Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18 (Betänkande 1897:Bevu18 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1897, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af herr P. Bondessons motion om ändring
af § 4 i kongl. förordningen angående bevillning saf gifter
för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december
1892.

(l:a A.)

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 23, har herr P. Bondesson
föreslagit, »att Riksdagen hehagade besluta, att svensk person, som färdas
omkring i Sverige och på annan plats, än der han är bosatt, för utländsk
firma eller fabrik förmedlar försäljning af varor, skall vara underkastad att
erlägga den utländska handelsresande ålagda skatten (kronor 100 för månad)
likasom de för försummandet deraf bestämda böterna, allt enligt Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, gifven den 2 december 1892 rubrik 0 § 4.»

Till stöd för nämnda förslag anför motionären följande:

»Tagande för gifvet, att den skatt af kronor 100 för kalendermånad,
som svenska Riksdagen ålagt utländska handelsresande, icke är rigtad mot
dessa personligen, utan är afsedd att drabba deras hufvudmän, beder jag få
fästa Riksdagens uppmärksamhet på, att mänga af dessa sistnämnde —
nemligen utländska handelshus och fabrikanter, synnerligast i Köpenhamn —
undandraga sig denna beskattning genom att till resande försäljare i stället
antaga i Sverige boende personer.

Sålunda kan t. ex. en på andra sidan sundet bosatt affärsman genom
begagnande af svenska handelsresande, hvilka fara landet rundt och mot
Bih. till liiksd. Prot. 1897. 5 Samt. 1 Afd. 18 Raft. (N:o 18.)

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 18.

aflöning eller provision sälja varor i små partier till detaljhandlare eller till
och med direkt till konsumenter utan att till svenska statsverket erlägga
någon som helst skatt, fullkomligt lika lätt göra en stor årlig försäljning
som den i Sverige bosatte köpmannen, hvilken för sin affärsvinst har att
erlägga skatt till stat och kommun.

Häremot anmärkes måhända, att en utländsk firmas i Sverige skattskrifna
reseombud får erlägga skatt till stat och kommun och derför icke
bör å nyo beskattas.

Härvid torde bemärkas, att sådan skatt endast drabbar reseombudets
personliga inkomst, hvilken blott utgör en mindre del af den sålunda skattefria
utländska firmans förtjenst, och det är ju just denna sistnämnda, som skulle
utgöra föremål för den utländska handelsresandebeskattningen.

Då utländska assuransbolag beskattas i Sverige för sina här gjorda
affärer, så borde ju — enligt samma princip — egentligen äfven en utländsk
firma eller fabrik genom dess härvarande ombud beskattas för sin varuaffär
på Sverige.

Till ett sådant yrkande sträcker jag mig icke, men förmenar så mycket
mera, att den önskade kompletteringen af omnämnda lag är alldeles nödvändig
för att lagen skall blifva effektiv och icke såsom nu i många fall,
genom kringgåendet af densamma, overksam.

De klagomål, som från utlandet ofta försports öfver afgiften för utländska
handelsresande, torde böra föranleda till sådan ändring, att afgiften,
i stället för att utgå med kronor 100 för kalendermånad, komme att gälla
för 30 på hvardera följande dagar.

I Danmark utgör skatten å utländska handelsresande och dermed likstälda
danskar (inlsendingar) — se Förordning af 8 juni 1839, indeholdende naermere
bestemmelser angaaende fremmedes handelsberettigelse, hvilken förordning ännu
är gällande, och hvaraf härjemte en delvis afskrift bifogas — kronor 160
per år, om den resande blott gör affärer för egen eller ett handelshus’
respektive fabrikants räkning, men om den resande har flera kommittenter,
skall han för hvar och en af dessa ytterligare betala kronor 80 per år.

Härvid är dock att märka,

dels att, enligt §§ 1 och 8 af sagda danska förordning, utländsk handelsresande
samt inländing, som under resor i landet säljer för utländing, icke
får i Danmark sälja varor från utlandet på andra platser än i städerna,

dels att, enligt § 8, samma bestämmelser, som gälla för utländsk handelsresande,
gälla äfven för sådan inländsk person, som reser omkring i landet
och utbjuder varor för utländsk firma eller fabrikant.

Då det synes vara förbisedt att uti den svenska förordningen intaga
en bestämmelse motsvarande den, som den danska förordningen uti sistnämnda

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 3

§ 8 innehåller (nemligen om skatt för inländsk handelsresande, som reser
omkring och bjuder ut varor för utländing), så torde behofvet af en justering
af den svenska förordningen vara uppenbart».

Vid motionen finnes hilagdt transsumt af en dansk förordning af den
8 juni 1839 angående utländingars rätt till handel.

Utskottet kan icke dela motionärens mening derom, att svensk undersåte,
som reser omkring i landet och bjuder ut eller slutar handel om utländska
varor, skall, då han härstädes för sin inkomst erlägger skatt till stat och
kommun, ändock likställas med utländing, som drifver sådan affär, och nödgas
betala den särskilda bevillningsafgift, som i § 4 af kongl. förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december
1892 finnes stadgad. Någon anledning att i detta hänseende försätta svenska
kringresande försäljare af utländska varor i en mera ogynsam ställning än
dem, som försälja sådana varor i bod eller på annat sätt, synes utskottet
icke förefinnas; och särskildt för de fall, att, såsom ofta händer, svenska
handelsresande, som hufvudsakligen förmedla försäljningar för svensk firma,
såsom en biförtjenst åtaga sig försäljning af någon utländsk vara, skulle ett
utkräfvande af den för utländska handelsresande stadgade bevillningsafgiften
blifva allt för betungande.

Utskottet hemställer fördenskull,

att herr Bondessons motion om ändring af § 4 i förordningen
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter den 2 december 1892 icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVAL!!.