Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19 (Betänkande 1892:Bevu19 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den IG maj 1892, kl. 10 f. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om införande af progressiv
beskattning.

Till bevillningsutskottet hafva hänvisats följande motioner, hvilka
utskottet ansett sig böra, med afseende å deras innehåll, i ett sammanhang
behandla, nemligen:

från Första Kammaren:

motionen n:o 9, af herr Tf. Claeson, om höjning i stämpelpappersafgiften
för bouppteckningar, samt

från Andra Kammaren:

t o

motionerna n:o 106, af herr E. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till införande af progressiv
beskattning in. in., och n:o 154, af herrar C. Wallis, Olof Olsson,
F. Berg och J. A. Fjällbäck, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om framläggande af förslag till införande af progressiv arfskap.

Herr Claeson anför i sin motion hufvudsakligen följande: Vid senaste
riksdag hade Andra Kammaren afslagit ett af Kongl. Maj:t framBih.
till Riksd. Blot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft. (N:o 19). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:0 19.

ställ förslag, genom hvilket, om detsamma antagits, ordnandet af vårt
försvarsväsen skulle tagit ett stort steg framåt. Bland skälen för detta
utslag var fruktan, att den ökning i utgifter och den minskning i statsinkomster,
som blifvit en följd af förslaget och den dermed sammanbundna
afskrifning af grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
skulle göra den sedan få år tillbaka ålagda tullbeskattning å
den stora och föga bemedlade allmänhetens hufvudsakligaste och oundgängligaste
förbrukningsartiklar till ett för all framtid qvarstående, af
finansiela skäl nödvändigt ondt eller, såsom man uttryckte sig, fastlåsa
denna art af beskattning. Då, med hänsyn till hvad både billighet och nödig
omtanke om samhällsfridens bevarande bjöde, äfven motionären skulle
betrakta en sådan påföljd såsom en olycka för vårt land; då försvarsfrågans
lyckliga lösning måhända berodde derpå, huruvida man lyckades
skingra nämnda farhåga; och då en dylik farhåga bäst aflägsnades genom
antagande af andra lämpliga skattetitlar, hade motionären ansett
sig fullgöra en pligt såsom folkrepresentant, då han, väsentligen för
att främja Kongl. Maj:ts bemödanden att skaffa landet ett förbättradt
försvar, ginge att påkalla ett verksamt anlitande af en skattetitel, som
hittills endast i mycket ringa grad hos oss kommit till användning,
arfskatten. Såsom en grundregel vid beskattning gälde, att den borde
påläggas i sådan form och i sådant förhållande till den skattdragandes
skatteförmåga, att trycket deraf ej kändes allt för hårdt. Likasom den
ofvannämnda lifsmedelsbeskattningen stode i skarp strid mot berörda
grundsats, torde det ej vara lätt att uppleta en skatteform, hvilken
bättre öfverensstämde med densamma, än en väl afvägd arfskatt; ty
när skulle det kännas lätt att för allmänt bästa afstå något litet af
hvad man egde, om ej då man utan all egen möda erhölle en förmögenhet,
som vore frukten af andras arbete, och i all synnerhet, om
den sålunda vunna förmögenheten vore långt utöfver hvad man kunde
behöfva och komme genom arf från personer, af hvilka man ej haft
något att påräkna? Många menade, att den nämnda grundsatsen finge
sin rigtigaste tillämpning derigenom, att den direkta skatten på årlig
inkomst blefve progressiv, så att den drabbade den större årsinkomsten
med större procenttal än den mindre. För sin del ansåge motionären
goda skäl förelinnas emot införande af progressiv inkomstskatt i allmänhet,
särskilt då inkomst af arbete beskattades efter samma grunder
som inkomst af kapital; och motionären kunde ej heller gilla, att, såsom
äfven blifvit satt i fråga, man skulle för den allmänna inkomstbevillningen
bibehålla nu gällande grunder, men vid sidan af denna för
visst ändamål pålägga eu progressiv inkomstskatt under namn af värn -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

skatt eller dylikt. Deremot trodde motionären, att man både kunde
och borde göra den stämpelskatt, som vid arf utkräfdes af den dödes
arfvingar, i någon mån progressiv, emedan den eljest ej kunde blifva
så verksam, som motionären åsyftat, utan att drabba väl hårdt den
mindre förmögenheten. Likaledes ansåge motionären, att den nu befintliga
skilnad i skattens storlek å arf, som ginge till bröstarfvingar,
och sådant, som hade egenskapen af bakarf eller sidoarf, borde af
både klokhets- och bil 1 i g h et s sk äl göras större, så att skatten utginge
med dubbelt så stort belopp i senare fallet som i det förra.

På grund af hvad motionären sålunda anfört och då lian ej funne
lämpligt, att stämpelskatten höjdes i fråga om arf, som tillfölle bröstarfvinge,
när behållningen i boet icke uppginge till 10,000 kronor, föresloge
motionären,

att 8 § i kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 5 september
1890, i livad den anginge bouppteckning, erhölle följande ändrade lydelse:

»Bouppteckning skall, då den för inregistrering hos domstol företes,
vara försedd med stämpel till nedannämnda belopp:

a) då arflåtaren efterlemna! bröstarfvinge: 50 öre för hvarje fulla
100 kronor af behållningen i boet, om denna ej uppgår till 10,000
kronor;

1 krona för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om
denna uppgår till 10,000 kronor, men icke till 100,000 kronor; 2 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår
till 100,000 kronor, men icke till 200,000 kronor; och 3 kronor för
hvarje fulla 100 kronor af behållningen i boet, om denna uppgår till
200,000 kronor eller derutöfver;

b) då arflåtaren icke efterlemna! bröstarfvinge:

dubbelt mot hvad här ofvan för hvarje fall sägs.

Befrielse från stämpel eger likväl rum, der behållningen i boet
icke uppgår till 1,000 kronor; skolande för bouppteckning, som till
underdomstol i stad ingifves, från det belopp, hvartill stämpeln efter
nu stadgad beräkningsgrund uppgår, afdragas ett belopp, motsvarande
den för bevis om bouppteckningens inlemnande och inregistrering vid
domstolen bestämda lösen, äfven om på grund af gällande författning
dylik lösen ej må fordras.

Såsom behållning i boet skall, der make lefver efter, anses endast
hvad som återstår efter afdrag af den efterlefvandes giftorätt, hvilken,
ehvad den utgör mer eller mindre, bör beräknas till hälften af behållningen.
»

Derest den förhöjning i arfskatten, hvilken sålunda blifvit ifrågasatt,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

vidtoges, borde, enligt motionärens åsigt, beläggningsstämplar å ettusen
kronor och femtusen kronor anskaffas, vid hvilket förhållande sådana å
femhundra kronor torde kunna utan olägenhet undvaras; och har motionären
i syfte af sådan ändrings åvägabringande föreslagit viss förändrad
lydelse af 19 § i ofvanberörda kongl. förordning.

Med herr Claesons ifrågavarande framställning eger förenämnda af
herr Wallis in. fl. väckta motion nära sammanhang. I denna senare
fästes uppmärksamheten derå, att arfskatten, som i de flesta af Europas
länder förefunnes i en eller annan form, sedan längre tid i ett stort
antal af dem varit progressiv antingen så, att arfvinges fjermare skyldskap
med arflåtaren medförde större beskattning af arffallet, eller ock så,
att skatten växte i mån af artfallets storlek. 1 flera länder utginge arfskatten
efter båda dessa grunder för progressionen. De skäl, som anförts
för att sålunda göra arfskatten progressiv, hade varit många och
talande. Hvad den progressiva arfskatten i egentlig mening — den,
som växte med arffallets storlek — beträffade, hade man gjort gällande,
att den utgjorde en beskattning, som mer än de allra flesta tillgodosåge
den rigtiga beskattningsprincipen, att skatten borde företrädesvis träffa
den, som lättast förmådde bära densamma. Den progressiva arfskatten
gjorde detta i fall, såsom skett i länder der den införts, ett skattefritt
minimum af det samlade arfvet eller af arfslotten medgåfves. Detta
medgifvande medförde också fördelen af en hög grad af enkelhet i
skattens indrifvande, och då den i så fall endast drabbade sådana, som
samtidigt med skattens erläggande vunnit en afsevärd förbättring i sina
ekonomiska vilkor, utgjordes densamma med lätthet. I de länder, der
den införts, hade erfarenheten visat, att den dessutom tillförde staten
väsentlig-en ökade inkomster, såsom exempel hvarå kunde anföras, att
den för närvarande årligen lemnade i England omkring 153 millioner
kronor, i Frankrike 117, i Italien 30, i Österrike 22, i Holland 18, i
Belgien I3V2.

Vid 1886 och 1891 års riksdagar hade motion väckts om, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af ett lagförslag
angående progressiv arfskatt. Vid båda riksdagarne hade bevillningsutskottet
hemstält, att motionen ej måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda, och hade båda gångerna grundat denna sin hemställan hufvudsakligen
på ett och samma skäl, nemligen att något behof för staten
att skaffa sig ökade inkomster för tillfället ej förelåge. Detta skäl
hade för närvarande förlorat sin giltighet. Statens behof af ökade inkomster
vore sådant, att regeringen föreslagit betydligt ökade industritullar,
och förslag om införande af maltskatt och förökad skatt på

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19. 5

hvitbetssockertillverkningen vore att vänta. Dessa skatter vore konsumtionsskatter,
som i större eller mindre mån komme att mest drabba den
ekonomiskt sämre lottade delen af befolkningen. Då det syntes rigtigt,
att, så vidt ske kunde, statsverkets ökade behof tillgodosåges genom
skatter, hvilka, såsom den progressiva arfskatten med skattefritt minimum,
företrädesvis drabbade den, som lättast kunde bära skattebördan,
föresloge motionäreme, att Riksdagen ville genom en skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för en kommande
Riksdag framlägga förslag till arfslag, sä affattad, att ett minimum
af det samfälda arfvet eller af arfslotten blefve skattefritt, men att bevillningen
å belopp öfver minimum måtte progressivt stiga med arfvets eller
arf''slottens belopp.

Herr Åkerlund slutligen har — efter att hafva eriurat, bland annat,
hurusom alla tullar å nödiga förbrukningsartiklar, delvis äfven å mindre
vigtiga sådana, äfvensom en god del öfriga indirekta utlagor alldeles
icke medförde en rättvis beskattning, emedan derigenom de välmående
klasserna alls icke i rikligare män än de mindre bemedlade ålades att
tillgodose statens inkomstkraf eller våra producenters behof att afsätta
sina tillverkningar — anfört följande:

»Att de små jordbruken, hvilka endast genom träget arbete kunna
bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas
till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika
backstugusittare lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras må bända
största glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid
fosterlandet, de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning
under stormar och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd, skola, så
vidt möjligt, enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller
inkomsten, förefaller nog mången gång hardt, men vore dock icke så
motbjudande, derest ej ostridigt vore, att de stora inkomsttagarne,
synnerligen storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta
offren åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig
kräfva, att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt
större eller mindre procent af samtliga sina inkomster, i mån af dessas
högre eller lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och
svårligen lärer kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår,
de, bvilkas inkomster kanske tusendefalt öfverstiga värdet af det genom
dem producerade arbetet och hvilka i så oändligt mycket mer än de
ringe behöfva statens skydd och bestånd för att fortfarande kunna förkofra
sig och i ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än
desse skola bidraga till statens och respektive kommuners utgifter.»

6 Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 19.

Sedan motionären derefter bemött de invändningar, hvilka han väntade
komma att framställas mot den af honom sålunda uttalade grundsats
med afseende å möjligheten af dess tillämpning i praktiken, har motionären,
på grund af hvad han sålunda anfört, föreslagit:

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maja
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sädana ändringar
uti värt beskattningsväsen, att direkt skatt måtte komma att utgå i
vida högre män än nu, dels progressivt stigande med inkomstbeloppen, dels
utgående med högre procent af de stora kapitalen och den enskilda penningerörelsen
än af inkomst af det produktiva arbetet, äfvensom förslag till
sädana ändringar i gällande fastighetsbeskattning, som i följd deraf kunna
finnas nödiga.

Utskottet finner de frågor, som i förevarande motioner berörts,
förtjenta af synnerlig uppmärksamhet under närvarande förhållanden,
då krafvel! på ett bättre ordnande af vårt försvar och de i sammanhang
dermed stälda frågorna om fortsatt afskrifning af grundskatterna samt
om lindring i rustnings- och roteringsbesvären alltmera träda i förgrunden
af vårt politiska lif, och man särskild! med afseende derå måste
motse ökade behof af inkomster för statsverket.

Hvad då först arfskatten beträffar, lärer det icke kunna bestridas,
att densamma i flera afseenden väl motsvarar de fordringar, som måste
ställas på en direkt skatt. Den träffar säkert just den förmögenhet,
som man med beskattningen velat träffa, och uttages af densamma under
förhållanden, då en uppoffring för det allmänna bör kännas jemförelsevis
lätt att bära. Härtill kommer ytterligare hos denna skatt en
egenskap, hvilken under vissa förhållanden eger afsevärd betydelse.
Skatteregleringskomitén fäste uppmärksamheten derå i följande erinran:

»Den (arfskatten) bildar i sjelfva verket eu vigtig länk i hvarje
skattesystem, der — af den ena eller andra anledningen — öfriga bestående
skattelagar ej förmå träff!! kapitalet, så att dess innehafvare
bidraga till det allmänna i förhållande till sin verkliga inkomst. Då
komitén vid sin behandling af frågan om bevillning af fastighet och af
inkomst funnit sig böra, i likhet med hvad i nu gällande bevillningsförordning
är fallet, ställa samtliga skatteobjekt i jemlikhet med hvarandra
med hänsyn till beskattningen af de ur olika källor flytande inkomsterna,
så torde de anmärkningar, som kunna göras mot ett sådant
förfaringssätt, till en väsentlig del mötas genom införandet uti skatte -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

systemet af en arfskatt. Denna träffar kapitalet just i det ögonblick,
då det, efter att kanske under en längre föregående tid hafva i större
eller mindre mån undandragit sig beskattning, måste träda i dagen för
att till annan innehafvare öfverflyttas. Arfskatten utgör således ett
godt och befogadt komplement till en inkomstskatt, sådan som den hos
oss gällande.»

Om man sålunda, enligt utskottets åsigt, svårligen kan bestrida
lämpligheten af, att arfskatten i vidsträcktare mån, än hittills egt rum,
tages i anspråk för anskaffande af ökade statsinkomster, torde man lika
litet kunna med fog bestrida giltigheten af de skäl, som anförts för att
denna skatt göres i någon mån progressiv. Olika meningar kunna deremot
göra sig gällande såväl i afseende å grunderna för progressionen
— närmare eller fjermare skyldskap med arflåtaren, arfvets storlek eller
bådadera — som ock i afseende å lämpligaste formen för skattens uttagande.

I sistnämnda hänseende bar man att välja mellan olika utvägar.
Ett sätt är att, såsom herr Claeson anvisat, uttaga skatten i form af
stämpelafgift vid någon af de civilrättsliga formaliteter, som af dödsfall
påkallas. Ett annat sätt åter är att, såsom i herr Wallis’ m. fl.
motion afses, låta skatten utgöras i form af bevillning. Med hänsyn
särskildt till den ringa svårighet, som möter vid uppbörden af en stämpelskatt,
och lättheten att öfva kontroll å denna uppbörd, torde man
utan tvekan böra gifva den förra formen företräde.

Då utskottet nu emellertid finner sig icke böra ingå i någon närmare
granskning af de detaljbestämmelser, herr Claeson föreslagit, beror
detta derpå, att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka, att Riksdagen
nu besluter någon ändring i gällande bestämmelser angående arfskatten.
Utskottet anser nemligen, att man för närvarande icke kan med någon
större grad af tillförlitlighet bedöma, i hvad mån ifrågavarande skattekälla
lämpligen bör ytterligare anlitas. Vid afgörande af denna fråga
är det nödigt ej mindre att taga hänsyn till storleken af statsverkets
ökade inkomstbehof än äfven att kunna bilda sig ett omdöme om, i
hvilken omfattning bidrag till dessa behofs fyllande äro att påräkna
såväl af annan direkt beskattning som från skattekällor, Indika af finansiela
eller andra hänsyn anses böra framför den direkta beskattningen
anlitas, allt synpunkter, ur Indika utskottet nu icke är i tillfälle att
skärskåda frågan.

Utan att derigenom vilja uttala den åsigt, att frågan om arfskatten
icke kan eller bör lösas annat än i sammanhang med mera vidtgående
reformer i vårt skattesystem, anser sig dock utskottet böra

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

framhålla, att, med hänsyn till hvad nu anförts, vid denna frågas afgörande
lärer få särskild! beaktas, i hvad mån grunderna för den allmänna
direkta inkomstskatten kunna under den närmaste framtiden
böra undergå ändring och de sannolika verkningarne deraf. Enligt
utskottets åsigt böra ock vid en undersökning i detta senare hänseende
tagas under öfvervägande de af herr Åkerlund i hans ofvan omförmälda
motion berörda frågor, om och i hvad mån sistnämnda skatt
lämpligen kan göras progressiv, huruvida skatten bör enligt olika grunder
drabba olika skatteobjekt, samt hvilka ändringar i gällande fastighetsbeskattning
kunna påkallas af förändringar i afseende å inkomstbeskattningen.
Eu tillfredsställande utredning af alla dessa frågor lärer
emellertid svårligen annorledes än genom Kongl. Maj:ts föranstaltande
kunna åstadkommas.

Med afseende å hvad sålunda anförts, anser sig utskottet böra
hemställa:

l:o) att herr Claesons förevarande motion icke
måtte bifallas; men

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att, derest i och för ett fullständigt
eller bättre ordnande af vårt försvar eller för annat
statsändamål förhöjning af nu befintliga eller införande
af nya skatter skulle erfordras, Kongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, dels huruvida icke
den direkta skatt, som för närvarande utgår såsom
bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna höjas
och så ordnas, att den bestämdes att utgå med viss
procent högre för den större och lägre för den mindre
inkomsten eller olika för olika slag af inkomst, dels
ock huruvida icke för ofvanberörda ändamål arfskatten
skulle kunna i vidsträcktare omfattning än hittills tagas
i anspråk, samt i sådant fall låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga dels förslag till ändrade
bestämmelser i afseende å arfskatten dels ock, i sammanhang
med förslag ej mindre till fortsatt afskrifning
af grundskatterna samt lindring i rustnings- och
roteringsbesvären än äfven till deraf föranledda ändringar
i grunderna för nu gällande fastighetsbeskattning,
förslag till de förändringar i bevillningsforordningen,
som för vinnande af berörda syftemål kunna
erfordras; samt

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 19.

3:o) att såväl förenämnda af herr Wallis m. fl.
väckta motion som äfven herr Åkerlunds förevarande
motion måtte anses genom utskottets näst föregående
hemställan besvarade.

Stockholm den 14 maj 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herrar Fock, Cavalli, Stepliens, P. J. Andersson, af Buren, von
Post, grefve Douglas och Eu-ers emot utskottets hemställan under mom.
2, i hvad samma hemställan afser annan beskattning än arfskatten.

af herr Philipson: »Då antagas kan, att en mera genomgripande
reform af vårt skatteväsen under den närmaste framtiden befinnes af
nöden, anser jag det mindre lämpligt, att dessförinnan partiela skattereformer
ifrågasättas; och får jag med afseende derå hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.»

af herr Bokström: »Då den förutvarande proportionen emellan statens
direkta och indirekta skatter i senare tider och i väsentlig mån rubbats
genom grundskatteafskrifning och en högst betydlig förhöjning i tullbevillningen,
så har jag i likhet med utskottets flertal ansett önskligt, att
åtgärder vidtagas för att, innan nya eller väsentligen förhöjda skatter
beslutas, utväg må kunna beredas för eu lämplig ökning i den direkta
beskattningen, i all synnerhet som en reglering torde blifva oafvisligen
nödig för minskande af det tryck, som de indirekta skatterna utöfva
på samhällslager, som hafva minsta förmåga att bära dessa skatter.

Jag har derför saknat anledning till erinran emot utskottets här
ofvan intagna skrifvelseförslag, i hvad detsamma afser den önskade
lUh. till ltiksd. Vrot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 10 1111/1. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

utredningen beträffande den af utskottet omförmälda arfskatten, men
vågar jag deremot hysa den meningen, att utskottet saknat giltig anledning
ifrågasätta ett frångående af den grundsats om en jemlik
— proportionel — inkomstbeskattning, som Konung och Riksdag efter
utredningar af flera, tid efter annan tillsatta komitéer af sakkunnige
män och efter vederbörandes hörande funnit vara ett oeftergiflig^ vilkor
för att beskattningen skall blifva i möjligaste män rättvis.

Såväl den komité, hvilken år 1859 afgaf förslag till den bevillningsförordning,
som i sina hufvuddrag ännu äro gällande, och hvilken
komité framhöll, hurusom den progressiva beskattningen i sjelfva verket
utgör en skatt på flit och sparsamhet och således kan betraktas såsom
ett straff, ålagdt sådana medlemmar af samhället, som arbetat mera
och slösat mindre än andra, som äfven skatte]emkningskomitén år 1876
och skatteregleringskomitén år 1881 hafva nemligen förordat fasthållandet
vid denna grundsats.

Det synes mig ock ligga för öppen dag, att, i ett land som vårt,
der de stora förmögenheterna äro tunnsådda, det statsfinansiella resultatet
af den progressiva beskattningen måste blifva jemförelsevis otillfredsställande,
så vida icke progressionen och derigenom jemväl förmögenhetskonfiskationen
göres skarpare än i andra länder, der de större
förmögenheterna äro talrikare än hos oss.

Den progressiva inkomstskatten, som vårt land pröfvat och öfvergifvit,
enär densamma genom sin godtycklighet och orättvisa blifvit
förhatlig, är ock synnerligen svår att tillämpa, då ingen möjlighet finnes
att, hvad det stora flertalet af skattskyldige angår, vinna tillförlitlig
kännedom om verkliga beloppet af deras inkomster, en svårighet som
visserligen redan nu förefinnes, men som är långt mindre känbar, då
beskattningen är proportionel.

Äfven med fasthållande af grundsatsen om en jemlik — proportionel
— inkomstbeskattning, hvarifrån undantag dock fortfarande
torde böra, möjligen i något vidsträcktare mån än hittills, medgifvas
i form af lindringar för de smärre inkomsttagarne, kan en utveckling
ske i den beskattning, som i form af bevillning utgöres för kapital
och arbete, hvartill, såsom bevillningsutskottet vid ett föregående
tillfälle under denna riksdag erinrat, bör, under förutsättning af fullständig
afskrifning af grundskatter och indelningsverk, räknas jemväl
inkomst af jordbruket med dess binäringar.

Efter det en sådan afskrifning egt rum torde ock den nu utgående
bevillningen af fast egendom kunna utvecklas till en fastighetsskatt,
som, utgående med lika belopp för hundra kronor af såväl jordbruks -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.

som annan fastighets åsätta värde, bör kunna i afsevärd mån ersätta
grundskatterna.

Med stöd af livad jag- sålunda anfört bär jag ansett, att utskottet
med föranledande af förberörda motioner bort i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke eu lämplig arfskatt borde i vidsträcktare
mån än hittills för statens behof tagas i anspråk,
och i sådant fall låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till förändrade bestämmelser i afseende
på sådan beskattning, och dels äfven, i sammanhang
med förslag till ej mindre fortsatt afskrifning af grundskatter
samt lindring af rustnings- och roteringsbesvären
än äfven till deraf föranledda ändringar i grunderna
för nu gällande fastighetsbeskattning, förslag till de
förändringar i gällande bestämmelser angående bevillning
för inkomst af kapital och arbete, som med bibehållande
af proportionella skattebidrag kunna för berörda
syftemål erfordras.»