Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20 (Betänkande 1896:Bevu20 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

N:o 20.

Ant. till Riksd. kansli den 10 april 1896, kl. 7 e. m.

Betänkande, i anledning af förslag om ändrad lydelse af § 25
i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den
24 maj 1895.

I förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895
lyder § 25 sålunda:

»1. Å landet vare minuthandel med eller utskänkning af bränvin
förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad, torgdag,
uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles.

5 2. Vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet
eller der i stad vid tillfälle, som i nästföregående eller detta mom.
omförmäles, anledning förekommer till enahanda förbud, ege för landet
Kongl. Maj:ts befallningshafvande och i stad vederbörande polismyndighet
att derom meddela föreskrift.))

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 25, föreslår
nu Kongl. Maj:t Riksdagen att antaga följande förslag till ändrad lydelse
af berörda § att lända till efterrättelse från och med den 1
oktober 1896.

■ .»I. Å landet-----hålles.

2. Vid annan----föreskrift.

3. Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konst Itih.

till Rikad. Rot. 1890. 5 Sund. 1 A/U. 19 Höft. (N:o 20.j 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

ridning, förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken genom
allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill inträdeskort
försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till hvilken allmänheten eljest
har tillträde, må utskänkning af bränvin icke ega rum i lokal eller å
plats, derifrån är utsigt till skådebanan eller annan plats, der föreställningen
gifves; dock att Kongl. Majds befallningshafvande för särskildt
tillfälle eger medgifva undantag från det sålunda meddelade förbud.»

Vid ärendets föredragning inför Kongl. Majd den 14 februari 1896
har chefen för finansdepartementet, enligt den kongl. propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet, anfört följande:

»När inom samhällslifvet företeelser förekomma af den art, att de,
utan att innebära kränkningar af rättstillståndet eller medföra sådant
störande af ordning och sedlighet, som i allmän lag belägges med
straff, likväl i sina verkningar omisskänligen utöfva ett skadligt inflytande
på den allmänna sedligheten och det ekonomiska välståndet, blifver
det för lagstiftaren en ofta svår och grannlaga uppgift att pröfva,
huruvida och när de menliga verkningarne nått en sådan betydelse och
ett sådant omfång, att statens ingripande påkallas. Ett sådant ingripande
har, för att endast nämna ett exempel, till stor och varaktig
nytta för nationen egt rum gent emot dryckenskapslasten.

Jag föranledes till dessa anmärkningar af en företeelse, som visserligen
ingalunda är ny, men som likväl först under de senare åren nått
en sådan utsträckning, att den i vissa fall antagit karakteren af ett
samhällsondt. Jag åsyftar härmed de föreställningar i förening med
utskänkning af spritdrycker, som i dagligt tal pläga benämnas variétéer.
Gifvet är, att dessa föreställningar af omvexlande sång- och dansnummer,
akrobatiska och andra konststycken m. nr, allt af ringa eller intet konstvärde,
lätteligen kunna urarta till osedliga prestationer. Äfven om man
är berättigad antaga, att polismagtens uppsigt öfver dessa föreställningar
är tillräckligt verksam för att hindra dem från att antaga en mera
rått osedlig karakter, lärer likväl ingen med förhållandena förtrogen
kunna förneka, att orsaken till variétéernas dragningskraft till icke
Änga del är att söka i det för sinnligheten retande, som ligger i många
af deras prestationer. Hvad jag nu emellertid särskildt önskar betona
är den starka lockelse till dryckenskap, som variétéerna medföra. Besöken
på utskänkningsstället blifva utan tvifvel talrikare, när till sprit -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 3

drycksbegäret såsom dragningskraft sällar sig åstundan att lå åse variétéprestationerna,
dessa må nu vara mer eller mindre sinnesretande. Men
besöken blifva äfven längre. När allmänheten betalt sin inträdesafgift,
anser den sig äfven böra uttaga valuta för sina penningar genom
att qvarstanna till föreställningens slut, en naturlig benägenhet, som
ytterligare kan förstärkas, om på variétéernas programmer de mest
lockande numren sparas till sist. Lätt insedd är sålunda den uppfordran
till ökad förtäring af spritdrycker, som ligger uti den med utskänkningen
förbundna variétérörelsen.

Särskilt, här i Stockholm har variétéväsendet på senare tider
nått en sådan utsträckning och visat en sådan utvecklingsförmåga, att
den nödvändigtvis måste framkalla och äfven i icke ringa mån framkallat
uppmärksamhet hos hvar och en, hvilken samhällsförhållandenas
sundhet ligger om hjertat. Denna uppmärksamhet har i synnerhet
fäst sig vid variétéföreställningarnes skadliga inverkan på ungdomen.
Det för denna ålder naturliga nöjesbegäret finner i dessa en lockande,
men genom dermed förbundna frestelser till dryckenskap och osedlighet
farlig tillfredsställelse. Hos allt för många öfvergår variétébesöket
till en vana, ett verkligt behof, för hvars tillfredsställande likväl erforderliga
penningemedel snart nog komma att saknas. För svagare karakterer
ligger då frestelsen nära att på olofligt sätt skaffa sig dessa medel.

Den för bränvinslagstiftningen ledande grundtanken har varit att
genom ett strängt regelbindande af varans tillverkning och försäljning
i möjligaste mån söka stäf]a rusdrycksmissbruket. Då det ej kan
bestridas, att detta missbruk i hög grad befordras genom utskänkningens
förbindande med s. k. variétéföreställningar, synes mig lagstiftningens
inskridande mot denna förbindelse vara ej mindre af behofvet påkalladt
än äfven med grunderna för och syftemålet med bränvinslagstiftningen
fullt öfverensstämmande. I fråga om lämpligaste formen för ett dylikt
inskridande kunna meningarne tilläfventyrs vara delade. Fråga har
varit väckt att söka vinna det åsyftade målet genom läggande af en
särskild beskattning å de s. k. variétéföreställningarne. För anordnandet
af en sådan extra beskattning möta emellertid betydande
tekniska svårigheter. Med afseende härå och då det främsta ändamålet
med denna beskattning i allt fall blefve att i möjligaste måtto
stäf)a variétéväsendet, har ett direkt förbud mot dettas förenande med
utskänkning ur alla synpunkter synts mig vara att föredraga framför
målets vinnande på beskattningens omväg. Jag har derför låtit inom
finansdepartementet upprätta ett förslag till ett nytt, tredje moment i

4 .Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

§ 25 af gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
af följande lydelse:

Vid offentlig föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning,
förevisning af djur, konststycken eller annat dylikt, eller, med
undantag af konsert, vid hvilken uteslutande utföres instrumentalmusik,
hvarje annan föreställning af hvad beskaffenhet som helst, hvilken
genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöres, eller hvartill
inträdeskort försäljas, eller afgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till hvilken allmänheten
eljest har tillträde, må iskänkning af bränvin icke ega rum i lokal
eller å plats, derifrån är utsigt till skådebanan eller annan plats, der
föreställningen gifves; dock att Kongl. Majrts befallningshafvande för
särskild! tillfälle eger medgifva undantag från det sålunda meddelade
förbud.

I fråga om de särskilda bestämmelserna i det sålunda föreslagna
nya momentet torde jag endast behöfva anföra, att, då, med afseende
på svårigheten att på ett tillfyllestgörande sätt definiera begreppet
variétéföreställning, momentets räckvidd måst göras temligen omfattande,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synts böra tilläggas rätt att för
särskilt tillfälle medgifva undantag från förbudet. Med den affattning,
förslaget erhållit, skulle eljest i ett och annat fäll kunna inträffa, att
verkningame af den nya lagbestämmelsen komme att sträcka sig vidare,
än åsyftadt varit eller som må vara behöflig^. Exempelvis skulle derigenom
all möjlighet varda beröfvad en fullt aktningsvärd sångkör att,
såsom stundom plägar ske, gifva konsert å en lokal, der iskänkning
af spirituösa eger rum. Då det nyssnämnda undantaget enligt förslaget
endast skulle kunna beviljas »för särskilt, tillfälle» och sålunda
icke t. ex. för en säsong, synes någon betänklighet mot förslaget i
denna del icke böra möta.

Öfver det upprättade förslaget hafva genom nådig remiss af den 10
sistlidne januari underdåniga utlåtanden inhemtats från öfverståthållareembetet
och samtliga länsstyrelser.

Af de sålunda hörda myndigheterna hafva länsstyrelserna i Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Hallands (med reservation af föredraganden), Skaraborgs,
Vermlands, Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs, Gejleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands och Norrbottens län i hufvudsak tillstyrkt förslaget
eller lemnat detsamma utan anmärkning.

Länsstyrelsen i Upsala län har uttalat den åsigt, att förhållandena
inom länet, såsom de hittills gestaltat sig, icke påkallade någon för -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20■ 5

ändrad lagstiftning i den syftning, förslaget innehölle. Samma mening
har uttalats af länsstyrelsen i Elfsborgs län, som i öfrigt ansett tvifvelaktigt,
huruvida det afsedda syftemålet kunde genom det ifrågasatta
förbudet i någon mera afsevärd mån vinnas, äfvensom förmenat, att
förslaget sköte öfver målet, i det derunder komme att inbegripas, förutom
variétéerna, jemväl andra föreställningar, hvilka icke vore af beskaffenhet,
att deraf ur någon synpunkt betingades förbud mot utskänkning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att, såvidt till länsstyrelsens
kännedom kommit, den utskänkning af spritdrycker, som
hittills obehindradt egt rum vid offentliga föreställningar, icke föranledt
oordningar af beskaffenhet, att de kunde berättiga till den inskränkning
i försäljningen, som ifrågavarande förslag innebure, och att icke
heller för framtiden oordningar genom dylik utskänkning syntes vara
att befara; att en bestämmelse med sådant syfte som förevarande lagförslag,
hvilken enligt hvad allmänt uppgifvits, afsåge att stäfja så
kallade variétéföreställningar, eller i allmänhet sådana tillställningar,
som i ett eller annat afseende kunde vara för sedligheten sårande, icke,
enligt hvad länsstyrelsen hölle före, hade sin rätta plats i bränvinsförsäljningsförordningen,
utan borde, om den vore af omständigheterna
påkallad, särskilt utfärdas; att länsstyrelsen förestälde sig, att, om
ifrågavarande förslag blefve gällande, innehafvare af förlustelselokaler,
der spritutskänkning plägade förekomma vid offentlig föreställning, i
de flesta fall skulle finna utväg att ordna föreställningen så, att försäljningsförbudet
blefve utan verkan och det med detsamma afsedda ändamålet
således förfelades; samt att det vore att antaga, att, der så.icke
kunde ske, tillställare komme att, åtminstone beträffande föreställningar
af oskyldig natur, i så vidsträckt mån anlita den i förslaget anvisade
undantagsutväg att söka åt sig utverka särskildt medgifvande till utskänkning,
att undantaget i tillämpningen blefve regel, något som länsstyrelsen
för sin del icke funne önskvärd!.

Länsstyrelsen i Vesterbottens län, som meddelar, att, så vidt för
länsstyrelsen vore kändt, icke i länet förekommit några allmänna föreställningar,
som varit af den beskaffenhet, att ett sådant stadgande som
det nu ifrågavarande skulle kunna anses af behofvet påkalladt, har i
öfrigt anfört, att, då det föreslagna stadgandet syntes icke så mycket
afse att söka minska förtäringen af starka drycker, som att förebygga
ett missförhållande, som skulle uppkomma derigenom att föreställningar
af den art, som i förslaget angåfves, åskådades samtidigt med att starka
drycker förtärdes, det kunde vara fråga om, huruvida detta missför -

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

hållande eller detta onda, som stadgandet skulle hafva till ändamål att
stäfja, hade sin rot i förtäringen af starka drycker eller i beskaffenheten
af den åskådade föreställningen; att, om det senare vore förhållandet,
det syntes länsstyrelsen, som om stadgandet bort vara rigtadt
mot föreställningens beskaffenhet och icke mot förtäringen af starka
drycker, då ju en föreställning af den art, att den vore osedlig eller
sårade den allmänna anständighetskänslan, icke borde få förekomma
hvarken med eller utan förtäring af starka drycker och icke i sig sjelf
kunde blifva bättre eller tillåtlig, derföre att rusdrycker förvisades från
den lokal, der föreställningen gåfves, äfven om dess verkningar derigenom
skulle blifva mindre skadliga; att gränsen mellan de föreställningar,
der förtäring af starka drycker skulle vara tillåten och der den
skulle vara förbjuden, förefölle länsstyrelsen ej hafva blifvit på ett
fullt tillfredsställande sätt bestämd; att det nemligen syntes länsstyrelsen
svårt att finna något skäl, hvarför ett förbud af nu ifrågasatta beskaffenhet
skulle vara mera behöflig! vid tillfällen, då till exempel
qvartettsång utfördes eller omvexlade med instrumentalmusik, än vid
eu konsert, der endast instrumentalmusik förekomma, hvarförutom gåfves
åtskilliga andra föreställningar af ganska oskyldig art, hvilka knappast
betingade en bestämmelse sådan som den förevarande; att det förefölle,
som om det ifrågavarande stadgandet skulle vara af behofvet påkalladt
endast på vissa ställen i landet, hufvudsakligen i de större städerna,
hvarför det syntes kunna sättas i fråga, huruvida det kunde vara lämpligt,
att ett så allmänt stadgande gåfves för att afhjelpa ett missförhållande
af så lokal beskaffenhet; samt att länsstyrelsen för egen del
ansåge, att det mål, som med stadgandet syntes vara afsedt, lämpligast
skulle vinnas, om bestämmelserna angående lokalmyndigheternas rättighet
och skyldighet att förbjuda uppförandet af sådana föreställningar,
som kunde anses vara af anstötlig art eller hafva ett menligt inflytande
på den allmänna sedligheten, skärptes och, om så funnes nödigt, kompletterades
; och borde det åligga nämnda myndigheter att vaka öfver,
att sådana föreställningar icke förekomme hvarken i lokal, der rusdrycker
förtärdes, eller der detta icke egde rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, hvilken, ehuruväl styselsen
anser det vara högeligen önskvärd!, att något lämpligt medel
kunde utfinnas för stäfjande af det ofog och det obehag i flera hänseenden,
som alstrades af de allmänna i lagförslaget afsedda föreställningar
i den form, hvari de på flera ställen förekomme, likväl befarar,
att det åsyftade ändamålet icke på föreslagna sättet stode att vinna,
framhåller, att dragningskraften till dessa föreställningar icke läge

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. *

blott i begäret efter spirituösa drycker, hvilket begär kunde på så
många andra sätt tillfredsställas, utan i sjelfva föreställningarnes art
i förening med serveringen i öfrigt och friheten att under prestationernas
åskådande röka tobak, hvarför antagas kunde, att, sa länge
maltdrycker under föreställningarne finge utskänkas och tobaksrökningen
vore frigifven, ingen anmärkningsvärd verkan af de spirituösa
dryckernas indragning kunde förväntas; och anser sig länsstyrelsen af
sådan anledning förhindrad att tillstyrka ifrågavarande lagförslags antel
eran d fi

° Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att, då förslagets liufvudsyfte
vore att verka hämmande eller inskränkande på sådana offentliga
föreställningar, som i förslaget uppräknades, syntes det länsstyrelsen,
som om ett stadgande derom naturligare haft sin plats i ordningsstadgan
för rikets städer än i bränvinsförsäljningslagen. Man hade då kunnat
i nämnda stadga närmare bestämma vilkoren för och polismyndighets
befogenhet med afseende å föreställningarne i fråga, liksom man ock
undvikit att, såsom enligt förslaget kunde blifva händelsen, samma föreställning,
som vore förbjuden i lokal, der utskänkning af spirituösa
egde rum, finge gifvas ''i lokal, der vin och maltdrycker utskänktes.
Det vore vidare temligen antagligt, att den i dessa fall rika uppfinningsförmågan
skulle utfinna anordningar, hvarigenom de afsedda föreställningar
ne kunde gifvas i en lokal, under det man i en angränsande
lokal i samma hus sörjde för gästernas förplägning på ett ganska beqvämt
sätt. Cirkusbyggnader med sin vanliga inredning syntes säiskildt
lämpa sig för dylika anordningar. Det vore ock att befara, att,
om man än på den väg, förslaget angåfve, skulle gorå de s. k.
variétéföreställningarne ett betydligt afbräck, de enligt förslaget icke
åtkomliga dylika föreställningar just komme att blifva af ganska underhaltig
art. Det, syntes derför länsstyrelsen hafva varit önskvärdt, om
man låtit lagstiftningen mera direkt vända sig mot det slags föreställningar,
som man med rätta ogillade, de månde nu gifvas i den ena
eller andra lokalen, i hvilket fall man ej heller behöft gå så långt, som
man gjort i förslaget, då man nödgats utsträcka förbudet äfven till
föreställningar af ganska oförarglig natur.

Slutligen har öfverstäthällareemhetet i frågan anfört följande:

Hvad som hufvudsakligast anmärktes mot dessa förlustelser vore,
såvidt öfverståthållareembetet förnummit,

att variétélifvet främjade lättfärdigheten;

att spirituosaRerveringen vid varietéföreBtällningarne lättare gaive

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

upphof till omåttlig förtäring än den utskänkning, som bedrefves på
vanliga serveringsställen;

att, emedan variéténöjena hvarje afton hela året om stode allmänheten
till buds, de mera jemn! och regelmessigt än andra med
dem jern förliga förlustelser, såsom publika baler och maskerader, frestade
till utgifter, de der ofta icke motsvarade hvad de betalande hade
råd att offra för slika ändamål;

att varietéprestationema alstrade och underhölle en osund smakrigtning,
betänklig särskild! derutinnan, att genom henne allmänhetens
håg droges från ädlare nöjen och förströelser;

samt att föredragen ofta innehölle otillständiga hänsyftningar på
myndigheter och enskilda personers handlingar.

Häri läge utan tvifvel sanning och således äfven för lagstiftaren
en stark bevekelsegrund att förvisa variétéerna från de offentliga nöjenas
lofgifna gebit — ty att detta, åtminstone i det närmaste, blefve följden
af det ifrågastälda försäljningsförbudet, i fall det komme till stånd,
syntes vara obestridligt, då det för vissa variétéer uteslutande, för
andra förnämligast vore inkomsten af spirituosautskänkningen, som
satte rättighetsinnehafvarne i stånd att drifva sin verksamhet i den
storslagna skala, hvari den nu uppträdde och öfvade sitt välde.

Men för att kunna bilda sig ett fullständigt och rigtigt omdöme
om nödvändigheten eller fulla lämpligheten af att vidtaga en reform,
så genomgripande som den nu ifrågastälda, syntes det öfverståthållareembetet
behöflig! att träda frågan närmare in på lifvet, räkna variétéställenas
antal, grundligare och mera i detalj undersöka föreställningarnes
beskaffenhet, göra sig redo för polismyndighetens ställning till och
magt öfver desamma, äfvensom och framför allt tillse, huruvida deras
kända olägenheter för samhället vore så svåra, att man hellre än att
längre fördraga dessa borde utsätta sig för de mera oberäkneliga, som
kunde uppstå i följd af förändringen.

Följande upplysningar och erinringar hade synts öfverståthållareembetet
kunna bidraga till ärendets utredning härutinnan.

Antalet lokaler, hvarest så beskaffade offentliga föreställningar
gåfves, att man icke skäligen kunde tveka beteckna dem som variétéer,
och der utskänkning af spirituösa skedde samtidigt med föreställningarne
och i samma rum som dessa, utgjorde i hufvudstaden för närvarande
sex, nemligen två — »Berns salonger» och »Sveasalen» — i Jakobs
församling, eu — »Mosebacke variété» — i Katarina församling samt
tre — »Kristallsalongen i Tivoli», »Novilla» och »Alhambra» — på
Kongl. Djurgården. Den största af de tre sistnämnda — »Kristall -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 9

salongen» — upplätes dock endast sommartiden, då åter »Sveasalen»
vore stängd och någon egentlig variété ej heller i regeln egde rum i
»Berns salonger».

Samtliga de föreställningar, om hvilka här vore fråga, gåfves
med öfverståthållareembetets särskilda tillstånd, som för en del lokaler
meddelats för ett år i sender, för andra tillsvidare, men i begge fallen
stälts på så lös fot, att det när som helst kunde indragas, om anledning
dertill förekomme. Af de ursprungliga tillståndsresolutionerna vore
icke någon utfärdad senare än år 1889, och följaktligen hade efter
denna tidpunkt, då stadens folkmängdssiffra understeg dess nuvarande
med omkring 50,000, variétéernas antal icke ökats, ehuru anspråken
på nya rättigheter icke varit få. I fråga om »Berns salonger» borde
emellertid framhållas, att innehafvaren visserligen redan år 1864 och,
så vidt öfverståthållareembetet kunnat utröna, tidigare än någon annan
undfick ett tillstånd, som icke uteslöt rättighet för honom att der gifva
till variété hänförliga föreställningar och just af den art, som förnämligast
syntes hafva gifvit upphof till det remitterade förslaget, men
att han till en början hufvudsakligast gaf konserter med instrumentalmusik
och blott periodvis samt då i jemförelsevis ringa skala begagnade
sig af tillståndet i dess nyss antydda del. Småningom blefvo
dock, på grund såväl af det ursprungliga tillståndet som andra resolutioner,
meddelade för särskilda fall, konsertnumren allt mer och mer
uppblandade med variétéprestationer, till dess slutligen vid 1895 års
höst förlustelser af sist berörda slag togo fullständigt herravälde i
lokalen.

• Bland den mängd olikartade prestationer, som plägade förekomma
vid variétéföreställningarne, måste, enligt öfverståthållareembetets meningen
icke ringa del betraktas såsom helt och hållet oskyldiga i sedligt
hänseende, exempelvis flertalet akrobatiska konststycken, upptåg och
puts af clowner, trollkonster, buktaleri, tankeläsning och dylikt. Ettfåtal
kunde till och med icke frånkännas ett visst estetiskt värde, såsom
folkdanser, qvartettsång af svenska natursångare, sångföredag
ur operor, uppläsning af skaldestycken m. m. De nu nämnda beståndsdelarne
upptoge ofta programmets flesta nummer, men kunde det
oaktadt antagas icke utgöra föreställningarnes starkaste dragningskraft.
Denna syntes ligga i skämtsamma visor, som föredroges, och danser,
som utfördes af män och qvinnor, vanligast utländingar. Ett för de
flesta hit hörande förlustelser gemensamt drag vore, att do mer eller
mindre uppenbart åsyftade att göra intryck på publikens lägre sinliga
känslor, mindre dock genom sångtextens innehåll eller dansens egna

Bill. till Uikstl. 1‘rot. inuti. 0 Barn/. 1 AflI. in Hlift.

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

beskaffenhet,, hvari det puerila eller öfverdrifvet burleska elementet
gemenligen vore det mest utmärkande, än genom de uppträdandes åtbörder
och lätta eller fantastiska kostymering. Någon gång finge man
i föredragen äfven höra dagens märkliga händelser beröras genom anspelningar,
i hvilka myndigheter eller allmänt kända personligheter
förlöjligades på ett sätt, som icke alltid ansetts fullkomligt harmlöst.
Ville man nu jemföra dessa variétéprestationernas sämsta sidor med
hvad som utan något särdeles högljudt klander skedde inom audra
närliggande områden, och skådade man då till teaterverksamheten,
skulle man icke undgå att erfara, hurusom åtskilligt af det, som hos
oss förekomme vid teaterföreställningar af lägre rang, stode i ungefärlig
jemnhöjd med variétéprogrammens i det ifrågavarande afseendet
minst försvarbara nummer, samt att skilnaden mellan variétéerna och
en del af våra teatrar mest läge i den råare ton, som ej sällan rådde
bland variétépubliken i följd af den äfven under föreställningens lopp
pågående och derför ymnigare spirituosaförtäringen.

I sistberörda afseende kunde emellertid variétéerna, sådana de
numera tedde sig, sägas inom sitt område beteckna ett visst framsteg.
Vid de offentliga föreställningar, som voro våra variétéers närmaste
föregångare och under flera olika benämningar, exempelvis »cafés chantants»,
gåfvos hvarje afton på några, hvad storlek och utstyrsel beträffade,
anspråkslösa, men oftast till trängsel befolkade utskänkningsställen,
uppfördes uteslutande stycken, motsvarande variétéernas sämsta
nummer, ja vanligen underhaltigare än dessa; och hela stämningen bland
åhörarne, likasom ock förhållandet mellan dem och de uppträdande,
förrådde en långt råare anda, ett vida lägre mått af försynthet och anständighetskänsla,
än som rådde i nutidens variétélokaler, der man i
regeln såge äfven sådana gäster, hvilkas nitälskan för sedlighet och
skick i det offentliga samlifvet vore höjd öfver allt tvifvel.

Att utskänkning af starka drycker utgjorde variétéernas lifselement,
vore ytterst beklagligt. Då emellertid numera, sedan bolagssystemet,
inforts, spirituosaförsäljningen vid dessa föreställningar drefves på grund
af rättigheter, som tilldelades utskänkningsbolaget och af bolaget med
öfverståthållareembetets begifvande öfverlätes åt variétélokalernas innehafvare,
ankomme i första hand på bolaget, sedermera på öfverståthållareembetet
att för hvarje särskildt fall pröfva och afgöra, huruvida
ur lämplighets- eller annan synpunkt hinder mött eller icke att medgifva
utskänkning vid''en variété, och när tillstånd dertill meddelades,
skedde det för begränsad tidrymd samt jemväl i öfrigt under vilkor
och förbehåll, afsedda ej mindre att förebygga missbruk än äfven att,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 11

om skal dertill funnes, med tillståndets förlust bestraffa dem, som beginges.
Öfverståthållareembetets särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm
innehölle dessutom i 23 § eu bestämmelse, hvarigenom polismyndigheten
fullständigt hade i sin hand variétéföreställningarnes
väsentligaste beståndsdelar, så länge de förekomme i samband med
spirituosaservering. Till den beroende ställning, variétéerna redan
såsom offentliga föreställningar intoge i sitt förhållande till myndigheterna,
komme således den än svagare position, hvari utskänkningsrätten
försatte dem, och denna dubbla afhängighet förlänade myndigheten
en styrka, om hvilken variététillställarne, efter hvad erfarenheten
gifvit vid handen, ingalunda vore omedvetna. Tack vare detta förhållande,
hade de hittills icke underlåtit att godvilligt och vid första uppmaning
af polisbefäl inställa prestationer, som med hänsyn till ej alltför
känsliga sinnen befunnits vara anstötliga eller stå väl nära det otillbörligas
gräns. Om man fransåge enstaka undantagsfall utan nämnvärd
betydelse, hade ej heller några oordningar vid variétéföreställningarne
försports, lika litet som i regeln någon motsträfvighet från
rättighetsinnehafvarnes sida att efterkomma gifna ordningsföreskrifter
eller vidtaga de ofta rätt kostsamma åtgärder, polismyndigheten funnit
erforderliga för publikens säkerhet.

Hvar och huru den talrika allmänhet — stockholmsbor och massor
af resande — som nu under dessa jemförelsevis hyggliga förhållanden
dvaldes på variétéställena samt icke kunde förmodas vilja afstå från
offentliga nöjen eller öfvergå till deras högre sferer, komme att tillbringa
sina ledighetstider, i händelse variétéerna i sin nuvarande gestalt
skulle försvinna, vore icke möjligt att på förhand bestämdt veta. Men
begäret att draga ekonomisk vinst af menniskornas dåliga lidelser saknade
hvarken påpasslighet eller uppfinningsförmåga och skulle derför
efter all sannolikhet snart utfinna nya eller vidga redan befintliga tillflyktsorter
för njutningslystet folk i den myckenhet, som rymdes och
omsattes i variétélokalerna. 1 stället för det, som nu skedde Öppet,
i dessa lokaler, kunde då törhända komma annat, som för att trygga
sin tillvaro måste försiggå bakom myndigheternas rygg samt utanför
den sedlighetsälskande allmänhetens och pressens synkrets. Men äfven
antaget, att det ej ginge ända derhän, syntes det öfverståthållareembetet
icke vara'' alldeles gifvet, att det föreslagna försäljningsförbudet,
så framt lagstiftningen om offentliga nöjen ej blefve skärpt jemväl
i andra afseenden, kunde tillämpas utan att sjelft motverka sitt
erkännansvärda ändamål. Det läte nemligen tänka sig, att åt variétéernas
efterträdare gåfves en form, hvarigenom de blefvo hän förliga till

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

sådana offentliga föreställningar, som finge hållas utan myndigheternas
särskilda tillstånd; men för att dessa skulle kunna indragas på annan
grund än svåra oordningar eller öfverträdelse af gifven ordningsföreskrift
komme . antagligen att fordras, att de så uppenbart och otvetydigt
visat sig innebära eller åsyfta osedlighet eller lagbrott, att, om
detta dem tillvitades, beskyllningen kunde stödjas på objektiva laga
bevis, hållbara inför domstols pröfning. Här komme man således att
stå inför en svaghet, som, efter hvad ofvan syntes, icke vidlådde myndighetens
nuvarande ställning gent emot variétéerna.

Utan att i öfrigt vilja på något sätt taga till orda för dessa förlustelser,
hade öfverstathallareembetet ansett sig böra fästa Eders Kong-l.
Maj.ts nadiga uppmärksamhet på de invändningar, som synts embetet
sålunda kunna ur praktisk synpunkt framställas mot den föreslagna
åtgärden, invändningar, hvilka — särskilt då fråga vore om ett hufvudstadssamhälle,
derinom tusendetals personer från andra in- och utländska
orter vistades för att söka nöjen och förlustelser, lämpade efter
en hvars olika smak — öfverståthållareembetet ansåge så pass beaktansvärda,
att de syntes förtjena vagas mot de obestridligen starka
skäl, som förefunnes för reformen och onekligen gjorde densamma i
många afseenden synnerligt tilltalande.

Såsom af det anförda framgår, har det inom finansdepartementet
upprättade förslaget blifvit af det öfvervägande antalet af länsstyrelserna,
eller 18, tillstyrkt. De betänkligheter, som ur olika synpunkter
blifvit af de öfriga 6 äfvensom af öfverståthållareembetet mot förslaget
uttalade, hafva icke förmått rubba min öfvertygelse om behöfligheten
och ändamålsenligheten af den ifrågasatta lagändringen. Äfven om
icke hela det matt af dryckenskap och osedlighet, som nu har sin
upprinnelse i de med utskänkning af spritdrycker förbundna variétéföreställningarne,
skulle genom utskänkningsförbudet och det afbräck,
som derigenom tillfogades sagda föreställningar, kunna bringas att
upphöra, utan, på sätt särskildt öfverståthållareembetet framhållit, den
roll, som variétéerna spelat, till någon del komme att öfvertagas af
tillställningar af annat slag, varder dock skilnaden betydlig. Skulle
nemligen, enligt hvad öfverståthållareembetet antydt såsom möjligt,
variétéerna — jag åsyftar här de med utskänkning förbundna — komma
att efterträdas af tillställningar af råare slag, bedrifna i smyg bakom
myndigheternas rygg, komme dylika tillställningar, hvilka/ i ständig
fara för upptäckt, nödgades föra en otrygg tillvaro, för visso icke att.
utöfva ett inflytande, tillnärmelsevis jemförligt med det, som nu i vida

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 13

kretsar u tö tv as af de stora, hvarje afton af en talrik allmänhet besökta
variétéetablissementen. Det kan tilläfventyrs sägas, att inflytandet på
deltagarne blefve af så mycket skadligare art. Om dylika ställen
komme till stånd, finge de emellertid säkerligen endast öfvertaga de
sämre beståndsdelarne af de nuvarande variétéernas kundkrets, hvilka
af dessa ej hafva något vidare att lära i fråga om dryckenskap och
osedlighet, medan deremot genom variétéernas bortfallande den stora
allmänheten undandroges den till nämnda laster förledande inflytelse,
variétéerna enligt erfarenhetens vittnesbörd visat sig utöfva. Ofverståthållareembetet
synes för öfrigt icke i någon högre grad hyst farhåga
för att följden af utskänkningsförbudet skulle blifva den nu antydda.
Ej heller jag hyser någon synnerlig fruktan i detta hänseende,
likasom jag ej rätt kan föreställa mig, på hvad sätt tillställningar, som
komme att efterträda variétéerna, skulle kunna, åtminstone derest afsigten
vore att draga till sig nämnvärdt antal besökande, gifvas lormen
af sådana offentliga föreställningar, som finge gifvas utan myndigheternas
särskilda tillstånd.

Det har vidare anmärkts, att den ifrågasatta bestämmelsen bort
inrymmas i ordningsstadgan för rikets städer och ej i bränvinsförsäljningsförordningen.
Jag kan icke dela denna mening. Gälde frågan
meddelande af skärpta bestämmelser till förekommande af oordningar
och anstötliga prestationer å variétéerna, skulle dessa bestämmelser
utan tvifvel hafva sin rätta plats i nämnda stadga, men behof af en
dylik skärpning af ordningsstadgans bestämmelser föreligger icke, då
dessa redan nu lemna myndigheterna tillräckliga medel i händerna för
upprätthållande af ordning och skick vid föreställningarne. Då deremot,
på sätt jag förut framhållit, de menliga verkningarne af variétéerna
till väsentligaste delen äro beroende på den med föreställningarne förbundna
utskänkningen och lagförslaget derför rigtar sig mot denna,
kan jag ej annat finna, än att det nu ifrågasatta utskänkningsförbudet,
likasom de redan förut för åtskilliga tillfällen meddelade, bär sin rätta
plats i bränvinsförsäljningsförordningen.

Huruvida några särskilda föreskrifter utöfver nu gällande må påkallas
i fråga jemväl om utskärning af vin och maltdrycker vid variétéföreställningar,
lärer få bero på framtida erfarenhet.

Vid det upprättade förfättningsförslaget hafva i några åt de afgifna
utlåtandena framställa smärre detaljanmärkningar, hvilka dock
icke synts mig böra föranleda till ändring i förslaget. Jemväl har i
ett par utlåtanden erinrats, att något tillägg vore erforderligt till de
uti § 42 af bränvinsförsäljningsförordningen innefattade straffbestäm -

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

melser, men dessa torde dock befinnas i sin nuvarande lydelse vara
fullt tillämpliga äfven å de i det utarbetade författningsförslaget afsedda
förhållanden.

Då, på sätt öfverståthållareembetet samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus och Hallands län erinrat, billigheten torde
kräfva, att något rådrum lemnas innehafvare af utskänkningslokaler
att uppsäga de aftal, på hvilka ändringen kan hafva någon inverkan,
torde den nya författningen icke böra träda i kraft förr än den 1 nästkommande
oktober.»

I anledning af Kongl. Maj;ts omförmälda förslag har inom Andra
Kammaren väckts motion, n:o 229, af herr P. P. Waldenström, hvilken
anfört följande:

»Instämmande i detta förslag för öfrigt, tror jag dock, att den
deri åt Konungens befallningshafvande lemnade rättigheten att medgifva
undantag är alldeles öfverflödig och olämplig.

Herr finansministern säger i sitt yttrande till statsrådsprotokollet,
att om en sådan rättighet icke åt Konungens befallningshafvande inrymdes,
så skulle »i ett och annat fall kunna inträffa, att verkningarna
af den nya lagbestämmelsen komme att sträcka sig vidare, än åsyftadt
varit eller som må vara behöflig!. Exempelvis skulle derigenom all
möjlighet varda beröfvad en fullt aktningsvärd sångkör att, såsom stundom
plägar ske, gifva konsert å en lokal, der utskänkning af spirituösa
eger rum».

Nu synes det emellertid vara klart, att den sålunda föreslagna
rättigheten skulle öfverlåta åt Konungens befallningshafvande att bedöma,
huruvida en »sångkör» vore »fullt aktningsvärd» eller icke. I
hvarje hans utslag på en framstäld begäran om rätt till spirituosautskänkning
vid sångtillställning skulle ligga uttaladt ett sådant omdöme.
Men det kan väl icke vara lämpligt.

För öfrigt torde väl konserter af »fullt aktningsvärda sångkörer»
kunna blifva »möjliga» äfven utan spirituosautskänkning, i fall deras
prestationer hafva konstnärligt värde — och hafva de icke det, så torde
de icke böra genom utskänkning göras möjliga. Det föreslagna stadgandet
synes derför vara alldeles öfverflödigt.

Säkert är väl ock, att variététillställare skola dag för dag begära
rätt till utskänkning. De skola åberopa sig derpå, att deras »artister»
äro »fullt aktningsvärda», och Konungens befallningshafvande skall mer
än eu gång komma i bryderi, hvilket väl till slut skall nödga honom
att göra »låt-gå-systemet» till regel. Men variétéegaren skall nog finna
vinsten mer än tillräcklig att betala de dagliga tillståndsbevisen. Herr

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 15

finansministerns yttrande, att »det nyssnämnda undantaget endast skulle
beviljas »för särskild! tillfälle» och sålunda icke t. ex. »för en säsong»
blefve i sådant fall alldeles betydelselöst:.

Huru skulle för resten saken ordnas i städer, der Konungens befallningshafvande
icke bor, t. ex. Norrköping, Helsingborg, Sundsvall
och andra? Der kommer en »fullt aktningsvärd sångkör», som vill
hålla »konsert» på en lokal, der utskänkning eger rum, och det blott
»för ett särskild! tillfälle». Skall variétéegaren då vända sig till Konungens
befallningshafvande i residensstaden och sedan invänta hans resolution
? Och om han önskar »det särskilda tillfället» repeteradt en eller
flera gånger samt dervid framhåller, att sångkörens »konserter» i staden
äro »omöjliga», om icke vid dem får idkas utskänkning af spirituösa,
som kunde göra åhörarnes konstuppfattning litet mer spindel, än den
annars i allmänhet är — huru skall da den saken ordnas, sa att icke
uppenbara orimligheter blifva följden af det kongl. förslaget?

Med anledning af det nu anförda ber jag att få föreslå, att Riksdagen
må bifalla Kongl. Maj:ts här omförmälda proposition med uteslutande
af de orden: »dock att---meddelade förbud».

Den till grund för ifrågavarande kongl. proposition liggande tanke
synes vara den, att enär de föreställningar, som i propositionen omförmälas,
medföra ej mindre ett ökadt förtärande af spirituösa drycker
än äfven, på grund af beskaffenheten af de prestationer, som vid flere
af dem, särskild!'', de s. k. variétéerna, erbjudas, eu lockelse till osedlighet,
skulle dylika föreställningar genom borttagande af rättigheten
att vid dem utskänka spirituösa drycker, beröfvas mycket af den dragningskraft,
som nu gör dem talrikt besökta, hvilket åter i sin ordning
skulle medföra dels inskränkning i bruket af spirituösa drycker och dels
ett afvärjande af den fara för lockelse till osedlighet, som förmenas
ligga i vissa variétéprestationer.

Det torde dock enligt utskottets mening kunna starkt ifrågasättas,
huruvida dessa i och för sig synnerligen behjertansvärda syften kunna
genom det föreslagna lagstadgandet vinnas.

Hvad först vidkommer antagandet, att den föreslagna bestämmelsen
skulle minska bruket af spritdrycker, anser utskottet eu sådan påföljd
deraf tvifvelaktig. Någon utväg att genom kringgående af föreskriften
minska eller till och med omintetgöra dess verkan skulle uppfinningsförmågan
antagligen icke underlåta att söka och att finna, åtminstone
hvad beträffar de större variétéerna, mot hvilka väl lagförslaget

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

får anses närmast rigtadt. För de åskådare, som icke vilja nöja sig
med de alltid till buds stående maltdryckerna och vinerna, kunde servering
af spritdrycker anordnas i en närgränsande del af lokalen, hvarifrån
utsigt till skådebanan ej funnes. Eu del af variétéernas nuvarande
publik skulle kanske genom berörda bestämmelse väl afhållas
från dessa föreställningar, men i stället skulle denna del, på sätt förut
varit händelsen, så mycket oftare besöka andra utskänkningsställen,
hvilka så till vida gifva större anledning till omättligt förtärande af
spritdrycker, som besöken å dem ofta nog räcka längre in på nätterna
än å variétéerna, hvilkas publik i regel aflägsnar sig omedelbart efter
föreställningarnas slut.

Hvad derefter angår farhågan för variétéföreställningarnas skadliga
inverkan i sedligt afseende, så, om än mot desamma i den form, hvari
de för närvarande eg a rum, befogade anmärkningar kunna framställas,
hafva de prestationer, som vid dylika föreställningar gifvas, dock icke
i allmänhet utvecklat sig till något sämre än hvad som tillförene varit
fallet. Om, oaktadt förslagets antagande, variétéerna komme att fortfarande
eg a bestånd, men deras af spirituosautskänkniugen härflytande
inkomster bortfölle eller väsentligen minskades, skulle, beträffande
prestationernas värde, genom det föreslagna stadgandet snarare en tillbakagång
än en förbättring vara att förvänta, enär variétéegarne under
nämnda förhållande icke skulle vara i stånd att bära omkostnaderna för
anställande af de bättre förmågorna på detta område, utan måste inskränka
sig till sådana af lägre art. I händelse åter det föreslagna
lagstadgandet skulle medföra att de bättre variétéerna upphörde eller
till antalet inskränktes, skulle antagligen för den stora del af allmänheten,
som icke är villig att afstå från nöjen af dylik beskaffenhet eller
att utbyta dessa mot de bättre teatrarne, andra förlustelseställen uppstå,
kanske till antalet större, men till storleken mindre än de nuvarande,
der prestationerna utan den kontroll, som onekligen ligger i den stora
allmänhetens närvaro, snarare kunna antagas blifva sämre, helst som,
i stället för spritdryckerna såsom lockelsemedel, läge nära till hands att,
för erhållande af talrikare besök, tillgripa det medlet att i högre grad,
än hvad hittills skett, söka inverka på menniskans lägre sinliga känslor.

På dessa skäl och med åberopande jemväl af hvad öfverståthållareembetet
i öfrig! i sitt utlåtande andragit, anser utskottet fara vara för
handen, att det erkännansvärda syfte, som otvifvelaktigt förestafva! den
kongl. propositionen, ej komme att genom den föreslagna bestämmelsen
vinnas, utan att med borttagandet af ett samhällsondt möjligen något
än värre kunde komma att efterträda detsamma,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 17

Ett sådant stadgande som det föreslagna torde ej heller vara af
nöden för att ur sedlighetens synpunkt hålla variétéprestationerna inom
tillbörlighetens gränser. Polismyndigheten har nemligen redan nu, enligt
13 § i ordningsstadgan för rikets städer samt 23 § af öfverståtliållareembetets
särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm, sig tillförsäkrad
en ganska vidsträckt rätt att öfva kontroll öfver tillställningar
af dylik art; en rätt, som genom spirituosaförsäljningens borttagande
från variétéerna skulle komma att blifva ej så oväsentligt minskad. I
händelse vederbörande myndigheter låta sig angeläget vara att, med
begagnande af den dem nu tillkommande rätt, noga tillse, att osedliga
eller förargelseväckande prestationer ej få ega rym, torde derigenom
enligt utskottets åsigt vinnas mera än genom det föreslagna lagstadgandet.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

l:o) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas;

samt såsom följd häraf

2:o) att herr Waldenströms ofvanberörda motion
icke heller måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

Bill. till Bifall. Prut. 1SIW. .5 Sami. 1 A/d. in llu/t.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

Reservationer:

vid punkten l:o) af herrar Cavalli, friherre Alströmer, grefve Klingspor,
Weinberg, Hallgren, S. M. Olsson och Lundström, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition; samt

vid punkterna l:o) och 2:o) af herr G. Jansson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till såväl Kongl. Maj:ts proposition
som herr Waldenströms motion.

Härjemte hafva herrar Stephens, Almqvist och Bruhn begärt få antecknadt,
att de icke närvarit vid behandlingen inom utskottet af detta
ärende, samt herrar Nisser, Philipson, Almström och Östberg, att de icke
deltagit i utskottets deri fattade beslut.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1896.