Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1 (Betänkande 1897:Bevu1 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 15 februari 1897, kl. 1 e. ni.

Betänkande, i anledning af väckta motioner dels om förlängning
af giltigheten utaf kongl. förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 30 maj 1890, dels ock om tullfrihet för
vissa varor vid införsel från Norge.

I två inom Riksdagen väckta motioner, n:o 10 inom Andra Kammaren
af herrar friherre W. G. von Schwerin, C. W. Collander, G. Jansson
i Krakerud, S. M. Olsson i Sörnäs och J. Bromée samt n:o 33 inom
Första Kammaren af herr C. Fr. Wcern, hafva nedannämnda förslag blifvit
framstälda i anledning deraf, att nu gällande förordning angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden blifvit år 1895
från svensk sida uppsagd.

Den förra af nämnda motioner är af följande lydelse:

»Då Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1895 hos Kongl. Maj:t anhöll
om uppsägning af nu gällande mellanrikslag, utgick man, såsom af
nämnda skrifvelse framgår, från den förutsättning, att fullständigt förslag
till ny dylik lag redan år 1896 skulle föreläggas Sveriges Riksdag och
Norges Storting eller att, i hvarje fall, det slutliga resultatet af underhandlingarna
då skulle Riksdagen meddelas. Så blef emellertid, som
bekant, ej händelsen, enär underhandlingarna måste fortsättas äfven under
loppet af år 1896.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. S Sami. 1 Afd. 1 Höft. (N:o 1.)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Först mot slutet af sistnämnda år anmälde underhandlarne, att
deras arbete icke krönts med framgång, vid hvilket förhållande någon
framställning från regeringens sida i det uti 1895 års skrifvelse afsedda
syfte tydligen icke heller vid innevarande riksdag kan vara att motse.

Då emellertid nu gällande mellanrikslag, enligt Riksdagens beslut
och regeringens derpå grundade uppsägning, skall upphöra att gälla den
13 juli innevarande år, komma följaktligen efter nämnde dag några särskilda
bestämmelser rörande de förenade rikenas ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden icke vidare att förefinnas, utan måste, derest händelserna
få ohindradt utveckla sig, hvardera riket gent emot det andra
tillämpa samma handelspolitiska bestämmelser, som äro gällande gent
emot främmande nationer, hvilka icke genom traktater betingat sig
några som helst lättnader för den mellanfolkliga samfärdseln.

Att på ett någorlunda tillfredsställande sätt ordna de deraf uppkommande
nya förhållandena blir så mycket svårare, som de förenade
rikenas läge i hög grad försvårar genomförandet af en effektiv tullbevakning
samt befolkningen på båda sidor om riksgränsen redan i flera
generationer vants vid en mera ohindrad samfärdsel.

Att den utsigt, som sålunda öppnats, ingalunda står i öfverensstämmelse
med Riksdagens afsigt, torde vara ostridigt. Derom vittna såväl
Riksdagens ofvanberörda skrifvelse som den i ämnet förda öfverläggningen.
Vid den utgång frågan fått, lär emellertid Riksdagen svårligen
kunna påyrka underhandlingarnas återupptagande, med mindre Riksdagen
jemväl kan framställa något förslag till lösande af de tvistepunkter, som föranledt
underhandlingarnas strandande, hvilket tydligen ej kan ifrågasättas.

Men väl torde Riksdagen kunna och i betraktande af dess ställning
till frågan jemväl böra söka åvägabringa ett sådant sakernas läge, att ä
ena sidan möjlighet öppnas för fortsatta underhandlingar, derest anledning
dertill skulle yppas, samt å den andra, derest någon mellanrikslag
icke vidare skall finnas, nödigt rådrum beredes för ett lugnt öfvervägande
och ordnande af de derigenom uppkommande nya förhållandena.

Såsom redan blifvit antydt, synes Riksdagen år 1895 för sistnämnda
fall hafva ansett en beredelse af något öfver ett år vara erforderlig.
Längre tid kunde Riksdagen ock tydligen under dåvarande förhållanden
så mycket mindre ifrågasätta, som ju Riksdagen utgick från antagandet,
att ny mellanrikslag skulle komma till stånd. I frågans nuvarande läge
och med hänsyn till de mångfaldiga olikartade förhållanden, som i händelse
af mellanrikslagens upphäfvande måste komma i betraktande, synes
dock något längre tid för det afsedda ändamålet vara önskvärd, och
detta så mycket hellre om man, i likhet med oss, i det längsta vill

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

hoppas, att den så länge emellan de förenade rikena bestående handelsgemenskapen
dock trots allt icke skall slitas.

Ehuru vi sålunda funnit en något längre beredelsetid vara högligen
önskvärd, hafva vi likväl, af andra skäl, ansett oss ej nu böra ifrågasätta
en förlängning utöfver ett år af den nu bestående inellanrikslagens
giltighet, samt få vi på grund af hvad som ofvan anförts hemställa, att
Riksdagen må ej mindre anhålla, att Kongl. Maj:t ville söka åvägabringa
en förlängning af nu gällande mellanrikslags giltighet under ytterligare
ett års tid, än ock för sin del besluta, att, derest en dylik förlängning
kan komma till stånd, kongl. förordningen af den 30 maj 1890 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden skall
fortfarande ega giltighet och lända till efterrättelse intill den 13 juli
1898.»

I herr Wcerns motion hemställes,

»att Riksdagen, under förutsättning af liknande beslut i Norge,
måtte för sin del besluta: att intill dess antingen ny mellanrikslag antages
eller ock förändrade beslut af Riksdagen fattas, följande grupper,
hvar för sig, af norska naturalster eller tillverkningar, som enligt nu
gällande mellanrikslag äro tullfria, skola fortfarande vid införsel från
Norge vara fria från tullafgifter, nemligen: ylleväfnader, bomullsväfnader,
linne-, hamp- och juteväfnader, hattar, alla slag, hudar och skinn,
beredda, jemte arbeten af läder och skinn, tvål och såpa, snickarearbeten,
alla slag, krut och antändningsrör, papper, alla slag, jern- och stålmanufakturvaror
samt spik, maskiner, redskap och verktyg af olika slag,
allt för hvar och en af dessa grupper under vilkor, att varor tillhörande
samma grupp äro tullfria vid införsel till Norge, så att, derest svenska
varor tillhörande gruppen ålägges tull i Norge, den för norska varor,
tillhörande sådan grupp, vid införsel till Sverige medgifna tullfriheten
genast upphör»; samt

»att samma beslut under samma förutsättning och vilkor må fattas
för alla ej förenämnda grupper tillhörande varor, för hvilka tullfrihet
genom mellanrikslagen nu är försäkrad, hvar för sig, med undantag
naturligen för dem, för hvilka Riksdagen anser sakliga skäl förefinnas
att upphäfva hittills medgifna tullfrihet.»

Härjemte har herr Waern, för den händelse att ofvannäinnda grupper
möjligen kunde olika anordnas och flere tilläggas, öfverlemnat till
bevillningsutskottet att härom göra framställning.

Såsom skäl för sin motion anför herr Wsern:

»Genom meddelande i Post- och Inrikes tidningar för den 9 sistlidne
december af protokoll, hållet vid sammanträde den 2 oktober 1896 med

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

de för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden förordnade svenska
och norska ombuden, har kunskap om slutliga resultatet af dessa
förhandlingar erhållits.

Man har deraf erfarit, att ombuden i många och vigtiga frågor
blifvit ense. I andra har enighet mellan dem icke uppnåtts, och om
dessa hafva, sedan ombudens förhandlingar afslutats, rådplägningar om
möjlighet att på tillfredsställande sätt lösa dem fortgått mellan svenska
och norska regeringarne. Dessa rådplägningar lära ännu icke vara afslutade,
men det har försports, att den enda eller väsentliga frågan,
om hvilken enighet mellan regeringarne hittills icke kunnat vinnas, skulle
vara det af de norska ombuden främstälda förslaget till ett sista moment
af § 3 i mellanrikslagen:

»Dessutom skall det stå hvartdera riket öppet att kunna bestämma
att för följande varor vid införsel från det andra riket den för varan i
allmänhet gällande tull skall erläggas:

a) lefvande nötkreatur och får samt kött af dessa djur, lefvande
svin och fläsk, samt korf (pölser och rullepölser);

b) ägg, ost och gräsfrö (deri inbegripet klöfverfrö).»

Det skulle vara så mycket sorgligare, om på grund af omöjlighet
att i fråga om detta förslag vinna enighet icke blott mellanrikslagen
skulle upphäfvas och det på dess förnyande nedlagda arbetet vara förloradt
utan jemväl stora kostnader för ökad tullbevakning vid riksgränsen
ådragas rikena, samt så väl landtbruket som flera af landets mest betydande
industrier skulle blifva förlustiga de fördelar, mellanrikslagen för
dem medfört, samt tvungna att för vissa af de förändrade förhållandena
nödigblifna anordningar nedlägga stora kostnader, som hela detta förslag
enligt sin ordalydelse blott är vilkorligt och möjligen aldrig får
någon betydelse, ty om norska stortinget icke vill förändra de nu för
tullpligtiga landtmannaprodukter gällande tullbestämmelserna och icke
vill lägga tull på dem, som nu äro i Norge tullfria, så förfaller hela
förslaget, och det skulle väl då vara orimligt att blott derför, att det en
gång blifvit omtaladt, göra så väsentliga förändringar i de båda rikenas
ekonomiska förhållanden.

Finnes åter i stortinget pluralitet för skyddstullar å landtinannaprodukter,
så är att märka att mot blotta påläggningen af tull å vissa varor
i Norge någon invändning från svensk sida icke kan göras, lika litet
som från norsk sida invändningar kunnat göras mot att tull i Sverige
pålagts varor, som förut varit tullfria.

Det är emot lydelsen i förslaget, att vid införsel från det andra riket

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5

den för varan i allmänhet gällande tull skall erläggas, soin invändningar
från svensk sida äro befogade. Principen i 1874 års mellanrikslag var
ömsesidig tullfrihet för svenska och norska alster och tillverkningar, men
efter de förändringar, lagen senare undergått, och nu af svenska Riksdagen
yrkats, är det ej längre tullfrihet utan företräde framför andra
nationer, som kan sägas vara lagens ledande grundsats. Försök att
genom någon allmän regel bestämma, huru stort ett sådant företräde
borde vara, hafva ej heller saknats, utan utgjorde föremål för öfverläggningar
i den komité, som den 22 december 1888 afgaf betänkande om
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, och
hvars ordförande var nuvarande statsministern. Det förslag, som af
komitén behandlades och särskildt af två reservanter förordades, var
half tull. Man kan derför icke betvifla, att ju icke förslag om bestämmelse,
att, derest tullafgifter skulle komma att åläggas hittills tullfria
landtmannaprodukter i det ena riket, införsel från det andra skulle få
ske, om ej fortfarande tullfritt, dock mot lägre tullafgifter, exempelvis
half tull, än de som i allmänhet bestämdes, varit föremål för öfverläggningarna.

Norge har bland de nämnda landtmannaprodukterna nu endast tull
å rökt kött och rökt fläsk, skinkor, ost och korf, af hvilka införseln från
Sverige blott af ost är väsentlig och den af korf har ingen betydenhet,
men af de öfriga ej är nämnvärd. Af de nu tullfria landtmannaprodukterna
är deremot införseln till Norge från Sverige högst betydlig; och
då man erinrar sig att vi, så länge allmän tullfrihet i Norge fortfar,
icke, vid införsel dit, för dem hafva något företräde framför utländska
konkurrenter, och säkert icke få något sådant, om mellanrikslagen upphäfves
(hvarjemte då äfven svenskt smör, nu tullfritt, blir belagdt med
samma tull som utländskt), så tyckes, att ett förslag om half tull för
nämnda landtmannaprodukter vid införsel från det ena till det andra
riket, borde vara acceptabelt af Sverige. Huruvida norska stortinget
skulle vilja antaga det, är okändt och sannolikt äfven i Norge ännu
oberäkneligt. Möjligen kunna, sedan stortingets åsigter i tullfrågorna
blifvit kända, nya underhandlingar med större utsigt till framgång
upptagas.

Under sådana förhållanden synes mig den af friherre Schwerin in. fl.
i Andra Kammaren väckta motionen om förlängning af den uppsagda
mellanrikslagen för ytterligare ett år vara förtjent af bifall. Dertill
skulle möjligen såsom särskilda önskemål från svensk sida kunna tilläggas
ömsesidigt samtycke till ett eller flera af de förslag, om hvilka
svenska och norska ombuden blifvit ense, t. ex. de under § 4 föreslagna

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

reduktionerna af vid resa landvägen från ena till andra riket tullfritt
till införsel medgifna, ehuru i allmänhet tull underkastade partier af
vissa varor, hvilka reduktioner der skulle vidtaga liktidigt dermed att
förlängningen inträdde. Jag betonar dock, att sådana förslag endast
böra framställas såsom tillägg till och icke såsom vilkor för förlängningen,
emedan det förefaller mig oklokt och orätt att, derest just ett
sådant tilläggsförslag af stortinget förkastades eller bifölles med någon
förändring, föranleda stora förluster och kostnader för svenska landtmän
och industriidkare blott derför att storting och Riksdag icke kommit
öfverens om bisaker eller om de ordalag, i hvilka beslut om någon sådan
borde affattas. Man bör nemligen ihågkomma att beslut om förlängning
såväl som om ny mellanrikslag måste behandlas såsom lagar, så att
sammanstämmande beslut måste af båda ländernas regeringar och representationer
fattas för att de skola blifva gällande.

Man stöter vid alla förslag till ny mellanrikslag eller till utvägar
att förekomma dess upphäfvande, förr än enighet om derefter blifvande
anordningar, såsom om gränstullar in. in. kan vinnas, alltid på svårigheten
att ens tillnärmelsevis kunna beräkna norska stortingets beslut, hvilken
svårighet åter i sin ordning är föranledd af sannolikheten att norska
stortinget kommer att följa en förändrad tullpolitik; men huru långt
denna kommer att gå, och hvilka förändringar i norska tulltaxan och i
förhållandet till Sverige deraf skola följa, vet man ej. Afgörandet häraf
kommer dock att ske under detta år, men sannolikt först sedan svenska
Riksdagen åtskilts. Den blifvande förändringen af den norska tullpolitiken
borde under sådana förhållanden vara skäl nog att för ett år
förlänga inellanrikslagen.

Under förutsättning att förslaget om mellanrikslagens förlängning
möjligen icke vinner bifall i Sverige eller att samtycke till Riksdagens
beslut derom icke erhålles i Norge, är det angeläget att vid innevarande
riksdag ordna de förhållanden, som derefter inträda, så att minsta möjliga
förlust uppstår för de landtmän och industriidkare i det ena landet,
som nu hafva väsentlig afsättning för sina produkter i det andra landet,
att vidare lemna dem tid att på ändamålseuligaste sätt ordna sin affärsverksamhet
efter de nya förhållanden, som komma att inträda, samt
framför allt att icke gifva anledning till att de med stora kostnader
förändra eller utvidga sin verksamhet under förutsättning att någon ny
mellanrikslag icke skall ifrågakomma, under det att dock, sedan den
nya norska tullpolitiken blifvit stadgad och känd, ganska säkert är att
inom få år nya förslag till lättnad i handelsförbindelserna mellan de
båda länderna skola uppkomma och leda till öfverenskommelser, hvilkas

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 7

räckvidd icke nu kan öfverskådas. Dertill kommer att många och betydande
industrigrenar nu otvifvelaktigt hafva fördelar af det obeskattade
utbytet af deras produkter mellan båda länderna, utan att ett sådant
utbyte gifver anledning till olägenheter eller förluster för andra. Att
en förmånlig afsättning af vissa bomullsväfnader, synnerligast enfärgade
och oblekta, från Sverige till Norge och en antagligen lika förmånlig
af vissa andra bomullsväfnader, synnerligast flerfärgade och tyll, från
Norge till Sverige tvärt skall inskränkas eller försvåras derför att vi
icke för dagen kunna öfverenskomma om de vilkor, under hvilka utbytet
af lefvande kreatur och kött eller fläsk skall försiggå, förefaller
mycket oegentligt,. I många fall ske*r detta förmånliga utbyte af varor
af nära men ej fullt likartad beskaffenhet, såsom t. ex. det nämnda af
bomullsvaror, i andra åter utbytas råämnen eller halffabrikat från det
ena landet med färdiga fabrikat från det andra, t. ex. läder och skodon.
I andra fall är det varor med samma benämning i tulltaxan, men af
gröfre och finare slag, såsom t. ex. glasvaror in. fl. Ett förslag till
fortfarande ömsesidig tullfrihet, äfven derest mellanrikslagen vid uppsägningstidens
utgång skulle upphäfvas, bör derför omfatta dels vissa
grupper, dels särskilda varor».

Frågan, . huruvida mellanrikslagen borde från svensk sida uppsägas
eller icke, gjordes vid 1895 års riksdag till föremål för grundlig undersökning
och utredning. Den erfarenhet, som efter lagens uppsägning
vunnits, har icke, såvidt utskottet kändt är, varit sådan, att man nu°
mera skulle vilja medgifva en fortsatt tillvaro af de förhållanden, som
föranledde nämnda Riksdag att begära lagens uppsägning. I de uti
ämnet nu väckta motionerna har ej heller någon utredning lemnats,
som kan utgöra skäl för en förlängning af mellanrikslagens giltighet.
Utskottet finner sig i följd deraf så mycket mindre ega anledning att
ingå i en detaljerad redogörelse, i den mån en sådan kan åstadkommas,
för verkningarna rörande vårt lands jordbruk och industri af mellanrikslagens
fortvaro under åren 1895 och 1896, som det bort tillkomma

dem, som väckt frågan om den gamla lagens fortvaro utöfver den nu
bestämda tiden för dess tillvaro, att uppvisa och utreda de orsaker,
som nu kunde anses utgöra grundval för en motsatt uppfattning mot

den, som hos Riksdagen år 1895 gjorde sig gällande rörande den nuvarande
mellanrikslagens verkningar för Sverige.

Att, på. sätt herr Wiern föreslagit, under förutsättning af motsvarande
medgifvande från Norges sida, stadga tullfrihet för vissa varu -

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

grupper vid införsel från Norge, finner utskottet icke heller åtminstone
under nuvarande förhållanden böra ega rum, helst som en sådan anordning
måste grunda sig på en ytterst noggrann undersökning af de
särskilda ländernas tulltaxor samt af de industrigrenar, som härvid
skulle komma i fråga, en undersökning, på hvilken utskottet icke anser
sig böra omedelbart inlåta sig.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr friherre von Schwerins m. fl. motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt ''

2:o) att herr Wserns motion icke heller måtte af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 februari 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C A V ALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Reservationer:

dels af herr friherre von Schwerin;

dels af herrar Collander, G. Jansson, S. M. Olsson och Lundström,
hvilka anfört:

»Mot utskottets beslut att afstyrka bifall till friherre von Schwerins
in. fl. motion få vi härmed reservera oss.

Hvad utskottet till stöd för detta sitt beslut anfört står, tvärt emot
hvad utskottet låter påskina, i den uppenbaraste strid med Riksdagens
år 1895 i ämnet aflåtna skrifvelse, i hvilken med mycken styrka betonats,
såväl att Riksdagens åtgärd att begära mellanrikslagens uppsägning ej
afsåg annat än att på det, såsom man då förmenade, verksammaste sättet
skyndsamt genomdrifva vissa i riksdagsskrifvelsen antydda ändringar i
den gällande lagstiftningen, som ock att Riksdagen ansåg det önskvärdt
och gifvet, att handelsförhållandena mellan de förenade rikena äfven
efter uppsägningstidens utgång fortfarande skulle till ömsesidig båtnad
regleras på samma sätt som hittills eller, för att begagna riksdagsskrifvelsens
egna ord, ’att en mellanrikslag fortfarande bör finnas’.

Utskottet synes nu vilja göra gällande, att de olägenheter af mellanrikslagen,
som framkallats genom det protektionistiska systemets fortsatta
utveckling i Sverige, vore för vårt lands jordbruk och industri så
olidliga och skadliga, att man icke kunde stå till svars med att ytterligare
ens ett år undanskjuta deras afhjelpande. Med anledning häraf vilja
vi erinra derom, att redan i 1895 års riksdagsskrifvelse framhållits, att
de mot mellanrikslagen anförda klagomålen varit i väsentlig mån öfverdrifna,
att genom den af de svenska underhandlarne föranstaltade statistiska
utredningen ytterligare ådagalagts, att de svenska näringarna af
mellanrikslagen skörda högst betydande fördelar, samt att de önskningsmål,
som af 1895 års Riksdag uppstälts i fråga om ändringar i nu
gällande bestämmelser, i allt väsentligt visat sig kunna på förhandlingarnas
våg ernås, vid hvilket förhållande man väl kunnat fordra, att de,
som nu söka med våldsam hand slita den så länge bestående handelsgemenskapen
mellan de förenade rikena, under förebärande att den Bih.

till Riksd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

samma medfört så svåra olägenheter, att dessa ej kunna bäras under
ytterligare tolf månader, åtminstone gjort ett försök att styrka rigtigheten
af detta påstående.

Enligt vår uppfattning hafva motionärerna med allt fog framhållit
vådan och svårigheten af att nämnda handelsgemenskap tvärt afbrytes
utan längre beredelsetid, än som nu står till buds, äfvensom angelägenheten
af att något göres till förebyggande häraf. Initiativet härtill bör
uppenbarligen tagas af svenska Riksdagen, som gifvit upphofvet till. de
nu strandade underhandlingarna, och bör ock, enligt vår åsigt, af Riksdagen
tagas, äfven om utsigterna till att ernå ett gynsamt resultat för
ögonblicket ej skulle tyckas vara synnerligen ljusa.

För vår del hafva vi derför inom utskottet påyrkat bifall till friherre
von Schwerins m. fl. motion, och vidhålla vi detta yrkande»;

dels ock mot utskottets motivering af herr Fredholm, som anfört:

»Ett anlitande af de utvägar, motionärerna anvisat, för att afveckla
de svårigheter, som på grund af mellanrikslagens upphörande komma
att för vårt land uppstå, har jag för min del icke kunnat finna lämpligt,
förnämligast derför, att deraf skulle följa nya underhandlingar. På
grund af redan vunnen erfarenhet kan man hafva anledning förmoda,
att sådana ej skulle medföra önskadt resultat; åtminstone skulle .utgången
af förnyade underhandlingar i alla händelser blifva mycket oviss.
För egen del är jag af den åsigt, att hvad gjordt är icke kan ändras,
förr än tillräcklig erfarenhet om olägenheterna af sakernas nya ordning
blifvit vunnen, och har jag fördenskull delat den mening, som omfattats
af utskottets flertal, eller att de väckta motionerna böra afstyrkas.

Deremot är jag icke med utskottets flertal ense derom, att detta
är allt, hvad som för tillfället bör och kan göras. Jag hyser nemligen
den uppfattningen, att nu, sedan lagen är uppsagd, tiden är inne att
göra sig förtrogen med de nya förhållanden, under hvilka handeln och
sjöfarten mellan Sverige och Norge under den närmaste framtiden skall
fortgå, sedan mellanrikslagen efter den 13 nästinstundande juli upphör
att ”vara gällande. Det har derför synts mig angeläget, att utskottet
varit betänkt på att för Riksdagen söka klargöra dessa nya förhållanden.
Om det nemligen skall lyckas att, så vidt möjligt är, undanrödja
de värsta olägenheterna för vår handel och sjöfart på Norge, som
komma att blifva en följd af mellanrikslagens upphörande, så bör Riksdagen
vara beredd på att i tid vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Vid den behandling, som hittills kommit mellanrikslagen till del,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 11

har man hufvudsakligen fäst uppmärksamheten vid handelsgemenskapen
Sverige och Norge emellan. De största olägenheterna, som upphörandet
af denna handelsgemenskap kommer att för Sverige medföra,
torde dock gränshandeln oafsedt kunna, om man det vill, afbjelpas genom
lämpliga ändringar i tulltaxan, så att hittills åtnjuten tullfrihet
fortfarande beredes sådana råvaror och halffabrikat, som vi för våra
näringar hafva behof af att från Norge införa. Ändringar i sådant syfte
kunna vidtagas redan under innevarande riksdag. Hvad åter beträffar
sjöfartsförhållandena, har åt dessa icke egnats samma uppmärksamhet
som åt handelsgemenskapen brödrarikena emellan. Med afseende å de
förra torde det derför vara magtpåliggande att söka vinna klarhet i de
förhållanden, som komma att inträda, då mellanrikslagen upphör att vara
gällande. Endast derigenom kan man bedöma, hvilka åtgärder med afseende
å skeppsfarten äro för oss behöfliga att vidtaga.

Då emellertid utskottet ansett obehöfligt att ur denna synpunkt
bereda ärendet, tillåter jag mig att beträffande sist omförmälda förhållanden
för egen del anföra följande:

Enligt Kongl. Maj:ts skrifvelse till kommerskollegium af den 6 juli
1833 har Kongl. Maj:t funnit godt förordna, att en uppgift angående de
främmande nationers fartyg, hvilka i svenska hamnar äro berättigade till
lika behandling med inhemska, skall vid hvarje års början genom kollegii
försorg allmänheten meddelas, till förekommande, som det heter, »af
missförstånd rörande tull och öfrige umgälders beräkning för varor, hvilka
för svensk mans räkning i utländska fartyg in- eller utföras, och på det
okunnighet om verkan af gällande handelstraktater och överenskommelser
med främmande magter i detta afseende ej skäligen må kunna förebäras».
Till förebyggande af en sådan okunnighet har också sedan 1835
hvarje år uppgift blifvit af kommerskollegium i Svensk Författningssamling
allmänheten meddelad för hvarje land särskildt, såväl om de
traktater, som grunda seglationsfrihet för landets fartyg, som om de
rättsliga gränserna för denna frihet.

Eldigt kommerskollegii kungörelse den 17 april 1896 egde på
grund af gällande traktater eller överenskommelser 20 länder eu större
eller mindre seglationsfrihet, Dessa länder voro Norge, Danmark, Ryssland
och Finland, tyskland, Nederländerna, Belgien, Britannien, Frankrike,
Spanien, Portugal, Italien, Österrike-Ungern, Grekland, Persien,
Liberia, Nordamerikas Förenta stater, Mexikos Förenta stater, Brasilien,
Chile och Hawaii (Sandwichsöarne). De äldsta traktaterna voro med Britannien
af 18 mars 1826, med Danmark af 2 november 1826, med Nordamerikas
Förenta stater 4 juli 1827, den yngsta med Belgien af den 26 juni

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1895. Traktatsenlig rätt att idka kustfart mellan svenska hamnar ega
af ofvannämnda länders fartyg endast: norska, danska, tyska, nederländska,
belgiska, britiska och italienska.

Den Norge medgifna seglationsfriheten är grundad på kongl. förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
af den 30 maj 1890, hvari det i 12 § heter: »Alla i
det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och af
hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro byggda eller
naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla dermed förenade rättigheter, samt må således, utan afseende om de
ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort, eller om de äro
barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra
eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af
inhemska fartyg och båtar skola utgöras.»

»Det ena rikets fartyg och båtar må ock inom det andra rikets område
idka fraktfart med samma rätt och under enahanda vilkor, som för
inhemska fartyg och båtar äro bestämda.»

Då nu gällande mellanrikslag den 13 juli innevarande år upphör
att vara gällande, vill det synas angeläget att göra sig förvissad om
hvilka bestämmelser med afseende å den norska skeppsfarten komma att
träda i stället för de nyss omförmälda, i 12 § af nu gällande mellanrikslag
förefintliga. Mig vill synas, att dessa icke kunna vara andra
än de” som före tillkomsten af mellanrikslagen af den 30 juli 1890 egde
fällande kraft och som sedermera icke blifvit upphäfda. Att dessa bestämmelser
emellertid icke äro att finna i förut gällande mellanrikslag
af den 29 maj 1874 framgår af § 18 i lagen af den 30 maj 1890, hvarest
det säges: »Då denna förordning träder i kraft, skall nådiga förordningen
den 2if maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden med deri genom nadiga förordningen den 1 juli 1887
vidtagna ändringar upphöra att vara gällande».

Att icke heller den före 1874 gällande mellanrikslagen numera eger
någon giltighet, framgår af 18 § i förordningen af den 29 maj 1874,
hvari säges: »Då denna förordning träder i kraft, skall ej mindre nådiga
förordningen den 24 maj 1825 angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden än äfven, med det undantag hvartill
§ 8 föranleder, alla öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter upphöra
att vara gällande». Omförmälda § 8 handlar endast om hvad afsändare
vid varors förpassning har att iakttaga, om varors undersökning och
tullbehandling, transitogods och tullkontroll. Förut i samma ämne meddelade
föreskrifter återfinnas i kongl. förordningen af den 24 maj 1815.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 13

Denna förordning börjar med orden »Vi Carl etc. göre veterligt:
att då, i följd af de nordiska konungarikenas lyckligen verkstälda förförening,
Vår omtanka varit riktad på medlen att lätta och befrämja
segelfarten och varuvexeln dem emellan och att dervid, med afseende
å Våre svenske och norske undersåters behof och fördelar, bringa deras
ömsesidiga handelsrättigheter till den möjligaste likhet, hafve Vi, efter
inhemtande och pröfning af vederbörandes underdåniga förslag, i nåder
godtfunnit fastställa följande tullstadgar för båda rikenas sjöfart och
handelsgeinenskap». Med afseende på sjöfarten stadgades, att det ena
rikets fartyg skulle i det andra betraktas som inhemska och njuta alla
dermed förenade rättigheter, när de emellan rikena föra svenska och
norska varor, men deremot behandlas såsom utländska, då de införde
utländska varor eller befraktades till utländsk ort; hvarjemte det icke
tilläts det ena rikets fartyg att segla för frakt emellan det andra rikets
hamnar.

Dessa stadganden blefvo redan i ingressen till förordningen af den
24 maj 1825 upphäfda, då Kongl. Maj:t der säger, att han »i nåder
godtfunnit att med upphäfvande af de i detta ämne hittills gällande
föreskrifter stadga och förordna som följer». I denna 1825 års förordning
utsträcktes likställigheten de begge ländernas fartyg emellan äfven
till sådana fall, att de ankommo eller afgingo från eller till utländsk
ort, ehvad de voro lastade eller ballastade. Rätt till idkande af kustfart
medgafs ej förr än i 1874 års förordning.

Af nu lemnade redogörelse vill det synas framgå, att i och med
upphörandet af mellanrikslagen af den 30 maj 1890 upphör ock att vara
gällande hvarje öfverenskommelse med afseende på sjöfarten, som mellan
de begge rikena blifvit träffad under tiden för deras förening.

För så vidt ingen ändring dessförinnan göres, komma alltså att
efter den 13 juli innevarande år på norska fartyg tillämpas de föreskrifter
för utländska fartyg, som före 1815 voro gällande och sedan
dess ej blifvit upphäfda.

De före 1815 gällande föreskrifterna för sjöfarten återfinnas i kongl.
förordningen af den 10 november 1724 eller det s. k. produktplakatet
och den kongl. förklaringen deröfver af den 28 februari 1726. Produktplakatet
innehöll den föreskriften, »att de fremmande med egne eller
befraktade utlanske fartyg, vid confiscation af skepp och gods hälften
till kronan och hälften till beslagtagaren, icke måge hitföra andra än
deras egna lands-produkter, hvarunder begripes allt hvad i hvart och ett
land faller, växer, tillvärkas, jemväl ock hvad samma Nationer hemta
ifrån deras egne Colonier, Plantager och Handels-platser, dock det s. k.

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Majsaltet derunder icke inbegripet, såsom hvars införsel i Riket i gemen
alldeles härmed varder förbjudet». I förklaringen af 28 februari 1726
förbjudes utländska fartyg att gå i fraktfart inrikes orter emellan, och
svenska medborgare medgifves icke rätt att med främmande fartyg hitföra
andra än i produktplakatet omförmälda produkter.

Ehuru sistnämnda författning kan såsom en förklaring till produktplakatet
anses som en integrerande del af detta och har så betraktats
de gånger, då produktplakatet i början på detta århundrade för krigsorsakers
skull suspenderades, så är likväl en sådan uppfattning icke
rigtig, hvilket framgår af kongl. förordningen den 17 november 1808,
hvari säges: »att som kongl. förordningen 28 februari 1/26, ehuru den
kallas förklaring öfver 1724 års produktplakat, hvaraf verkställigheten
blifvit tills vidare instäld, handlar om ett helt annat ämne, eller inrikes
sjöfarten, då deremot det senare eller produktplakatet endast angår utrikes
seglation och inhibition af en författning rörande nämnda seglation
ej kan såsom eu följd sträcka sin verkan äfven till hvad om inhemska
segelfarten särskild t är stadgadt, enär sådant ej blifvit uttryckligen föreskrifvet,
kommer förklaringen 28 februari 1726 att tjena till behörig
efterrättelse ^

Genom kongl. kungörelsen 29 juli 1812, angående svenska hamnars
öppnande för alla nationers handelsfartyg och om hvad i sammanhang
härmed bör vid tullafgifters beräknande iakttagas, återupplifvades
produktplakatet genom stadgandet i punkt 2:o, der det heter: »Det så
benämnde product-placatet eller kongl. kungörelsen 10 november 1724,
som likmätigt kongl. förordningen 12 april 1806 tills vidare varit hvilande,
skall från och med 15 augusti i dess fulla kraft och verkan återställas,
så att med främmande fartyg ej må vid utsatt ansvar inkomma andra
varor än de, som frambringas i deras hemort eller derunder lydande
länder». Detta produktplakatets återupplifvande med afseende 4 införseln
utsträcktes äfven till utförseln genom kongl. förordningen 30 mars
1814, »så att efter den 15 nästkommande juli skall den helfrihet upphöra,
hvilken utländska handelsfartyg, som varor ifrån svenska^ hamnar
utfört, i följd af Vår nådiga kungörelse 12 april 1806 hittills åtnjutit».
Denna respittid , utsträcktes ytterligare nära ett hälft år genom kongl.
kungörelsen 25 maj 1814, der det heter: »Att då numera, igenom nödvändigheten
att med beväpnad magt återbringa norska folket känslan
af sin pligt och sin fördel, Vi blifvit nödsakade att till våra på tysk
botten varande truppers skyndsamma hemförskaffande befrakta ett större
antal fartyg än förut varit påräknadt., hafva Vi af dessa således inträffade
omständigheter och till undvikande af ett för exporthandeln

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 15

skadligt uppehåll funnit Oss föranlåtne att till och med innevarande års
slut inställa verkan af Vår under den 30 sistlidne mars utgifne nådige
författning angående produktplakatets återupplifvande äfven i anseende
till varor, som af främmande skepp ifrån Sverige utföras».

Vid början af aret 1815, eller strax före den första öfverenskommelsen
med Norge den 24 maj 1815, var sålunda med afseende å den utnkes
sjöfarten produktplakatet af den 10 november 1724 gällande beträffande
såväl in- som utförseln och med afseende å den inrikes sjöfarten
förordningen af 28 februari 1726, som förbjöd främmande fartyg
fraktfart mellan inrikes hamnar. Sista återstoden af produktplakatets
bestämmelser till förmån för svenska fartyg borttogs 1857, då man afskaffade
de särskilda tullförhöjningarna för med främmande fartyg inoch
utförda varor. Nu gällande bestämmelser rörande varuförseln återfinnas
i § 3 af tulltaxeunderrättelserna, der det heter: »Varor, som med
främmande fartyg införas, äro i Sverige icke underkastade andra eller
högre afgifter, än om de med svenska fartyg införas». Annorlunda förhåller
det sig likväl med förordningen af 28 februari 1726. Denna
gäller ännu med undantag för de fall, då genom traktater med främmande
marter åt dessa medgifvits rätt att idka kustfart mellan svenska
arnnar. Då nu alla överenskommelser med Norge angående ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 13 nästkommande juli upphöra att
vara gällande, vill det synas tydligt, att förordningen af den 28 februari
1726, i hvad den afser kustfarten, skall, så vidt ingen ändring dessförinnan
sker, tillämpas gent emot Norge. I sistnämnda land torde deremot
komma att hvad svenska fartyg angår tillämpas den före öfverenskommelsen
af 24 maj 1815 tillkomna norska förordningen af 18 november
1814, hvari stadgades: att svenska fartyg skulle tills vidare anses
soin privilegierade nationers, hvaraf följer att de, såvida ingen ändring
sker, komma att behandlas lika med norska fartyg».