Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19 (Betänkande 1896:Bevu19 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1896, kl. 12 midd.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

(2:a A.)

Sedan utskottet till behandling förehaft de till utskottet hänvisade
motioner angående allmänna bevillningen, tillkommer det utskottet att
öfver dessa motioner afgifva betänkande.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 13, har herr
B. V. Ramstedt anfört följande:

»Olägenheterna af de i gällande bevillningsförordning stadgade
bestämmelser om beskattningsort för fabriksegare samt annan yrkesoch
näringsidkare hafva i städer med flera församlingar länge varit
kända af vederbörande beskattningsmyndigheter. Den komité, som den
2 november 1894 afgifvit betänkande med förslag till förordning angående
inkomstbovillning, har, antagligen i och för nämnda olägenheters
afhjelpande, förordat ändringar i förenämnda bestämmelser i
syfte, att skattskyldig, som är mantalsskrifven i stad, hvilken innefattar
flera församlingar, skall för handel eller näring, som af honom idkas,
taxeras ondast i don församling, der han är mantalsskrifven.

Donna komités betänkande har sedermera varit föremål för handläggning
af ännu en komité, som mot ett dylikt ändringsförslag ej haft
något att erinra. Emellertid torde, med afseende å do genomgripande
Bill. till lliltsä. Vrot. 1S96. 5 Sami. 1 Afd. 18 Raft. (N:o 19.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

förändringar af mera principal natur och mängden af öfriga förändringar,
. .hvarom förslag af dessa komitéer väckts, någon Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet icke nnder denna riksdag vara att förvänta; synnerligast
som den senare komiténs resultat särskildt gjort sig bemärkt
genom mångfalden af reservationer, hvarigenom svårigheterna för frågornas
lyckliga lösning påtagligen icke blifvit i nämnvärd mån undanröjda.

Då emellertid ofvan antydda olägenheter ytterligare ökats genom
kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894, anser
jag det för min pligt att göra Riksdagens ledamöter uppmärksamma
på de. svårigheter, mot hvilka särskildt de större städernas beskattningsmyndigheter
hafva att kämpa vid ett rättvist afgörande af de många
skattefördelningsfrågorna.

Kongl. förordningen om stämpelafgiften medgifver nemligen lättnader
i stämpelskattens utgörande i vissa fall åt banker och bankirer,
hvilket föranledt flera handelshus att i handelsregistret införa sig såsom
idkande bankirrörelse. Som bankiren, i likhet med fabriksegaren och
handtverkare^ skall beskattas inom den församling, der verksamheten
bedrifves, är det tydligt, att skattefördelningsfrågorna och de dermed
förenade. svårigheterna än mer ökats, och det har i vissa fall blifvit
en omöjlighet att bedöma, huru en rättvis fördelning skall verkställas.
Under sådana förhållanden manas man ovilkorligen att söka häri åstadkomma
en rättelse. Denna kan visserligen väntas framkomma genom
en Kongl. Maj:ts proposition, men tidpunkten, när detta möjligen kommer
att ske, låter sig för närvarande icke med någon visshet beräknas.»

Med stöd af hvad sålunda anförts föreslår motionären, »att Riksdagen
måtte besluta sådan ändring i § 12 mom. d i Kong]. Maj:ts
nådiga förordning, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
den 3 juni 1892, att bankirer, fabriksegare samt andra yrkes- och näringsidkare
i de städer, hvilka innefatta flera församlingar, må, i öfverensstämmelse
med hvad som nu gäller handlande i sådana städer, taxeras
inom den församling, der de äro mantalsskrifne.»

Nu gällande förordning stadgar uti ifrågavarande hänseende följande:

§ 12.

Beskattningsort.

Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

d) handlande, fabriksegare samt annan yrkes- och näringsidkare;
för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, der rörelse

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 3

eller yrke eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt
sätt eller i afsevärd omfattning idkas ; dock skola handlande i de städer,
hvilka innefatta flere församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes
idka, äfvensom de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöfvas på
flere orter, men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom den
församling, der do äro mantalsskrifne.

Det vill synas utskottet antagligt, att uppskattningen af en persons
inkomst bör kunna ske lättare och säkrare, om hans samtliga
inkomster från olika förvärfskällor taxeras af samma beskattningsmyndighet,
än om do delvis taxeras af en myndighet och delvis af en annan.
Det torde emellertid icke låta sig göra att på ett ställe upptaxera inkomsten
af rörelse, som idkas inom skilda kommuner, framför allt då
den bedrifves inom vidt skilda delar af landet. Ett sådant stadgande,
som af motionären föreslås, skulle derför endast i ringa mån undanrödja
ofvan anförda svårigheter vid taxeringen, och det bör erinras,
att det måste vara vida lättaro för olika beskattningsmyndigheter inom
samma stad att i mera invecklade fall samverka för åstadkommande af
en rättvis taxering, än hvad förhållandet kan vara för beskattningsmyndigheter
inom olika kommuner. Deraf följer dock ej, att man ju
icke bör söka minska svårigheterna för beskattningsmyndigheterna
i de fäll, der sådant kan ske, såvida ej en förändring i dylikt syfte
kan visas medföra olägenheter i andra afseenden.

Såsom af motionären anförts, föreslogs af 1894 års skattekomite,
att alla skattskyldige inom en stad skulle för all sin inkomst derstädes
taxeras inom den församling, der de vore mantalsskrifne. Detta förslag,
för hvilket ingen särskild motivering lemnats, synes hufvudsakligen
hafva betingats af de andra förslag, som komitén framstälde i
afseende å omorganisationen af inkomstbeskattningen i dess helhet,
då under de afsedda nya förhållandena taxeringens sammanförande på
ett ställe måste vara af större vigt än under nuvarande förhållanden.

Om lämpligheten af att, oberoende af en mera genomgripande
reform af bevillningsförordningen, nu vidtaga endast den ändring deri,
som af motionären föreslagits, derom torde man kunna hysa berättigadt
tvifvel, enär ett bifall till motionen onekligen skulle komma att, i städer
bestående åt flera församlingar, under vissa förhållanden medföra rubbningar
i dessa sonares ekonomi.

Då bland förenämnde städer hufvudstaden med afseende såväl på
församlingarnes antal som dossas storlek intager förnämsta platsen, har
utskottet för frågans utredning ansett sig böra lemna en redogörelse

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

för förhållandena derstädes i berörda hänseende. I Stockholm uttaxeras
dels kommunalskatt och afgift för stadens folkskolors behof efter eu
för hela staden lika gällande grund, enligt förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862, dels ock afgifter till
församlingarnes skolor, kyrkor och presterskap enligt beslut, som fattas
å kyrkostämma, i öfverensstämmelse med hvad derom stadgas i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863. Dessa senare af kyrkostämma beslutade afgifter
äro för de olika församlingarne mycket vexlande såväl med afseende
på afgifternas storlek i förhållande till den bevillning, hvilken
påföres de skattskyldige, som med hänsyn till församlingarnes förmögenhetsförhållanden,
hvilket i ena som andra afseende! framgår af
följande mellan församlingarne i Stockholm gjorda jemförelse.

Församling,	Invånare-antalet vid böljan af år 1895.	Fastighets värde i mil-lioner kr. år 1895.	Uppskattad inkomst i millioner kr	Afgifter till försam-lingarne i ören per bevillningskrona åren
år 1895.	1895	1894	1893
Storkyrko .......................	11,299	43,3	9,5	58	58	60
Klara .............................	18,083	74,3	13,1	50	50	50
Kungsholms......................	27,897	33,5	8,8	103	109	113
Adolf Fredriks ................	43,536	64,7	13,9	68	76	78
Jakobs och Johannes’....	31,516	76,9	17,0	113	113	no
Ladugårdslands................	53,283	121,5	26,7	45	45	45
Katarina ......................	40,191	42,5	10,4	125	no	no
Maria ...........................	33,499	44,4	9,4	80	85	75
	259,304]	501,lj	108,8

Af förestående jemförelse visar sig, att ifrågavarande afgifter kunna
för en och samma församling skilja sig från år till annat på ända till
15 öre per bevillningskrona, såsom t. ex. i Katarina åren 1894 och 1895,
och att skilnaden i afgift till olika församlingar kan uppgå ända till
80 öre per bevillningskrona, såsom 1895 var fallet med Ladugårdslandet
och. Katarina, i hvilken senare församling afgifterna, 125 öre
per bevillningskrona, voro nära tre gånger så stora som i den förra.
Vidare finner man, att afgifterna per bevillningskrona äro större i do
fattigare församlingarne, såsom Katarina och Kungsholms, än hvad do
äro i de rika, såsom Ladugårdslands och Klara, der de äro lägst. Ett
stadgande, att skattskyldig skall, i den församling, der han är mantals -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 5

skrifven, taxeras för inkomst af näring, som drifves inom en annan
församling, skulle följaktligen i Stockholm medföra, att den förra församlingens
inkomster ökades på den senares bekostnad, hvilket förefaller
så mycket mera betänkligt, om en rik församling blir den gynnade
och en fattig den lidande.

Huruvida förhållandena inom andra städer med flera församlingar
äro likartade med dem i hufvudstaden, derom har utskottet icke fullständig
kännedom, men då den föreslagna förändringen lärer ur beskattningsmyndigheternas
synpunkt just för hufvudstaden hafva sin största betydelse,
så har utskottet ansett tillräckligt att för frågans bedömande
endast taga i betraktande, hvilket inflytande den ifrågasatta förändringen
skulle komma att medföra med hänsyn till beskattningen i hufvudstadens
församlingar.

Storleken af den bevillning, som påförts de olika församlingarne
i Stockholm, och den omflyttning af bevillning från den ena församlingen
till den andra, som skulle blifva en följd af den föreslagna förändringen,
utgjorde, enligt en utskottet delgifven promemoria från
öfverståthållareembetet för uppbördsärenden, för år 1895:

Församling.	Påförd bevillning.	Bevillningen skulle hafva
ökats med	minskats med
Sfnrkyrko .....................................................	102,690 149,485 72,125 121,891 171,445 283,778 79,462 80,119	684 1,608 707 2,623 3,344 4,179 734 883	3,386 3,650 604 1,195 3,508 650 967 802
Klara ....................................................
KnncrRbnlms ............................................
Adolf Fredriks .......................-..................... Jakobs och Johannes’................................. Ladugårdslands............................................ Katarina .........................................................
Maria............. ................................................
\| 1,060,995\| 14,762	14,762

Hela den omflyttning från en församling till en annan, som efter
motionärens förslag skulle för år 1895 för Stockholm egt ruin, utgör
sålunda 14,762 kronor eller nära l''z procent af stadens hela bevillningssuinma,
och den verkan, on sådan omflyttning skulle hafva utöfvat på
de af församlingarne för året 1895 uttaxerade afgifterna, skulle enligt
nyssnämnda promemoria hafva varit

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Församling.	Ökning.	Minskning.
Storkyrko ......................................		1,567
Klara............................................		1,021
Kungsholms ................................	............ 106	—
Adolf Fredriks.............................	.,........... 971	—
Jakobs och Johannes’ ..............	—	185
Ladugårdslands .........................	............ 1,588	—
Katariua.........................................	—	292
Maria...............................................	............. 65	—

Den höjning eller sänkning af afgifterna till de särskilda församlingarna
inom hufvudstaden, som skulle föranledas af de förändrade
bestämmelser i afseende å beskattningsort, hvilka af motionären föreslagits,
kan visserligen icke anses betydande, men synes dock så pass
afsevärd, att en dylik förändring i beskattningen icke bör ifrågasättas,
endast i ändamål, att någon lättnad vid taxeringsmyndigheternas arbete
i vissa fall må kunna vinnas.

Då utskottet derför icke anser motionärens förslag under nuvarande
förhållanden böra godkännas, hemställer utskottet,

l:o) att herr Ramstedts ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr O. Persson i Killebäckstorp anmärker i en inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 44, att det länge man och man emellan
diskuterats, huruvida det kunde anses billigt, att inkomst af aktier,
såsom nu vore förhållandet, vore befriad från bevillning. De skål,
som talade för befrielse, vore särskild! framhållna i § 15 af den för
taxeringsmyndigheterna gällande instruktion, så lydande: »Enär vederbörande
bolag eller inrättning skall erlägga bevillning både för ränteinkomsten
af hela det i bolaget eller inrättningen nedlagda aktiekapitalet
och för den vinst, som rörelsen derutöfver lemnar, så böra de enskilde
delegarne icke taxeras för inkomst från samma bolag eller inrättning.»
Sanningen af de såsom skäl anförda omständigheter vore obestridlig,
men slutledningen vore, enligt motionärens förmenande, icke fullt rigtig.
Ett bolag vore i likhet med en bank en institution, ett skatteföremål
för sig, af hvars skattebördor icke den enskilde aktieegande kapitalisten

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. J

borde draga nytta i beskattningsafseende. En motsatt åsigt skulle
leda derhän, att t. ex. en qvarnegare, hvilken erlade bevillning för
qvarnen såsom för annan fastighet, icke borde särskildt skatta för inkomst
af qvarnen, eller omvändt, att egaren af intecknad jord bordo
vara befriad från bevillning för så mycken jord, som motsvarade
inteckningarnas värde. Kapitalisten hade insatt sina penningar i ett
bolag eller i en sparbank, hvilketdera kunde vara likgiltigt, i afsigt
att af kapitalet uppbära vinst, hvadan sådan vinst, som af aktiebolag
utbetalades till aktieegare, icke kunde, i förhållande till denne, annorlunda
betraktas än såsom inkomst af det kapital, han i bolaget insatt.
Vid berörda förhållande funne motionären ingen rimlig anledning, hvarför
icke aktiegaren, som vanligen tillhörde de större kapitalisterna, skullo
erlägga bevillning för inkomsten af sitt kapital, likasom den, hvilken insatt
sina penningar i bank eller utlånat dem till enskilde, skattade för sitt.

På grund häraf hemställer motionären,

»att Riksdagen behagade besluta sådan ändring i gällande nådiga
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst och
dermed sammanhängande stadganden, att enskild delegare i aktiebolag
eller dermed jemförlig inrättning skall för inkomst från samma bolag
eller inrättning erlägga bevillning såsom för inkomst af kapital med
en för hundra af inkomstbeloppet.»

Då denna fråga genom enskilda motioner kom under pröfning
vid 1893 års riksdag, hemstälde bevillningsutskottet, att Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vid den förestående
revisionen af bevillningsförordningen måtte tagas i öfvervägande,
»huruvida icke, till befordrande af såväl en högre beskattning af den
större förmögenheten som en jemnare fördelning af skattebördan, det
i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna förekommande
stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse derom, att jemväl
enskilde delegare i bolag eller’ inrättning skola taxeras för inkomst af
samma bolag eller inrättning». — Då visserligen båda kamrarne beslöto
aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t angående revision af bevillningsförordningen,
men voro af olika mening rörande skrifvelscns
innehåll, i det att Första Kammaren ansåg skrifvelsen böra affattas i
allmännare ordalag, under det att Andra Kammaren önskade, att deri
måtte angifvas några principer, livilka vid revisionen borde tillämpas
eller tagas i öfvervägande, hvaribland äfven frågan om inkomstbovillning
för delegare i bolag, och de stridiga meningarna icke ansågos kunna
sammanjemkas, så förföll frågan om skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet.

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

1894 års skattekomité har emellertid upptagit denna fråga till
behandling och i sitt den 2 november 1894 afgifna betänkande derom
yttrat följande:

»Då komiterade — —--— — — ansett inkomst af kapital

böra beskattas högre än annan inkomst, har gifvetvis äfven den frågan
framstält sig, huru förfaras borde med inkomst från kapital, som nedlagts
i aktieföretag. Sådan inkomst är för närvarande icke underkastad
beskattning hos de enskilde delegarne i aktieföretaget, utan
skall, såsom 15 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna erinrar,
i stället vederbörande bolag erlägga bevillning både för ränteinkomsten
af hela det i bolaget nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som
rörelsen derutöfver lemnar. Från rent principiel synpunkt innebär
emellertid detta en oegentlighet. Enligt grunderna för den i’ena inkomstskatten
bör all en person tillflytande inkomst beskattas i hans
hand. Endast under denna förutsättning kan personens skatteförmåga
vederbörligen beaktas. Förhållandet vållar äfven anmärkningsvärda
olägenheter med afseende å den kommunala beskattningen. Då denna
hos oss utgöres i visst förhållande till den inom kommunen påförda
bevillning, kunna välbergade eller till och med förmögna medlemmar
af kommunen, i fall de nemligen hemta sin inkomst uteslutande från
aktieföretag, alldeles undgå att bidraga till utgifterna inom den kommun,
i hvilken de äro bosatta och af hvars inrättningar de draga
nytta. Då derjemte denna kommun ofta no g är en annan än den,
der bolaget drifver sin verksamhet, och aktieegaren således icke heller
i och genom bolaget erlägger kommunalskatt i hemorten, är det förklarligt,
att klagomål så ofta försports öfver de i förevarande afseende
nu gällande bestämmelser. Men det vore icke heller hvarken för
staten eller ur den kommunala beskattningens synpunkt lämpligt, om
bolaget befriades från bevillning och denna i stället upptoges hos de
enskilde delegarne. Ty i sådant fall blefve den del af bolagets vinst,
som icke utdelas, utan afsättes till reservfonder och dylika ändamål,
obeskattad; och föga rättvist vore det naturligtvis, att, såsom följden
äfven skulle blifva, den kommun, der bolaget drifver sin verksamhet,
och som derigenom oftast tillskyndas ökade utgifter för fattigvård, skolväsen
m. m., beröfvades kommunala bidrag från bolaget, Vid sådant
förhållande återstår endast den i flera utländska inkomstskattelagar
anlitade utvägen att beskatta såväl bolaget för dess inkomst som de
enskilde delegarne för dem tillfallande utdelning.»

I enlighet med donna uppfattning föreslog komitén, att i förordningen
angående inkomstbevillning måtte under rubrik »annan inkomst

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 9

af varaktig eller tillfällig natur» upptagas äfven »utdelning, som delegare
i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank eger uppbära från
bolaget eller banken».

Sedermera bär 1895 års bevillningskomité uti sitt den 9 december
1895 afgifna utlåtande, uti ifrågavarande ämne yttrat:

»Komitén medgifver, att åtskilliga omständigheter tala för beskattning
både af vinsten å aktieföretaget och af utdelningen.. Dock synes
det icke komitén rådligt att genomföra en sådan beskattning så strängt
som enligt förslaget. Beskattar man bolaget på samma gång som de
enskilde delegarne, måste man väl betrakta de senare såsom förlagsgifvare
åt bolaget. Men ett sådant betraktelsesätt borde, såsom i åtskilliga
utländska skattelagar föreskrifves, leda till medgifvande af afdrag
för skälig ränta å det inbetalda aktiekapitalet vid bolagets taxering.
Mot ett dylikt medgifvande torde dock hos oss stora betänkligheter
möta på grund af kommunalbeskattningens sammanhang med^ statsbeskattningen.
Ifrågasättas kunde visserligen vid sådant förhållande
att välja ett annat förfaringssätt, hvarpå den utländska lagstiftningen
äfvenledes erbjuder exempel, nemligen att i stället låta af dragsrätten
göras gällande vid den enskilde aktieegarens taxering, så att denne
finge åtnjuta ränteafdrag å det för hans aktie inbetalda kapital. Men
äfven härför torde afsevärda hinder möta, ty ett efter aktiens nominela
värde beräknadt afdrag skulle säkerligen komma att kännas såsom
ojemn t verkande, och för afdragets beräkning efter det. belopp, för
livilket den skattskyldige förvärfvat aktien, skulle hvarje principal
grund saknas, hvarförutom den, som genom arf, gåfva eller testamente
åtkommit aktie, på detta sätt näppeligen skulle kunna komma i åtnjutande
af något afdrag.

Om man sålunda finner sig icke kunna på någotdera af dessa sätt
i förslaget införa den modifikation, som kan anses påkallad af bolagets
och delegarnes ofvanberörda inbördes förhållande, torde man vara hänvisad
till utvägen att bereda delegarne den lindring i beskattningen,
som må betingas deraf, att bolaget utan afdrag skattar för sin vinst,
sålunda, att utdelningen beskattas efter en lägre skattefri än annan
inkomst. Härvid måste emellertid skattefoten jemkas äfven med hänsyn
till det förhållande, att icke blott bevillning, utan äfven kommunala
utskylder skulle komma att drabba utdelningen; och kan komitén med
afseende härå icke tillstyrka, att skattefoten sättes högre än till hälften
mot den för inkomst i allmänhet gällande, livilket af tekniska skäl
lärer böra så uttryckas, att, för bevillningens påförande, sådan inkomst,
hvarom nu är fråga, skall upptagas med halfva sitt belopp.

Bill. till IliJcsd. Prof. 1806. 5 Sand. 1 Afd. IS lliift.

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Äfven en annan ändring i förslaget anser komitén erforderlig.
Skulle utdelning från aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank
taxeras såsom »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur», blefve
följden den, att skattskyldig, som för inköp af aktie eller lottbref upp lån,

enligt förslaget icke kunde vid taxering af sådan inkomst
få åtnjuta afdrag för låneräntan med mera än 20 procent af sin till
nämnda rubrik hänförliga inkomst, och att vid bifall till hvad komitén
här nedan föreslagit i afseende å »annan inkomst af varaktig eller tillfällig
natur» icke ens något afdrag skulle ifrågakomma. I hvilketdera
fallet som helst kunde dock påföljden näppeligen stå i öfverensstämmelse
med hvad den ifrågavarande inkomstens art kräfver. Sådan inkomst
är nemligen till sin karakter närmast att hänföra till inkomst
af »kapital» och bör derför dit öfverflyttas, så att obegränsadt skuldränteafdrag
kan få eg a rum.»

I öfverensstämmelse med de åsigter, som synas hafva gjort sig
gällande vid frågans föregående behandling inom Riksdagen, anser
utskottet, att bestämmelser i det af motionären afsedda syftet icke kunna
af Riksdagen beslutas utan en noggrann utredning såväl af deras verkningar
som af deras sammanhang med inkomstbeskattningen i öfrigt.
Då emellertid den af ofvanberörda komitéer lemnade utredning behandlat
frågan i sammanhang med genomgripande förändringar af hela bevillningsförordningen,
lemnar den icke tillräcklig ledning för att bedöma
lämpligheten af förändrade bestämmelser endast i denna del af samma
förordning. Det är derför utskottets uppfattning, att denna fråga icke
kan afgöras utan ytterligare utredning, som endast genom Kong].
Maj:ts försorg kan åstadkommas.

Då slutligen frågan om bevillningsförordningens omarbetning är
föremål för Kongl. Maj:ts behandling, och ett förslag från Kongl. Maj:t
derom torde vara att emotse, anser utskottet ej heller anledning förefinnas
för Riksdagen att nu aflåta en skrifvelse i förevarande ämne.

Utskottet hemställer fördenskull,

2:o) att herr Perssons förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

( I eu likaledes inom Andra Kammaren af herr G. Ericsson från
Stockholm väckt motion, n:o 153, i hvilken motions syfte åtta af kammarens
ledamöter förklarat sig instämma, har föreslagits:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Datt Riksdagen ville besluta att i bevillningsförordningeu införa
sådant tillägg, hvarigenom den direkta skatt, som för närvarande utgår
som bevillning af inkomst, bestämmes att utgå med viss procent, högre
för den större och lägre för den mindre inkomsten, samt med högre
procent för inkomst af kapital och med lägre procent för inkomst af
arbete och näring; samt

att Riksdagen beslutar sådan ändring i bevillningsförordningen,
att så kallad sjelf deklaration blifver obligatorisk, hvarigenom skattskyldig
vid lämpligt vite varder ålagd att sjelf årligen uppgifva sin beskattningsbara
inkomst.»

I afseende å motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Frågan om införande hos oss af progressiv inkomstbeskattning
har vid flere föregående riksdagar genom enskilda motioner dragits
under Riksdagens pröfning.

Vid 1893 års riksdag yttrade bevillningsutskottet derom följande:

»I nära sammanhang med denna fråga står den om införandet al
progressiv beskattning. Denna form för beskattning utgår från samma
grund som principen om beskattningens lämpande efter inkomstens
art, nemligen den, att skattens storlek bör bero af förmågau att bära
densamma. Det berättigade häri vill utskottet ingalunda underkänna.
Hufvudsakligen af samma skäl, som nyss anförts beträffande frågan om
skattens lämpande efter inkomstens ursprung, anser utskottet sig likväl
ej böra tillstyrka antagandet af principen om progressiv beskattning. Så
som fastighetsbevillningen nu är anordnad, kan det uppenbarligen icke
komma i fråga att med afseende å donna göra en progressiv beskattning
gällande. Då nemligen eu fastighets uppskattade värde, efter hvilket
fastighetsbevillningen utgår/ icke står i förhållande till eller utgör
något bevis för egarens eller innehafvarens verkliga förmögenhetsställning
eller behållna inkomst, vore det ju tydligen orimligt att göra
denna skatt progressiv. Låter man den progressiva beskattningen
vinna tillämpning endast med afseende å inkomst åt det rörliga kapitalet
och arbetet, uppnår man icke det åsyftade ändamålet, de direkta
skatternas rättvisa fördelning. Ett konseqvent genomförande af den
progressiva beskattningens princip inom bevillniugslagstiftningen förutsätter,
enligt utskottets mening, införande af allmän inkomstskatt.

Utskottet vill emellertid erinra derom, att det finnes äfven andra
vägar än eu progressiv inkomstbeskattning att träffa de större förmögenheterna,
t. ex. arfsskatt och stämpelskatt. Sistlidet års urtima Riksdag
uttalade ock i sin förut omförmälda skrifvelse den 27 november

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

1892 den mening, att det mål, hvartill den progressiva inkomstbeskattningen
syftar, eller de större förmögenheternas relativt högre beskattande,
lämpligare torde stå att vinna på andra, för den nu rådande
uppfattningen tör hända mindre främmande sätt, såsom exempelvis genom
ett kraftigare anlitande och vidare utvecklande af vissa arter stämpelskatt,
hvarjemte. Riksdagen i samma skrifvelse framhöll, att arfsskatten,
åt hvilken, enligt Riksdagens mening, en vigtigare plats inom vår
skattelagstiftning än den för närvarande egde, borde inrymmas, vore
den skattetitel, som företrädesvis egnade sig för tillämpning af den
progressiva beskattningsprincipen och tillika utgjorde en form för denna
princips tillämpning, om hvilken meningarna, enligt Riksdagens åsigt,
lätt skulle kunna ena sig.»

Äfven vid 1894 års riksdag blef ett liknande förslag af utskottet
afstyrkt och af Riksdagen lemnadt utan afseende.

1894 års skattekomité gör följande uttalande om progressiv inkomstbeskattning: »I

nära sammanhang med frågan om olika beskattning af fonderad
och ofonderad inkomst står den omtvistade frågan om proportionel eller
progressiv beskattning. Anhängarne af den förstnämnda skatteformen
anse fordran på rättvisa i beskattningen, åtminstone för så vidt den
drabbar regelbundna inkomster, tillfredsstäld dermed, att skatten alltid
utgår i enahanda förhållande till den skattskyldiges inkomster, d. v. s.
efter en och samma procentsats. Ifrarne för den progressiva beskattningen
åter hålla före, att rättvisa vinnes endast så vida skattebidragen
ökas i större förhållande än inkomsterna och således skatten för eu
större inkomst utgöres efter högre procentsats än för en mindre.

Fordran på progressiv beskattning har man sökt stödja på olika
grunder. Den oftast anförda är, att skatten bör för att vara afpassad
efter skatteförmågan förorsaka alla ett »jemförelsevis lika stort offer».
Äfven har för den progressiva beskattningen åberopats, att skatten
vid sidan af sin fiskaliska betydelse skulle ega jemväl en social bestämmelse,
nemligen att verka utjemnande och rättande på inkomstens och
förmögenhetens fördelning, sådan denna under den fria konkurrensen
gestaltat sig. Försvararne af den proportionela beskattningen förneka
emellertid det berättigade i att annan uppgift än den rent finansiella
tillägges skatten och bestrida, att ur denna skattens uppgift stöd
kan hemtas för fordran, att skatten skall förorsaka alla skattskyldige
lika offer, hvilket mål dessutom ej ens med den progressiva beskattniugen
skulle kunna uppnås. I sammanhang härmed framhålla de
det godtyckliga i såväl den progressiva skalan som den gräns för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

progressionen, hvilken, så framt skatten ej skall leda till konfiskation
af de större inkomsterna, måste stadgas. Vidare betona de, att en
progressiv beskattning motverkar sparsamheten, samt att den, i händelse
progressionen göres lindrig, inbringar föga mer än en proportionel
skatt och, i fall progressionen göres mera känbar, föranleder kapitalet
att utflytta eller dölja sig. Åndtligen har ock gjorts gällande, att ett
samtidigt införande af progressiv inkomstskatt och af sjelfdeklaration
minskar utsigterna att erhålla sanningsenliga deklarationer.

I vårt land har, hvad inkomstskatten beträffar, den progressiva
beskattningsprincipen, efter ett i början af innevarande århundrade
gjordt misslyckadt försök med dess tillämpning, icke vunnit användning;
och erinras må, hurusom Riksdagen så nyligen som vid 1892
års urtima riksmöte stälde sig afvisande gent emot dess användning
i afseende å inkomstbeskattningen, då Riksdagen framhöll, »att
detÖ med berörda beskattningsprincip åsyftade målet eller de större
förmögenheternas relativt högre beskattning lämpligare torde kunna
vinnas på andra för den nu rådande uppfattningen tör hända mindre
främmande sätt, såsom exempelvis ett kraftigare anlitande och vidare
utvecklande af vissa ärter stämpelskatt». Tillika gaf Riksdagen uttryck
åt den åsigt, att arfsskatten vore den skattetitel, som företrädesvis
lämpade sig för tillämpning af det progressiva beskattningssystemet.
Riksdagens i sammanhang härmed uttalade förvissning derom, att
meningarne lätt skulle kunna ena sig om denna art af progressiv
beskattning, har också sedermera visat sig välgrundad, i det att eu
progressiv arfsskatt redan nu är hos oss införd. Men dertill torde man,
åtminstone tills vidare, böra inskränka användningen inom vårt skattesystem
af den ifrågavarande principen, hvars praktiska värde för öfrigt
i ett land med ett så begränsadt antal af större förmögenheter som
vårt torde med allt skäl kunna ifrågasättas. Såväl den nya arfsskatten
och väl i allmänhet äfven den förhöjda eller nya stämpelbeskattning i
öfrigt, hvilken efter 1895 års ingång kommer att. blifva gällande, som
ock°den högre inkomstbeskattning af kapital, hvilken, enligt hvad ofvan
anförts, af komiterade föreslagits, kommer också hufvudsakligen att
drabba de förmögnare samhällsklasserna. En relativt högre beskattning
af dem åsyftas dessutom med komiterades här nedan omförmälda
förslag angående bevillnings utgörande jemväl af delegare i aktiebolag
eller enskild sedelutgifvande bank för utdelning å aktier och lottbref.
Å andra sidan hindrar bibehållandet åt den proportionera skattefoten
ingalunda, att inkomstskatten anordnas med vederbörlig hänsyn till
den svagare skatteförmågan hos de i ekonomiskt afseende mindre väl

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

lottade. Äfven den proportionela inkomstskatten kan, utan att bryta
mot sin princip, inrymma ett bevillningsfritt existensminimum äfvensom
lindring i bevillningen för vissa lägre inkomstgrupper, på sätt äfven
gällande bevillningsförordning medgifver.»

De bär anförda yttrandena i ämnet innefatta enligt utskottetsåsigt
fullgiltiga skäl för afstyrkande af motionen, i hvad den rör införande
af progressiv beskattning.

Hvad åter angår frågan om införande af obligatorisk sjelfdeklaration,
får utskottet erinra, att Andra Kammaren år 1893 uttalade sig
derför, och att 1894 års skattekomité i sitt förslag till ny bevillningsförordning
fullständigt tillämpat densamma.

Då emellertid denna ganska invecklade och svårlösta fråga icke
lärer kunna lösas, utan att förslag i ämnet framlägges från Kong]. Maj:t,
och densamma på grund af berörda komitéförslag för närvarande är under
Kongl. Maj:ts pröfning, anser sig utskottet icke hafva anledning att tillstyrka,
det någon åtgärd nu vidtages på grund af motionärens yrkande
rörande obligatorisk sjelfdeklaration.

Utskottet hemställer fördenskull,

3:o) att herr Ericssons ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 65 mom. 3 i gällande förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst är af följande lydelse:

»Mom,. 3. Till bestridande af kostnaderna för blanketter till taxeringslängder,
till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarne för
deras arbete med sjelfva beredningen, till arfvoden åt kronans ombud
och för protokollsföringen samt andra anteckningar under taxerings-och
prötnmgsnämndernas sammankomster äfvensom till vedergällning för det
i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade biträde af
personer, som icke ega att vid samma förrättningar beräkna traktamentsersättning,
må af Stockholms stads pröfningsnämnd användas och disponeras
ett belopp, som svarar emot högst två och en half procent af
samma stads efter denna förordning utgående hela bevillningssumma
för året; gällande jemväl för bemälda pröfningsnämnd det i mom. 1 af
denna § gjorda förbehåll för det fall, att bevillningssumman skulle komma
att öfverstiga pröfningsnämndens beräkning. Om det af pröfningsnämn -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

deri sålunda beviljade belopp och detsammas fördelning skall underrättelse
genom utdrag af nämndens protokoll meddelas statskontoret, hvarifrån
beloppet kommer att omedelbart utbetalas.»

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 204, hafva herrar
J. A. Fjällbäck och J. Olsson från Stockholm föreslagit, »att Riksdagen
ville besluta att 65 § 3 mom. bevillningsstadgan skall erhålla den ändrade
lydelse, att siffran »högst två och en half procent» ändras till
»högst en och en half procent».

Till stöd för detta sitt förslag anföra motionärerna följande:

»65 § i gällande bevillningsstadga stadgar i 3 mom., att till bestridande
af derstädes uppräknade kostnader, ersättningar och arfvoden må
af Stockholms stads pröfningsnämnd användas och disponeras ett belopp,
som svarar emot högst 2 % procent af hela Stockholms stads bevillningssumma
för året. Vid en jemförelse af detta belopp med de belopp, som
af öfriga pröfningsnämnder må användas för samma ändamål, finner man,
att den bevillningsprocent, som i Stockholm får tagas i anspråk, proportionsvis
icke obetydligt öfverstiger den procent, som annorstädes får
disponeras.

Om än det belopp, som sålunda i hufvudstaden anslagits till gäldande
af kostnaderna för taxeringen, må kunna anses hafva varit skäligt,
då nämnda stadgande tillkom och innan bevillningen för Stockholm antagit
de proportioner, som numera är fallet, synes i allt fall den af Riksdagen
medgifna bevillningsprocenten numera vara betydligt för hög i
betraktande af den högst betydligt ökade bevillningssumma, som under
de senare åren uppnåtts här i Stockholm. Medan denna bevillningssumma
år 1884 uppgick till 782,255 kronor, hade motsvarande summa
för år 1894 stigit till .icke mindre än 1,041,000 kronor. Den bevillningssumma,
som af pröfningsnämnden högst fick tagas i anspråk, uppgick
sålunda år 1884 till — 19,556 kronor, år 1894 till ej mindre än 26,025
kronor samt har förlidet år uppgått till ännu mer.

Att icke ett jemförelsevis så högt belopp som 26,000 kronor kan
vara erforderligt för utgifterna i och för taxeringen i Stockholm, synes
ligga i öppen dag; och man hade derför kunnat vänta, att pröfningsnämnden
sjelfmant skulle sökt hålla de behöfliga utgifterna för taxeringen
inom sådana gränser, att ej hela eller i det närmaste hela den i
bevillningsstadgan för ändamålet medgifna bevillningsprocenten numera
behöfde tagas i anspråk. Men så har ingalunda skett. Rröfningsnämnden
bär tvärt om år efter år på öfverståthållareembetets för uppbördsärendeu
förslag tagit i anspråk i det närmaste hela det belopp, som

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

högst varit medgifvet, eller under de senaste åren i rundt tal 25,000
kronor, ett belopp, som icke lärer stå i rimligt förhållande till de utgifter,
som kunna anses behöfliga för ifrågavarande ändamål. Af bifogade
protokollsutdrag framgår sålunda ej mindre, att det belopp, som
år 1894 tagits i anspråk, uppgår till 24,157 kronor och 35 öre, än äfven
huru detta belopp fördelats. Beloppet och fördelningen för år 1895
företer ingen nämnvärd förändring.

Af bilagan finner man exempelvis, hurusom till sju uppbördskommissarie!’,
hvilka likväl uppbära en årlig lön af mellan 10 och 15 tusen
kronor hvardera, det oaktadt anslagits af pröfningsnämnden 550 kronor
hvardera, eller tillsammans 3,850 kronor; hurusom till protokollsföranden
hos pröfningsnämnden anslagits ej mindre än 3,500 kronor, ehuru
arbetet med protokollsföringen tager i anspråk högst ett par månader,
hvarunder sammanträden hållas blott 2 å 3 gånger i veckan, hvarjemte
är att märka, att protokollsföraren har till sitt biträde flere särskildt af
pröfningsnämnden aflönade protokollsförare; hurusom till kronoombudet
hos pröfningsnämnden för hans närvaro vid sammanträdena under samma
tid samt beredning af ärendena anslagits 2,000 kronor, ehuru samma
kronoombud är kamrerare i uppbördsverket med en lön af 7,000 kronor
och sålunda redan i denna sin egenskap har att bereda taxeringsärendena;
som synes, är det inga småsummor, som för taxeringsarbetet tagas
i anspråk; särskildt lärer ingen kunna undgå att finna de till kronoombudet
och sekreteraren anslagna arfvoden oskäligt tilltagna, helst när
begge dessa funktionärer äro särdeles högt aflönade stadens tjenstemän.

Försök hafva visserligen tid efter annan blifvit gjorda inom pröfningsnämnden
att söka nedbringa de särskildt i fråga om vissa poster
orimligt högt tilltagna beloppen, för att dermed kunna åstadkomma
någon icke oväsentlig besparing för statsverket. Men hittills liar detta,
som naturligt är, icke lyckats. Det rundligt tilltagna förslag till användning
af medlen och dess fördelning, som utarbetats inom uppbördsverket
och förelagts pröfningsnämnden vid dess sista sammanträde, bär
blifvit utan vidare godkändt.

Det återstår då ej annan utväg än att draga frågan inför Riksdagen,
hvilken lyckligtvis har i sin magt att åstadkomma den besparing
i anslaget, som tvifvelsutan är både möjlig och skälig.

En verksam åtgärd i sådant syfte torde lättast kunna åstadkommas
genom en nedsättning af den bevillningsprocent, som af Stockholms stads
pröfningsnämnd må tagas i anspråk, exempelvis från 2 l- till 1 1 procent.

Med den bevillningssumma, som år 1894 inflöt i Stockholm, skulle
procenten efter en sådan nedsättning likväl uppgå till 15,615 kronor,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 17

ett belopp, som synes vara fullt tillräckligt för att bestrida alla för
taxeringen nödiga utgifter, då de reducerats till måttliga proportioner,
helst som bevillningen för Stockholm år efter år är i stigande.

Till jemförelse må nämnas, att exempelvis inom Stockholms län
den beviliningsprocent, som år 1894 togs i anspråk, endast uppgick till
3,915 kronor, hvaraf kronoombudet hos pröfningsnämnden icke synes
håfva erhållit något särskildt arfvode och protokollsföraren i ett för allt
450 kronor. Kronoombuden vid taxeringsnämnderna i de sex städerna
erhöllo tillsammans 85 kronor.»

Motionärerna hafva bifogat motionen ett utdrag af protokollet hos
1894 års pröfningsnämnd, upptagande de arfvoden och omkostnader, som
under samma år gäldats af bevillningsprocenten, tillsammans uppgående
till 24,157 kronor 35 öre, och utskottet har införskaffat motsvarande
protokollsutdrag jemväl för åren 1893 och 1895. Dessa handlingar äro
af den lydelse, som de vid detta betänkande fogade bilagorna A, B och
C utvisa. Derjemte har till närmare utredning af förevarande fråga från
öfverståthållareembetets kamrerarekontor till utskottet öfverlemnats en
promemoria, som äfvenledes bifogas detta betänkande. (Se bilagan D.)

Af åberopade bilagor inhemtas, att de till uppbördskommissarierna
lemnade arfvoden utgå för biträde till bevillningsberedningarnes ordförande
för göromål, som enligt § 26 i bevillningsförordningen åligga dessa
senare, men i Stockholm icke kunna af dem fullgöras; att arfvodet till
protokollsföraren hos pröfningsnämnden utgör 1,500 kronor, och att det
af motionärerna angifna beloppet 3,500 kronor äfven innefattar ett anslag
å 2,000 kronor till skrifmaterialier, tryck, renskrifning och biträden
(vanligtvis 4, af hvilka 2 tjenstgöra vid hvarje sammanträde); att kronoombudet,
hvilket under åren 1881—1883 uppburit 1,500 kronor, 1884
—1894 2,000 kronor och 1895 3,000 kronor, erhållit detta arfvode för
att ordna och öfvervaka arbetena samt (från år 1892) föredraga målen
i pröfningsnämnden; att arfvodena till revisorn och två kammarskrifvare
å tillsammans 1,100 kronor utgått för granskning af mantalslängderna;
och att de till 1,260 kronor uppgående arfvodena till tre extra biträden
utgöra ersättning för uppsättande af promemorior.

Vidare har af utskottet tillhandahållna qvittenslistor för år 1895
inhemtats:

att vice häradshöfdiugen G. Wessman, utom honom anvisade 720
kronor för extra biträde, uppburit såsom revisor hos öfverståthållareembetet
för uppbördsärenden 400, eller tillsammans 1,120 kronor;

att kammarskrifvaren B. Giertta, utom honom anvisade 260 kronor
Bih. till liiksd. l''rot. ISIG. 5 Samt. 1 Afd. 18 lläjt. 3

18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

för extra biträde, uppburit 290 kronor såsom protokollsförande bos
taxeringsnämnderna och 350 kronor såsom kammarskrifvare hos öfverståthållareembetet
för uppbördsärenden, eller tillsammans 900 kronor;

att kammarskrifvaren L. A. Grass, förutom honom anvisade 280 kronor
för extra biträde, uppburit såsom kammarskrifvare 350 kronor och
såsom protokollsförande hos taxeringsnämnderna 215 kronor, eller tillsammans
845 kronor; samt

att öfriga hos taxeringsnämnderna anstälde protokollsförande, hvilka
äro extra ordinarie tjenstemän i öfverståthållareembetet för uppbördsärenden,
åtnjutit i arfvoden för protokollsföringen respektive 325, 300,
225, 220 och 215 kronor samt dessutom uppburit respektive 360, 300,
420, 175 och 215 kronor, så att de för lemnadt biträde blifvit godtgjorda
med respektive 685, 600, 645, 395 och 430 kronor.

Utaf det vid 1883 års kongl. proposition med förslag till ny bevillningsförordning
fogade statsrådsprotokoll inliemtas, att föredragande
departementschefens hemställan om upptagande i förslaget af den ännu
gällande procentsatsen för Stockholms stad grundats^på den förutsättning,
att bevillningssumman för året derstädes skulle uppgå till 620,000 kronor,
derå alltså bevillningsprocenten efter 2| procent skulle utgöra 15,500 kronor.

1894 års skattekomité har, under framhållande af, hurusom en
summa af 15,500 kronor skäligen kunde anses fullt tillräcklig för bestridande
af de utgifter, som i Stockholm böra med bevillningsprocenten
gäldas, ansett den nedsättning kunna utan olägenhet vidtagas, att bevillningsprocenten
derstädes bestämdes att utgå med högst 11 procent.

öfverståthållareembetet, hvars yttrande öfver berörda komités omnämnda
betänkande blifvit infordradt, har deremot ansett en bestämmelse
om att omförmälda procent i Stockholm skulle få utgå med allenast li
procent vara obillig. Det af komitén framlagda förslag skulle, i följd af
ökade göromål för bevillningsberedningarnes ordförande verka derhän,
att dessas antal, hvilket dittills varit åtta, måste ökas med minst detta
antal. Derjemte påpekar öfverståthållareembetet, hurusom i Stockholm
kostnaden för papper till och tryckning af taxeringslängderna skall utgå
af ifrågavarande procent, samt förmenar med anledning deraf, och då,
enligt komiténs beräkningar, en minskning i bevillningssumman skulle
vara att motse till följd af förslaget, att bevillningsprocenten i Stockholm
borde icke sänkas, utan snarare höjas.

Till vidare upplysning i frågan hänvisar utskottet till den i bilagan
E uppgjorda förteckning rörande kostnaden för taxeringsarbeten m. m.
i de län, hvilkas invånareantal är större än Stockholms stads eller af
ungefärligen samma storlek.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 19

Vid pröfning af denna fråga liar utskottet i likhet med 1894 års
skattekomité ansett, att utgifterna för taxeringen i Stockholm böra kunna
ej oväsentligt minskas.

Öfverståthållare embete ts kamrerarekontor har meddelat, att bevillningsberedningarnes
ordförande i Stockholm omöjligen kunna fullgöra
de göromål i afseende å för taxeringen lemnade uppgifter, som åligga
dem på grund af § 26 i bevillningsförordningen, och att dessa i stället
fullgöras af de 7 uppbördskommissarierna, som derför uppbära tillsammans
3,850 kronor. Då bevillningsberedningarnes ordförande uppbära i
arfvode 3,450 kronor, utgör ersättningen för det arbete, som enligt författningen
åligger dessa, in alles icke mindre än 7,300 kronor. Detta
belopp synes utskottet kunna väsentligen minskas, vare sig nedsättningen
göres i arfvodet för bevillningsberedningarnes ordförande eller i arfvodet
för uppbördskommissarierna. De 7 protokollsförandena hos taxeringsnämnderna
uppbära tillsammans för detta uppdrag 1,790 kronor, men
godtgöras dessutom för annat biträde i olika poster med tillsammans
2,710 kronor. Då, enligt § 56 bevillningsförordningen, landskamrerarne
lika väl som kamreraren vid öfverståthållareembetets afdelning för uppbördsärenden
skola vara kronoombud vid pröfningsnämnden, men de förra,
enligt § 65, icke ega att åtnjuta något arfvode, så synes det sistnämnde
kamrerare tillerkända arfvode af 3,000 kronor eller dubbelt mera än
hvad han åtnjöt 1881—1883 vara alldeles för högt, äfven om det utgår
såsom ersättning för arbetenas öfvervakande och för målens beredning
och föredragning, i synnerhet om man tager i betraktande, att kamreraren
i uppbördsverket uppbär en årlig lön af 7,500 kronor. Utskottet har
ej heller kunnat undgå att finna jemväl de arfvoden, som utgått till
öfrige tjenstemän, af hvilka flere innehafva väl aflönade befattningar,
och till de hos taxeringsmyndigheterna anstälde vaktmästarne, vara
väl höga. Ehuru utskottet af anförda skäl anser, att nedsättning af
bevillningsprocenten för Stockholm bör ega rum, finner utskottet sig
dock ej kunna tillstyrka en så betydlig sänkning som af motionärerna
yrkats. Med 1895 års bevillningssumma till grund skulle, med beräkning
af 1 | procent å densamma, funnits till förfogande omkring 15,900
kronor, men detta belopp, som endast med 400 kronor öfverstiger den
summa af 15,500 kronor, som år 1883 ansågs motsvara behofvet, synes
utskottet i betraktande af ärendenas tillväxt sedan dess icke numera
tillräckligt för att lemna skälig ersättning för det betydande arbete, som
taxeringen kräfver inom en så stor stad som Stockholm. Vid bestämmandet
af ifrågavarande ersättning bör ej heller förbises den omständigheten,
att städerna sjelfva bestrida kostnaderna för uppbörden.

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Då'' man år 1883 vid bestämmande af bevillningsprocenten både
att utgå från beräkning af en befolkning af 174,702 personer (1882 års
mantalsskrifna befolkning) och ett bevillningsbelopp, som beräknades till
620,000 kronor, så utgjorde den mantalsskrifna befolkningen år 1895
259,304 personer och bevillningssumman för samma år 1,060,996,8 0;
ökningen utgör respektive 48 och 71 procent. Besvärsmålens antal i
pröfningsnämnden har ock under tiden ansenligt tillväxt. De utgjorde
i medeltal åren 1881—1885 797, åren 1886—1890 1,434 och under åren
1891—1895 1,573. Under samma perioder utgjorde protokollsparagrafernas
antal derstädes i medeltal respektive 1,007, 1,712 och 1,815.

Vid öfvervägande af de förhållanden, som måste tagas i betraktande
vid bedömande af denna fråga, har utskottet kommit till den
uppfattning, att ifrågavarande bevillningsprocent skäligen bör bestämmas
att utgå med högst två procent af bevillningssumman.

På grund häraf hemställer utskottet,

4:o) att 65 § 3 mom. af gällande bevillningsförordning
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Mom. 3. Till bestridande af kostnaderna för
blanketter till taxeringslängder, till ersättning åt ordförandena
i bevillningsberedningarne för deras arbete
med sjelfva beredningen, till arfvoden åt kronans ombud
och för protokollsföringen samt andra anteckningar
under taxerings- och pröfningsnämndernas sammankomster
äfvensom till vedergällning för det i samband
med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade biträde
af personer, som’ icke ega att vid samma förrättningar
beräkna traktamentsersättning, må af Stockholms stads
pröfningsnämnd användas och disponeras ett belopp,
som svarar emot högst tvä procent af samma städs
efter denna förordning utgående hela bevillningssumma
för året; gällande------utbetalas.

Stockholm den 24 mars 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Reservationer:

af herr (Jävalli mot den af utskottet till stöd för sina förslag i
punkterna l:o)—4:o) använda motivering;

af herr friherre von Schwerm mot vissa delar af motiveringen,

samt vid punkterna 2:o) och 3:o)

dels af herr Fredholm, som anfört:

»Vid de senare riksdagarne hafva motioner afseende förändringar
i bevillningsförordningen i stor utsträckning blifvit väckta. I synnerhet
var detta fallet vid 1893 års riksdag med anledning af det beslut om
grundskatternas afskrifning, som fattades vid urtima riksdagen 1892.
De motionärer, som vid innevarande riksdag väckt förslag om ändringar
i bevillningsförordningen, hafva inskränkt sig till att föreslå dels beskattning
af den inkomst, som från aktiebolag tillfaller enskild delegare i
sådant, dels införande af progressiv inkomstbeskattning och obligatorisk

sjelfdeklaration. .

Vid behandlingen af nu föreliggande förslag, har utskottet, i ötverensstämmelse
med de åsigter, som synas hafva gjort sig gällande inom
Riksdagen vid dessa frågors föregående behandling, ansett, att dessa
frågor äro af den .svåra och invecklade beskaffenhet, att de icke kunna
lösas utan en föregående noggrann utredning, och dertill endast i samband
med inkomstbeskattningen i öfrig!. Härutinnan delar jag fullkomligt
den af utskottet uttalade meningen. Men då utskottet, på grund
deraf att Ivongl. Maj:t sedan 1893 års Riksdag tillsatt ej mindre än två
komitéer för afgifvande af förslag till ny bevillningsförordning, derur
hemtar anledning att helt enkelt afstyrka de nu väckta motionerna, undei
antagande, att ett förslag till bevillningsförordningens omarbetning klätt
från Kongl. Maj:t motse, så kan jag ej dela utskottets uppfattning i
denna del.

Efter den nedgörande kritik, för hvilkeiDdet förslag till mkomstbovillning,
som af komiterade afgafs den 2 november 1894, gjorts till föremål
ej blott af de myndigheter, som öfver förslaget haft att- yttra sig,
utan äfven af den för granskning af förslaget sist tillsatta komitén i

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

dess utlåtande af den 9 december 1895, kan nämnda förslag svårligen
lemna Kongl. Maj:t erforderlig ledning vid utarbetandet af ett nytt förslag
till bevillningsförordning. Föga bättre förhåller det sig med det af
sistnämnda komité den 9 december 1895 afgifna utlåtande, i hvilket de
vigtigaste i Riksdagen framhållna beskattningsgrundsatser blifvit antingen
lemnade. opåaktade eller på ett mer eller mindre otillfredsställande sätt
gjorda till föremål för tillämpning.

Men äfven om det för Kongl. Maj:t skulle blifva möjligt att med
nu till buds stående material utarbeta ett nytt förslag, så vill det dock
synas föga sannolikt, att ett sådant förslag, bygdt endast på den af
komiterade lemnade utredning, skulle kunna hafva utsigt att vinna Riksdagens
bifall. Man får nemligen ej bortse från det faktum, att vigtiga
beskattningsgrundsatser, för hvilka Riksdagen eller en af dess kamrar
uttalat sig, icke blifvit af komiterade vederbörligen beaktade och ännu
mindre erhållit den omsorgsfulla utredning, som deras betydelse för
skatteväsendet och deras i öfrigt svårlösta beskaffenhet i ovanligt hög
grad gjort dem förtjent.» af.

Sådant är exempelvis förhållandet med den progressiva inkomstbeskattningen,
hvilken dock en gång blifvit af Riksdagens Andra Kammare
i princip gillad, då kammaren vid 1892 års lagtima riksdag uttalade
sig för ordnandet af den direkta beskattningen på ett sådant sätt,
fatt den bestämdes att utgå med viss procent, högre för den större och
lägre för den mindre inkomsten», och om hvilken urtima Riksdagen i sin
skrivelse till Konungen af den 27 november 1892 säger, att den i en
del nyare skattelagar tillämpade grundsats, att ej blott skattebördan för
de lägst taxerade i högre grad än hittills lättas, utan äfven denna börda
så fördelas, att den med ökad tyngd träffar de högre taxerade, bör vid
det tillämnade revisionsarbetet göras till föremål för noggrann pröfning,
synes Riksdagen uppenbart, utan aft Riksdagen derför vill närmare
ingå på denna fråga. Hurudan är nu den »noggranna pröfning» af
denna fråga, som det syntes Riksdagen uppenbart, att komiterade skulle
under revisionsarbetet verkställa. De först tillsatta komiterade affärda
denna yigtiga fråga på knappt halfannan sida af sitt betänkande, och
granskningskomitén nämner om densamma ingenting. Så mycken uppmärksamhet
ansågo komiterade sig kunna och böra egna denna form af
beskattning, hvilken för hvarje dag som går synes vinna allt större tillämpning
i de moderna staternas beskattningsväsen och deruti spelar en
högst betydande roll. På ett likartadt sätt förhåller det sig med en hel
del andra, ur beskattningssynpunkt mycket vigtiga frågor, om hvilka
komiterade haft att yttra sig eller åtminstone borde hafva haft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 23

Under sådana förhållanden torde det få anses ytterst angeläget,
att en ny omsorgsfull och framför allt sakkunnig utredning af hela
skattefrågan kommer till stånd. Men tillika hafva förhållandena sedan
1892 års urtima riksdag utvecklat sig på ett sådant sätt, att det nu
mer än då är en tvingande nödvändighet att föranstalta om denna utredning
snarast möjligt. Redan vid 1892 års urtima riksdag, då frågan
om utarbetande af förslag till den enligt finansplanen afsedda beskattningen
förevar i Andra Kammaren, tillät jag mig hos statsrådets ledamöter
anhålla, att regeringen ville egna uppmärksamhet åt nödvändigheten
att bereda Riksdagen det kunskapsmaterial, som den är i behof
af, när det blir fråga om att lösa skattefrågan på ett rättvist sätt. Jag
vågade då äfven anhålla, att en sådan utredning måtte företagas så snart
som möjligt, ty den kräfver ett tidsödande och vidlyftigt arbete, och
tilläde, att om Riksdagen blir nödgad att utan en så beskaffad utredning
besluta nya skatter, så befarade jag, att besluten i brist på kännedom
om verkliga förhållandena kunna blifva sådana, att de komma att
framkalla mycket onödigt missnöje hos befolkningen.

Var behofvet af en verkligt sakkunnig utredning i och för en
skattereform stort redan vid 1892 års urtima riksdag, då beslut fattades
att afskrifva grundskatterna, hvilka förut i direkt skatt lemnat statsverket
en årlig inkomst af 10 millioner kronor, så är det nu vida större,
emedan krafvet på ett nytt beskattningssystem sedan dess än ytterligare
stegrats genom de vid sistlidne riksdag så betydligt höjda spanmålstullarne,
hvilka för den hälft af rikets befolkning, som genom grundskatteafskrifningen
fått sina direkta skatter fördubblade, ytterligare medföra
en indirekt beskattning på 10 millioner kronor. Om än ett lyckligt
sammanträffande af omständigheter, såsom bland annat ovanligt låga
pris på lifsmedel, under den senaste tiden gjort det möjligt att utan
befolkningens alltför hårda betungande icke allenast bereda statsverket
nödiga medel till utgifternas bestridande, utan äfven till ett öfverskott
derutöfver, så vore det dock, i betraktande af konjunkturernas understundom
plötsliga omkastningar, hvartill vi många gånger varit vittne,
att bygga statsverkets framtida ekonomi på lösan sand, om man icke,
medan'' de lyckliga konjunkturerna äro rådande, gjorde sig i beskattningshänseende
beredd att möta kommande svåra tider. En större höjning
i spanmålsprisen, som för landets talrika fattiga befolkning gjorde
till en nödvändighet att knappa in på kosten, skulle efter all sannolikhet
helt hastigt medföra lifsmedelstullarnes nedsättande eller till och med afskaffande
och derigenom förorsaka statsverket eu minskning i dess årliga
inkomst af mer än 10 millioner kronor. Att taga ut dessa på den di -

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

rekta beskattningens väg skulle vara detsamma som att fördubbla den
nu utgående bevillningen, tilläggsbevillningen deri inräknad, och med
all sannolikhet skulle detta blifva en omöjlighet sådan den direkta bevillningen
nu är ordnad.

Det är helt naturligt, att utskottet icke skulle hafva kunnat, äfven
om det så velat, verkställa hela den utredning, som är oundgängligen
nödig för att i en eller annan form tillstyrka de af motionärerna framstälda
förslag. Men i betraktande af den fara, som är förenad med ett
uppskjutande af skattefrågornas lösning, har det dock synts mig, som
om utskottet icke genom ett enkelt afslag bort i sin mån bidraga till
att ingenting i denna sak från Riksdagens sida nu åtgöres. I stället
hade utskottet, enligt mitt förmenande, bort gorå hvad det med anledning
af de väckta motionerna utan all undersökning kunnat gorå, eller
uttala sig för att skattefrågorna snarast möjligt bringades till en för
land och tolk lycklig lösning, och då vilkoret derför icke kan vara mer
än ett, nemligen att de lösas på ett för alla med rättvisa och billighet
förenligt sätt, hade utskottet äfven haft anledning att yttra sig om hvad
som ur beskattningssynpunkt kan vara förenligt med rättvisans fordringar.

Då utskottet emellertid icke gjort detta, tillåter jag mig för egen
del uttala den uppfattningen, att det icke kan vara med rättvisans fordringar
öfverensstämmande att bibehålla de personliga afgiftema, som
till lika stort belopp uttagas af de fattigaste som af de rikaste, i synnerhet
om i betraktande tages storleken af de indirekta skatter, som i förhållande
till inkomsten trycka på befolkningen progressivt nedåt. Jag
vet val, att många hysa betänkligheter mot att afskaffa dessa skatter på
den grund, att de icke för sig hafva gjort klart hvarmed de skola ersätta
dem. Mig synes detta enkelt nog, om man ersätter dem med eu
förmögenhetsskatt, och ingen sådan är för det ändamålet mera rättvis
och billig än en särskild fastighetsskatt. Oförenligt med rättvisans kraf
är äfven — åtminstone enligt de begrepp derom, som Andra Kammaren
i full öfverensstämmelse med den moderna rättsuppfattningen'' förut hyst
— att, utan hänsyn till personens skatteförmåga, af hvar och en uttaga
eu lika stor procent af hans inkomst, en orättvisa, som blir så mycket
större, om för några eu del af deras inkomst, enligt nu gällande bestämmelser,
lemnas obeskattad.

Då det för hvarje dag som går blir en allt mer tvingande nödvändighet,
att infria de vid urtima riksdagen 1892 af regering och riksdag
högtidligt afgifna löftena, att de ökade skatter, somjblifvit af do
vid nämnda riksdag fattade beslut föranledda, skola uttagas icke genom
konsumtionsskatter utan genom direkta och förmögenhetsskatter;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

då det vidare är med våda för statsverkets ekonomiska trygghet
förenadt att uppskjuta den reform af beskattningsväsendet, som måste
blifva en oundviklig följd af de urtima löftenas infriande; och

. då det slutligen för en verklig och icke skenbar, för en beståndande
och icke tillfällig sådan reform måste anses oundgängligen nödigt,
att skattebördorna fördelas samhällets medlemmar emellan på ett med
rättvisans enklaste för hvar och en fattbara och obestridliga grundsatser
öfverensstämmande sätt,

så kommer jag i denna samhällets för närvarande mest mägtpåliggande
fråga till ett annat slut än det, hvari utskottet med anledning af
de väckta motionerna stannat, då dessa blifvit i punkterna 2 och 3 af
betänkandet afstyrka, och får på angifna skäl således hemställa,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Konungen
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta snarast möjligt
utarbeta nytt förslag till bevillningsförordning, så affattadt,
att de direkta skatter, som enligt denna förordning
skola af de skattskyldige till staten utgöras,
komma att drabba dem på ett i förhållande till hvars
och ens skatteförmåga rättvist och billigt sätt, för
hvilket ändamåls vinnande torde blifva behöflig! att,
jemte afskaffande! af alla nu utgående personliga utgifter,
bland annat fästa behörigt afseende derå:

att såsom existensminimum fastställes ett inom
vissa gränser rörligt inkomstbelopp, som med afseende
på storleken afpassas efter lokala förhållanden, familjens
storlek samt ömmande omständigheter, och tilllika
göres för samhällets alla medlemmar skattefritt,
att all verklig inkomst, öfverstigande nyssnämnda
såsom existensminimum faststälda belopp, beskattas,
oberoende af den källa, från hvilken den härflyter,
efter en skala, som, med hänsyn dertill att vid stigande
inkomst skätteförmågan ökas i större förhållande
än inkomsten, göres progressivt växande,

att såsom en följd af de alldeles särskilda förmåner
besittningen af fast egendom för egaren medför
en särskild och på likartadt sätt utgående skatt
åsättes alla slag- af sådan egendom i förhållande till fastigheternas
periodvis uppskattade värden; samt slutligen
att, om i bevillningsförordningen på förenämndt
Bih. till Riksd. Prot. 189G. 5 Sand. 1 Afd. 18 Haft. 4

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

sätt vidtages mera genomgripande förändringar med
afseende å den direkta beskattningen till staten, då
må tagas i betraktande om icke beskattningen till
kommunen bör utgöras efter andra eller förändrade
grunder än de nu för kommunälbeskattningen gällande,
och i sådant fall förslag till förändradt sätt för kommunalbeskattningens
utgörande äfvenledes utarbetas»;

ii* 1 • '' ‘ r; - . i!

dels af herr Collander, som förklarat sig instämma i syftet med
herr Fredholms reservation;

dels ock af herr G. Jansson.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Bilaga A.

Utdrag af protokollet, hållet hos Stockholms stads pröfningsnämnd
den 30 oktober 1893.

§ 1,588.

Då, jemlik! 65 § i gällande bevillningsstadga, Stockholms stads
pröfningsnämnd eger att, till bestridande af de i inom. 3 af nämnda paragraf
uppräknade kostnader, ersättning och arfvoden äfvensom till vedergällning
för det i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade biträde,
använda och disponera ett belopp, som svarar mot högst 2 \ procent
af stadens efter bevillningsstadgan utgående hela bevillningssumma
för året, samt denna summa för år 1893 af pröfningsnämnden^beräknats
uppgå till i rundt tal 990,000 kronor, deraf 2 $ procent utgör 24,750
kronor; så och efter det nämndens öfriga arbeten blifvit afslutade, beslöt
nämnden, att följande poster skola med bevillningsprocenten gäldas,
nemligen:

l:o) Kostnadsersättningar:

Drätselnämnden för blanketter till taxerings längder

m. m.................................................

Svanström & C:o för skrifmaterialier m. m.

G. Jansson för ljus in. in..................................

Stockholms Dagblad för annonser................

Nya Dagligt Allehanda.......................................

Generalstabens litografiska anstalt för öfvertryck
..............................................................

Kongl. Boktryckeriet för tryck .......................

kronor	362: 45.
11	60: 8 8.
11	30: 84.
11	46: 24.
11	11: 20.
n	126: 25.
ii	9: 75.

647: 61.

. , . 1

2:o) Ersättningar, arfvoden och vedergällningar för
lemnadt biträde:

Till 8 ordförande i bevillningsberedningarnc, nemligen:

för l:a distriktet....................................... kronor 350: —

Transport kronor 35Ö: — 647: 61.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Transport kronor

för 2:a och 3:e eko .................................

4:e och 17:e d:o................................

5:e, 6:e och 18:e d:o.......................

7 :e, 8:e och 21:a d:o......................

9:e, 10:e, ll:e och 20:e d:o .........

12:e, 13:e och 14:e d:o ..................

15:e, 16:e och 19:e d:o ...................

350

450

350

450

500

450

647: 6i.

Till 6 uppbördskommissarier a 550 kronor

hvardera ...................................................... kronor 3,300:

Till uppbördskommissarien N. Buren ,, 500-

Till

3,450:

e. o. kammarskrifvaren S. Wingårdh
såsom t. f. uppbördskommissarie...

J iU

50:

derna, nemligen:

2:a d:o ..
3:e d:o ..
4:e d:o ..
5:e d:o ..
6:e d:o ..
7:e d:o ..

i "1 i ] * .1'' 1 Jfl kronor 250	it i!f•
„ 225	—
250
,, 225
„ 325	—
„ 225	—
„ 225	—

3,850:

4»r: * r >1 t,

.!''■

arfvode ...........................i..........kronor 1,500: —

skrifmaterialier, tryck, renskrifning, biträden
............................. „ 2,000: —

Till kronoombudet hos pröfningsnämnden .au............

Till revisorn, hos öfverståthållareembetet för

uppbördsärenden ...........................kronor 400:

Till 2 kammarskrifvare hos d:o å 350 kronor ■ ■>

hvar.........................................,........^ - :b 700: —‘

Till uppbördskommissarien C. Barkander

för extra biträde ....-.■..................................

Till vice häradshöfdingen G. Wessman

för d:o .......................''S.;..

Till vice häradshöfdingen E. Bödman för d:o
Till vice häradshöfdingen Hj. von Sydow
för d:o ...............................

•n

» Ad ,
i (♦Lun

1,725: ■

3,500:

2,000:

1,100:

■ ■ .

i in!

, t

-t r

300: —

600: —
75: —

75: —

-r! 1,050: —

Transport kronor 17,322:6]

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Transport kronor 17,322: 61.

Till vaktmästaren G. A. Jansson för uppassning hos bevillningsberedningarne
samt hos taxeringsnämnderna och
pröfningsnämnden äfvensom för tillställande af pröfnings nämndens

beslut ....................................... kronor 600: —

Till vaktmästaren A. Petersson för d:o ..... „ 600: —■ 1,200: —

Till städerskan A. C. Jansdotter för städning hos bevillnings beredningar

och taxeringsnämnder...... kronor 30: —

Till fru A. Josephson för d:o.................. „ 30: —

Till fru Chr. L. Galleradi för d:o hos pröfningsnämnden.
........................... „ 20:j— 80: —

Till fördelning emellan extra ordinarie tjenstemän hos öfverståthållareembetet
för uppbördsärenden med flere, som
biträdt vid mantalslängdernas granskning, emottagandet
af besvär till pröfningsnämnden, upprättandet af föredragningslistor
m. in. för pröfningsnämnden, att fördelas
dem emellan af kamreraren hos öfverståthållareembetet

för uppbördsärenden.....................................5,000: —

Kronor 23,602: 61.

, . '' i-, . ''t: ,.f| öu. >..| Hr. jri. ! ■ »\ ■ " /!■ s

Om de sålunda beviljade kostnads-, ersättnings- och vedergällningsbelopp
samt desammas fördelning skulle kongl. statskontoret genom
utdrag af detta protokoll underrättas, med anmodan att till kamreraren
hos öfverståthållareembetet för uppbördsärenden W. Willers emot qvitto
låta utbetala ofvan omförmälda summa tjugutretusen sexhundratvå
kronor 61 öro till fördelning i enlighet med pröfningsnämndens förestående
beslut.

Som ofvan

Enligt protokollet
B. J. Schönmeyr.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

,:å1 • ♦ : ! f

Bilaga B.

Utdrag af protokollet, hållet hos 1894 års pröfningsnämnd för
Stockholms stad den 29 oktober 1894.

§ 1,883.

Då, jemlikt 65 § i gällande bevillningsstadga, Stockholms stads
pröfningsnämnd eger att, till bestridande af de i mom. 3 af nämnda §
uppräknade kostnader, ersättningar och arfvoden äfvensom till vedergällning
för det i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt
lemnado biträde använda och disponera ett belopp, som svarar mot
högst 21/a procent af stadens efter bevillningsstadgan utgående hela
bevillningssumma för året, samt denna summa för år 1894 af pröfningsnämnden
beräknats uppgå till i rundt tal 1,041,000 kronor, deraf 2 >/
procent utgör 26,025 kronor, så och efter det nämndens öfriga arbeten
blifvit afslutade, beslöt nämnden, att följande poster skola med bevillningsprocenten
gäldas, nemligen:

l:o) Kostnadsr ökningar:

Drätselnämnden för blanketter till taxerings längder

in. m.........................................

Svanström & C:o för skrifmaterialier m. in. ..

G. Jansson för ljus m. m................................

Stockholms Dagblad för annonser.....................

Nya Dagligt Allehanda för annonser ...............

Generalstabens litografiska anstalt för öfvertryck
..................................................................

Kongl. Boktryckeriet för tryck...........................

kronor	496:	91
	61:	—
9?	37;	OO O
n	49:	04
n	12:	60
»	150:	50
	9:	50

817: 35.

2:o) Ersättningar, arfvoden och vedergällningar för lemnadt

biträde:

Till 8 ordförande i bevillningsberedningarne, nemligen:

för l:a distriktet .............................................. kronor 350: —

2:a och 3:e distriktet .............................. 450:_

Transport kronor 800

— 817: 35.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

för 4:e och 17:e distriktet ....................

5:e, 6:e och 18:de distriktet .......

7:e, 8:e och 21:a distriktet ...........

9:e, 10:e, ll:e och 20:e distriktet

12:e, 13:e och 14:de distriktet.......

15:e, 16:e och 19:e distriktet .........

kronor 800	—
„ 350	,-
,, 450	—
„ 450	—
„ 500	—
„ 450	—
„ 450

— 817: 35.

f.i i. /.

Till 7 uppbördskommissarier å 550 kronor hvardera............ 3,850:

Till 7 protokollsförande hos taxeringsnämnden, nemligen

i l:a distriktet.................................................. kronor 240

2:a „ .................................................. » •

250

ant

3:e

4:e

5:e

6:e

7:e

215

325

225

o It

1,705:

lli''l

Till protokollsföranden hos pröfningsnämnden:

Arfvode .................................................................. kronor 1,500: —

Skrifmaterialier, tryck, renskrifning, biträden___„ 2,000: — 3,500: —

Till kronoombudet hos pröfningsnämnden... „ 2,000: —

Till revisorn hos öfverståthållareembetet för

uppbördsärenden.......................................... „ 400: —

Till två kammarskrifvare hos d:o å 350 kronor

hvardera ................................................... » 700: ■

1,100:

Till vice häradshöfdingon G. Wessman för

extra biträde ..............................................

Till vice häradshöfdingen E. Bodman för

Till vice häradshöfdingen Hj. von Sydow för

extra biträde ..............................................

Till vice häradshöfdingen C. Wahlgren för
extra biträde ................................................

kronor	600: —
ii	140: —
ii	N-» 0 1
	145: —
cronor	1,055: — 10,422: 35.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Transport kronor 1,055:— 16,422:35.

Till kammarskrifvaren B. Giertta för extra

biträde ................................................u.i kronor ''■* 105: —

Till kammarskrifvaren A. Grass för extra

biträde ... JA...........,..................„ 95:— 1,255: —

Till vaktmästaren G. A. Jansson för uppass- ‘
ning hos bevillningsberedningarne samt
hos taxeringsnämnderna och pröfningsnämnden
äfvensom för tillställande af

pröfningsnämndens beslut ......................... „ 800:_

Till vaktmästaren A. Pettersson för d:o..... ’ „ 600:— 1.400- —

Till städerskan A. C. Jansdotter för städning

hos bevillningsberedningar och taxe- . ■■

ringsnämnder............................................... 30; —

Till fru A. Josephson för d:o ,, 30: —

Till fru Chr. L. Galleradi för städning hos

pröfningsnämnden...................................... „ 20: — 80-_

Till fördelning emellan extra ordinarie tjenstemän
hos öfverståthållareembetet för uppbördsärenden
med flere, som biträdt vid mantalslängdernas
granskning, emottagandet af besvär till pröfningsnämnden,
upprättandet af föredragningslistor
m. m. för pröfningsnämnden, att fördelas dem
emellan af kamreraren hos Öfverståthållareembetet
för uppbördsärenden......„ ....................[[ kronor 5 000-_

. • *•>... 1; o:i> ■ .ti, t:■) -- •• iu.’- ii !

,,,, l ■<)■)", Kronor 24,157: 35.

Angående de sålunda beviljade kostnads-, ersättnings- och vedergällningsbelopp
samt desammas fördelning skulle kongl. statskontoret
genom utdrag af detta protokoll underrättas med anmodan att till
kamreraren hos öfverståthållareembetet för uppbördsärenden W. Willers
emot qvitto låta utbetala ofvan omförmälda summa tjugu fyratusen
etthundrafemtiosju kronor 35 öre till fördelning i enlighet med pröfningsnämndens
förestående beslut. Som ofvan.

T '' l«*-1 !d|; 7 '' s II- i-i! . J.iji- J ll :j it t ib !

In fidem !

B. J. Schönmeyer.

Vidimeras ex officio
B. Helmer.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Bilaga G.

Utdrag af protokollet, hållet hos Stockholms stads pröfningsnämnd
den 31 oktober 1895.

§ 1,928.

Då, jemlikt 65 § i gällande bevillningsstadga, Stockholms stads
pröfningsnämnd eger att, till bestridande af de i mom. 3 af nämnda §
uppräknade kostnader, ersättningar och arfvoden äfvensom till vedergällning
för det i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade
biträde använda och disponera ett belopp, som motsvarar högst
2| procent af stadens efter bevillningsstadgan utgående hela bevillningssumma
för året, samt denna summa för år 1895 af pröfningsnämnden
beräknats uppgå till i rundt tal 1,060,900 kronor, deraf 2\ procent
utgör kronor 26,522: 5 0, så och efter det nämndens öfriga arbeten
blifvit afskräde, beslöt nämnden, att följande poster skola med bevillningsprocent
gäldas, nemligen:

l:o) Kostnadsr åkning ar:

Drätselnämnden för blanketter till taxerings längder

m. in........................................... kronor

Svanström & C:o för skrifmaterialier m. m. „

G. Jansson för ljus m. m............................... „

Stockholms Dagblad för annonser ............... „

Generalstabens litografiska anstalt för öfvertryck
............................................................ ii

Kongl. boktryckeriet för tryck ..................... v

556: 66.
60: 50.
35: 03.
49: 25.

165: —
7: —

873: 44.

2:o) Ersättningar, arfvoden och vedergällningar för
lemnadt biträde:

Till 8 ordförande i bevillningsberedningarne, nemligen:

för l:a distriktet ......................................... kronor 350: —

„ 2:a och,3:e d:o ....................................... „ 450: —

„ 4:e och 17:e d:o .................................. j,___ 350: —

Transport kronor 1,150: —
Bill. till Rihsä. Prat. 1896. 5 Sami. 1 Afd. 18 Raft.

873: 44.
5

för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

5:e, 6:e och 18:e d:o ...

7:e, 8:e och 21:a d:o ..........

9:e, 10:e, ll:e och 20:e d:o

12:e, 13:e och 14:e d:o .......

15:e, 16:e och 19:e d:o .......

Transport kronor 1,150
450

55
55
55

55 -"■''''•v/5

Till 7 uppbördskommissarier å
Till 7 protokollsförande hos ta

450

500

450

— 873: 44.

— 3,450:

550 kronor hvardera ............ 3,850:

i l:a i 2:a	distriktet........................ d:o ........................	....................... kronor	29Ö 215	—
i 3:e	d:o .................		300
i 4:e	d:o ....................		215
i 5:e	d:o ........................		325
i 6:e	d:o .......................		225
i 7:e	d:o ........................		220	—

Till protokollsföranden hos pröfningsnämnden:
arfvode............................................................... kronor

1,790: —

Skrifmaterialier, tryck, renskrifning, biträden	77	2,000: —	3,500: —
Till kronoombudet hos pröfningsnämnden			3,000: —
Till revisorn hos öfverståthåliareem betet för uppbördsärenden.............................................	kronor	400: —
Till två kammarskrifvare hos d:o å 350 kronor hvar ................................................................	77	700: —	1,100: —
Till vice häradshöfdingen G. Wessman för extra biträde...................................................	kronor	720: —
Till kammarskrifvaren B. Giertta för d:o ..		260: —
Till d:o A. Grass för d:o ..............................	77	280: —	1,260: —

Till vaktmästaren G. A. Jansson för uppassning hos be villningsberedningarne

samt hos taxeringsnämnderna och
pröfningsnämnderna äfvensom för tillställande af pröfnings nämndens

beslut ............................................. kronor 800: —

Till vaktmästaren A. Peterson för d:o......... „ 600: —

Till städerskan A. C. Jonsdotter för städning hos bevillnings beredningar

och taxeringsnämnder ........ kronor 30: —

Till städerskan A. Josephson för d:o ......... „ 30: -r Till

städerskan Chr. L. Galleradi för d:o

hos pröfningsnämnden................................. „ 20: —

1,400:

80:

Transport kronor 20,303: 44.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Transport kronor 20,303: 4 4.

Till fördelning mellan extra ordinarie tjensteman hos öfverståthållareembetet
för uppbördsärenden med flere, som biträdt
vid mantal slängdernas granskning, emottagande^ af
besvär till pröfningsnämnden, uppsättandet af föredragningslistor
m. m. för pröfningsnämnden, att fördelas dem emellan
af kamreraren bos öfverståthållareembetet för uppbördsärenden
............................................................................................. 5,290: —

Kronor 25,593: 4 4.

Angående de sålunda beviljade kostnads-, ersättnings- och vedergällningsbelopp
samt desammas fördelning skulle kongl. statskontoret
genom utdrag af detta protokoll underrättas med anmodan att till kamreraren
hos öfverståthållareembetet för uppbördsärenden W. Willers emot
qvitto låta utbetala ofvan omförmälda summa tjugufemtusenfemhundranittiotre
kronor 44 öre till fördelning i enlighet med pröfningsnämndens
förestående beslut.

§ 1,929.

Protokollet för dagen upplästes till justering och godkändes.

In fidem

B. J. Scliönmeyr.

Bestyrkes

E. von der Lancken.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Arbetssättet,
enligt nämndens
beslut.

Besvärsmålens

antal.

Protokolls§$:s
antal.

Tiden för
arbetet.

Bilaga D.

P. M.

angående pröfningsnämnden för Stockholm.

Sedan besvärsmålen ordnats och diariiförts, utskrifvas öfver dem
distriktvis upprättade listor för att tillhandahållas ordföranden, ledamöterna
och de vid protokollet tjenstgörande. Med ledning af dessa
listor genomgå och granska ledamöterna från hvarje särskildt taxeringsdistrikt
de till distriktet hörande mål. Dessutom upprättas — likaledes
distriktvis särskilda föredragningslistor, hvilka förses dels af vederbörande
uppbördskommissarie med alla i mantals- och bevillningstaxeringslängden?rörande
hvar klagande förekommande anteckningar och dels af
särskilda biträden med en öfver hvarje mål upprättad promemoria. I
nämndenkföredragas målen medelst uppläsning af promemorian. (Föredraganden
måste naturligtvis förut genomgå hvarje mål och tillse, att
promemorian .blifvit rigtigt affattad, samt att alla de upplysningar, som
för ett rättvist bedömande erfordras utöfver ofvannämnda anteckningar
och hvad ^besvären innehålla, varda införskaffade.) Uppläsning af handlingarne
kan omöjligt medhinnas och förekommer endast, då någon ledamot
det_ påfordrar eller anledning dertill i öfrigt förekommer.

I medeltal: 1881—85 .............................................. 797.

1886—90 .............................................. 1,434.

1891—95 ............................................... 1,573.

I medeltal: 1881—85 ............................................... 1,007.

1886—90 ............................................... 1,712.

1891—95 ............................................. 1,815.

Pröfningsnämndens l:sta sammanträde är vanligtvis den 16 september.
Först vid besvärstidens utgång, som infaller 8 dagar före nämnda
sammanträde, kunna de förberedande arbetena börjas. Protokollen skola
vara aflemnade före november månads utgång. Sålunda skall hela arbetet
vara verkstäldt på 8 veckor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Bevillningsprocenten användes af nämnden till — förutom bestri- Bevillning!-dande af kostnader enligt räkningar — följande ersättningar: (sedan 1883

1. Till ordförandena (8) i bevillningsberedningarne, med belopp 2 i),
mellan 350 och 500 kronor till hvar;

2. Till protokollsförarne hos taxeringsnämnderna (7) med belopp
mellan 215 och 325 kronor till hvar, allt efter protokollsparagrafemas
antal;

3. Till 7 uppbördskommissarie^ utgått åren 1881 och 1882 med
400, 1883 med 475 samt från och med 1884 med 550 kronor till hvar
kommissarie. Denne verkställer det bestyr, som, i afseende å de för
taxeringen lemnade uppgifter, enligt § 26 i bevillningsförordningen åligger
bevillningsberedningames ordförande, men i Stockholm omöjligen kan af
dem fullgöras, är kronoombud hos taxeringsnämnd samt meddelar ofvanberörda
anteckningar;

4. Till kronoombudet hos pröfningsnämnden; under åren 1881—

83: 1,500 kronor, 84—94: 2,000 kronor och 1895: 3,000 kronor. Utöfver
hvad enligt bevillningsförordningen kronoombudet åligger — dertill
jemväl hör att afgifva utlåtande i alla de från pröfningsnämnden
till kongl. kammarrätten fullföljda mål (medeltal under åren. 1891 95:

212) — lemnar ombudet nämnden biträde med att sätta i gång och
öfvervaka alla de, enligt hvad ofvan synes, erforderliga förberedande
arbetena samt tillse, att dessa varda verkstälda så, att det hela medhinnes
på den föresätta tiden, samt att (från och med 1892) föredraga målen
i nämnden;

5. För protokollsföringen; utgjort under åren 1881—83: 2,120
kronor, 1884—38: 3,000 kronor samt från och med 1889: 3,500 kronor,
deraf 1,500 i arfvode åt den af öfverståthållareembetet förordnade protokollsföraren
och 2,000 såsom godtgörelse för skrifmaterialier, tryck, renskrifning
och biträden (vanligtvis 4, deraf 2 tjenstgöra vid hvarje
sammanträde);

6. Till extra biträden för promemorieskrifningen; vexla allt efter
målens antal och beskaffenhet;

7. Till vaktmästare; denna ersättning utgick under åren 1881—

83 med sammanlagdt 1,040 kronor, deraf:

för uppassning hos bevillningsberedningarna 135

„ „ taxeringskomitéema........ 105

„ „ „ pröfningskomitén ............ 300

och för tillställande af pröfningsnämndens

protokoll.............................................................. b00 1,040 kronor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

Från och med 1884 utgår ersättningen för samtliga dessa bestyr till
2 vaktmästare; beloppet: 600 kronor till hvar. Under åren 1894 och
95 har den ena vaktmästarens arfvode höjts med 200 kronor;

8. För städning;

9 och 10. Till dels öfverståthållareembetets revisor — sedan 1881:
400 kronor — och 2 kammarskrifvare — hvar 300 under åren 1881
—91 och 350 åren 92—95 —, dels fördelning mellan extra ordinarie
tjenstemän hos Öfverståthållareembetet m. fl. personer (till ett antal af
närmare 40):

för i samband med taxeringsförrättningarne lemnadt biträde, såsom
vid mantalslängdernas granskning, mottagande, ordnande och diariiförande
af besvärsmålen, upprättande af listorna, förande och granskring af en
förteckning öfver bolagen i Stockholm samt förteckningens jemförande
med hos vederbörande myndighet i afseende å bolag gjorda anmälningar
m. m. Granskningen af mantalslängderna måste verkställas under tiden
lU—Vs- Den mantalskrifna folkmängden var 1895: 259,304. För att
detta arbete skall på så kort tid kunna medhinnas, är det oundgängligt
att anlita en myckenhet af extra arbetskrafter.

Beloppet af ersättningen till e. o. kammarskrifvarne m. fl. har
under åren 1881—92 utgått med hvad som af den medgifna bevillningsprocenten
återstått, sedan öfriga omkostnader blifvit tillgodosedda. Under
åren 1893—95 har en del af nämnda procent icke användts.

H % å 1895 års bevillningssumma, 1,060,900, utgör 15,913 kronor
50 öre.

1882 års pröfningsnämnd ansåg sig behöfva använda 15,581: n.

Huru arbetet sedan 1882 förökats, torde framgå af ofvanstående
redogörelse. En likartad ökning förefinnes i allt, som rör taxeringsarbetet,
hvilket, är en gifven följd af Stockholms utvidning. Mantalsskrifna
folkmängden var år 1882: 174,702 och 1895, såsom redan blifvit
nämndt, 259,304.

öfverståthållareembetets Kamrerarekontor.

Bevillningut skottets Betänkande N:o 19.

Bilaga E.

Förteckning rörande kostnaden för taxeringsarbeten m. m. i de län, hvilkas
invånareantal är större än Stockholms stads eller af ungefärligen

samma storlek.

	Invånare-	Kostnaden för taxeringsarbeten		Summa bevillning af fast egendom
Län.	antal (1894 31/i2).	1892.		1893.		1894.		samt af inkoi &r 1894.	nst
Malmöhus.................	378,337	7,095		7,870		8,320	_	616,361	05
Göteborgs o. Bohus	308,671	7,235		7,500	—	7,600	—	510,493	87
Elfsborgs ..................	273,598	3,309	70	3,695	25	3,346	25	164,312	29
Östergötlands......... Stockholms stad......	268,883 264,585	4,755 24,200		. 5,205 23,602	61	5,269 24,157	35	276,902 1,041,640	10 26
Vermlands ...............	252,422	3,775	—	4,230		4,269	—	177,350	19
Skaraborgs ...............	244,039	3,468	46	4,210	73	4,242	41	173,479	99
Kalmar ....................	229,034	3,080	—	3,080	—	3,080		144,998	76
Kristianstads ..........	220,087	3,299	41	4,088	79	4,115	97	163,048	89