Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1 (Betänkande 1895:Bevu1 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

N:o 1.

Ank. till Eiksd. kansli den 23 febr. 1895, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vissa delar af tullbevillningen.

(l:a A.)

Bland de till bevillningsutskottet hänvisade framställningar, hvilka innefatta
förslag till ändringar i gällande tulltaxa, afser ett flertal tullsatser
på lifsmedel. Framställningar af dylikt innehåll hafva vid de senare årens
riksdagar i allmänhet gjorts till föremål för särskild, skyndsam behandling
i syfte att förekomma införsel i spekulationsändamål. Ett sådant förfaringssätt
har dock nu synts utskottet i mindre mån af behofvet påkalladt, sedan
Kongl. Maj:t genom nådig kungörelse den 5 nästlidne januari förordnat
om förhöjda tullsatser för spanmål, att lända till efterrättelse intill dess
Kongl., Maj:t meddelat förnyad bestämmelse angående beloppet af tullafgifterna
för nämnda varuslag, efter det Riksdagen fattat beslut i anledning
af Kongl. Majt:s till Riksdagen aflåtna proposition i ämnet. Vid sådant
förhållande och då utskottet trott sig kunna antaga, att meningarne skulle
jemförelsevis lättare kunna sammanjemkas i afseende å öfriga tullsatser,
deri ändring blifvit ifrågasatt, har utskottet, som tillika förestält sig, att
någon del af tullbevillningen borde snarast möjligt företagas till afgörande,
funnit sig böra före den slutliga behandlingen af lifsmedelstullarne inkomma
med särskild! betänkande angående berörda öfriga ändringsförslag med
undantag af dels en motion, hvilken, såsom afseende tullen å jäst, lärer
böra förekomma först efter det att spanmålstullarne blifvit bestämda, dels
ock två motioner, hvilka röra tullsatserna för tobak samt spritdrycker och
hvilka, oafsedt deras sammanhang med andra, ännu oafgjorda frågor, till
följd af de ifrågavarande tullsatsernas beroende af hänsyn till statsregleringen,
ansetts kunna först längre fram under riksdagens lopp upptagas
Bill. till liiksd. Vrot. 18.9.5. 5 Samt. 1 Afd. 1 Haft. 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Cement.

till behandling i sammanhang med den slutliga granskning af gällande
tulltaxas bestämmelser, som det åligger utskottet att verkställa.

De framställningar, öfver hvilka utskottet alltså nu går att afgifva
yttrande, äro följande inom kamrarne väckta motioner, nemligen:
inom Första Kammaren väckta:

n:o 10, af herr Ekdahl, om tull å brukade och slitna säckar, m. m.;

n:o 18, af herr Söderberg, om förhöjning i tullen å sulläder m. m.;

n:o 22, af herr Bergman, om förändrade bestämmelser beträffande tull

å tråd och kablar för elektriska ledningar;

n:o 31, af herr af Buren, om tull å slammade och tinmalna jordfärger; n:o

32, af densamme, om förhöjning i tullen å spunnet tagel;
n:o 33, af densamme, om tull å fartyg;

n:o 42, af herr Stridsberg, om ökad tull å elektriska glödlampor;

n:o 45, af herr de Laval, om förhöjning af tullen å skrifpennor; och

n:o 46, af densamme, om ökad tull å finare slags papper; samt
inom Andra Kammaren väckta:

n:o 29, af herr P. Z. Larsson från Upsala, angående tull å vissa
elektriska ledningskablar m. m.;

n:o 53, af herr P. Nilsson i Tönnersa, angående tull på artikeln
»säckar, tydligen brukade och slitna», m. m.;

n:o 58, af herr N. Åkesson, om nedsättning af tullen å artikeln
korinter;

n:o 81, af herr N. Petersson i Runtorp, om höjning af tullen å portlandscement; n:o

98, af herr C. J. Mustaparta, om införseltull å tjära;
n:o 105, af herr S. O. Nyländer, om ändring af tullsatsen å elektriska
glödlampor; och

n:o 106, af herr C. A. Carlsson, om förhöjning af tullen å stålpennor.

Gällande tulltaxa stadgar för cement en tull af 40 öre per 100 kg.,
kärlens vigt inberäknad.

I afseende å denna artikel anför herr N. Petersson i Runtorp uti sin
förenämnda motion följande:

»Med anledning af den under 1894 stegrade importen af cement från
utlandet, hvilken import sannolikt under innevarande år och framdeles
kommer att ytterligare ökas till skada för Sveriges redan nu under mycket
betryckta omständigheter arbetande cementfabriker, såvida icke tillfredsställande
tullskydd för det inhemska fabrikatet erhålles, tillåter jag mig föreslå,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

att tullen å Portlandcement måtte höjas från 40 till 60 öre per 100
kilogram.»

Visserligen öfverensstämmer motionärens yrkande med senaste tullkomités
förslag i ämnet och erinras må jemväl, att Kongl. Maj:t vid 1892
års riksdag föreslog tullsatsens höjande till samma belopp som det af
motionären förordade; men märkas må tillika, att Riksdagen icke biföll
detta förslag utan bibehöll tullsatsen vid dess ännu gällande belopp. Bevillningsutskottet
vid nämnda riksdag anförde såsom skäl för sitt afstyrkande
af den föreslagna tullförhöjningen dels att en tull af 40 öre per
100 kg., motsvarande ungefär 10 procent af varans värde, utgjorde en tillräckligt
hög tull för en vara, som åtnjöte ett naturligt skydd genom den
dryga fraktkostnad, dess transport ådroge, dels ock att, enligt hvad erfarenheten
gåfve vid handen, någon tullförhöjning för ifrågavarande artikel icke
erfordrades.

För sin del vill utskottet erinra, att på samma gång det först anförda
skälet mot den ifrågasatta tullförhöjningen fortfarande eger giltighet, cementfabrikationen
under de senare åren gått så betydligt framåt i utveckling,
att någon förhöjning af det denna näring hittills förunnade skydd nu ännu
mindre än år 1892 kan anses vara af nöden. Såsom stöd för detta påstående
lärer utskottet endast behöfva anföra tillgängliga officiella uppgifter
rörande den inhemska cementtillverkningens omfattning samt in- och
utförseln af cement under femårsperioden 1889—1893.

År.	Tillverkning.	Införsel.	Utförsel.
1889 .............	kg.	30,379,240	kg.	6,415,991	kg.	7,300,407
1890...............j	hl. kg.	2,550 34,927,460	»	5,756,894	»	14,131,905
1891 ............		56,208,620	»	895,573	»	14,321,572
1892 ...............		54,106,814	)	719,775	»	25,127,967
1893 ..............	ännu ej känd.	>	852,251	»	41,399,434

Med dessa siffror för ögonen anser sig utskottet böra hemställa,

l:o) att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Elektriska

glödlampor.

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Enligt gällande tulltaxa förtullas elektriska glödlampor såsom glas,
andra slag», dragande en tull af 60 öre per kg.

Häri har ändring ifrågasatts uti två särskilda, till Riksdagen afgifna
motioner, nemligen motionen n:o 42 inom Första Kammaren, af herr
Stridsberg, som föreslår,

det Riksdagen ville besluta, att å elektriska glödlampor måtte sättas
en tull af 3 kronor och 50 öre per kilogram eller omkring 10 öre per
stycke; och

motionen n:o 105 inom Andra Kammaren, af herr Nyländer, hvilken
hemställer,

det Riksdagen behagade besluta, att å elektriska glödlampor måtte
åsättas en tull af 3 kronor 50 öre per kilogram.

Till stöd för sina respektive yrkanden anföra motionärerna:

herr Stridsberg: »Enligt nu gällande taxa förtullas elektriska glöd lampor

såsom det material, hvaraf de hufvudsakligast äro tillverkade, eller
såsom »glas, andra slag», dragande en tullsats af 60 öre per kilogram,
hvilket motsvarar omkring 13U öre per lampa.

Mot denna tullbehandling anfördes af herr O. R. Nachman våren 1893
hos kongl. generaltullstyrelsen klagomål, stödda genom ett af flera fackmän
utfärdadt intyg, att kostnaden för en glödlampas tillverkning uppgick
till 75 öre, deraf glaset blott kostade 6 öre samt resten åtgick till andra
materialier och arbetslön. Då sålunda glasets värde häri blott ingick med
8 procent af hela lampans tillverkningskostnad, framgår häraf uppenbarligen
det origtiga i att lägga endast glasvärdet till grund för hela lampans
tullbehandling. Sedan år 1893 har tillverkningskostnaden nedgått så, att
goda lampor nu säljas till 75 öre och under.

Häraf torde framgå, att en glödlampa ingalunda bör förtullas såsom
»glas, andra slag», hvilket efter nuvarande tulltaxa måste ske, samt att
särskild rubrik för elektriska glödlampor bör införas.

Att nu tillämpad tullsats, omkring 2V* procent af värdet, är alldeles
för låg att i någon mån skydda inhemsk tillverkning af glödlampor mot
utländsk sådan, har ty värr visat sig.

Vid 1893 års slut funnos i Sverige tre glödlampsfabriker, men af dessa
har redan en måst upphöra med tillverkningen.

Då nu i Sverige jemförelsevis stort kapital nedlagts på vidmagthållandet
af inhemsk glödlampstillverkning, synes det vara rättvist, att äfven
denna skyddas genom lämplig tull. En sådan tullsats betungar icke förbrukaren,
dels emedan erfarenheten visat, att, till följd af inhemsk konkurrens,
varan ej fördyras, dels de svenska lamporna äro bättre än billiga
utländska. Dessa äro i allmänhet lättare än de svenska samt väga

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5

omkring 26 kilogram per 1,000 lampor, då de senare väga 26—34,5 kilogram
per 1,000 eller i medeltal för vanliga lampor af 16 normalljus’ styrka
28,5 kilogram»; samt

herr Nyländer: »Som elektrisk belysning numera böljat att allt

mera införas såväl i utlandet som ock bär i Sverige, har behofvet af goda
lampor, särskidt s. k. glödlampor, blifvit ganska stort. Glödlampsfabrikationen
har ock blifvit en betydande industri; flere stora fabriker inom utlandet
sysselsätta sig med denna tillverkning, och vårt behof af lampor
har hittills blifvit till större delen derifrån fyldt. Under senare åren har
emellertid försök gjorts att äfven i vårt land tillverka elektriska glödlampor;
några fabriker äro redan i gång, och deras fabrikat har ådagalagt,
såväl att denna vara mycket väl kan hos oss tillverkas, som ock att
denna glödlampsfabrikation skulle kunna utvecklas till en ganska storartad
inhemsk industri. Svårighet har dock mött för våra glödlampsfabrikanter
att kunna bestå i konkurrensen med utlandets stora fabriksanläggningar
på detta område, och särskildt från Tyskland göres försök att genom ett
ständigt underbjudande i pris förstöra marknaden äfven i Sverige för de
svenska tillverkarne.

Vid importen af dessa utländska glödlampor har vederbörande, då nu
gällande tulltaxa ej upptager någon särskild rubrik för glödlampor, ansett
dessa böra förtullas såsom »glas andra slag» med 60 öre per kg., motsvarande
omkring l3/''* öre per lampa.

Öfver denna tullbehandling anfördes visserligen år 1893 besvär, grundande
sig på ett af flere fackmän lemnadt intyg, att glas ej vore den hufvudsakliga
värdebeståndsdelen i lampor, då sjelfva glaset ej utgjorde mer än
omkring 8 procent af lampans hela tillverkningsvärde. Men dessa besvär
lemnades utan afseende.

Att den låga tullsats, som sålunda för närvarande tillämpas och som
utgör endast cirka 3 procent af lampans värde, ej kan tillräckligt och verksamt
skydda vår inhemska glödlampsindustri, har erfarenheten redan tydligen
visat. Af de vid 1893 års slut i Sverige befintliga 3 glödlampsfabrikerna
har under sistlidna året en nödgats sluta med sin verksamhet,
en kan endast med svårighet uppehållas, och den tredje är visserligen ännu
i full gång till följd af i densamma insatt kapitaltillskott, men ovisst är,
huruvida ej äfven denna fabrik måste nedlägga sin verksamhet, om ej den
skarpa konkurrensen med utlandet på något sätt förmildras. Jemförelsevis
stora summor hafva blifvit nedlagda för att här i Sverige söka kunna vidmagthålla
denna tillverkning, och mycket arbetsfolk erhåller derstädes
sysselsättning och tillfälle till arbetsförtjenst. Synnerligen beklagligt skulle
det derför vara, om denna svenska industri skulle nödgas duka under i konkur -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

rensen med utlandet, och detta desto mer, som de svenska lamporna
visat sig vara omsorgsfullt tillverkade och i qvalitativt hänseende i allmänhet
bättre än de tyska lampor, som hit importerats. I betraktande
häraf och den svenska varans mera solida och varaktigare beskaffenhet,
torde en tullbestämmelse af t. ex. 10 öre per lampa ej kunna anses blifva
betungande för allmänheten, men är deremot af synnerligen stor vigt för
denna industris bestånd.

En tull af kronor 3: 50 per kg. motsvarar ungefärligen 10 öre per
lampa, och införandet i tulltaxan af denna tullsats å elektriska glödlampor
synes mig derför vara af stort behof påkalladt.»

Förbrukningen af elektriska glödlampor inom landet är redan nu icke
obetydlig och kommer tvifvelsutan under den närmaste framtiden att än
ytterligare ökas. Vid sådant förhållande synes det utskottet vara af nöden
att tilldela den redan nu lofvande inhemska tillverkningen af dessa artiklar
ett bättre afpassadt skydd i konkurrensen med utlandets produktionsöfverskott
än det nuvarande, hvilket uppenbarligen är alltför ringa för att
kunna tillmätas någon betydelse. För sådant ändamål kan dock, enligt
utskottets åsigt, en så ansenlig tullförhöjning som motionärerna påyrkat,
icke behöfvas. Enligt upplysningar, som inom utskottet meddelats, lärer
partipriset å elektriska glödlampor numera kunna anses i allmänhet icke
öfverstiga 60 öre per stycke, hvilket, med tillämpning af de i herr Stridsbergs
motion lemnade vigtuppgifter, gör föga mer än 23 kronor per kg.;
och då en tullsats, motsvarande ungefär tio procent af varans värde, bör
kunna anses innebära ett tillräckligt skydd lika väl för ifrågavarande
artikel som för fysiska instrumenter, har det synts utskottet, som, med
hänsyn till varans städse likformiga beskaffenhet, lika med motionärerna
funnit vigttull böra densamma åsättas, att tullsatsen lämpligen kunde bestämmas
till 2 kronor 50 öre per kg.

Då vid införseln, som vanligen sker i fat, de särskilda lamporna äro
inlindade i papper, torde detta för tullbehandlingens underlättande böra i
vigten inbegripas.

I enlighet med hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

2:o) att Riksdagen, i anledning af herrar Stridsbergs
och Nyländers förevarande motioner, ville besluta,
att näst efter rubriken Elektricitetsmätare i gällande tulltaxa
skola införas följande bestämmelser:

Elektriska glödlampor.................. 1 kg. 2 kr. 50 öre.

Anm. Afdrag i vigten medgifves ej för papper, askar
och dylikt omslag.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Herr af Buren har i motionen n:o 33 inom Första Kammaren föreslagit
Riksdagen att ånyo åsätta fartyg den tull, till belopp af 10 procent
af värdet, som upphäfdes vid 1891 års riksdag; och har motionären
till stöd för förslaget framhållit angelägenheten af att bispringa den inhemska
tillverkningen af s. k. skeppsplåt, hvilken industri, sedan förenämnda
tull borttogs, fått sin afsättning så begränsad, att fara vore, det de
jernverk, Indika vore ordnade för dylik tillverkning, måste upphöra dermed
och i stället vända sin verksamhet åt andra tillverkningsområden, der
redan öfverproduktion egde rum.

Såsom bekant åsatte 1888 års Riksdag af hänsyn till de mekaniska
verkstäderna fartyg och båtar af jern äfvensom ångfartyg af trä, med tillbehör,
en tull af 10 procent af värdet; men, såsom af motionären anförts,
blef denna tull af 1891 års Riksdag, i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan, upphäfd. Utskottet anförde då, bland annat, följande:

»Att de år 1888 införda tullar å fartyg äro egnade att i hög grad
motverka sträfvandet att upphjelpa vår handelsflotta ur det sorgliga läge,
hvari den råkat, torde äfven af tullvänner erkännas. Dessa tullar utgöra
uppenbarligen ett hinder för vår rederinäring att för lika billigt pris som
utlandets rederier förskaffa sig de fartyg, den behöfver. Den redan förut
befintliga svårigheten att bestå i konkurrensen med utlandet har genom
fartygstullen ökats. Våra redare behöfva numera, vare sig de inköpa fartygen
från utlandet eller beställa dem vid någon inländsk verkstad, tio
procent högre förlagskapital än utländska redare och måste följaktligen
under gynsamma konjunkturer åtnöja sig med lägre förtjenst och under
dåliga konjunkturer bereda sig på en tidigare inträffande förlust. När
man genom åsättande af tullar för andra näringar höjt driftkostnaderna,
har man sökt att gifva dem kompensation genom tullskydd för deras egna
alster. Men att på detta sätt upphjelpa rederinäringen är icke möjligt.
Vid den tidpunkt, då fartygstullen infördes, blef den härigenom våra redare
vållade olägenheten tillfälligtvis icke ögonblickligt för dem så känbar,
som den eljest skulle varit, af den grund att just vid samma tid frakterna
i följd af den lifliga konjunkturen blifvit alldeles exceptionelt, höga. Men
ju mera dessa derefter hafva sjunkit, desto större hafva svårigheterna blifvit
för rederinäringen och äro för närvarande i ytterlig grad tryckande».

Då Riksdagen genom sitt berörda beslut godkände hvad utskottet sålunda
och i öfrigt anfört till stöd för fartygstullens afskaffande och alltså
fann nödigt att i denna fråga låta sjöfartens intresse blifva det bestämmande,
anser sig utskottet icke med fog kunna ifrågasätta att till förmån
för den industri, motionären velat tillgodose, betunga sjöfartsnäringen,
hvilken ju allt fortfarande har att kämpa med de största svårigheter,

Fartyg.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Färger.

och till hvars upphjelpande, oaktadt under senare åren vid flera tillfällen
i sådant syfte framstälda förslag, någon mera verksam åtgärd ännu icke
kunnat vidtagas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

3:o) att herr af Burens ifrågavarande motion icke
måtte bifallas.

I sin ofvannämnda motion n:o 31 inom Första Kammaren har herr
af Buren — under anförande, att det erforderliga råämnet för tillverkning
af s. k. jordfärger i stor mängd och af synnerligt god beskaffenhet förefunnes
inom landet, men att nämnda tillverkning detta oaktadt hittills
kunnat drifvas endast i mindre skala till följd deraf, att den färdiga varan,
såsom hänförlig under rubriken n:o 143 i gällande tulltaxa (»färger och
färgningsämnen, andra slag, ej specificerade, oberedda eller beredda»), saknade
skydd mot den öfvermägtiga konkurrensen med de tyska färgfabrikerna
— föreslagit, »att Riksdagen ville besluta en tull å jordfärger, slammade
och malna till fint pulver, per kg. 7 öre med särskildt nummer uti
vår svenska tulltaxa, samt att jordfärger, råa, oarbetade i bitar och grus
må som hittills vara fria.»

Motionärens ifrågavarande förslag till ändring i gällande tulltaxa kan
utskottet för sin del icke biträda. Ty jemte det att de färger, om hvilka
nu är fråga, i afsevärd myckenhet förbrukas inom industrier, hvilkas tillverkningar
äro föremål för export — såsom vid pappersbruk, tapet- och
tändsticksfabriker — saknas bär i landet det erforderliga råämnet för vissa
af dessa tillverkningar, och beträffande de öfriga gäller, att fabrikationen
är af jemförelsevis så enkel beskaffenhet och kräfver så ringa kostnad, att
densamma knappast kan anses i behof af något skydd, allra minst ett så
högt, som det af motionären ifrågasatta. Dessutom bör icke alldeles förbises
svårigheten att vid tullbehandlingen bestämma hvad som skall anses såsom
jordfärg till skilnad från andra likartade artiklar. Ku anförda skäl lära
äfven, enligt hvad inom utskottet upplysts, hafva bestämt senaste tullkomité
att icke fästa afseende vid de hos komitén giorda yrkanden om
tull å jordfärger. Skulle man åter icke vilja tillerkänna dessa skäl den
vigt, utskottet funnit böra dem tillmätas, lärer man väl dock i alla händelser
böra medgifva, att frågan för närvarande icke föreligger i så fullständigt
utredt skick, att en ändring af de i ämnet nu gällande bestämmelser
kan förordas.

Utskottet hemställer alltså,

4:o) att herr af Buréns ifrågavarande motion icke
måtte bifallas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Herr Söderberg har i sin ofvan omförmälda motion, n:o 18 inom
Första Kammaren, återupptagit ett jemväl vid de närmast föregående årens
riksdagar framstäldt förslag om höjning af tullen å sulläder och bindsulläder
samt å andra slag af beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar
och skinn.

Nu gällande tullsatser äro å:

sulläder och bindsulläder .............................................................. 24 öre per kg.

andra slag af beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar

och skinn ................................................................................. 47 » » »

Motionären anför, att det icke torde böra anses förenligt med klokhet
och billighet att för den särdeles vigtiga industri, om hvars tillverkningar
nu är fråga, bibehålla de gamla, alltför låga tullsatserna, och föreslår derför
samt i betraktande deraf, att öfriga näringar erhållit ökadt skydd, att
å sulläder och bindsulläder sättes en förhöjd tull af 40 öre per kg. samt
a andra slag af beredda, till pelsverk ej hänförliga hudar och skinn en
tull af 65 öre per kg.

Då frågan om höjning af tullsatserna för nu ifrågavarande artiklar
af senaste tullkomité gjorts till föremål för en omfattande undersökning
samt derefter från och med år 1892 årligen förevarit till Riksdagens behandling,
anser utskottet sig nu kunna inskränka sig till att åberopa den
utredning, som alltså kommit frågan till del, och då utskottet finner berörda
utredning till fullo ådagalägga behofvet af det ökade skydd, som
nu blifvit ifrågasatt för garfverinäringen, samt de af motionären förordade
tullsatser öfverensstämma med de af tullkomitén föreslagna, hemställer
utskottet,

5:o) att Riksdagen, med bifall till herr Söderbergs
förevarande motion, i hvad densamma afser nu ifrågavarande
varuslag, måtte besluta:

a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder skall
höjas till 40 öre per kg.; samt

b) att tullsatsen för Hudar och Skinn, ej hänförliga
till pelsverk, beredda, andra slag, skall höjas till 65 öre
per kg.

Beträffande artikeln liar innehåller gällande tulltaxa följande bestämmelser: Hår: -

tagel.............................................................. 1 kg. 20 öre,

andra slag, ej specificerade.................... fria.

Bill. till Rikad. Prot. 18M5. >r) Sand. / Afd. / Haft. 2

Hudar och
Skinn.

Hår.

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Med åberopande af dessa bestämmelser, anför herr af Buren, i motionen
n:o 32 inom Första Kammaren, följande:

»Härigenom äro såväl krollhår (±= spunnet tagel) som råvaran, nemligen
tagel af hästar, nötkreatur och svin, hvaraf krollhår beredes och tillverkas,
belagda med samma tullsats. Att sålunda såväl råvaran som den
förädlade varan skall draga lika tull kan icke vara rigtigt.

Behofvet af krollhår måste täckas genom import af färdig vara, emedan
svensk tagelindustri ej med fördel kan bedrifvas, då ingen skilnad
finnes i tulltaxan för dylik och råvara, hvilket är så mycket mera att beklaga
som härigenom kunde beredas den svenske landtbrukaren en välbehöflig
biförstjenst genom att fördelaktigt kunna tillgodogöra sig det tagel,
som hans kreatur årligen lemna, hvilket nu, der det tillvaratages och säljes,
bortslumpas till vrakpris för export till utlandet, som nogsamt vet, att
denna råvara har ett stort värde, hvaremot allmogen här i landet ej kunnat
komma till insigt härom, emedan nuvarande tullsatsen motverkat en
lönande svensk tagelindustri.

Huru storartad denna industri är i andra länder kan man finna deraf,
att endast i tyska riket tillverkades

år 1887.........1,639,800 kg., hvaraf exporterades ............... 651,200 kg.,

» 1888.................. 1,369,800 » » > ............... 663,700 »

» 1889.................. 1,775,600 » » » ............... 819,100 »

Dessutom exporterades färdig vara från Belgien, Österrike, England
med flera stater, hvaraf en del går till Sverige, enligt kommerskollegii
berättelser år''1893 50,483 kilogram, som hvad värre är icke består af rent
arbetadt tagel, utan i de flesta fall är uppblandadt med billig och delvis
värdelös fiber. -

Man har sagt mig, att i trakten omkring Kungsbacka finnas fattiga
arbetare, som sysselsätta sig med att bereda tagel af nötkreatur, som de
uppsamlat å gårdarne der omkring, men de kunna icke konkurrera med
det utländska fiberblandade taglet, utan arbeta med förlust. En vara, som
inom Sverige kan förädlas, bör derför påläggas så stor tull, att industrien
kan trifvas och få utveckla sig och ej såsom nu tvina bort.

Krollhår eller det förädlade taglet är en artikel, hvilken numera endast
begagnas af mera välmående, för hvilka en förhöjd tullsats ej skulle
betyda något, men deremot framkalla en svensk industri och bereda, arbete
åt många armar.

Med fackmän har jag rådgjort härom och kommit till det resultat,
att om en skilnad af 80 öre per kilogram bestämdes i tullsatsen mellan
den råa och förädlade varan, så skulle härigenom kunna uppammas en

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

afsevärd tagelindustri till nytta för vårt land och dess jordbrukande befolkning,
utan att priset på den förädlade varan höjdes, emedan i annat
fall hvarje förbrukare sjelf skulle förädla sin råvara och dessutom, sedan
uppmärksamheten härå blifvit fäst, skulle snart uppstå konkurrens inom
landet och förmedla priset.

Den köpande allmänheten skulle otvifvelaktigt vinna härpå genom att
få en ärlig vara tillverkad här i landet, som förbrukare lättare kunna kontrollera,
i stället för en utländsk vara, uppblandad med värdelösa och tör
hända för helsan skadliga beståndsdelar. Som bekant är, användes förädladt
tagel hufvudsakligast i sängkläder, och huru vigtigt det är att dessa
äro fria från hvarje misstanke om att innehålla något för kroppens helsa
skadligt, inses lätt af hvar och en.

Må hända vi s. k. välmående få ligga mycket ohelsosammare på våra
s. k. tagelmadrasser, som vi nu köpa i sängutstyrselmagasinerna, än den
mindre bemedlade på sina madrasser af halm.

Då tillverkningen af krollhår icke är förenad med synnerligen stora
svårigheter med afseende på maskin anläggningar m. m., så skulle denna
industri lätt kunna frodas inom landet och lemna arbete och inkomst åt
ej få händer, men nu omöjliggöres densamma genom en tullsats, som
hvad spunnet tagel beträffar icke står i något rimligt förhållande till
varans höga värde, då vid jemförelse med en annan artikel, som importeras
och som ej finnes här i Sverige, nemligen krollsplint, som kostar
med tillagd frakt från Algier 10 kronor 50 öre per 100 kilogram, tullen
är 7 kronor per 100 kilogram eller 65 % i tull af vafans värde.»

På grund af hvad han sålunda anfört, hemställer motionären,

»att Riksdagen ville besluta, för att genast träda i kraft, följande
förändrade lydelse af n:o 222 och n:o 223 uti vår nuvarande tulltaxa:

Här:

Tagel, spunnet, äfven sådant inblandadt med växtfiber, per kilo kr. 1: —

oarbetad!................................................................................. » » »0: 20

andraslag................................................................................ » •>» fria.»

Den ifrågavarande förädlingsverksamheten kan, enligt utskottets förmenande,
näppeligen anses vara af beskaffenhet att påkalla något särskildt
skydd. Hela importen af tagel uppgår dessutom endast till omkring
50,000 kg. om året; och tullförhöjningen skulle sannolikt rätt känbart
drabba möbelfabrikanter och sadelmakare. Vid sådant förhållande hemställer
utskottet,

(ko) att ifrågavarande motion icke måtte bifallas.

Korinter.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

I motionen n:o 58 inom Andra Kammaren föreslår herr N. Åkesson,
att Riksdagen måtte besluta, att tullsatsen för artikeln korinter skall utgöra
15 öre per kilogram.

Till stöd för detta förslag framhåller motionären, dels — med erinran,
hurusom såväl senaste tullkomité i sitt betänkande med förslag till ny
tulltaxa som ock kommerskollegium och generaltullstyrelsen i underdånigt
utlåtande öfver berörda betänkande föreslagit likformighet mellan tullsatsema
för korinter och russin — att korinter endast är ett annat slag
af torkade drufvor än russin, hvilken sistnämnda vara nu drager en tull
af 15 öre per kg., dels ock hurusom den för korinter nu gällande tull,
25 öre per kg., är oskäligt hög i förhållande till varans värde, hvilket
understiger värdet å russin.

Till jemförelse med de i motionen meddelade prisuppgifter beträffande
nämnda artiklar är utskottet i tillfälle att, med begagnande af samma
källa som motionären, upplysa, att prisen i början af sistlidet år stälde
sig sålunda:

i Hamburg (enligt Börsenhalle den 2 mars 1894):

Korinter:

Patras............................................ pr 50 kg. M. 8,50—10.

Provinzial................................... » » » 6,50—7.

Russin:

Valencia....................................... » » » 12—15.

Malaga Muscat......................... » » » 16.

Sultana....................................... » » » 8—13.

London:

Korinter:

(enligt Economist den 3 mars 1894)

Patras ............ pr cwt (= 50,75 kg.) 12 sh. 6 d.—17 sh.

Provinzial..... » > » » 9 s 6 »—13 »

(enligt Economist den 14 april 1894)

Patras ...................................... pr cwt 12 sh. 6 d.—17 »

Vostizza................................... » 16 » —35 »

Gulf ....................................... » 15 » —24 »

Provinzial.............................. » 9 » —14 »

Russin:

(enligt Economist den 3 mars 1894)

Valencia ........................................... pr cwt 19 sh.—22 sh.

Muscatel ............................................. » 30 » —50 »

Sultana .............................................. » 17 » —30 »

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 13

(enligt Economist den 14 april 1894)

Valencia ............................................ pr cwt 22 sh.-^23 »

Selected............................................. » 28 » —40 »

Fine................ » 36 » —50 »

Muscatel .............................. » 30 » —50 »

Sultana............................................... » 18 »—30 »

0 Eleme................................................ » 22 »

A Stockholms börs noteras icke vare sig russin eller korinter.

Då, såsom af ofvanstående framgår, motionärens prisuppgifter icke
grunda sig på tillfälliga förhållanden samt hvad i öfrigt till stöd för förslaget
anförts icke heller kan frånkännas giltighet, och då dertill kommer,
att införseln af korinter är jemförelsevis obetydlig (år 1893: 31,943 kg.),
tinner sig utskottet böra hemställa,

7:o) att, med bifall till ifrågavarande motion, tullsatsen
för Korinter måtte nedsättas till 15 öre pr kg.

Rörande tullbehandlingen af Lampor och Lyktor innehåller gällande
tulltaxa följande bestämmelser:

Lampor och Lyktor; förtullas såsom det ämne, arbetadt, hvaraf de
hufvudsakligen bestå.

Anm. Medföljande glaskupor förtullas särskilt efter hvad för Glas, andra slag, är
bestämdt.

Dessa bestämmelser torde, i händelse utskottets hemställan här ofvan
beträffande elektriska glödlampor bifalles, böra i öfverensstämmelse dermed
ändras; och hemställer utskottet alltså,

8:o) att, för den händelse utskottets under 2:o) här
ofvan gjorda hemställan bifalles, gällande tulltaxas bestämmelser
rörande tullbehandlingen af Lampor och
Lyktor ändras sålunda:

Lampor, glöd-, elektriska; se Elektriska glödlampor.

Lampor, ej specificerade, och Lyktor; förtullas
såsom det ämne, arbetadt, hvaraf de hufvudsakligen
bestå.

Anm. Medföljande glaskupor förtullas särskilt efter
hvad för Glas, andra slag, är bestämdt.

Rörande tullen å träd af koppar och koppar legering ar innehåller gällande
tulltaxa under gruppen Metaller följande bestämmelser:

Lampor.

Metaller.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall framstälda
legeringar, såsom messing, brons, nysilfver, britanniametall m. fl.:

arbetad:

tråd:

413. förgyld eller försilfrad ..................................... 1 kg, 2 kr. 50 öre

414. öfverspunnen uteslutande med silke eller annat ,j /

textilämne.....................1 » 1 » -— »

415. öfverdragen på annat sätt, äfvensom elektriska

ledningskablar ................ fria,

416. andra slag ............. 1 » — 10 » .

I sina ofvan nämnda motioner, n:o 22 inom Första Kammaren och
n:o 29 inom Andra Kammaren, föreslå herrar Bergman och P. Z. Larsson,
i syfte att åstadkomma ett bättre skydd för dylik tråd, apterad för elektriska
ändamål, den ändring af innehållet i förestående rubriker 414 och 415:

»a) att elektrisk ledningstråd och kablar, uteslutande öfverdragna med
gummi, af alla dimensioner
samt

elektrisk ledningstråd och kablar, som äro blyompressade eller jernarmerade
och mäta öfver 25 millimeter i yttre diameter, fortfarande måtte
vara tullfria;

b) att elektriska ledningskablar utan isolering måtte åsättas en tull af
kronor 0,20 per kilogram;

c) att elektrisk ledningstråd och kablar, andra slag än här nämnda,
åsättas en tull af kronor 1,00 per kilogram.»

Motiveringen för detta förslag-—hvilken är af samma lydelse i begge
motionerna — framhåller de svårigheter, hvilka de inhemska tillverkarne
af elektrisk ledningstråd och elektriska ledningskablar under nuvarande förhållanden,
då deras tillverkningar i allmänhet äro tullfria men råmaterialerna
tullbelagda, hafva att utstå på den inhemska marknaden i täflan med de
utländska tillverkarne, hvarjemte särskildt påpekas det missförhållande, att,
under det enkel blank ledningstråd vid införseln drager en tull af 10 öre
per kg., af sådan tråd sammansnodd blank kabel är tullfri.

Utskottet vill till en början erinra derom, att i proposition till 1892
års lagtima Riksdag Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med hvad senaste
tullkomité förordat, föreslog åsättande af tull jemväl å koppar- och bronstråd,
öfverdragen på annat sätt än uteslutande med silke, annat textilämne eller
papper och ej förgyld eller försilfrad, äfvensom å elektriska lednings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

kablar, alla slag, samt att, sedan detta förslag icke vunnit Riksdagens godkännande,
frågan vid nästlidet års riksdag var föremål för bevillningsutskottetets
behandling med anledning af en till Kong! Maj;t ingifven framställning,
hvilken, jemte kommerskollegii och generaltullstyrelsens deröfver
infordrade underdåniga utlåtande, blifvit till utskottet öfverlemnad. Visserligen
fann utskottet då icke skäl att begagna sig af sin grundlagsenliga
rätt att framlägga förslag i ämnet, men då ett sådant nu föreligger till
Riksdagens afgörande och utskottet har att deröfver sig yttra, kan utskottet
icke annat än medgifva befogenheten af yrkandet om ändring i förevarande
bestämmelser. Uti sitt nyssberörda underdåniga utlåtande anförde kommerskollegium
och generaltullstyrelsen, bland annat, att, oafsedt huruvida den
inhemska tillverkningen af sådana artiklar, hvarom nu är fråga, kunde
framdeles komma att mer eller mindre ökas, hvilket till ej ringa grad
antoges bero på det skydd, hvaraf nämnda tillverkning komme i åtnjutande,
vore det nuvarande förhållandet utan tvifvel oegentlig! att, under det de
flesta för öfverdragning af koppar- och bronstråd erforderliga materialier
såväl som sjelfva tråden vore tullpligtiga, det färdiga fabrikatet Ange tullfritt
införas. Dylika bestämmelser i afseende å tullbeskattningen kunde
svårligen anses stå väl tillsammans med grunderna för en sund näringslagstiftning
under annan förutsättning än att den färdiga varan ej kunde
inom landet framställas. Så vore emellertid icke förhållandet med de
flesta af ifrågavarande artiklar, och embetsverken ansåge sig derför, för
åstadkommande af rättelse i nuvarande oegentliga förhållande och beredande
af lämpligt skydd åt en inom landet redan existerande industri, böra i
underdånighet tillstyrka, att tillverkningen af sådana elektriska ledningstrådar
och kablar, som med utsigt till framgång kunde inom landet framställas,
måtte komma i åtnjutande af ett lämpligt tullskydd.

I anförda uttalande instämmer utskottet för sin del; och då utskottet,
som för upplysningars meddelande medgifva en tillverkare af sådana artiklar,
hvarom nu är fråga, företräde hos utskottet, genom hvad denne anfört
och hvad i öfrigt inhemtats, kommit till den öfvertygelse, att ett lämpligt
skydd bör möjliggöra den ifrågavarande industriens bedrifvande inom landet,
utom hvad angår trådens och kablarnes öfverdragning med gummioch
guttaperkamassa samt framställning af blyompressade och jernarmerade
trådar och kablar af gröfre dimension — i bvilket afseende 25 mm. yttre
diameter skäligen torde kunna antagas såsom gräns för möjlig inhemsk tillverkning
— har utskottet ansett sig böra förorda tullskyddets utsträckning
till alla slag af elektrisk ledningstråd och elektriska ledningskablar med
nyss antydda undantag.

Beträffande det närmare anordnandet af detta skydd har utskottet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

ansett, att, med bibehållande af den nuvarande tullen af 1 krona per kg.
för tråd, öfverspunnen uteslutande med silke eller annat textilämne, en
tullsats af 15 procent å varans värde lämpligen bör stadgas för öfriga
tullpligtiga slag af ledningstråd samt för tullpligtiga ledningskablar utom
för de s. k. blanka kablame. Åsättande af värdefull påkallas af varans
vexlande beskaffenhet och värde samt svårigheten att väga större kablar.
För de blanka kablarne, hvilken vara ytterst sällan inkommer, lärer deremot
en vigttull utan olägenhet kunna bestämmas; och torde denna, med
hänsyn till arbetets jemförelsevis enkla beskaffenhet och storleken af det
skydd, som beviljats för jerntråds sammanslagning till linor, kunna sättas
lika med tullen å råmaterialet, förhöjd med 50 procent.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

9:o) att Riksdagen i anledning af herrar Bergmans
och P. Z. Larssons ifrågavarande motioner måtte besluta
följande förändrade lydelse af tulltaxans bestämmelser
rörande tullen å tråd af koppar och kopparlegeringar:

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons,
nysilfver, britanniametall m. fl.:

arbetad:

tråd:

förgyld eller försilfrad........... 1 kg. 2 kr. 50 öre

vriden till linor eller kablar

utan isolering....................... 1 » — 15 »

öfverspunnen uteslutande med

silke eller annat textilämne 1 », 1 kr. —

öfverdragen uteslutande med
gummi- eller guttaperkamassa,
äfvensom elektriska
ledningskablar, på sådant

sätt isolerade........................ fria

ompressad med bly eller armerad
med jern, äfven i
förening med annat material,
samt elektriska ledningskablar,
blyompressade
eller jernarmerade:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 17

af mer än 25 mm. i

yttre diameter ............ fria

hållande i yttre diameter

högst 25 mm.......... .. 100 kr. 15 kr.

på annat sätt isolerad, äfvensom
andra elektriska

ledningskablar ................... 100 » 15 »

andra slag................................ 1 kg. 10 öre.

I motionen n:o 46 inom Första Kammaren anför herr de Laval föl- rapp
jande:

»Kändt är, att man vid tulltaxans uppställning nödgats sammanföra
varor af skilda värden till en och samma grupp med en gemensam
tullsats.

Om än en sådan nödtvungen sammanställning ur principiel synpunkt
måste betraktas såsom oegentlig, så torde den i praktiskt hänseende vara
berättigad, då fråga är om alster, som icke inom landet produceras; men
en sådan vidsträcktare gruppering framstår som en ren orimlighet, då
fråga är om produkter, hvilka i stor mängd och till vidt skilda värden
äro föremål för landets egen industri.

Biand sådana produkter intager artikeln papper en synnerligen framskjuten
plats såsom ej allenast utgörande en mycket vigtig industrigren,
utan jemväl såsom föremål för en betydlig såväl export som import. På
den förra faller hufvudsakligast det billigare omslags- och tidningspapperet,
medan genom den senare landet lyckliggöres med dyrbarare utländska
fabrikat i oroande myckenhet, frånsedt den tullfria införseln af förnämligast
tidningspapper från Norge.

Tulltaxan bestämmer en tull af 2 öre per kilo för gröfre pappersslag
såsom omslagspapper, makulatur m. in., en tullsats, som med hänsyn till
landets egen produktion häraf saklöst kunde borttagas, medan en tull af
10 öre per kilo är lagd på en ofantlig stor grupp »papper, andra slag»,
som inom sig rymmer alla sorters maskin- och handgjordt tryckpapper,
planchpapper, skrif- och postpapper, ritpapper, bokpapper, filtrerpapper,
läskpapper, olifantpapper etc. etc. utan minsta hänsyn till alla dessa papperssorters
qvaliteter och värden, hvilka faktiskt variera mellan så vida
gränser som 20 öre och 10 till 15 kronor per kilo.

Medan sagda generella tull verkar totalt skydd för lägre qvaliteter,
förlorar densamma helt och hållet sin betydelse, ju högre upp man kommer
på skalan, helst utlandets kolossala fabriker åtnjuta förmånen att
kunna specialisera sina tillverkningar och genom stor afsättning i hornig.
till Jliksd. Prat. 18!)'',. .5 Samt. 1 Afä. 1 Haft. 3

bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

landet äro i stånd att med ringa eller ingen försäljningsvinst forcera sitt
öfverflöd utom egna landamären. Dessutom arbetar vår inhemska fabrikation
under trycket af ogynsammare klimatiska förhållanden och långt
mer betungande frakter. Det torde derför vara en oafvislig nödvändighet
att genom ett verksammare tullskydd bevara åt den finare pappersindustrien
den inhemska afsätta ingen, hvilket är så mycket rimligare, som på
senare tid åsatt tull pa maskiner och andra förnödenheter fördyrat tillverkningen,
hvartill kommer höjda tullar för lifsförnödenheter — allt medan
tullen på papper förblifvit oförändrad.

Genom det verksamma skyddet skulle vår inhemska industri tillföras
det. ökade arbete, som Sverige genom den utländska betydliga, men obehöflig^,
importen nu förlorar. Den ståndpunkt, pappersindustrien i vårt
land intager, och pappersbrukens otvifvelaktiga förmåga att tillgodose
landets behof samt deras starka inbördes täflan torde med visshet aflägsna
faran för att nationen skulle behöfva med högre pris på varan få betala
det mera effektiva tullskyddet.

Da af ofvan sagda tydligt framgår den nuvarande tullsatsens oförmåga
att verksamt tillgodose den finare pappersindustriens intressen, hvilken
utan sadant skydd ej allenast är dömd att föra ett tynande lif, utan
hotas att allt mera undergräfvas, och då en värdetull, som utan tvifvel
vore det enda rigtiga, möter stora, praktiska svårigheter, får jag härmed
vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta att åsätta artikeln »papper,
andra slag» en tull af 50 öre per kilogram.»

Utskottet kan icke finna något behof af en tullförhöjning för vanligt
tryck- och skrifpapper men medgifver rigtigheten af motionärens åsigt, att
tillverkningen af finare slags papper icke åtnjuter erforderligt skydd genom
nu gällande. tullsats för papper, andra slag, äfvensom önskvärdheten af
att denna vidtomfattande rubrik för ty blefve i flera rubriker med olika
tullsatser uppdelad.

Utskottet vill dock tillika erinra derom, att en förändring i gällande
tulltaxas bestämmelser angående rubriceringen af artikeln papper — hvilka
bestämmelser tillkommo vid 1877 års riksdag, efter det frågan varit föremål
för den år 1876 tillsatta tullkomiténs utredning — måste föregås af en
synnerligen omfattande och på särskilda tekniska insigter grundad undersökning.
Då emellertid en sådan undersökning tydligen ej kan inom ett Riksdagens
. utskott medhinnas, har utskottet funnit sig i frågans nuvarande
skick ej kunna biträda motionens syfte; hemställande utskottet alltså,

10:o) att herr de Lavals ifrågavarande motion icke
måtte bifallas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Förhöjning af den för skrifpennor nu gällande tullsats, 60 öre per
kilogram, har, såsom ofvan anförts, påyrkats af två motionärer, nemligen
herr de Laval inom Första Kammaren och herr C. A. Carlsson inom
Andra Kammaren.

Begge motionärerna föreslå tullsatsens bestämmande till 3 kronor per
kilogram. Herr Carlssons yrkande afser visserligen,,enligt sin ordalydelse,
endast stålpennor, men då knappast något annat slag af skrifpennor är
föremål för införsel, kan uppdelning af den i gällande tulltaxa förekommande
gemensamma rubriken för alla slag af skrifpennor (n:o 496) icke
gerna ifrågasättas, lika litet som en sådan åtgärd kan anses vara af motionären
åsyftad.

Till stöd för omförmälda yrkande anföra motionärerna:

herr de Laval: »I nu gällande tulltaxa äro skrifpennor belagda med
en tull af 60 öre per kilogram. Om man jemför denna tullsats med dem,
som äro åsätta andra metallvaror, skall man finna, att finare gjutgods
drager en tull af 50 öre per kilogram, floretter, sablar en af 1 krona till
2 kronor per kilogram samt »andra till jernvägsmateriel eller maskiner,
redskap och verktyg ej hänförliga, jern- och stålvaror» en tull af 50 öre
till 1 krona per kilogram. Det torde lätt kunna inses, att högst få jernoch
stålvaror i förhållande till sin vigt besitta ett så högt värde som stålpennor,
till hvilka ett utvaldt dyrt material användes, för hvilkas framställande
dyrbara maskiner äro nödvändiga och hvilkas tillverkning måste
följas med en synnerligen stor uppmärksamhet. Till illustrerande häraf
kan .anföras, att 16 gross pennor af de mest gångbara slagen ej väga mer
än 1 kilogram, att tullsatsen, 60 öre per kilo med emballage, således icke
uppgår till fullt 4 öre per gross, samt att fabrikens försäljningspris för
de mest gångbara slagen (s. k. skolpennor) är 75 öre per gross, samt att
medelpriset på alla slag pennor år 1894 var 71 öre, äfvenledes per gross.

Tullsatsen är således emellan 5 och 6 procent på fabrikantens pris.
Att en sådan tullsats icke lemnar fabriken något nämnvärdt skydd, torde
vara lätt insedt, och tillverkningen af denna vara, till hvilken användes
bästa svenska material, och som borde vara naturlig för vårt land, kan
icke påräkna någon framtid, om den icke likställes i skydd med andra
närbeslägtade näringar.

För närvarande finnas i landet två fabriker, tillkomna sedan år 1892,
och det synes, som skulle de stora utländska fabrikerna emot dem begagna
samma taktik, som i andra fall tillämpats, den nemligen att genom att
särskildt i vårt land sälja sina varor billigare förqväfva uppkomsten af
en inhemsk tillverkning. Det är visserligen ett faktum, att under de sista
5 åren priset på eu mängd, ja, de allra flesta fabriksalster fallit betydligt,

Pennor.

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:u 1.

att utlandet, i synnerhet Tyskland, till Sverige sänder eu del af sin öfverproduktion
och här säljer den till pris, som äro lägre, än varorna betinga
i hemlandet, och att i allmänhet de tullsatser, som för några år sedan
åsattes många industrialster, numera ej verka mera skyddande än de
gamla, lägre tullsatserna på sin tid gjorde, samt att hvad som sägs rörande
den utländska konkurrensen till väsentlig del äfven kan sägas om
industrien i allmänhet; men den industrigren, hvarom nu är fråga, stålpenntillverkningen,
är till följd af den fullkomligt nominella tullsatsen å
pennor i högre grad än måhända någon annan industri utsatt för den
utländska konkurrensens inflytande och ogynsaminare stäld än den öfriga.
Skall den kunna fortgå, är en förhöjning af tulltaxan nödvändig»;
samt

herr Carlsson : »Då hvarje ny näring på det industriella området med
skäl kan fordra att erhålla det understöd, som ett tullskydd kan lemna
för att den nya industrien må kunna utveckla sig och bestå i kampen
med utlandets i större utveckling varande fabrikation; så förefinnes i vårt
land en dylik industri, hvars råmaterial är inhemskt och som högeligen
påfordrar ett dylikt understöd, nemligen fabrikationen af stålpennor.

Den nuvarande införseltullen å denna vara är 60 öre per kilogram,
motsvarande ungefär 16 gross, hvilken tullsats utgör endast omkring 6
procent af saluvärdet, och är denna tullbestämmelse, i jemförelse med
andra industrigrenar af likartad beskaffenhet, synnerligen låg.

Det synes mig derför vara väl värdt att beakta, det stålpennfabrikationen
blefve så tillgodosedd medelst ett förhöjdt tullskydd, att densamma
kunde med fördel bedrifvas med landets egna arbetare och af ett råmaterial,
som vårt eget land kan lemna af yppersta beskaffenhet.»

I det på senaste tullkomités betänkande grundade förslag till ny tulltaxa,
som af Kongl. Maj:t förelädes 1892 års lagtima Riksdag, upptogs
visserligen icke, på sätt komitén hemstält, någon förhöjd tullsats för skrifpennor.
förhållandena hafva emellertid sedan dess väsentligen förändrats,
i det att numera en verklig fabriksmessig tillverkning af ifrågavarande
artikel kommit till stånd inom landet. Vid sådant förhållande och då, på
sätt motionärerna äfven framhållit, denna näring måste anses vara för
landet naturlig, bör densamma också erhålla ett mera effektivt skydd än
det närvarande, hvilket uppenbarligen är alldeles otillräckligt. En så hög
tullsats, som motionärerna föreslagit, kan utskottet likväl icke förorda, utan
anser, att erforderligt skydd bör kunna beredas genom den nuvarande
tullsatsens höjning till hälften af hvad motionärerna föreslagit eller samma
belopp, hvarmed tullen högst utgår för ej specificerade jern- och stålvaror.

Utskottet hemställer derför med anledning af förevarande motioner,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 21

11 ro) att, med bibehållande af nu gällande bestämmelse
om bruttoförtullning af artikeln Pennor, skrif-,
tullsatsen för samma artikel måtte höjas till 1 krona
50 öre per kg.

Herr Söderberg har i sin här ofvan delvis behandlade motion, n:o 18
inom Första Kammaren, jemväl yrkat, att tullen å skodon, andra slag,
hvilken för närvarande utgår med 1 krona per kg., måtte höjas till 2
kronor.

Likasom i fråga om den af motionären påyrkade tullförhöjningen för
läder anser sig utskottet kunna inskränka sig till att åberopa frågans behandling
af senaste tullkomité och vid de senare årens riksdagar; lärande
för öfrigt bifall till den här ofvan af utskottet förordade förhöjning i tullen
å läder böra föranleda bifall till motionärens förslag jemväl i nu förevarande
del.

Utskottet hemställer derför,

12:o) att, i händelse utskottets hemställan under
5:o) här ofvan godkännes, Riksdagen jemväl måtte,
med bifall till herr Söderbergs ifrågavarande motion, i
hvad densamma afser tullsatsen för Skodon, ej specificerade,
andra slag, höja samma tullsats till 2 kronor
per kg.

Beträffande artikeln säckar inehåller gällande tulltaxa, jemte bestämmelsen,
att nya tomma sådana tullbehandlas lika med den väfnad, hvaraf
de bestå, med tillägg af tio procent, det stadgande, att tydligen brukade
och slitna åtnjuta tullfrihet.

I ofvannämnda motioner, n:o 10 inom Första Kammaren och n:o 53
inom Andra Kammaren, yrka herrar Ekdahl och P. Nilsson i Tönnersa
sammanstämmande, jemte annat, som här nedan omförmäles, att sistberörda
stadgande måtte utgå ur tulltaxan, och att 5tydligen brukade och
slitna säckar» följaktligen måtte underkastas samma tullsats, som gäller
för nya.

Motionärerna anföra till stöd för nämnda yrkande hufvudsakligen, att
den juteindustri, som inom landet framkallats af den vid 1888 års riksdag
oblekt och ofärgad säck- eller packväf af jute åsätta tull, numera vunnit
den utveckling, att densamma icke allenast mägtade tillgodose landets eget

Skodon.

Säckar.

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

behof, utan äfven tillverkade för export; att densamma emellertid i hög
grad vore baserad på och beroende af tillverkningen och försäljningen af
säckar; att tulltaxan visserligen beaktat denna omständighet i stadgandet
om tull för nya säckar, men att medgifvandet af tullfrihet för de brukade
vållade ifrågavarande industri stort afbräck, såsom nogsamt framginge af
den betydande och för hvarje af de senare åren stegrade importen af sådana
säckar, hvarigenom nyttan af tullen å nya säckar och i sista hand
hela den inhemska juteindustriens bestånd äfventyrades; att stadgandet
dessutom lätt föranledde missbruk, så att nya säckar infördes såsom brukade
och för ty finge åtnjuta tullfrihet; att införseln af brukade säckar från
sanitär synpunkt vore afgjordt skadlig; samt att ett upphäfvande af tullfriheten
för dylika säckar icke skulle verka menligt för de industrier,
hvilka vore i behof af dem till emballage för sina tillverkningar, då ju
milliontals säckar inkomme till riket såsom emballage och sedermera här
försåldes.

Af motionärerna anförda statistiska uppgifter rörande in- och utförseln
af juteväf och säckar synas utskottet gifva vid handen, att juteindustrien
icke kan anses mindre väl tillgodosedd af tullagstiftningen. Den omständighet,
att importen af brukade säckar företer en betydande tillväxt under
året 1893 (263,642 kronors värde mot 120,963 kr. under år 1892) torde
icke böra tillmätas alltför stor betydelse, då man ännu saknar uppgift om
importen under år 1894 och sålunda icke kan bedöma, huruvida icke berörda
tillväxt kan bero af tillfälliga omständigheter.

Dessutom bör icke förbises, att en stor del af de gamla säckar, som
införas, äro returneradt emballage, och att importsiffran alltså icke gifver
någon tillförlitlig ledning för bedömande af i hvilken utsträckning gamla
tomsäckar inköpas från utlandet.

Utskottet saknar jemväl anledning antaga, att de vådor i sanitärt hänseende,
som ifrågavarande import enligt motionärernas förmenande skulle
medföra, äro af betydenhet att böra inverka på frågans afgörande. A
andra sidan anser sig utskottet böra kraftigt betona vigten för många
industrier inom landet af tillgång till billigt emballage. Särskild! gäller
detta om tillverkningen af konstgjorda gödningsämnen, hvilken industri
eger berättigade anspråk på att icke onödigtvis betungas, då densamma
icke kunnat komma i åtnjutande af skydd för sina tillverkningar. Slutligen
må icke heller lemnas oanmärkt, att bifall till motionärernas förslag
skulle medföra den olägenhet, att för returnerade tomsäckar antingen tull
måste erläggas eller ock hos generaltullstyrelsen tullfrihet utverkas på
grund. af förebragt bevisning om deras egenskap af reimportgods, hvilket
naturligtvis skulle vålla både tidsutdrägt och besvär.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Med afseende å hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

13:o) att herrar Ekdahls och P. Nilssons ifrågavarande
motioner, för så vidt de afse tulltaxans bestämmelser
angående artikeln säckar, icke måtte bifallas.

I sin ofvannämnda motion, n:o 98 inom Andra Kammaren, har herr Tjära.
Mustaparta. med afseende å den konkurrens från Finland, för hvilken tjärtillverkningen
inom Norrland vore utsatt, och under framhållande af dels
den risk och kostnad, som vore förenad med nämnda tillverkning, dels
ock billigheten deri, att åt denna handtering, hvars idkare kanske mest
drabbades af spanmålstullarna, bereddes något skydd, föreslagit, att å tjära
måtte sättas en införseltull af 1 kr. 20 öre per 100 kilogram, kärlens vigt
inberäknad.

På sätt vid föregående tillfällen, när inom Riksdagen frågan förekommit
om tull å ifrågavarande artikel, har framhållits, är utförseln af
tjära betydligt större än införseln. Exempelvis infördes år 1893 2,308,252
kg., medan utförseln samma år omfattade 5,343,213 kg. Den tjära, som
införes till Sverige, kommer nästan uteslutande från Finland. Sålunda
infördes år 1893 från nämnda land 2,253,398 kg. Då nu kändt är, att
inom landet tillverkning af beck eger rum med användande af finsk tjära
såsom råmaterial, och då man tillika besinnar, att det ur nationalekonomisk
synpunkt är för oss ofördelaktigt att vid becktillverkningen använda den
bättre och dyrare svenska tjäran, kan motionärens förslag ej annat än
väcka betänkligheter. Men erinrar man sig derjemte de vid 1888 års
riksdag framhållna svårigheter, som skulle blifva förenade med tillämpningen
af en tull å tjära i anseende till sättet för tjärtunnornas nedforsling till
kusten i gränsfloden mellan Sverige och Finland, lärer man finna motionärens
förslag ej böra biträdas.

Utskottet hemställer fördenskull,

14:o) att herr Mustapartas ifrågavarande motion
icke måtte bifallas.

I de här ofvan delvis behandlade motionerna, n:o 10 inom Första Kam-Tuiitaxeundrrmaren
och n:o 53 inom Andra Kammaren, hafva motionärerna, herrar ,attelsernaEkdahl
och P. Nilsson i Tönnersa, jemväl föreslagit,

att § 9 mom. 2 af de vid gällande tulltaxa fogade »Underrättelser
om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör» måtte utgå;

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

varande till stöd för detta förslag anfördt följande:

»Då Riksdagen 1888 beslöt restitutions medgifvande enligt § 9 mom.
2 af vid tulltaxan fogade underrättelser, skedde detta på grund af bevillningsutskottets
motivering i punkten 146 af dess betänkande n:o 8, der
det heter:

»Enär det emellertid måste förflyta någon tid, innan den inhemska tillverkningen
kan fullt tillgodose landets behof, har utskottet, på de af herr
"VVrern framhållna skäl, ansett restitution af hela tullbeloppet böra medgifvas
för utländsk juteväf, som vid export af varor användes som »emballage».

Dessa skäl innehållas i hans ofvannämnda motion n:o 63, i hvilken
han förutsatte restitutionens beständighet bland annat på den grund, att någon
nämnvärd svensk juteindustri ej skulle kunna uppblomstra gent emot den
brittiska konkurrensen. Han anförde der vidare, såsom målsman för den
svenska trämasseindustriens intressen, att denna industri, delvis uppkommen
på ruinerna af annan nedlagd bruksrörelse, vid sin första utveckling ej
skulle tåla vid några ökade omkostnader. Det är mig ingalunda obekant,
att vår trämasseindustri varit underkastad åtskilliga vexlingar och svårigheter,
men det är å andra sidan ett faktum, att denna för vårt land så
naturliga näringsgren nu vunnit fast fot och representerar ett utförselvärde
af c:a 10 millioner kronor. Ingen sådan restitution är trämasseindustrien
medgifven i Norge, och äfven om den torde gälla, att den utan skada kan
hemta åtminstone en del af sitt emballage från den svenska industri, som
bearbetar utländskt råmaterial, då den sjelf eger det yppersta material
inom landet.

Men bevillningsutskottets ofvananförda motivering skiljer sig dock
i en hufvudsak från herr Wasrns åberopade skäl, hvilka framgått ur ren
frihandelssynpunkt.'' Utskottet förutsätter tydligen restitutionen — med
dess i samma moment intagna vilkor eller besvärliga påhäng af ursprungsbevis,
bevis om erlagd tull, uppgift om emballagets vigt och eventuel rätt
för tullpersonalen att genom störtning och profvägning utröna densamma
— blott som en interimsdtgärd, afsedd att upphöra, sedan någon tid förflutit,
eller då den inhemska tillverkningen kan fullt tillgodose landets
behof. Om det nu kan visas, att denna tidpunkt inträffat, så blir det
endast en konseqvens af utskottets motivering och Riksdagens på grund
deraf fattade beslut, att restitutionen upphör.

Jutefabrikerna, som komma i gång efter tullens införande, kunna för
närvarande icke blott tillgodose landets behof af juteväfnad — om man
derifrån undantager några prydnads- och lyxartiklar, hvilkas mönsteromvexling
och qvalitetsinångfald icke lönar sig att tillverka, och hvilka sakna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. . 25

all merkantil betydelse — utan jemväl exportera ofvan omförmälda betydliga
qvantitet väf och säckar. Häraf framgår tydligt, att den förutsättning,
som Riksdagen ansåg böra betinga en undantagslagstiftning, numera
bortfallit, hvadan äfven restitutionen blifvit öfverflödig och olämplig.»

§ 9 mom. 2 i tulltaxeunderrättelserna lyder sålunda:

»Då juteväfnad, tillverkad i utlandet, användes till emballage vid
utförsel sjöledes från stapelstad eller transito med jernväg öfver Norge till
utrikes ort, må för hvarje kilogram af väfnaden restitutionsvis af tullmedlen
beviljas 10 öre under iakttagande af de under punkten 1 upptagna bestämmelser
jemte de vilkor och kontroller i fråga om varu emballagets
transitoförsändning öfver Norge, generaltullstyrelsen i öfrigt bestämmer;
skolande dock den försäkran om varans ursprung, som det enligt punkten
1 b) åligger tillverkare att vidfoga angifningsinlagan, i det fall, hvarom
här är fråga, afgifvas af tillverkaren af den vara, för hvars emballerande
juteväfnaden blifvit använd, samt innehålla, att emballaget utgöres af utländsk
juteväfnad, för hvilken full införseltull blifvit erlagd, äfvensom uppgift
om emballagets vigt; vederbörande tullmyndighet å exportorten förbehållet
att, om anledning dertill förekommer, genom störtning och profvägning
utröna emballagets vigt. I de sålunda meddelade föreskrifterna
må dock generaltullstyrelsen lemna de lättnader, som, utan åsidosättande
af nödig kontroll, kunna medgifvas.»

Under hänvisning till hvad utskottet här ofvan vid behandling af
frågan om tullen å säckar anfört angående beskaffenheten af det skydd,
juteindustrien för närvarande åtnjuter, finner utskottet sig tillika böra uttala
den mening, att trämassetillverkningen, för hvilken den ifrågavarande bestämmelsen
uteslutande bär betydelse, för närvarande är i behof af alla
de förmåner, tullagstiftningen utan vigtigare intressens åsidosättande kan
förunna densamma; och anser sig utskottet med afseende härå böra hemställa,

15:o) att herrar Ekdahls och P. Nilssons ifrågavarande
motioner, i hvad de afse upphäfvande af gällande
bestämmelser om tullrestitution för juteväfnad, som vid
« varuutförsel användes till emballage, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bih. till Riktd. Prot. 18.95. 5 Samt. 1 Afd. 1 Häft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Reservationer:

vid punkten l:o): af herrar Cavalli, Stephens, Weinberg, Almström och
af Buren, hvilka ansett, att utskottets betänkande i denna punkt bort
hafva följande lydelse:

»Gällande tulltaxa stadgar för cement en tull af 40 öre per 100 kg.,
kärlens vigt inberäknad.

I afseende a denna artikel anför herr N. Petersson i Runtorp uti sin
förenämnda motion följande:

»Med anledning af den under 1894 stegrade importen af cement från
utlandet, hvilken import sannolikt under innevarande år och framdeles
kommer att ytterligare ökas till skada för Sveriges redan nu under mycket
betryckta omständigheter arbetande cementfabriker, så vida icke tillfredsställande
tullskydd för det inhemska fabrikatet erhålles, tillåter jag mig
föreslå,

att tullen å Portlandcement måtte höjas från 40 till 60 öre per 100
kilogram.»

Utskottet erinrar derom, att motionärens förslag öfverensstämmer med
senaste tullkomités förslag i ämnet, samt att äfven Kongl. Maj:t vid 1892
års riksdag föreslog tullsatsens höjande till samma belopp som det af
motionären förordade, hvilket förslag likväl då icke af Riksdagen bifölls.

Till stöd för sitt förslag anförde tullkomitén följande:

»Då de för cementtillverkningens bedrifvande erforderliga anläggningar
taga i anspråk betydande kapital, och då den inhemska tillverkningen
af cement är af icke ringa omfattning samt utgör en industri, för hvilken
naturliga förutsättningar finnas flerestädes inom landet, har komitén, i
anledning af gjord framställning och med afseende å den skarpa konkurrens
från utlandet (Tyskland och England), för hvilken denna näring
är utsatt, funnit sig böra hemställa om tullsatsens höjande till 60 öre per
100 kilogram.» *

Med hänsyn till berörda omständigheter och då vidare, såsom allmänt
bekant är, cementfabrikationen lemnar ringa vinst samt äfven en jemförelsevis
mindre betydande import kan känbart nedtrycka priset å den
inhemska marknaden, anser sig utskottet böra med anledning af motionärens
förslag hemställa,

att tullsatsen för cement måtte höjas till 60 öre
per 100 kg., kärlens vigt inberäknad»;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

vid punkten 2:o): af herrar f riherre von Schwerin, Collander, Fredholm,
G. Jansson, S. M. Olsson, Bokström och J. Johansson från Stockholm,
hvilka anfört:

»Då vi inom utskottet ansett, att elektriska glödlampor, som hittills
förtullats efter tariffnummer 179 »Glas andra slag» med 60 öre per kg.,
icke böra åsättas högre tullsats än den med förenämnda lampor fullt jemförliga
tillverkningen af optiska instrumenter, såsom barometrar, manometrar,
termometrar, hvilken tillverkning är under tariffnummer 232
åsatt en tullsats af 2 kr. per kg., så få vi hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Stridsbergs och
Nyländers förevarande motioner, ville besluta, att näst
efter rubriken Elektricitetsmätare i gällande tulltaxa skola
införas följande bestämmelser:

Elektriska glödlampor............................... 1 kg. 2 kr.

Anm. Afdrag i vigten medgifves ej för papper, askar
och dylikt omslag»;

vid punkten 3:o): af herrar Almström och af Buren, som förenat sig
om följande yttrande:

»Då den vid 1891 års riksdag beslutade tullfrihet å fartyg icke, såsom
då framhölls, visat sig märkbart gagna sjöfartsnäringen, men deremot orsakat
en betydande nedgång i afsättningen af våra plåtvalsverks produkter
och en minskad byggnadsverksamhet vid våra skeppsvarf, oaktadt dessa
senare ega att för till fartyg använda utländska tullpligtiga materialier
erhålla restitution vid försäljning af fartyg såväl till utlandet som inom
landet, samt då vi dessutom anse, att sjöfartsnäringen icke kan verksamt
främjas genom fortfarande tullfrihet å fartyg ej heller genom andra vid denna
riksdag föreslagna medel, utan att för vinnande af detta ändamål kraftigare
åtgärder i den rigtning sjöfartsnäringskomitén angifvit måste vidtagas,
få vi i motsats till utskottets flertal yrka bifall till motionen»;

vid punkten 5:o): af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von
Schwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson, S. M. Olsson, Bokström och
Bromée, som anfört:

»Då utskottet i fråga om höjning af tullsatserna för nu ifrågavarande
artiklar anfört, att den »af senaste tullkomité gjorts till föremål för en
omfattande undersökning, samt derefter från och med år 1892 årligen
förevarit till Riksdagens behandling», må det tillåtas att här jemväl erinra
om hvad reservanter mot de föreslagna höjda tullsatserna i ämnet
vid samma tillfällen haft att anföra, äfvensom om förloppet af den behandling,
som kommit dessa förslag till del under de nästförflutna åren.

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

Vid 1892 års riksdag anförde bevillningsutskottets samtlige dåvarande
ledamöter från Andra Kammaren i frågan följande:

»Knappt någon artikel i tulltaxan har under de sista årtiondena varit
underkastad sådana förändringar i fråga om tullsatsens belopp som hudar
och skinn, ej hänförliga till pelsverk, och deribland särskildt sulläder. Sålunda
utgick tullen för sistnämnda artikel till och med 1859 med 88,2
öre per kilogram. Sedan tullen derefter (i 1863 års tulltaxa) varit bestämd
till 25 öre (pr skålpund), nedsattes den i sammanhang med franska
handelstraktatens afsilande „( 1865) först till 35,3 öre och derefter (1868)
till 23,5 öre per kilogram. År 1875 nedsattes densamma ytterligare eller
till 14,1 öre per kilogram. Sedan vid 1879 och 1882 års riksdagar väckts
motioner om höjning af ifrågavarande tullsats, hvilka dock icke tillvunnit
sig Riksdagens bifall, beslöts vid 1885 års riksdag, på grund af nya motioner
i ämnet och emot bevillningsutskottets afstyrkande, en höjning af
tullen till 24 öre per kilogram, med hvilket belopp densamma från och med
år 1886 utgått.

Under förmenande, att berörda tullförhöjning icke visat sig utgöra ett
tillräckligt skydd mot den öfvermägtiga konkurrens, som den inhemska
läderindustrien har att utstå med utlandets, särskildt Amerikas produktion,
har tullkomitén föreslagit en ytterligare tullförhöjning å hudar och skinn,
ej hänförliga till pelsverk, hvilken förhöjning äfven utskottet tillstyrkt.
Svårigheterna, för hvilka den svenska läderindustrien varit och ännu är
utsatt, hafva emellertid enligt vårt förmenande icke orsakats af bristande
tullskydd, utan hafva sin grand deri, att industrien icke velat eller ännu
icke kunnat tillgodogöra sig utlandets, särskildt Amerikas förbättrade tillverkningsmetoder,
hvilka verkat derhän, att bättre varor kunnat åstadkommas
på samma gång som tillverkningskostnaderna förminskats. Att
nu med tullar vilja skydda en industri mot en konkurrens, som af sådana
anledningar uppstår, är att döma industrien att alltid förblifva på en låg
och outvecklad ståndpunkt och skulle dessutom i längden icke låta sig
göra, åtminstone ej utan städse upprepade tullförhöjningar. Att ett sådant
förfaringssätt skulle utgöra den största orättvisa mot konsumenterna, är
naturligt, särskildt när varan, såsom här åtminstone i fråga om sulläder
och bindsulläder är fallet, nästan uteslutande användes i och för tillverkningen
af sådan beklädnadsartikel som skodon, hvilka i vårt klimat
ovedersägligen äro att hänföra till de oumbärligaste förnödenhetsvarorna.»

På dessa skäl hemstälde reservanterna om bibehållande af förut gällande
tullsatser. Denna mening biträddes ock af Andra Kammaren, hvaremot
Första Kammaren biföll de af Kongl. Maj:t föreslagna och af bevillningsutskottet
på grund af den förseglade sedeln tillstyrkta högre tull -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 29

satserna. Men vid den gemensamma omröstning, som i följd häraf anstäldes’
segrade reservanternas mening med 182 röster mot 162.°

Vid den följande eller 1893 års riksdag upptogs fragan a nyo af enskilda
motionärer. Bevillningsutskottet tillstyrkte äfven denna gång, med
hjelp af den förseglade sedeln, tullsatsernas höjande till respektive 40 och
65 öre per kilogram. Samtlige utskottsledamöterna från Andra Kammaren
reserverade sig fortfarande, under åberopande af sin här ofvan meddelade
reservation och, med erinran om 1892 ars Riksdags beslut, att »ej sedan
dess något inträffat, som jäfvat rigtigheten af de grunder», hvarpå samma
Riksdag fotade sitt afslag. Utgången blef enahanda som förut:. Första
Kammaren biföll och Andra Kammaren afslog de föreslagna höjda tullsatserna.
Vid den gemensamma omröstningen segrade å nyo den senare
meningen, men med ännu större eftertryck än föregående aret, eller med

219 röster mot 140. , .

Icke desto mindre upptogs denna fråga åter af enskild motionär vid
nästlidet års riksdag, men då förklarade bevillningsutskottet nära nog enhälligt,
att under den korta tid, som förflutit sedan 1893,'' något nytt skäl
för en ändring af gällande tullsatser icke torde hafva tillkommit, hvadan
den ifrågasatta tullförhöjningen af styrktes. Visserligen förordade trenne af
utskottets ledamöter från Första Kammaren bifall till den väckta motionen,
men ett härom framstäldt yrkande afslogs denna gång äfven af Första
Kammaren efter votering med 60 röster mot 45. I Andra Kammaren
deremot spildes icke ett ord på hela denna sak. _

Då nu bevillningsutskottet för denna gång inskränker sig till att åberopa
den utredning, som alltså kommit fragan till del, och deraf vill
draga den slutsats, att berörda utredning skulle till fullo ådagalägga behofvet
af det ökade skydd, som nu, fjerde aret a rad, blifvit ifragasatt föi
läderindustrien, har det synts oss vara tillräckligt att endast erinra om
hvad som under de närmast tre föregående riksdagarne förekommit i denna
fråga; och under antagande, att åsigterna inom Riksdagen sedan dess icke
undergått nämnvärd förändring till förman för gartverinäringen, hvars
idkare i allmänhet just icke äro kända för sin »betryckta ställning», tilllåta
vi oss hemställa:

att Riksdagen, med afslag å herr Söderbergs motion,
i hvad densamma afser nu ifrågavarande varuslag,
måtte besluta:

a) att tullsatsen för sidläder och bindsulläder matte
bibehållas vid 24 öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för Hudar och skinn, ej hänförliga

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

till pelsverk, beredda, andra slag, jemväl måtte bibehållas
vid nu gällande belopp eller 47 öre per kilogram»;

vid punkten 6:o): af herr af Buren-,

vid punkten 9:o): af herrar friherre von Schwerin, Collander, G. Jansson,
S. M. Olsson, Bokström och Bromée, hvilka anfört:

»Då i tulltaxan elektricitetsmätare äfvensom matematiska, fysiska m. fl.
instrument äro åsätta en tull af 10 procent af värdet, hafva vi ej kunnat
biträda utskottets förslag att åsätta vissa elektriska ledningstrådar och
-kablar eu högre tull. Vi hafva ej heller kunnat finna, att utskottet
förebragt några skäl, hvarför minimigränsen för vissa slag af elektriska
ledningstrådar och kablar, som skola vara fria från tull, ansetts böra sättas
till 25 mm. diameter. Vi anse denna minimigräns vara för högt satt och
att den för närvarande ej bör sättas högre än 10 mm. diameter.

På grund af det anförda få vi hemställa:

Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel
metall framstälda legeringar, såsom messing, brons,
nysilfver, britanniametall in. fl.:

arbetad:

tråd:

förgyld eller försilfrad ...... 1 kg. 2 kr. 50 öre

vriden till linor eller kablar

utan isolering .................. 1 » — 15 »

öfverspunnen uteslutande
med silke eller annat

textilämne.......................... 1 » 1 kr. —

öfverdragen uteslutande
med gummi- eller guttaperka-massa,
äfvensom
elektriska ledningskablar,
på sådant sätt isolerade... fria

''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

ompressad med bly eller
armerad med jern, äfven
i förening med annat
material, samt elektriska
ledningskablar, bly om pressade

eller jernarmerade: af

mer än 10 mm. i

yttre diameter......... fria

hållande i yttre diameter
högst 10 mm. 100 kr. 10 kr.
på annat sätt isolerade, äfvensom
andra elektriska

ledningskablar.................. 100 » 10 »

andra slag........................... 1 kg. 10 öre»;samt

af herr Fredholm, som yttrat:

»Jemte det jag tillika med andra utskottets ledamöter redan reserverat
mig i denna punkt, får jag dessutom för egen del föreslå:
att tråd

öfverdragen uteslutande med gummi- eller guttaperkamasssa,
äfvensom elektriska ledningskablai’, på sådant
sätt isolerade

hvilken enligt utskottets förslag är tullfri, må, i likhet med
tråd, vriden till linor eller kablar utan isolering,
åsättas en tullsats af 15 öre för 1 kilogram»;

vid ''punkten 10:o): af herrar M. Nisser, Almström och Philipson, hvilka
anföid:

»Då xxtskottet ''medgifver rigtigheten af motionärens åsigt, att tillverkningen
af finare slags papper icke åtnjuter erforderligt skydd genom nu
gällande tullsats för papper, andra slag —’ men undanskjuta frågans beaktansvärda
innebörd genom att framhålla, det tillräcklig utredning icke
föreligger i ''tekniskt hänseende’, få undertecknade, som hålla före, att en
dylik utredning icke kan leda till annat resultat än det utskottet i ofvan
citerade yttrande redan medgifvit, och med hänsyn till de stora värdedifferencer,
som inom denna industrigren förekomma, hemställa:

det Riksdagen behagade åsätta en tull å ''papper,
andra slag’ af 15 kronor för 100 kronors värde»; samt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
af herrar Weinberg och af Buren;

vid -punkten 12:o): af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von
Schwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson, S. M. Olsson, Bokström och
Bromée, hvilkas särskilda yttrande är af följande lydelse:

»Likasom utskottet, anse vi oss äfven kunna inskränka oss till att
åberopa frågans behandling vid de senare årens riksdagar och tillika erinra,
att ett bifall till det af oss här ofvan föreslagna bibehållande af nu gällande
tullsatser å läder och skinn torde böra föranleda, att motionärens
förslag i nu förevarande del jemväl måtte afslås. Vi hemställa alltså,

att tullsatsen å skodon, ej specificerade, andra slag,
måtte bibehållas vid nu gällande belopp 1 krona per
kilogram»; och

vid punkten 14:o): af herrar af Buren och I. Månsson.

Dessutom hafva följande ledamöter af utskottet anhållit få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af nedannämnda delar af detta
betänkande:

herr Philipson: punkten n:o 1;

herr J. Johansson i Noraskog: punkterna n:is 1—4 samt 9; och
herr Bromée: punkten n:o 2.

Stockholm, Tvär Hseggströms boktryckeri, 1895.