Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21 (Betänkande 1891:Bevu21 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21

Ji:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1891, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande af en
särskild bevillning under namn af värnskatt.

Till bevillningsutskottet hafva blifvit hänvisade tre inom Andra
Kammaren väckta motioner, nemligen n:o 154 af herr G. Jansson i Krakerud,
n:o 180 af herr G. Ericsson från Stockholm och n:o 189 af herr A. Åström,
om införande af en särskild bevillning under namn af värnskatt; och får
utskottet, efter verkstäld pröfning af samma motioner, häröfver afgifva betänkande.

Herr G. Jansson påpekar i sin motion hurusom på senare tiden ett
starkt intresse i landet visat sig för stärkandet och utvecklandet af vårt
försvars väsen samt att Kongl. Maj: t i sin till innevarande Riksdag aflåtna
statsverksproposition begärt en förhöjning i anslagen till fjerde och femte
hufvudtitlarna af icke mindre än 1,800,000 kronor. Då emellertid en stor
del af utgifterna för vårt försvar täcktes genom indirekt beskattning och
således icke i högre grad drabbade de mera välmående i samhället, och detta
antagligen vore anledningen hvarför en viss motvilja mot sträfvandena för försvarets
stärkande från somliga håll kunnat märkas, ansåge motionären att
de mera lyckligt lottade samhällsklasserna, om de verkligen ville gå i spetsen
för den fosterländska rörelsen, borde i handling visa halten af sin offervillighet;
— och kunde detta lämpligen ske på det sättet, att en hvar, i proportion
af sin till staten utgående bevillning för fast egendom eller inkomst,
bidroge till de nya och tillökade kostnader, som erfordrades för höjande af
landets försvarskrafter. En dylik offervillighet skulle derjemte väsentligt
underlätta en reglering af den lifsmedelsbeskattning som under de senare
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 5 Samt. 1 Afd. 19 Höft. (ds:o 21.)

2 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 21.

åren blifvit införd, hvilken reglering åter borde lända till förmån för just
de samhällsklasser, som egde de minsta tillgångarna och följaktligen gerna
ville anse sig ega minst att försvara.

På grund häraf föresloge motionären:

»att — till fyllande af följande i Kong! Maj:ts proposition angående
statsverkets tiilstånd och behof upptagna anslagsfordringar, nemligen:

samtliga förhöjningar i de ordinarie anslagen under 4: de hufvud titeln, utgörande
tillsammans....................................... Kr. 254,000: —

den äskade anslagsförhöjningen af 5:te huf vudtitelns

ordinarie anslag..................... » 54,500: — 308,500: —,

samtliga extra anslag under 4:de hufvud titeln,

uppgående till ............................. » 2,343,800: —

samtliga extra anslag under 5:te hufvud titeln.

........................................................... » 2,500,360: —4,844,160:—,

tillhopa Kr~5,152,660: —,

eller det belopp, som Riksdagen, efter pröfning af hithörande anslagsbehof,
kan komma att bevilja, hvilket belopp då måste anses representera de angelägnaste
behofven i och för försvarets stärkande — Riksdagen måtte åtaga
sig en särskild bevillning under namn af värnskatt, att i lämplig proportion
utgå af eu hvar, som enligt gällande bevillningsförordning är skyldig att till
staten erlägga bevillning af fast egendom samt af inkomst; och att Riksdagen
deremot ville medgifva den nedsättning i andra skattebördor eller bevillningar,
som af ett dylikt åtagande bör kunna blifva en följd, vare sig att denna
nedsättning kan ega rum i direkta eller indirekta skatter.»

Herr Ericsson, som i sin motion till fullo instämmer i de af herr Gr.
Jansson för dennes förslag anförda skäl, framhåller, att genom Kongl. Maj:ts
till innevarande Riksdag aflåtna propositioner rörande utsträckning af den
allmänna värnpligten samt i sammanhang dermed om grundskatternas afskrifning
in. m. förevarande fråga kommit i ett förändradt skick. De betydligt
ökade utgifter, som ett antagande af dessa förslag skulle medföra, framkallade
med ökad styrka det berättigade kraf, att de nya skatterna till så stor del
som möjligt uttoges genom direkt beskattning, afpassad efter hvars och ens
skatteförmåga, och ett oeftergifligt vilkor för åstadkommandet af en sådan
rättvis beskattning vore enligt motionärens åsigt att skatten gjordes progressiv.
Utan att inlåta sig på de statsekonomiska skäl, som talade för eller mot
den progressiva skatteformens lämplighet i allmänhet, ville motionären påpeka
att dess införande i vårt land under närvarande förhållanden i sjelfva verket

Bevillningsutshottets Betänkande N:o 21.

icke vore annat än ett steg på vägen till den likformiga beskattningen. För
närvarande hemtade staten den öfvervägande delen af sina inkomster genom
tullar och andra indirekta skatter. Då det nu vore ett af de fleste sakkunnige
erkändt faktum att dylika skatter i regeln drabbade den fattige vida
tyngre än den rike, och då det i följd af kända politiska förhållanden för
närvarande torde vara omöjligt att vinna nämnvärd lindring i dessa skatter,
syntes den enklaste känsla af rättvisa och billighet påkalla en motvigt till
dem i form af en direkt och progressiv beskattning; och blefve en sådan
motvigt så mycket mer af nöden då det vore fråga om påläggandet af nya,
högst betydligt ökade bördor.

En ny och hittills opröfvad skatteform borde dock i början endast
med stor varsamhet tillämpas. Yisade den sig förmånlig, kunde dess användning
sedermera steg för steg utsträckas. Motionären ville derför tillsvidare
endast föreslå dess tillämpning i ganska inskränkt omfång. Och då
den kommunala beskattningen, för hvilken den allmänna bevillningen läge
till grund, ej borde beröras utaf en af politiska skäl föreslagen skattereform,
borde den progressiva skatt, motionären ville föreslå, icke inrymmas i sjelfva
bevillningsförordningen utan erhålla formen af tilläggsbevillning.

Denna tilläggsbevillning ansåge motionären böra till eu början drabba
endast de för inkomst högst beskattade, och den gräns, vid hvilken den
progressiva beskattningen skulle vidtaga, syntes motionären böra vara den
inkomst, som gjorde sin innehafvare valbar till ledamot af Riksdagens Första
Kammare, eller 4,000 kronor årligen. Då beskattningen å fastighet ej
utginge efter deraf hemtad inkomst utan efter taxeringsvärdet, borde enligt
motionärens åsigt inkomst af fastighet beräknas till hundradubbla beloppet
af den bevillning, som fastighet hade att utgöra, d. v. s. bevillningen
borde anses utgöra en procent af inkomstbeloppet, efter hvilka grunder den
än utginge. Mot 4,000 kronors inkomst skulle således enligt den å jordbruksfastighet
nu lagda bevillning svara ett taxeringsvärde af 133,333 kronor
33 öre, men om Kongl. Maj:ts proposition om ändrade grunder för samma
bevillning blefve af Riksdagen antagen, skulle mot nämnda inkomst svara
ett taxeringsvärde af 66,666 kronor 67 öre. Skulle åter Riksdagen, såsom
icke omöjligt vore, stanna vid en förhöjning af bevillningen för jordbruksfastighet
från 3 till 5 öre för hvarje hundra kronor af taxeringsvärdet,
skulle nyssnämnda inkomstbelopp anses inträda vid ett uppskattadt fastighetsvärde
af 80,000 kronor, eller det belopp, som för närvarande utgjorde
gränsen för valbarhet till ledamotskap i Första Kammaren. För all annan
fastighet än jordbruk svarade, enligt gällande skattegrund, 4,000 kronors
inkomst mot 80,000 kronors taxeringsvärde.

Hvad äter beträffade progressionen ansåge motionären alt den nya

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21.

tilläggsbevillningen, hvilken lämpligen kunde erhålla namn af värnskatt,
borde för inkomst utöfver 4,000 kronor utgå med 1 för 100 af det öfverskjutande
beloppet och sedermera ökas med 1 för 100 för hvarje gångnämnda
inkomstbelopp fördubblades.

Värnskatten skulle alltså utgöra:

1 proc. från 4,000 till 8,000 kris inkomst af fastighet, kapital eller arbete.

2 » » 8,000 » 16,000 » » .» » » » »

3 » » 16,000 » 32,000 » » » » » » »

4 » » 32,000 » 64,000 » » ■ » » » . » »

5 » » 64,000 » 128,000 » » » » »''. » »

o. s. v. efter samma grunder.

För 8,000 kronors inkomst skulle värnskatten sålunda uppgå till 40
kronor; för 16,000 kronors inkomst till 200 kronor; för 32,000 kronors
inkomst till 680 kronor; för 64,000 kronors inkomst till 1,960 kronor och
för 128,000 kronors inkomst till 5,160 kronor o. s. v.

Motionären föreslog alltså: »att, för den händelse Kong!. Maj:ts propositioner
om utsträckning af värnpligten, afskrifning af grundskatterna
m. m. fullständigt eller till någon del varda af Riksdagen antagna, Riksdagen
måtte besluta införandet af en värnskatt, att utgå enligt följande
grunder:

l:o. Skyldig att utgöra värnskatt är en hvar, som enligt gällande
bevillningsförordning erlägger skatt för mer än 4,000 kronors inkomst af
fast egendom, kapital eller arbete;

2:o. Inkomst af fast egendom skall så beräknas, att den bevillning,
som sagda egendom, enligt gällande bevillningsförordning, är skyldig att i
bevillning till staten erlägga, uppgår till en procent af samma inkomst;

3:o. Värnskatten utgår med 1 för 100 å den del af inkomst, som
öfverstiger 4,000 kronor, 2 för 100 å inkomstöfverskott utöfver 8,000
kronor, 3 för hundra å öfverskott utöfver 16,000 kronor, 4 för 100 å
öfverskott utöfver 32,000 kronor och så vidare efter samma beräkningsgrund,
så att värnskatten vid hvarje fördubbling af den lägsta inkomst, för hvilken
den utgår, höjes med 1 för 100.» ■

Herr Aström anför i sin omförmälda motion, i hvars syfte sex andra af
Andra Kammarens ledamöter instämt, att det väl knappast kunde råda mer
än eu mening derom att en lycklig lösning af de nu på dagordningen stående
frågorna om utsträckning af den allmänna värnpligten och i sammanhang
dermed om grundskatternas afskrifning, vore i högsta måtto önskvärd.
Huru vida de föreliggande förslagen vore af beskaffenhet att framkalla en
sådan lösning, syntes dock ovisst, särskildt i betraktande af det sätt, rege -

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 21-

ringen föreslagit för fyllande af de ökade utgifter å fjerde och femte hufvudtitlarna,
som af nämnda förslag skulle blifva en följd. I detta afseende
kunde mot Kong! Maj.ts förslag åtskilliga befogade invändningar göras.
Först och främst kunde man anmärka att om detta förslag antoges, de tullar,
hvilka till stor del gifvit det öfverskott i statskassan, hvarpå för närvarande
vexel droges, genom ett dylikt förfarande lätteligen komme att öfvergå från
— hvad de sagts skola vara — skyddstullar till ekonomiska tullar. Hvilka
åsigter man än kunde hysa i tullfrågan, borde det väl ändock för alla vara ett
önskemål att så långt möjligt vore undvika att för all framtid på detta sätt
fastslå ett ännu till sina verkningar föga pröfvadt system. Vidare kunde
man icke undgå att finna den beskattningsgrund, som genom Kongl. Maj:ts
förslag gjordes gällande, vara föga billig eller rättvis, då de ökade utgifterna
för försvaret kunde sägas egentligen komma att fyllas af medel, hvilka tillkommit
genom individuel beskattning och en sådan, som folie tyngst på den
klass af medborgare, hvilken hade den minsta förmågan att bära skatter.

Dessa invändningar mot frågans ekonomiska sida — de finge nu vara
alltigenom eller blott delvis befogade — skulle säkerligen vara tillräckliga
att beröfva den kongl. propositionen om utsträckt värnpligt mången röst,
som eljest kunde tillfalla densamma; och då motionären ansett att den vigtiga
sak, de kongl. propositionerna afsåge, lätt kunde komma att äfventyras genom
det sätt, som föreslagits för bestridande af utgifterna derför, hade
motionären deraf funnit sig manad att framkomma med ett förslag till värnskatt,
genom hvars antagande de anmärkta invändningarna ej mer borde
med fog kunna göras gällande.

Obestridligen tillkomma det hvarje medborgare i samhället att inom
vissa gränser med offrande af sin kraft och sin tid utgöra sitt personliga
bidrag till landets försvar; och syntes derför det kongl. förslaget, i hvad
det rörde värnpligten, icke kunna vålla mycken betänklighet. I fråga om
denna skyldighet borde alla vara likstälda. Annorlunda stälde sig deremot
saken, när det blefve fråga om gäldandet af kostnaderna för det sålunda
utsträckta försvaret: då syntes tanken på en olika fördelning af bördan med
fog kunna göras gällande. Ty lika visst som det borde tillkomma hvar man
att värna sitt land, så långt hans personliga förmåga räckte, lika visst borde
det ock tillkomma samhällets lyckligare lottade medlemmar, att af sina rikare
tillgångar lemna att drygare bidrag till täckande af de kostnader, försvaret
kräfde. De borde göra detta ej blott derför att de liade mera och således
kunde gälda mera, utan ock derför, att de i och med detsamma äfven hade
mera att värna. De hade ej blott samma moraliska pligt att fylla som hvarje
annan, utan de hade äfven ett större ekonomiskt intresse att bevaka än de
mindre väl lottade.

Bevillningsutskottets Betänkande JS:o 21-

Då således den större inkomsten oafsedt dess större förmåga att bära
en större skattebörda äfven hade ett större intresse af försvaret, ansåge
motionären att de utgifter, som blefve en följd af försvarsväsendets utsträckning,
borde drabba inkomsten i den mån densamma ökades. Med andra
ord: värnskatten borde vara progressiv. Den progression, motionären tänkt
sig såsom möjlig och lämplig, skulle bestå deri, att vid beräknandet af denna
skatt, som för öfrigt skulle utgå efter allmänna bevillningens principer, bevillningsbeloppet
höjdes med en procent för hvarje 500 kronors inkomst,
hvilken höjning skulle inträda när inkomsten uppginge till 2,000 kronor.

Progressionen iinge då följande utseende: den som uppskattades
till 2,000 kronor, utgjorde värnskatt, såsom för inkomst af 2,080 kronor,

3,000	>	»		‘ 3,180
5,000	»	»	»	5,500
10,000	»	»	»	12,000
20,000	»	»	»	28,000
50,000	»	»	»	100,000
100,000	»	»	»	300,000

o. s. v.

Då motionären emellertid med detta sitt förslag icke ville rubba de
förhållanden, som för närvarande bestode i fråga om utgörande af hittills utgående
skatter för militära ändamål, och da senaste statsreglering visade
en slutsumma för tjerde och femte hufvudtitlarna af 30,005,300 kronor, hade
motionären tänkt att blott den summa, som utöfver dessa trettio millioner
kunde vara erforderlig, borde på ofvannämnda sätt, såsom progressiv värnskatt,
utgå.

Motionären föresloge alltså:

»att, i händelse utgifterna under tjerde och femte hufvudtitlarna komma
att uppgå till öfver trettio millioner kronor, Riksdagen måtte besluta införandet
af en värnskatt;

att denna värnskatt utgöres i likhet med hvad nu är stadgadt för den
allmänna bevillningen;

att dervid bevillningsbeloppet, så snart det uppgår till 2,000 kronor,
ökas med en procent för hvarje 500 kronor af dess hela belopp;

att vid inkomst af fast egendom samma förhöjning efter dess bevillning
beräknas.»

Då af Kong! Maj:t väckt fråga angående ändringar i värnpligtslagen
m. in. numera efter de af kamrarne fattade beslut förfallit, förefinnes icke
längre den af herr Ericsson angifna förutsättningen för bifall till det af
honom framlagda förslag. Redan utgående skatter måste nu anses fullt till -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 21. 7

räckliga för fyllande af statsverkets behof och någon anledning att för
täckande af de utaf de tvenne andra motionärerne omförtnälda utgifter tillgripa
den föreslagna skatteformen torde derför ej föreligga.

De af motionärerna angifna synpunkter hafva dock förekommit utskottet
mycket beaktansvärda. Befogenheten af en skatteform, som alldeles särskilt tager
hänsyn till skatteförmågan, torde minst kunna bestridas, då det gäller skatter
för täckande af utgifter i och för försvaret. De hvilka ega mera att försvara
torde ock böra underkasta sig större uppoffringar för försvaret, än de
mindre bemedlade. Anlitandet af denna skatteform skulle derför säkerligen
i icke ringa mån öka utsigterna till en snar och lycklig lösning af försvarsfrågan.
Dessutom får ej förbises, att hvarje betydande utvidgning af försvaret
antagligen alltjemt hos oss kommer att göras beroende af och sammanhängande
med en afskrifning af våra grundskatter; och det synes då billigt
och för ett väl afvägdt skattesystem erforderligt, att dessa skatter ej uteslutande
kompenseras med konsumtionsskatter, utan åtminstone i någon män
ersättas med förmögenhetsskatter. Framläggandet af ett nytt förslag om
ordnandet af vårt försvar torde således böra föregås af en noggrann pröfning,
om och i hvilken form en sådan beskattning, som af motionärerne föreslagits,
bör ifrågakomma. En sådan pröfning har utskottet i år ej haft anledning
att företaga; och då med visshet förutsättas kan, att Kongl. Maj:t jemväl
utan särskild begäran af Riksdagen tager möjligheten och lämpligheten af en
sådan skatt under ompröfning, hemställer utskottet,

att förevarande motioner icke för närvarande må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 maj 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Reservationer

af herrar Fock, Sederholm, Cavalli, Söderberg, P. J. Andersson, Ehrenbo-rg
och grefve Douglas som ansett, att utskottets motivering och hemställan

Bevillningsutskottets Betänkande U:o 21-

bort vara af följande lydelse: »Då af Kongl. Maj: t väckt fråga angående
ändringar i värnpligtslagen m. m. numera efter de af kamrarne fattade beslut
förfallit, förefinnes icke längre den af herr Ericsson angifna förutsättningen
för bifall till det af honom framlagda förslag. Redan utgående skatter måste
nu anses fullt tillräckliga för fyllande af statsverkets behof och någon anledning
att för täckande af de utaf de tvenne andra motionärerne omförmälda
utgifter tillgripa den föreslagna skatteformen torde derför ej föreligga».

På grund häraf hemställer utskottet,

att förevarande motioner icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda»;

samt af herr G. Jansson i Krakerud: »Inom utskottet har jag yrkat
att min motion om införande af värnskatt åtminstone bort på det sätt bifallas,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong! Maj :t anhålla
att, i den händelse Kongl. Maj:t till kommande Riksdag
antingen skulle äska nya och tillökade anslag under 4:de
och 5:te hufvudtitlarne eller framlägga förslag till ett
fullständigt ordnande af landets försvarsväsen, Kongl.
Maj:t jemväl täcktes taga under ompröfning huru och på
hvad sätt särskild bevillning eller värnskatt må finnas
lämplig för bestridande af dermed förenade kostnader, samt
derom till Riksdagen afgifva förslag».

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1891.