Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25
Betänkande 1896:Bevu25
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
1
N:o 25.
Ank. till Eiksd. kansli den 27 april 1896, kl 2 e. m.
Betänkande angående hvitbetssockertillverkningsafgiften.
Sedan Riksdagen i skrifvelse af den 11 maj 1894 anhållit, att Kongl.
Maj:t vill taga i öfvervägande, huruvida och i hvad män ändring i gällande
bestämmelser angående beskattningen af hvitbetssockertillverkningen samt
ändring i dermed sammanhängande förhållanden erfordrades i och för
vederbörligt tillvaratagande af statsverkets finansiela intressen, så har nu
Kongl. Maj:t uti en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 38,
föreslagit Riksdagen att besluta,
»att § 2 i förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket den 19 maj 1893 skall erhålla följande förändrade lydelse:
Det enligt § 1 beskattningspligtiga råsockret beräknas efter de för
tillverkningen använda betornas vigt sålunda, att etthundra kilogram råa
(ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af tio och ett hälft kilogram
socker;
samt att berörda paragraf i dess sålunda förändrade lydelse skall lända
till efterrättelse från och med den 1 september 1896, dock att det i
samma paragraf omförmälda utbyte skall intill den 1 september 1898 beräknas
till allenast tio procent och att för fabrik, som, på grund af gällande
bestämmelser om beräkning af utbytet i vissa fall, redan kommit i åtnjutande
af lägre utbytesberäkning än den i allmänhet stadgade, sagda bestämmelser,
så vidt enligt dem utbytet vid fabriken skall heräknas i visst
förhållande till utbytet vid äldre fabrik, fortfarande skola för den i omförmälda
bestämmelser afsedda tid lända till efterrättelse.»
Bill. till Kiksil. Prof. 1811(1. 5 Sami. 1 Afd. 25 Haft. (N:o 25.)
1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Af det vid nämnda kong-1. proposition fogade protokoll öfver finansärenden
för den 13 nästlidne mars inhemtas, att chefen för finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå i promemoria af den 4 sistlidne
februari lemnat följande redogörelse för hvitbetssockerindustriens utveckling
under de senare åren.
»Ännu under slutet af 1880-talet funnos icke flera än fyra hvitbetssockerfabriker,
hvilka under året 1889-—1890 tillsammans afverkade ungefär
137,000 ton betor. Hvartdera af de tre närmaste tillverkningsåren
tillkommo två nya fabriker, detta oaktadt skatten blifvit förhöjd från och
med den 1 september 1891, nemligen från två femtedelar till hälften af
råsockertullen. Lika litet hämmande som denna skatteförhöjning verkade
Riksdagens begäran om en utredning angående ytterligare förhöjning af
beskattningen äfvensom den på grund deraf tillsatta komiténs våren 1892
afgifna förslag till dylik förhöjning. Under året 1893—1894 tillkom visserligen
ingen ny fabrik, men de då befintliga tio fabrikerna ökade sin afverkning
från 277,000 till 374,000 ton, således med nära 100,000 ton,
hvartill förberedelser naturligtvis måste hafva vidtagits redan under vintern
och våren 1893, d. v. s. samtidigt med det att Riksdagen fattade sitt beslut
om en skatteförhöjning, som blef icke obetydligt strängare än den af
komitén föreslagna, enär öfvergångstiden bestämdes till tre i stället för,
såsom föreslagits, sex år.
Så snart Riksdagens beslut blef bekant, började äfven förarbetena
för anläggande af åtskilliga nya fabriker. Ehuru icke samtliga dessa
planer ledde till påföljd, voro dock vid början af tillvei''kningsåret 1894
—1895 sju nya fabriker färdiga att börja sin verksamhet, och då dessutom
de äldre fabrikerna kontrahent om större betleverans än föregående
år, blef kampanjens resultat en betafverkning af 628,480 ton. Afverkningen
hade således från föregående år ökats med omkring 254,000 ton
eller nästan samma belopp, hvartill hela rikets utverkning uppgick tre år
tidigare.
Bland de nyss nämnda sju fabrikerna äro medräknade tre af äldre
fabriker anlagda så kallade saftstationer, vid hvilka betornas bearbetning
icke drifves längre än till betsa.ftens framställande, hvarefter denna genom
rörledningar föres till hufvudfabriken. Dessa tre saftstationer äfvensom
två af de nya fullständiga fabrikerna äro belägna i Malmöhus län, den
sjette fabriken är belägen i Christianstads län, vid Karpalund, och den
sjunde på Gotland.
Vid början af tillverkningsåret 1895—1896, d. v. s. sistlidne höst,
trädde en fabrik i Carlshamn i verksamhet. Beträffande betafverkningens
storlek för tillverkningsåret erhöll kontroll- och justeringsbyrån under
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 3
hösten från fabrikerna uppgifter, enligt hvilka de äldre fabrikerna både
inskränkt sin betodling så mycket, att trots den nytillkomna fabriken i
Carlsbamn och utvidgningen af odlingen för ett par af de förlidet ar tillkomna
fabrikerna betodlingen i dess helhet skulle hafva reducerats med
IT procent. Under förutsättning att betafkastningen varit densamma som
förlidet år, skulle äfven betafverkningen reduceras med 17 procent och
således ej komma att uppgå till mera än ungefär 520,000 ton. Emellertid
har afverkningen under kampanjen, hvilken, såsom nämnts, afslutades med
januari månad, uppgått till 538,708,9 ton, utvisande alltså en minskning
med ungefär 90,000 ton eller omkring 14 procent mot närmast föregående
tillverkningsår.
Fabriken vid Ivarpalund nedbrann i början af oktober 1895, sedan
den varit i gång endast några få dagar af sin andra kampanj. De för
densamma afsedda betorna öfvertogos af fabriken i Engelholm. ^Fabrikens
återuppförande pågår redan, och lär det vara afsigten att fa fabriken
färdig till början af nästa kampanj. Fabriken vid Arlöf nedbrann i
början af januari 1896 kort efter det betafverkningen för kampanjen der
af slutats; äfven denna fabrik hinner sannolikt återuppbyggas i så god tid,
att den kan komma i verksamhet under nästa kampanj. Ett bolag för
anläggande af en andelssockerfabrik i nordöstra Skane är visserligen bildad!,
men det torde vara osäkert, huruvida denna fabrik kan hinna börja
sin verksamhet redan under nästa tillverkningsar. Hvitbetssockerfabrikernas
antal under tillverkningsåret 1896—1897 skulle således blifva 18 eller
högst 19»
I medeltal per fabrik uppgick betafverkningen tillverkningsåret 1888
—1889 till endast 21,500 ton, men steg under de två följande åren till
respektive 34,200 och 36,400 ton; derefter sjönk medeltillverkningen under
ett par år, men började sedan åter stiga, sa att den aret 1893 1894 var
37,000 ton, året 1894—1895 44,900 ton och nu senast afslutade kampanj
38*500 ton; härvid är att märka, att vid beräkning af medeltalen för de
tv! senaste åren hufvudfabrik med tillhörande saftstation ansetts såsom
en enda fabrik. Den största afvexling, som år 1888—1889 förekom vid
namn» fabrik, var 32,000 ton; år 1894—1895 var deremot den största
afverkningen 71,000 ton och 1895—1896 62,700 ton, förra året vid fabrik
med saftstation, men bland de öfriga 63,100 ton.
Utaf hela den under kampanjen afverkade betmängden medhunnos
på slutet af 1880-talet mellan 50 och 60 procent under höstmånaderna,
men under de senaren åren har afverkningen bedrifvits raskare; sålunda
afverkades under sistförflutna höst 91 procent af hela kampanjens betor.
Sockerutbytet har under de senaste åren varit i jemnt stigande, ej
4 Bevillningsutskottets Betänkande K:o 25.
endast i medeltal på samtliga fabriker, utan, med blott ett undantag, för
hvar och en af dem. Undantaget, som för öfrigt bestod i en minskning
af blott 0,15 procent, beror dels derpå, att den afsedda fabriken anlagt en
saftstation i en trakt, der betorna synas hafva hållit något mindre socker
än i de trakter, hvarifrån hufvudfabriken förut hemtat sitt betförråcl, dels
och sannolikt mest derpå, att fabriken ej kunde börja betafverkningen förr
än under senare delen af oktober månad och till följd deraf måste fortsätta
densamma ända in i mars. Eftersom utbytet består af produkter
af olika qvalitet, pläga för jemförelsens skull de senare och sämre produkterna
reduceras till första produkt genom multiplicering med respektive
0,75 och 0,G5. Det sålunda till första produkt reducerade sockerutbytet
var år 1891-1892 i medeltal för alla dåvarande fabriker 9,88
procent (lägst 9,15 procent) af den afverkade betmängden; under de två
derpå följande åren voro motsvarande medeltal respektive 10,31 procent
(lägst 9,52 procent) och 11,08 procent (lägst 10,34 procent) och under senaste
kampanj, för hvilken fullständiga uppgifter finnas, nemligen 1894—
1895, hade medeltalet stigit till 11,21 procent (lägst 9,75 procent vid eu
nyanlagd fabrik och 10,55 procent bland de äldre). De inom parenteser
satta procenttalen hänföra sig till den fabrik, som för året hade det lägsta
utbytet.
De äldre fabrikerna, d. v. s. de som varit i verksamhet före ingången
af kampanjen 1894—1895, hade, inklusive dem tillhörande saftstationer,
ett medelutbyte under nämnda kampanj af 11,38 procent socker (reduceradt),
under det att utbytet vid de då nya fabrikerna var följande, nemligen
vid Roma (Gotland) 11,53 procent, vid Köpinge och Svedala (Malmöhus
län) respektive 10,50 och 10,47 procent samt vid Karpalund (Cristianstads
län) 9,75 procent. Utaf dessa fabriker är Svedala belägen inuti och
Köpinge vid gränsen af det onrnåde, inom hvilket hvitbetor sedan några
år tillbaka odlats.
Utbytet under innevarande tillverkningsår torde blifva i medeltal
något lägre än förra året, emedan betornas sockerhalt under hösten 1895
visat sig vara ett par tiondedels eller möjligen en half procent lägre än
hösten 1894. Undantag härifrån göra dock de på Gotland och vid Karpalund
odlade betorna, af hvilka de sistnämnda visa en betydlig stegring i
sockerhalt. Carlshamnsfabrikens betor hafva beträffande sockerhalten varit
fullt jemförliga med de äldre skånska fabrikernas. Som minskningen i
sockerhalt visat sig störst vid de äldsta fabrikerna, skulle denna minskning
^möjligen kunna tyda på att betorna nu med afseende å qvaliteten
uppnatt ett åtminstone temporärt maximum. Såsom en jemförelse kan
nämnas, att sockerutbytet (det ur melassen erhållna inberäknadt) i Tysk
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 5
land under kampanjen 1894—1895 var 12,60 procent, under det att detsamma,
beräknadt på liknande sätt, d. v. s. utan reduktion till första produkt,
i Sverige samtidigt var 11,60 procent.
Alltifrån hösten 18r89 hafva betorna betalts med 1 krona 85 öre per
deciton under hösten, d. v. s. vid leverans före november månads utgång,
och med 2 kronor 10 öre vid senare leverans. Häri har emellertid en
ändring inträdt med innevarande tillverkningsår, i det att de skånska
fabrikerna nedsatte höstpriset till 1 krona 50 öre och vinterpriset till 1
krona 70 öre. Som dock konjunkturerna för sockerindustrien bättrat sig
sedan dessa pris bestämdes, hafva de flesta fabrikerna utlofvat en eventuel
höjning, nemligen med 5 öre för hvarje krona, hvarmed råsockerpriset
öfverstiger 38 kronor. Fabriken på Gotland har betalt betorna med respektive
1 krona 60 öre och 1 krona 85 öre per deciton. Fabriken i
Carlshamn har infört en här i landet ej förr använd prisbestämningsmetod,
i det att den för betor odlade i Blekinge betalar ett grundpris af respektive
1 krona 60 öre och 1 krona 80 öre för betor af 12 procent sockerhalt
samt ett tillägg af 71/-_» öre per deciton för hvarje full halfprocent
socker, betorna hålla utöfver 12 procent; betpriset i Blekinge synes härigenom
hafva uppgått till 1 krona 82V2 öre för höstleverans. Samtliga
fabriker lemna derjemte betodlarne fritt betfrö, hvarjemte de betala en del
af, om ej hela, jernvägsfrakten.
Enligt officiela tyska uppgifter betalades hvitbetor i Tyskland åren
1890—1891 och 1891 —1892 med 1,80 å 2,20, de två följande åren med
i medeltal respektive 2,09 och 2,12 och 1894—1895 med likaså i medeltal
2,02, allt riksmark per deciton. För innevarande år finnes ännu ingen
officiel uppgift, men enligt notiser i tyska facktidskrifter torde medelpriset
icke hafva varit synnerligen mycket öfver F/h mark.
Melassutbytet har under de senare åren uppgått till 21/» å 3 procent
af den afverkade betqvantiteten, nemligen 1891 —1892 till 7,600 och 1894
—1895 till 17,500 ton. Melassen såldes förr till största delen till utländska
fabriker för extrahering af socker, men denna export har under
de senare åren till följd af höjning af tullsatser i utlandet allt mera aftagit.
Eu af sockerfabrikerna har sedan gammalt utdragit en del socker
ur melass med användning af den så kallade elutionsmetoden, och under
de senaste åren hafva ett par andra sockerfabriker i någon mån följt exemplet
att, dock med användande af eu annan metod, framställa så kalladt kalksocker.
Tillverkning af bränvin utaf melass bedrefs under slutet af 1880-talet vid ett samt under åren 1892—1895 vid två brännerier i Malmöhus
län, hvilka dervid förbrukade följande qvantiteter melass, nemligen 1890—
1891 1,079 ton, 1891 — 1892 1,269 ton, 1892 —1893 2,824 ton, 1893- 1894
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
1,608 ton och 1894—1895 2,060 ton. Under innevarande och sistförfluten
tillverkningsår hafva vid några brännerier försök gjorts att afverka melass
tillsammans med andra råämnen. Dessutom hafva under senast förflutna
höst två brännerier iordninggjorts för uteslutande afverkning af melass, så
att numera inom landet finnas fyra melassbrännerier. Under de senaste
åren, särskildt 1895, hafva slutligen försök anstälts med användning af
melass till kreatursfoder, hvarvid melassen sålts dels oblandad, dels blandad
med betmassa, hvetekli eller palmkärnemjöl; melassen har härvid betingat
ett pris af 2, 2 1/2 å 3 kronor per deciton. Någon uppgift om, huru mycket
melass på sådant sätt användts, har ej kunnat erhållas.
Den vid betafverkningen erhållna betmassan säljes såsom fodermedel
i allmänhet efter 30 öre per deciton.
Att noggrant beräkna landets årliga sockerförbrukning låter sig icke
göra, då man icke känner raffinaderiernas och de enskilda affärsmännens
lagerbehållningar vid årsskiftet, I komiterades den 7 april 1892 afgifna
betänkande angående beskattning af hvitbetssockertillverkningen finnes
emellertid intagen en tablå öfver importen och tillverkningen af socker
under vissa år, af hvilken tablå man åtminstone kan få en föreställning
om den stegring, som under årens lopp inträdt i konsumtionen af socker.
I nämnda tablå hafva sammanförts beloppen importeradt och inom landet
tillverkadt råsocker, det senare för hvarje kalenderår beräknadt ur mängden
under året afverkade betor med begagnande af en utbytesprocent, som
är medeltal af procenten för två på hvarandra följande tillverkningsår.
Den sålunda erhållna summan råsocker har evalverats till raffineradt socker
efter 90 procents rendement, hvarefter genom tilläggande af importöfverskottet
raffineradt socker en årssumma af tillgängligt raffineradt socker
erhålles. Utaf komiterades tablå, kompletterad på liknande sätt för åren
1892 — 1895, framgår, att nämnda års summor utgjorde, i afrundade tal,
o ar | 1882 ................ | .............................................. 34,600 | ton |
» | 1885 ............... | ................................................ 40,100 | » |
» | 1888 ............... | ................................................ 43,900 | » |
» | 1891........... | ................................................. 52,600 | » |
» | 1892 ............... | ............................ 56,600 | » |
» | 1893 ............... | ....................... 58^900 | » |
» | 1894 ............... | .................................................. 71>)00 | » |
» | 1895 ................ | .................................................. 75,200 | » |
På nyåret 1895 befarades till följd af den stora inhemska tillverkningen
en öfverproduktion af ungefär 8,000 ton råsocker, motsvarande c:a
7,000 ton raffineradt socker, men före slutet af kampanjen 1895—1896
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 7
visade det sig emellertid, att öfverskottet ej uppgick till mer än c:a 3,000
ton råsocker, och har detta öfverskott sedan dess förbrukats, sa att äfven
under år 1896 någon, om ock mindre betydlig, införsel af socker torde
blifva erforderlig.
Importen af sirap har fortfarande varit stadd i stegring; den uppgick
1885 till 7,600, 1894 till 12,200 och 1895 till 13,300 ton.
Statsverkets inkomst af socker och sirap har varit:
År. | Beräknad tullafgift | Debiterad till- | Summa |
för socker och sirap. | verkningsskatt. | kronor. | |
1882 ............... | ........ 10,252,000 | 111,000 | 10,363,000 |
1885 ............... | ................ 10,860,000 | 334,000 | 11,194,000 |
1888 ............. | ........... 10,767,000 | 544,000 | 11,311,000 |
1891 ............. | ....... 9,242,000 | 1,847,000 | 11,089,000 |
1892 ............... | .......... 9,055,000 | 2,260,000 | 11,315,000 |
1893 .............. | ........... 8,834,000 | 2,719,000 | 11,553,000 |
1894 ............. | ................ 6,628,000 | 4,723,000 | 11,351,000 |
1895 ............... | ............. 2,391,000 | 7,139,000 | 9,530,000 |
Tullafgiften är beräknad enligt korumerskollegii berättelser utom för
år 1895, då uppgiften om importens storlek hemtats ur den Post- och Inrikes
tidningar åtföljande bilagan »rikets in- och utförsel af vissa varor».
Tillverkningsskatten beräknas från och med hösten 1895 för flertalet
fabriker efter 9 procent sockerutbyte. Endast fyra fabriker, nemligen de
vid Ivarpalund i Christi anstå ds och vid Köpinge i Malmöhus län belägna
äfvensom de på Gotland och i Blekinge hafva kommit i åtnjutande af den
i § 2 af kongl. förordningen den 19 maj 1893 medgifna skattelindringen.
Enligt nu gällande bestämmelser skall tillverkningsskatten för ^fabrikerna
vid Köpinge och Karpalund under tillverkningsåren 1895—97 beräknas
efter 7 procent och derefter under åren 1897—99 efter 8 procent utbyte;
för fabriken i Carlshamn under tillverkningsåren 1895—98 efter 7 procent
och under åren 1898—1900 efter 8 procent utbyte samt för fabriken på
Gotland under tillverkningsåren 1895—97 efter 6 procent och under åren
1897_99 efter 7 procent utbyte. Skatten debiteras innevarande år efter
respektive 10,57 kronor, 8,22 kronor och 7,05 kronor per ton betor. Den
lägre utbytesberäkningen innebar för de dermed gynnade fabrikerna en
skattelindring under året 1894—95 af tillsammans 228,215 kronor och för
året 1895—96 af 244,512 krono!’.
Råsocker säljes numera i Sverige alltid på basis af 92 procent rendement,
så att om rendementet är större, ökas priset proportionsvis med 40
öre för hvarje procent, men om det är lägre, minskas priset med 60 öre
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
per procent. Priset för 92-procentigt socker bestämmes åter för närvarande
vid leverans till raffinaderierna efter notering i Magdeburg för råsocker,
levereradt fritt om bord i Hamburg, nemligen sålunda, att, när nämnda
notering är 12 mark för 50 kilogram af 88 procent rendement, är priset
för det svenska 92-procentiga sockret 43 kronor 50 öre för 100 kilogram;
för hvarje mark, hvarmed den tyska noteringen ändras, höjes eller sänkes
det svenska priset med 1 krona 80 öre; dessutom jemkas råsockerpriset i
viss mån efter priset å raffineradt socker.
Eftersom prisskilnaden mellan 92- och 88-procentigt socker är ungefär
1 mark per 50 kilogram och den svenska tullen 23,5 öre per kilogram,
skulle 100 kilogram tyskt råsocker af 92 procent, importeradt till Sverige
vid 12 mark notering, oafsedt transportkostnaden betinga ett pris af ungefär
46 kronor 90 öre. Priset å svenskt råsocker under samma förhållanden
är emellertid, såsom ofvan sagts, endast 43 kronor 50 öre.»
Vid nu omförmälda promemoria hafva fogats två tabeller angående
betafverkningen och sockerutbytet, hvilka under litt. A och B finnas bilagda
detta betänkande.
Chefen för finansdepartementet har enligt ofvanberörda statsrådsprotokoll
af den 13 mars vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t yttrat
följande:
»Af chefens för kontroll- och justeringsbyrån promemoria inhemtas,
att konsumtionen af socker, hvilken, beräknad på sätt i promemorian närmare
angifves, år 1885 uppgick till 40,000 ton, år 1895 hade stigit till
75,000 ton eller nära fördubblats, samt att statsverkets inkomst af tullen
å- socker och sirap samtidigt sjunkit från 10,860,000 kronor till 2,391,000
kronor. Anda till och med år 1894 höll sig emellertid summan af tullen
å socker och sirap samt tillverkningsskatten å det inhemska sockret, eller
således statsverkets hela inkomst af artiklarna socker och sirap, ganska
konstant, nemligen något öfver 11 millioner kronor, men med år 1895
inträder ett annat förhållande, i det att nämnda summa till följd af den
ökade inhemska tillverkningen och den deraf föranledda minskade sockerimporten
nedgår med nära 2 millioner kronor till endast 9V2 millioner.
Vid den starka stegring i sockerkonsumtionen, som under de senare åren
egt rum, torde någon ytterligare nämnvärd stegring ej vara att under den
närmaste tiden påräkna. Vid affattande! af den till innevarande års Riksdag
aflåtna nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof
beräknades, att, med tillämpning af nu gällande bestämmelser om betsockerbeskattningen,
hvitbetssockertillverkningsafgiften för år 1897 skulle
uppgå till 7 millioner kronor, så att, äfven om tullinkomsten för socker
och sirap skulle hålla sig vid 2 millioner kronor, statsverkets hela års
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 9
inkomst af dessa varor enligt nämnda beräkning endast blefve 9 millioner
kronor eller en half million kronor mindre än under år 1895 och inemot 2*/2
millioner kronor mindre, än den i allmänhet varit under åren 1885 1894.
Nu anförda siffror torde till fullo ådagalägga nödvändigheten att vidtaga
någon ändring i gällande bestämmelser angående beskattningen af hvitbetssockertillverkningen.
Enligt § 2 mom. 2 i gällande förordning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
skall vid fabrik, som är anlagd på mer än 30 kilometers
afstånd från annan i gång varande hvitbetssockerfabrik, det sockerutbyte,
som erhålles ur 100 kilogram betor, beräknas utgöra under de
tre första tillverkningsåren 2 och under de derpå följande tva aren 1
kilogram mindre än det högsta utbyte, som beräknas vid någon äldre
fabrik inom riket, och genom särskild bestämmelse har ytterligare skattelindring
beviljats den på Gotland anlagda fabriken sålunda, att utbytet
af 100 kilogram betor beräknas utgöra under de tre första tillverkningsåren
3 och under de derpå följande två åren 2 kilogram mindre än det
högsta utbyte, som beräknas vid någon äldre fabrik inom riket. På grund
af dessa bestämmelser åtnjutes för närvarande lindring i tillverkningsskatten
af fyra fabriker. En af dessa, den i Malmöhus län belägna, hemtar
åtminstone en del betor från trakter, der betodling redan förut pagatt,
och har att döma af de afverkade betornas sockerhalt och det vunna
sockerutbytet ej varit i större behof af denna lindring än öfriga fabriker
inom länet. Den i Christianstads län belägna fabriken hade under sin första
kampanj det lägsta sockerutbytet af samtliga fabriker — det var nära lV2
procent lägre än medeltalet för alla — och var således i hög grad beroende
af den erhållna lindringen; tillverkningsåret 1895—96 hade emellertid
betorna i trakten kring denna fabrik uppnått samma sockerhalt som i
åtskilliga andra trakter af Skåne. Fabriken i Carlshamn har begagnat
den erhållna skattelindringen till att betala högre pris för betorna, dervid
priset delvis gjorts beroende på sockerhalten. Härigenom har fabriken
kunnat uppställa högre fordringar å betornas beskaffenhet, hvaraf följden
blifvit, att fabriken erhållit betor af samma qvalitet som de bättre skånska.
För den på Gotland anlagda fabriken torde skattelindringen hafva varit
ett nödvändigt vilkor, enär utan densamma fabriken sannolikt icke blifvit
anlagd.
Den medgifna skattelindringen har således uppfylt sitt ändamål, i
det den infört sockerbetsodling i trakter, der sådan eljest svårligen kunnat
med framgång bedrifvas, fastän fråga kan vara, huruvida icke den medgifna
lindringen varit större och utsträckt öfver längre tid, än i sjellva verket
varit behöfligt. Men äfven om så vore, kan naturligtvis ej blifva tal om
Bih. till Riksd. Frat. 1896. .5 Samt. 1 Afd. 23 Höft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
att göra någon inskränkning i den skattelindring, som kommit de nämnda
fyra fabrikerna till del, hvaremot, med den utveckling betodlingen tagit
under de senaste åren, intet skäl vidare finnes att medgifva dylik lindring
åt fabriker, som hädanefter anläggas. Det anförda momentet synes derför
böra utgå ur förordningen, men deremot ett öfvergångsstadgande deri
intagas af innehåll, att de fabriker, som redan kommit i åtnjutande af
skattelindring, må fortfarande åtnjuta densamma i enlighet med nu gällande
bestämmelser.
Skulle det nuvarande systemet för beskattningen af hvitbetssockertillverkningen
utbytas mot annat system, kunde icke gerna något annat
än en produktbeskattning komma i fråga. Angående fördelarne och olägenheterna
af dessa två skattesystem, d. v. s. betskatt och produktskatt, hafva
de komiterade, som den 7 april 1892 afgåfvo betänkande angående beskattning
af hvitbetssockertillverkningen, lemnat en utförlig framställning.
Af innehållet i sagda framställning torde jag nu endast behöfva erinra
om följande, nemligen att kontrollen vid betbeskattningen är synnerligen
enkel och jemförelsevis billig, hvaremot den vid produktbeskattning är
ganska invecklad och betungande såväl för tillverkaren som, genom de
stora kostnaderna, för statsverket; att, då betskatten utgår efter betornas
vigt, den största uppmärksamhet måste egnas ej mindre åt tillgodogörandet
i största möjliga mån af betornas sockerhalt än äfven åt sjelfva
hvitbetsodlingen, hvarför detta skattesystem anses ega en synnerlig förmåga
att utveckla och höja ett lands sockerindustri och derjemte dess jordbruk,
i hvilket afseende deremot produktskatten icke eger samma betydelse; att,
då sockerhalten i betorna i anseende till mer eller mindre gynsam väderlek
och andra förhållanden under olika år och på skilda ställen kan vexla
en eller annan procent, betbeskattningen kan drabba tillverkarne ojemnt
samt ibland betydligt gynna tillverkaren på statskassans bekostnad, hvaremot
produktbeskattningen synes vara den teoretiskt rigtigaste, då den
rättvisare drabbar den färdiga varan; att, då skatten utgöres för råvaran,
det varder förenadt med synnerliga svårigheter att bestämma beloppet af
den skattegodtgörelse, som vid export af hvitbetssocker skulle få åtnjutas,
i synnerhet om man vill undvika att dervid lemna en dold exportpremie,
under det att vid produktskatt ingen dylik svårighet möter; samt slutligen
att man ansett betskatten föranleda tillverkarne att, i ändamål att af de
beskattade betorna vinna det största möjliga sockerutbyte, använda dyrbarare
fabriksinrättningar samt omständligare och kostbarare arbetsmetoder,
än de möjligtvis vid produktbeskattning skulle begagna.
Betskattens förmåga att höja och utveckla sockerindustrien och de
sockerbetodlande trakternas jordbruk torde icke kunna af någon förnekas
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 11
och den bekräftas särskildt utaf erfarenheten inom vårt eget land, såsom
framgår af bland annat de i kontroll- och justeringsbyråns promemoria
meddelade uppgifterna om det under de senare åren vunna sockerutbytet
och om betornas sockerhalt. Enbart denna fördel hos vart nuvarande skatte*
system är af den betydelse, att det synes fordras mycket tungt vägande
skäl för att utbyta detta system mot något annat. Om ock produktskatten,
oafsedt alla svårigheter vid dess genomförande i praktiken, måste anses
teoretiskt rigtigare än hvarje annan skatt, sa är dock detta för de svenska
förhållandena af mindre betydelse, emedan, då nuvarande betodling är i
det närmaste tillräcklig för det inhemska behofvet, det icke finnes någon
anledning antaga, att " dylik odling skall uppkomma i sådana trakter af
landet, som i jordmån och klimat betydligare skilja sig från. de trakter,
der betodling nu förekommer, och emedan vidare det visat sig, att, tack
vare just det nuvarande skattesystemet, betornas beskaffenhet blifvit allt
bättre och äfven jemnare, i den mån odlingen längre fortgått. Härvid bör
man erinra sig, att betodlingen vunnit sin stora utsträckning just under
innevarande årtionde, så att en mycket stor del af den jord, som nu användes
till denna odling, icke hunnit genomgå en cirkulation, sedan betodlingen
å densamma tog sin början. Slutligen bör ock tagas i betraktande,
att, om ock någon fabrik anlagts i en för betodling mindre väl egnad trakt,
anläggarne hade full vetskap om det rådande skattesystemet och således icke
med skäl kunna sätta i fråga, att statsverket för deras skull utan afseende
å öfriga fabriker skulle ändra ett i öfrigt lämpligt befunnet skattesystem.
Ej heller frågan om exportgodtgörelse för tillverkningsskatten har för
närvarande någon sådan betydelse, att den enligt min mening bör kunna
föranleda ändring i beskattningssystemet. Ännu har nemligen sockertillverkningen
i Sverige icke nått den utveckling, att någon nämnvärd
export af socker skulle kunna komma i fråga, hvilket ej lärer kunna ske
förr än hvitbetssockret här kan tillverkas till samma pris som i andra
europeiska länder, som producera socker till export. Derhän har den svenska
sockerindustrien ännu icke hunnit, ty, såsom förut blifvit nämndt, erhålla
ännu de tyska fabrikerna omkring en procent, eller mellan 1/V1 och .Va
högre sockerutbyte än de svenska. Dertill kommer, att saväl betpriset
som arbetskostnaderna för betornas bearbetande äro högre i Sverige än i
Tyskland. Sålunda hafva betorna under senaste kampanj betalts i Sverige
med lägst 1 krona 50 öre, medan i Tyskland priset nedgått ända till
1 mark 50 p£, det är 1 krona 35 öre. Beträffande åter arbetskostnaderna,
torde dessa väl i Sverige icke längre vara så höga, som de uppgafvos åt
de utaf förut omnämnda komiterade tillkallade sakkunnige, nemligen 1
krona 6 öre per deciton betor vid en fabrik med 40,000 ton betors åt
-
12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
verkning om året, men hafva säkerligen icke nedgått så lågt som i Tyskland,
der de uppgifvas till omkring 60 öre för deciton betor, afverkade
vid fabrik af nyssnämnda storlek. Men äfven om betsockret här kunde
produceras till alldeles samma pris som i Tyskland, kunde ingen större
export komma i fråga, sa länge nämnda land bibehåller sitt nuvarande
system för beskattning af hvitbetssockertillverkningen.
Med anledning af den vigt, den tyska skattelagstiftningen sålunda har
för Sverige, torde det vara lämpligt att här lemna en kort redogörelse för
densamma.
Ända till hösten 1888 utgick sockerskatten i Tyskland uteslutande
såsom betskatt, hvilken från och med hösten 1885 belöpte sig till 1,70 mark
för 100 kilogram betor. Sockerutbytet uppgick denna tid till nära 12
procent, så att skatten i sjelfva verket utgjorde omkring 14 pf. per kilogram
socker, men då^ samtidigt härmed restitution vid utförsel af socker
medgafs med 18 pf., så låg deri en utförselspremie af omkring 4 pf. Med
anledning häraf ändrades beskattningen från och med hösten 1888 på
sådant sätt, att betskatten nedsattes till 80 pf. för 100 kilogram betor och
restitutionen till 8% pf. per kilogram socker af 90 procent polarisation,
men derjemte infördes en konsuintionsskatt af 12 mark för 100 kilogram
socker. År 1891 beslöts åter en ändring i beskattningssystemet att tilllämpas
från hösten 1892; då borttogs nemligen betskatten helt och hållet,
hvaremot konsumtionsskatten höjdes till 18 mark. Såsom en öfvergångsåtgärd
medgafs för fem år en direkt exportpremie, hvilken för 100 kilogram
råsocker af 90 procent polarisation skulle utgå intill den 1 augusti
1895 med 1,25 mark (1,08 kronor) och derefter intill den 1 augusti 1897
med 1 mark, hvarefter den alldeles skulle upphöra.
När emellertid tidpunkten för den första nedsättningen i exportpremien
nalkades, framstälde den tyska regeringen, under åberopande af
de under de senaste åren städse nedgående sockerprisen och det betryck,
sockerindustrien derigenom irakat, ett förslag om den högre exportpremiens
bibehållande till den 1 augusti 1897, hvilket förslag af riksdagen bifölls
med ett tillägg, att regeringen skulle ega nedsätta eller alldeles upphäfva
exportpremierna, i den mån dylika nedsattes eller upphäfdes i andra länder,
som producerade betsocker.
Sedan dess har regeringen framlagt ett nytt förslag till ändring af
sockerbeskattningen, hvilket dock ännu icke blifvit af riksdagen slutbehandladt.
Enligt detta förslag, som är ämnadt att träda i kraft den 1 augusti
1896, skulle konsumtionsskatten höjas till 24 mark för 100 kilogram socker
och derjemte en fabriksskatt (Betriebssteuer) påläggas, utgående efter en
med tillverkningens storlek stigande skala, nemligen för de första 500 ton
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 13
socker, som anmälas till beskattning, med 5 pf. per deciton, för derpå
följande 500 ton med 10 pf. o. s. v. med 5 pf. förökning för hvarje 500-tal ton socker. Vid utförsel af råsocker, för hvilket komsumtionsskatt
ännu icke erlagts, skulle erhållas en exportpremie af 4 mark (3,55 kronor)
per deciton; regeringen förbehåller sig samma rättighet i fråga om denna
exportpremies nedsättande som beträffande den nuvarandes. Exportgodtgörelsen
är afsedd att icke öfverstiga summan af fabriksskatten och en
fjerdedel af konsumtionsskatten. För att nå detta mål skulle för hvarje
år bestämmas den sockermängd (den kontingent), hvarje enskild fabrik
finge tillverka; tillverkade någon fabrik mera socker, vore den skyldig att
i förhållande till öfverskottets storlek bidraga till betäckande af möjligen
uppstående brist i det till exportgodtgörelse behöfliga beloppet; fabrik,
som hädanefter anlägges, skulle under sitt första ar bidraga i förhållande
till hela sin tillverkning.
I Frankrike åtnjuta sockerexportörerna visserligen ingen direkt exportpremie,
men det sätt, hvarpå betskatten och restitutionen deraf vid utförsel
af socker beräknas, innebär en premiering, som för ar 1892--93 ansags
uppgå till 5,34 francs (3,80 kronor eller 4,27 mark) per deciton socker;
sedan dess har sockerutbytet stigit och dermed äfven exportpremien, som
för år 1894—95 skulle enligt tyska beräkningar uppgått till 6,35 francs
(4,52 kronor eller 5,08 markj. I Belgien och Holland är sockerpremien
ungefär 4 kronor, i Österrike 1 krona 75 öre.
Så länge andra länders sockerexportörer äro gynnade med så höga
exportpremier, som nu omnämnts, är det ej tänkbart, att någon pa export
bygd sockerindustri skall kunna uppstå här i landet. 1 infallen torde
dock kunna inträffa, då en mindre export, äfven om den vore förenad
med förlust för exportörerna, skulle kunna vara behöflig, nemligen för att
undanskaffa ett tillfälligt öfverskott af socker, lydligtvis kali det dock
icke ligga i statens intresse att under dylika förhållanden uppmuntra eu
sådan export, hvilket sannolikt endast skulle tjena till att än vidare framkalla
öfverproduktion. Skulle emellertid godtgörelse af tillverkningsskatten
vid dylik tillfällig export någon gång anses böra förekomma, vore det
väl icke alldeles omöjligt att äfven under nuvarande beskattningssystem
bestämma godtgörelsen på sådant sätt, att den icke komme att innebära
någon exportpremie.
Af hvad nu anförts synes mig framgå, att intet verkligt skäl finnes
att nu eller under den närmaste framtiden ändra det hittills i riket följda,
efter betornas vigt lämpade beskattningssättet.
På sätt i anförande till statsrådsprotokollet den 16 december 1892 af
dåvarande departementschefen erinrades, är, så länge staten utkrafver tull
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
af utifrån iufördt socker, den accis, som pålägges det inom landet tillverkade
sockret — förutsatt naturligtvis, att denna accis är lägre än tullen —
visserligen till formen en beskattning å den inhemska sockertillverkningen,
men till sin egentliga innebörd endast en reduktion af det tullskydd, som
åtnjutes af nämnda tillverkning. Denna uppfattning af hvitbetssockertillverkningsskattens
natur har funnit uttryck i de jemförelsevis invecklade
bestämmelserna rörande sättet för dess påförande, enligt hvilka bestämmelser
skatten, i stället för att direkt påföras med ett visst belopp per ton
betor, skall utgå med en viss bråkdel af gällande råsockertull och under
antagande, att betorna lemna ett visst i författningen angifvet sockerutbyte.
När denna skatt år 1873 infördes i Sverige, bestämdes, att den under de
första tre åren skulle utgå med endast en femtedel af tullen, för att derefter
hvart tredje år höjas med en femtedel, till dess den uppginge till
fyra femtedelar af tullen, men när den andra höjningen skulle vidtaga,
beslöt Riksdagen med afseende å den tillbakagång, som i betodlingen egt
rum, att dermed skulle anstå. Vid den sedermera inträdande- stora och
hastiga utvecklingen inom denna industri befans emellertid det skydd,
densamma åtnjöt, vara väl stort, hvarför Riksdagen år 1891 höjde beskattningen
till belopp, motsvarande halfva tullen, och i sammanhang dermed
begärde en utredning af hela denna beskattningsfråga.
Vid beskattningens införande funnos hvitbetssockerfabriker icke endast
i Skåne, utan äfven i Halland och Östergötland samt invid Stockholm.
Tydligtvis skulle sockerhalten hos betor, odlade på så skilda trakter, vexla
rätt mycket. Den komité, som den 28 september 1872 afgaf förslag till
förordning angående beskattningen, ansåg dock, att ett utbyte af 7V2 procent
råsocker tills vidare kunde antagas såsom ett lämpligt medeltal för de delar
af landet, i hvilka hvitbetssockertillverkning då bedrefs. Riksdagen nedsatte
emellertid beräkningen af utbytet till 6V4 procent, dertill föranledd
af den omständigheten, att ett så högt utbyte som 7V2 procent då ännu
icke blifvit i landet uppnådt mer än under kampanjen 1865—66, då det
uppgick till 8,l procent. Af de uppgifter, som lemnats i 1892 års komitébetänkande,
framgår, att sockerutbytet under de tio första åren efter beskattningens
införande visserligen steg något, men dock icke mera, än
att medeltalet för alla de tio åren var 8,2 procent; det största utbytet under
dessa år, 8,9 procent, erhölls 1881—82. Under de derpå följande åtta åren
gick utvecklingen fortare; medelutbytet af socker, reduceradt till första
produkt, var för dessa år 9,43 procent, högst 10,42 procent år 1887—88.
Under sådana förhållanden fans ingen anledning att längre bibehålla
den för skatteberäkningen faststälda låga utbytessiffran 61/, procent, hvilken,
då den antogs, visserligen temligen noga angaf betornas verkliga sockerhalt.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 15
1892 års komité anförde ock, att då det verkliga utbytet under de åtta
åren 1883—1884 till och med 1890—1891 i medeltal uppgått till nyssnämnda
belopp 9,43 procent, ehuruväl det år 1890—1891 endast utgjorde
9,02 procent och vid en fabrik samma år allenast 8,13 procent, så borde
utbytet i enlighet med de af komitén tillkallade sakkunniges yttranden
fastställas till 9 procent. ■ Nämnde sakkunnige förklarade i en såsom bilaga
till komitébetänkandet tryckt promemoria, att de ansåge, att man på industriens
dåvarande ståndpunkt, äfven med fästadt afseende å en möjlig, men
ingalunda säker förbättring under de närmaste 6 å 7 åren, icke kunde
anslå utbytet till mera än sistnämnda procenttal. Denna beräkning af utbytet
godkändes såväl af Eders Kongl. Maj:t som af Riksdagen, ehuruväl
den minskning i tullskydd, som tillverkarne genom den höjda utbytesberäkningen
komme att lida, ansågs icke böra drabba dem till hela sin
utsträckning på en gång, utan först successivt inträda, i enlighet hvarmed
också bestämdes, att utbytet skulle beräknas under det närmaste tillverkningsåret
till 7 Va och under det derpå följande till 81/4 procent.
En sådan anordning af beskattningen, att utbytesberäkningen bör följa
det verkliga utbytet så nära som möjligt, synes vara den enda rigtiga,
emedan då, och endast då, storleken af det skydd, som industrien åtnjuter
genom sockertullen, blir fullt tydlig och derigenom äfven lättare att reglera,
hvilket i förekommande fall bör ske genom jemkning af förhållandet mellan
skatten och tullen å råsocker.
Efter den år 1893 beslutade förhöjningen af utbytesberäkningen har
hvitbetssockerindustrien utvecklat sig ännu hastigare än förut, ej endast
till omfånget, utan äfven i afseende å sockerutbytet. Under det att detta,
såsom nyss nämndes, under åren 1883—1891 i medeltal uppgick till 9,43
procent och derunder endast två gånger nådde öfver 10 procent, har det
sedermera varit respektive 9,88, 10,31, 11,08 och 11,21 procent och synes
äfven för innevarande tillverkningsår komma att utgöra omkring 11 procent,
hvarvid särskildt är att märka, att båda åren 1893—1894 och 1894—1895
.samtliga fabriker hade mer än 10 procent utbyte med blott ett enda undantag,
nemligen fabriken vid Karpalund, som sistnämnda år, fabrikens första
kampanj, endast hann till 9,75 procent, men, om den fått tillfälle att under
nu afslutade kampanj sjelf afverka sina betor, säkerligen erhållit mer än
10 procent utbyte. År 1894—1895 hade 8 fabriker till och med öfver
11 procent utbyte, 4 mellan 10Va och 11 procent, en 10,47 procent samt
den återstående, såsom sagdt, 9,75 procent utbyte af socker, allt reduceradt
till första produkt.
Med fästadt afseende härpå borde, under iakttagande af nyss nämnda
grundsats, att utbytesberäkningen bör följa det verkliga utbytet så nära
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
som möjligt, numera sockerutbytet af betorna i och för skattens påförande
beräknas till 11 eller åtminstone 101/.» procent. I öfverensstämmelse med
det tillvägagående, som iakttogs vid den förra höjningen af utbytesberäkningen,
torde likväl äfven den nu erforderliga höjningen endast successivt
böra genomföras. Då emellertid samtliga fabriker numera hunnit ett utbyte,
öfverstigande 10 procent, torde beräkningen af utbytet utan betänklighet
kunna redan från och med instundande tillverkningsår bestämmas till 10
procent. Då år 1893 beslut fattades om successiv förhöjning af utbytesberäkningen,
bestämdes, såsom förut blifvit erinradt, terminerna mellan
hvarje förhöjning till endast ett år, men då anledning ej finnes att vänta
en fortsatt, lika hastig stegring i sockerutbytet som under de senaste åren,
synes ett något längre anstånd mellan de successiva skatteförhöjningarna
nu böra medgifvas tillverkarne och den nästa förhöjningen, som torde böra
bestämmas till 10:/2 procent, lämpligen böra inträda först med tillverkningsåret
1898—1899. Deremot torde det icke vara skäl att redan nu fatta
något beslut om den tidpunkt, från hvilken utbytet bör beräknas till 11
procent, utan synes frågan om en sådan ytterligare förhöjning böra komma
under öfvervägande först efter det förhöjningen till 10V2 procent tillämpats
två eller tre år.
Enligt nuvarande bestämmelser skulle den inhemska råsockerindustrien
egentligen åtnjuta ett skydd af 11,75 öre per kilogram råsocker, men då
den verkliga utbytesprocenten rätt mycket öfverstiger den för skatteberäkningen
antagna, är skyddet för närvarande icke obetydligt högre. Det
utgjorde tillverkningsåret 1893—94 15,5 öre, år 1894—95 14,9 öre, år
1895—96 (under antagande af 11 procent verkligt utbyte) 13,9 öre och
skulle, under antagande af samma verkliga utbyte med skatten beräknad
efter 10 procent, utgöra 12,8 öre samt med skatten beräknad efter 10V2
procent 12,3 öre, således ändock något mer än ett hälft öre utöfver det
egentligen afsedda beloppet.
Huruvida detta skydd, 11,75 öre, bör anses rigtigt afvägdt och huruvida
således den nuvarande bestämmelsen, att tillverkningsskatten skall
utgå med halfva tullen, bör bibehållas, är åter eu helt annan fråga. Af
de i kontroll- och justeringsbyråns promemoria meddelade uppgifter framgår,
att de svenska hvitbetssockerfabrikerna för närvarande leverera sitt
råsocker till raffinaderierna till ett pris, som med ungefär 3V2 öre för
kilogram understiger priset å utländskt råsocker. Detta synes utvisa, att
skyddet under nuvarande förhållanden åtminstone icke är för lågt samt
att det icke heller torde blifva detta, äfven om detsamma genom utbytesprocentens
höjning skulle minskas från nuvarande 13,9 öre ända till 11,75
öre, d. v. s. med något mer än 2 öre. Att minska skyddet under sist
-
17
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 25.
nämnda belopp, 11,75 öre, torde emellertid under nuvarande förhållanden
å den internationella sockermarknaden och med afseende å den rådande
osäkerheten inom den tyska sockerbeskattningen, särskild! i fråga om
exportpremier, icke vara rådligt, hvarför det nu gällande förhållandet
mellan tillverkningsskatt och tull synes böra tills vidare lemnas oförändradt.
Skulle emellertid genom en eventuel höjning af exportpremierna för socker
i vissa främmande länder den svenska sockerindustriens ställning komma
att undergå en väsentligare förändring, lärer frågan om det belopp, hvartill
under sålunda förändrade förhållanden tullen å råsocker bör bestämmas,
få komma under öfvervägande.
För innevarande år är inkomsttiteln hvitbetssockertillverkningsafgift
beräknad till 7,000,000 kronor. Vid bifall till den föreslagna förhöjningen
i utbytesberäkningen, enligt hvilken utbytet från och med den 1 nästkommande
september skulle beräknas 1 procent högre än för närvarande,
komme på hvitbetssockertillverkningsafgiften för innevarande ar att uppstå
ett öfverskott, motsvarande det förhöjda belopp, hvarmed sagda afgift
kommer att utgå under instundande höst. Då betafverkningen visa! allt
större tendens att koncentreras på höstmånaderna och särskild! sistlidet
år till större delen bragts till slut under hösten, torde man kunna antaga,
att kampanjen 1896—1897 skall till större delen infalla under kalenderåret
1896. Tillverkningsskatten för detta år kan derför beräknas komma
att uppgå till 7,780,000 kronor eller i rundt tal 7,800,000 kronor och att
sålunda lemna ett öfverskott af 800,000 kronor.
Då med nu gällande beräkning af sockerutbytet livitbetssockertillverkningsafgiften
beräknats för år 1897 till samma belopp som för ar 1896
eller 7,000,000 kronor, bör enligt nyss angifna beräkningsgrund skatten
äfven för nästkommande år kunna beräknas till 7,800,000 kronor. Härigenom
skulle alltså uppstå en statsinkomst, utöfver de vid^ affattande! af
statsverkspropositionen beräknade, af 800,000 kronor, och da tilläggsbevillningens
uppgift i allmänhet är att fylla hvad uti statsverkets öfriga tillgångar
brister samt densamma således icke bör anlitas i vidsträcktare manän
som för detta ändamål är erforderligt, torde Riksdagen komma i till,
fälle att vidtaga en nedsättning med motsvarande belopp i den af Eders
Kongl. Maj:t för år 1897 föreslagna tilläggsbevillning. Med afseende å den
af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen år 1892 uttalade grundsats, att grundskatterna
borde ersättas och medel till lindringar i rustnings- och roteringsbesvären
anskaffas, icke genom indirekta konsumtionsskatter, utan genom
direkta och förmögenhetsskatter, bör visserligen tilläggsbevillningen, i den
mån densamma erfordras för att ersätta grundskatterna samt bereda medel
till rustnings- och roteringslindringen, anses i viss mån hafva en annan
Bill. till liiksd. Vrot. 1890. 0 Hand. 1 Afd. 23 Haft. 3
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
natur än hvad nyss blifvit sagd! Afskrifningen af grundskatter samt
lindringen i rustning och rotering har emellertid, äfven om den år 1885
beslutade afskrifningen och lindringen med 30 procent tages med i beräkningen,
ännu icke fortskridit längre, än att afskrifning och lindning egt
rum med ett sammanlagdt belopp af omkring 6,160,000 kronor. Å andra
sidan hafva ökade statsinkomster beredts genom höjning af bevillningen
för jordbruksfastighet från 3 till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af
taxeringsvärdet, hvilket ansetts medföra en ökning i bevillningssumman
af omkring 660,000 kronor, äfvensom genom införande af arfsskatt och
ökning af stämpelskatten, genom hvilka sistnämnda åtgärder vunnits en
till 1,800,000 kronor beräknad ökning i statsinkomst. Lägges härtill den
föreslagna tilläggshevillningen af 4,680,000 kronor, uppkommer en summa
af 7)140,000 kronor, hvilken med 980,000 kronor öfverstiger summan af
hittills skedd afskrifning af grundskatter samt lindring i rustning och
rotering. En nedsättning med 800,000 kronor i beloppet af tilläggsbevillningen
kunde sålunda icke anses vara oförenlig med ofvan anförda grundsats
om sättet för beredande af ersättning för grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären.»
I anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition har herr J. II. G.
Fredholm väckt motion, n:o 235, inom Andra Kammaren, hvilken motion
likaledes blifvit till bevillningsutskottet hänvisad. Denna motion är af
följande lydelse:
»Ehuru Riksdagen så nyligen som år 1893 besluta ändrade bestämmelser
angående beskattningen å den inhemska sockertillverkningen, föranleddes
likväl Riksdagen, på grund af denna tillverknings hastiga utveckling,
att redan det derpå följande året ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse
i ämnet. Med anledning af denna har nu Kongl. Maj:t i propositionen
n:o 38 till innevarande Riksdag framlagt förslag till ytterligare ändring
i de grunder, hvarefter beskattningen skall utgå.
Med afseende på denna hvitbetssockerindustriens hastiga uppblomstring
och deraf följande täta ändringar i beskattningen, hvilka ej kunna annat
än framkalla oro och öka risken vid denna närings bedrifvande, torde det
måhända icke böra anses förmätet, om man drager klokheten af hela denna
beskattning i tvifvelsmål, eller öfverflödigt att underkasta beskattningens
verkningar en närmare granskning.
Belysande för den omgestaltning af det allmänna betraktelsesättet,
som i mångt och mycket under de sista femtio åren egt rum, är den olika
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
uppfattning om sockrets betydelse för lifvet och hushållningen, som är
rådande nu mot fordom.
Förr i tiden ansåg man sockret för att vara, om icke just skadligt,
så dock öfverflödigt. Ur helsosynpunkt ansågo några, att det hetsade,
andra, att det angrep bröstet, många höllo före, att det förorsakade osund
fetma, under det andra förmenade, att det framkallade en farlig magerhet;
de flesta voro ense om att det skadade tänderna och magen. I stället för
att såsom förut hafva varit ett njutningsmedel för få, har sockret nu blifvit
ett näringsmedel för alla. Med det hos menniskan befintliga starka begäret
efter socker skulle detta säkerligen, i mycket högre grad än hvad
som redan nu är fallet, hafva blifvit såsom näringsmedel användt, om det
icke genom höga skatter så ofantligt fördyrades.
Den framskjutna plats i hushållningen, som med rätta bör tillkomma
sockret både såsom närings- och konserveringsmedel, har det hittills hindrats
att intaga genom dess af beskattningen framkallade höga pris. Omsättningens
storlek grundar sig på allmänhetens köpförmåga, och denna, som
för de flesta är mycket begränsad, åter på varans pris i marknaden. Sockrets
billiggörande ökar derför konsumtionen i en ovanligt hög grad, hvilket
blifvit af erfarenheten på det tydligaste ådagalagdt.
Från år 1840 till år 1850 föll sockerpriset på verldsmarknaden med
omkring 50 procent, steg derefter återigen med ett uppnådt maximum i
slutet på 1850-talet till år 1875 och har sedermera varit i ett ständigt
fallande. 1895 betingade sockret icke mer än ijerdedelen så högt pris
som 1840 och icke ens hälften så högt som år 1875. Att inom vårt land
priset å socker icke följt dessa prisvexlingar på verldsmarknaden beror
naturligtvis på de störande rubbningar i prisen, som sockertullen medfört.
Tullen utgjorde per kilogram:
År | Råsocker | År | Raffinad |
1846—52................ | ............. 21 öre | 1846—52 | ................................ förbud |
1853—57................ | ............. 16 » | 1850—57 | ................................. 35 öre |
- - | — | 1858—65 | ............................... 30 » |
1858—67| | ............. 18 > | 1866—671 1873—781 | I ................................ 28 » |
1868—72 1879--i ............ | ............ 23,5» | 1868—721 | | ............................... 33 » |
I hvad mån sockerförbrukningen inom landet ökats och på hvad sätt
prisen å den inhemska marknaden vexlat framgår af följande jemförelse:
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Priset per kilogram
Förbrukning Råsocker Raffinad
År | per | individ | utan | tull | med | tull | utan tull | med | tull | |
1851.................... | ................. 3 kilogram | 36 | öre | 57 | öre | — |
| — |
| |
1855.................. | ................. 4 | » | 67 | » | 83 | » | — |
| — |
|
1868.................... | ................ 5 | » | 58 | » | 82 | » | 73 | öre | 106 | öre |
1871................... | .................. 6 | » | 61 | » | 85 | » | 80 | » | 113 | » |
1875 .................... | .................. 8 | » | 51 | » | 69 | » | 57 | » | 85 | » |
1882.................... | ................ 9 |
| 46 | » | 70 | » | 60 | » | 93 | » |
1883.................... | .................. 10 | » | 46 | » | 70 | » | 57 | » | 90 | » |
1888 ................... | ................. 11 | » | 33 | » | 57 | » | 40 | » | 73 | » |
1891.................... | .................. 12 | » | 28 | » | 52 | » | 35 | » | 68 | » |
1892..................... | ................. 13 | » | 28 | » | 52 | » | 37 | » | 70 |
|
1893................... | ................ 14 | » | 29 | » | 53 | > | 37 | » | 70 | » |
1894................... | ................. 14,6 | » | 25 | » | 49 | » | 32 | » | 65 | » |
1895................... | .................. 17 | » | 20 | » | 42 | » | 25 | » | 54 |
|
Hvilket inflytande priset å socker utöfvar på förbrukningen visar sig
ännu tydligare genom att för året 1890 med hvarandra jemföra sockerkonsumtionen
och råsockertullen i några länder. I England, der sockret
är tullfritt, var förbrukningen 34,6 kilogram per individ och hade ökats
med en tredjedel sedan sockertullen på 1870-talet afskaffades. I Danmark,
med en tull af 6 öre per kilogram, var förbrukningen 18 kilogram; i
Tyskland med en tull af 26 öre 10,6; i Frankrike med en tull af 43 öre
14 och i Ryssland med en tull af 34 öre 4 kilogram pr individ.
Det stora prisfall, som egt rum i artikeln socker, är hufvudsakligen
att tillskrifva den i de flesta af Europas länder införda tillverkningen af
hvitbetssocker. Efter att försök med sådan tillverkning blifvit i slutet af
förra århundradet gjorda i Tyskland, infördes hvitbetssockerindustrien i
Frankrike i början på detta århundrade och derefter i Ryssland, som redan
1820 hade 38 fabriker i gång, hvilket antal nu är tiodubbladt, Det var
dock först på 1830-talet, som denna industri började blifva mera fast
grundad. Under nämnda årtionde infördes hvitbetssockertillverkningen i
Tyskland, Österrike, Danmark och Sverige.
Den första hvitbetssockerfabriken i Sverige anlades 1837 i Malmö och
den andra i Lund följande året. Begge upphörde dock helt snart. Bättre
gick det för den i Landskrona 1838 anlagda fabriken, som egde bestånd
till år 1845. Under detta hvitbetssockerindustriens första skede torde tillverkningen
i årligt medeltal ej hafva uppgått till 5,000 kilogram. Utbytet
af socker var endast något öfver 3 proc. Den förnämsta orsaken till
Bevillningutskottets Betänkande N:o 25. 21
Landskronafabrikens undergång torde, utom olämpliga tillverkningsmetoder,
hafva0 varit det stora prisfall å socker, som under 1840-talet egde rum.
År 1854 återupptogs tillverkningen vid Landskronafabriken, och från
denna tid kan man i den inhemska sockerproduktionen urskilja fyra utvecklingsperioder.
Under den första 1854—69 var Landskronafabriken
ensam i gång och ökade sin tillverkning från 1,287 till 9,790 deciton med
ett sockerutbyte af 6,3 proc. Under den andra perioden 1870—83 anlades
fabriker i Stockholm, Halmstad, Vadstena, Ljung, Öja och Arlöf. Alla,
utom den sistnämnda, stupade inom kort, och 1875 nedbrann Landskronafabriken.
Tillverkningen under denna period var i årligt medeltal omkring
12,400 deciton och utbytesprocenten 7,3. Tredje perioden började
1884 med 2 fabriker och slutade 1890 med 6. Under denna period ökades
utbytesprocenten från 8 till 9,5 och tillverkningen mer än fyrdubblades
samt slutade våren 1890 med under den sista kampanjen erhållna 14,265
ton socker. Den ijerde och sista perioden började tillverkningsaret 1890
—91 med 6 fabriker, hvilka tillsammans tillverkade 20,630 ton och slutade
1895—96 med 18 fabriker. Tillverkningen under detta år var något
mindre än under året 1894—95, då den var som högst och hvarunder
erhölls 72,890 ton socker efter ett utbyte af 11,6 procent.
Med denna hvitbetssockerindustriens storartade utveckling pa sista
tiden har det blifvit möjligt att med inhemsk produktion fylla landets
behof af socker, och dermed har denna industri inträdt i ett helt annat
stadium än förutvarande.
Sockerinförseln har nu så godt som upphört. Denna införsel utgjorde
åren 1885—89 i årligt medeltal för raffinad 11,600 ton och för råsocker
27,800. Importen af raffineradt socker, hvaraf icke längre sedan än år
1890 infördes 11,505 ton, har år 1895 nedgått till 837 ton och af råsocker,
hvaraf 1890 infördes 29,968 ton, till 3,309 ton. Införseln af sirup, som
år 1885 var 7,570 ton, har deremot sedan dess nära nog fördubblats och
utgjorde år 1895 13,370 ton.
Sockerindustrien omfattar för närvarande 16 hvitbetssockerfabriker
och 3 saftstationer samt 7 fristående raffinaderier. rIillverkningsaret 1894
—95 afverkades vid 14 råsockerfabriker och 3 saftstationer, hvilka under
kampanjen tillsammans sysselsatte omkring 4,000 arbetare, 628,480 ton
betor. Deraf erhölls ungefär hälften i betinassa till fodermedel och 72,890
ton råsocker, eller 70,450 ton reduceradt till lista produkt, samt omkring
17,500 ton melass. Antager man värdet på betmassan till 30 öre per
deciton, på sockret reduceradt till lista produkt till 42 öre per kg., samt
på melassen till 2’/2 öre per kg, så skulle hela tillverkningen hafva
motsvarat ett värde af omkring 31 millioner kronor, hvartill bör läggas
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
det ökade värde sockret erhöll genom raffineringen och hvilket torde kunna
uppskattas till något öfver 3 millioner kronor.
Med afseende på den statsekonomiska betydelsen intager sockerindustrien
med ett tillverkningsvärde af 34 millioner kronor det tredje rummet bland
landets näringar efter den mekaniska jernindustrien med 50 millioner och
yäfvener na med 38 millioner kronor i tillverkningsvärde. Men sockerindustriens
ekonomiska betydelse stannar icke dervid. För odlingen af de
1894—95 afverkade betorna togos i anspråk omkring 21,000 hektar af
första klassens jord och genom odlingen tillfördes de dermed sysselsatta
landtbrukarne en inkomst af omkring 12,5 millioner kronor, och staten
erhöll derjemte för nämnda tillverkningsår en skatt af 5,862,000 kronor.
Man kan dock knappast säga, att hvitbetssockerindustrien ännu blifvit
här i landet fullt nationel. Den snabba utvecklingen har icke medgifvit
detta. Alla för tillverkningen nödiga apparater hafva tagits från Tyskland
och äfvenledes det för sockerhalten i betan så vigtiga betfröet. Måhända
får man tillskrifva sistnämnda omständighet, att sockerutbytet här är 1
procent lägre än i Tyskland, hvilket ogynsamma förhållande dock motväges
deraf, att vigten på en betskörd per hektar här är större än i förenämnda
land; man uppgifver ända till 10 procent. I så fall skulle den större
skörden motväga den mindre sockerhalten, och sålunda synas ej naturförhållandena
lägga hinder i vägen för att tillverkningen af hvitbetssocker
skall kunna blifva såsom imhemsk näring fast rotad.
Huru dermed än må förhålla sig, är dock hvitbetssockerindustrien på
grund af den höga sockertullen (L00 procent af varans värde) i högre
grad än andra näringar beroende af det stöd, som lagstiftningen kan åt
densamma skänka. Hade icke staten genom ett högt tullskydd gjort allt
för att uppmuntra denna näring, så hade den alldeles säkert icke kunnat
sa snabbt utveckla sig som den gjort. Med detta höga skydd har också
den osäkerhet i beskattningshänseende, hvarunder betsockerindustrien de
senare åren lefvat, icke kunnat lägga hinder i vägen för utvecklingen.
Från början var det inom landet tillverkade sockret ej belagdt med
särskild tillverkningsskatt, men detta blef slutligen på grund af den höga
sockertullen en nödvändighet, här liksom i utlandet. Hvitbetssockeraccisen
infördes såsom råvarubeskattning i Frankrike 1839 och i början på 1840-talet i Tyskland och Österrike. Här infördes samma beskattningssätt genom
förordningen af den 30 maj 1873, enligt hvilken det till 6x/4 procent beräknade
sockerutbytet af de afverkade betorna belädes med en tillverkningsafgift
uppgående till 1Jb ai gällande tullsats. Afsigten var, att denna skatt
skulle för hvart tredje år höjas med x/5 af tullsatsen, men denna höjning
stannade vid 2/5 ända till 1891, då skatten bestämdes till y, af tullen.
23
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Utbytesprocenten bibehölls likväl oförändrad, oaktadt sockerutbytet ständigt
ökades, ända till 1893, då det bestämdes, att den utbytesprocent, efter
hvilken skatten skulle beräknas, så småningom skulle höjas till 9 procent,
hvilket för de flesta fabriker blef gällande från hösten 1895. Följden af
att sockerutbytet i verkligheten utgjort iner än det beräknade har varit
den, att då skyddet vid en tullsats å råsocker af 23,5 öre per kg.
rätteligen skulle hafva varit 11,75 öre, har det faktiskt utgjort 15,5 öre
åren 1893—94, 14,9 öre 1894 — 95 och 13,9 öre 1895—96.
I utlandet, der man likasom här började med att beskatta råvaran,
blef man af omständigheterna nödsakad att öfverföra beskattningen på den
färdiga produkten i samma stund sockerindustrien utvecklade sig derhän,
att produktionen af socker motsvarade landets behof deraf, och fråga sålunda
uppstod om att börja på allvar exportera. Detta skedde i Tyskland och
Österrike 1888, och från 1887 har Frankrike en blandad material- och
produktbeskattning. Då emellertid skatten skulle vid utförsel restitueras,
visade det sig snart, att denna restitution medförde en premiering af det
exporterade sockret, och då alla med hvarandra konkurrerande länder voro
angelägna om att befrämja exporten, lade detta hinder i vägen för exportpremiernas
borttagande, oaktadt försök dertill gjordes på Londonerkonferensen
1887. Sockerpremien utgår nu per deciton med 1,75 kronor i
Österrike, 4 kronor i Belgien och Holland och med 4,52 i Frankrike; i
Tyskland är ifrågasatt 3,55. Under sådana förhållanden lärer export af
socker från något annat land ej kunna ega rum, utan att äfven der exportpremie
medgifves.
Det märkliga kretslopp, som sockerindustrien genomlupit på beskattningens
område, kan sammanfattas sålunda: Sockertullen var ursprungligen
en ren finanstull och en bland de mest gifvande i vårt liksom i andra
länder. • Då på grund af den inhemska hvitbetssockerfabrikationen tillförseln
af utländsk vara aftog, och inkomsten af sockertullen minskades, lades för
att kompensera denna minskning eu skatt på den inhemska sockertillverkningen
till en början i form af materialskatt, hvilken dock på långt när ej
uppvägde tullskyddet. Nästa steg var, att den inhemska sockertillverkningen
utvecklade sin produktion utöfver landets behof, och det blef då nödigt att
exportera öfverskottet. Det var då ej mer än billigt, att staten restituerade
skatten på det socker, som utfördes, men detta nödvändiggjorde införande
af produktbeskattning med åtföljande för staten högst dyrbar kontroll.
På det emellertid den inhemska fabrikationen icke skulle lida någon förlust
på utförseln af produktionsöfverskottet, lemnades vid restitutionen en
så riklig godtgörelse, att den verkade som en utförselspremie. Genom det
höga tullskyddet och utförselsprernien i förening sattes sockerfabrikanterna
24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
då i tillfälle att hålla höga pris på det socker, de afyttrade till sina landsmän,
och att i utlandet sälja sockret till underpris. Konkurrensen mellan
sockerexportörerna från olika land förmådde dem att på den utländska
marknaden underbjuda hvarandra så mycket de kunde, och i denna sträfvan
understöddes de hvar och en af sitt lands regering genom ökade utförselspremier,
och dermed började sockerkriget. Utgående från önskan att genom
skydd befrämja den inhemska tillverkningen, har man slutligen i
fråga om näringsskyddet förts in på öfverdrifternas väg. Man kan svårligen
gå längre i det bakvända än att på lagstiftningens väg tvinga sockerfabrikantens
landsmän att skatta till honom, ej blott för den del af hans
tillverkning, som de sjelfva förbruka, utan ock för att sätta honom i tillfälle
att tillhandahålla utlänningen den andra delen af hans tillverkning
till ett pris, som understiger produktionskostnaden.
Vi stå nu vid början af detta kretslopp i beskattning. Det vill då
synas, att vi böra låta oss angeläget vara att med aktgifvande på den
erfarenhet, som i andra länder blifvit vunnen, i tid söka undvika att fortsätta
på den beskattningens väg, på hvilken andra länder med ingen fördel
för dem sjelfva, men väl med stora uppoffringar, slagit in. Hvad som i
det hänseendet bör göras, bör dock göras snart, ty utvecklingen i hvitbetssockerindustrien
går hos oss på grund af det höga näringsskydd, denna
industri är i besittning af, framåt med jättesteg. Den areal, som för nästa
kampanj, 1896—97, är kontraherad att användas till betodling, lär uppgå
till ej mindre än 28,300 hektar, och efter 300 deciton betor pr hektar
och ett sockerutbyte af 10% kommer sålunda sockerproduktionen att för
nästa år uppgå till 85,000 ton, eller 10,000 ton mer, än hvad som högst
här i landet blifvit konsumeradt.
Närmast till hands ligger att genom ökad beskattning hålla tillverkningen
nere under det inhemska sockerbehofvets gräns. Alla försök i den
vägen hafva dock hos oss hittills visat sig vara förgäfves. En annan utväg
skulle vara att absolut icke medgifva, någon restitution för utfördt socker,
men detta skulle vara detsamma som exportförbud, och med ett så betydligt
produktionsöfverskott, som man har att motse, skulle detta utan
tvifvel för sockerindustrien medföra en kris af betänklig verkan.
Att sockerindustrien, i olikhet med andra näringar, skall med fog
kunna göra anspråk på, att staten ständigt skall mellankomma för att på
lagstiftningens väg reglera produktionen, kan naturligtvis icke bero på
annat, än att sockertillverkningen utgör föremål för särskild beskattning.
Att den blifvit detta, har sin historiska förutsättning i sockertullen. Då
vi ännu icke hade någon eller mycket ringa inhemsk tillverkning af socker,
utgjorde denna tull en af statens förnämsta inkomstkällor. Under åren
25
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
1886—90 medförde denna tull i årligt medeltal för statsverket en inkomst
af nära 11,5 millioner kronor, eller mer än grundskatterna; år 1895 inbragte
den icke ens 2,5 millioner kronor. Att det för statsverket skall
vara nödigt att i mån af behof ersätta denna brist på 9 millioner med
någon annan inkomst är tydligt, men det kan ifrågasättas, om det derför
skall vara nödvändigt att beskatta just den inhemska sockertillverkningen.
Må man dervid besinna, att det för den stora allmänheten alltid
torde komma att förefalla oförklarligt och i högsta måtto obilligt att med
särskild skatt belägga en inhemsk näring, hvarigenom det svenska arbetet
koinmer att försvåras i stället för att underlättas; och vid skatters åläggande
är det allt annat än klokt att förbise den uppfattning, allmänheten
gör sig om deras rättvisa och billighet. Vidare må man ihågkomma, att
enligt det tullpolitiska system, som förut varit här i landet rådande, utgick
man från den åsigten, att de artiklar, som nödvändigheten bjuder att tullbeskatta,
må, så vidt ske kan, väljas bland dem, som — uifder det de i
vidsträckt omfattning ingå i konsumtionen utan att dock för denna vara
oundgängliga — icke äro föremål för inhemsk tillverkning. • Enligt denna
åsigt skulle således sockret icke nu vidare tullbeskattas. Men icke blott
enligt denna frihandelsvänliga åsigt, utan äfven enligt nu rådande tullpolitiska
åsigter bör så icke heller ske mer än till en viss grad, ty ur
skyddssystemets synpunkt har tullen en annan uppgift än den, som från
frihandelsståndpunkt plägar tilläggas densamma, eller att allenast utgöra
ett medel att skaffa statsverket inkomster. Den bör nemligen enligt sistnämnda
åsigt i främsta rummet afse att bereda erforderligt skydd för
landets näringar, och för den skull bör nedsättning ske i de tullar,
hvilka förut af rent finansiela skäl varit åsätta vissa varor, som med
ganska betydliga belopp ingå i den allmänna årliga konsumtionen inom
landet. Då vi nu faktiskt hafva ett skyddssystem hos oss infördt, så är
det af synnerlig vigt, att landet hommer i åtnjutande af de fördelar, ett
sådant system medför, och ej blott af dess olägenheter. Huru man sålunda
än må betrakta saken, så kan en nedsättning af sockertullen ej
vara annat än politiskt-ekonomiskt rigtig.
Till hvilken grad sockertullen bör nedsättas blir då endast beroende
på det skydd, som kan anses behöflig! för den inhemska sockertillverkningen.
Med det tullskydd af 13,9 öre per kilogram, som sockerindustrien
nu faktiskt åtnjuter, har det för denna industri varit möjligt att på den
inhemska marknaden sälja sitt socker till ett pris, som med 3,4 öre pr kilogram
understiger det pris, som det utländska sockret måste betinga. Ett tullskydd
af 10,5 öre, eller säkrare 11 öre per kilogram, synes sålunda böra
vara tillräckligt.
Bih. till Riksd. Prot. 188b‘. -5 Sami. 1 Afd. 2ä Haft.
4
26
Bevillningsulskottets Betänkande N:o 25.
Det är emellertid klart, att om man sätter tullen å råsocker till detta
belopp, så kan naturligtvis sockerindustrien icke vidare betala någon särskild
tillverkningsskatt, och en nedsättning af sockertullen till det belopp,
som är behöfligt för att åt den inhemska sockerindustrien bereda ett tillräckligt
tullskydd, kommer sålunda att oundgängligen nödvändiggöra hvitbetssockeraccisens
afskaffande. Huru berättigadt ett sådant tillvägagående
än må vara ur teoretisk synpunkt, torde det dock, innan man bestämmer
sig för något sådant, vara högst behöfligt att söka göra klart för sig,
hvilka verkningar ett afskaffande af hvitbetssockeraccisen skulle medföra.
Hvad då först sjelfva hvitbetssockerindustrien beträffar, så är det
tydligt, att denna, frigjord från hvarje störande ingrepp i produktionens
vilkor från statens sida, skulle komma i samma läge, som landets alla
öfriga näringar, med undantag för bränvinsbränningen, och beredas tillfälle
att utveckla sig i öfverensstämmelse med här rådande förhållanden. Utan
tvifvel skola* fabrikanterna under sådana omständigheter icke underlåta att
vidtaga alla de åtgärder med afseende på ett befrämjande af betodlingen
och förbättring i tillverkningsmetoderna, som de kunna, för att minska
den stora risk, som nu är med tillverkningen förenad. Antagligen skulle
dervid ansträngningarna i första hand komma att rigtas på att skaffa oss
ett för vårt klimat passande betfrö, och då det lyckats Tyskland att genom
en rationelt bedrifven fröodling högst väsentligt öka såväl sockerhalten
som renhetsgraden hos betan, så torde af sådana ansträngningar ett likartadt
resultat vara att förvänta äfven hos oss. För öfrigt skulle nog
konkurrensen på detta område som på andra framkalla för våra förhållanden
passande förbättringar och derigenom göra denna industri till en
i sann mening nationel.
För allmänheten skulle en nedsättning i tullen å råsocker till 11 öre
per kilogram medföra en besparad utgift af 12,5 öre för hvarje kilogram
förbrukadt socker, som vid en total förbrukning af 75,000 ton för landet
skulle medföra en besparing i dettas utgift för socker å 9Vs millioner kronor.
Men detta skulle icke blifva den enda följden af sockerprisets nedgång i
priset till 70 å 75 procent af det nuvarande. Genom detta sockrets billiggörande
skulle det utan tvifvel här liksom i England finna en betydligt
ökad användning vid vissa tillverkningar, såsom likörer, bärviner, porter,
sylter, marmelad, drops, biscuits och konserver, och då man tager i betraktande,
att förenämnda näringsgrenar på grund af det i England billiga
sockret der erhållit en utveckling, som göra dem i statsekonomiskt hänseende
icke mindre betydande än sockerindustrien i andra länder, så kan
man väl förstå, hvilket fruktbärande inflytande på vårt lands näringslif
en sådan nedsättning i sockerpriset skulle medföra. Tydligt är äfven, att
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 27
derigenom skulle uppstå en stor ökning i konsumtionen af socker, hvilken
i sin ordning skulle möjliggöra en större tillverkning än den, som under
nu rådande förhållanden synes hafva nått sitt maximum.
Vid den nu helt flygtigt gjorda granskningen af de sannolika verkningar,
som ett afskaffande af hvitbetssockeraccisen och en i samband
dermed stående sänkning af sockertullarna skulle medföra för allmänheten,
hvitbetssockerindustrien och näringslifvet- i öfrigt, har det icke visat sig,
att resultaten skulle blifva ogynsamma, snarare har man att med stor
sannolikhet antaga motsatsen. Annorlunda gestaltar sig visserligen förhållandet
med hänsyn till statsverkets inkomster; ty det är uppenbart, att
dessa skola komma att af accisens borttagande och tullarnes nedsättande
högst väsentligt minskas. I fråga om sockerbeskattningen är likväl detta
icke någon nyhet. Med det beskattningssätt, som med afseende å socker
under detta årtionde varit rådande, har statsverkets inkomster af denna
beskattning alltjemt minskats, både absolut och relativt taget; och väl att
märka är, att detta inträffat, under det konsumtionen inom landet ökats
med 30 procent och tullen varit oförändrad, samt accisen höjts med 25
procent och tillika ett högre sockerutbyte lagts till grund lör accisens
utgörande. Huru förhållandena i förenämnda hänseende gestaltat sig under
åren 1890—95 kan inhemtas af följande jemförelser. Dervid har blifvit
antaget, att det under en vinterkampanj tillverkade hvitbetssockret förbrukas
det kalenderår, under hvilket kampanjen afslutas, och vidare att
raffineradt socker förvandlas till råsocker efter 110 procent och sirap efter
50 procent.
Tillverkning, införsel och förbrukning skulle då hafva varit i ton:
| Tillverkadt | Infördt | Summa | Införsel af | Förbrukning | |
| råsocker | råsocker | råsocker | Raffinad | Sirup | af socker |
1890 | 14,626 | 29,934 | 44,560 | 11,539 | 10,588 | 62,546 |
1891 | 20,632 | 23,640 | 44,272 | 8,070 | 10,228 | 58,263 |
1892 | 26,843 | 24,446 | 51,289 | 6,705 | 11,000 | 64,164 |
1893 | 29,920 | 25,576 | 55,496 | 4,629 | 11,775 | 66,475 |
1894 | 43,168 | 17,097 | 60,265 | 4,201 | 12,253 | 71,012 |
1895 | 72,890 | 3,309 | 76,200 | 837 | 13,373 | 83,807 |
Den inkomst, som statsverket haft af hvitbetssockeraccisen och sockertullarne,
har varit i tusentals kronor:
28
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25,
| Accis |
| T u | i i |
| Statsverkets hela inkomst |
|
| Råsocker | Raffinad | Sirap | Summa | |
1890 | 803.8 | 7,034,4 | 3,807.8 | 1,058.8 | 11,901.0 | 12,704.8 |
1891 | 1,282.1 | 5,555.5 | 2,663.2 | 1,022.8 | 9,241.5 | 10,523.6 |
1892 | 1,909.8 | 5,744.7 | 2,212.8 | 1,100.1 | 9,057.6 | 10,967.4 |
1893 | 2,037.5 | 6,245.4 | 1,526.4 | 1,177.4 | 8,949.2 | 10,986.7 |
1894 | 3,294.6 | 4,017.8 | 1,385.2 | 1,225.2 | 6,628.2 | 9,922.8 |
1895 | 5,861.8 | 777.6 | 276.2 | 1,337.3 | 2,391.1 | 8,252.9 |
Statens inkomst af hvitbetssockeraccisen har varit betydligt mindre,
än man dermed afsett. Den utgick intill 1 september 1891 med 2/fl och
derefter med hälften af tullen. Vid bestämmandet af denna skattesats
hade man naturligtvis förestält sig, att den skulle utgå på allt det tillverkade
sockret, Men på grund deraf, att sockerutbytet vid tillverkningen
i verkligheten blef betydligt större, än hvad man till grund för accisens
utgörande beräknat, blef i sjelfva verket en icke obetydlig del af produktionen
skattefri.
| Afverkade betor | Utbytes-procent | Skattefritt socker | Statens | Accis- och | |
| Ton. | verklig | beräknad | Ton | accisen Kr. | ning per kg. |
1890 | 136,813 | 10.69 | 6.25 | 6,074 | 571,000 | 21.9 öre |
1891 | 218,229 | 9.45 | » | 6,990 | 657,300 | 18.0 » |
1892 | 260,064 | 10.32 | » | 10,630 | 1,244,200 | 17.1 » |
1893 | 277,443 | 10.78 |
| 12,600 | 1,478,100 | 16.5 » |
1894 | 373,962 | 1 1.54 | 7.50 | 15,130 | 1,777,600 | 12.6 » |
1895 | 628,480 | 11.60 | 8.25 | 23,000 | 2,702,800 8,431,000 | 9.7 * |
Häraf framgår, att statens inkomst af sockerbeskattningen, som 1890
utgjorde 12,7 millioner kronor, år 1895 nedgått till 8,25 millioner kronor
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
29
och sålunda under nämnda tid minskats med nära 4,5 millioner kronor.
Ensamt derigenom, att staten till grund för hvitbetsaccisens utgörande lågt
en för låg utbytesprocent tillika med de lindringar i beskattningen, som
medgifvits nyanlagda fabriker, har uppstått en totalförlust af nära 8,5
millioner kronor under åren 1890—95. Att statsverkets förluster under
nämnda tid skulle hafva blifvit betydligt mycket större, om icke förbrukningen
under samma tid ökats med 30 procent, framgår deraf, att
statens inkomst i accis och tull på hvarje kilogram förbrukadt socker
nedgått från 21,9 öre år 1890 till 9,7 öre år 1895, eller med mer än
hälften.
Dessa statsverkets minskade inkomster skulle dock icke vara mycket
att beklaga, om befolkningen i besparad skatt hade vunnit hvad statsverket
förlorat i inkomst. Men så har icke varit fallet; ty då sockertullarne
varit oförändrade, har priset på den inhemska marknaden kunnat
hållas så mycket högre än priset på verldsmarknaden som tullen utgör.
Då en alltjemt minskad andel af detta öfverpris kommit statsverket till
godo, har följden deraf blifvit, att en deremot svarande ökad andel fallit
befolkningen till last. Denna senare del har ökats från 1890, då den utgjorde
1,0 öre per kilogram, till 13,8 öre per kilogram 1895, eller rättare,
om man gör afseende på det prisfall af 3,4 öre, som under sistnämnda år
egde rum, på grund deraf att importen så godt som upphörde, till 10,4
öre per kilogram. Vid en total förbrukning af 75,000 ton gör detta för
befolkningen en icke synlig utgift af 7,8 millioner kronor, endast och
allenast för att sätta statsverket i stånd att kunna af den inhemska sockertillverkningen
utkräfva lika mycket i skatt — en skatt, som förbrukarne,
d. v. s. befolkningen, naturligtvis i sista hand äfven få betala. Afskaffade
man åter accisen och nedsatte råsockertullen till 1 l öre pr kilogram,
hvilket torde få anses som ett tillräckligt tullskydd, så skulle statsverket
visserligen gå i mistning af all inkomst på sockerbeskattningen med undantag
af den obetydliga tullinkomst, som då kunde uppstå på införd sirup
och raffinad, men befolkningen skulle göra en besparing af 91/:! millioner
kronor, utom hvad som kunde komma den till del i nedsatt tull å sirup.
Den ökade inkomst, som för kampanjen 1896—97 är beräknad att
vinnas genom den i den kongl. propositionen föreslagna förhöjningen i
utbytesberäkningen, utgör 800,000 kronor, och höjer detta belopp hvitbetstillverkningsafgiften
till 7,800,000 kronor. Antaget att staten vid förlust
af denna inkomst skulle utkräfva ett lika stort belopp i form af andra
skatter, så återstode likväl för befolkningen på de besparade O1/» millionerna
en behållning af V/2 million, med hvilket belopp den kunde minska det
offer, som den nu får göra ensamt för upprätthållandet af en inhemsk
30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
sockertillverkning. Hvad som i och för detta ändamål återstode vore då
något öfver 6 i stället för nu öfver 7V2 millioner. Äfven detta belopp
komme måhända vissa år att betydligt minskas, emedan om hvitbetssockertillverkningen
frigöres från all extra beskattning, så kommer nog konkurrensen
att hålla prisen nere, eftersom ingen export gerna kan komma
i fråga, då inga exportpremier kunna ifrågasättas. Landet i sin helhet
skall då komma att dela fördelarna och olägenheterna af vexlande sockerskördar,
så att vid god skörd sockerpriset faller och tvärtom.
Med det öfverskott å statsverkets inkomster, som under de senare
åren uppstått, torde det emellertid icke till en början blifva behöflig! att
med andra skatter fylla hela det tomrum, som afskaffa!)det af hvitbetssockeraccisen
skulle medföra i statens budget. Det saknas dock icke utväg
att redan nu fylla detta tomrum till nära hälften genom att för ändamålet
anlita ett annat beskattningsobjekt. Ingen läreV väl bestrida, att
tobaken, såsom enbart ett njutningsmedel, dertill lämpar sig vida bättre
än sockret, som är ett näringsämne. Då i Norge tullen å tobak utgår
med 1,75 kronor pr kilogram och i England med ända till 6,30 kronor, så
torde man här utan fara kunna höja den från 1 till 2 kronor, och redan
en sådan höjning skulle för statsverket medföra en ökad inkomst af omkring
31/, millioner kronor.
Ett afskaffande af hvitbetssockertillverkningsafgiften och en i samband
dermed stående sänkning af sockertullarne torde sålunda kunna låta
genomföra sig utan någon känbar uppoffring för statsverket, men deremot
till stor ekonomisk fördel för samhället i dess helhet. Vida vigtigare än
de ekonomiska fördelarne skulle de indirekta följderna af mer omnämnda
afgifts afskaffande utan tvifvel blifva. I främsta rummet blefve staten
derigenom befriad från att år efter annat syssla med frågan om, huru
man på bästa sätt skall reglera sockerindustrien, en fråga, som, för hvarje
gång den återkommer, uppträder i en allt mera svårlöst form. Vidare
blefve hvitbetssockerindustrien då i tillfälle att oberoende af hvarje förmynderskap
fritt utveckla sig efter sina förutsättningar såväl med afseende
å lokala förhållanden i olika landsdelar som i sitt förhållande till jordbruket,
och slutligen kunde man genom sockrets billiggörande hafva att
förvänta en uppblomstring af andra näringsgrenar, i hvilkas tillverkningar
socker ingår, hvaraf helt naturligt skulle följa icke blott en ökad sockerkonsumtion,
utan också eu ökad sockerproduktion.
Tydligt torde dock vara, att en reform af en sådan ekonomisk betydelse
för staten, industrien och befolkningen som denna icke kan genomföras,
utan att regeringen deråt egnar allvarlig uppmärksamhet och derom
framlägger föi’slag för Riksdagen. På grund deraf och med anledning af
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25. 31
Kongl. Maj:ts proposition n:o 38 till innevarande Riksdag tillåter jag mig
hemställa:
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t till nästkommande Riksdag framlägga förslag till hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande och i samband dermed till sockertullarnes
sänkande till sådana belopp, att de bereda hvitbetssockertillverkningen
ett tillräckligt, men väl afpassadt tullskydd.»
Mot Kongl. Maj:ts förslag får utskottet erinra, att den af Kongl. Maj:t
föreslagna utbytesberäkningen under de två närmaste af verkningsåren synes
vara för låg. Den vid den kongl. propositionen fogade, i finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå uppgjorda tablå öfver hvitbetssockerfabrikernas
utbyte af socker, reduceradt till första produkt, visar nemligen,
att utbytet vid samtliga fabriker inom landet utgjort för 1894 —1895 års
kampanj i medeltal 11,21 procent och endast vid tva fabriker understigit
10,5 procent. Vid en af dessa fabriker beräknas dock ännu, på grund af
stadgandet i 2 § 2 mom. af förordningen den 19 maj 1893, utbytet till
2 procent lägre än hvad enligt samma förordning eljest skall ske. Utskottet
anser derför, att någon fara för industriens bestånd och utveckling ej
förefinnes samt ej heller någon orättvisa tillfogas densamma, derest den
föreslagna förhöjningen till 10,5 procent träder i kraft redan med nästa
afverkningsperiods början. På grund häraf och då erfarenheten dessutom
ådagalagt, att utbytesprocenten hittills varit i ständigt stigande, så att
någon minskning deraf för framtiden icke torde vara att befara, har utskottet
funnit anledning att icke biträda den kongl. propositionen i hvad
den medgifver en lägre beräkning af utbytesprocenten intill den 1 september
1898.
Hvad herr Fredholms motion angår, så innebär det deri framlagda
förslaget en genomgripande förändring i vilkoren för sockertillverkningsindustriens
bedrifvande och skulle medföra en betydlig förändring i vårt
beskattningsväsen. Hvilket inflytande på ifrågavarande industris ställning
tillverkningsafgiftens afskaffande skulle komma att medföra, kan
utskottet icke fullt bedöma. Deremot är det uppenbart, att förslagets
antagande skulle medföra en minskning i statsverkets inkomster af minst
8 millioner kronor. Fn sådan minskning skulle icke utan största svårighet
kunna ersättas genom andra skattetitlar, hvarförutom sockerkonsumtionen
enligt utskottets åsigt är ett synnerligen lämpligt föremål för beskattning,
i det att socker förbrukas i betydligt större mängd af de förmögnare
klasserna inom samhället än af de fattigare. I följd häraf finner utskottet
32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
sig icke kunna tillstyrka, att skrifvelse af sådant innehåll, som herr Fredholrn
föreslagit, till Kongl. Maj:t aflåtes.
Utskottet hemställer fördenskull,
l:o) att Riksdagen måtte i anledning af Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition besluta,
att § 2 i förordningen om beskattning af hvitbetssockertillverkningen
i riket den 19 maj 1893 skall erhålla
följande förändrade lydelse:
Det enligt § 1 beskattningspligtiga råsockret beräknas
efter de för tillverkningen använda betornas vigt
sålunda, att ett hundra kilogram råa (ej torkade) hvitbetor
antagas lemna ett utbyte af tio och ett hälft kilogram
socker;
samt att berörda § i dess sålunda förändrade lydelse
skall lända till efterrättelse från och med den 1 september
1896, dock att för fabrik, som, på grund af
gällande bestämmelser om beräkning af utbytet i vissa
fall, redan kommit i åtnjutande af lägre utbytesberäkmng.
än den i allmänhet stadgade, sagda bestämmelser,
sa vidt enligt dem utbytet vid fabriken skall beräknas
i visst förhållande till utbytet vid äldre fabrik, fortfarande^
skola för den i omförmälda bestämmelser afsedda
tid lända till efterrättelse; samt
2:o) att herr Fredholms motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 april 1896.
På bevillningsutskottets vägnar.
H. CA VALLI.
Bill. till Rikad. Prot. 1896*. 5 Sami. 1 Afd. 23 Häft.
Bil. A
i
Tillverkningen vid samtliga hvitbetssockerfabriker i riket.
Tillverkningsår | Antal fabriker | Afverkade betor Ton | Utbyte af råsocker | c Utbyte af melass £ | Utbyte i procent i betvigten | ||||||||
lista | 2:dra | 3:dje | Summa Ton | DO et- ts ►Ö H O P-> 0 P? ert- | to B* ►Ö O eu £ | 03 Ä cd’ O a. 0 t* ert- | Summa råsocker | Redu- cerad Summa3) | Melass | ||||
produkt Ton | |||||||||||||
1885—1886 | 3 | 43,260 | 3,364,1 | 417,9 | 137,0 | 3,919,0 | 1,367 | 7,7 8 | 0,9 6 | 0,32 | 9,06 | 8,71 | 3,16 |
1886-1887 | 3 | 56,385 | 4,772,8 | 833,8 | 200,2 | 5,806,8 | 1,607 | 8,4 6 | 1,48 | 0,36 | 10,30 | 9,80 | 2,8 5 |
1887—1888 | 3 | 83,605 | 7,453,9 | 1,338,6 | 383,6 | 9,176,1 | 2,487 | 8,9 2 | 1,60 | 0,4 6 | 10,9 8 | 10,4 2 | 2,9 7 |
1888—1889 | 4 | 86,111 | 7,348,3 | 1,197,2 | 335,2 | 8,880,7 | 3,179 | 8,53 | 1,39 | 0,3 9 | 10,31 | 9,82 | 3,6 9 |
1889-1890 | 4 | 136,813 | 12,075,8 | 2,005,1 | 544,6 | 14,625,5 | 4,278 | 8,8 3 | 1,46 | 0,40 | 10,69 | 10,19 | 3,13 |
1890-1891 | 6 | 218,229 | 17,169,2 | 2,714,0 | 748,4 | 20,631,6 | 7,124 | 7,8 7 | 1,24 | 0,34 | 9,4 5 | 9,02 | 3,2 6 |
1891—1892 | 8 | 260,064 | 22,663,o | 3,186,5 | 993,o | 26,842,5 | 7,628 | 8,71 | 1,23 | 0,38 | 10,3 2 | 9,88 | 2,9 3 |
1892—1893 | 10 | 277,443 | 25,161,6 | 3,617,5 | 1,140,8 | 29,919,8 | 7,940 | 9,0 7 | 1,30 | 0,4 1 | 10,7 8 | 10,31 | 2,86 |
1893—1894 | 10 | 373,962 | 36,732,6 | 4,895,4 | 1,539,5 | 43,167,5 | 9,539 | 9,82 | 1,31 | 0,4 1 | 11,54 | 11,08 | 2,55 |
1894—1895 | !)17 | 628,480 | 63,717,5 | 7,638,4 | 1,534,6 | 72,890,5 | 2) 17,500 | 10,14 | 1,22 | 0,2 4 | 11,60 | 11,21 | 2) 2,80 |
1 1895—1896 | '') 18 | 538,709 | — |
|
|
|
| — | — | — |
| 1 |
|
'') Inberäkna^ 3 s. k. saftstationer.
2) Approximativt.
3) Andra produkt reduceras genom multiplikation med 0,7 5, tredje produkt med 0,6 5.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
34
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
Bil. B.
Hvitbetssockerfabrikernas utbyte af socker, reduceradt till
första produkt.
| 1890-1891 | 1891-1892 | 1892—1893 | 1893-1894 | 1894-1895 |
Arlöf..................................... | 9,02 | 10,50 | 10,52 | 11,77 | 11,86 |
Säbyholm .............................. | 8,7 7 | 10,33 | 10,54 | 11,66 | 11,75 |
Staffanstorp ........................... | 9,52 | 9,94 | 10,73 | 11,02 | 11,64 |
Trelleborg .............................. | 9,25 | 9,59 | 10,16 | 10,42 | 11,38 |
Helsingborg ........................... | 9,41 | 9,7 6 | 10,41 | 10,38 | 10,5 5 |
Örtofta................................... | 8,13 | 9,15 | 9,71 | 10,87 | 10,7 2 |
Jordberga ............................. |
| 9,67 | 10,43 | 10,92 | 11,35 |
Kefiinge ................................. |
| 9,84 | 10,58 | 11,84 | 12,2 5 |
Hököpinge ............................. |
|
| 9,93 | 10,87 | 11,59 |
Engelholm .............................. |
| — | 9,52 | 10,34 | 10,72 |
Svedala |
|
|
|
| 10 47 |
Köpinge ................................. |
|
|
|
| 10,5 9 |
Karpalund.............................. |
|
| — |
| 9,75 |
Roma....................................... |
|
|
|
| 11,53 |
Samtliga fabriker | 9,02 | 9,88 | 10,31 | 11,08 | 11,21 |
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
35
Reservationer:
af herr Cavalli, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition oförändrad;
af herr friherre von Schwerin;
af herr Fredholm, med hvilken herrar Collander, G. Jansson, S. M.
Olsson och Lundström instämt:
»I den kongl. propositionen n:o 38 visas, sid. 19, ’att sockerutbytet
af betorna i och för skattens påförande bör beräknas till 11 eller åtminstone
IOV2 procent’, och tillika uttalar Kongl. Maj:t den meningen,’att
utbytesberäkningen bör följa det verkliga utbytet så nära som möjligt’.
Af denna anledning och då erfarenheten derjemte ådagalagt, att sockerutbytet
af betorna varit i ständigt stigande, har Kongl. Maj:t föreslagit
en höjning i utbytesprocenten såväl den 1 september 1896 som den 1
september” 1898. Utskottet har nu uttalat sig endast om den höjning,
som skall inträda den 1 september 1896, men icke yttrat sig om utbytesprocentens
rätta storlek för framtiden. Visserligen finner jag för min
del rigtigt, att Riksdagen icke nu, genom att i sistnämnda hänseende fatta
beslut, binder sin handlingsfrihet att framdeles bestämma utbytesprocenten
efter sig företeende förhållanden, men det vill dock synas mig, att utskottet
icke bort hafva alldeles underlåtit att framhålla, hurusom i en nära framtid
en höjning af utbytesprocenten utöfver den af utskottet nu föreslagna kan
blifva af omständigheterna påkallad. Och då ingen bättre än Kongl. Maj:t
kan vara i tillfälle att. bedöma, om och när behofvet af en ytterligare
höjning inträder, synes mig, att utskottet hade bort uttala en säker förhoppning
om att Kongl. Maj:t icke skall underlåta att med uppmärksamhet
följa hvitbetssockertillverkningens utveckling och för Riksdagen
framlägga förslag till ytterligare höjning af utbytesprocenten, när anledning
dertill förekommer.
Då ändamålet med den af mig väckta motionen icke varit något
annat än att fästa uppmärksamheten på åtskilliga med sockerbeskattningen
förknippade omständigheter, hvilka synts mig vara af beskaffenhet att böra
i tid beaktas, och då detta ändamål i och med motionens väckande blifvit
vunnet, kan jag icke hafva något synnerligt att invända mot utskottets
36
Bevillningsutskottets Betänkande. N:o 25.
beslut att afstyrka bifall till den hemställan, hvari min motion utmynnat,
allrahelst som deri begärts icke blott en utredning af de i motionen berörda
förhallandena, utan äfven förslag till deras ordnande i en viss angifven
rigtning. Deremot vill det synas mig, som utskottet både kunnat
och bort i motiveringen hafva till beaktande framhållit det i min motion
påpekade faktum, som vid tiden för den kongl. propositionens afgifvande
icke var kändt, nemligen den så högst betydligt utsträckta odling af
hvitbetor, som under detta år kommer att ega rum. Genom att, så som
sig vederbort, hafva framhållit detta faktum skulle utskottet icke heller
hafva kunnat underlåta att något taga i betraktande de sannolika följder,
som denna utsträckta betodling kommer att nästa år medföra.
Da utskottet emellertid uraktlåtit detta, må det tillåtas mig att här
något belysa denna sida af sockerfrågan. I min motion har jag uppgifvit,
att den areal, som är kontraherad att under innevarande år användas till
betodling, uppgår till ej mindre än 28,300 hektar, och denna uppgift har
inom utskottet blifvit bekräftad. Efter en till 300 deciton per hektar beräknad
skörd af hvitbetor lemnar denna areal 850,000 ton betor. Med
ett sockerutbyte af endast 10 1/2 procent komma dessa betor att under nästa
kampanj, 1896 97, lemna 90,000 ton råsocker. Denna qvantitet öfver
stiger
med 20 % hvad som af socker förut blifvit härstädes högst konsumeradt.
Vid detta förhållande kan man svårligen afvärja den frågan:
Skall denna så betydligt ökade sockerqvantitet också kunna inom landet
förbrukas? Det förefaller föga sannolikt, att detta skall låta sig göra på
annat vilkor, än att priset a socker kommer att på den inhemska marknaden
högst betydligt nedgå. Enda sättet, hvarpå man skall kunna förebygga
ett alltför stort och för sockerindustrien måhända ruinerande prisfall,
blir då att söka öfverföra en del af öfverskottet till utlandet. Detta
kan dock icke ske, med mindre man erhåller restitution af den erlagda
skatten.
Man torde derför med en icke ringa grad af säkerhet kunna antaga,
att redan nästa riksdag frågan om restitution af erlagd skatt vid utförsel
af socker kommer att dragas under Riksdagens pröfning, och redan nu
torde man kunna förutsäga, att denna fråga icke skall kunna lösas utan
att medföra afsevärda förluster för såväl statsverket som sockerindustrien.
Da förhållandet alltid varit, att det verkliga sockerutbytet varit större än
det som lagts till grund för skattens beräkning, skall redan en restitution
till samma belopp som skatten, eller lika med halfva tullen, komma att
för statsverket medföra förlust. Men med en endast till detta belopp
faststäld restitution skall icke någon export af socker kunna komma till
stånd utan att för sockerbruken medföra förluster, och den fråga, som med
37
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 25.
all sannolikhet kommer att underställas nästa Riksdag till afgörande, blir
då den, huru man på bästa sätt skall kunna reducera förlusterna för statsverket
och för sockerindustrien till minsta möjliga dimensioner»;
samt af herr Bruhn, som ansett, att utskottet bort föreslå Riksdagen
att antaga Kongl. Maj:ts proposition med den ändring, att sockerutbytet
skulle beräknas till 10 procent endast till den 1 september 1897.
Bill. till Riksd. Prot. 18.90. 5 Sami.
1 Afd. 23 Häft.
6