1. Ej vare någon berättigad att söka betalning för bränvin, som
blifvit. vid iskänkning utborgadt,.

2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre
belopp än tre liter utborgadt.»

Herr A. G. Olsson i Frösvi hemställer i en af honom inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 48, att sistberörda § måtte erhålla följande
lydelse:

»Ej vare någon berättigad att utsöka betalning för spirituösa,
som på kredit blifvit inom landet försåld.»

I motiveringen till motionen anför herr A. G. Olsson bland annat:

»Under senare åren har utborgningen af spirituösa genom kringresande
agenter för sprithandelsfirmor fått en stor utsträckning, hvilket
bäst visar sig i de många skuldford ringsmål för utborgad spirituösa
samt i nästan alla konkursstater, hvari mer eller mindre, dock i de
flesta fall förhållandevis rätt höga belopp blifvit bevakade för utborgad
spirituösa, hvilka belopp dessutom i många fall utgått med förmånsrätt
på grund af förut skedd utmätning, under det att långifvare och de,
Bill. till Riksd. Prot. 1890. 5 Sami. 1 Afd. 2 Hälft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

som utborgat kläder och födoämnen, fått nöja sig, ofta no g, med ingenting.
På så sätt hafva många personer, som lånat cessionanten penningar,
egentligen fått betala de dryckesvaror, som denne i sin förtvifiade
affärsställning i öfverflöd sjelf förtärt och trakterat sina gäster
med. Mången arbetare, torpare eller dylik mindre bemedlad person
har ock med grämelse måst åse, huru hans ringa men väl behöfliga
bohag utmätts för den spritlåda, som den kringresande sprithandelsagenten
trugat på honom och som innehöll kanske dubbelt mot hvad
konsumenten vid reqvisitionstillfället ville låta anteckna sig för.

För att förebygga, det sådana sorgliga affärer upprepas, anser jag,
att 34 § i Kongl. Maj:ts förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerare spirituösa drycker den
29 maj 1885 må få den lydelse, att den afser all kredithandel med
spirituösa.»

Motionären synes i sin motion hufvudsakligen afse att inskränka
den kredithandel med spirituösa, som eger rum mellan bränvinsförsäljaren
och den enskilde konsumenten eller med andra ord att motarbeta
den s. k. konsumtionskrediten med afseende på spirituösa. Emellertid
är det af motionären föreslagna stadgandet så vidsträckt, att äfven den
utsinande mellan affärsmän försiggående partihandeln med spirituösa
hemfaller derunder.

Något skäl att för denna sistnämnda gren af bränvin shandeln
försvåra anlitandet af kredit synes emellertid utskottet icke förefinnas.

Deremot anser utskottet, att de missförhållanden, motionären
an tyd t, i väsentlig mån skulle kunna undanrödjas genom att höja det
litertal, som enligt 34 § 2 mom. är det lägsta, hvarför betalning får
utsökas.

Utskottet hemställer derför,

5:o att Riksdagen måtte besluta, att 34 § 2
mom. i förevarande förordning skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Lag samme vare, då bränvin blifvit vid minuthandel
till mindre belopp än 20 liter utborgadt.

Slutligen anhåller herr M. Tysk i en af honom inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 160, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om »utarbetande och om möjligt till nästa Riksdag framläggande
af förslag till sådan ändring i eller tillägg till bestämmelserna
om ansvar för öfverträdelse af näringsrättighet, som innefattar förlust

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

af handelsrätt för handlande, hos hvilka oloflig handel med rusgifvande
varor utöfvas eller utan betalning utdelas, eller som eljest utöfva sådan
handel, hvarigenom oloflig försäljning främjas eller oordningar föranledas.u

1 motionen anför herr Tysk utom annat:

»Bland de näringsidkare, som utöfva handel i öppen salubod,
förefinnas många, som under utöfvande af sådan verksamhet icke ställa
sig till efterrättelse de lagbestämmelser, hvilka äro gällande i fråga om
försäljning eller annan behandling af bränvin, vin och Öl, utan i stället
åsidosätta sitt åliggande och vid försäljning eller annan behandling
deraf hufvudsakligen söka att bereda sig den möjligen största ekonomiska
vinsten.

De lagöfverträdelser, som de dervid låta komma sig till last, söka
de med all sin förmåga att fördölja, liksom ock de ej uraktlåta att till
sin fördel använda sin förmåga vid tillfällen, då de för sina lagöfverträdelser
blifva vid domstol åtalade, till följd hvaraf de högst sällan
kunna öfverbevisas och fällas till ansvar, hvithet vanligen utgör endast
en bråkdel af den vinst, som de genom sådan oloflig handel eröfrat.»

Utskottet tillåter sig erinra, att den af motionären omförmälda
svårigheten att bevisa förseelser af anmärkta beskaffenhet, icke lärer
kunna undanrödjas genom att straffet för desamma skarpes, hvadan
utskottet, som finner de för närvarande gällande straffbestämmelser
för oloflig handel med rusgifvande drycker fullt tillräckliga, hemställer,

6:o) att herr Tysks ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 mars 1890.

På utskottets vägnar:

E. GLIST. BOSTRÖM.

Reservationer:

vid l:sta punkten

af herrar E. G. Boström, Lithander, W. T kärn ^ Fock och Styffe,
hvilka ansett herrar Treffenbergs och S. M. Olssons motioner böra
bifallas;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

vid 4:de punkten

af herrar E. G. Boström, Cederschiöld, Sandwall, Swartling och
Styffe, som icke funnit att giltiga skäl blifvit anförda för att förändra
den för allenast fem år sedan faststälda fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen
och förty icke kunnat biträda utskottets hemställan'' i
denna punkt, samt af herr E. W. Carlson, som afgifvit följande yttrande:
»Emot utskottets förslag till fördelning af de inkomster, som inflyta
genom utgifter för rättigheter till försäljning eller utskänkning af
bränvin, äfvensom af dermed förenad vinst, reserverar jag mig af det
skäl, att jag icke kan finna, att utskottet förebragt någon giltig rättsgrund
för sitt framlagda förslag att till förmån för landtkommunerna
beröfva städerna ytterligare XV af denna inkomst. Utskottet anser, att
en jemnare fördelning af dessa medel än den nuvarande bör söka
uppnås, men öfvergår genast till den åsigten, att all afkastning af
bränvinshandteringen egentligen är en statsskatt, som helt och hållet
borde tillkomma staten. Hade utskottet vidhållit denna åsigt, skulle
äfven jag för min del instämt deruti, men i dess ställe föreslår utskottet,
att medlen böra så jemnt som möjligt fördelas mellan de olika
kommunerna. Då utskottet sålunda frångått sin först uttalade åsigt,
att all behållen inkomst af bränvinshandteringen är en statsskatt, och
i dess ställe vill göra den till en kommunalegendom för hela landet,
anser jag, att både motiv och rättsgrund äro öfvergifna. Det kan väl
ej förnekas, att omförmälda inkomst hufvudsakligen är en handelsvinst,
som i likhet med all annan handelsvinst rättvisligen borde tillfalla den
kommun eller det bolag, som bedrifver handeln, ty vinstens storlek
beror ju ytterst på huru affären skötes, såväl med afseende på inköpssom
försäljningspris. Då försäljningspriset icke är och ej heller lämpligen
kan genom lag blifva faststäldt, står det ju hvarje bolag fritt att
hålla ett högt eller lågt pris på varan och derigenom erhålla en större
eller mindre vinst. I nykterhetens intresse hafva bolagen hittills sökt
hålla utminuterings- och utskänkningsprisen höga för att derigenom
söka minska förbrukningen, men det är fara värdt, att om de städer,
som idka rörelsen och livilka få vidkännas all den olägenhet och skada,
som dermed är förenad, beröfvas den inkomst, som bränvinshandteringen
gifver, de skola till skada för nykterhetens befrämjande komma att sänka
priset och derigenom förminska vinsten. Att med siffror kunna visa
kostnader och skada, som de kommuner få vidkännas, Indika nödgas
hafva bränvinsförsäljning inom sitt område, är absolut omöjligt, ty alla
de brott och laster, som äro denna handtering följaktiga, kunna icke
angifvas i penningvärde. De landsortskommuner, som fordom idkade
denna rörelse, hafva nogsamt insett dess skadliga följder och för den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

skull visligen afstått från den dermed förenade skenbara vinsten för
att undslippa dess sorgliga följeslagare. För de landtkommuner, som
tro att endast fördelar äro förenade med bränvinsförsäljningen, finnes
ju intet binder att sjelfva inrätta dylik handtering.

Skall emellertid än ytterligare inskränkning göras i städernas
inkomst af bränvinshandeln, borde åtminstone en grundlig utredning
föregå beslutet, och en dylik utredning kan enligt min åsigt icke bevillningsutskottet
medhinna på den korta tid, det har sig tillmätt, och
med den mängd olikartade frågor, det har att handlägga, utan torde
lämpligast genom Kongl. Maj:ts försorg böra verkställas.

Då, som bekant är, många städer åtagit sig stora förpligtelser i
förhoppning om att nu få behålla sina andelar af bränviusmedlen, och
då endast fyra år förflutit sedan den nu gällande lagen började tillämpas,
borde en noggrann undersökning vidtagas för att utröna, hvad
verkan 1885 års förordning haft såväl med afseende på bränvinskonsumtionen
som i stads- och landtkommuners ekonomi, äfvensom
hvad verkan den nu föreslagna förändringen skulle medföra.

Af dessa skäl kan jag icke instämma i utskottets förslag.41

Herrar F. G. Janson och Ceclerschiöld hafva anhållit att här få
antecknadt, att de varit förhindrade att deltaga i behandlingen af, den
förstnämnde samtliga punkter och den sistnämnde punkterna 5:o och
6:o af detta betänkande.

255

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Tab. I.

De under försäljningsåret

1887—1888

gällande

influtna bränvinsmedlens fördelning enligt
författning.

	Landsting.	Städer, som oj deltaga i landsting.	Öfriga stä-der och köpingar med bolag.	Lands- bygdskom- muner.	Hushåll- nings- sällskap.	Summa.
Stockholms stad ......			1,208,644				1,208,644
Stockholms	län	30,415	- -	44,113	25,916	20,637	121,081
Upsala		46,183	- -	89,082	24,070	27,376	186,711
Södermanlands		46,677	- -	88,941	22,548	28,773	186,939
Östergötlands		48,689	90,922	68,493	48,031	45,771	301,906
Jönköpings		41,281	- -	64,617	32,839	27,637	166,374
Kronobergs		29,896	- -	36,780	35,481	20,836	122,993
Kalmar		62,201	- -	112,111	35,712	39,646	249,670
Gotlands		10,969	- -	16,129	10,238	7,342	44,678
Blekinge		45,350	- -	81,841	28,983	27,731	183,905
Kristianstads		33,496	- -	33,509	45,622	24,815	137,442
Malmöhus		83,575	130,489	138,790	62,071	90,445	505,370
Hallands		40,005	- -	67,950	25,746	24,905	158,606
Göteborgs och Bohus		51,943	513,450	89,058	36,436	106,215	797,102
Elfsborgs		59,965	---	88,570	55,990	39,946	244,471
Skaraborgs		58,592	- -	98,380	38,946	38,286	234,204
Vermlands		48,185	- -	73,079	38,873	33,258	193,395
Örebro		51,772	- -	92,871	27,120	32,413	204,176
Vestmanlands		56,308	- -	116,430	19,663	32,958	225,359
Kopparbergs	n	33,823	- -	38,998	40,779	23,893	137,493
Gefleborgs		60,891	- -	116,778	28,412	37,548	243,629
Vesternorrlauds		50,612	- -	88,255	32,694	32,224	203,785
Jemtlands		22,283	- -	38,316	13,913	14,619	89,131
Vesterbottens		24,052	- -	36,815	16,962	16,198	94,027
Norrbottens	n	20,131	—	29,599	15,766	13,588	79,084
Summa kronor	1,057,294(1,943,505)1,749,505	762,811	807,060	6,320,175

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

Tab. II.

Utskottets förslag, tillämpadt vid fördelning af de under försäljningsåret 1887—

1888 influtna bränvinsmedlen.

	Landsting.	Städer, som ej deltaga i landsting.	Öfriga städer och köpingar med bolag.	Lands- bygdskom- muner.	Hushåll- nings- sällskap.	Summa.
Stockholms stad................		1,071,198				1,071,198
Stockholms län	32,509	---	36,819	42,899	22,704	134,931
Upsala „	47,816	- -	71,304	37,484	28,998	185,602
Södermanlands „	48,790	- -	71,296	39,541	30,850	190,477
Östergötlands „	51,938	77,933	55,613	74,438	48,980	308,902
Jönköpings „	43,948	— —	51,918	54,661	'' 30,275	180,802
Kronobergs ,,	.32,145	—	29,483	53,914	23,066	138,608
Kalmar	65,534	- -	89,869	62,084	42,784	260,271
Gotlands „	11,673	- -	12,911	16,054	8,044	48,682
Blekinge „	47,290	- -	65,543	44.808	29,650	187,291
Kristianstads „	36,561	---	27,148	70,872	27,862	162,443
Malmöhus „	88,040	111,848	112,557	97,657	76,171	486,273
Hallands „	41,906		57,007	41,089	26,777	166,779
Göteborgs och Bohus ..	54,852	440,100	71,879	58,009	108,965	733,805
Elfsborgs „	03,918	—	71,533	86,699	43,793	265,943
Skaraborgs ,.	62,164	- -	79,906	67,058	41,759	250,887
Vermlands „	51,686	- -	58,563	67,528	36,729	214,506
Örebro „	54,296	---	77,004	47,528	34,900	213,728
Vestmanlands „	58,140	- -	93,199	34,684	34,776	220,799
Kopparbergs „	36,467	—	32,407	62,632	26,527	158,033
Gelieborgs „	63,651	—	93,557	50,616	40,261	248,085
Vesternorrlands „	53,283	- -	70.746	54,468	34,858	213,355
Jemtlands „	23,638	----	30,750	24,790	15,951	95,129
Vesterbottens ,,	25,651	- -	31,323	30,005	17,780	104,759
Norrbottens „	21,460	— —	25,236	26,784	14,917	88,403
Summa kronor	1,117,362	1,701,079\|1,417,571 Härifrån afg	1,246,302 å provisio	847,377 ner m. m.	6,329,691 9,516
				Återstå kronor	6,320,175

Anm. t. Beträffande Stockholms stad är beloppet af ersättningar för utskänkningsrättigheter
fråndraget; i andra städer provisioner m. m. ej fråndragna.

Anm. 2. Alla städer förutsättas hafva öfverlemnat bränvinshandeln åt bolag.