Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18 (Betänkande 1893:Bevu18 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

N:o 18.

Ank. till Kiksd. kansli den 13 april 1893, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillningen.

Sedan utskottet nu förehaft till behandling samtliga till utskottet hänvisade
motioner angående allmänna bevillningen — dock med undantag
af dem, som röra den af Kongl. Maj:t genom proposition den 16 sistlidne
januari, n:o 12, till fyllande af statsverkets behof för nästkommande
år föreslagna särskilda tilläggsbevillning, öfver hvilka motioner utskottet
har att yttra sig först i sammanhang med det utlåtande, utskottet kommer
att afgifva beträffande nämnda proposition, sedan statsverkets
behof blifvit af Riksdagen utredda och bevillningssumman bestämd —
tillkommer det utskottet att öfver de sålunda behandlade motionerna
afgifva betänkande.

Ifrågavarande motioner äro dels sådana, som angå vissa mera
principiella spörsmål med afseende å den allmänna bevillningen dels
Bih. till Bihsd. Frot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Häft. (N:o 18). 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

sådana, som beröra vissa hithörande frågor af jemförelsevis mera speciel
natur.

På grund af det nära inbördes sambandet emellan de till den
förra gruppen hörande framställningarne vill utskottet här i ett sammanhang
yttra sig öfver dessa.

Hit höra följande motioner, väckta

inom Första Kammaren:

n:o 17, af herr friherre von Krcemer, med hvilken herr friherre
Carl Klingspor instämt, med yrkande:

l:o. att titeln å bevillningsförordningen ändras till:

Förordning angående bevillning för inkomst af fastighet, af kapital
och af arbete.

2:o. att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i förordningen måtte få
följande lydelse:

Bevillning af fastighet.

§ I Af

all inom riket belägen fastighet, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras med 1
procent af behållen inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet, naturaförmåner
inberäknade, anses vara 6 procent, för all annan fastighet och
frälseränta 5 procent — allt å fulla hundradetal af uppskattningsvärdet.

Denna bevillning utgår derför:

a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra
kronor,

b) af all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

n:o 19, af herr Carl Nyström:

att Riksdagen ville besluta eller i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om framläggande af förslag till sådan ändring af § 18 i förordningen
af den 3 juni 1892, angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst, att skattskyldig varder pligtig att, jemväl utan föregående
uppmaning från bevillningsberedningens ordförande, lemna uppgift å
det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående
året uppgått;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

inom Andra Kammaren:

n:o 30, af herr E. Åkerlund:

att Riksdagen behagade hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar uti vårt beskattningsväsen, att direkt skatt måtte komma
att utgå i vida högre mån än nu, dels progressivt stigande med inkomstbeloppen,
dels utgående med högre procent af de stora kapitalen och
den enskilda penningerörelsen och dylikt, än af inkomst af det produktiva
arbetet, äfvensom förslag till sådana ändringar i nu gällande
beskattningslagstiftning, som i följd deraf kunna finnas nödiga;

n:o 66, af herr G. F. Östberg, med instämmanden af herrar Aug.
Pettersson från Österhaninge, E. Åkerlund och O. W. Redelius:

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Majrt anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till förändrade bestämmelser rörande bevillr.ingstaxeringen, hvilande på
den grundsats, att skattskyldig är pligtig att till taxeringsmyndigheterna
uppgifva beloppet af sin beskattningsbara inkomst;

n:o 85, af herr J. A. Johansson i Strömsberg:

att Riksdagen måtte besluta ändring i bevillningsförordningen i
sådant syfte,

att den, som enligt bevillningsförordningen är skyldig att erlägga
skatt för inkomst af kapital eller arbete, ålägges att inom offentligen
kungjord tid till bevillningsberedningens ordförande lemna uppgift å det
belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller arbete det nästföregående
året uppgått;

att den skattskyldige, som detta underlåter, må bota ett belopp,
svarande mot tio procent af den bevillning, som inom beredningsdistriktet
varder honom påförd för den inkomst, som uppgiften skolat
afse, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande på anmälan af bevillningsberedningens
ordförande eger att med föreläggande af lämpligt
vite dylik uppgift infordra; samt

att om det kan ledas i bevis, att skattskyldig mot bättre vetande
lemnat origtig uppgift, han må vara skyldig icke allenast att erlägga
bevillning för det sålunda undanhållna beloppet, utan äfven derutöfver
erlägga en pligt af fem procent af samma belopp;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

n:o 118, af herr grefve Hugo E. G. Hamilton:
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att vid
den revision af bevillningsförordningen, hvarom förmäles i Riksdagens
skrifvelse af den 27 november 1892, utöfver hvad i nämnda skrifvelse
finnes antydt,

dels måtte iakttagas,

att de skattskyldige åläggas att sjelfva efter faststälda formulär
lemna uppgift å sina inkomster,

att de kategorier af små inkomsttagare, för hvilka skattelindring
skall medgifvas, ökas ej blott så, att skattelindring eger rum äfven vid
något högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så att dessa
olika beskattade kategorier af små inkomsttagare göras så många, att
allt för stark skattestegring vid öfvergång från en kategori till en annan
undvikes;

att inkomstbevillningen för de högre inkomsterna med nödig varsamhet
göres progressiv;

samt att den under formen af ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen
nu åsätta inkomstbevinning ersättes genom att jordbruksnäringen
med afseende å utgörande af inkomstbevillning likställes med
öfriga näringar;

dels ock i öfvervägande tagas,

huruvida icke äfven vid fastighetsbevillningens bestämmande större
hänsyn bör tagas till fastigheternas olika storlek,

huruvida icke skilnad bör göras mellan inkomster af olika ursprung,
så att exempelvis inkomst af arbete beskattas lägre än inkomst af kapital;
äfvensom

huruvida icke, till befordrande af så väl en högre beskattning af
den större förmögenheten som en jemnare fördelning af skattebördan,
det i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna förekommande
stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse derom, att jemväl
enskilde delegare i bolag eller inrättning skola taxeras för inkomst af
samma bolag eller inrättning;

n:o 133, af herr vice talmannen A. P. Danielson:

att Riksdagen ville besluta:

l:o) att titeln å nu gällande bevillningsförordning ändras till:

Förordning angående bevillning för inkomst af fastighet, af kapital
och af arbete;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. r>

2:6) att öfverskriften öfver § 1 samt § 1 i förordningen måtte få
följande lydelse:

Bevillning af fastighet.

§ 1.

Af all inom riket belägen fastighet, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras
med l procent af behållen inkomst, hvarvid denna för jordbruksfastighet,
naturaförmåner inberäknade, anses vara 6 procent, för annan fastighet 5
procent och för frälseränta 5 procent — allt af uppskattade värdet.

Denna bevillning utgår derför:

a) af jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla ett hundra
kronor,

b) af all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

n:o 174, af herr Curt Wallis:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t ingå med anhållan,
att vid den blifvande revisionen af bevillningslagstiftningen, som
i Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och
behof till innevarande Riksdag är stäld i utsigt, hänsyn måtte tagas
dertill, att den direkta skatt, som för närvarande utgår som bevillning
af inkomst, ordnas så, att den bestämmes att utgå med viss procent
högre för den större och lägre för den mindre inkomsten, samt med
högre procent för inkomst af säkrare beskaffenhet och med lägre procent
för inkomst af mera tillfällig och osäker art;

ri:o 195, af herr T. W. Forsell:

att Riksdagen måtte besluta aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran, att — vid utarbetande af de nya skattelagarna, hvilken skatteprincip
som än kommer att fastslås för uttagande af bevillning för jordbruksnäringen
— berörda lagar måtte om möjligt så affattas, att de
tydligt angifva, särskildt den bevillning, som skall utgöras för jordbruksfastighet
och särskildt den bevillning, som skall utgöras för inkomst af
jordbruksnäringen;

n:o 203, af herr ./. Olsson i Stockholm, med hvilken instämt herr
J. A. Fjällbäck:

Bevillningmitskottets Betänkande N:o 18.

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, det Kong!.
Maj:t i sammanhang med den blifvande omarbetningen af bevillningsstadgan
ville framlägga förslag till ändring af samma stadga jemväl i
syfte att förekomma nu rådande oegentligheter vid tillämpningen af
grundsatsen om bevillningsfritt afdrag.

Redan i sammanhang med den, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
vid nästlidet års urtima riksmöte angående ny härordning och
grundskatternas afskrifning, af chefen för finansdepartementet framlagda
finansplan påpekades behofvet af en revision af bevillningsförordningens
Ijestämmelser, i syfte dels att åvägabringa en mera likformig tillämpning
af desamma, dels att med beskattning på ett verksammare
sätt än för närvarande träffa vissa inkomstarter.

Sedan Riksdagen, i öfverensstämmelse härmed, i skrifvelse den
27 november 1892 uttalat såsom sin åsigt, att det starkare anlitande
af den direkta beskattningen för statsbehof Vens täckande, som enligt
den framlagda finansplanen skulle komma att ega rum, oeftergifligt förutsatte
en revision af bevillningsförordningens bestämmelser, i syfte
så väl att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt af
chefen för finansdepartementet antydts, åvägabringa eu mera likformig
tillämpning af förordningen samt särskildt med beskattning på ett verksammare
sätt än för närvarande egde rum träffa vissa inkomstarter,
har chefen för finansdepartementet i det vid Kongl. Maj:ts till detta års
Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd och behof
fogade utdrag af protokollet öfver finansärenden den 14 januari 1893
förklarat sin afsigt vara att hos Kongl. Maj:t göra framställning om en
revision af gällande bevillningsförordning, i och för hvilken revision
redan jemlikt Kongl. Maj:ts beslut föranstaltats om vissa förberedande
utredningar.

Då sålunda en genomgående granskning af de grunder, på hvilka
vår nu gällande bevillningslagstiftning är byggd, torde vara omedelbart
förestående, synes det utskottet icke vara lämpligt att, såsom vissa af
de nämnda motionärerna föreslagit, nu omedelbart företaga någon mera
väsentlig rubbning af dessa grunder i ett eller annat, afseende.

Deremot anser utskottet angeläget vara, att Riksdagen närmare
än som skett i omförmälda skrifvelsen den 27 november 1892 angifver
det sätt, hvarpå det af Riksdagen i skrifvelsen framhållna ändamålet
med den omtalade revisionen, enligt Riksdagens mening, lämpligast
står att vinna, och i sådant syfte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

såväl att vissa grundsatser måtte få göra sig gällande i det förslag till
förändrad bevillningsstadga, hvilket med anledning af den tillämnade revisionen
torde komma att för Riksdagen framläggas, som ock att vid
denna revision vissa vigtigare frågor angående sättet för ifrågavarande
beskattningsforms anordnande måtte tagas i öfvervägande.

Gällande bevillningsstadga skiljer emellan två olika slag af be- f^\^gen
vinning: bevillning af fast egendom samt bevillning för inkomst af kapital och inkomstoch
arbete. Den förra utgår efter fastighetens uppskattade värde, denolika arter™/
senare efter den skattskyldiges behållna inkomst, vare sig af kapital eller bevillning.''
arbete. Fastighet, för hvilken bevillning erlägges, uppskattas till ett
visst värde, dess »taxeringsvärde)). Med antagande, att fast egendom
gifver vissa t. ex. 6 procent af sitt taxeringsvärde i afkastning, låter
man härefter skatten utgå i direkt förhållande till detta fastighetens
uppskattade värde. Fastighetsbevillningen utgöres visserligen af fastighetens
egare eller i vissa fall af dess innehafvare, men oberoende af
huru vida egaren eller innehafvaren har någon behållen inkomst af densamma
eller icke och utan afseende å huru stor denna inkomst i förra
fallet är. Fastighetsbevillningen är således en skatt å fastighetens
antagna afkastning, men icke å den inkomst, fastigheten lemnar sin
egare eller innehafvare i behåll. Bevillningen å inkomst af kapital
eller arbete är deremot en skatt å den inkomst den skattbetalande
verkligen eger, efter afdrag af de utgifter han för denna inkomsts
ernående måst vidkännas. Sistnämnda skatt utgår sålunda icke af den,
hvars kapital eller arbetskraft icke lemnar honom någon behållen inkomst,
medan å andra sidan skatten växer i samma mån som den
skattskyldiges behållna inkomst ökas.

Skilnaden emellan de begge omförmälda slagen af bevillningsafgifter
kan derför korteligen uttryckas så, att fastighetsbevillningen
är hvad finansvetenskapen kallar en »objektskatt» eller »afkastningsskatt»,
medan deremot bevillningen för inkomst af kapital eller arbete
utgör hvad samma vetenskap benämner en »subjektskatt» eller närmare
bestämdt en »inkomstkatt». Den förra beskattningsformen är en beskattning
vid sjelfva källan, från hvilken inkomst flyter eller antages
flyta, oafsedt hvem inkomst från denna källa tillflyter, den senare eu
skatt å eu viss persons behållna inkomst, denna må nu vara fluten ur
en eller flere källor. Att här föreligger en principiel skilnad torde icke
kunna förnekas. Herrar friherre von Krsemer och vice talmannen
A. P. Danielson hafva emellertid i sina ofvan omförmälda motioner
sökt visa, att skilnaden mellan de begge ifrågavarande slagen af bevillning
endast är eu skilnad till namnet, eu namnskilnad, som dock,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

enligt motionärernas mening är egnad att framkalla en i socialt hänseende
farlig missuppfattning, till hvars undanröjande motionärerna på
ofvan angifvet sätt föreslå dels en förändring i bevillningsförordningens
rubrik dels ett förtydligande af förordningens 1 §, genom hvilka förändringar
skulle uttryckligen framhäfvas, att fastighetsbevillningen i
sjelfva verket intet annat är en art af inkomstbevillning.

Motionärerna stödja denna sin mening på fastighetsbevillningens
historiska tillkomst.

Vår nu gällande bevillningsförordning hvilar i denna punkt på
enahanda grunder som 1861 års bevillningsstadga, hvilken i sin ordning
utgjorde en frukt af det arbete, som föreligger i det af komitén
för upprättande af förslag till ny författning angående utgörande af allmänna
bevillningen den 2 juli 1859 afgifna betänkande.

I motiven till sitt förslag till bevillningsstadga yttrar komitén,
bland annat, följande:

«Art. II.

Under denna artikel äro hänförda alla de afgifter, hvilka skulle
blifva föremål för taxering och hvilka utgå med enahanda procent utaf
inkomst af egendom eller kapital och af arbete eller rörelse, yrke, tjenst,
m. m.

Afgiften, beroende naturligtvis af bevillningssumman, beräknas,
såsom ofvan nämdt är, om denna blifver två millioner riksdaler, till en
procent af behållna eller nettoinkomsten.

För fast egendom skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna
inkomsten.

Men i anseende dertill, att de fleste fastighetsegare icke begagna
sådan bokföring, att deras behållna afkomst ens af dem sjelfve med
säkerhet kan beräknas, antaga komiterade, likasom hittills skett, behållna
afkomsten i allmänhet vara fyra procent af det uppskattade verkliga
eller gångbara värdet. När således en fastighet anses vara värd t. ex.
1,000 riksdaler, antages den beskattbara årliga inkomsten å fyra procent
vara 40 riksdaler, hvarå bevillningen å en procent utgör 40 öre.»

I enlighet härmed var komiténs förslag till bestämmelser angående
fastighetsbevillningen affattadt.

1859—60 års Riksdag antog förslaget i ifrågavarande del, dock med
den förändring, att behållna afkomsten af fastighet antogs utgöra tre i
stället för fyra procent.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 9

Af de uttryckssätt, komitén i sin ofvan återgifna motivering använda
kan man visserligen förledas att tro, det komitén velat i fastighetsbevillningen
se en art af inkomstskatt. Komitén talar nemligen
der om »inkomst af egendom», »en procent af behållna eller nettoinkomsten»
och »den beskattbara årliga inkomsten». Granskar man
komiténs uttalande närmare, finner man emellertid, att detta eger en
annan innebörd, än man af berörda uttryck skulle kunna vara.benägen
att sluta. Komitén säger nemligen till en början, att »för fast egendom
skulle ock rätteligen lika afgift tagas af behållna inkomsten» d. v. s.
en på lika sätt beräknad afgift som den, hvilken ansågs böra utgå för
inkomst af kapital eller arbete. En sådan likställighet skulle tydligen
fordrat en uppskattning så väl af det verkliga värdet af den bruttoinkomst,
hvarje fastighet gifver sin egare eller innehafvare, som ock
af de verkliga kostnader, denne måst vidkännas för inkomstens vinnande,
häri inberäknad ränta å den gäld, som till äfventyrs må häfta å
fastigheten. Endast genom att draga omkostnaderna från bruttoafkastningens
värde står nemligen beloppet af fastighetsegarens eller fastigbetsinnehafvarens
verkliga behållna inkomst af fastigheten att finna.
Med insigt om de stora praktiska svårigheter, som skulle möta för en
sådan anordning beslöt komitén, under antagande, att fastighets nettoafkastning
i allmänhet kunde beräknas till vissa procent af fastighetens
uppskattade verkliga eller gångbara värde, att föreslå, att skatten likasom
förut skulle utgå med viss procent af fastighetens uppskattade värde.
Men detta innebär tydligen något annat än att sätta skatten i förhållande
till egarens eller innehafvarens behållna inkomst af fastigheten.
Möjligt är nemligen, att egaren eller innehafvaren icke af fastigheten
bar någon behållen inkomst alls, emedan antingen nettoafkastningen
på grund af egarens eller innehafvarens sätt att sköta egendomen eller
i följd af andra omständigheter i sjelfva verket varit lika med noll eller
ock nettoafkastningens värde kommit annan än egaren ellerinnehafvaren
till godo. Men möjligt är ock, att egarens eller innehafvarens behållna
inkomst af fastigheten är större än den antagna afkastningsprocenten
af fastighetens taxeringsvärde. I stället för att utsträcka
inkomstbevillningen äfven till inkomst af fastighet, hvilket man ansett
vara det teoretiskt rigtiga, har man af praktiska svårigheter sett sig
nödgad att ersätta en sådan inkomstbevillning med en annan beskattningsform
eller fastighetsbevillningen. Denna omständighet, att fastighetsbevillningen
historiskt träd t i stället för inkomstbevillning, torde
vara grunden till den ingalunda ovanliga uppfattning, för hvilken herrar
friherre von Kraemer och vice talmannen A. P. Danielson gjort sig till
Bih. till Riksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft. (N:o 18.) 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

målsmän. Sant är visserligen, såsom dessa motionärer framhålla, att,
hvad särskilt jordbruksfastighet angår, jorden icke gifver någon afkastning
utan tillskott af arbete och kapital, men genom den jordbruksfastighet
åsätta bevillning beskattades, såsom utskottet här nedan får
ytterligare anledning att vidröra, intill sistlidet års urtima riksdag deri
gjorde eu förändring, allenast sjelfva fastigheten eller rättare uttryckt
den del af fastighetens afkastning, som antagits belöpa å sjelfva fastigheten,
men icke det för jordbruksrörelsen använda driftkapital eller
arbete. Att så var förhållandet framgår tydligt bland annat af 1 § i
instruktionen för taxeringsmyndigheterna, der det redan före berörda
förändring stadgats, att vid uppskattningen af jordbruksfastighet värdet
af kreatur, redskap eller förlag icke får vid fastighetsvärdets bestämmande
tagas i beräkning. Ett är, hvad som är föremål för beskattning,
ett annat, huru hög skatten bör vara.

I full konseqvens med den angifna skilnaden mellan fastighetsbevillningen
och bevillningen för inkomst af kapital och arbete behandlar
bevillningsförordningen dessa begge arter af bevillning hvar
för sig under skilda afdelningar, i öfverensstämmelse hvarmed ock förordningen
i rubriken säges angå »bevillning af fast egendom samt af
inkomst». De i de nu afhandlade motionerna föreslagna redaktionsförändringarne
syfta visserligen icke till någon förändring i sak, men
innebära, såsom utskottet ofvan sökt visa, en sammanblandning af två
olika begrepp, »afkastningsskatt» och »inkomstskatt». Utskottet kan derför
icke tillstyrka vidtagandet af de påyrkade förändringarna. Utskottet
vill emellertid fästa uppmärksamheten derpå, att enligt förslag, som
utskottet här nedan framställer, en närmare bestämning rörande naturen
och omfattningen af den nuvarande bevillningen för jordbruksfastighet
skulle komma att gifvas. En omskapning åter i sak af fastighetsbevillningen
till inkomstbevillning i egentlig mening är en annan fråga.
En sådan förändring, som vore af ingripande betydelse för vår skattelagstiftning,
har hos oss ännu icke blifvit mera allmänt ifrågasatt och
torde möta så många och stora praktiska svårigheter, att densamma
svårligen för närvarande skulle kunna genomföras.

Inkomst- I nära sammanhang med de nu omordade motionerna stå dels den i

^förlljord ^ierr grefve Hamiltons ofvan nämnda motion gjorda framställningen, att
bruksrörelse.Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att vid den blifvande
revisionen af bevillningsförordningen måtte iakttagas, »att den
under formen af ökad fastighetsbevillning jordbruksnäringen nu åsätta
inkomstbevillning ersättes genom att jordbruksnäringen med afseende

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 11

å utgörande af inkomstbevillning likställes med öfriga näringar», dels
herr T. W. Forsells motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
»att — vid utarbetande af de nya skatt.elagame, hvilken princip som
än kommer att fastslås för antagande af bevillning för jordbruksnäringen
— berörda lagar måtte om möjligt så affattas, att de tydligt angifva
särskildt den bevillning, som skall utgöras för jordbruksfastighet,
och särskildt den bevillning, som skall utgöras för inkomst af jordbruksnäringen».

Som bekant höjdes bevillningen för jordbruksfastighet i enlighet
med Kongl. Maj:ts derom till sistlidet års urtima riksdag aflåtna proposition
från tre till sex öre för hvarje fulla etthundra kronor af fastighetens
uppskattningsvärde.

I det berörda proposition bilagda statsrådsprotokollet för finansärenden
yttrade chefen för finansdepartementet i donna fråga, bland
annat, att bevillningen af fast egendom, såsom kändt, dittills utgått
med 3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för annan fastighet med
5 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Att den undantagsställning,
jordbruksfastigheten sålunda hittills intagit, borde upphöra
i sammanhang med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning och nämnda slag af fastighet följaktligen
åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande grunder,
hade af Riksdagen uttalats i dess skrifvelse af den 24 maj 1873 och
hade derefter alltid ansetts som en gifven följd af afskrifningen. I
sammanhang härmed hade departementschefen att fästa uppmärksamheten
på en i vår bevillningslagstiftning förefintlig brist, som redan
af skatteregleringskomitén påpekats. Denna komité hade erinrat, att
det icke finge förbises, att vid sidan af jordens alstrande förmåga
förefunnes vid en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara
faktorer, såsom dels det för rörelsens drifvande erforderliga, i
inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest använda kapital, dels
ock produkten af jorbrukarens personliga arbete samt de af honom i
hans egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde
uttryckta och derför vanligen förbisedda förmåner af allehanda
slag. Enär vid uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster tillbörligt
afseende städse fästs vid dessa och liknande förhållanden, hade
komitén ansett desamma ej heller böra förbises vid jordbruksnäringens
beskattning och derför utan meningsskiljaktighet föreslagit bestämmelser,
enligt hvilka det belopp, hvarmed en egendoms afkastning möjligen
öfversköte hvad som redan genom fastighetsbevillning blifvit beskattadt,
skulle komma att träffas med inkomstbevillning. Då komiténs

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

förslag den 8 januari 1883 inför Kongl. Maj:t anmäldes, hade jemväl
dåvarande departementschefen framhållit såsom en väsentlig brist i lagstiftningen,
att man, då man beskattat jordbruksfastigheten, ansett sig
på samma gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen, dervid förbiseende,
att denna rörelse eller näring för sitt bedrifvande förutsatte icke blott
sjelfva fastigheten, utan ett visst driftkapital i inventarier, kreatur m. m.
och ett betydligt tillskott af arbete. Kapitalet och arbetet medverkade
således uppenbarligen till den inkomst, jordbruksrörelsen lemnade, och
då inkomst af kapital och arbete eljest beskattades, borde ju icke heller
rimligtvis inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och
arbetet lemnas obeskattad. Skatteregleringskomiténs förslag åsyftade
emellertid att låta taxeringsmyndigheterna uppskatta den inkomst, jordbruksrörelsen
lemnade utöfver hvad som kunde anses beskattadt genom
fastighetsbevillningen, och att låta denna uppskattning ske hufvudsakligen
på samma sätt, som eljest iakttoges vid beräkning af den inkomst,
som af annan rörelse eller näring härflöte. Detta förfarande vore visserligen
ur teoretisk synpunkt rigtigt, men å andra sidan hade komiténs
ordförande i afgifven reservation likasom kammarrätten och flertalet
länsstyrelser i sina öfver förslaget afgifna yttranden påpekat, huru de
svårtillämpliga bestämmelserna i komiténs förslag säkerligen skulle leda
till ett resultat i finansielt afseende, som gjorde hela vinsten af det nya
skatteföremålets upptagande i lagstiftningen i de flesta fall temligen betydelselös.
Lika med de hörda myndigheterna ansåge derför departementschefen,
att frågan om särskild inkomstbevillning af jordbruksrörelsen
för det dåvarande icke kunde på ett praktiskt sätt lösas på
annan väg än den af komiténs ordförande angifna, eller genom att ställa
beskattningen af jordbruksrörelsen i ett fixt, lagbestämdt förhållande till
jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komitéordförandens förslag innebure
nemligen, att bevillningen för jordbruksfastighet, deri inbegrepes
jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen, skulle utgå med 6 öre för
hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I hufvudsak biträdande
delta förslag, ansåge dock departementschefen, att åt den tanke,
hvarpå förslaget hvilade, borde i lagstiftningen gifvas ett något förändradt
uttryck. Då jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet
uti bevillningsafseende städse stälts i samband med en afskrifning
af de på den förra fastigheten hvilande särskilda skatter, och då åstadkommandet
af en dylik likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt,
ansåge departementschefen det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen
gåfves ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom att
derför erlägga 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 13

högre beskattad än annan fastighet, för hvilken utgjordes endast 5 öre.
Derjemte ansåge departementschefen det vara af vigt, att det nya begreppet
om inkomstbevillning för jordbruksrörelse blefve uttryckligen
inrymdt i bevillningsförordningen, och hemstälde derför, att, med lika
bevllning för all fastighet, nemligen 5 öre för hvarje 100 kronor af
taxeringsvärdet, den inkomst och förmån af jordbruksrörelse å egen
eller annans mark, som förvärfvades medelst det i rörelsen nedlagda
arbete och dervid använda inventarier, skulle i förordningen upptagas
under hufvudrubriken inkomst af arbete såsom särskildt skatteföremål
och tillika stadgas, att dylik inkomst och förmån skulle upptagas till
ett belopp, som motsvarade en för hundra af fastighetens taxeringsvärde.
Å det sålunda beräknade inkomstbeloppet skulle naturligtvis
utgöras vanlig inkomstbevillning, hvilken sålunda i hvarje fall komme
att utgå med 1 öre för 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I
enlighet med de af departementschefen sålunda uttalade åsigter hade
ock vederbörande paragrafer varit affattade i det förslag till bevillningsförordning,
som af Kongl. Maj:t förelagts 1883 års Riksdag. I följd
af den utgång, det samtidigt framlagda förslaget om afskrifning af
grundskatter samt rustnings- och roteringsbevär erhållit, hade emellertid
de föreslagna nya bestämmelserna om jordbruksnäringens beskattning
förfallit.

För egen del anslöte sig departementschefen i allt väsentligt till
de åsigter, som vid nyssnämnda föredragningstillfälle af dåvarande departementschefen
inför Kongl. Maj:t uttalats, men ansåge likväl i olikhet
med honom, att åt grundsatsen om skatteskyldighet för omförmälda
slag af kapital och arbete borde i bevillningsförordningen gifvas uttryck
på det sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet sattes till 6 öre för
hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Det i 1883 års förslag tilllämpade
beräkningssätt ledde till samma resultat på en omväg, hvilken
hufvudsakligen af det skäl ansetts erforderlig, att man velat undvika
skenet af att jordbruksfastighet vore högre beskattad än annan fastighet.
Departementschefen kunde likväl icke finna denna hänsyn vara af den
betydelse, att den skulle uppväga de med omförmälda beräkningssätt
förenade olägenheterna af en mera invecklad uppställning så väl af
bevillningsförordningen som af taxeringslängderna. En olikhet i sak
förefunnes visserligen äfven mellan 1883 års förslag och det af departementschefen
nu framstälda, nemligen att i de fall, då jordbruksfastighet
vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendatorn, men enligt
det senare jordegaren komme att erlägga det belopp af ett öre för
hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, som representerade skatten för

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; men då jordegaren
och arrendatorn egde att sins emellan aftala om hvarderas andel i fastighetsbevillningen,
vore denna skilnad utan egentlig betydelse.

I den skrifvelse, hvarigenom Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjorde anmälan
om sitt godkännande af Kongl. Maj:ts förslag i förevarande ämne,
heter det, bland annat:

»Hvad Eders Kongl. Maj:t i propositionen n:o 4 föreslagit i fråga
om höjning af jordbruksfastighetsbevillningen samt i sammanhang dermed
angående viss ändring i instruktionen för taxeringsmyndigheterna,
hvilka förslag stå i det närmaste samband med skatteregleringsfrågan
och i allo öfverensstämma med hvad vid senaste riksdagar i detta hänseende
ifrågasatts, har Riksdagen ansett sig böra bifalla. Riksdagen
har visserligen icke kunnat undgå att finna det ur principiel synpunkt
oegentligt, att den inkomstbevillning, som ålägges egarne af jordbruksfastighet,
uttages genom åsättande allenast af en högre bevillning för
sådan än för annan fastighets taxeringsvärde, men då under närvarande
förhållanden afgörande praktiska skäl tala för en sådan anordning, har
Riksdagen ansett densamma tills vidare böra godkännas.»

Genom detta Riksdagens beslut har den särskilda undantagsställning,
jordbruksfastighet på grund af de å jorden lagda grundskatter och
andra dermed jemförliga bördor med afseende å allmänna bevillningens
utgörande i förhållande till annan fastighet förut intagit, blifvit upphäfd
och jordbruksfastighet i detta afseende likstälts med annan fastighet.
I samband härmed har ock den tanke, åt hvilken redan skatteregleringskomitén
gifvit uttryck, att nemligen jordbruksrörelsen borde liksom
andra näringar beskattas samt i följd deraf icke blott, såsom dittils skett,
sjelfva jordbruksfastigheten utan ock det för jordbruksnäringens bedrifvande
oundgängligen nödvändiga rörelse- eller driftkapital och jordbruksidkarens
eget arbete vara föremål för beskattning, blifvit af Riksdagen
godkänd, ehuru, såsom af det ofvan anförda framgår, på ett annat sätt
än komiténs flertal tänkt sig.

I följd af svårigheten, att icke säga omöjligheten, att exakt beräkna,
huru stor del af en jordbruksfastighets afkastning belöper å
sjelfva fastigheten samt huru mycket af samma afkastning som belöper
å det för jordbruksrörelsen använda rörelsekapital och arbete äfvensom
på grund af andra praktiska svårigheter har man måst nöja sig med
att sätta afkastningen af jordbruksnäringens begge senare faktorer i ett
fixt, lagbestämdt förhållande till den antagna afkastningen i sin helhet,
på det sätt nemligen att afkastningen af rörelsekapital och arbete antages
förhålla sig till hela afkastningen såsom 1 till 6, hvadan, om

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

hela afkastningen antages utgöra 6 procent af fastighetens uppskattningsvärde
samt bevillningen utgår med 1 procent af den antagna afkastningen,
eller 6 öre för hvarje fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet,
1 öre beräknas utgöra skatten för afkastningen af rörelsekapital
och arbete. Ifrågasättas kan nu, huru vida icke, såsom i 1883
års förslag till bevillningsförordning gjordes, denna beskattning bör i
bevillningsstadgan uttryckligen betecknas såsom inkomstbevillning. 1
enlighet med den principiella åtskilnad, vår bevillningsstadga, såsom utskottet
här ofvan sökt visa, gör emellan fastighetsbevillningen såsom en
»afkastningsskatt» och inkomstbevillningen såsom en skatt å en viss
persons »behållna inkomst», synes det utskottet vara rigtigare att låta
äfven det »6:te öret» utgå under namn af fastighetsbevillning. Då nemligen
skatten utgår i visst antaget förhållande till fastighetens uppskattade
värde, är densamma rätteligen att anse icke såsom en skatt å den
behållna inkomst, jordbruksrörelsens utöfvare hemtar af det för rörelsen
använda rörelsekapital och arbete — är rörelsekapitalet upplånadt, blifver
dennes behållna inkomst måhända ingen — utan såsom en beskattning
af den afkastning, detta kapital och detta arbete antages gifva,
oafsedt hvem som deraf åtnjuter behållen inkomst. Så länge bevillning
för jordbruksfastighet utgöres på sätt som nu sker, torde det derför
vara egentligare att sammanslå bevillningen för det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete med bevillningen för sjelfva fastigheten.
På det att lagen må klart angifva de skatteföremål, som genom
fastighetsbevillningen beskattas, synes det dock utskottet vara lämpligt,
att ett förtydligande tillägg införes i bevillningsförordningens 1 §
af innehåll, att bevillningen för jordbruksfastighet utgöres såväl för
sjelfva fastigheten som ock för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och
arbete.

I vissa af de ofvan omförmälda motionerna, nemligen i herrar tinningens
Åkerlunds, grefve Hamiltons och Wallis'' motioner, har påyrkats, att vid lämpande
den förestående förändringen af vår bevillningslagstiftuing vederbörlig
hänsyn måtte tagas dels till inkomstens ursprung, så att inkomst afsprung samt
säkrare beskaffenhet måtte beskattas hårdare än inkomst af mera till- progressiv

inkomst fällig

och osäker art, dels till inkomstens belopp på det sätt att skat- beskattning.
ten måtte utgå progressivt, med större procent af den större inkomsten
än af den mindre.

Herr Åkerlund framhåller i sin motion nödvändigheten af att
genom att i tid tillmötesgå de sunda och berättigade kraf på reformer,
hvil ka från folkens flertal allt kraftigare framställas, söka afvända de
sociala stormar, som allt starkare bryta sig emot de gamla samhälle -

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

byggnaderna och, derest icke sådana reformer vidtagas, hota att framkalla
häftiga omstöifiningar. Främst inom skatteväsendet anser herr
Åkerlund en dylik reform vara af behofvet påkallad. Sedan motionären
erinrat om storkapitalets alltmera öfverhandtagande och svåra missförhållanden
medförande välde inom vårt moderna samhälle samt påpekat,
bland annat, att den indirekta beskattningen icke är egnad att
medföra en rättvis fördelning af skattebördan, i det att »alla tullar å
nödiga förbrukningsartiklar, delvis äfven å mindre vigtiga sådana, äfvensom
en god del Övriga indirekta utlagor alldeles icke medföra en rättvis
beskattning, emedan derigenom de välmående klasserna alls icke
ega någon som helst skyldighet att i rikligare mått än de mindre bemedlade
tillgodose statens inkomstkraf eller de inhemska producenternas
behof att afsätta sina tillverkningar», anför denne motionär vidare:

»Att de små jordbruken, hvilka endast genom träget arbete kunna
bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas
till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika
backstugusittare lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras måhända
största glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid fosterlandet,
de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning under
stormar och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd m. m., skola, så
vidt möjligt, enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller
inkomsten, förefaller nog mången gång hårdt, men vore dock icke så
motbjudande, derest ej ostridigt vore, att de stora inkomsttagarne,
synnerligen storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta
offren åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig
kräfva, att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt
större eller mindre procent af samtliga sina inkomster, i mån af dessas
högre eller lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och
svårligen lärer kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår,
de, hvilkas inkomster kanske tusendefaldt öfverstiga värdet af det genom
dem producerade arbetet och hvilka så oändligt mycket mer än de
ringa behöfva statens skydd och bistånd för att fortfarande kunna förkofra
sig och i ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än
dessa skola bidraga till statens och respektive kommuners utgifter.»

Då vidare, efter senaste Riksdags beslut, synnerligen stora nya
skattetillgångar inom kort blifva erforderliga för statsutgifternas tillgodoseende
och nya eller höjda konsumtionsskatter hvarken lära finnas
lämpliga eller egnade att tillföra nämnvärda inkomster, anser samme
motionär det vara af yttersta vigt att fortast möjligt vidtaga åtgärder
för skattebördornas rättvisa fördelning.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18 17

Herr Wallis framhäfver likaledes, med erinran derom att inkomstskatten,
enligt den ofvan omtalade finansplanen, kommer att spela en
långt större roll i vårt beskattningsväsende än hittills varit fallet, nödvändigheten
af skattens rättvisa fördelning, hvilken han anser kunna
åstadkommas endast derigenom, att skattebördan fördelas så, att den
drabbar de skattskyldige i förhållande till skatteförmågan.

Utskottet erkänner villigt, att många och starka skäl tala för de
nu ifrågavarande grundsatsernas tillämpning inom beskattningsväsendet.
Hvad först beträffar frågan om hänsyn till inkomstens ursprung vid
beskattningen, är klart, att skatteförmågan måste anses vara större hos
den, som hemtar sin inkomst ur en jemförelsevis säker och oförstörbar
källa, än den, hvars inkomst är af mera osäker art. Inkomst af förmögenhet
är sålunda i allmänhet säkrare än inkomst af arbete. Förmögenheten
sjunker icke, försvinner icke genom innehafvarens sjukdom,
tilltagande ålderdom eller död. Detta är deremot förhållandet med
arbetskraften. Den, som för sitt uppehälle uteslutande är hänvisad till
sin arbetskraft, måste derför vara betänkt på att under helsans dagar
bespara något för kommande tider, då arbetskraften försvagas, samt,
om han eger andra att försörja, afsätta något till deras underhåll eller
uppfostran under den tid, då sjukdom, ålder eller död hindrar honom
att dertill längre bidraga. Detta är icke i samma grad förhållandet
med den, som eger förmögenhet. Tydligt är, att äfven olika slag af
förmögenbet kan ega mycket olika värde såsom inkomstkälla allt efter
det sätt, hvarpå densamma är placerad. Oafsedt emellertid de svårigheter,
som skulle möta för en rättvis uppskattning af olika inkomstkällors
värde i förhållande till hvarandra, finner utskottet, med hänsyn
till det sätt, hvarpå bevillningen för fastighet utgår, sig icke kunna
förorda införandet af den ifrågavarande principen i vår lagstiftning.
Just det fasta kapitalet hör nemligen till det slag af förmögenhet, der
denna princip framförallt med fog skulle kunna göras gällande. Men
så länge skatten för fastighet utgår efter en helt annan grund än för
inkomst af andra beskattningsföremål, vid hvilket förhållande ingen
fast jemförelsepunkt mellan fastighetsbevillningen och bevillningen för
inkomst står att erhålla, torde det icke vara möjligt att inom vårt beskattningsväsen
på ett rättvist sätt tillämpa berörda princip.

I nära sammanhang med denna fråga står den om införandet af
progressiv beskattning. Denna form för beskattning utgår från samma
grund som principen om beskattningens lämpande efter inkomstens art,
nemligen den, att skattens storlek bör bero af förmågan att bära densamma.
Det berättigade häri vill utskottet ingalunda underkänna. HufBih.
till Biksd. Prat. 1898. 5 Sami 1 Afd. Tläft 1C>. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 18.

vudsakligen af samma skäl som nyss anförts beträffande frågan om
skattens lämpande efter inkomstens ursprung, anser utskottet sig likväl
ej böra tillstyrka antagandet af principen om progressiv beskattning. Så
som fastighetsbevillningen nu är anordnad, kan det uppenbarligen icke
komma i fråga att med afseende å denna göra eu progressiv beskattning
gällande. Då nemligen en fastighets uppskattade värde, efter hvilket
fastighetsbevillningen utgår, icke står i förhållande till eller utgör
något bevis för egarens eller innehafvare^ verkliga förmögenhetsställning
eller behållna inkomst, vore det ju tydligen orimligt att göra
denna skatt progressiv. Låter man den progressiva beskattningen
vinna tillämpning endast med afsesende å inkomst af det rörliga kapitalet
och arbetet, uppnår man icke det åsyftade ändamålet, de direkta
skatternas rättvisa fördelning. Ett konseqvent genomförande af den
progressiva beskattningens princip inom bevillningslagstiftningen förutsätter,
enligt utskottets mening, införande af allmän inkomstskatt.

Utskottet vill emellertid erinra derom, att det finnes äfven andra
vägar än en progressiv inkomstbeskattning att träffa de större förmögenheterna,
t. ex. arfsskatt och stämpelskatt. Sistlidet års urtima Riksdag
uttalade ock i sin förut omförmälda skrifvelse den 27 november
1892 den mening, att det mål, hvartill den progressiva inkomstbeskattningen
syftar, eller de större förmögenheternas relativt högre beskattande,
lämpligare torde stå att vinna på andra, för den nu rådande
uppfattningen törhända mindre främmande sätt, såsom exempelvis genom
ett kraftigare anlitande och vidare utvecklande af vissa arter stämpelskatt,
hvarjemte Riksdagen i samma skrifvelse framhöll, att arfsskatten,
åt hvilken, enligt Riksdagens mening, en vigtigare plats inom vår
skattelagstiftning än den för närvarande egde, borde inrymmas, vore
den skattetitel, som företrädesvis egnade sig för tillämpning af den
progressiva beskattningsprincipen och tillika utgjorde en form för denna
princips tillämpning, om hvilken meningarna, enligt Riksdagens åsigt,
lätt skulle kunna ena sig.

Dessutom vill utskottet redan i detta sammanhang påpeka, att
utskottet, till befordrande af det syfte, man genom progressiv inkomstbeskattning
vill vinna, förordat eu undersökning, huruvida icke, förutom
det att, såsom nu, bolag eller inrättningar skatta för hela inkomsten
af sin rörelse, jemväl delegarne i bolag eller inrättningar böra skatta
för hvad de derifrån erhålla i utdelning.

Utsträckt Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger, som bekant,

af bevill- enligt gällande lag icke rum, när den skattskyldiges sammanräknade
H''afdrag* årsinkomster, deri inbegripna äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 19

År inkomsten högre, medgifver lagen dessutom, för att skona de lägre
inkomstbeloppen, afdrag af vissa belopp, bvilka äro fria från bevillning,
nemligen, om inkomsten icke uppgår till 1200 kronor, ett afdrag af 450
kronor, samt om inkomsten uppgår till 1200, men icke till 1800 kronor,
ett afdrag af 300 kronor. Detta s. k. bevillningsfria afdrag får å ort,
der kostnaden för bostad är synnerligen bög i jemförelse med förhållandet
inom riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, der
särdeles ömmande omständigheter såsom talrik familj m. m. förekomma,
ökas, dock så att denna ökning, vare sig den eger rum på grund af
hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter eller båda dessa
skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga 200 kronor.

Herr J. Olsson anför till stöd för sin ofvan omförmälda motion
om förändring i bestämmelserna angående det bevillningsfria afdraget,
att, i följd af de nu gällande stadgandena i detta afseende, skatten
drabbar de små inkomstbeloppen synnerligen ojemnt. Särskild! framträdde
detta missförhållande här i hufvudstaden, der det högsta af lagen
medgifna afdraget flerestädes tillämpades. Då t. ex. en person, som
vore taxerad för en inkomst af 1800 kronor, icke finge åtnjuta något
afdrag alls, men eu inkomsttagare, som uppskattades för en något
lägre inkomst, egde att tillgodoräkna sig afdrag, blefve följden ofta
den, att sedan skatterna till stat och kommun utgjorts, den förre, som
uppskattats för den större inkomsten, egde mindre i behåll än den
senare, en oegentlighet, som komme att ytterligare skärpas, derest
Kongl. Maj:ts proposition om fördubblad bevillning blefve af Riksdagen
antagen, utan att någon ändring gjordes i ifrågavarande del af bevillningsstadgan.
Det syntes derför vara önskligt, att åtgärder vidtoges
vid den förestående omarbetningen af bevillningsförordningen i syfte
att förekomma de påpekade oegentligheterna. I annat fall frestades
lätt den skattskyldige att afsäga sig en del af sina inkomster blott för
att kunna erhålla en större nettobehållning, sedan skatten betalts. En
lämplig rättelse skulle enligt herr Olssons mening kunna ske genom att
modifiera öfvergången från det bevillningsfria afdraget på sådant sätt,
att för inkomst, uppgående till 1800 kronor, men understigande 2000
kronor, 200 kronor lemnades fria från bevillning och att af en inkomst,
uppgående till 2000 kronor, men understigande 2200 kronor, 100 kronor
blefve fria från bevillning; dock att jemväl dessa afdrag måtte
kunna ökas med ytterligare högst 200 kronor i de undantagsfall, hvarom
stadgas i 11 § 1 mom. bevillningsstadgan. Genom en sådan anordning
skulle jemväl beredas en enligt herr Olssons mening välbehöflig
lättnad i ett stort antal mindre bemedlades skattebördor. Herr Olsson

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

Progressiv
beskattning
af fastigheter
och
smärre
fastigheters
befrielse
från bevillning.

föreslår derför, att skrifvelse måtte aflåtas till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t i sammanhang med den blifvande omarbetningen af
bevillningsstadgan ville framlägga förslag till ändring af samma stadga
i det af herr Olsson angifna syfte.

Äfven herr grefve Hamilton har i sin förut omtalade motion framstält
yrkanden i enahanda rigtning.

Med skäl torde kunna ifrågasättas, huru vida icke billigheten fordrar,
att numera något bevillningsfritt afdrag medgifves äfven vid en
något högre inkomst än 1800 kronor. En undersökning härutinnan
synes väl vara på sin plats.

En olägenhet, som i tillämpningen medföljer grundsatsen om bevillningsfritt
afdrag, är att någon ojemnhet i beskattningen uppstår
vid öfvergången från den ena kategorien af inkomstbelopp till den
andra. Ehuru en sådan ojemnhet svårligen torde kunna alldeles undvikas,
synes det dock som om de med de nuvarande bestämmelserna
följande olägenheterna genom lämpligen afvägda stadganden skulle
kunna i betydlig mån mildras, t. ex. genom att uppdela de inkomstbelopp,
med afseende å hvilka man vill medgifva bevillningsfritt afdrag,
i ett större flertal grupper än nu är förhållandet. Då emellertid
utskottet icke är i tillfälle att verkställa den utredning, som synes vara
nödig ett för rätt bedömande af de verkningar, en förändring i antydda
riktning skulle komma att medföra, anser sig utskottet allenast böra
hemställa, att vid den tillämnade revisionen af bevillningsförordningen
måtte tagas i öfvervägande, huru vida icke en förändring af ifrågavarande
bestämmelser i berörda afseende bör vidtagas.

Herr grefve Hamilton har i sin motion föreslagit, att vid denna
revision äfven skulle tagas i betraktande, huru vida icke vid fastighetsbevillningens
bestämmande större hänsyn bör tagas till fastigheternas
olika storlek. För så vidt detta yrkande kan anses innebära ett ifrågasättande
deraf, att fastighetsbevillningen skulle utgå progressivt efter
fastighetens eller fastighetsvärdets storlek, har utskottet derutinnan
redan härofvan yttrat sig. Men förslaget afser äfven frågan, om icke
vissa smärre fastigheter böra alldeles fritagas från bevillning eller huru
vida icke vissa sådana till någon del af sitt beskattningsvärde böra
från bevillning befrias.

Grunden till att vissa smärre inkomstbelopp äro undantagna från
bevillning är den, att en person, hvars inkomster icke eller nätt och
jemnt. förslå till de oundgängligaste lefnadsbehofvens fyllande, icke anses
vara pligtig att genom direkt beskattning till det allmänna afstå någon
del af dessa sina inkomster. En liknande tanke synes ligga till grund

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 21

för de hos oss förekommande stadgandena om bevillningsfritt afdrag.
Denna grundsats torde icke ega tillämplighet å fastighetsbevillningen.
En fastighets uppskattade värde utgör nemligen icke, såsom utskottet
förut i detta sitt betänkande framhållit, någon tillförlitlig mätare på
egarens eller innehafvarens verkliga förmögenhetsställning eller behållna
inkomst. Ehuru en person eger en högt taxerad fastighet, kan hans
behållna inkomst möjligen vara ingen eller mycket obetydlig. Å andra
sidan kan en till ett jemförelsevis litet belopp uppskattad fastighet mången
gång tillhöra en välmående person, eller flere sådana fastigheter, måhända
belägna inom olika kommuner, vara förenade i samma persons
hand. Från fastighetens taxeringsvärde kan man derför icke med säkerhet
sluta till egarens personliga förhållanden. Af nu anförda skäl
finner utskottet sig icke kunna understödja ifrågavarande yrkande.

Herr grefve Hamiltons ofta nämnda motion omfattar äfven den
frågan, huru vida icke, till befordrande af så väl en högre beskattning
af den större förmögenheten som en jemnare fördelning af skattebördan,
det i § 15 af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna förekommande
stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse derom, att
jemväl enskilde delegare i bolag eller inrättning skola taxeras för inkomst
af samma bolag eller inrättning.

15 § i gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna har följande
lydelse:

»Enär vederbörande bolag eller inrättning skall erlägga bevillning
både för ränteinkomsten af hela det i bolaget eller inrättningen
nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen derutöfver lemnar,
så böra de enskilda delegarne icke taxeras för inkomst från samma
bolag eller inrättning.»

Beskattning af inkomst, vunnen genom bolags eller dylik inrättnings
rörelse, kan tydligen ordnas på flere sätt. Ett sätt är det hos
oss tillämpade, enligt hvilket bolaget eller inrättningen skattar för hela
den inkomst, som dess rörelse lemnar, utan att delegarne skatta för
hvad dem i utdelning tillfaller. Ett annat är att låta de enskilde delegarne,
men icke bolaget eller inrättningen, skatta för den del af inkomsten,
som i utdelning tillfaller delegarne.

Hos oss har man föredragit den förra utvägen såsom enklare och
säkrare framför den senare. Tydligt är nemligen, att man lättare och
säkrare träffar inkomsten, om skatten uttages af bolaget, än om inkomsten
skall uppsökas hos den enskilde.

Med fog kan emellertid ifrågasättas, huru vida icke de enskilde
delegarne böra åläggas beskattning för den inkomst, de erhålla från

Beskattning
af delegare i
bolag eller
inrättning
för deras
inkomster
från bolaget
eller inrättningen.

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

bolaget eller inrättningen, samt bolaget eller inrättningen ändock erlägga
skatt för hela sin behållna inkomst. Att den enskilde delegaren beskattas
för den inkomst, han har af bolaget eller inrättningen, liksom
för all annan sin behållna inkomst, är något, hvaremot i och för sig
ingen giltig anmärkning torde kunna framställas. Den hos oss nu rådande
formen för bolags beskattning, hvilken form, såsom nämndt,
förestafvats af praktiska skäl, framkallar ock oegentligheter med afseende
å den kommunala beskattningen, den der, som bekant, hvilar på
den allmänna bevillningen. Då bolaget beskattas endast å den eller
de orter, der dess rörelse drifves eller der bolaget har sin styrelse,
blir följden enligt gällande lag den, att personer, som hemta inkomst
— må hända en betydlig sådan eller hela sin inkomst — af bolaget,
men äro mantalsskrifne inom annan kommun än bolagets beskattningsort,
blifva befriade från att i mån af denna sin inkomst bidraga till sin
kommuns utgifter, ehuru dessa personer i lika grad som de till kommunen
skattskyldige draga fördel af de genom kommunens medel underhållna
anstalter och inrättningar. Det rigtiga torde väl derför vara, att
hvarje enskild erlägger bevillning äfven för sin inkomst af bolag, om
ock en annan anordning kan af praktiska skäl försvaras. Äfven med
denna utgångspunkt låter sig emellertid en beskattning af bolagets inkomst
i sin helhet väl förena. Man har häremot anmärkt, att i sådant
fall en dubbel beskattning komme att ega rum. Denna invändning har
ur rent teoretisk synpunkt biifvit bemött dermed, att, då staten omgärdar
bolag och dylika inrättningar med sitt hägn och förlänar dem
särskilda rättigheter, men af dessa inrättningar, hvilka således ur rättslig
synpunkt äro att betrakta såsom särskilda eller s. k. juridiska personer,
icke kan utkräfva sådana bidrag till statsändamålets främjande, som
utgå i form af personliga tjenstbarheter, såsom t. ex. den allmänna
värnpligten, staten ock bör ega rätt att i beskattningsafseende betrakta
dessa inrättningar såsom fristående personer, hvadan den skatt, staten
af dem utkräfver, endast är att anse som en skyldig vedergällning för
de förmåner, samhället sålunda skänker dessa inrättningar. Särskildt
har denna synpunkt gjorts gällande beträffande aktiebolagen.

Äfven om man icke vill ansluta sig till denna mening, torde det
dock icke kunna förnekas, att en sådan särskild beskattning af bolag
som den ifrågasatta erbjuder ett lämpligt tillfälle att med beskattning
träffa kapitalet och i allmänhet den större förmögenheten. Synnerligast
aktiebolagen, hvilka visat sig vara en mycket lämplig form för
sådana företag, som för sin verksamhet kräfva stora kapital, äro inrättningar,
sqm i vår tid erhålla en ständigt växande utbredning och i allt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 23

större och större mån draga till sig det inom samhället disponibla kapitalet.
Den ifrågasatta särskilda beskattningen torde derför ock i regeln
blifva jemförelsevis mindre känbar. Dessutom bör man icke förbise
den mycket vigtiga omständigheten, att, om man beskattar bolagsdelegarne
för deras inkomst af bolag, men underlåter att beskatta bolag
för den del af deras inkomst, som till delegarne utdelas, den inkomst,
som i utdelning går till utlandet, icke af skatten träffas.

I de länder, der i senare tider en omarbetning af det direkta
beskattningsväsendet egt rum, har ock frågan om en särskild beskattning
af bolag och dylika inrättningar för hela deras behållna inkomst,
jemte en beskattning af delegarnes inkomster af desamma, i allmänhet
besvarats jakande. Så har skett i Sachsen äfvensom i Preussen, i det
senare landet dock med den begränsning, att ifrågavarande inrättningar
slippa att betala skatt för 3V2 procent af det inbetalda aktiekapitalet.

På anförda grunder anser utskottet, att vid den förestående omarbetningen
af vår bevillningslagstiftniug berörda fråga bör göras
till föremål för ompröfning.

Enligt hvad ofvan omförmälts, hafva flere motionärer vid innevarande
riksdag gjort framställning derom, att s. k. obligatorisk sjelf- ration.
deklaration, d. v. s. den skattskyldiges pligt att utan anmaning för vederbörande
taxeringsmyndighet uppgifva sina inkomster, måtte i vår
bevillningslagstiftning fullständigt genomföras. Förslag härom hafva
gjorts i herrar Carl Nyströms, G. F. Östbergs, J. A. Johanssons och
grefve Hamiltons ofvannämnda motioner.

Herr Nyström sammanfattar sina skäl för den obligatoriska sjelfdeklarationens
införande sålunda, att denna princip »å ena sidan icke
innebär annat än rättvisa och å den andra sidan torde komma att tillföra
statskassan en betydande inkomst».

Herr Östberg anser det vara både kändt och erkändt, att bevillningstaxeringarne
hos oss ej lemna ett tillfredsställande resultat. Svårigheterna
dervid läge hufvudsakligen deri, att taxeringsförrättarne saknade
tillräckligt material för att bedöma de skattskyldiges inkomst.

Men den utväg, som läge närmast till hands för att afhjelpa denna
olägenhet, nemligen att ålägga de skattskyldige att sjelfva uppgifva
sina inkomster och som i utlandet ganska allmänt tillämpades, hade
man hos oss icke velat använda.

»Då frågan varit före», fortsätter herr Östberg, »har man alltid
erkänt, att sjelfdeklarationen är principielt, rigtig och att densamma är
gagnelig eller till och med nödvändig för ett väl ordnadt beskattnings -

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

system, men man har funnit, att den icke är lämplig för de hos oss
rådande förhållandena. Man har dervid velat göra gällande, att sjelfdeklaration
icke är hos oss nödvändig, att den är motbjudande för
vårt föreställningssätt och skulle väcka stor ovilja och slutligen att
den skulle föranleda svikliga uppgifter och alstra demoralisation.»

»Då man ansett sjelfdeklaration vara hos oss af mindre vigt, har
man tänkt derpå, att den allmänna bevillningen icke för närvarande intager
ett särdeles betydande rum inom vårt beskattningsväsen. Om
man emellertid betänker, att kommunalbeskattningen helt och hållet
hvilar på bevillningen till staten och att de kommunala bördorna inom
de flesta delar af vårt land äro mycket betungande, så måste man erkänna,
att det redan under hittills rådande förhållanden varit af stor vigt,
att taxeringen sker så rättvist som möjligt. Men dertill kommer, att
den på taxeringen hvilande beskattningen till staten kommer att ökas.
Detta blir en omedelbar följd af senaste Riksdags beslut, enligt hvilket
de ordinarie skatter, som komma att upphöra, äro afsedda att ersättas
af direkta skatter, men man har all anledning att vänta, att de direkta
förmögenhets- och inkomstskatterna måste ytterligare ökas för tillgodoseende
af statens alltjemt växande behof. Och i samma mån detta
sker, skall det också visa sig allt mera nödvändigt att anlita alla till
buds stående medel för att åstadkomma en rättvis taxering. Men om
man erkänner, att det inom en ej aflägsen framtid blir alldeles nödvändigt
att införa bestämmelser om sjelfdeklaration hos oss liksom i ett
stort antal främmande länder, så borde man, enligt mitt förmenande, ej
dröja med att gifva dem en plats i vår bevillningsstadga. En för det
allmänna uppfattningssättet så främmande institution behöfver sin tid
för att utöfva den verkan, man dervid vill vinna, och ju längre man
uppskjuter saken, ju längre dröjer det, innan det blir möjligt att åstadkomma
en fullt rättvis inkomstbeskattning.»

»Att ett stadgande om obligatorisk sjelfdeklaration på många håll
skulle väcka ovilja, är otvifvelaktigt. Detta gäller främst om dem, som
önska undandraga sig att skatta för hela sin inkomst och under nuvarande
förhållanden utan svårighet vinna sin önskan, men det gäller
äfven om många andra, som hysa obenägenhet att uppgifva sina inkomster.
För de motiv, som förestafva de förres ovilja mot sjelfdeklarationen,
kan icke lagstiftaren vika undan. Man har vant sig att mildt
bedöma försöket att undandraga sig pligten att i mån af sina inkomster
skatta till stat och kommun, liksom man i äldre tider ansåg lurendrejeriet
ganska tillåtligt, och dock visar det ena så väl som det andra
brist på redbarhet och pligtkänsla. Sådant bör lagstiftningen motarbeta,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 25

men ej skydda. Hvad åter angår den obenägenhet för reformen, som
beror derpå, att frågan gäller något nytt och obepröfvadt, så tror jag
icke, att man bör fästa så stor vigt dervid. Om en person ej har något
emot att i taxeringslängden se den siffra, som betecknar hans verkliga
inkomst, så bör det icke ligga något obehagligt deruti, att den kommit
dit på grund af hans egen uppgift. Deklarationen medför visserligen
något besvär, men om, såsom annorstädes är vanligt, blanketter tillställas
den skattskyldige genom beskattningsmyndigbeten, så synes besväret
att ifylla desamma icke kunna blifva alltför betungade. Men
dessutom bör den skattskyldige, som vill göra rätt för sig, betänka,
att i samma mån andra lyckas undandraga sig en del af sin skattskyldighet,
få alla de, som äro rätt uppskattade, betala mera, än de rättvisligen
borde, såväl till staten som till kommunen. Och obilligheten
deraf framstår i så mycket starkare dager, som det företrädesvis är
personer med mycket stora inkomster, som lättast kunna undandraga
sig att skatta för en del af desamma, under det att personer med små
inkomster, framför allt löntagare, måste skatta för hvarje öre. Enligt
min öfvertygelse skall den pligttrogne medborgaren mycket snart erkänna
deklarationsskyldigheten såsom gagnelig och rättvis och utan
missnöje för egen del underkasta sig densamma.»

»Då man hyser fruktan för falska uppgifter och deraf härflytande
demoralisation, tror jag, att man ser frågan från alltför inskränkt synpunkt.
Det är mycket möjligt, ja troligt, att en och annan, som anser
fullt tillåtlig! att bedraga staten på en skatteinkomst, skall lemna en
för låg uppgift å sina inkomster i hopp att undslippa straff derför, men
man kan med all säkerhet antaga, att det allmänna föreställningssättet
ganska snart skall utveckla sig derhän, att det anses ohederligt att
lemna en falsk uppgift. En sådan uppfattning hos allmänheten jemte
fruktan för straff skall enligt min tro förebygga, att origtiga uppgifter
mera allmänt förekomma.»

Slutligen redogör herr Östberg för lagstiftningen i ämnet i åtskilliga
främmande länder.

Kraf på införandet af den ifrågavarande principen i vår lagstiftning
hafva gång på gång framstälts. Hittills har man dock städse ryggat
tillbaka för att taga steget fullt ut.

1859 års bevillningskomité yttrade sig i motiven till sitt förslag
till ny bevillningsförordning »i synnerhet i den allmänna sedlighetens
intresse» emot ett fullständigt genomförande af ifrågavarande grundsats
hos oss. Dock tvekade komitén icke att i sitt förslag ålägga de enskilde
att i ganska stor utsträckning sjelfmant lemna uppgifter till ledBih.
till Riksd. Prof. 1893. 5 Sami 1 Afd. 16 Raft. 4

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

ning för taxeringsmyndigheterna samt att stadga ganska stränga straff
för underlåtenhet att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse. Förslaget
blef emellertid i dessa delar icke af Riksdagen antaget.

Så väl förberedande skattejemkningskomitén som skatteregleringskomitén
ansågo sig väl böra afstå från införande i vår skattelagstiftning
af obligatorisk sjelfdeklaration, men enskilda ledamöter i dessa komitéer
afgåfvo kraftiga och synnerligen tänkvärda reservationer emot flertalets
uttalanden just i denna punkt.

Fyrfaldiga motioner hafva under senare åren i ämnet väckts,
dock utan att lyckas tillvinna sig Riksdagens bifall.

Föregående års lagtima Riksdags bevillningsutskott, som förekade
två sådana motioner till behandling, afstyrkte visserligen desamma, men
erkände likväl, att i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem en dylik
grundsats som den s. k. sjelfdeklarationsprincipen vore till stor nytta,
ja, rent af nödvändig för systemet.

Att det hos oss stadgade sättet för uppskattningen af de skattskyldiges
inkomster är långt ifrån tillfredsställande, ligger för öppen
dag. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna innehålla visserligen en
mängd föreskrifter om de omständigheter, hvilka taxeringsmännen hafva
att lägga till grund för uppskattningen, men då taxeringsmyndigheterna
i regel enligt nu gällande lag icke äro i stånd att förskaffa sig tillförlitlig
kännedom om de förhållanden, på hvilka uppskattningen skall
grundas, äro de i instruktionen meddelade föreskrifterna till en stor del
en död bokstaf. Visserligen är redan nu stadgadt, att vissa uppgifter
skola tillhandahållas taxeringsmyndigheterna till ledning för taxeringen.
Sålunda är föreskrifvet, förutom att vissa officiella uppgifter beträffande
fast egendom skola meddelas, att alla embetsmyndigheter årligen skola
lemna uppgift angående der anstälde embete- eller tjenstemäns äfvensom
andra der anstälda personers löneförmåner, med anmärkning tillika,
huru vida sportler (eller andra dylika vexlande inkomster) äro med tjensten
förbundna, så ock att vissa embetsmyndigheter årligen skola aflemna
uppgift angående beloppet af hvarje fabriks- eller näringsidkares
tillverkningar, i enlighet med de hos dessa myndigheter anmälda förhållanden.
Styrelse för verk eller bolag, som är med Kongl. Maj:ts
oktroj försedt eller fått sin bolagsordning af Kongl. Maj:t stadfäst och
antingen står under offentlig kontroll eller har inskränkt ansvarighet
enligt kongl. förordningen den 6 oktober 1848 (aktiebolag), är skyldig
att vid visst äfventyr insända uppgift om i verkets eller bolagets tjenst
eller arbete anstälda personers löneförmåner äfvensom styrkt utdrag af
verkets eller bolagets senast afslutade räkenskaper, utvisande hela den

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 27

under räkenskapsåret uppkomna vinst, ränta å eget kapital inräknad.
Dessa äro de hufvudsakliga nu förekommande stadgandena om uppgifter
angående de skatteskyldiges inkomster, som opåmint skola till taxeringsmyndigheterna
aflemnas.

Dessutom ega emellertid dessa myndigheter befogenhet att infordra
vissa uppgifter.

Utom den bolag i allmänhet och enskilde arbetsgifvare åliggande
skyldigheten att på anfordran lemna uppgift om de hos dem anstälda
personers aflöning och andra förmåner, är nemligen, som bekant, stadgadt,
att hvarje skattskjfldig är förbunden att inom viss tid efter derom
från bevillningsberedningens ordförande bevisligen emottagen uppmaning
till honom lemna uppgift å det belopp, hvartill hans inkomst af
kapital eller arbete det nästföregående året uppgått, dock endast vid
det äfventyr för underlåtenhet att ställa sig uppmaningen till efterrättelse,
att den skattskyldige i sådant fall förlorar sin rätt att fullfölja
talan mot pröfningsnämndens beslut i fråga om beloppet af den inkomst,
som uppgiften skolat afse, utom i de fall, då pröfningsnämndens
beslut derutinnan skiljer sig från taxeringsnämndens.

Att de uppgifter, som, enligt hvad ofvan nämnts, opåmint skola
till taxeringsmyndigheterna aflemnas, icke utgöra tillräcklig ledning för
taxeringen är uppenbart. Den dessa myndigheter medgifna rättigheten
att infordra uppgifter torde icke heller vara egnad att i afsevärd mån
afhjelpa denna brist. Då nemligen denna rättighet är afsedd att endast
i undantagsfall tillämpas eller i allt bill endast i ringa utsträckning
vunnit användning samt ingen påföljd finnes stadgad för origtiga eller
falska uppgifter, kan denna taxeringsmyndigheternas befogenhet icke
förväntas medföra någon synnerligt stor verkan.

Tydligt är, att då taxeringsmyndigheterna äro i saknad af det
oundgängligen nödvändiga materialet för eu rigtig uppskattning, deras
verksamhet, äfven med bästa vilja, måste blifva famlande och osäker
samt resultatet af densamma ingalunda motsvara do fordringar, som
böra ställas å en verksam och rättvis beskattning. Ju mera ock den
direkta beskattningen måste tagas i anspråk, desto känbarare blifva
de anmärkta bristerna. Dessa torde icke kunna afhjelpas med mindre
än att den skattskyldige förpligtas att efter bästa förstånd och samvete
sjelf uppgifva sina inkomster, samt sådana påföljder bestämmas för uraktlåtenhet
härutinnan eller lemnande af origtiga eller falska uppgifter,
att den skattskyldige finner det med sin fördel bäst förenligt att ställa
sig lagens bud till efterrättelse. Klart är nemligen, att i regel endast den
skattskyldige sjelf kan lemna fullt tillförlitlig upplysning om storleken

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

af sina inkomster. Åtminstone är han bättre än någon annan dertill i
stånd. Man torde derför tryggt kunna säga, att obligatorisk sjelfdeklaration
utgör inkomstbeskattningens nödvändiga komplement, hvarförutan
det är omöjligt att åstadkomma en rättvis beskattning.

De betänkligheter, som rest sig mot införandet af obligatorisk
sjelfdeklaration, torde näppeligen kunna tillerkännas någon afgörande
betydelse. Man har anmärkt, att många skattskyldiga, äfven med den
redligaste vilja, icke kunna uppgifva beloppet af sin behållna inkomst.
Med frånseende af de fall, då en sådan oförmåga beror på bristande
ordning i den husliga ekonomien, kan ju icke förnekas, att det mången
gång kan vara förenadt med ganska stora svårigheter att uppgifva sin
behållna inkomst. Derest emellertid noggranna föreskrifter gifvas derom,
huru inkomsten bör beräknas, hvad som får afdragas eller icke afdragas,
samt de skattskyldige få meddela uppgifterna å i enlighet med
dessa föreskrifter affattade formulär, torde dessa svårigheter icke vara
oöfvervinneliga.

Vidare bär emot den obligatoriska sjelfdeklarationen invändts, att
många skattskyldiga icke vilja ärligt uppgifva sina inkomster samt att
en sådan bestämmelse som den ifrågasatta derför skulle fresta till öfverträdelse,
blifva förhatlig och verka i sedligt afseende menligt. Denna
invändning synes dock utskottet icke vara hållbar. Liksom den redbare
och pligttrogne medborgaren icke torde vilja undandraga sig att
till det allmänna erlägga den skatt, samhället af honom fordrar, så
torde han icke heller känna pligten att för vederbörande myndighet
uppgifva sina inkomster betungande, derest denna myndighet förpligtas
att hemlighålla de lemnade uppgifterna för utomstående. I sjelfva verket
beror den hos mången rådande motviljan mot att uppgifva sin inkomst
på obenägenhet att betala skatten. Tydligt är, att lagstiftningen
icke bör vika undan för en dylik tendens. Farhågan att en sådan bestämmelse
som den föreslagna skulle allt för mycket locka till öfverträdelser,
torde icke heller böra tillmätas någon större vigt. Genom
lämpligen afvägda bestämmelser bör nemligen en sådan benägenhet
kunna tillbörligen motverkas. Detta torde ock vara nödvändigt för att
hindra, att den ifrågavarande grundsatsen i tillämpningen skall leda till
ett större betungande af den redbare och samvetsömme än af den egennyttige
och mindre ärlige medborgaren. Dock synes det, som om man
härvid bör till en början gå till väga med en viss varsamhet, intill dess
den nya grundsatsens rigtighet och nödvändighet hunnit fullt arbeta
sig in i det allmänna föreställningssättet. Man bör slutligen icke förbi -

Bevillning stdskottets Betänkande N:o 18. 29

se, att de lemnade uppgifterna endast afse att gifva taxeringsmyndigheterna
en ledning för uppskattningen, hvilken i sista hand verkställes af dessa;

Nödvändigheten af den ifrågavarande skyldighetens fastslående i
lag har i allt större utsträckning gjort sig gällande.

I alla de länder, der inkomstbeskattningen nått någon större grad
af utveckling, har grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration antagits.

Så i England, Preussen, Sachsen, Baden, Bayern, Wurttemberg, Italien
m. fl. stater. Dock har man i allmänhet vid den nämnda grundsatsens
genomförande gjort den begränsning, att personer, hvilkas beskattningsbara
inkomster icke uppgå till ett visst lägre belopp, äro fritagna från
ifrågavarande skyldighet, i det att desse endast på vederbörande
taxeringsmyndighets anmaning äro pligtige att lemna uppgifter om sina
inkomster. I Preussen gäller t. ex., att endast sådana personer, hvilkas
inkomster förut uppskattats till 3,000 mark eller deröfver, äro skyldige
att opåmint lemna dylika uppgifter. Lämpligt synes vara, att en begränsning
i nu antydd rigtning i principens tillämpning göres äfven
hos oss. Hvar gränsen hos oss bör sättas, är emellertid en fråga,
hvarom utskottet icke anser sig nu böra göra något uttalande.

Utskottet anser tiden vara inne för att äfven hos oss i vår lagstiftning
införa grundsatsen om obligatorisk sjelfdeklaration. För att
det åsyftade ändamålet skall vinnas, är emellertid, enligt utskottets
mening, af nöden, att i sammanhang dermed noggranna bestämmelser
meddelas om hvilka grunder den skattskyldige har att följa vid beräknandet
och uppgifvandet af sina inkomster.

Uppskattningen af fast egendoms värde skall enligt gällande instruk- ^slrundtion
för taxeringsmyndigheterna ske med ledning dels af egendomens satsens
hypoteksvärde, den derför senast betingade köpeskilling, årliga hyres-^Xä
eller arrendesumman för uthyrd eller bortarrenderad egendom samt, be- å fastighet.
träffande byggnader, brandförsäkringsvärdet dels af vissa yttre kännemärken
å egendomen såsom, hvad angår jordbruksegendom, tillhörande
areal i åker, äng, skogs- eller betesmark, jemte särskilda förmåner såsom
vattenfall, torfmosse, lastageplats, fiske, som ej är i jordebok särskilt
upptaget m. m. äfvensom utsäde och kreatursbesättning, samt,
beträffande egendom i stad, köping eller dermed jemförlig ort, läget
och arealen af egendomen. För ändamålet skola vissa officiella uppgifter
angående de fasta egendomarnes försäljnings-, hypoteks- och
brandförsäkringsvärden meddelas taxeringsmyndigheterna. Det är emellertid
en känd sak, att fastigheternas taxeringsvärden icke i den allmänna
rörelsen anses såsom tillförlitliga mätare på egendomarnes verk -

Grunderna
för inkomsternas
beräknande.

30 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

liga värden. Sannolikt skulle man kunna uppnå ett bättre resultat,
derest man, liksom utskottet förordat beträffande uppskattningen af inkomst
af kapital och arbete, stälde den skattskyldiges kännedom om
den fastighet, som skall beskattas, till taxeringsmyndigheternas förfogande
genom att ålägga den, som har att skatta för fastighet, skyldighet
att å vissa tider opåmint för taxeringsmyndigheterna efter bästa
förstånd och samvete uppgifva vissa af de omständigheter, som skola
tjena till ledning för den fasta egendomens uppskattning. De skattskyldige
sjelfva ega nemligen utan tvifvel bättre kännedom om dessa
förhållanden, än taxeringsmyndigheterna i allmänhet äro i tillfälle att
på annan väg förskaffa sig. Dock torde det icke vara lämpligt, att vederbörande
skattskyldige åläggas en sådan skyldighet som den nu berörda
i vidsträcktare mån, än att de förpligtas att å vissa med längre mellanskof
periodiskt återkommande tidpunkter lemna de ifrågavarande uppgifterna.
Lämpligt äfventyr för underlåtenhet att lemna stadgade uppgifter äfvensom
ansvar för origtiga eller falska uppgifter torde emellertid jemväl böra
åtfölja ett sådant stadgande, derest detsamma skall visa sig verksamt.

Enligt utskottets åsigt bör vid den förestående omarbetningen af
bevillningslagstiftningen tagas i öfvervägande, huru vida och i hvilken
mån bestämmelser i nu angifven rigtning böra meddelas.

Såsom redan nästlidet års urtima Riksdag, enligt hvad förut angifvits,
i sin omförmälda skrifvelse den 24 november 1892 framhållit,
är det. tydligen af största vigt att vid den tillämnade omarbetningen
af bevillningsstadgan söka åvägabringa en mera likformig tillämpning
af förordningen än för närvarande eger rum.

Hvad särskildt angår inkomstbeskattningen, ligger det, om man
vill vinna detta mål, synbarligen stor vigt uppå, hvilka grunder som
göras gällande för inkomsternas beräknande. De härutinnan nu gällande
bestämmelserna äro innefattade i 10 § af bevillningsförordningen. Då
dessa bestämmelser torde lemna åtskilligt öfrigt att önska i tydlighet
och fullständighet, anser utskottet, att Riksdagen i den tillämnade skrifvelsen
till Kongl. Maj:t. jemväl bör framhålla vigten deraf, att nämnda
bestämmelser vid den revision, bevillningsförordningen kommer att
undergå, måtte blifva föremål för särskild granskning.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelsen
till Kongl. Maj:t — med uttalande af de åsigter, utskottet
härofvan i de delar, skrifvelsen afser, gjort
gällande — anhålla,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

dels att i det förslag till ändringar i bevillningsförordningen,
hvilket, i anledning af den i Kongl. Maj :ts
proposition till innevarande Riksdag angående statsverkets
tillstånd och behof bebådade revision af berörda
förordning, torde komma att af Kongl. Maj:t
för Riksdagen framläggas, måtte inrymmas:

a) förslag till en sådan ändring af det i förordningens
1 § förekommande stadgande, att deraf måtte
framgå, det bevillningen för jordbruksfastighet utgöres
så väl för sjelfva fastigheten som ock för det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete; äfvensom

b) förslag till bestämmelser derom, att dem, som
äro skyldige att erlägga bevillning för inkomst af
kapital eller arbete, ålägges att opåmint, efter enligt
behöriga grunder faststälda formulär, till vederbörande
taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående
sina inkomster afnämnda slag;

dels att vid berörda revision af bevillningsförordningen
måtte tagas i öfvervägande:

c) huru vida icke de kategorier af inkomsttagare,
hvilka åtnjuta »bevillningsfritt afdrag», böra ökas ej
blott så, att skattelindring eger rum äfven vid något
högre inkomstbelopp än för närvarande, utan ock så,
att dessa olika beskattade kategorier af inkomsttagare
göras så många, att allt för stark skattestegring
vid öfvergång från en kategori till en annan undvikes;

d) huru vida icke, till befordrande af så väl en
högre beskattning af den större förmögenheten som
on jemnare fördelning af skattebördan, det i § 15
af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna
förekommande stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse
derom, att jemväl enskilde delegare i bolag
eller inrättning skola taxeras för inkomst af samma
bolag eller inrättning;

e) huru vida icke de i bevillningsförordningens
10 § förekommande bestämmelserna angående grunderna
för inkomsternas beräknande böra till åstadkommande
af en jemnare beskattning fullständigas
eller rättas; samt

f) huru vida och i hvilken mån grundsatsen om

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

de skattskyldiges pligt att för vederbörande taxeringsmyndigheter
uppgifva vissa omständigheter till ledning
för taxeringen bör vinna tillämpning äfven med
afseende å uppskattningen af fast egendom;

2:o) att herr friherre von Krcemers motion om
ändring i bevillningsförordningens rubrik och 1 §
icke måtte af Riksdagen bifallas;

3:o) att herr vice talmannen A. P. Danielsons
motion i enahanda syfte icke måtte af Riksdagen bifallas; 4:o)

att herr T. W. Forsells motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran, att — vid utarbetandet
af de nya skattelagarne, hvilken princip
som än kommer att fastslås för uttagande af bevillning
för jordbruksnäringen — berörda lagar måtte,
om möjligt, så affattas, att de tydligt angifva särskilt
den bevillning, som skall utgöras för jordbruksfastighet,
och särskilt den bevillning, som skall utgöras
för inkomst af jordbruksnäringen, icke måtte af
Riksdagen bifallas;

o #

5:o) att herrar Åkerlunds och Wallis'' motioner, såvidt
desamma angå skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
införande af progressiv inkomstbeskattning,
icke måtte af Riksdagen bifallas;

6:o) att herrar Åkerlunds och Wallis1 motioner,
så vidt desamma röra skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående införande af olika beskattning af inkomster
af olika ursprung, icke måtte af Riksdagen bifallas;

7:o) att herr J. Olssons motion, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag
till ändring af bevillningsförordningen i syfte af
utsträckt tillämpning af bevillningsfritt afdrag, måtte
anses besvarad genom hvad utskottet här ofvan under
l:o) c) hemstält;

8:o) att herr Carl Nyströms nämnda motion, så

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

vidt densamma afser omedelbart införande i bevillningsförordningen
af bestämmelser om s. k. obligatorisk
sjelfdeklaration, icke måtte af Riksdagen bifallas;

9:o) att herr J. A. Johanssons omförmälda motion,
om omedelbart införande i bevillningsförordningen af
bestämmelser om s. k. obligatorisk sjelfdeklaration
icke måtte af Riksdagen bifallas;

:''1‘ '' :.i t >. . ;oi''-OiI ;,i i ... . V'' •'':<>]

10:o) att herr Carl Nyströms ifrågavarande motion,
så vidt densamma afser .skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående införande af s. k. obligatorisk sjelfdeklaration,
måtte anses besvarad genom hvad utskottet här ofvan
under l:o) b) hemstält;

ll:o) att herr G. F. Östbergs omförmälda motion
angående skrifvelse till Kong]. Maj:t om införande af
s. k. obligatorisk sjelfdeklaration likaledes måtte anses
besvarad genom hvad utskottet här ofvan under l:o)
b) hemstält;

12:o) att herr grefve Hamiltons omnämnda motion,
så vidt densamma rör skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
s. k. obligatorisk sjelfdeklaration, utsträckt
medgifvande af bevillningsfritt afdrag, och beskattning
af enskilda delegare i bolag eller inrättning för inkomst
af bolaget eller inrättningen, må anses besvarad
genom hvad utskottet under l:o) b) c) och d)
hemstält;

13:o) att sistnämnda motion, så vidt densamma
rör skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ersättande
af »den under formen af ökad fastighetsbevillning
jordbruksnäringen nu åsätta inkomstbevillning» genom
jordbruksnäringens likställande med öfriga näringar
med afseende å utgörande af inkomstbevillning icke
måtte af Riksdagen bifallas.

14:o) att samma motion, så vidt densamma rör
skrifvelse till Kongl. Maj:t. angående frågan om olika
Bih. till Riksd. Prat- 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft. 5

Bevillningsutskottets Betänkande N\o 18.

beskattning af inkomster af olika ursprung, icke måtte
af Riksdagen bifallas;

15:o) att samma motion, så vidt densamma rör
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande af
progressiv inkomstbeskattning, icke måtte af Riksdagen
bifallas;

16:o) att samma motion, så vidt densamma rör
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående frågan, huru
vida icke vid fastighetsbevillningens bestämmande
större hänsyn bör tagas till fastigheternas olika
storlek, icke måtte af Riksdagen bifallas.

§ 5 mom. b) i gällande bevillningsförordning är i nedanintagna
delar af följande lydelse:

Vid uppskattning af fast egendom skola särskilda värden, slutande
å fulla hundratal kronor, utsättas:

a) å jordbruksfastighet:

b) å annan fastighet:

för tomt i stad, köping och dermed jemförlig ort;

för åbyggnad å sådan tomt;

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga
värde utgöres af åbyggnaden;

för byggnad, belägen på jordbruksfastighet, men icke afsedd för
det derå drifna jordbruk eller dit hörande näring;

Herr N. Jönsson i Gammalstorp har i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 163, anfört, hurusom på grund af ofvanintagna stadgade
husegare på landet för sina små husbyggnader på ofri grund, oftast
icke värda mer än två å tre hundra kronor, blifvit af bevillningstaxeringarna
åsätta fastighetsbevillning samt derigenom erhållit fyrktal och för
dessa små hus fått erlägga skatt till stat och kommun. Då dessa små
husbyggnader, tillika med något obetydligt bohag, oftast eller med få
undantag, utgjorde dessa husegares enda egendom, samt det icke sällan

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 35

hände, att dessa personer af den kommun, de tillhörde, åtnjöte tillfälligt
fattigbidrag, kunde det icke vara rättvist att de härför åsattes
bevillning, och hade sannolikt detta icke heller varit lagstiftarnes me*
ning. På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, »att
Riksdagen ville besluta sådan ändring af bevillningsförordningen, att
husegare för sina hus på ofri grund, hvilkas värde ej uppgår till fem
hundra kronor, må befrias ifrån erläggande af bevillning, för så vida
icke hans inkomster, sammanlagdt med det hyresvärde huset kan ega,
uppgå till fem hundra kronor, i hvilket fall egaren härför bör påföras
inkomstbevillning».

Vid 1891 års riksdag väcktes, likaledes af herr Jönsson, förslag
i syfte att husbyggnader, i värde understigande 500 kronor, skulle vara
från bevillning fria. I sitt öfver motionen afgifna betänkande framhöll
bevillningsutskottet, under påpekande att många hemmansdelar funnes,
som icke egde ett värde af 500 kronor, att, då egaren af en sådan
hemmansdel finge utgöra ej blott bevillning och de utskylder, som
efter denna utginge, utan äfven de pålagor, som hos oss hvilad^ på
sjelfva jorden, det skulle leda till lika stor orättvisa, som den motionären
velat afhjelpa, om husbyggnader, värda mindre än 500 kronor,
skulle befrias från den skattskyldighet, som med egandet af dem vore
förenad; och hemstälde utskottet, att berörda motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvilken hemställan äfven blef af
båda kamrarne bifallen.

De skäl, som sålunda anförts mot afslag å berörda vid 1891 års
riksdag väckta motion, synas utskottet ega giltighet jemväl å nu föreliggande
förslag, helst utskottet här ofvan, af anförda grunder, uttalat
sig emot att befria mindre fastigheter i allmänhet från bevillning eller
med afseende å dessa medgifva bevillningsfritt afdrag, hvadan utskottet
hemställer,

17:o) att herr Jönssons förevarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 135, har herr
N. Persson i Vadensjö, med erinran att han vid nästlidet års lagtima riksdag
föreslagit, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Maj:t med underdånig
skrifvelse med anhållan att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och
förelägga en kommande Riksdag förslag till bevillning, utgående med
lägre belopp af gifta män än af män, som ej äro eller varit gifta och
uppnått en ålder af 25 år, samt under framhållande af de till stöd för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

detta förslag anförda skäl, hemstält, »att Riksdagen beslutar, det allmän
bevillning enligt andra artikeln för fast egendom samt inkomst af
kapital eller arbete skall utgå med dubbla beloppet af män, som uppnått
25 års ålder och ej äro gifta eller hafva barn af föregående
äktenskap».

Bevillningsutskottet, som behandlade berörda, vid sistlidne lagtima
riksdag väckta förslag, hemstälde, under framhållande att man
genom det sålunda framstälda förslaget komme att från nu gällande
beskattningsprincip göra en afvikelse, som skulle orsaka rubbning i beskattningssystemet
utan att blifva af någon vidare betydelse för vare
sig staten eller den skattskyldige, att motionen måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende; och blef denna utskottets hemställan af båda
kamrarne bifallen.

Till en början anser sig utskottet böra framhålla, att under det
motionärens vid ljolårets lagtima riksdag framlagda förslag afsåg en
utredning om huru vida icke viss skattelindring borde beredas skattskyldige,
som äro eller varit gifta, afser nu föreliggande förslag, att
Riksdagen utan vidare skulle besluta en förhöjning i beskattningen af
de män, som vid viss ålder ej äro gifta eller ega barn af föregående
äktenskap. Hvad utskottet sistlidet år anförde mot bifall till motionärens
dåvarande förslag torde fördenskull med ännu större fog kunna
åberopas emot hvad motionären nu ifrågasatt.

På grund häraf, och då någon ytterligare utredning i ämnet utöfver
hvad vid fjolårets riksdag förekom ej af motionären förebragts,
hemställer utskottet,

18:o att herr Perssons ifrågavarande motion måtte
af Riksdagen lemnas utan afseende.

Följande paragrafer i bevillningsförordningen äro i nedanintagna
delar så lydande:

§ 10.

Mom. 3. Vid beräkning af inkomst utaf kapital och arbete må
afdrag icke ske:

Mom. 4. Deremot må afdrag ske:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18
Vid beräkning af inkomst utaf arbete:

e) för hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjenster
eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom resekostnadsersättning,
å stat uppförd häst- och båtlega, officerares lönetillägg för
tjenstehästar samt fourageringsersättning, anslag till skrifmaterialier och
andra expenser, dagaflöning eller traktamente för förrättning å annat
ställe än tjenstemans eller i förrättningen deltagande persons vanliga
boningsort, arfvode, dagaflöning eller traktamente för kommendering
utom station, fältaflöning under krigstid, samt arfvode eller traktamente
för riksdag eller revision å annan ort, än der arfvodes- eller traktamentstagaren
är bosatt;

§ 14.

Före den 15 mars nedannämnda år skola följande officiella uppgifter
meddelas nemligen:

2:o) hvarje år:

b) af statsdepartement jemte hvarje embetsmyndighet eller embetsverk,
vare sig statens, stads eller menighets, äfvensom af styrelse
för allmän inrättning eller stiftelse, der embets- eller tjensteman, vaktbetjent
eller annan eger utbekomma aflöning eller pension:

uppgift angående hvar och en person tillkommande lön, tjenstgöringspenningar,
dagaflöning, arfvode, pension eller gratifikation, boställe,
löningsjord eller andra löneförmåner; hvarjemte bör anmärkas,
huru vida med tjensten följer inkomst af sportler, expeditionslösen,
bötes- eller beslagsandelar eller dylikt, som, jemlikt § 8 mom. 2 b) och
§ 10 mom. 2 b) och c), är bevillning underkastadt;

I § 11 bevillningsförordningen äro derjemte meddelade bestämmelser
angående de fall då frihet från utgörande af bevillning ifrågakommer
äfvensom när bevillningsfritt afdrag medgifves.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 132, har herr
J. Johnsson i Bollnäs föreslagit, »att Riksdagen må besluta sådan ändring
i §§ 10, 11 och 14 i bevillningsförordningen, att för inkomst af förrättning
å annat ställe än den beskattades vanliga boningsort, hvartill må

38 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

hänföras tågpersonal å jernväg, resor i postverkets tjenst m. fl. befattningar
af likartad beskaffenhet, afdrag af den beskattades inkomst af
sådan förrättning skall, så vidt den icke öfverstiger 2,500 kronor, ega
rum med 20 procent».

Till stöd härför har motionären, efter att hafva erinrat om innehållet
af ofvanintagna stadganden, anfört följande:

»Det förhållande att den benämning, som gifves aflöningen, antingen
denna benämnes lön och arfvode, eller dagaflöning och traktamente,
skall hafva inflytande på, huru vida befrielse må vinnas från erläggande
af bevillning, är ej egnadt vare sig att underlätta taxeringsmyndigheternas
uppgift eller möjliggöra en, så vidt ske kan, rättvis beskattning.

I den senast faststälda stat för postverkets tjensteman och betjente
framgår, att en ej oväsentlig del af deras aflöning utgår under benämning
»traktamente», under det att i aflöningsstaterna för statens jernvägars
tjensteman och betjente dagtraktamente endast undantagsvis
utgår, oaktadt en del af sistnämnda personal, särskild! tågpersonalen,
såsom lokomotivförare, eldare och konduktörer m. fl., hvars verksamhet
torde kunna hänföras till förrättning å annat ställe än den beskattades
vanliga boningsort, icke erhåller dagaflöning eller traktamente och följaktligen
icke heller får åtnjuta befrielse från erläggande af bevillning
för de ökade lefnadskostnader, den får vidkännas för sitt uppehälle under
tjenstgöring.

Om det ej bestrides, att skatt bör vara afpassad efter de beskattades
olika beskattningsförmåga, likasom att skatteförmågan icke uteslutande
beror på inkomstens belopp, om ock beloppet är det lättast i
ögonen fallande, utan på andra faktorer, såsom dyrare lefnadskostnader
och dylikt, så är det väl ostridigt att person, hvars befattning i statens
eller enskildes tjenst är af den beskaffenhet, att han nödgas till större
delen af sin tjenstgöringstid vistas från hemmet, skäligen bör vinna
befrielse från bevillning för de ökade lefnadskostnader, som denne i
och genom vistelsen från hemmet får vidkännas.

Men om den grundsats vinner erkännande, att lindring från erläggande
af bevillning i nu anmärkta afseende är berättigad, en princip,
som visserligen är i gällande bevillningsförordning erkänd, om ock
så affattad, att af endast ett ringa fåtal, som till denna lindring kan
vara berättigad!, få tillgodonjutas, så kan det förefalla vanskligt att angifva
den siffra, som skulle från inkomsten afgå och som skulle motsvara
omförmälda kostnader. Utan fara för att lindringen skulle blifva
större än som motsvarade dessa ökade lefnadskostnader, torde af in -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 39

komet, ej öfverstigande 2,500 kronor, tjugu procent böra från bevillning
fritagas.

Då, i och för statsbehofven, ökad bevillning måste åläggas, är det
af så mycken vigt att lättnader, der dessa äro berättigade, göras, som
det ej kan undgå att väcka misstämning, att den ene nödgas erlägga
en känbar bevillning för inkomst, hvarifrån en annan för inkomst af
enahanda tjenstebefattning är befriad.

Genom den ändring i § 14 bevillningsförordningen, att styrelse
för verk eller inrättning h$de till åliggande att årligen till bevillningsberedningarna
lemna uppgift å beloppet af den aflöning, som till hvarje
af dess underlydande utgått för sådan sysselsättning, som kan hänföras
till förrättning eller verksamhet å annat ställe än den beskattades vanliga
eller anvisade boningsort, blefve den beskattades inkomst af sådan
förrättning, för hvilken befrielse från bevillning borde vinnas, till siffran
känd, och den föreslagna förändringen skulle således ej vålla vederbörande
taxeringsförrättningar ökade svårigheter.))

Utskottet har förvissat sig om rigtigheten af motionärens uppgift
angående den olikhet, som skulle i fråga om sättet för aflöningens utgående
förefinnas mellan postverkets och statens jernvägars tjenstemän
och betjente. Medan nemligen postverkets tjenstemän och betjente för
tjenstgöring å annat ställe än den vanliga boningsorten åtnjuta särskildt
traktamente, för hvilken inkomst de, enligt hvad flera Kongl.
Maj:ts resolutioner utvisa, icke påföras bevillning, hafva statens jernvägars
tjenstemän och betjente, enligt de för desse gällande aflöningsstater,
i allmänhet ej åt sig anvisadt något visst belopp såsom ersättning
för de med dylik tjenstgöring förenade särskilda kostnader.

Att med anledning af berörda olikhet i de särskilda aflöningsstaterna
samt till följd af vederbörandes härpå grundade uppgifter till
taxeringsmyndigheterna ojemnhet i beskattningen mellan olika verks
tjenstemän och betjente kan uppstå, lärer väl ej kunna förnekas, men
att söka afhjelpa detta missförhållande genom införande i bevillningsförordningen
af en bestämmelse sådan som den motionären föreslagit,
finner utskottet ej tillrådligt, helst motionären ej angifvit någon grund
för beräkningen af det utaf honom ifrågasatta bevillningsfria afdrag, 20
procent af den beskattades inkomst af förrättning, hvarom nu är fråga,
samt utskottet ej heller är i tillfälle utreda, hvilken siffra som härutinnan
skulle kunna anses skälig. Utskottet vill vidare erinra derom,
att utskottet härofvan framhållit önskvärdheten deraf, att de i bevillningsförordningens
10 § inrymda bestämmelser om grunderna för inkomsternas
beräknande i allmänhet vid förordningens blifvande revision

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

måtte underkastas särskild granskning i syfte att söka åvägabringa en
mera likformig beskattning än den, hvartill berörda bestämmelser nu
gifva anledning.

Utskottet hemställer fördenskull,

19:q att herr Johnssons ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

§§ 36 och 37 i gällande förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst den 3 juni 1892 hafva följande lydelse:

§ 36.

Efter dertill af städernas magistrater samt kronofogdarne och
häradsskrifvarne för det löpande året uppgjorda förslag, som under
mars månad skola till Kongl. Majt:s befallningshafvande i länet insändas,
bestämmer Kongl. Maj:ts befallningshafvande tid och ställe för
taxeringsnämndernas sammanträden. Dervid bör tillses, att på landet
vederbörande kronofogde och häradsskrifvare må kunna öfvervara hvarje
taxeringsnämnds sammankomst, samt att de bemälda nämnder åliggande
taxeringsförrättningar senast den 15 juli kunna vara afslutade.

§ 37.

Så fort sig göra låter utfärdar Kongl. Maj:ts befallningshafvande
allmän kungörelse angående anställande af val till ledamöter i taxeringsnämnderna
samt tid och ställe för nämndernas sammanträden.
Denna kungörelse bör jemväl innehålla bestämda föreskrifter om hvad
vederbörande tjenstemän samt de skattskyldige hafva att med hänsyn
till dessa nämnder iakttaga, äfvensom angående samma nämnders och
deras ledamöters åligganden. Senast inom fjorton dagar efter den, då
denna kungörelse blifvit på vanligt sätt inför församlingen uppläst,
utlyses å landet kommunalstämma för anställande af omförmälda val.
I stad förrättas valen inför magistraten af stadens vid allmän rådstuga
eller vid val af stadsfullmägtige röstberättigade invånare; och skall, då
stad är delad i flera taxeringsdistrikt, hvarje distrikt för sig utse sina
ledamöter i taxeringsnämnden.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 41

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 121, har herr
A. Hansson i Solberga anfört, att klagomål ofta ’hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länen förekomme öfver val vid kommunalstämmorna
af ledamöter i taxeringsnämnderna inom kommunerna, hvilka
klagomål till följd af den knappa tid, som i bevillningsförordningen
vore tillmätt mellan verkställandet af valen och sjelfva förrättningarna,
sällan hunne afgöras förr än taxerings förrättningarna redan försiggått,
hvadan följden blefve, såsom motionären ock visste hafva händt, att
personer fått deltaga i taxeringsnämnden, hvilka sedermera förklarats
ej vara lagligen valda. Förrättningen både sålunda verkstälts af obehöriga
personer, och motionären vore förvissad om att dessa oegeuliglieter
hädanefter, då beskattningen mer än hittills komme att utgöras
efter bevillning, blefve mera i ögonen fallande. Motionären hade derför
tänkt sig, att dessa förhållanden skulle åtminstone till någon del
kunna afhjelpas genom en förändring af § 36 i bevillningsförordningen
genom att bestämma valen af ledamöter i taxeringsnämnden något tidigare
än hvad som nu sker, så att tiden emellan valen och förrättningarna
icke, såsom nu, blefve för knappt tillmätt.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta,
»att uti ofvan åberopade § 36 orden: »Som under mars månad skola till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet insändas» måtte utbytas mot
de orden: »Som före januari månads utgång skola till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länet insändas», och paragrafen således lyda:
»Efter dertill af städernas magistrat samt kronofogdarne och häradsskrifvarne
för det löpande året uppgjorda förslag, som före januari
månads utgång skola till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet
insändas», och sedan lika med nuvarande lydelse.»

Med tillämpning af ofvanintagna stadganden, lära i allmänhet
valen till ledamöter i taxeringsnämnderna ega rum i slutet af mars
eller början af april månader, samt taxeringnämndernas sammanträden
hållas under juni eller juli månader. Då tiden mellan berörda val och
sammanträden sålunda redan nu är så rymlig som ungefär två månader,
samt tiden för besvärs anförande öfver dylika val är inskränkt,
enligt kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet, till 30 samt, jemlikt
kongl. förordningen om sådan styrelse i stad, till 20 dagar efter
det klaganden af beslutet erhållit del, synes den af motionären påyrkade
förändring, hvilken förändring jemväl skulle komma att nödvändiggöra
ändring i vissa andra bestämmelser i bevillniugsordningen, särskildt
dem, hvilka beröra valen af ledamöter i bevillningsberedningarna, ej
vara af behofvet påkallad, helst genom eu dylik förändring de af moBih.
till Uiksd. Prot. 1893. 5 Sami. 1 Afd. 16 Höft.

42 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

tionären
danröjda.

Utskottet hemställer fördenskull,

20:o att herr Hanssons ifrågavarande motion
måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Stockholm den 13 april 1893.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

påpekade missförhållanden till äfventyrs ändock ej blefve und -

Reservationer:

Vid punkten l:o)

af herr Cavalli, med hvilken herrar Almström, grefve Klingspor,
Nisser, Stephens och friherre Alströmer förenat sig: Sedan herr statsrådet
och chefen för kongl. finansdepartementet i anförande till statsrådsprotokollet
den 14 oktober 1892 angifvit den finansplan, som borde
följas vid grundskatternas afskrifning och anskaffande af medel till
ökade utgifter för försvaret, så har 1892 års urtima Riksdag i skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 27 november sagda år ansett sig böra angifva sin
åsigt rörande ifrågavarande förslag till skattereglering. Dervid har
Riksdagen uttalat den mening, att det starkare anlitandet af den direkta
beskattningen för statsbehofvens täckande, som enligt den framlagda
finansplanen skulle komma att ega rum, förutsatte oeftergifligt en revision
af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte såväl att i allmänhet
öka dess effektivitet som ock att, på sätt i statsrådsprotokollet
antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning af förordningen
samt särskildt med beskattning på ett verksammare sätt än för närvarande
eger rum träffa vissa inkomstarter.

Det lider icke något tvifvel, att Kongl. Maj:t vid Riksdagens sålunda
uttalade önskan skall fästa afseende, och jag finner redan af detta
skäl en ny skrifvelse icke af behofvet påkallad. Men den nu ifråga -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 43

satta skrifvelsen är olämplig derför, att den — om afseende fästes vid
densammas detaljer — binder friheten till initiativ i beskattningsfrågor
bos dem, åt hvilka uppdrag lemnas att verkställa den omförmälda revisionen.
Härtill kan än vidare läggas, att i den nu föreslagna skrifvelsen
icke upptagits vigtiga punkter, som möjligen kunna tarfva en revision,
men deremot mindre vigtiga, angående hvilka behofvet af förändring
icke är ådagalagdt.

På dessa skäl har jag inom utskottet sökt göra den mening gällande,
att utskottet bort hemställa,

att de i detta betänkande omförmälda motioner
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Vid punkterna l:o) 4:o) och 13:o) a)

af herrar J. Johansson, Bokström, Collander, grefve H. E. G.
Hamilton, frihere W. G. von Schwerin och Beckman: Då de hemställanden,
hvilka af utskottet gjorts under punkterna 1—16 af detta betänkande,
väsentligen motiverats af den uppfattning, som hos utskottets
majoritet gjort sig gällande i fråga om det under punkten l:o) a) berörda
ämne, hafva vi ansett oss böra gifva till känna, att vi inom utskottet
förfäktat den af skatteregleringskomitén i denna fråga omfattade åsigt
och följaktligen ansett jordbruksfastighet med afseende å bevillnings
utgörande böra likställas med annan fastighet samt den nu under formen
af ökad fastighetsbevinning utgående beskattningen af det i jordbruket
nedlagda rörelse- och driftkapital samt jordbrukarens eget arbete
böra, i öfverensstämmelse med hvad för öfriga näringar sker, uttagas
genom inkomstbevillning.

Vid punkten l:o) d)

af herrar friherre Barnekow och grefve Wachtmeister: Ehuru vi i

princip biträda, hvad utskottet anfört i fråga om beskattning af delegare
i bolag eller inrättning för deras inkomster från bolaget eller inrättningen,
anse vi detta beskattningssätt icke kunna genomföras med
mindre allmän inkomstskatt varder införd, hvilket dock icke nu är i fråga.
För närvarande beskattas afkastningen af fastighet genom fastighetsbevillning.
Sålunda erlägger ett aktiebolag, som t. ex. jemte industriel
verksamhet idkar jordbruksrörelse, för sin fasta egendom fastighetsbevillning
och icke inkomstbevillning. Skulle nu delegarne i ett sådant

44 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

bolag beskattas för den utdelning, som från detta tillfaller dem, blefve
det nödvändigt att särskilja hvad af denna utdelning härrör från inkomsten
af den bolaget tillhöriga fasta egendom och hvad som härflyter
af bolagets verksamhet i öfrigt samt att från inkomstbeskattningen
fritaga den förstnämnda andelen. Då likväl ett sådant särskiljande är
praktiskt outförbar^ hafva vi icke kunnat biträda utskottets hemställan
i förevarande afseende.

samt af herr Philipson: För min del har jag inom utskottet yrkat,
att utskottet icke bort tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
frågan, huru vida icke det i 15 § af nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna
förekommande stadgandet bör utbytas mot en bestämmelse
derom, att jemväl enskilda delegare i bolag eller inrättning skola
taxeras för inkomst af samma bolag eller inrättning. En sådan anordning
kommer nemligen att oundvikligen medföra en dubbel beskattning,
ett förhållande, som enligt min åsigt omöjligen kan anses vara förenligt
med ett rättvist beskattningssvstem. Nämnda missförhållande skulle
på grund af det sätt, hvarpå fastighetsbevillningen är anordnad, särskilt
skarpt framträda med afseende å sådana bolag eller inrättningar,
hvilkas egendom utgöres uteslutande af fastighet, s. k. fastighetsbolag.
Då dylika bolag få erlägga fastighetsbevillning för sina fastigheter,
skalle, med tillämpning af den ifrågasatta grundsatsen, delegarne i bolaget
dessutom förpligtas utgöra bevillning för hvad de i utdelning erhålla
af bolaget. Detta skulle komma i rak strid med den inom vår
bevillningslagstiftning gällande grundsats att, sedan bevillning erlagts
för fastighet, den deraf härflytande inkomsten icke ytterligare beskattas
i form af inkomstbevillning. Då härtill kommer, att den ifrågasatta
särskilda beskattningen af bolagsdelegare icke skulle träffa utländske
delegare, synes häri föreligga ett ytterligare skäl emot den ifrågasatta
grundsatsens införande i vår bevillningslagstiftning.

På, bland andra, dessa nu angifna grunder får jag yrka, att utskottets
hemställan i nu nämnda del icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid punkterna 6:o) och 14:o)

af herr Beckman, med hvilken instämt herrar O. B. Olsson, grefve
H. E. G. Hamilton, G. Jansson och S. M. Olsson: Den omständighet
att skatten för fastighet, enligt utskottets hemställan, allt framgent skall
utgå efter en helt annan grund än för inkomst af andra beskattningsföremål
anser jag icke utgöra tillräckligt skäl att utan vidare pröfning

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 45

afvisa äfven grundsatsen om olika beskattning för olika slag af inkomst.
Särskildt lärer ofvannämnda förhållande i afseende på beskattning af
fastighet icke omöjliggöra, att inkomst, härflytande från personlig arbetskraft,
beskattas proportionsvis lägre än åtskilliga andra inkomstarter,
exempelvis det räntebärande, rörliga kapitalet. Jag anser således, att
utskottet, med anledning af de motioner, som afgifvits af herrar Wallis,
Åkerlund och Hamilton, bort hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t ville anhålla, att vid den af utskottet föreslagna revisionen
af bevillningsförordningen äfven måtte tagas i öfvervägande, huru vida
ej skattesatsen bör bestämmas olika med hänsyn till den olika säkerheten
och varaktigheten af olika inkomstkällors afkastning.

Angående betänkandet i dess helhet af herr J. H. G. Fredholm:

Då jag i flera vigtiga delar icke kunnat biträda den uppfattning
af den direkta beskattningens framlida ordnande, som inom utskottet
gjort sig gällande och som i utskottets betänkande fått sig ett uttryck,
så anhåller jag, att — i betraktande af denna frågas stora vigt och
betydelse icke blott för statens finanser utan fastmer för befolkningens
rättvisa beskattning — här få i ett sammanhang reservationsvis angifva
såväl min skiljaktiga mening, som de skäl, hvarpå denna min
mening är grundad och som för min uppfattning varit bestämmande.

De beslut, som vid sistlidne års urtima riksdag fattades med afseende
å så väl grundskatternas afskrifning som härordningens genomförande,
komma att för statsverket medföra ett ökadt behof af inkomster,
uppgående till icke mindre än 10,5 millioner kronor om året. Till
större delen och i stigande grad skall detta behof komma att göra sig
gällande under de närmaste fem åren, inom hvilken tid härorganisationen
skall vara genomförd. Men under nämnda tid inskränker sig statsverkets
behof af ökade inkomster icke endast till hvad som är behöfligt
för grundskatternas afskrifning och härorganisationens genomförande.
Ty äfven om man skulle kunna förvänta, att under nästkommande femårsperiod
ingen nämnvärd ökning i utgifter skall uppstå på de tre första
hufvudtitlarne, så saknar man likväl någon som helst anledning att antaga,
det förhållandet skall blifva enahanda med afseende på de fem
sista. Redan nu hafva kraf på anslag till sjöförsvaret blifvit framstälda,
som öfverstiga förutvarande med 1 million kronor om året, och föga

Utgiftsberäkning.

Statens

förvärfs källor.

46 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

mindre torde den årliga ökningen i anslag på 6—9 hufvudtitlarne blifva,
om man från förut förvärfvad erfarenhet får sluta sig till hvad som
antagligen kommer att ske. Utgiftstillökningen för sistnämnda hufvudtitlar
har nemligen för hvarje år uppgått i medeltal till 600,000 kronor
åren 1880—84, till nära 700,000 kronor åren 1885—89 och till öfver 1
million kronor åren 1890—93.

Till mötande af dessa statens snabbt växande utgifter, som efter
all sannolikhet komma att stiga med ett par millioner kronor om året,
kan man icke göra sig förhoppning om, att de, mer än till en högst
oväsentlig de], skola kunna täckas genom den tillökning i hittillsvarande
statsinkomster, hvilken man är blott allt för benägen att tro skall blifva
en följd af landets utveckling och af en stigande folkmängd. Från
statens egna förvärfskällor kan i det hänseendet föga vara att påräkna,
och de befintliga skattekällorna äro redan nu så hårdt anlitade, som de
utan ändring i skatteformerna gerna kunna tåla vid.

I förvärfshänseende hemtar staten inkomst så väl från sina domäner
som från sin näringsverksamhet. Med afseende på domänerna
hafva visserligen nettoinkomsterna från statens skogar, från att år 1885
föga öfverstiga 1 million kronor, ökats till 2,2 millioner år 1890, men
samtidigt hafva arrendemedlen nedgått från 3,2 till 2,7 millioner kronor.
Och om den förra inkomsten kan anses fortfarande vara i stigande, så
har lika säkert den senare ytterligare nedgått; 1891 var den 2,6 millioner
kronor och är nu i riksstaten icke upptagen till mer än 2,6 millioner
kronor. Sammanlagda ökningen i inkomst från statens domäner
har under åren 1885—90 icke uppgått till mer än 0,7 million kronor.
Den inkomst staten kan hemta från sin näringsverksamhet är äfven i
sjelfva verket mindre afsevärd än hvad man skulle hafva anledning
förmoda, om man endast fäster afseende på den betydliga ökning i inkomster,
som post-, telegraf- och fyrväsendet utvisa. Inkomsterna från
dessa samfärdsmedel hafva nemligen under de från 1860 förflutna trettio
åren ungefärligen fyrdubblats och uppgingo år 1890 till ett sammanlagdt
belopp af 10 millioner kronor. Men i jembredd med de ökade
inkomsterna hafva äfvenledes utgifterna vuxit, så att behållningen på
denna statens verksamhet bibehållit sig ungefär oförändrad. Denna behållning
utgjorde år 1860 274,500 kronor och för hvarje derpå följande
tiotal af år 404,000, 386,000 och 572,500 kronor. Beträffande den in -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 47

komet, som från statens jernvägsdrift kan vara att påräkna, så ställer
sig denna ur statsfinansiel synpunkt ganska ofördelaktig. Visserligen
kafva bruttoinkomsterna af statens jernvägar, i följd af den allt jemt
större utsträckning man gifvit åt desamma, vuxit i en betydande progression.
Då dessa inkomster år 1860 icke uppginge till mer än 887,000
kronor hafva de sedermera för hvarje tiotal af år ökats till 6,8, 16,6
och 22 millioner kronor. Men med nettoinkomsten ställer det sig icke
lika gynsamt. Driftkostnaderna hafva i procent af inkomsterna stigit
från 53,i år 1870 till 69,6 år 1890, och samtidigt har den ränta å byggnadskapitalet,
som nettobehållningen lemnar, nedgått från 3,76 till 2,63
procent. För täckandet af den härigenom uppkomna bristen i ränta
och amortering å statsskulden har under åren 1886—90 tillskott af statsmedel
behöft tagas i anspråk med i medeltal icke mindre än 4 millioner
kronor om året. Sammanför man medeltalet för inkomsterna från statens
domäner och från post-, telegraf- och fyrväsendet under de tre åren
1888—90, utvisar detta medeltal en årlig inkomstaf 5,i millioner kronor;
hvadan, om derifrån dragés förlusten på jern vägstrafiken, den behållna
afkastning, som staten kan påräkna från sina domäner och sin
näringsverksamhet, icke mycket öfverstiger 1 million kronor om året.

Till inkomst från statens förvärfsverksamhet torde dock med skäl äfven
böra räknas den del af bankovinsten, som kommer statsverket till godo.

Denna del har under ett tiotal af år till och med 1891 i allmänhet
utgått med 1,3 millioner kronor; höjdes för de två efterföljande åren
med ungefär 1/2 million kronor och för nästa års statsreglering har
ba,nkovinsten som bekant tagits i anspråk till fulla beloppet, eller 2,8
millioner kronor.

Om på lika sätt bankovinsten i framtiden kommer att för statens
behof tagas i anspråk, så torde man kunna uppskatta hela den inkomst,
staten hemtar från sina domäner och sin näringsverksamhet, till 4 millioner
kronor om året. Med mycket derutöfver torde man icke kunna
påräkna att dessa inkomster i följd af samhällets utveckling skola i
den närmaste framtiden tillväxa, då jernvägarnes utsträckning till norra
delarne af riket icke torde bereda dem utväg att bättre än nu lemna
en afkastning, som man skulle kunna kalla tillfredsställande.

Af de inkomster, som tillfalla staten i form af bötes- och stäm- Statspelmedel
(med undantag för kort- och kontrollstämplingen), tillsammans
3,8 millioner kronor, har någon egentlig ökning icke egt rum under
senaste tio år. Af de förra torde staten icke heller böra påräkna några
ökade bidrag till betäckande af sina utgifter. Af de senare, uppgående
till 3,6 millioner kronor, utgör omkring 1,6 million kronor ersättning för

Skatter.

Indirekta

skatter.

Förbruk ningsskatter.

48 ''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

det ökade besvär, som orsakas myndigheterna genom utfärdandet af
sådana handlingar, som enskilda kunna vara i behof af i och för sin
privata verksamhet, och på denna grund böra dessa afgifter icke höjas

1 annan mån än myndigheternas besvär skulle kunna komma att ökas.
Detta torde äfven kunna få anses gälla om större delen af återstående

2 millioner kronor stämpelmedel, hvilka utgöra afgifter för lagfarter,
inteckningar och bouppteckningar. Genom att belägga särskild! dessa
handlingar med högre stämplar skulle staten utan tvifvel beredas möjlighet
att betydligt öka sina inkomster, men i sådant fall blefve stämpelbeloppet
till den del, som öfverstege ersättningen för myndigheternas
arbete med handlingarnes utfärdande, en skatt, som, i likhet med
andra dylika i utlandet befintliga, komme att drabba omsättningen. Af
stämpelmedlen, såsom afgifter för af myndigheterna i anspråk taget
arbete, torde staten sålunda icke kunna påräkna några ökade inkomster,
allra helst som dessa afgifter redan nu i många fall äro mer än
höga nog.

Några andra staten normalt tillflytande inkomster än de förut omförmälda
jemte af befolkningen utgående skatter kan staten för bestridandet
af sina löpande utgifter icke tillgripa. Efter hvad i det föregående
blifvit påvisadt kan någon nämnvärd och på förhållandenas natur
grundad ökning af der angifna inkomster knappast vara att påräkna.
Någon annan normal utväg att fylla statens behof af ökade inkomster
än genom ökade skatter gifves sålunda ej. Men i samma mån de behof,
som skola fyllas, äro stora, komma naturligtvis också skatterna att
blifva höga. För de senare finnes dock en gräns, utöfver hvilken man
icke kan gå, utan att riskera att sjelfva skattekällorna skola sina ut.
Samma verkan inträder delvis om folkets inkomstkällor anlitas i olika
hög grad, hvarför det är af vigt att de skattebördor, som folket för
statens upprätthållande skola bära, rigtigt fördelas de enskilde emellan.
Detta är af så mycket större vigt i ju högre grad samhällets skatteförmåga
tages i anspråk. År rubbningen i jemvigten mellan statens
inkomster och utgifter endast öfvergående, kan den återställas genom
lån, men är den kronisk, slutar den med samhällets ekonomiska ruin.

Den betydligt öfvervägande delen af nu utgående skatter äro indirekta
och tillika förbrukningsskatter. Dessa trycka enligt sin natur

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 49

progressivt nedåt, och i följd deraf komma samhällets mindre bemedlade
att få bidraga till fyllandet af statens inkomster i större förhållande
till sin skatteförmåga än landets mera bemedlade. Under detta århundrade
hafva förhållandena i detta hänseende utvecklat sig allt ogynsammare
för de mindre bemedlade. Då i statens inkomster år 1810 de
indirekta skatterna ingingo med 30 procent, hade de ännu år 1850 icke
stigit till mer än 36 procent. Annorlunda hafva förhållandena gestaltat
sig på senare tider; så utgjorde de indirekta skatterna år 1880 55 procent
af statens inkomster, och tio år senare hade de vuxit till 62
procent. År 1810 utgingo de direkta skatterna till staten med dubbelt
så stort belopp, som de indirekta, och ännu 1850 med lialftannat, men
sedermera har proportionen blifvit omkastad, så att de direkta skatterna
till staten 1880 blott utgjorde 1/a och 1890 icke mer än Ve af
de indirekta. Dessa senare skatter (tull- och bränvinsmedel samt hvitbetssockerafgiften)
hafva vuxit, från att år 1830 vara 3,9 millioner till
19,8 år 1860, 42,9 år 1880 och till nära 60 millioner år 1890.

Att fortgå på denna den indirekta beskattningens väg torde icke
vara möjligt; dels derför att orättvisan i beskattningssystemet derigenom
skulle göras ännu värre än hvad den är redan nu, då den är
större än hvad den borde vara; dels derför att, enligt hvad erfarenheten
redan visat, det icke torde blifva möjligt att på denna väg kunna
bereda statsverket ökade inkomster, så vida man icke skulle draga i
betänkande att höja skatten på befolkningens oundgängligaste lifsförnödenheter.
Att tillgripa denna utväg torde likväl knappast utan fara
låta sig göra; ty detta skulle ju vara detsamma, som att för allt folk
göra uppenbart, att det är företrädesvis på de rösträttslöses axlar, som
man skulle vilja lägga bördan af de ökade uppoffringar, som kräfvas
för samhällets upprätthållande. Snarare borde man i stället i samhällsfridens
intresse se till, att lifsmedelsbeskattningen så fort som möjligt
afskaffades, äfven om det icke skulle blifva möjligt att bereda statsverket
ersättning för de 4 millioner kronor, denna beskattning nu årligen
inbringar, på annat sätt än genom införandet af en beskattning
på maltdrycker, hvilken man beräknat skola lemna eu behållen inkomst
af 3 millioner kronor om året.

På sätt förut blifvit nämndt utgå de direkta skatterna till staten
med ljG af de indirekta, under det att förhållandet med skatterna till
kommunen är omvändt. Då dessa senare emellertid icke utgöra mer
än hälften af de förra, komma de direkta skatterna till stat och kommun
sammanlagda att ställa sig till de indirekta i det närmaste som 2 till 3,
Bih. till liiks. Prol. 1893. 1 Sami. 5 Afd. 16 Höft. 7

Skatter på
omsättningen.

Arfsskait.

Skafjern vigt.

50 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

under det att i flera andra länder, såsom Danmark, England och Preussen,
de direkta skatterna utgå med större belopp än de indirekta. Egde
icke hos oss rum ett sådant missförhållande i storlek mellan direkta
och indirekta skatter — ett missförhållande som skall blifva ännu större,
om man icke med direkta skatter ersätter afskrifningen af grundskatter
och rustnings- och roteringsbesvären — så skulle man kunna ifrågasätta
att söka bereda staten ökade inkomster genom att anlita den i utlandet,
synnerligast Frankrike, mycket anlitade form för indirekta skatter, som
består i skatt på omsättningen af kapital vid dettas öfverförande från
en hand till annan. I synnerhet kunde det blifva fråga om att taga
denna sak i allvarligt öfvervägande, om meningen dermed vore den,
att på detta sätt bereda de obemedlade någon skattelindring genom att
nedsätta finanstullarne på den stora mängdens förbrukningsartiklar.
Men då man icke kan förutsätta att afsigten med införandet af denna
form för indirekt beskattning skulle vara sådan, torde klokheten må
hända bjuda, att åt vårt skatteväsen bevara denna reservtillgång till
dess den stund kommer, då för fyllandet af statens aldrig minskade
behof af ökade inkomster alla andra skatteutvägar blifvit tågna i anspråk.
Först derefter torde tiden vara inne att med nödig varsamhet
tillgripa denna indirekta beskattningsform, som icke blott för vårt folk
är ny och främmande utan äfven djupt ingriper i den allmänna
rörelsen.

Utan att träda nu uttalade principer för nära, skulle man dock
kunna göra ett undantag för arfskatten och dermed i samband stående
skatt på gåfvor. Arfskatten, som ej bör uttagas af qvarlåtenskapen
i sin helhet utan af hvars och ens arfslott, utgår i utlandet i förhållande
till aftagande skyldskap med från 1 till 10 stigande procent af
arfvets storlek. Denna skatt inbringar i England 144, i Frankrike 100,
i Italien 30, i Österrike 21, i Belgien 18 och i Holland 13 millioner
kronor om året. Med tillhjelp af en liknande skatt skulle man hos oss
lättare kunna öfvervinna de svårigheter, som utan tvifvel skola komma
att blifva förenade med införandet af ett på rättvisa grunder bygdt
direkt beskattningssystem.

Såsom vilkor för hvarje rationelt beskattningss3Tstem uppstälde
redan Adam Smith på sin tid den fordran, att hvar och en bör bidraga
till statens underhåll så noga som möjligt i förhållande till sin skatte -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 51

förmåga. Vid ordnandet af de moderna samhällenas skatteväsen har
man hemligen allmänt sökt tillmötesgå denna fordran på det sätt, att
man genom olika slag af skatter söker träffa de skattskyldige i rätt
förhållande till deras skatteförmåga. Detta har man genomfört icke
blott så, att man sökt iakttaga ett rättvist förhållande mellan de indirekta
och direkta skatterna, Indika såsom skattebördor betraktade verka tryckande
på befolkningen i motsatt rigtning, hvarför de i sin helhet tagna
böra utgå med ungefär lika stora belopp hvardera, utan äfven på det
sätt, att man inom hvarje af dessa skattegrupper fördelat skatterna i
olika slag så, att hvarje skatteslag träffar en kategori af skattskyldige,
som endast på ett sådant sätt kan drabbas af en rättvis beskattning.

Då nu de obemedlade här i landet redan äro öfver höfvan tryckta
af indirekta skatter, gifves det sålunda, enligt mitt förmenande, ingen
annan rättvis utväg än att genom direkt beskattning uttaga det belopp
af ökade inkomster, hvaraf staten på grund af så väl urtima Riksdagens
beslut som samhällets utveckling i öfrigt är, eller kan komma att blifva,
i behof. I första rummet blir då att på allmänna bevillningen öfverflytta
de 6,7 millioner kronor, som för genomförandet af grundskatternas
och rustnings- och roteringsbördornas afskrifvande äro erforderliga,
och vidare de 3,8 millioner kronor, som genomförandet af härordningen
kommer att i ökade utgifter medföra, samt slutligen hvad som derutöfver
kan vara erforderligt för att betäcka de ökade utgifter, hvilka
blifva en följd af samhällets normala utveckling. Tillsammans torde
dessa ökade utgifter komma att medföra en höjning i den allmänna
bevillningen, som nu utgår med endast 4,4 millioner kronor om året, af
tre å fyra gånger dennas nuvarande belopp. Det är visserligen sant
att lika många gånger komma icke derigenom de till staten nu utgående
direkta skatterna att höjas; ty öfverflyttandet af grundskatterna
på allmänna bevillningen är i sjelfva verket icke något annat än ett
utbyte af en direkt skatt mot en annan. Fäster man härpå tillräckligt
afseende torde ökningen i de direkta skatterna kunna stanna vid en
fördubbling. Likaledes får man ej förbise, att denna höjning i de
direkta skatterna icke beböfver vidtagas genast, ehuru den dock torde
böra vara genomförd inom loppet af tio år.

Att den nuvarande bevillningsförordningen, som låter den synlig
och lätt kontrollbara inkomsten få vidkännas den största skattebördan '' gen.
och som gör det möjligt för samhällets mera förmögna medlemmar att
undandraga sig fullgörandet af den skattepligt, som dem rättvisligen
tillkommer, så väl i dessa som i flera andra hänseenden icke motsvarar
nutidens fordringar på en rättvis skattelag, är nogsamt bekant. Men

ö''2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

så länge den på kapital och arbete grundade bevillningen till staten
endast varit en supplementärskatt, har trycket af den ojemna skattefördelningen
icke gjort sig så känbart, att det uppväckt ett mera allmänt
missnöje. Skulle man åter söka att uttaga den direkta skatt, som, enligt,
hvad förut visadt blifvit, nödvändigheten kräfver att så högst betydligt
höja, efter de nu för bevillningen gällande grunder, så skulle utan
tvifvel förhållandena komma att gestalta sig helt annorlunda. Det skulle
då icke blott blifva förenadt med stora svårigheter, utan nära nog alldeles
omöjligt, att på denna väg taga ut mer än en del af hela skattebeloppet,
och vid sådant förhållande skulle missnöjet hos dem, som finge
bära skattebördan, säkerligen blifva mycket stort; ty det förhåller sig ju
så att bördor, som rätt tördelade bäras med lätthet, om de ej öfverstiga
allas samtliga krafter, blitva i längden olidliga, om de trycka ojemnt.
Man må vid alla beskattningsfrågor aldrig glömma, att rättvisa skattelagar
äro af sådan ingripande betydelse för samhällslifvet, att underkännandet
af denna sanning vid flera tillfällen framkallat våldsamma rubbningar
i statsformerna. Häraf framgår med all önskvärd tydlighet, att
om man skall hafva någon utsigt, att kunna genomföra de på urtima
riksdagen fattade besluten, så blir det en tvingande nödvändighet ej
blott att underkasta nu gällande bevillningsförordning en genomgripande
reform, utan ock att i samband dermed taga under allvarlig pröfning de
med rättvisan mest öfverensstämmande grunder, hvarpå en ny direkt
beskattning skall byggas. Från denna synpunkt sedt är det, derför
mycket att beklaga, att icke regeringen, när den framlade förslaget till
ny härordning, samtidigt kom fram med förslag till ny förordning för den
direkta beskattningens utgörande; ty med afseende på sättet, huru denna
rättast bör ordnas, söka så olika uppfattningar göra sig gällande, att
lång tid torde åtgå innan derur resulterar någon mera allmän mening.

Vid uppställandet af grunder för den direkta beskattningen torde
det i främsta rummet böra uppmärksammas, att den, som jemte sin
arbetskraft tillika kan förfoga öfver ett kapital, är bättre rustad att utkämpa
lifvets strid än den, som för denna uppgift endast bär sin arbetskraft
att tillgå, och den förres skatteförmåga är derför under för öfrigt
lika förhållanden större än den senares. Det är i följd häraf både rättvist
och billigt, att, inkomsten af kapital skattar i större proportion än
inkomsten af arbete, antingen så att skatteprocenten i förra fallet sättes
högre än i det senare, eller ock så att inkomsten, den må härröra från
hvilken källa som helst, skattar lika, men kapitalet dessutom såsom sådant
drager en extra beskattning. Lättast låter denna princip genomföra
sig med afseende på det kapital, som är nedlagdt i fast egendom.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 53

I alla de länder, som i beskattningshänseende kunna tjena oss till förebilder,
har man också, jemte en allmän inkomstskatt, en särskild fastighetsskatt.
I dessa länder drabbas fastighetsegaren icke blott af skatt
för den inkomst, som lian hemtar från fastigheten, utan får dessutom
för denna utgöra en särskild skatt. Af flera skäl har man ansett en
sådan särskild fastighetsskatt vara med rättvisans fordringar öfverensstämmande.
Dels erbjuder kapitalplacering i fastighet den största säkerhet
för kapitalets oförstörbarhet, dels utgör fastigheten ett förmögenhetsobjekt,
som, oberoende af på detta nedlagdt arbete, stiger i värde i jemnbredd
med landets växande befolkning och samhällets, förnämligast
samfärdsmedlens, utveckling. Dessutom har man ansett det vara fullkomligt
i sin ordning, att särskild skatt erlägges för den förmån, som
innefattas i rättigheten att med andras uteslutande fritt förfoga öfver en
del af landets jord. Slutligen skulle underlåtenheten att upptaga särskild
skatt för fastigheter nödvändiggöra utkräfvandet af så mycket
större skatter af alla icke-fastighetsegare. Tillika är att bemärka, att
der en fastighetsskatt länge varit införd, är den lättast af alla skatter
att bära, emedan den då verkar mindre som skatt än som en i fastighet
intecknad ränta.

Af våra hittills utgående direkta skatter hafva endast grundskatterna
haft denna natur, och man torde derför kunna ifrågasätta, om man icke
nu, då man borttager dessa, borde ersätta dem med en särskild fastighetsskatt,
utgående i förhållande till taxeringsvärdet efter lika grunder
för alla slag af fastighet. Det kan visserligen icke förnekas, att om
hvad här blifvit ifrågasatt skulle genomföras, så skulle de fastighetsegare,
som hittills varit befriade från grundskatt, komma att af de ökade
skatter, som för samhällets upprätthållande nu kräfvas, tyngas mer än
andra samhällets medlemmar, men å andra sidan bör man kunna förutsätta,
att fastighetsegarne i allmänhet hafva större skattekraft än det
stora flertal af landets invånare, som sakna andra existensmedel än sin
arbetskraft. För (ifrigt lärer det vid hvarje mera genomgripande omgestaltning
af ett lands skatteförhållanden knappast kunna undvikas att
några blifva lidande och andra åter gynnade. Onekligen skulle det vara
högst önskvärdt, om man kunde utfinna något sätt, hvarpå detta missförhållande
skulle kunna utjemnas. Men kan man icke detta, torde den omständigheten
ensam i och för sig icke böra få lägga hinder i vägen för
genomförandet af en reform, hvarpå landets framtida väl i mer än ett afseende
kan vara beroende. Fritager man fastighetsegarne från afl särskild
beskattning, så likasom inbjuder man de socialistiska anspråken på jordens
nationalisering att söka göra sig gällande, och man må i ett land som

Inkomst skatt.

Existensminimum
och
bevillningsafdrag.

54 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

vårt vara benägen att tillmäta dessa anspråk huru ringa betydelse som
helst, så vill det likväl synas mig, som man icke borde alldeles förbise
den härigenom för samhället uppstående faran.

Ehuru sålunda allmän inkomstskatt jemte särskild fastighetsskatt
på nuvarande stadium af vårt beskattningsväsende skulle utgöra de former
för direkt beskattning, som, enligt mitt förmenande, bäst skulle
motsvara grundsatsen, att alla rikets medborgare skola efter sin förmåga
lika beskattas, så torde må hända till en början icke något annat kunna
åtgöras än att utveckla den direkta beskattningen på de för denna i bevillningsförordningen
angifna grunder. Genomförandet af en mera genomgripande
reform torde man få vänta med till dess statens finansiella svårigheter
göra en sådan till en nödvändighet.

Den nu utgående fastighetsbevillningen är i sjelfva verket icke
något annat än en förklädd inkomstbevillning, endast så till vida derifrån
skild, som vid fastighetsbevillningens utgörande hänsyn icke tages till
vid fastigheten häftande skulder. Derigenom blir visserligen den från
fastigheten härflytande inkomsten skattlagd efter en större procent än
inkomsten af arbete, och så till vida är rättvisa skipad i allmänhet, men
i enskildheterna leder detta förhållande t ill den o egentligheten, att den
mindre skuldsatta fastiglietsegaren sålunda kommer att skatta efter en
lägre skatteprocent än den mera skuldsatta. Man kan icke utan att
skapa en ny orättvisa undanrödja denna oegentlighet genom att, på sätt
några förmena vara det enda rätta, grunda hela den direkta bevillningen,
äfven den som utgår från fastighet, endast och allenast på inkomstskatt;
ty då skulle ju inkomst af kapital icke komma att skatta i
större proportion än inkomst af arbete, på samma gång all fastighet,
som icke lemnade inkomst, blefve skattefri, och detta vore ju i sjelfva
verket ingenting annat än att gynna förmögenheten på arbetets bekostnad.
Deremot både kan och bör man så till vida tillämpa inkomstbeskattningen
äfven på afkastningen af fastighet, att all inkomst deraf,
för hvilken icke genom fastighetsbevillningen skatt förut blifvit erlagd,
skall genom inkomstbevillning särskilt skattläggas.

I den allmänna inkomstskattens begrepp ligger, att den skall utgöras
af afl inkomst eller rättare af hvarje skattskyldigs verkliga
inkomst. Men för en stor del af samhällets medlemmar är inkomsten
icke större, än att den nätt och jemnt räcker till att uppehålla lifvet.
Det skulle då icke vara billigt, att af en sådan ringa inkomst uttaga
skatt, allra helst som dessa små inkomsttagare icke kunna undgå
att i indirekta skatter betala sin tribut till samhället i en högre grad
än den, hvartill deras inkomst skulle göra dem förpligtigade. Det

.''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 55

skulle tillika vara ekonomiskt sedt oklokt att gå till väga på sådant
sätt; ty derigenom skulle dessa små inkomsttagare småningom så utarmas,
att samhället skulle se sig nödgadt att gifva dem fattigunderstöd.
För den skull är det nödvändigt att bestämma ett minimum af inkomst,
under hvilket ingen direkt inkomstskatt skall betalas. Då likväl lifvet
i städerna är dyrare än på landet och i de större städerna dyrare än i
de mindre, samt på vissa trakter af landet dyrare än på andra, så kan
icke friheten från att erlägga skatt för inkomst under existensminimum
komma till sin fulla rätt med mindre än, att detta bestämmes olika för
olika delar af landet; dock i intet fall utöfver en viss faststäld gräns.
Men också med hänsyn till de inkomster, som ligga närmast öfver existensminimum,
är det lika mycket i samhällets som i den enskildes intresse,
att för dessa medgifves en skattelindring. Icke blott rättvisan
fordrar detta, utan klokheten bjuder det också; ty den ökade inkomst,
staten skulle kunna bereda sig genom att uttaga fulla skatten af de små
inkomsttagame, torde på grund af nödiga afkortningar blifva ingen,
eller snarare mindre än ingen, om man tager i betraktande de besvär
och omkostnader, som äro och måste blifva förenade med att indrifva
skatten från små inkomsttagare. I vår nu gällande bevillningsförordning
äro dessa betingelser för inkomstskattens utgående också beaktade derigenom,
att inkomster understigande 500 kronor äro fria från bevillning,
och att bevillningsfritt afdrag får göras för inkomster, som icke uppgå
till 1,200 kronor med 450 och för inkomster mellan 1,200 och 1,800
kronor med 300 kronor. Såväl existensminimum som de bevillningsfria
afdragen kunna tillika af särskilda anledningar, såsom höga bostadskostnader,
höjas med 200 kronor.

Tydligt är emellertid att, om staten för fyllandet af sina behof
måste på den direkta beskattningens väg genom en allmän inkomstskatt
uttaga en viss procent af nationens hela inkomstbelopp,*så skola de sålunda
medgifna skattelindringarne för staten komma att medföra en
högst betydlig minskning i de skattebidrag, som böra på den direkta
beskattningens väg utgå. För att visa huru högst betydlig denna minskning
i verkligheten är, må här framhållas huru förhållandet är i Stockholm.
Denna stads*myndige män utgjorde år 1890 ett antal af 60,000,
och antager man att på detta antal sig belöpande icke — inkomsttagare
såsom: fastighetsegare utan annan inkomst än den, som utgår af fastighet,
fattighjon och fångar, motsvaras af lika många sig sjelf försörjande qvinnor,
så skulle man kunna anslå inkomsttagarnes antal äfvenledes till
60,000. Dessas sammanlagda inkomst af kapital och arbete uppgick
enligt gjord beräkning till 101 millioner kronor, hvaraf dock enligt faxe -

Progressiv

beskattning.

56 Beviltningsntskottets Betänkande N:o 18.

ringslängderna endast 70,7 millioner var beskattningsbar, under det att
30,3 millioner, eller 30 °/0 af hela inkomstbeloppet, på grund af bevillningsfria
afdrag voro fritagna från skatt. Den från fören amu da inkomst
af 101 millioner ingående inkomstskatten uppgick sålunda icke till mer
än 707,000 kronor, eller 0,7 °/0 af hela inkomsten, hvadan staten, om
densamma för sina ändamål behöft 1 % af inkomsten i skatt, på denna
beskattningsväg gick förlustig 303,000 kronor.

Fasthåller man nu att staten icke får godtgöra sig denna minskning
i inkomst på den indirekta beskattningens väg, så återstår för staten
ingen annan utväg att fylla bristen i påräknad inkomst, än den att
höja procentsatsen för den af inkomst utgående direkta skatten. Med
afseende på nyssnämnda brist i den från Stockholm utgående bevillningen
skulle t. ex. densamma till fyllandet af bristen fått böjas med
43 % af det belopp hvarmed den nu utgår. Nu är likväl tydligt, att om
samhällets alla skattskyldige medlemmar hade lika stor inkomst, så skulle
inkomstskatten drabba hvar och en just med den skatteprocent, som
staten ansåg nödig att uttaga. Den omständigheten att inkomsterna i
verkligheten äro så högst olika fördelade och att denna olika fördelning
nödvändiggör en skattelindring för alla dem, som hafva en den normala
medelinkomsten understigande inkomst, kan och bör icke utöfva
någon inverkan på deras skattskyldighet, som fortfarande hafva en den
normala motsvarande inkomst. Höjer man sålunda skatten på denna
inkomst derför, att de som hafva mindre icke betala full skatt, så är
och kan detta icke blifva annat än orätt. När sålunda skatteprocenten
på medelinkomsten icke utan orättvisa kan höjas, så återstår för staten,
om den nödgas medgifva skattelindring för mindre inkomster, ingen
annan utväg att få skattebehofvet fyldt, än den att höja skatteprocenten
för de större inkomsterna med så mycket, som är behöflig^ för att motsvara
den för de lägre inkomsterna medgifna skattelindringen. Detta
har föranledt dertill, att man i flera länder öfvergifvit den proportionella
inkomstskatten för att ersätta den med en progressiv, så mycket mer
som den senare icke blott bättre uppfyller rättvisans kraf utan äfven
motsvarar billighetens fordringar. Det är nemligen tydligt, att eu skatt,
som utgår med lika stor procent af den mindre som den större inkomsten,
skall för den mindre inkomsten utan tvifvel medföra en större
uppoffring än för den större. Den progressiva inkomstskatten rätt tilllämpad
fullgör sålunda till alla delar vilkoret för en rättvis beskattning,
eller att träffa alla lika, hvar och en i förhållande till hans skatteförmåga.
Med afseende på sättet huru en progressiv beskattning bäst bör
anordnas, så torde i främsta rummet böra uppmärksammas, att progres -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

sionen skall hafva en gräns. För den skull kan man med lika verkan
på förhand fastställa denna gräns och derifrån låta skatteprocenten för
allt mindre och mindre inkomster falla degressivt nedåt. Vidare bör
icke progressionen göras för stark utan så, att den högsta procentsatsen
icke kommer att uttagas förr än vid en inkomst, som motsvarar den
större förmögenheten. För öfrigt torde blifva nödigt att lämpa den
progressiva beskattningen efter de inom landet rådande förhållandena.

För att visa, huru en på nu rådande skatteförhållanden i Stockholm
grundad progressiv beskattning skulle kunna anordnas, må följande gressiva
såsom exempel anföras. Till grund för den progressiva beskattningen beskattningsläggas
följande antaganden:

att inkomster understigande existensminimum, 700 kr., skola vara
alldeles fritagna från skatt;

att den beskattningsbara inkomsten utgöres endast af den del,
som öfverstiger existensminimum, hvilket torde vara bäst öfverensstämmande
med rättvisans fordringar;

att för inkomster understigande 3,000 kr. skatten degressivt
minskas;

att för en inkomst af 3,000 kr. skatten bibehålies vid ungefär den
storlek, som den för närvarande har; samt

att gränsen för skatteprogressionen sättes till 2J/2 °/p af inkomstbeloppet
och att denna skatteprocent icke uttages förr än vid en inkomst
af 10,000 kr.

Vid beräkning af skattens storlek skulle man då först hafva att
från inkomsten göra ett afdrag af 700 kr., eller det antagna existensminimum.
På den återstående delen, eller sjelfva det skattbara inkomstbeloppet,
skulle man kunna anordna skatteprogressionen på ett sådant
sätt, att skatten utginge med 1 °/o den skattbara inkomstens första
tusental och att skatteprocenten sedermera höjdes med V2 °/o för hvarje
påbörjadt tusental intill en skattbar inkomst af 4,000 kr., men derefter
endast för två tusental i sender intill en skattbar inkomst af 10,000 kr.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Afd. 5 Sami. 16 Häft.

58 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

Skatteskalan skulle sålunda komma att erhålla följande utseende:

Skattebeloppet utgör på den beskattningsbara
inkomsten för

	Beskatt-	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10		I procent
Inkomst.	ningsbar inkomst.		t — t	— S	— e	— n — t — i procent	a —	1 —	e — 1		Kr.
	1	l‘/t	2	2 Va	3	3	»v.	3 Va	4	4	af inkomst.

		i kronor
1,000	300	3										3.0	0.33
2,000	1,300	10	4.5									14.5	0.72
3,000	2,300	10	15	6	—	—	—	—	—	—	—	31.o	1.03
4,000	3,300	10	15	20	7.5	—	—	—	—	—	—	52.5	1.31
5,000	4,300	10	15	20	25	9	—	—	—	—	—	79,o	1.58
6,000	5,300	10	15	20	25	30	9	—	—	—	—	109.0	1.81
7,000	6,300	10	15	20	25	30	30	10.6	—	—	—	140.6	2.00
8,000	7,300	10	15	20	25	30	30	35	10.5	—	—	175.5	2.19
9,000	8,300	10	15	20	25	30	30	35	35	12	—	212.0	2.36
10,000	9,300	10	15	20	25	30	30	35	35	40	12	252.0	2.52

Skatten utgör

För att ådagalägga huru denna skala för den progressiva beskattningen
skulle utfalla i tillämpningen, meddelas nedanstående tabell utvisande:
Stockholms befolknings inkomster, den skatt, som derå nu
utgår och den, som skulle efter progressiv beskattning utgå. Tabellen
är upprättad dels på grund af den i detta års statsverksproposition,
Inkomstberäkningen Bil. lutt. B anförda tabell och dels med ledning
af den i berättelsen angående Stockholms kommunalförvaltning år 1890
meddelade T«b. 111. Dervid är att märka att bevillningsafdragen äro
de högsta medgifna, så att existensminimum blifvit satt till 700 kronor
och att på inkomster mellan 700 och 1200 kronor afdrag gjorts för
650 samt för inkomster mellan 1200 och 1800 kronor för 500 kronor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

Inkomstklasser.	Antal Skattskyl- dige.	Medel- inkomst per skatt- skyldig.	Nu gällande prop. beskatta.	Föreslagen progressiv beskattning.
Bevilln. per individ.	Påförd skatt.	Beskatt- ningsbar inkomst.	Bevilln. per individ.	Beräknad skatt.
Med bevillningsafdrag:
från 700 till 800	17,386	750	1.0	17,087	50	0.6	8,693
„ 800 „ 1,000	18,140	860	2.1	37,927	160	1.6	29,024
„ 1,000 „ 1,200	4,401	1,080	4.3	18,800	380	3.8	16,723
„ 1,200 „ 1,500	2,834	1,340	8.i	23,966	640	6.4	18,137
„ 1,500 „ 1,800	2,016	1,640	11.4	23,035	940	9.4	18,950
	44,777			120,815			91,527
Utan bevillningsafdrag:
från 1 till 1,800	1,414	—	—	13,332	—	—	16,910
„ 1,800 „ 2,000	780	1,900	19	14,820	1,200	13,0	10,140
„ 2,000 „ 3,000	2,890	2,260	22e	65,314	1,560	18,4	53,176
„ 3,000 „ 4,000	1,644	3,240	32.1	53,315	2,540	35,8	58,855
	6,728			146,781			139,081
från 4,000 till 6,000	2,075	4,700	47	97,525	4,000	70	145,250
„ 6,000 „ 8,000	750	6,700	67	50,250	6,000	130	97,500
„ 8,000 „ 10,000	403	8,700	87	35.061	8,000	200	80,600
	3,228			182,836			323,350
öfver 10,000	881	—	—	257,338	—	—	627,927
Sammandrag:
från 700 till 1,800	44,777	—	—	120,815	—	—	91,527
„ 1,800 „ 4,000	6,728	—	—	146.781	—	—	139,081
„ 4,000 „ 10,000	3,228	—	—	182,836	—	—	323,350
öfver 10,000	881	—	—	257,338	—	—	627,927
	55,614			707,770	1		1,181,885

Det visar sig häraf, att staten vid en skatteberäkning af 1 procent
på Stockholms hela inkomstbelopp, i verkligheten endast utfår 0.7 procent
på den proportionella beskattningens väg, men skulle deremot på den
progressiva beskattningens få l.i procent. I förra fallet förlorar staten
303 tusen, i det senare vinner staten 170 tusen i skatt. Denna vinst

Beskattningens
afpassande
efter
olika arter
af inkomst.

60 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

kommer staten till godo, utan att de små inkomsttagarne derigenom
tryckas. Tvärtom, af Stockholms 55,600 skattskyldige skulle inemot 49,000
med inkomster understigande 3 tusen få en skattelindring uppgående
till 1/5 af den skatt, de nu samfäldt utgöra. Det är på de återstående
6,600 skattskyldige, som den förhöjda skatten faller. Inkomsttagare med
inkomster mellan 3 och 6 tusen skulle dock icke få sin skatt förhöjd
med mer än något öfver 1/å. De, som hade inkomst mellan 6 och
10 tusen, fingo skatten visserligen fördubblad, men för personer med
så stora inkomster torde denna höjning i skattebeloppet icke få anses
vara afskräckande. Att slutligen personer med inkomster öfverstigande
10 tusen skulle komma att få i skatt betala 2V2 procent af sin inkomst,
i stället för att de nu slippa undan med endast 1 procent, torde icke
heller kunna synas obilligt.

Genom att fastställa ett efter lokala förhållanden afpassadt existensminimum
och genom att låta skatten progressivt utgå med en större
procent af den större inkomsten än af den mindre är visserligen en
rigtig grund lagd för inkomstskattens utgörande. Men dermed äro ej
alla de vilkor iakttagna, som denna art af beskattning måste uppfylla,
för att motsvara rättvisans alla kraf. I det föregående har redan blifvit
framhållet, att den, som hemtar sin inkomst af kapital, är och måste
vara i besittning af en större skatteförmåga än den, som icke har att
påräkna annan inkomst än af sitt arbete. Men på samma sätt, som det
förhåller sig med olikheten mellan inkomst af kapital och af arbete, likartadt.
är till en viss grad förhållandet mellan inkomsterna af olika
slags kapital och inkomsterna af olika slags arbete. Ett kapital placeradt
i fast egendom är säkrare bevaradt, än när det är rörligt, och
derför kan en del af den större ränta det rörliga kapitalet lemnar betraktas
som en premie för den med placeringen ökade risken. Men att
skattlägga denna riskpremie lika högt som den säkra räntan, är icke
billigt. Derför bör vid lika stora inkomster af kapital, skatten för ininkomsten
af det rörliga kapitalet vara mindre än skatten för inkomsten
af det fasta. En inkomst af stadigvarande arbete såsom exempelvis en
tjenstemans lön, hvilken i regel först efter ransakning och dom kan
honom beröfvas, bereder löntagaren en mycket tryggare existens än
dens, hvars inkomst är af tillfällig natur. En del af den senares inkomst
måste reserveras för tider, då arbetsförtjenst brister. Nominelt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 61

lika stora inkomster af ena och andra slaget äro derför, såsom existensmedel
betraktade, visst icke lika stora. Vid fastställandet af den
procent af inkomsten, hvarmed skatten skall utgå, bör vederbörligt afseende
härå fästas och den tillfälliga inkomsten sålunda skattläggas
med en mindre procent än den stadigvarande. Frånsedt bevillningen
för inkomst af fastighet, hvilken torde böra utgå efter andra grunder
än de här för en allmän inkomstskatt uppstäda, skulle man kunna antaga,
att de tre öfriga inkomstarterna stode i det förhållande till hvarandra,
att inkomst af rörligt kapital är så mycket lättare förvärfvad än
inkomst af stadigvarande arbete, som denna inkomstart är tryggare än
inkomst af tillfälligt arbete. Under förutsättning af detta antagandes
rigtighet skulle man kunna låta skatten för inkomst af stadigvarande
arbete utgå med sitt fulla belopp och inkomst af rörligt kapital med
en förhöjning derutöfver samt inkomst af tillfälligt arbete med ett afdrag,
i begge fallen af exempelvis 10 procent.

Den uppfattning af anordnandet af en allmän inkomstskatt, åt
hvilken jag här sökt gifva ett uttryck, den nemligen, att bevillningen
af inkomst lämpligen bör ordnas progressivt och utgå olika för olika
slag af inkomst är för Riksdagen icke främmande, ty den hemställan,
som förra årets bevillningsutskott derom till Riksdagen gjorde, blef af
Andra Kammaren bifallen.

Det har äfven blifvit ifrågasatt att för vinnandet af en rättvisare
beskattning medgifva de skattskyldige en efter familjens storlek af- gen efter
passad skattelindring, större för den, som hade stor familj att försörja, iens
än för den, som hade en mindre. Denna princip, på vissa ställen i
utlandet tillämpad, vill synas mig hafva mindre, om ens något, fog för
sig här, om den också kan hafva detta i de land, der den är tillämpad.

Man må nemligen icke förbise, att redan nu kommer en sådan skattelindring
de skattskyldige till godo genom den kostnadsfria undervisning,
som meddelas i statens läroverk. Till bestridandet af kostnaderna
för denna undervisning få i öfverensstämmelse med beskattningens
grunder alla skattskyldige lika bidraga, den familj elöse lika väl som
den med stor familj utrustade. Så länge statens skolundervisning kommer
att meddelas kostnadsfritt, utgör denna förmån för flertalet skattskyldige
med måttliga inkomster i sjelfva verket en vida större ekonomisk
fördel — större i den mån barnens antal är stort — än den,
som skulle kunna dem beredas genom något ringa afdrag i den till
staten utgående skatten. Hvad åter de små inkomsttagarne vidkommer,
så erhålla de, om skatten ordnas på progressiva grunder, redan deri -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

genom en så väsentlig lindring i skattens utgörande, att för dem icke
någon ytterligare skatteminskning utöfver den, som kan blifva eu följd
af inkomstens tillfälliga natur, torde vara af någon billighetshänsyn
påkallad.

Beskattning
af all
inkomst.

I det föregående har redan uttalats den åsigten, att de begge
beskattningsformer, som afse beskattning af inkomst af fastighet och
inkomst af kapital och arbete, icke för närvarande och så länge
grundskatterna icke äro fullt afskrifna böra till sin natur förändras,
utan endast så till vida reformeras, att de komma att drabba alla
skattskyldige lika. Enligt nu gällande bevillningsförordning utgår bevillningen
för fastighet i vissa procent af taxeringsvärdet, oberoende
af den behållna inkomst, som fastigheten lemnar, och bevillningen för
inkomst af kapital och arbete i visst förhållande till den verkliga inkomst,
som den skattskyldige kan hemta af sitt rörliga kapital och af
sitt arbete. Någon annan ändring i sättet för fastighetsbevillningens
utgående än den, att all slags fastighet skall lika beskattas, torde icke
nu kunna ifrågasättas. Med afseende åter på bevillningen för inkomst
af kapital och arbete torde denna inkomst, på sätt förut blifvit framhållet,
böra göras till föremål för eu på rationela grunder byggd allmän
inkomstskatt, hvarmed bör förstås, att ingen genom skattelagstiftningen
fritages från att betala skatt för all den verkliga inkomst, som härflyter
ur hans rörliga kapital och hans arbete, lika litet som något slag
af ur sådan källa härflytande inkomst får från beskattning undantagas.
Från denna regel afvika emellertid bestämmelserna i nu gällande bevillningsförordning
i flera hänseenden. Mest afvikande från den allmänna
inkomstskattens princip är den frihet från skatts utgörande, som
är medgifven för inkomst af jordbruksnäringen och för inkomst af
aktier. Vid den reform af bevillningsförordningens föreskrifter, som
måste blifva den oundvikliga följden af urtima Riksdagens beslut om
grundskatternas afskrifning, lår man sålunda i främsta rummet se till
att dessa undantagsbestämmelser för erläggandet af inkomstskatt undanrödjas.
Den urtima Riksdagens beslut utgjorde ju, så att säga, den mognade
frukten af länge gjorda yrkanden på en rättvis beskattning af
landets jordbrukare, och utan tvifvel deltog mången i beslutet endast
på den grund, att han ansåg dessa skatters bibehållande lägga hinder
i vägen för vinnandet af detta mål. Man torde sålunda med skäl

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

kunna betrakta grundskatternas afskrifvande endast som det första steget,
om också ett mycket stort steg, taget på den rättvisa beskattningens
väg. Ännu är derför icke målet vunnet. Stannar man på halfva
vägen och icke i fortsättningen fullföljer rättvisans kraf på full likställighet
alla skattskyldige emellan, skola allmänhetens förväntningar utan
tvifvel komma att på ett högst betänkligt sätt blifva besvikna. Skulle
man underlåta att vid förestående reform af bevillningsförordningen på
fullt allvar genomföra den rättvisans grundsats, att hvar och en efter
sin förmåga skall utgöra skatt för inkomsten af sitt kapital och sitt
arbete, så skall man, enligt mitt förmenande, derigenom framkalla ett
nytt och berättigadt missnöje, som efter all sannolikhet icke skall
komma att i styrka gifva missnöjet med grundskatterna efter.

Orsaken till att jordbruksnäringen såsom sådan hittills varit be- Beskattning
friad från att erlägga bevillning för inkomst af rörelsekapital och arbete ^Järinym*
torde man måhända kunna söka deri, att grundskatterna utgjorde en
för jordbruksfastigheterna så betungande skatt, att den från dessa tilllika
utgående fastighetsbevillningen kunde anses vara skatt nog och
bereda statsverket full ersättning för den inkomstbevillning, från hvilken
jordbruket såsom näring var befriad. Då grundskatterna nu emellertid
komma att afskrifvas, försvinner dermed också jordbruksnäringens
undantagsställning i beskattningshänseende och bör denna näring derför
i detta hänseende likställas med alla andra näringar. Jordbruket
borde sålunda icke blott i likhet med all annan fastighet erlägga fastighetsbevillning,
utan det för jordbruksnäringens bedrifvande nödiga
rörelsekapital och jordbrukarens eget arbete borde tillika utgöra föremål
för beskattning i öfverensstämmelse med de grunder, som för inkomstskatten
kunna blifva faststälda. Kan man icke genast taga detta
steg fullt ut, vill det likväl i alla händelser synas, som man icke, utan
att allt för mycket frånträda rättvisa beskattningsgrunder, skulle kunna
medgifva jordbrukarne skattefrihet för den inkomst af rörelsekapital
och arbete, som jordbrukets afkastning lemnar utöfver den inkomst,
hvilken i skattehänseende blifvit antagen belöpa sig på sjelfva fastigheten.
Denna beskattningsprincip, som hos oss alltid varit i teorien
erkänd, har nu så till vida blifvit införd på tillämpningens område, som
bevillningen för jordbruksfastighet blifvit höjd utöfver den för annan
fastighet utgående bevillning från 5 till 6 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet.
På sätt den urtima Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl.

Maj:t omförmäler har denna ur principal synpunkt oegentliga utväg
af praktiska skäl måst vidtagas. Dervid har man utgått från det an -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18-

tagandet, att jordbrukets hela afkastning utgör 6 procent af taxeringsvärdet
och att inkomsten af rörelsekapitalet och arbetet förhåller sig
till inkomsten af sjelfva fastigheten som 1 till 5. .

Mot rigtigheten af dessa antaganden kan man dock göra befogade
anmärkningar. Då jordbruksfastigheterna äro uppskattade till ett värde
af 2,200 millioner kronor skulle således 6 procent derå utgöra 132
millioner kronor. Räknar man häraf, i likhet med annan fastighet, 5
procent af taxeringsvärdet eller 110 millioner kronor som ränta på
sjelfva fastigheten, skulle icke mer än 22 millioner återstå såsom
inkomst för rörelsekapital och arbete. Söker man göra sig en föreställning
om storleken af det i jordbruket använda rörelsekapitalet,
skall man vid en uppskattning af värdet på den i landet befintliga
kreatursstocken finna, att detta värde icke understiger 450 millioner
och värdet af inventarierna torde man icke kunna uppskatta till
mindre än 150 millioner. Rörelsekapitalet skulle sålunda i sin helhet
komma att uppgå till minst 600 millioner; hvarå 22 millioner
icke utgör stort mer än 3 J/2 procent i ränta. Antager man åter
räntan på det i jordbruket nedlagda fasta kapitalet till 4 procent och
räntan på det rörliga till 6 procent, hvilket torde vara mera med
verkliga förhållandet öfverensstämmande, så skulle, sedan räntorna på
det fasta och rörliga kapitalet blifvit fråndragna, på den till 6 procent
af taxeringsvärdet uppskattade inkomsten af jordbruket uppstå ett
öfverskott af 8 millioner; och detta belopp skulle sålunda utgöra ersättningen
för jordbrukarnes på jordbruket nedlagda arbete. Detta är
uppenbart en orimlighet och så illa står det icke heller till i verkligheten.

Den bruttobehållning jordbruket lemnar kan anses utgöra medelvärdet
af en skörd af säd och rotfrukter 305, värdet af ladugårdsprodukter
160 och af skogsprodukter 30 millioner kronor, då deri icke
inräknas hvad som belöper sig på sågverksrörelsen. Tillsammans skulle
bruttobehållningen sålunda komma att uppgå till 495 millioner kronor.
Afdrager man från dessa 495 millioner värdet på den spanmål, som
blifvit använd till kreaturens utfodring, med 45, arbetslöner med
143 och öfriga omkostnader, ränta på de i rörelsekapitalet ingående
skulder inbegripen, med 50, eller tillsammans 238 millioner, så återstår
257 millioner. Lägges dertill hyresvärdet för bostad och värdet af
öfriga naturförmåner för 270 tusen jordbrukare, deraf 225 tusen jordegare
och 45 tusen arrendatorer, med icke mer än i medeltal 100
kronor för hvarje, så blir detta 27 millioner, som jemte förestående
257 gör 284 millioner. Från denna jordbrukets nettoafkastning- skall

bevillningsutskottets Betänkande N o 18. 65

då afgå 88 millioner i ränta efter 4 procent å fastighetsvärdet, hvadan
man kan anslå den behållna inkomsten på sjelfva jordbruksnäringen
till omkring 200 millioner. Hvilket ringa värde man än behagar tillmäta
nu gjorda beräkning, så torde den slutsats, hvartill denna leder,
eller att den behållna inkomsten af jordbruksnäringen såsom sådan
skulle kunna uppskattas till omkring 200 millioner kronor, icke vara
från det rätta långt aflägsen. Det bör nemligen icke synas oantagligt,
att, då den femtedel af rikets befolkning, som sysselsätter sig med annan
näringsverksamhet än jordbruk, är upptaxerad till 254 millioner kronor
för inkomst af rörelse, inkomsten af jordbruksnäringen, som sysselsätter
rikets halfva befolkning, uppskattas till 200 millioner kronor.

Beräknar man jordbrukets nettoafkastning — icke efter den för
jordbruksbevillningens utgörande nu antagna grunden, eller 6 procent
af taxeringsvärdet — utan, på sätt här ofvan blifvit gjordt, till 88
millioner på inkomst af fastighet efter 4 procent å taxeringsvärdet och
till 200 millioner på inkomst af sjelfva jordbruksnäringen, såsom rörelse
betraktad, så skulle skatten sålunda efter 1 procent på all inkomst
komma att för jordbruket utgå i sin helhet med 2,9 millioner. Gör
man nu ingen ändring i sättet för fastighetsbevillningens utgörande,
utan låter denna bevillning, i likhet med hvad förhållandet är med all
annan fastighet, äfven för jordbruket utgå med 5 öre för 100 kronor,
så skulle bevillningen för alla jordbrukets fastigheter komma att sammanlagdt
utgå med l,i million. Fråndrages denna fastighetsbevillning
den ofvan beräknade skatt 2,9 millioner, som jordbruket rätteligen
borde utgöra för såväl fastighet som inkomst af rörelse, så skulle den
inkomstskatt, jordbruket utöfver fastighetsbevillningen borde utgöra,
belöpa sig till 1,8 millioner, men i betraktande af det stora antal jordbrukare,
som på grund af brukningsdelarnes ringa storlek icke kunna
anses hafva en inkomst uppgående till 1,800 kronor, skola de bevillningsfria
afdragen utan tvifvel komma att sammanlagda uppgå till ett
ganska betydande belopp.

Den till antalet med rikets öfriga befolkning lika stora jordbruksbefolkningen
besitter 3/s af rikets fastigheter, hvarå inkomsten
i bevillningshänseende nu är upptaxerad till 132 millioner kronor. Antager
man tillika, att tredjedelen af den inkomst af kapital och arbete
(95 millioner), som iir på landsbygden beskattningsbar, faller på den
jordbrukande befolkningen, som utgör något öfver 60 % af hela
landsbygdens, med ungefär 35 millioner, så skulle den hälft af befolkningen,
som utgöres af jordbrukare, nu få skatta för en inkomst af sammanlagdt
167 millioner kronor. Den andra hälften af rikets befolkning får deremot
Bih till Biksd. Prof, 1R93. 1 Sami. 5 Afd. 10 Häft. 9

66 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

nu skatta dels för en inkomst af fastighet, 7 3 millioner, dels för inkomst
af kapital och arbete, i städerna beräknad till 207 millioner, och på landsbygden
till 60 millioner eller tillsammans för 340 millioner. Under det
att jordbruksbefolkningen sålunda icke skulle i skatt få utgöra mer än
1,7 millioner kronor, skulle deremot den andra till antalet lika stora delen
af befolkningen få betala en skatt af 3,4 millioner, eller dubbelt så
mycket som den förra. Detta kan omöjligen anses vara en rättvis fördelning
af skattebördorna, och derför är jag öfvertygad att den i längden
icke heller skall kunna bestå.

Att den för jordbruksnäringen nu till 220,000 kronor beräknade
inkomstskatt är alldeles för lågt upptagen, framgår uppenbart af en jemförelse
med andra grupper af skattskyldige. Fabriksindustrien, som
omfattar 3,250 fabriker och sysselsätter något öfver 100,000 personer,
utgjorde år 1890 för inkomst af rörelse en skatt af 229 tusen. Dessa
fabrikers tillverkningsvärde uppgick till 270 millioner, hvarför, om derifrån
dragés värdet af använda råmaterialier med ungefär hälften, bruttobehållningen
på fabriksindustrien knappast kan anslås till en tredjedel
af den bruttobehållning jordbruket lemnar. Den af 160 tusen personer
bestående grupp af skattskyldige, som hvar för sig hafva en inkomst
understigande 800 kronor, skattade enligt 1891 års bevillning 184 tusen.
Jemför man härmed den skatt af 220 tusen kronor, som skall utgöras
af jordbruksnäringen, hvilken sysselsätter 627 tusen myndige män, deribland
270 tusen egna brukare, samt lemnar en bruttoafkastning af närmare
500 millioner kronor, så faller ringheten af denna skatt för inkomst
af det i jordbruksnäringen använda rörelsekapital och arbete
skarpt i ögonen. Man må icke här göra den invändningen, att jordbruket
dessutom får skatta för fastighet; ty det får också fabriksindustrien
göra, och man torde icke mycket misstaga sig, om man antager, att de,
hvilkas inkomster understiga 800 kronor, mycket gerna skulle betala
skatt för fastighet, i fall dem bereddes någon utväg att erhålla sådan.
För att lemna tillfälle att beträffande skatteförhållandena i riket anställa
ytterligare jemförelser bifogas denna reservation en bilaga.

På grund af bristande material låter det icke göra sig att med
sannolikhet säga, huru mycket jordbruket, när grundskatterna blifvit fullt
afskrifna, i inkomstskatt rätteligen bör betala utöfver den nu till 220
tusen föreslagna skatten. Men äfven om man skulle antaga, att inkomstskatten
af jordbruksnäringen då rätteligen borde sexdubblas, eller
utgå med 1,8 millioner i stället för 220 tusen nu, så skulle likväl hela
den skatt af inkomst på rörelse och fastighet tillsammans, som komme
att belöpa sig på jordbruksbefolkningen, icke uppgå till mer än 2,4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18

millioner, eller endast föga mer än z/s af den skatt, som andra hälften
af rikets befolkning nu utgör. Äfven med en efter samma grunder,
som för andra näringar, jordbruket åsatt inkomstskatt, skulle en högst
betydlig skattelättnad komma jordbruket genom grundskatternas afskrifning
till godo — en lättnad, som knappast kan uppskattas
till mindre än tre gånger beloppet af den skatt, som derefter skulle
komma att af jordbruket utgöras. Och härmed torde rättvisan och
behofvet af att vid förestående reform af bevillningsförordningen undanrödja
den undantagsställning, som jordbruksnäringen i beskattningshänseende
nu intager, få anses vara motiverade.

Enligt nu gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna äro en- B*fakti™9
skilda delegare i aktiebolag icke taxerade för inkomst från bolaget.

Det är svårt att förstå, hvarför inkomst af aktier skall vara fritagen
från beskattning, då inkomst af inteckningar, depositioner eller obligationer
icke är det. Instruktionen angifver som skäl derför, att bolaget
redan skattar för såväl ränteinkomst på aktiekapitalet som för den vinst
rörelsen derutöfver lemnar. Detta skäl synes mig vara origtigt i den
ena delen och icke hållbart i den andra. Då aktiekapitalet är en bolagets
skuld, så kan den i följd af bolagets verksamhet intjenade räntan
derå icke inräknas i bolagets verkliga inkomst af rörelsen och bör sålunda
vara från skatt befriad. Hvad åter beträffar den omständigheten,
att bolaget skattar för den på dess rörelse utöfver räntan på aktiekapitalet
uppkomna behållna inkomsten, så är detta icke något annat än
fullgörandet af den skattskyldighet, som bör åligga hvarje inkomsttagare.

Ur skattepligtens synpunkt kan man icke göra någon åtskilnad mellan
ett aktiebolag och en fysisk personlighet; ty det förra träffar juridiskt
bindande aftal, lånar, köper, säljer, förer rättegång och gör konkurs
lika väl som den senare, så att i ekonomiskt hänseende är dem emellan
ingen skilnad i rättigheter och skyldigheter. Aktiebolaget och aktieegaren
stå i det förhållande till hvarandra, att den senare är långifvare
åt det förra, och den omständigheten, att aktiebolaget fullgör sin skattskyldighet,
utgör derför icke någon anledning att fritaga aktieegaren
från att fullgöra sin. Med afseende på skattskyldigheten bör sålunda
aktiebolaget betala skatt för den behållna inkomst, som återstår sedan
från vinsten på rörelsen räntan på aktiekapitalet blifvit fråndragen, och
aktieegaren för den utdelning, som af bolagets vinst belöper sig på hans
aktier. Vill man nu af praktiska hänsyn fastställa räntan på aktiekapitalet
till eu viss procent, så möter naturligtvis derför intet hinder. Man
kan då såsom i Preussen och Baden låta aktiebolagen få från sin vinst

Andra reformer
af
bevillningsförordningen.

68 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

afdraga 3V2 å, 3 °/0 af inbetalda aktiekapitalet, eller 4 %, om man, i
betraktande af vår högre räntefot, så hellre vill.

Förutom nu berörda undantag från erläggande af inkomstbevillning
finnas i bevillningsförordningen äfven andra medgifna. Sådana
äro, att afdrag från inkomst får göras för det belopp, som man erhållit
i arfvode för offentligt uppdrag å annan ort än der man är bosatt, och
för med embete och tjenst förenade pensionsafgifter. Nu är det emellertid
tydligt, att det gifves många, som bereda sig inkomst genom att
förrätta uppdrag å annan ort än de äro bosatta, utan att dessa uppdrag
äro af offentlig natur, och många, som icke äro embets- och tjenstemän,
få äfven betala pensions- och ännu mer lifförsäkringsafgifter. Man kan
då med skäl fråga, hvarför skola enskilda personer icke få från sina
inkomster göra afdrag för förbemälda slag af inkomster och utgifter,
när embets- och tjenstemän samt personer, som uträtta offentliga uppdrag,
få det? Med fasthållande af likställighetsprincipen för samhällets
alla medlemmar kan något tillfredsställande svar på denna fråga icke
gifvas, och vill man bygga en ny bevillningsförordning på likställighetens
grund, så måste derför alla sådana undantagsbestämmelser, som gynna
en samhällsklass framför andra, alldeles afskaffas. En annan fråga kan
blifva, om icke för pensionsafgifter och lifförsäkringspremier böra beredas
bevillningsfria afdrag, men utan att närmare ingå på denna fråga
är tydligt, att om man beslutar sig derför, bör också tillämpningen göras
för alla lika.

Med fullt instämmande i den af utskottet uttalade mening, »att
man tryggt torde kunna säga, att obligatorisk sjelfdeklaration utgör inkomstbeskattningens
nödvändiga komplement, hvarförutan det är omöjligt
att kunna åstadkomma en rättvis beskattning», torde man dock kunna
ifrågasätta, om det för den skull skall vara nödigt att ålägga alla inkomsttagare
sjelfdeklarationen som en obligatorisk pligt. Utan risk att
icke vinna det med sjelfdeklarationen åsyftade ändamål skulle man kunna
begränsa denna skyldighet till inkomsttagare med en något större inkomst,
exempelvis 2,500 kr. Dervid borde man likväl medgifva dem,
som hade mindre inkomst, rätt att, om de sådant önskade, få afgifva
deklaration, likasom man borde ålägga dem att göra detta, om taxeringsmyndigheterna
sådant påfordrade, med samma ansvarspåföljd, som kan
komma att stadgas för dem, som utan anfordran skulle vara skyldige
att aflemna deklaration. Straffbestämmelserna skulle kunna göras så, att
den, som underläte att afgifva deklaration, förlorade rätten att besvära
sig öfver taxeringen, och att den, som meddelade origtiga uppgifter i

(59

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

afsigt att beröfva staten en del af den skatt, som rätteligen borde utgå,
straffades med böter, uppgående till tio gånger beloppet af den skatt,
han velat undandraga sig att utgöra.

Ehuru sjelfdeklarationen, för vinnandet af erforderliga upplysningar
om de skattskyldiges verkliga inkomster, är för en rättvis uppskattning
en oundgänglig förutsättning, så kan man likväl icke tillmäta densamma
en afgörande betydelse för skattskyldigheten. För att vid uppskattningen
låta icke blott sakkunskapen, utan äfven opartiskheten komma till
sin fulla rätt, blir det derför nödvändigt att fortfarande som hittills låta
uppskattningen af de skattskyldiges inkomster fastställas af taxeringsmyndigheter.
Sådana böra derför finnas i så väl trängre som vidare
kretsar. Taxeringsnämnderna för de senare, såsom t. ex. länen, böra
granska orternas upptaxeringar och för den skull utses af andra organ
än de, som utsett taxeringsnämnderna i orterna. I begge torde måhända
åt kronans ombud höra medgifvas ett större inflytande än hvad
de nu hafva. Öfver samtliga taxeringsnämnder bör stå en skattekommission
för hela riket, för att öfvervaka jemnheten af beskattningen i
dess helhet, dels med afseende derå, att för de olika orterna existensminimum
blefve rättvist uppskattadt, och dels för att förebygga, att orternas
taxeringsnämnder satte inkomstbeloppen genomgående för låga
för att i kommunernas intresse söka genom låg bevillning till staten bereda
kommunernas invånare ersättning för höga kommunalskatter.

Sammanfattas den uppfattning, som i det föregående blifvit uttalad
om sättet, hvarpå den direkta beskattningen för framtiden bör ordnas
för att motsvara rättvisans kraf på likställighet i skattehänseende
alla medborgare emellan, så skulle derur framgå:

att den direkta beskattningen bör utgå med bevillning

a) för fast egendom

b) för inkomst af rörligt kapital och arbete;
att denna bevillning utgår

för fast egendom

med ett, visst belopp af egendomens uppskattade värde och af all
slags fastighet till lika stort belopp för lika värde och

för inkomst af rörelsekapital och arbete
med vissa procent af all verklig inkomst, för hvilken, såsom be -

70 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

räknad att härflyta ur fast egendom, skatt ej förut blifvit erlagd, hvarvid
iakttages:

att existensminimum inom vissa gränser fastställes efter olika
lokala förhållanden;

att det faststälda existensminimum göres för alla skattskyldige
skattefritt;

att för all inkomst derutöfver skatten utgår med en svag progression
och så, att högsta skatteprocenten först träffar den inkomst,
som motsvarar den större förmögenheten;

att afseende göres på arten af inkomst, så att för lika stora
inkomster den af kapital skattar mer än den af stadigvarande
arbete och denne mer än inkomst af tillfälligt arbete;

att vid inkomsternas beräkning inga afdrag få göras till förmån
för vissa samhällsklasser eller vissa slag af inkomst;

att obligatorisk sjelfdeklaration för inkomst öfverstigande en
viss måttlig storlek införes, med rätt och i vissa fall skyldighet
för mindre inkomsttagare att äfvenledes sådan afgifva.

Mot detta förslag till grunder för bevillningens fördelning och
sättet för deras tillämpning, på det att den direkta beskattningen skall
kunna utgöras på ett rättvisare och lämpligare sätt än efter nu gällande
bevillningsförordning, skall man kunna göra samma invändning, som
man kan göra mot hvar je slag af rättvisa, den nemligen, att rättvisa i princip
är en sak och rättvisa i tillämpningen en annan. Af sådan anledning torde
ock mången, som annars kunde vara benägen att skänka dessa principer sitt
erkännande, komma att, med tanken fäst på svårigheterna vid tillämpningen,
underkänna dem. Till dessa skulle kunna rigtas de ord, som redan 1859 års
bevillningskomité uttalade: »Rättvisa bör alltid vara lagstiftarens första

syftemål. Der orättvisan, såsom fallet är i fråga om fördelningen af vår
nuvarande bevillning, å alla sidor blifvit erkänd, måste det vara en oafvislig
pligt att afhjelpa densamma.» Ingen torde väl heller föreställa
sig, att svårigheterna vid tillämpningen skola vara lättare att öfvervinna,
derför att en princip är orättvis i stället för rättvis. För öfrigt torde
i detta som i andra fall svårigheterna vara till för att öfvervinnas.

För mig har det, såsom ledamot af utskottet, varit en pligt att söka
bilda mig en uppfattning om hvad som för vinnandet af en likformig
beskattning bör vara att vid den förestående revisionen af bevillningsförordningen
i främsta rummet iakttaga. Jag har dervid sökt ställa mig
till efterrättelse den grundsats, som Riksdagen i sin skrifvelse af den
24 maj 1873 uttalade, nemligen »när afskrifning sker af grundskatterna,
lärer den olikhet i bevillning efter andra artikeln, som nu

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.

gäller för jordbruksfastighet och för all annan fastighet, äfvensom den bevillning,
som nu enligt tredje artikeln särskildt utgöres af en viss klass af
jordbruksfastigheter, böra försvinna och en revision såväl af bevillningsförordningen
som af de på densamma i vissa delar byggda kommunalförfattningarne
i syfte att bereda likställighet mellan olika klasser af medborgare
*) böra företagas, hvarvid torde böra iakttagas, att den förhöjda
bevillningen icke bör inträda förr, än en deremot svarande lindring i skattebördorna
blifvit vidtagen». Då jag icke kunnat finna, att denna Riksdagens
mening blifvit af utskottets majoritet så omfattad, som den eldigt
min åsigt förtjenat, har jag, i betraktande af denna beskattningsfrågas
stora vigt för samhällets alla medlemmar, ansett mig böra, till den kraft
och verkan det möjligen hafva kan, här uttala min från utskottets majoritet
afvikande mening.

*) Kursiveradt af reservanten.

Herrar friherre Barnekow och Treffenberg hafva anhållit få antecknadt,
den förre, att han icke varit närvarande vid behandlingen af den
i betänkandets punkt l:o) e) omförmälda fråga, och den senare, att han
icke deltagit i den slutliga behandlingen af de i betänkandet förekommande
frågor.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18.
Bilaga till herr Fredholms reservation.

Manlig befolkning (i tusental).

h ’ : '' '' ? ■	Inkomsttagare
l	skattskyldige för inkomst	Icke skatt-skyldige.	Antal män.	Deraf myn-dige.
■	under 800 kronor	öfver 800 kronor	Summa.
Städei'':
Stockholm .............	17.4	38.2	55.6	4.7	111.8	60.3
Ofriga städer ...........	öl.o	50 6	101.6	59.9	298.9	161.4
S:a	68.4	88.7	157.1	64.6	410.7	221.7
Landet:
J ordbruksbefolkning			!) 270.0	357.2	1,161.6	627.2
Annan befolkning ...	92.1	48.6	140.7	261.6	745.0	402.2
S:a			410.7	618.7	1,906.6	1,029.4
Summa Riket			567.8	683.3	2,317.2	1,251.1

Bevillning (i tusen kronor)

	för inkomst af kapital och arbete	Antal fastighets- egare.	Fastig-
	under 800 kronor	öfver 800 kronor	Summa.	hetsskatt..	bevillning.
Städer: Stockholm Ofriga städer	17.0 60.7	690.7 1,306.3	707.7 1,367.0	5.3	234.0 357.0	941.7 1,724.0
S:a	77.7	1,997.0	2,074.7		591.0	2,665.7
Landet: Jordbruksbefolkning Annan befolkning	106.6	843.8	2) 220. o 950.4	270	3) 1,081.1 158.6	1,301.1 1,108.9
S:a			1,170.4		1,239.6	2,410.0
Summa Riket			3,245.1		1,830.6	5,075.7

*) antalet brukare af egen eller andras jord.

2) efter 1 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet.
s) > 6 > > > > > ?

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 18. 73

Beskattningsbar inkomst (i millioner kronor)

	af kapital och arbete	af fastighet	Summa beskatt-
	under 800 kronor	öfver 800 kronor	Summa.	Fastighets- värde.	inkomst.	ningsbar inkomst.
Städer: Stockholm ...........	1.7	G9.o	70 7	483.3	24.2	94.9
Öfriga städer ............	6.1	130.6	136.7	655.6	32.7	169.4
S:a	7.8	199.6	207.4	1,138.8	56.9	264.3
Jordbruksfastighet...				43.5	2.2	2.2
S:a				1,182.3	59.1	266.5
1 Landet; Jordbruksbefolkning Annan befolkning......	10.6	84.5	22.0 95.1	2,162.3 316.9	108.1 15.8	130.1 110.9
S:a			117.1	2,479.2	123.9	241.0
Summa Riket		324.6	3,661.5	183.0	507.6

Hela inkomsten åt* kapital och arbete (i millioner kronor). *)

		Inkomsttagare
	Skattskyldige för inkomst		Summa inkomst.
	under 800 kronor	öfver 800 kronor	Summa.	skyldige.
Städer ; Stockholm ................. Öfriga städer ............	13.0 29.0	85.8 141.7	98.» 170.7	2.8 29.9	101.6 200.6
S:a	42.0	227.5	269.5	32.7	302 2
Landet: Jordbruksbefolkning Annan befolkning......	51.9	90.8	200. o 148.7	142.8 104.6	342.8 253.3
S:a			348.7	247.4	596.11
Summa Riket			618.2	279.9	898.l]

*) Inkomsten af icke-skattskyldige är antagen för Stockholm till 600 kr., för öfriga städer till
500 kr., och för landet, till 400 kr., samt de bevilluingsfria afdragen för inkomst under 1,200 till 650 i
Stockholm och till 450 i öfrig! och för inkomst mellan 1,200 och 1,800 till 500 i Stockholm och till 300 i (ifrigt.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 9 Sand. t Afd. 1(1 Höft. 10