Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1 (Betänkande 1896:Bevu1 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1896, kl. 11 f. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 16, har herr C. G.
Bäckgren hemstält, det Riksdagen måtte besluta

»att all minuthandel och utskänkning af bränvin och dermed jemförliga
drycker varder nu genast eller ock inom den närmaste tiden förbjuden,
der den ej sker till läkemedel eller för tekniskt ändamål, i hvilka
fall den underkastas kontroll i likhet med försäljningen af andra gifter»; samt
»att de privilegier för handel med bränvin, hvilka äro omnämnda i
6 och 7 §§ af kongl. förordningen den 24 maj 1895, som ännu finnas
qvar, inlösas af staten.»

Sedan motionären framhållit, hvilka skadliga verkningar för menniskan
såväl i fysiskt som moraliskt afseende bruket af spritdrycker medför,
samt gifvit en på statistiska uppgifter grundad utredning rörande
qvanti teten af den årliga förbrukningen af spritdrycker i landet och de
stora summor, som årligen offras för tillfredsställandet af spritbegäret, andrager
motionären vidare:

»Ett godt handtag fick nykterheten genom 1855 års bränvinslagar
eller när husbehofsbränningen blef borttagen. Förbrukningen nedsjönk då
till ungefär hälften mot förut. Den steg på 1870-talet, har sedan sjunkit,
men de senare åren stått vid en konstant siffra och är nu, såsom af
nyss nämnda tabell framgår, 6 ä 7 liter för hvarje individ, män och qvinnor,
barn, yngre och äldre personer inberäknade.

Förut har jag varit med om förslag att införa det s. k. lokala vetot
eller ungefär detsamma, som vårt broderland Norge redan har tillegna! sig.
Men våra röster derom ha ej vunnit gehör hos Riksdagen. Ehuru jag tror,
att eu lagstiftning i den rigtningen bör minska dryckenskapen, kan den
på långt när ej borttaga densamma. 1 stället för offentliga krogar, som
Bil. till Riksd. Frat. 1896. ö Sami. / Afd. 1 Hå/t. (N:o 1). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

kunna underkastas kontroll, komrne troligen då att uppstå här, såsom förut
har händt på andra håll, enskilda supföreningar och sällskap inom slutna
dörrar, der dryckenskapen i all sin vederstygglighet komme att florera,
åstadkommande lika mycket elände, som när den blottar sig ohöljd och
offentligt.

Klokheten och känslan bjuda, att en kraftigare hand räckes, som
kan stödja nykterheten och draga dryckenskapens offer undan så mycket
som möjligt det elände, hvilket de i sitt vansinniga begär gå till mötes.
Må de riksdagsmän, som beslöto husbehofsbränningens borttagande, vara
oss föredömen att, efterfölja i så fall, att vi, likasom de, ej rygga tillbaka
för lagbestämmelser, om hvilka vi kunna vara vissa, att de befordra det
mål, hvartill vi alla böra sträfva, nemligen att höja nationen i sedligt,
sundt och ekonomiskt hänseende! Att förbjuda tillverkningen af sprit
torde icke kunna låta sig göra, då många industrier ha för sina tillverkningar
behof af densamma. Men att förbjuda all handel med spirituösa
annat än till läkemedel och tekniskt ändamål torde ligga inom det möjligas
område. Men frågan derom berör på det allra närmaste landstingens,
hushållningssällskapens, landskommunernas och städernas ekonomiska
intressen eller samma intressen, som lika intimt träffas af nykterhetsföreningarnas
och lagstiftningens hittills gjorda gemensamma bemödanden att
rycka upp nationen i sedligt hänseende och få den allmänt nykter. Då
dessa bemödanden icke allenast äro fullt lagliga och tillåtna, utan äfven
med glädje helsats af hvarje sann fosterlandsvän, så bör hvarje kraftigare
bemödande, som fullkomligare kan leda till samma mål, röna samma välvilliga
mottagande.»

Förslag i enahanda syfte som det förevarande hafva förut i Riksdagen
framstälts utan att kunna tillvinna sig bevillningsutskottets förordande
eller Riksdagens bifall; och, i likhet med hvad utskottet i anledning
af dessa förslag tillförene framhållit, anser utskottet, att genom ett
förbud af all minuthandel med och iskänkning af bränvin, såsom motionären
föreslagit, ej skulle vinnas ett tillfredsställande resultat. I)et skulle
innebära ett allt för stort och af förhållandena i vårt land icke berättigad!
ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt. De resultat, som visat sig i
de länder, der sådant förbud varit stadgadt, äro icke heller de bästa, i
hvilket afseende utskottet hänvisar till förhållandena i en del af Nordamerikas
Förenta stater och i en del af vårt eget land, nemligen Lappland.
Omöjligheten att på lagligt sätt förskaffa sig rusdrycker har, hvarhelst
ett sådant förbud stadgats, medfört och skulle med all säkerhet äfven bär
medföra deras försäljande i smyg. Häraf skulle följa bristande aktning för

BevillningstUskottets Betänkande N:o 1.

lagarnes helgd, då dessas efterlefvande ej kunde upprätthållas. Ett fortsatt
arbete för nykterhetens befrämjande på öfvertygelsens väg, såsom under
senare tider med framgång egt rum, synes derför utskottet vara det rätta
sättet, hvaremot det föreslagna stränga lagliga förbudet ej torde vara välsignelsebringande.
Utskottet hemställer derför,

l:o) att herr Bäckgrens motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

§§ 8, 9, 10 och 13 i gällande bränvinsförsäljningsförordning hafva
följande lydelse:

§ 8.

1. I stad skall magistraten hvarje år inom utgången af januari
månad för Kongl. Majrts befallningshafvande uppgifva de näringsidkare,
hvilka rätt till minuthandel med eller utskänkning af bränvin tillkommer
på grund af stadgandet i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år skall inom samma tid, sedan stadsfullmägtige eller,
der sådane ej finnas, allmän rådstuga hörde blifvit, magistraten till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet
att då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra personer
för högst tre år tilldelas och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas
antal äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe finnas må,
i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses nödig.

3. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i
ämnet och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot stadsfullmägtiges
eller allmän rådstugas afstyrkande beslutas, att näringsidkare enligt
mom. 2 antagas skola, ej heller sådane näringsidkares antal bestämmas
högre än det, livarom magistraten och stadsfullmägtige eller allmän rådstuga
äro ense.

§ 9.

1. De i § 8 mom. 2 omförmäla försäljningsrättigheter äfvensom
de, hvilka magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas,
allmän rådstuga blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda eller förverkade
rättigheters ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas, varde före juli
månads utgång af magistraten på offentlig, minst fjorton dagar förut kun -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

gjord auktion utbjudna för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemlikt
§ 8 bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som åtaga sig afgift
för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i sänder utbjudas.
Magistraten insände derefter det vid auktionen förda protokoll jemte eget
utlåtande till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ege att pröfva de
gjorda anbuden och dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet
och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller
förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att åt särskilt inom staden uteslutande för
ändamålet bildadt bolag öfverlåta all den minuthandel med och utskänkning
af bränvin, hvilken eljest skall, enligt näst föregående mom., å auktion
utbjudas, må magistraten genom minst en månad förut utfärdad
offentlig kungörelse inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan
minuthandel och utskänkning. Inkomna anbud, som böra åtföljas af bolagets
stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän rådstuga blifvit hörde, insänder handlingarne
jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som
med afseende å bolagens lämplighet eger anbuden antaga eller förkasta.
Finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke skäl antaga något af de
gjorda anbuden eller blifva dessa icke pröfvade före juni månads utgång,
förfares såsom i mom. 1 är stadgadt.

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som
kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas,
göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första
hälften af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden
skall före slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande och
deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den
trakt, hvarinom den må ega rum, hvarefter yttrandet öfverlemnas till
ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte, före april månads utgång,
på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens
utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämman
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman tillstyrkt bifall,
insände, inom tre veckor från det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden
kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande,
jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
Varder framställningen icke genast af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
afslagen, läte Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest den trakt inom

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

kommunen, hvarest utskänkningen skulle utöfvas, är så belägen, att rörelsen
kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom denna kommun
kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande för
kommunen att, derest han har något att erinra mot bifall till framställningen,
inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att i frågan
vidare höras, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med yttrande.
Sitt beslut i ämnet delgifve Kongl. Maj:ts befallningshafvande ordförande
i kommunalnämnden i den kommun, der fråga om utskänkningen
blifvit väckt, samt vederbörande länsman.

2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin
i socken må beviljas, förfares på lika sätt som om utskänkning nu stadgadt
är.

§ 13.

1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes
anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning
kan för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad,
dock ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,
må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning på derom af
vederbörande gjord anmälan meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
dock må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort,
hvarom nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse
lemnats tillfälle att derom yttra sig.

2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.
Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring ombord å
fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast
ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal intaga
måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrig!
beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas
nödiga.

3. Då rättighet till bränvinsutskänkning enligt denna § meddelas,
underrätte Kongl. Maj:ts befallningshafvande derom vederbörande i och för
den åtgärd, som på taxeringsmyndigheterna ankommer.

1 eu inom Andra Kammaren af herr E. J. Ekman samt 47 andra
af kammarens ledamöter väckt motion, n:o 155, anföra motionärerna:

»Frågan om minuthandel med eller utskänkning af bränvin är
af så stor betydelse för eu kommuns sedliga ställning och moraliska utveckling,
att den utan tvifvel kräfver i lagstiftningsväg ett särskild! bo -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

fjertande. Bränvinsutminuterings- och utskänkningsfrågan är icke blott
en penningefråga, hvarom man bör votera efter den vanliga röstlängden,
utan framför allt eu sedlighets^fr äg a, som innerligt berör individernas enskilda
lif och familjelifvet, hvadan det är på sin plats, att en annan
röstgrund får göra sig gällande, hvarigenom personlighetsprincipen mer
kommer till sin rätt.

Äfven i andra frågor af långt mindre betydelse än den ofvan påpekade
har man redan börjat att tillämpa en annan röstgrund än den
vanliga. Vid val af nämndemän, af godemän vid landtmäteriförrättningar,
af riksdagsmän till Andra Kammaren, vid kallande af fjerde profpredikant
samt vid val af kyrkomötesombud begagnas numera per-capitaomröstning.
Man har således redan vid åtskilliga frågors afgörande funnit lämpligt
frångå den vanliga voteringsprincipen, hvadan yrkandet på per-capitaomröstning
vid beviljande af bränvinsutminuterings- och utskänkningsrättigheter
inom en kommun icke kan sägas införa ett nytt, för vårt folk obekant
voteringssätt. Men genom per-capitaomröstning i dylika frågor sättes kommunens
befolkning i tillfälle att få uttala sig i en sak, som på det innerligaste
berör dess hemfrid och husliga lycka, med hopp om att kunna från
kommunen utestänga den fiende, som hotar att förstöra dess lifskraftiga
utveckling och den enskildes sanna lycka och välstånd.

Bevillningsutskottet vid 1893 års riksdag har ock med anledning af
herr J. Andersons i Tenhult motion i liknande syfte enhälligt yttrat, att
det med skäl kan sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet större
inflytande borde inom kommunerna tillerkännas flertalets åsigt.

Af hvad nu i korthet blifvit anfördt framgår tydligt, att vi visserligen
icke skulle hafva något emot att i denna fråga gifva per-capitaomröstningen
en ganska stor utsträckning. Men då en större utsträckning
i nämnda rigtning säkerligen för närvarande ej kan påräkna Riksdagens
bifall, så vilja vi inskränka vårt yrkande dertill, att per-capitaomröstning
må vid dylika frågors afgörande ske bland de kommunalt röstberättigade.»

I anledning häraf föreslå motionärerna, att Riksdagen ville för sin
del besluta, att ofvannämnda §§ i nedan angifna delar erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 8.

2. För hvarje år skall inom samma tid, sedan de i kommunala angelägenheter
röstberättigade såväl i Stockholm som öfriga städer, utan hinder
af hvad för öfrigt är stadgadt angående dessa städers kommunalförvaltning
i allmänhet, på allmän rådstuga hörde blifvit, dervid en röst till -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

kommer hvarje röstande, magistraten till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
afgifva utlåtande, huruvida — — — — — — — — — —

anses nödig.

3. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i
ämnet och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot allmän rådstugas
afstyrkande beslutas, att näringsidkare — — — — — —

— — — — — — — — — — — —, hvarom magistraten

och allmän rådstuga äro ense.

§ 9-

1. De i § 8 mom. 2 omförmälda försäljningsrättigheter äfvensom
de, Indika magistraten, sedan allmän rådstuga blifvit hörd, finner skäligt

— — — — — — — — — — — antaga eller förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att — — — — — .— — —

— — — — — — — iskänkning. Inkomna anbud, som böra

åtföljas af bolagets stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det
allmän rådstuga blifvit hörd, insänder handlingarna — — — — —

— — — — — — — — — — — — — är stadgadt.

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att — — — — — — —

— — — — — — — öfverlemnas till ordföranden i kommunal stämman.

Denne inhemte, före april månads utgång, på kommunalstämma,
som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet,
dervid en röst tillkommer hvarje röstande. Varder framställningen af kommunalstämman
ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman tillstyrkt
bifall, insände — — — — — — — — — — —

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder framställningen icke genast
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande afslagen, late Kong!. Maj:ts befallningshafvande,
derest den trakt inom kommunen, hvarest utskänkningen
skulle utöfvas, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan
kommun, i kyrkan inom denna kommun kungöra, att sådan framställning
blifvit väckt med föreläggande för kommunen, att, derest den har något
att erinra mot bifall till framställningen, inom viss bestämd tid och vid
förlust af rättigheten att i frågan vidare höras, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inkomma med yttrande. Beslut i denna fråga fattas såsom
härofvan är föreskrifvet. Sitt beslut — — — — — — — —

— — — — — — vederbörande länsman.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

§ 13.

1. Vid sådan helsobrunn — — — — — — — — —-

— — — — ineddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande; dock

må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort, hvarom nu är
sagdt, icke beviljas utan att vederbörande kommunalstämma efter i 10 §
angifna röstgrund lemnats tillfälle att derom yttra sig.

Derjemte hafva i en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 192, herr O. G. Eklund från Stockholm jemte 14 andra af kammarens
ledamöter föreslagit,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong].
Maj:t måtte låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag
till ändring i nu gällande förordning om försäljning af bränvin enligt,
följande grunder:

»l:o) När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet till
annan minuthandel med eller utskänkning af bränvin, än sådan som i stad
eger rum på grund af burskap eller särskildt privilegium och på landet
kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, skall inom kommunen meddelas,
åligger det Konungens befallningshafvande, derest inom viss tid skriftlig
ansökan derom inkommer, undertecknad af välfrejdade, till myndig ålder
komna medlemmar af kommunen, som äro svenska medborgare, till ett
antal af motsvarande minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna.
befolkning, att förordna om anställande i kommunen af omröstning rörande
den sålunda väckta frågan.

2:o) 1 denna omröstning ega alla de kommunmedlemmar att deltaga,
som uppnått myndig ålder, ega god frejd och äro svenska medborgare.

3:o) Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast förbud
eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigheter.

4:o) Om förbudsförslaget. af mer än hälften af de i omröstningen
deltagande antages, träder det i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade
rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter
ej väckas förrän efter tre år. Om förslaget af flertalet röstande ogillas,
har det förfallit, och kan nv fråga om förbudsomröstning likaledes ej
väckas förrän efter tre år.

5:o) Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet må ej anföras
på annan grund, än att det förmenas icke hafva tillkommit i laglig

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

ordning; och skall Konungens befallningshafvande, derest beslutet af sådan
anledning undanrödjes, förordna om anställande af ny omröstning.»

En motion med samma förslag, som i sist omförmälda motion framstäf,
har förekommit jemväl vid 1894 års riksdag; i anledning hvaraf
sammansatta bevillnings- och lagutskottet, af hvilket motionen då behandlades,
efter det en utredning om verkningarna af olika lagstiftningsåtgärder
i den föreslagna rigtningen i andra länder gifvits, i sitt betänkande
yttrade:

»Af den ofvan lemnade kortfattade redogörelsen för hithörande förhållanden
i några länder, särskildt i de af motionären åberopade Nordamerikas
förenta stater och England med dess kolonier samt vårt eget
land, framgår enligt utskottets åsigt, att det lokala optionssystemet icke
är mindre fullständigt tillämpadt i vårt land än uti öfriga anförda länder.
De kommunala myndigheterna hafva i Sverige med större framgång än uti
de flesta länder inskränkt bränvinsförsäljningen och uti de flesta kommuner
för landsbygden till och med infört absolut förbud. Att stadskommunerna
hos oss icke ansett sig med framgång kunna genomföra ett dylikt förbud,
torde ej väcka förvåning hos den, som sett, att så godt som öfverallt i
andra länder, der försök i städerna i den rigtningen gjorts, dessa utfallit
mindre gynsamt och måst öfvergifvas. Fördelen att måhända något kunna
inskränka förbrukningens totala belopp har uppvägts af den demoralisation
och de andra olägenheter, som förbudets kringgående så godt som allestädes
medfört, Emellertid äro äfven stadskommunerna i vårt land i sin
fulla rätt att genom lokal option införa förbud för minuthandel med eller
utskänkning af bränvin, om blott stadsfullmägtige eller allmän rådstuga
och magistraten äro ense om fördelen deraf.

Utskottet har icke uti de af motionärerna anförda utländska förhållandena
kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen varit uppdragen
åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som utgjorts af
de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men väl har
det visat sig på flera ställen fördelaktigt att lägga afgörandet i händerna
på ett mindre antal personer, som representera ett större område, i ändamål
att minska deras inflytande, hvilkas intressen mer eller mindre voro
förbundna med spirituosaförsäljningen. I likhet med förliden Riksdags
bevillningsutskott, medgifver utskottet visserligen, att önskvärdt vore, det ett
större inflytande än nu är fallet tillerkändes flertalets åsigt, men anser, att
den af motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket afvika
från de nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandena.
Med bränvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen, och sättet för

Bill. till Riksä. Bror. 5 Sand, 1 A/d, 1 Höft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

dess tillämpning är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna och
lifskraftiga utveckling, att något talande skäl näppeligen torde kunna anföras,
hvarför icke hithörande frågor borde afgöras på enahanda sätt och
af samma korporationer som kommunens öfriga angelägenheter. Nykterhetsfrågorna
hafva såväl i vårt land som i andra länder visat sig ega
förmågan att sätta sinnena i sådan rörelse, att snarare mer än mindre
betänksamhet och mogenhet i uppfattningen erfordras för deras lugna
profvande än vid andra af de oftare förekommande kommunala frågorna.

Såväl licenssystemet som än mer en på den lokala optionen grundad
ren förbudslagstiftning innebär enligt utskottets uppfattning ett sådant ingripande
i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadsförhållanden,
att hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i mån som det
allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna. Ett
förhastadt steg i nämnda rigtning — låt vara framkalladt af aldrig så välmenande
och entusiastiska sträfvanden — framkallar lätt motsatsen af den
verkan, som åsyftas.»

Till stöd för sitt förslag åberopa herr Eklund och hans medmotionärer
de skäl, som anförts i nyss nämnda, vid 1894 års riksdag väckta
motion och den diskussion, som derom fördes i Andra Kammaren, samt
erinra derjemte om ofvanberörda yttrande af 1893 års Riksdags bevillningsutskott
vid behandlingen af en motion i liknande syfte med nu förevarande;
och anföra motionärerna i öfrigt följande:

»Hvad utskottet i sin framställning angående utländska lagstiftnings-
och nykterhetsförhållanden anför kan möjligen tala emot ett allmänt
rusdrycksförbud, men kan aldrig gälla såsom skäl mot ett lokalt
bränvinsveto. I England och Amerika gäller samma lagstiftning för alla
rusdrycker — såväl bränvin och dermed likartade drycker som vin och
maltdrycker. Förbud mot det ena slaget år äfven förbud mot de andra.
Hos oss deremot har icke väckts förslag om vare sig allmänt eller lokalt
förbud mot försäljning af rusdrycker i allmänhet, utan blott af bränvin.
Utskottets framställning om, huru förbudslagar i utlandet verkat, eger derför
ingen tillämplighet i föreliggande fråga.

För att bevisa onödigheten af den föreslagna förändringen hänvisar
utskottet till hvad det kommunala veto, som infördes i vår lagstiftning
genom kongl. förordningen af den 18 januari 1855, uträttat för nykterheten.
Men den utredning, utskottet i fråga härom lemnar, talar mera
för vår uppfattning än för dess egen. Af densamma framgår nemligen,,
att på landsbygden, der kommunens medlemmar direkt — å kommunal -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

stämma — fått deltaga i beslut angående bränvinsförsäljning, nästan alla
utskänknings- och utminuteringsrättigheter fått vika, medan i städerna,
der stadsfullmägtige besluta i ärendet, såväl utskänknings- som utminuteringsställen
ännu finnas i stort antal, oaktadt i många af våra småstäder
bränvinsförsäljning åtminstone lika lätt kunde undvaras som i åtskilliga
större landskommuner. Det är, synes oss, det personliga ingripandet å
kommunalmedlemmarnes sida, som på landsbygden åstadkommer det goda
resultatet.

Hufvudspörsmålet är: böra brärxvinsförsäljningsfrågor afgöras på annat
sätt och efter andra grunder än andra kommunala frågor? Till och med
de Riksdagens utskott, som behandlat 1893 och 1894 års förslag, erkände
— ehuru utan att angifva sättet — önskvärdheten af att befolkningens
stora flertal finge ett större inflytande än nu på sådana frågor. Detta
synes icke kunna ske annorlunda än genom deras afgörande på annan väg
än öfriga kommunala angelägenheter. Fördelarna häraf ligga i öppen dag.
Nykterhetsintresset finge då göra sig gällande direkt utan att behöfva söka
bemägtiga sig ledningen vid kommunala och politiska val, der man mera
borde taga hänsyn till en persons allmänna lämplighet än till hans ståndpunkt
i en speciel, om än så vigtig fråga. Bränvinsförsäljningsfrågor beröra
vida mera folkets breda lager än de förmögna och bildade. Bränvinshandeln
borde väl icke behandlas såsom ett medel att taga ut skattebidrag
af dessa breda folklager, utan fastmera såsom ett ondt, som man visserligen
tills vidare icke kan blifva alldeles qvitt, men som samhället bör så mycket
som möjligt begränsa och mot hvilket det bör taga i anspråk sina medlemmars
moraliska kraft. Denna väckes och sättes i verksamhet i samma
män, som utsigt öppnas att kunna göra någonting för att bekämpa det
onda. Allt detta talar för rigtigheten att gifva flertalet af en kommuns
medlemmar magt att hindra beviljandet af bränvinsförsäljningsrättigheter
inom kommunen.

Utskottet menar, att ett på allmän omröstning grundadt lokalt förbud
enligt vårt förslag skulle vara ett otillbörligt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet
och lefnadsförhållanden. Detta påstående håller icke ens streck
inför utskottets eget betänkande, än mindre inför verkligt omsorgsfull och
fördomsfri pröfning. Utskottet påvisar ju sjelft, huru med den nu gällande
lagstiftningen, som det på det högsta lofordar, fullständigt förbud
mot försäljning och utskänkning af bränvin kunnat i en mängd kommuner
inom landet genomföras. Och detta ant öres såsom ett bevis för att det
är bra som det är, och att ingen förändring behöfves. Utskottet synes
sålunda -— såsom eu talare under debatten påvisade — anse, att »om ett
rent förbud inom eu kommun tillämpas i enlighet med nu gällande lag -

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

stiftning af de myndigheter, som nu ega besluta, då är ett förbud bra,
och ingenting är deremot att invända; men om detta förbud genomföres
på det sätt, att alla myndiga män och qvinno!’ inom kommunen genom
omröstning uttala sig för ett sådant förbud gent emot kommunalmyndigheten
— då är förbudet ett intrång på den personliga friheten». Om man
en gång erkänt, att ett förbud i vissa fall kan vara berättigadt, så blir
det icke ett intrång i den personliga friheten genom att det kommer till
stånd på det ena eller andra sättet. Och oss synes det, att detta intrång
blefve mindre, i mån som flere komme i tillfälle att derom besluta.

Om annars statsmagterna vilja betrakta bränvinshandeln ur någon
annan synpunkt än såsom ett medel att uttaga skattebidrag af de minst
bemedlade, synes det vara en mycket befogad och mycket rättvis fordran,
att de samhällslager, hvilka mest få lida af bränvinshandelns följder,
måtte få någon medbestämmanderätt i fråga om en sådan rörelses fortsättande.

Dryckenskapen verkar upplösande och förstörande på familjen. Den
störtar otaliga familjer i elände. De, som mest få lida af bränvinshandelns
och bränvinsutskänkningens följder, äro qvinnorna och barnen. De senare
kunna icke föra sin egen talan. Men qvinnan måste känna det såsom sin
pligt att göra allt hvad hon kan för att skydda de sina för detta elände.
Och der familjefadren hemfallit åt dryckenskapslasten, hvilar uppgiften att
skydda familjens intresse uteslutande på qvinnan. Hos qvinnorna har
också — dess bättre — bruket af spritdrycker aldrig så vunnit insteg som
hos männen. Derför fordra både rättvisa och klokhet, att äfven qvinnan
får en bestämmande röst med, der det gäller att sätta en gräns för de
ödeläggelse^ som dessa drycker förorsaka. Vi kunna derför icke annat än
förorda qvinnans rösträtt i fråga om lokalt bränvinsveto.

I vårt broderland Norge har nyligen en bränvinslag blifvit antagen
och redan med synnerligen goda resultat tillämpats. Denna lag rent af
påbjuder omröstning hvart femte år öfver frågan, om bränvin shandel skall
i kommunen tillåtas eller icke. I dessa omröstningar ega alla män och
qvinnor, som fylt tjugufem år, att deltaga.

Så långt som till obligatorisk folkomröstning går deremot icke vårt
förslag. Vi föreslå blott, att en viss bråkdel af antalet medlemmar i en
kommun skall ega rätt, när fråga väckts om rättighet till minuthandel med
eller utskärning af bränvin, begära en allmän omröstning per capita,
huru vida sådan rättighet skall vägras, dock med bibehållande åt vederbörande
myndigheter af bestämmanderätten, i händelse omröstningen icke
utfaller till förmån för förbudet.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

De två ifrågavarande motionerna afse båda sådan ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,
att vid afgörande! af fråga, huruvida inom en
kommun rättighet till minuthandel med eller iskänkning af bränvin må
ega rum eller icke, ett större inflytande än hvad nu är fallet beredes kommunens
medlemmar. Motionerna äro lika deruti, att de i fråga om rättighet
till bränvinsförsäljning innehålla förslag till omröstning per capita, men
skilja sig väsentligen ifrån hvarandra i två afseenden, nemligen dels derutinnan,
att enligt herr Ekmans m. fl. motion genom sådan omröstning under
alla förhållanden skulle för hvarje gång, då fråga om upplåtande af rättighet
till försäljning af bränvin uppstode, afgöras, huruvida minuthandelseller
utskänkningsrätt finge upplåtas inom kommunen eller icke, under det
att herr Eklund och hans medmotionärer inskränka sitt yrkande i detta
hänseende till att genom den föreslagna omröstningen åstadkomma ett veto
mot att sådan rättighet af vederbörande myndigheter beviljas, dels ock
derutinnan, att då enligt den förra motionen rösträtt skulle tillkomma
allenast de kommunalt röstberättigade, enligt den senare deremot rösträtten
skulle utsträckas till alla medlemmar af kommunen, hvilka uppnått myndig
ålder, egde god frejd och vore svenska medborgare.

Utskottet anser emellertid intetdera af ifrågavarande förslag innefatta
bättre bestämmelser än dem, som nu gälla i fråga om sättet för bestämmande
af rättigheter till minuthandel med och utskänkning af bränvin.
Redan enligt nu gällande förordning bär i de flesta landtkommuner fullständigt
förbud blifvit infördt, och möjlighet att få sådant förbud till stånd
tinnes äfven för städerna. Det torde nemligen icke lida något tvifvel, att
stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och magistraten skulle afstyrka beviljandet
af försäljningsrätt inom staden, om en mera allmän önskan i sådan
rigtning skulle göra sig gällande inom samhället. Att i denna fråga gifva
de röstberättigade lika rösträtt eller, såsom i herr Eklunds m. fl. motion
föreslagits, utsträcka rösträtten än ytterligare genom att lägga åtgörande!
i händerna på eu så vidsträckt krets röstberättigade som kommunens alla
till myndig ålder komna medlemmar, män och qvinnor, hvilka ega god
frejd och äro svenska medborgare, finner utskottet innebära eu allt för
stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala ärendens afgörande;
hvarförutom, såsom 1894 års sammansatta bevillnings- och lagutskott
i sitt ofvan omförmälda betänkande jemväl framhållit, med bränvinsförsäljningen
äro förbundna så stora intressen och sättet för dess tillämpning
är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna och lifskraftiga
utveckling, att skäl icke förefinnes att afgöra hithörande frågor
på annat sätt än öfriga kommunala angelägenheter. Hvad beträffar den
af motionären åberopade, i Norge införda nya bränvinslagen, anser ut -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

skottet att, i anseende till den korta tid, som förflutit efter dess antagande,
verkningarna af nämnda lag ännu icke hunnit så tydligt framträda,
att häraf kan hemtas något föredöme. På grund af hvad sålunda
anförts, hemställer utskottet,

2:o) att herr Ekmans m. fl. motion ej må af Riksdagen
bifallas;

3:o) att herr Eklunds in. It. motion ej heller må
af Riksdagen bifallas.

Herr P. Waldenström har i eu inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 39, hemstält:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
snarast möjligt inleda de underhandlingar med franska regeringen, som
Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1894 begärde, och att Kongl. Maj:t dervid
måtte, oberoende af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, söka att efter sig
företeende omständigheter vinna så mycket som möjligt i det af Riksdagen
framstälda syftet.»

I artikel 17 af den under den 30 december 1881 afslutade handelstraktat
emellan Sverige och Norge samt Frankrike linnes stadgadt, att
franske handelsresande, som färdas inom de Förenade rikena för franska
handelshus, skola der ega att upptaga beställningar med eller utan prof.

Inom Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen framhållits, hurusom lagstiftningen
till förmån för inskränkning i handeln med spirituösa drycker
på ett förderfligt sätt kringginges derigenom, att bränvinsförsäljare utsände
resande agenter, som droge omkring i landet och frestade folket att
beställa större eller mindre qvantiteter spirituösa samt såmedelst ersatte
de indragna försäljningsställena, i anledning hvaraf förslag blifvit framstälda
om förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin att låta
genom ombud å annan ort, än der han utöfvade denna sin rätt, till salu
utbjuda eller aftala om leverans af bränvin, men samtliga förslag i sådant
syfte hafva afslagits på grund af ofvan berörda stadgande i artikel 17 af
handelstraktaten, i det att ett förbud af nyss nämnda innehåll skulle betaga
landets egna invånare en rättighet, som tillkom me franska och andra
med dem likstälde utländske undersåtar.

Vid den konferens, som egde rum i Paris år 1891 angående förlängning
af handelstraktaten af den 30 december 1881, väcktes af Sveriges

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

ombud i följd häraf förslag till ändring af artikel 17 i antydda rigtning; och
innehåller protokollet för den 28 december 1891 härom följande:

»Bestämmelsen i denna artikel, enligt hvilken franske handelsresande
ega obegränsad rätt att upptaga beställningar, har ansetts kunna innebära
hinder för fullständigt uppnående af den svenska bränvinslagstiftningens
afsigt med bestämmelserna om bränvinsförsäljningsställenas begränsning,
enär dessa bestämmelser lära kringgås på det sätt, att bränvinsförsäljare
genom utsedde reseombud i landsorten låta upptaga reqvisitioner på sin
vara. I anledning häraf och då de föreskrifter, som till förebyggande af
sagda missbruk kunna komma att utfärdas, äfven böra blifva tillämpliga å
utländske handelsresande, begärde Kongl. Maj:ts minister intagande i protokollet
af en förklaring, afseende att framhålla, att bestämmelserna i denna
artikel icke utgöra hinder för svenska regeringens rätt att inom landet ordna
försäljningen af vissa varor på ett med det allmännas intresse öfverensstämmande
sätt, särskilt icke för ordnande af bränvinsförsäljningen i syfte
att motverka dryckenskapen; och ministern föreslog att affatta denna förklaring
sålunda: »Det är öfverenskommet att, för hvad angår rätten att

upptaga beställningar, franske handelsresande skola vara underkastade samma
inskränkningar som för landets egne invånare äro eller framdeles blifva
utfärdade.» Franske ombuden ansågo, att en dylik förklaring skulle, om
den antoges, komma att minska värdet af de i denna artikel intagna bestämmelser,
som vore af särskild vigt för Frankrikes förnämsta exportartikel
till de Förenade rikena, och sedan i anledning häraf någon diskussion
egt rum, hvarunder Sveriges ombud herr Fränekel yttrade, att det
icke var fråga om att förbehålla Kongl. Maj:ts regering någon ny rätt
utan endast att uttryckligen fastslå en tolkning, som i praxis alltid egt
rum, yttrade slutligen franske handelsministern, att den ifrågasatta förklaringen
icke i någon mån kunde öka Kongl. Maj:ts regerings befogenhet
att vidtaga alla nödiga polisåtgärder, som kunde bidraga att minska dryckenskapen,
samt att olika meningar icke kunde finnas derom, att sträfvanden
för ett så berömvärdt mål förtjenade att i alla länder omfattas med välvilja,
men att den ifrågasatta förklaringen mindre rörde denna principfråga
än den allmänna frågan om artikelns faktiska tolkning; att, för att undvika
de missförstånd som lätt kunde uppkomma, det derför vore bättre att
bibehålla status quo i stället för att i protokollet införa inskränkningar,
som kunde komma att minska värdet af denna artikel, som vore afsedd att
gälla för både franske, svenske och norske handelsresande, samt att med
dess nuvarande affattning artikel 17 icke beröfvade Kongl. Maj:ts regering
något till buds stående medel i fråga om polisåtgärder inom landet, under
det att, å andra sidan, de handlande, som drefve sin handel laglydigt

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

inom de förenade rikena, fortfarande erhölle ett verkligt skydd. Artikeln
bibehölls.»

Förslag till ändring i artikeln uti ifrågavarande hänseende har äfven
derefter blifvit hos Riksdagen väckt; och har Riksdagen i anledning deraf i
den af motionären åberopade underdåniga skrifvelsen af den 9 maj 1894
anhållit, det täcktes Kongl. Maj:t med Frankrike inleda underhandlingar i
syfte, att den enligt artikel 17 i handelstraktaten franske handelsresande
medgifna rättighet att upptaga beställningar måtte, hvad Sverige anginge,
beträffande bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker,
inskränkas derhän, att sådana beställningar icke finge upptagas hos andra
än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter, såvida icke qvantiteten
uppginge till minst 250 liter.

Af statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 8 mars 1895, af
hvilket protokoll utdrag finnes bilagdt Kongl. Maj:ts proposition n:o 41
till 1895 års Riksdag, inhemtas, att chefen för finansdepartementet i denna
fråga anfört bland annat:

»Sedan Eders Kongl. Maj:t vid föredragning den 1 juni 1894 af Riksdagens
underdåniga skrifvelse den 9 maj samma år förordnat, att transsumt
af berörda skrifvelse, i hvad den afsåge ändring i handelstraktaten med
Frankrike, skulle expedieras till utrikesdepartementet, aflat hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena den 3 påföljande juli en skrifvelse i
ämnet till Eders Kongl. Maj:ts minister i Paris. Efter att hafva erinrat
om innehållet i förut omförmälda konferensprotokoll den 28 december 1891
samt redogjort för innehållet i Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, anförde
herr ministern för utrikes ärendena vidare, hurusom, innan frågan, huruvida
någon framställning borde göras till franska regeringen om den berörda
artikeln, föredroges för Eders Kongl. Maj:t, närmare utredning syntes
erfordras, huruvida en sådan inskränkning i handelsresandenas rätt, för
hvilken Riksdagen uttalat sig, borde anses såsom stridande mot den nämnda
artikelns innehåll. Ändamålet med inskränkningen — som skulle komma
att i formelt hänseende gälla lika för svenskar och utländingar, ehuru den
sannolikt i verkligheten skulle komma att nästan uteslutande drabba svenske
bränvin sförsäljare — vore att förekomma, att den i nykterhetens intresse
vidtagna lagstiftning om minskning af bränvinsförsäljningsställena kringginges
på så sätt, att resande agenter begagnade sig af det genom denna
minskning uppkomna tillfälle att verkställa utminutering till enskilda personer
genom att kringsända små qvantiteter spirituösa, och då för sådant
ändamål åtgärder i polisväg måste kunna vidtagas, syntes det som om
frågan om inskränkningen borde anses som stridande mot traktaten berodde
deraf, huruvida den af Riksdagen ifrågasatta åtgärd borde anses

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

falla inom gränsen för en polisåtgärd. Någon anmärkningsvärd inskränkning
i de franske handelsresandenas affärsrörelse syntes icke vara att befara.
Alla underrättelser stämde tvärtom öfverens derom, att, på sätt
äfven funnes omnämdt i Riksdagens skrifvelse, de franska handelshusen
drefve sina förnämsta affärer med svenska bränvinsförsäljare, och att de
affärer, som afslutades direkt med enskilda personer, vore af jemförelsevis
ringa omfattning. I anledning häraf anhöll herr ministern för utrikes
ärendena, att ministern i Paris ville afgifva yttrande, huruvida han ansåge,
att den af Riksdagen önskade förändring i lagstiftningen i Sverige skulle
komma att af franska regeringen uppfattas såsom stridande mot traktaten,
dels ock i sådant fall, huruvida ministern ansåge, att någon utsigt funnes,
att franska regeringen kunde komma att bifalla en eventuel framställning
om ändring af artikeln.

I svarsskrifvelse af den 24 oktober nästlidet år erinrade ministern i
Paris till en början, att frågan om handelsresandes rättigheter med hänsyn
till bränvinsförsäljning under förhandlingarna om handelstraktatens förlängning
föranledde en diskussion, som dock icke medförde något resultat,
emedan de franska underhandlarne ansågo nödvändigt att bibehålla ordalydelsen
af artikeln 17 utan att i protokollet införa någon inskränkande
förklaring. Diskussionen från fransk sida öfver denna angelägenhet lemnade
emellertid, enligt hvad ministern vidare anför, ett bestämdt intryck
af den franska regeringens synnerliga omsorg om de franska handelsresandenas
rättigheter, en omsorg, hvars styrka ytterligare skärptes, när
frågan rörde Frankrikes vigtigaste utförselartiklar, vin och cognac. Denna
uppfattning vore ovilkorligen allt framgent gällande, och hade de samtal,
som ministern vid flera tillfällen under hand haft med personer, hvilkas
meningar i dessa angelägenheter vore af vigt, lemnat honom den öfvertygelse,
att franska regeringen skulle anse den ifrågasatta modifikationen
i bränvinslagstiftningen ingalunda som en enkel polisåtgärd, utan som en
högst väsentlig ändring af den gällande ordningen angående spirituösa
dryckesvarors försäljning. I motsättning till den mening, som från vederbörande
i Sverige uttalats om att inskränkandet af handelsresandes beställningar
endast till belopp af ej under 250 liter i verkligheten icke skulle
medföra någon förminskning i varans import och förbrukning, hade kompetenta
personer i Frankrike den åsigt, att en dylik inskränkning skulle
alldeles upphäfva förbindelserna mellan producenterna och kunderna i allmänhet,
äfvensom att hvilken som helst bestämmelse, innehållande en
minimibegränsning, ovilkorligen skulle försvåra handelsresandenas företag
och verksamhet, som man genom handelstraktatens artikel 17 just hade

Bill. till lliksd. Prot. 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

satt sig som mål att söka utvidga. Den i frågan intresserade klass i
Bordeaux skulle ovilkorligen på det kraftigaste motsätta sig en modifikation
i artikel 17, som på något sätt skulle kunna verka inskränkande på
den redan relativt obetydliga exporten af cognac till Sverige, och högst
sannolikt äfven finna den franska regeringen alldeles obenägen att lemna
bifall till antagandet af en dylik modifikation. Ministern förklarade sig
derför anse, att en eventuel framställning om ändring af handelstraktatens
artikel 17 absolut saknade utsigt till framgång.

Med den uppfattning af den förevarande frågan, som eldigt ministerns
i Paris nyssberörda skrifvelse synes vara i Frankrike rådande, lärer det, såsom
ock ministern framhållit, vara uppenbart, att en underhandling inledd i
syfte att vinna ändring i de rörande franske handelsresandes rättigheter här
i riket traktatsenligt gällande bestämmelserna, hvilka i Frankrike tillmätas
icke ringa betydelse, måste, helst från svensk sida icke något vore att i
vederlag erbjuda, komma att visa sig resultatlös. Jag finner mig derför
icke kunna annat än hemställa, att Riksdagens om inledandet af sådan
underhandling gjorda framställning icke måtte till någon Eders Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.»

Denna statsrådets hemställan godkändes af Kongl. Maj:t, i följd hvaraf
underhandlingar med franska regeringen icke af Kongl. Magt inleddes.

Uti sin motion erinrar nu motionären, hurusom vid sistlidet års riksdag
på Kongl. Maj:ts förslag antagits den ändring i § 18 af bränvinsförsäljningsförordningen,
att bolag icke må genom ombud till salu utbjuda
eller upptaga beställningar å bränvin; Och anför motionären ytterligare
bland annat: Enligt den kongl. propositionen skulle denna inskränkning
icke gälla sådana vinhandlare, som af bolagen erhållit rättighet att handla
med spirituösa i mindre qvantiteter. Men klart vore, att de åsyftade
verkningarna af det nämnda förbudet för bolagen derigenom totalt upphäfdes.
Enda följden af detsamma blefve den, att den vinst af nämnda
handel, som, om den bedrefves af bolagen, skulle tillfalla det allmänna, nu
stannade i enskilda vinhandlares fickor. Någon betydelse för nykterhetens
befrämjande hade förbudet absolut icke. Det skäl man anfört mot inskränkning
i vinhandlarnes rättigheter hade varit, att man icke kunde
fråntaga svenske män en rättighet, som på grund af handel straktaten med
Frankrike tillkomme franska och andra med dem likstälde utländske undersåtar.
Den inom Riksdagen väckta frågan om inskränkning i franske medborgares
rättighet att upptaga beställningar i Sverige syntes derför motionären
vara af den vigt, att de af Riksdagen 1894 begärda underhandlingarna
borde komma till stånd. Om de bedrefves med tillräcklig kraft,
och om de svenska underhandlarne för franska regeringen klart framhölle

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

sakens betydelse för den i Sverige pågående nykterhetsrörelsen samt betonade,
att det här icke vore fråga om det franska vinet, utan endast om
bränvin och dermed jemförliga drycker, så torde man väl icke behöfva på
förhand taga för gifvet, att underhandlingarna skulle blifva utan resultat.
Visserligen hade den franska regeringen icke vid underhandlingen den 28
december 1891 velat antaga det från svensk sida gjorda förslaget till förklaring,
men dels hade detta förslag varit framstäldt i kanske allt för vidtomfattande
ordalag, dels vore det alls icke sagdt, att icke den nuvarande
franska regeringen kunde komma att visa sig mer tillmötesgående än den
dåvarande.

I likhet med motionären anser utskottet, att det skulle vara synnerligen
önskligt, att ändring kunde vinnas i de missförhållanden, som uppstå
derigenom, att kringresande agenter åt personer, hvilka eljest icke vore i
tillfälle eller hade frestelse till att verkställa inköp af spritvaror, utbjuda
sådana eller snarare påtruga dem desamma. Det torde heller icke lida
något tvifvel om, att denna fråga genom lagstiftningens hjelp redan skulle
hafva vunnit sin lösning i den rigtning, som motionären åstundan derest
sådant kunnat ske, utan att derigenom svenska medborgare fråntoges en
rättighet, som enligt ingångna traktater icke kan förmenas handelsresande
från Frankrike och från andra länder, som med hänsyn till sina handelsförhållanden
med Sverige äro likstälda med Frankrike. Visserligen kunde
man föreställa sig, att franska regeringen skulle vara villig att medgifva
Sverige rätt att, oberoende af traktaten, i detta förhållande vidtaga en
ändring, som från svensk sida måste betraktas såsom en enkel polisåtgärd;
men detta är så långt- ifrån fallet, att det från fransk sida, enligt hvad
utskottet inhemtat och jemväl af chefen för finansdepartementet i hans
ofvanberörda yttrande framhållits, ingalunda betraktas så, utan uppfattas
såsom en högst väsentlig ändring af den gällande ordningen angående
spritvarors försäljning; likasom det från Frankrikes sida anses, att en dylik
inskränkning skulle alldeles upphäfva den direkta förbindelsen mellan
producenterna och kunderna och sålunda försvåra franske handelsresandes
företag och verksamhet, som man genom handelstraktatens artikel 17 just
satt sig som mål att söka utvidga.

Af de sålunda vunna upplysningarna om frågans uppfattning i Frankrike
lärer framgå, att det för närvarande icke finnes någon utsigt att kunna
vinna ändring i handelstraktatens ifrågavarande bestämmelse. Ehuru enligt
utskottets förmenande Riksdagen icke bör frångå sin i skrifvelsen af den
9 maj 1894 uttalade mening, anser utskottet under sådana förhållanden
icke lämpligt, att Riksdagen vid detta tillfälle gör förnyad framställning

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

till Kongl. Maj:t i ämnet. Utskottet, som med visshet antager, att svenska
regeringen icke skall underlåta att vid första lägliga tillfälle, som må kunna
yppa sig, ånyo upptaga underhandlingar med Frankrike i detta ämne, hemställer
på ofvan anförda grunder,

4:o) att herr Waldenströms motion icke må för
närvarande till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Reservationer:

Vid punkten l:o)
af herr G. Jansson.

Vid punkterna 2:o) och 3:o):
af herrar Collander och Fr ed bolin;
af herr G. Jansson:

»Det synes mig som riksdagsordningens § 47 icke afsett att meddela
eu befogenhet, hvilken må efter godtycke utöfvas eller icke utöfvas. En
sådan lagens grund kan lika litet här som i öfriga grundlagsbestämmelser
förutsättas. Och man bör så mycket mindre finna sig frestad att göra ett
sådant antagande, som anledningen till föreskriften i nämnda § ju är alldeles
uppenbar. Grundlagsstiftaren har tagit hänsyn till det förhållandet,
att frågor kunna förekomma, hvilka ej helt och hållet falla inom de gränser,
som för något af de ständiga utskotten äro uppdragna, utan som äro af en,
om man får så uttrycka sig, blandad natur, och för sådant fall har den
anvisat »sammansatt utskott». Denna anledning framträder tydligt nog äfven
i sjelfva den redaktion af 1810 års riksdagsordnings 43 §, som antogs vid
1853—54 års riksdag: »varder ärende af något riksstånd till flere utskott
remitteradt, eller finner utskott, nödigt att» o. s. v. Uti konstitutionsutskottets
i ämnet afgifna utlåtande af den 15 juli 1851 heter det också:
»När en eller annan frågas beskaffenhet påkallar beredning af sakkunnige
män från olika utskott» o. s. v.

Den blandade naturen af de frågor, som genom nu förevarande
motioner understälts Riksdagens pröfning, lärer förmodligen af ingen förnekas.
I den vid 1894 års riksdag i Andra Kammaren väckta motion,
n:o 113, är tydligen påvisadt, att, då remiss till sammansatt utskott ej kan af
kammaren beslutas, motionen visserligen bort till bevillningsutskottet öfverlemnas,
men att frågan, såsom varande af blandad bevillningslagstiftnings
och kommunallagstiftnings natur, borde handläggas och utlåtande derom afgifvas
af sammansatt, bevillnings- och lagutskott. Denna uppfattning delades
också af dåvarande bevillningsutskott, och kamrarne hafva faktiskt gillat
detta förfaringssätt.

Det är således i enahanda fall som det nu föreliggande erkändt, at.t
ärendets beskaffenhet och ingen annan konsideration afgör, huruvida det är
»nödigt» att »ständigt utskott med annat ständigt utskott sammanträder».
Lika litet som t. ex. statsutskottet beträffande eu ren budgetsfråga eller

22 Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 1.

bevillningsutskottet beträffande en ren bevillningsfråga eget att »finna»
nödigt att med annat utskott sammanträda, lika litet eger ständigt utskott
att, der förutsättningen af ett ärendes blandade natur är tydligt gifven
uraktlåta iakttagandet af anvisningen i 47 §.

Att, såsom _ man antydt, denna anvisning blott skulle gälla för det
tall, att utskott, till hvilket ett förslag öfverlemnats, funne detsamma böra
bifallas, men att det skulle ega att ensamt vidtaga den högst väsentliga
åtgärden att afstyrka detsamma, är en supposition, som icke är förenlig
med paragrafens ordalag — »sålunda sammansatt utskott eger att utlåtande
afgifva» hvarförutom en sådan tolkning skulle utesluta all rimlig
mening i berörda grundlagsbud, eu brist, som icke torde kunna förutsättas.
Bevillningsutskottet år 1894 har ej heller hyst en sådan uppfattning,
hvilket torde kunna slutas deraf, att man under sammansatta bevillmngs-
och lagutskottets afstyrkande utlåtande, n:o 6, i frågan om lokalt
veto icke finner någon reservant från bevillningsutskottet. Är en fråo-a
af blandad natur, så tillkommer det för öfrigt icke det utskott, till hvilket
frågan i första hand öfverlemnats, att fatta något annat beslut än om
sammanträde med annat utskott; om än samtlige dess ledamöter äro stämda
mot det väckta förslaget, tillkommer det ej utskottet såsom sådant att derom
genom något beslut uttrycka någon mening. Detta har den åberopade
grund lagsparagrafen otvetydigt öfverlemnat åt det sammansatt^, utskottet.

Mot bevillningsutskottets beslut att ej iakttaga denna vid 1894 års
riksdag i samma ämne som det nu förevarande såsom rigtig erkända regel
anmäler jag min reservation och kommer, då jag icke anser ärendet hafva
undergått grundlagsenlig behandling, att yrka betänkandets återförvisning
till utskottet.»

af herr Lundström:

»För hvar och en torde det vara uppenbart, att rusdryckerna äro
en olyckor, nöd och brott. Genom det frivilliga arbetet

på öfvertygelsens väg jemte lagstiftningens ingripande har visserligen under
de senaste årtiondena en minskning i spirituosaförbrukningen skett och
derigenom en del af det onda förekommits. Dock återstår ännu mycket
att göra på detta område. Lagstiftningen bör ej stanna på den väg, den
redan beträdt, och ett lämpligt steg framåt skulle enligt min tanke tagas
genom införande af s. k. lokalt veto i fråga om bränvinsförsäljning.

Det torde nemligen icke kunna förnekas, att det ligger en oegentlighet
uti att bränvinsförsäljning skall kunna inrättas i en kommun till
frestelse och fall för många, äfven om flertalet af kommunens myndiga
medlemmar än så gerna vilja vara den qvitt.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Från en del håll anföres mot en restriktiv lagstiftning i fråga om
rusdrjmkshandteringen, att »tänkesättet bland folket icke är moget», att
man vill »pålägga ett olidligt tvång» o. s. v.

Det må erkännas, att sådana påståenden skulle ega. ett visst berättigande,
om här afsåges ett för hela landet gällande rusdrycksförbud. Men
i den af herr Eklund m. fl. väckta motionen hemställes endast om rätt åt
hvarje kommun för sig att genom i viss ordning begärd omröstning vägra
ett ifrågasatt upplåtande af bränvinsförsäljningsrättighet. Vid tillämpning
af denna rätt blefve man ju i tillfälle att se, huru långt folkets mening
avancerat i denna fråga. Jag kan för min del icke finna det origtigt, att,
då alla kommunens medlemmar i viss mening måste gemensamt vidkännas
de menliga följderna af här ifrågavarande handtering, det ock må tillerkännas
dem rätt att inlägga sitt ord i frågan, huruvida de vilja eller icke
vilja medgifva densamma inom sitt område.

Till undvikande af missförstånd torde jag böra framhålla, att man i
ett bifall till herr Eklunds motion enligt min tanke icke behöfver se en
begynnelse till den kommunala röstgrundens ändring i andra frågor. Motionen
inskränker sig nemligen endast till att yrka vetorätt i ett enda
bestämdt angifvet syfte, och dessutom är nykterhetsfrågan af så stor betydelse
för kommunernas lugna och kraftiga utveckling, att just i densamma
större inflytande bör inom kommunerna tillerkännas flertalets åsigt.

Då slutligen detta s. k. lokala veto rönt de lifligagte sympatier från
alla delar af landet, i det att från snart sagdt alla håll instämmanden
försports såväl i herr Joh. Andersons i Tenhult 1893 i samma syfte väckta
motion som i här föreliggande förslag, då det 1894 väcktes i Andra
Kammaren, har jag ansett denna sak vara värd att beaktas samt hemställer
derför,

att Riksdagen måtte bifalla herr Oskar Eklunds
in. fl. motion».

af herr S. M. Olsson:

»Då det synes mig vara af största vigt, att lagstiftningen i fråga
om spirituösa drycker ej stannar allt för långt efter den bland folket i
allmänhet rådande uppfattningen, nemligen att dessa dryckers åtkomst bör
mer och mer försvåras, tills man ändtligen kommit derhän, att förbud mot
deras tillverkning och försäljning kan införas, har jag icke kunnat gilla
det slut, hvartill utskottet kommit i fråga om här föreliggande motioner.
Jag anser, att åtminstone något af de framstälda förslagen bort af utskottet
tillstyrkas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

I likhet med ett stort antal af Andra Kammarens ledamöter undertecknade
jag vid 1894 års riksdag en motion af alldeles lika lydelse med
herr Oskar Eklunds in. fl. här föreliggande. Och jag var äfven bland
dem, som i Andra Kammaren röstade för bifall till densamma. Oaktadt
motionen då föll, har jag dock bibehållit hoppet om att det i densamma
framstälda förslaget om s. k. lokalt veto omsider skall vinna Riksdagens bifall.

Vid denna riksdag har jag emellertid icke undertecknat herr Eklunds
m. fl. motion om lokalt veto, utan en annan, en af herr Ekman framburen,
i hvilken endast yrkas på den ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,
att beslut angående bränvinsförsäljning inom en kommun må fattas med
omröstning per capita, ej efter fyrk, bland kommunens röstberättigade medlemmar.

Jag biträdde detta yrkande, troende, att detta lättare skulle kunna
tillstyrkas af utskottet än yrkandet på lokalt veto.

Sedan dess har jag emellertid funnit, att så icke är förhållandet.
Det ena förslaget har lika litet som det andra lyckats tillvinna sig någon
framgång inom utskottet. Då så är, har jag funnit lämpligt frånträda det
i herr Ekmans motion framstälda förslaget och återgå till det, som finnes
i herr Eklunds m. fl. motion och som ur principiel synpunkt är mest
tilltalande och otvifvelaktigt mest kan gagna nykterhetssaken.

Jag förenar mig således med eu annan reservant, herr Lundström,
uti att hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla herr Oskär Eklunds
m. fl. motion.»

Vid punkten 4:6)

af herr G. Jansson, som yrkat, att utskottet måtte hemställa om Riksdagens
bifall till herr Waldenströms motion på det sätt, att Riksdagen i skrifvelse
anhåller, att Kongl. Maj:t ville vid första lägliga tillfälle, som ma kunna
yppa sig, inleda de underhandlingar med franska regeringen, som Riksdagen
i skrifvelse den 9 maj 1894 begärde, och att Kongl. Maj:t dervid måtte, oberoende
af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, söka att efter sig företeende omständigheter
vinna så mycket som möjligt i det af Riksdagen framstälda syftet.

Herrar af Buren och Swartling hafva härjemte begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen, den förre af samtliga punkterna i betänkandet
samt den senare af punkterna 2:o) och 3:o).

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.