Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16 (Betänkande 1905:Bevu16 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

N:o SO.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1905, fel. 4 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner angående vissa, ändringar
i 4 och 11 §§ bevillning sfär ord ningen.

(2:a A,)

Bevillningsutskottet får härmed afgifva utlåtande i anledning af
följande fyra inom Andra Kammaren väckta motioner rörande ändringar
i gällande bevillningsförordning, nämligen:

n:o 139, af herr A. Olsson i Mårdäng, angående tillägg till 4 § b)
bevillningsförordningen;

mo 51, af herr C. J. Öberg, angående tillägg till 4 § bevillningsförordningen; n:o

118, af herr F. Pettersson i Tjärsta, angående ändring af 4 § d)
och 11 § 1 mom. bevillningsförordningen samt

n:o 75, af herr J. G. Forsberg, angående ändring af 11 § 1 mom.
bevillningsförordningen.

I sin ofvanberörda motion, n:o 139, har herr Olsson, med hvilken Ang. frihet
sju andra af kammarens ledamöter instämt, föreslagit, »att RiksdagQnhétkJuinåg
ville besluta om sådant tillägg uti § 4 mom. b) gällande bevillningsför-A)r nyiterBih.
till Riksd. Prot. 1905. 5 Sand. 1 Afd. 16 Käft, (N:o 16.) 1 ^S!**''

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

ordning, att nykterhetsorganisationer för dem tillhöriga byggnader blifva
från bevillningstaxering befriade».

Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:

»Enligt § 4, mom. b) uti gällande förordning angående bevillning
för fast egendom m. m. äro från bevillningstaxering undantagna, bland
andra, ''enskilda personer och samfund för de nr tillhöriga kyrkor och
bönhus’ för så vidt ägarne ej däraf hafva sådan inkomst, att de därför
böra beskattas.

Motivet till denna undantagsbestämmelse har uppgifvits vara, att
den verksamhet, för hvilken berörda byggnader äro afsedda, går i sedligt
syfte.

I analogi härmed synes mig rättvisa och billighet fordra, att
jämväl nykterhetssällskap och nykterhetsföreningar, livilka för sin verksamhet
uppföra eller på annat sätt skaffa sig samlingslokaler, för dessa
byggnader, där de ej inbringa beskattningsbar inkomst, likställas med
ofvan berörda kategorier och befrias från skattskyldighet. Det kan
nämligen enligt min uppfattning icke bestridas, att de flesta af berörda
sällskap och föreningar verka uti allenast sedligt syfte.

Härtill bör ock påpekas, att, åtminstone hvad landsbygden beträffar,
det är i regeln de mindre bemedlade, som sluta sig tillsammans
i syfte att verka för nykterhetens befrämjande, och att därför anskaffandet
af samlingslokaler ej kan ske utan relativt störa uppoffringar
och jämväl skuldsättning.

Då härtill lägges, att under senare år landsting, stadsfullmäktige
och kommunalstämmor till betydande antal beviljat anslag till inom
respektive orter verkande nykterhetsorganisationer, hvaraf framgår, att
man anser dem vara i behof af understöd i och för deras verksamhet,
kan jag ej finna annat, än att det är olämpligt att samtidigt utaf samma
organisationer utkräfva skatt till stat och kommun.»

4 §:n bevillningsförordningen är i hithörande delar af följande
lydelse:

»4 §.

Fastighetsbevillniug erlägges icke af

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

och barmhärtighetsinrättningar: för dem tillhöriga allmänna platser,
tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga, inom deras
eget område belägna allmänna platser, tomter och byggnader;

regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser till begagnande
under mötena uppförda byggnader; samt

enskilda personer eller samfund: för dem tillhöriga kyrkor och
bönehus;

allt dock endast så framt nu omförmälda allmänna platser, tomter,
byggnader, kyrkor och bönehus icke lemna egaren någon inkomst;
börande i motsatt fall fastighetsbevillning utgöras för så stor del af
fastighetens taxeringsvärde, som enligt den i instruktionen för taxeringsmyndigheterna
bestämda grund motsvarar inkomstbeloppet.»

Motioner i enahanda syfte som den förevarande väcktes af samme
motionär vid 1897 och 1898 årens riksdagar, men blefvo dessa motioner
af bevillningsutskottet afstyrkta, år 1897 under reservation af endast en
utskottets ledamot och år 1898 enhälligt. Vid båda tillfällena blefvo
motionerna af Riksdagen afslagna.

I det betänkande, som år 1897 af utskottet afgafs, yttrade utskottet: »Grunden

till den medgifna bevillningsfriheten för kyrkor och
bönehus torde vara att söka däruti, att dessa inrättningar hafva ett uteslutande
sedligt ändamål. Nykterhetssällskap och nykterhetsföreningar
däremot hafva vid sidan af det sedliga mål, de afse att befrämja, jämväl
ett ekonomiskt syfte. Byggnader, afsedda för sådana sällskaps eller
föreningars verksamhet, kunna därför, enligt utskottets förmenande, ur
skattesynpunkt icke anses likställda med kyrkor och bönehus. Då härtill
kommer, att, därest förevarande framställning vunne Riksdagens
bifall, framställningar i enahanda syfte säkerligen vore att emotse från
många andra sällskap och föreningar, indika kunde begära skattefrihet
för sina byggnader med samma fog som nykterhetsföreningar, anser
utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till motionen.»

Jämte det att 1898 års bevillningsutskott till stöd för sin afstyrkande
hemställan åberopade de af 1897 års bevillningsutskott anförda
skäl, erinrade utskottet om det kända förhållande, att nykterhetssällskap
och nykterhetsföreningar tillhöriga byggnader ofta upplätes för
hållande af enskilda sammankomster af flerehanda slag samt konserter
med flera dylika för dessa sällskaps och föreningars egentliga ändamål

Ant/, frihet
från fastighetshevillning

för vissa egnahems
lägenheter.

A Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

främmande tillställningar, hvarjämte utskottet framhöll, att det icke
borde förbises, att många andra sällskap och föreningar än de, som
stiftats för nykterhetens befrämjande, kunde sägas befrämja sedliga
syftemål.

Några nya skäl hafva icke nu blifvit förebragta af beskaffenhet
att do kunnat gifva utskottet anledning att frångå den åsikt, bevillningsutskottet
i ämnet uttalat vid föregående tillfällen, då denna fråga inom
utskottet behandlats.

Bevillningsutskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr Olssons nu ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Den förenämnda, af herr Öberg väckta motionen, n:o 51, är af
följande lydelse:

»Vid sistlidet års riksdag tillät jag mig uti en inom Riksdagens
Andra Kammare väckt motion, n:o 126, hemställa, ’att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda
och för Riksdagen framlägga förslag, på hvad sätt mindre jordbrukare,
lägenhets- och egnahemsägare må kunna medgifvas vissa frihetsår från
skatternas utgörande till stat och kommun’, och anförde jag såsom motiv
härför följande:

''Åtskilliga gånger har min uppmärksamhet varit fäst vid de många
svårigheter, det ansträngande arbete och de betydande utgifter, som en
del mindre jordbrukare, lägenhetsägare och omgå, h vilka arbeta för
skapandet af egna hem, vid upptagandet af en förut icke odlad mark
hafva att kämpa med, då de, utom de dagliga tunga hushålls- och
familjebestyren, sträfva för att åt sig och de sina kunna förvärfva en
egen torfva, på hvilkens oftast svårbrutna och steniga mark de byggt
sig en egen bostad och som de med uppbjudande åt all sin förmåga
lyckats få sig upplåten vid något industriellt samhälle eller annat arbetarecentrum;
och har jag därvid frågat mig själf, på hvilket sätt man
bäst från det allmännas sida kunde i någon mån understödja och uppmuntra
en så lofvärd och ur flera synpunkter för nationen så betydelsefull
insats i statens kulturella utveckling

Det myckna släp och de många umbäranden, en sådan fattig och
af allehanda familjeplikter eljest hårdt anlitad kroppsarbetare samt med
honom jämställda hafva att vidkännas i kampen för sin tillvaro, ligger

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

i så öppen dag för alla, som följt med deras sträfvanden att få komma
under det egna taket, att någon vidlyftig och utredande belysning häraf
synes mig icke vara erforderlig för att riktigheten af min iakttagelse
skall erkännas, hvarför jag inskränker mig till att angifva ett af de sätt,
på hvilket, enligt mitt förmenande, man från statens sida här kunde och
borde träda hjälpande emellan.

Om de mindre jordbrukare, lägenhetsägare och egnahemsägare,
som jag härofvan berört, under de tre eller första fem åren vore, därest
de sådant önskade, för den nyupptagna jorden befriade från utgörande
af all för densamma till stat och kommun genom eljest åsatt taxering
utgående skatt, skulle detta helt säkert mötas och mottagas med mycken
tacksägelse och erkänsla.

Jag har därför tänkt mig, att, för ändamålets vinnande, bevillningsförordningen
borde erhålla den förändrade lydelse, ’att vederbörande
taxeringsmyndigheter härtill skulle äga rätt att pröfva och afgöra
framställning om skattebefrielse’.

Tillfälliga utskottet n:o 4, som i anledning af kammarens remiss
hade att häröfver afgifva utlåtande, yttrade i sitt utlåtande n:o 4 följande:

''Syftemålet med motionen är, som i motiveringen till densamma
nämnes, att för nyupptagon jord åt vissa mindre jordbrukare, lägenhetsägare
och egnahemsägare bereda frihet under ett antal år från skatt till
stat och kommun.

Med nyupptagen jord synes dock motionären afse icke blott jord,
som gjorts lämplig till odling, utan äfven förut icke odlad eller bebyggd
mark, hvarå bostadslägenhet uppförts.

Syftet är sålunda tvåfaldigt: att vinna mark för odling och uppmuntra
egnahemssträfvandet. Tanken att genom frihet under en viss
tid från skatt uppmuntra till brytande af bygd är icke ny; sålunda medgafs
i de afvittringsstadgar, som under förra århundradet fastställdes
för de nordliga länen, nybyggnad å kronans öfverloppsmarker frihet
från ränta, tionde och rotering från och med 15 till och med 30 år;
och skulle antalet frihetsår lämpas efter det större eller mindre arbete,
som till uppodlingen fordrades.

I hvad mån denna skattefrihet — som dock icke afsåg befrielse
från bevillning af kommunalutskylder — inverkat till befordrande af
odling i Norrland, torde svårligen kunna utredas; det offer för stat och
kommun, som motionen åsyftar, är dock så ringa i jämförelse med den
nytta ett ökadt tillgodogörande af landets odlingsmöjligheter skulle innebära,
att utskottet finner motionärens uppslag i förevarande hänseende
val vara värdt beaktande,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

1 egnahemsfrågan föreligger vid innevarande riksdag en kungl. proposition,
afseende att genom lån af statsmedel bereda arbetare tillfälle
att förvärfva vare sig en mindre jordbruks- eller en bostadslägenhet. Den
omständigheten, att en sådan fond må blifva inrättad, torde dock icke
böra utgöra hinder för vidtagande äfven af andra åtgärder, ägnade att befordra
möjligheten för mindre bemedlade arbetare att förvärfva egna hem.

Då emellertid det i motionen åsyftade mål lämpligast torde vinnas
såsom motionären äfven påpekat, genom ett tillägg till förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, men ett sådant
tillägg lätteligen lärer kunna åstadkommas utan en af Kungl. Magt verkställd
utredning’, hemställde utskottet, att förevarande motion icke skulle
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda, hvilket af kammaren bifölls.

Af hvad sålunda förekommit synes det mig, som denna min framställning
om en ringa eftergift af skattskyldighet till stat och kommun
för dem, hvilka arbeta på uppodling och bebyggande af jord, som mindre
bemedlade fått sig upplåten för åstadkommande af ett eget hem, blifvit
erkänd såtillvida, att Andra Kammaren för sin del icke haft något att
häremot invända.

I följd häraf och med stöd af de många erkännanden, som i öfrigt
kommit mig till del från deras sida, hvilka saken närmast gäller, finner
jag mig manad att ånyo bringa denna fråga under Riksdagens förnyade
pröfning.

Nyttan af att arbetarne sättas i tillfälle att förvärfva sig egna hem
anser jag vara af den utomordentliga betydelse för stat, kommun och
enskilde, att hvarje medel, som därtill kan antagas bidraga, ej bör
lämnas oförsökt; och mycket skulle enligt min uppfattning vinnas, om
de, som företaga sig det mödosamma arbetet att odla och bebygga
mindre jordlotter, hvilka af sina förre ägare för sin svårbrutna beskaffenhet
eller i följd af för stort ägoområde icke lagts under odlarens plog,
visste sig vara fria från åsatt taxering under den tid, då odlings- och
byggnadsarbetet loge deras arbetskraft och betalningsförmåga mest i
anspråk.

Att medgifva befrielse från skatt till stat och kommun under en
kortare tid för mindre bemedlade, hvilka sträfva för tillkomsten af egna
hem, kan väl ej anses vara oklokt, då det bör vara ett statsintresse,
att jorden så mycket som möjligt förvandlas till fruktbara tegar och
bebyggda platser, i stället för att, såsom nu ofta är fallet, ligga oanvänd
och sålunda till ringa nytta för vare sig den ena eller andra.

Med stöd af det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta om ett tillägg till 4 § i förordningen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

angående bevillning af fast egendom samt af inkomst med innehåll, att
de af mig åsyftade ägare af mindre lägenheter af ett värde intill 1,000
kronor må, därest taxeringsmyndigheterna så finna lämpligt, kunna under
viss tid befrias från fastighetsbevillning.

Bevillningsutskottet torde välvilligt verkställa den omformulering
af § 4 i bevillningsförordningen, so» af mitt förslag må föranledas.»

Behofvet af understöd från statens sida för att möjliggöra egna
hems förvärfvande jämväl af mindre bemedlade har numera i lagstiftningen
kommit till erkännande genom de vid 1904 års riksdag fattade
beslut angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för arbetare
att på landsbygden förvärfva egna hem. Äfven den synpunkten, att
särskild lättnad är behöflig för dylika mindre bemedlade grundare af
egna hem under de första åren, då nybyggnads- och nyodlingsarbeten
företrädesvis pågå å lägenheten, har vunnit beaktande i de angående
statens egnahemslånerörelse utfärdade bestämmelser. Skyldighet för
låntagare att erlägga den första kapitalafbetalningen å erhållet egnahemslån
inträder nämligen först, när tre år förflutit från utgången af
det kalenderår, under hvilket lånet utbekommits.

Ett bifall till motionärens framställning skulle innebära, att grundare
af egnahemslägenheter intill ett värde af 1,000 kronor skulle,
oafsedt huruvida statslån erhållits eller icke, efter pröfning af taxeringsmyndigheterna
kunna komma i åtnjutande af frihet från fastighetsbevillning
under de egentliga byggnadsåren. Att på dylikt sätt uttaga en
särskild grupp af lägenhetsinnehafvare och i fråga om dem stadga, att
de efter sig företeende omständigheter må kunna erhålla en viss skattelindring,
synes dock utskottet vara en alltför speciell reform. En anordning,
sådan som den af motionären föreslagna, torde dessutom komma
att i tillämpningen möta stora svårigheter. Enligt motionärens förslag
skulle skattefriheten inträda endast efter en i hvarje särskilt fall
verkställd pröfning. Som de ett visst år fungerande taxeringsmyndigheterna
icke lära kunna genom sina beslut binda ett kommande års
taxeringsmyndigheter, blefve följden, att skattefrihet kunde beviljas
endast för ett år i sänder. En årligen återkommande ompröfning blefve
sålunda nödvändig, hvilket otvifvelaktigt komme att medföra en afsevärd
ökning i taxeringsmyndigheternas redan betydliga arbete.

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Härjämte komme denna anordning att väsentligt rubba de nu
enligt bevillningsförordningen och instruktionen för taxeringsmyndigheterna
gällande bestämmelserna rörande fastighetstaxering. Allmän
sådan taxering äger för närvarande rum endast hvart femte år, och skall
det vid sådan taxering fastställda värdet utan förnyad uppskattning bibehållas
oförändradt till nästa allmänna fastighetstaxering, därest icke
vissa inträffade, i instruktionen närmare angifna förhållanden påkalla
förändrad värdering. Såsom ofvan anförts torde det, därest motionärens
framställning bifölles, icke kunna undvikas, att taxering af ifrågavarande
lägenheter måste företagas årligen. Och därmed skulle två olika
slag af fastighetstaxeringar förefinnas, dels den hvart femte år återkommande
taxeringen af fastigheter i allmänhet, men dels ock en årligen
återkommande uppskattning af vissa lägenheter eller åtminstone pröfning,
huruvida bevillning skall utgöras. Den med de nuvarande bestämmelserna
åsyftade stabiliteten i fastighetstaxeringen skulle på dylikt
sätt icke längre ernås.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,

2:o) att herr Öbergs förevarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Angående
utsträckt frihet
från
fastighetsbevillning

för vissa
lägenheter

I herr Petterssons förevarande motion, n:o 118, föreslås ändring dels
af 4 § d) bevillningsförordningen dels ock af första punkten i förordningens
11 § 1 momentet.

Berörda författningsrum lyda sålunda:

m. m.

»4 §.

Fastighetsbevillning erlägges icke af

d) ägare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad,
då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och ej
öfverstiger 500 kronor, därest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger
bevillningaf fast egendom eller inkomst eller hans inkomster, däri inbegripet
det hyresvärde, åbyggnaden kan äga, ej öfverstiga 500 kronor;
skolande hvad i denna punkt stadgas äga tillämpning jämväl i det fall,
att någon äger byggnad å mark, som af annan äges eller innehafves.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. 9

»11 §.

1 mom. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete äger icke
rum: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna
äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Motionen är af följande lydelse:

»Bland vårt lands skattdragande befolkning finnes en klass, som i
allmänhet besitter en blott ringa och ofta ingen skatteförmåga, nämligen
ägare och innehafvare af smålägenheter. Då taxeringsmyndigheterna
måste värdera lägenheterna efter brandförsäkringsvärdena, blifva de vanligen
åsätta för höga värden med afseende på den inkomst de verkligen
lämna. Ofta ligga dylika lägenheter på ofri grund, köpt på viss tid
eller upplåten mot högt arrende, och innehafvas af personer, som lefva i
mycket, små omständigheter och hafva svårt att förtjäna sitt lifsuppehälle.

En arbetare köper under sin krafts dagar några har jord på viss
tid eller får sådan på arrende, där han uppför åt sig en stuga. Så
länge han är arbetsför reder han sig och kan väl betala skatt till stat
och kommun, men krafterna aftaga och han har svårt försörja sig och
sin familj. Hvarje skattekrona är då för honom svår att anskaffa.

År nu en lägenhet taxerad till 500 kronor, så erlägges ej fastighetsbevillning
i enlighet med bevillningsförordningen § 4 mom. d., men
är den taxerad till blott några kronor öfver nämnda summa, så måste
fastighetsbevillning betalas. Då det just är de fattigaste bland den bofasta
delen af vårt folk med mycket svag skatteförmåga, som äga eller
innehafva lägenheter taxerade till angifna belopp, så synes rättvist och
Önskligt, att bevillningsfriheten något utsträckes, till exempel till ägare
eller innehafvare af lägenheter med värde ej öfverstigande 800 kronor.
I vanliga tall har den lösa arbetaren eller statkarlen med en sådan inkomst
bättre ekonomiska villkor än lägenbetsinnehafvaren, som måste
underhålla sina hus och har att betala tomtöre eller arrende för marken.

.Det händer också mångenstädes och icke sällan, att taxeringsmyndigheterna
till följd af ömmande omständigheter, ehuru det är i
strid med bevillningsförordningen, se sig nödsakade att befria innehafvare
åt smålägenheter med värde af mellan 500 och 800 kronor från
erläggande af bevillning.

Då emellertid med det minskade värde penningen har i vår tid
och de på många sätt stegrade lefnadsbehof, som nu äro rådande, det
måste erkännas, att den delen af vårt folk, som har en inkomst af'' 500
kronor upp till 600 kronor, är bland de svagare, så synes det äfven
Bih. till Piksd. Prof. 1905. 5 Sami. 1 Afd. 16 Häft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

vara rättvist och billigt, att bevillning för inkomst af kapital eller arbete
icke äger rum förrän den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster,
däri inbegripna äfven hustruns, uppgå till 600 kronor, och att bevillningsförordningen
§ 11 mom. 1 ändras därhän.

Med anledning af hvad jag här anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte besluta följande ändringar i nu gällande bevillningsförordning,
så att där måtte komma att stå i § 4 d) ’800 kronor’
i stället för 500 kronor och i § 11 mom. 1 ''understiga 600 kronor’ i
stället för ''understiga 500 kronor’.»

Motionärens förslag afser sålunda dels en utsträckning af den i 4
§ d) medgifna bevillningsfriheten till att under i öfrigt samma betingelser,
som för närvarande gälla, omfatta lägenheter af det i §:n angifna slag
med ett värde ej öfverstigande 800 kronor, dels och en höjning från
500 till 600 kronor af det enligt 11 § bevillningsfria existensminimum.

Hvad till en början angår det förstnämnda af dessa förslag, så
har utskottet ansett betänkligheter möta mot att nu på dylikt sätt
utsträcka ifrågavarande skattefrihet för lägenheter, särskildt med hänsyn
därtill att material torde saknas för bedömande af den verkan en
sådan reform skulle medföra å nuvarande skatteförhållanden. Utskottet
finner sig därför icke kunna tillstyrka bifall till motionärens nu ifrågavarande
förslag.

Beträffande den senare delen af motionärens förslag vill utskottet
erinra om det af 1904 års bevillningsutskott, vid behandling af väckta
förslag om höjande af det bevillningsfria afdraget, gjorda uttalande,
att frågan om'' ändrade bestämmelser angående bevillningsfrihet och
lindring i bevillning säkerligen torde komma att upptagas till behandling
vid den omfattande omarbetning af beviilningsförordningen,
som lärer vara af behofvet påkallad. Med anslutning till berörda uttalande
afstyrker utskottet, att någon förändring nu vidtages med afseende
å det bevillningsfria existensminimum.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställer bevillningsutskottet,

3:o) att herr Petterssons förevarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Herr Forsberg har i sin förevarande motion, n:o 75, föreslagit,

»att Riksdagen måtte besluta, att första delarna af bevillningsförordningens
§ 11 skola erhålla följande lydelse:

Bevillning för kapital eller arbete äger icke rum, när den skattskyldiges
sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna äfven hustruns,
understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,
uppgå de till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor
åt inkomsten af kapital eller arbete fria från bevillning. Hav skattskyldig,
hvars årliga inkomster icke uppgå till 1,500 kronor, minderåriga barn
att försörja, så ökas dessa bevillning sfria belopp för hvarje barn, som icke
uppnått 15 års ålder, med 50 kronor.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger ruin, eller
som får från beskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å
ort, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet
inom riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, där
ömmande omständigheter (långvarig sjuklighet, olyckshändelser och dylikt)
förekomma, ökas; dock så att denna ökning, vare sig den äger rum
på grund af hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter, eller
båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig öfverstiga 200 kronor.»

Till stöd för sagda förslag har motionären anfört följande:

»Nu gällande bevillningsförordning föreskrifver befrielse från bevillning
för inkomst af kapital eller arbete, där inkomsten understiger
500 kronor, samt för ett belopp af 450 kronor, där inkomsterna understiga
1,200 kronor, och ytterligare för 300 kronor vid inkomster från
1,200 till 1,800 kronor. Det är tydligt, att härvid 450 kronor anses
utgöra det så kallade existensminimum, eller hvad som skall motsvara
den skattskyldiges nödvändiga behof för sitt lifsuppehälle, därvid dock
undantagsvis medgifves att öka detta existensminimum vid ömmande
omständigheter med högst 200 kronor.

Dessa bestämmelser innehålla en påtaglig inkonsekvens, ty då de
oundgängligaste lefnadsbehofven sålunda för en person utan familj anses
vara 365 : 450 eller närmare 1 krona 23 öre, blifva de för eu familj af
t. ex. sex personer sex gånger mindre eller cirka 201/2 öre för dag.

Detta missförhållande skulle nu afhjälpas genom den medgifna
förhöjningen af 200 kronor, men i vissa fall är denna förhöjning otillräcklig,
och då 450 kronors bevillningsfritt afdrag är eu gång för alla
bestämdt, är förhöjningen däraf helt och hållet öfverlämnad åt taxeringsmyndigheternas
växlande omdömen samt sker också ytterst olika på
olika orter.

Ang. bevillningsfritt
afdrag
för
skattskyldigs
minderåriga
larn.

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Genom närmare kännedom af det bekymmersamma lif, som måste
föras af obemedlade föräldrar med flera barn, vinnes nogsamt den erfarenheten,
att vid ett rättvist afvägande af den skatteförinäga, som
billigtvis bör fordras af personer med mindre inkomster, stort afseende
behöfver fästas vid huru många personer, som skola försörjas med dessa
inkomster.

Det är på grund af sådan erfarenhet, som jag funnit mig manad
att våga till Riksdagen hemställa om ändring af bevillningsförordningens
§11 och hvad därmed har sammanhang.

Såsom ett både moraliskt och nationellt ondt måste det betraktas,
att Sverige enligt statistiska uppgifterna numera står lägst på skalan
angående ingångna äktenskap i proportion till folkmängden; jag vill nu
icke påstå, att detta skulle kunna ändras genom eu obetydlig skattelindring,
men det torde kunna åberopas såsom ett bevis för den fruktan,
som befolkningen har för de bekymmer och försakelser, hvilka kunna
komma att medfölja bildandet af en familj.

Då vår lagstiftning ändrades, så att skyddstullsystemet vann mera
tillämpning, framhölls, att på samma gång som lifsförnödenheterna fördyrades,
skulle äfven arbetsförtjänsten stiga, och detta må vara sant,
men därvid är ovedersägligt, att fördelarne däraf tillfalla i lika hög grad
den, som endast har sin egen person att försörja, som den, som har
flera att draga försorg om, under det att olägenheterna af detta system
i vida högre grad drabba den senare. Det är tydligt, att den, som har
familj att försörja, måste för de oundgängligaste behofven betala större
indirekt skatt än en ensam person, och detta mera, ju flera familjemedlemmarna
äro. Beräknas hvad som åtgår till föda och kläder åt ett
barn, som försörjes på det mest sparsamma sätt, så går den indirekta
skatten därför dock till minst tio kronor för år.

Det kan härvid anmärkas, att kommunerna, sopa dock till större
delen bekosta folkskolorna för barnen, icke hafva nytta af den indirekta
skatten, men däremot må framhållas, att staten väl kan hafva rätt att
fordra, att kommunalutskylderna fördelas i förhållande till den skatteförmåga,
som rättvisligen kan fordras af kommunens medlemmar.

Vid många tillfällen framhålles det, att uppfostran af barnen under
deras improduktiva ålder kostar samhället mycket. År nu detta en
sanning i hvad det rörer samhället i sin helhet? Därtill kan, angående
det stora flertalet, som endast erhåller sin utbildning i folkskolan, godt
svaras nej; ty det är föräldrarna, som få bekosta deras uppfostran och
genom de indirekta skatterna för dem till det mesta äfven utgifva hvad
samhället påkostar dessa barns skolundervisning.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Det är dessa föräldrar i ringare omständigheter, som åt samhället
uppfostra en del af de blifvande samhällsmedlemmarne och, hvad
ynglingarne angår, få öfverlämna dem åt samhället såsom rekryter utan
sold och lön och, om så illa inträffar, att deras lif och blod skulle behöfvas
för fosterlandets försvar, näst sönerna själfva, få bringa samhället
det dyrbaraste offret.

Vid de flesta förslag angående omändring af rösträtten till Riksdagens
Andra Kammare, som förelegat till Riksdagens behandling och
inom närmaste framtiden torde komma att föreligga, har den hittillsvarande
bestämmelsen bibehållits, att för rösträtt skall fordras betalda
utskylder, med det underförstådda skälet att detta skulle vara profvet
på den röstandes ordentlighet. Detta prof blir dock under nuvarande
skatteförhållanden mycket otillförlitligt, ty under det att den, som endast
har sin egen person att sörja för, under normala omständigheter bör
med lätthet kunna bestå detsamma, blir förhållandet helt annat för försörj
aren af flera familjemedlemmar, där inkomsterna, fastän förenade
med ordentlighet och sparsamhet, ofta med knapphet förslå till de oundgängligaste
behofven, och oförmågan att betala relativt stora utskylder
således icke behöfver vara något bevis på oordentlighet eller ovilja att
uppfylla sina samhälleliga förpliktelser.

Genom dessa villkor för rösträtten ställas under nuvarande skatteförhållanden
svårare fordringar på familjeförsörjaren än på den enskilda
personen, och då familjeförsörjaren i omsorgen för sina barns framtid
bär ytterligare skäl till omsorg för samhället, så kan detta icke anses
vara väl af vägd t, utan eu ändring äfven af detta skäl önskvärd.

Det är med anledning af hvad jag nu tagit friheten att anföra,
som jag velat underställa Riksdagen denna frågas pröfning, och då en
ökning af det bevillningsfria afdraget med 50 kronor för hvarje barn
under 15 års ålder väl icke kärr anses motsvara kostnaden för dessa
barns uppfostran, men dock utgöra eu medelväg, samt då minskningen
af det bevillningsfria afdraget vid inkomst af 1,200 kronor utgör ett
nog tvärt afbrott emellan skattskyldige närmast öfver och under detta
inkomstbelopp, anser jag, att detta skulle, där afdrag för barn komme
att ske, kunna förmedlas därigenom, att sådant afdrag finge ske till ett
inkomstbelopp af 1,500 kronor, hvarför jag i mitt förslag upptagit dessa
siffror.»

Gällande bestämmelser i 11 § bevillningsförordningen angående
frihet från inkomstbevillning och villkoren föråtnjutande af bevillnings -

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

fritt afdrag äro, i den del de beröras af förevarande motion, afföljande
lydelse:

»11 §.

1 mom. Bevillning'' för inkomst af kapital eller arbete äger icke
rum: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, däri inbegripna
äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,
uppgå de till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor
af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke äger rum eller som
får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å ort,
där kostnaden för bostad är synnerligen hög i jämförelse med förhållandet
inom, riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, där särdeles
ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, olyckshändelse
och dylikt) förekomma, ökas; dock så att denna ökning, vare
sig den äger rum på grund af hög bostadskostnad eller ömmande omständigheter
eller båda dessa skal, icke må för någon skattskyldig
öfverstiga 200 kronor.

Befrielse från eller lindring i bevillningen, hvarom här stadgas,
får dock icke åtnjutas af enskild skattskyldig för inkomst, som beskattas
inom annan kommun än den, där den skattskyldige är mantalsskrifven,
samt ej heller af bolag.

--— — — — — — — -----— — — — — —---»

Förefintligheten af talrik familj betraktas sålunda för närvarande
endast såsom en ömmande omständighet, hvilken undantagsvis må föranleda
till ökning af det ordinarie bevillningsfria afdraget. Motionärens
förslag går däremot ut på, att detta undantagsförhållande skulle upphöra
och att i dess ställe skulle såsom allmän regel inträda, att för
skattskyldig, som har minderåriga barn att försörja och hvilkens årliga
inkomster icke uppgå till 1,500 kronor, det bevillningsfria afdraget
skulle ökas med 50 kronor för hvarje barn, som icke uppnått 15 års ålder.

Förslaget om införande i vår skattelagstiftning af denna grund för
åtnjutande af lindring i bevillningen är icke nytt. I det af särskilda
kommitterade den 2 november 1894 afgifna förslag till förordning angående
inkomstbevillning hade föreslagits ej mindre viss utsträckning af
då gällande bestämmelser om det ordinarie bevillningsfria afdraget än
äfven ökning i det bevillningsfria afdraget på grund af särskilda lokala

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

eller personliga förhållanden. Kammarrätten afgaf den 25 april 1895
utlåtande öfver kommitterades nämnda förslag. Däri framhåller kammarrätten,
att införandet af ordinarie afdrag på grund af talrik familj vore
»af billighet och rättvisa påkalladt», samt yttrar i fråga om de af kommitterade
föreslagna förändrade bestämmelser angående frihet från och
lindring i bevillning, bland annat, följande:

»Hvarken i gällande bevillningsförordning eller i kommitterades
förslag är betydelse tillagd den omständigheten, att skattskyldig har
anhöriga att försörja, annat än såtillvida att bland de ömmande omständigheter,
på grund af hvilka taxeringsmyndigheterna må medgifva
ökning i bevillningsfritt belopp eller i afdraget från bevillning, särskildt
omförmälts tillvaron af talrik familj. Berörda omständighet synes emellertid
böra tillmätas en större och allmännare betydelse, då det dels är
uppenbart, att en skattskyldig, som har att underhålla en mer eller
mindre talrik familj, icke rättvisligen bör åläggas lika stor skatt som
en person med samma inkomst, men som endast har sig själf att försörja,
dels ock det icke må förbises, att den skattskyldige, som bildat
familj och på grund därafhar lätt tillgängliga utmätningsbara tillgångar,
icke undgår att verkligen betala sina skatter, under det att skattskyldig
i annan ställning ofta kan undandraga sig att erlägga påförd skatt.
Uti flera nyare utländska skattelagar har man ock medgifvit i lag fastställda,
ofta mycket betydliga afdrag för en hvar af vissa angifna anhöriga,
som skattskyldig är pliktig underhålla. Ett dylikt stadgande
torde vara väl på sin plats jämväl i vår bevillningsförordning,
och det torde åtminstone böra gälla i fråga om skattskyldigs barn under
14 år, som han har att underhålla och uppfostra, Afdraget för hvarje
sådant barn synes i nära öfverensstämmelse med hvad som skett i den
preussiska inkomstskattelagen, böra sättas till 50 kronor. Det bör ock
tillgodokomma åtminstone en hvar skattskyldig, hvilkens sammanräknade
årsinkomster icke öfverstiga 3,000 kronor.»

Jämväl i det utdrag af statsrådsprotokollet, som åtföljde den vid
1897 års riksdag framlagda kung!, propositionen med förslag till bevillningsförordning,
finnes nu förevarande fråga berörd af chefen för
finansdepartementet, som efter att hafva uttalat sig om 1894 års kommittés
förslag rörande utvidgning af rätten till bevillningsfrihet och
lindring i beviliningen, yttrade:

»Jämte det jag i öfrig! hänför mig till hvad kammarrätten i sitt
utlåtande anfört rörande detta ämne, anhåller jag endast att få tillägga,
att, då kammarrätten i stället för eu utsträckning af skattelindringen,
på sätt nyssnämnda kommitté föreslagit, förordat införande äfven i vår

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

skattelagstiftning af den i flere utländska skattelagar förekommande
bestämmelsen om rätt till visst skatteafdrag för hvarje barn under viss
ålder, kvilket den skattskyldige har att underhålla och uppfostra, jag
väl till fullo erkänner det behjärtansvärda i den tanke, som legat till
grund för förslaget, men likväl, vid det förhållande att denna lättnad i
beskattningen icke tillika kan komma till godo den stora grupp af skattskyldige,
som utgöres af fastighets ägarn e, hyser tvekan om lämpligheten
att åt sagda tanke gifva ett mera allmängiltigt och i detalj gående
uttryck än det, som redan innefattas i gällande bevillningsförordnings
föreskrift, att bland de ömmande omständigheter, på grund af hvilka
taxeringsmyndigheterna må medgifva ökning i bevillningsfritt belopp
eller i afdraget från bevillning, äfven skall tagas i betraktande tillvaron
af talrik familj.»

Vid 19Ö2 års riksdag blef frågan åter föremål för Riksdagens behandling
genom en, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
en inkomstskatt för år 1903, af herr E. A. Smith inom Andra Kammaren
väckt motion, däri yrkats, »att vid bestämmandet af grunderna för inkomstskatten
måtte tagas i betraktande den minskade skatteförmågan
hos den familjefader, hvars barn ännu icke hunnit den ställning, att de
kunde försörja sig själfva, samt behofvet, att för en sådan familjefader,
för hvarje af honom underhållet barn, ett visst skattefritt afdrag af inkomsten
beviljades».

Bevillningsutskottet gjorde i sitt i anledning af nyssnämnda proposition
afgifna betänkande, n:r 25, följande uttalande angående berörda
motion:

»Hvad angår herr Smiths framställning vill utskottet framhålla,
att den anledning till minskning i skattskyldigs skatteförmåga, som
motionären påpekat, icke torde böra mätas allenast efter antalet oförsörjda
barn utan jämväl med hänsyn till andra, skattskyldig åliggande
lagliga eller moraliska förpliktelser såsom underhåll af föräldrar, till
arbete oförmögna syskon m. fl. Det afseende, dylika förhållanden bör
tillerkännas vid bestämmandet af skattskyldigs skatteförmåga, torde
emellertid icke böra i denna provisoriska anordning utan först vid en
definitiv lösning af skattefrågan vinna beaktande, och detta så mycket
mera som frågan om och i hvad mån skatteplikten bör ställas i beroende
af de lokala lefnadskostnaderna därvid jämväl bör tagas i öfvervägande.
»

Bevillningsutskottet underkänner ingalunda befogenheten af motionärens
nu föreliggande framställning. Det synes nämligen utskottet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

vara rättvist och lämpligt, att storleken af det bevillningsfria afdraget
ej blott, såsom nu, undantagsvis utan i regel ställes i visst förhållande
jämväl till talrikheten af den familj, den skattskyldige har att underhålla.

Denna princip har kommit till beaktande i det förslag till förordning
om skatt af inkomst och förmögenhet m. m., som under år
1904 blifvit inom finansdepartementet utarbetadt af särskildt tillkallade
sakkunnige, i det att däri föreslås att, utöfver afdrag för omkostnader
för inkomstens förvärfvande och bibehållande m. in., visst belopp må
afdragas för hvarje af den skattskyldige underhållet, hans familj tillhörigt
barn, hvars ålder vid början af det år, taxeringen sker, understiger
15 år och som icke själft taxeras, vare sig enligt den ifrågavarande
förordningen eller enligt bevillningsförordningen, samt att afdragets
storlek skall bestämmas med hänsyn till lefnadskostnaderna å
hvarje särskild ort till visst för orten i dess helhet gällande belopp,
för hvarje barn lägst 50, högst 100 kronor. I det af samma sakkunnige
afgifna förslag till ändrad lydelse af vissa §§ i gällande bevillningsförordning,
däribland af 11 §:ns bestämmelser om bevillningsfrihet
och bevillningsfritt afdrag, har ifrågavarande grund till dylikt
afdrag däremot icke på motsvarande sätt upptagits. Detta förhållande
har ock blifvit föremål för erinran i det af kammarrätten öfver förslaget
afgifna utlåtande.

I förhoppning att i det förslag till ändrade bestämmelser i bevillningsförordningen,
som kan af Kungl. Maj:t blifva för Riksdagen flamlagdt,
äfven bestämmelserna angående det bevillningsfria afdraget
omarbetats uti den af utskottet härofvan angifna riktning, anser sig utskottet,
icke böra föreslå, att sådan ändring nu vidtages af Riksdagen;
och hemställer bevillningsutskottet i anledning häraf,

4:o) att herr Forsbergs förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1905.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLI.

Bill. vill Biksd. Prof. 1905. 5 .Sami. 1 Afd. 16 Haft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Reservationer:

vid punkten l:o)''■

af herrar Tillberg, J. Bromée, Almqvist, O. A. Ericsson, Beckman,
friherre Bonde och Eklund, hvilka ansett, att utskottets betänkande rörande
denna punkt bort hafva följande lydelse:

»I sin ofvanberörda motion — — — — — — — — — ■—
motsvarar inkomstbeloppet, (sid. 3).

I öfverensstämmelse med de principer, som fått uttryck i beviilningsförordningens
nyss anförda bestämmelser, synes det vara, att äfven
de organisationer, hvilka uppbära nykterhetsrörelsen, tillerkännas samma
lättnader i skattehänseende, som beviljats andra organisationer med
liknande sedliga syften för byggnader, hvilka de äga och använda för
sin verksamhet. Af hvad utskottet har sig bekant framgår emellertid,
att praxis med afseende å taxering af byggnader tillhöriga nykterhetsorganisationer
icke är enhetlig inom landet. Olika meningar hafva
gjort sig gällande, huruvida med stöd af 4 § dylika byggnader kunna
från fastighetsbevillning fritagas.

Vid föregående tillfällen, då frågan om införande i bevillningsföroraningen
af uttrycklig bestämmelse om frihet från fastighetsbevillning
för nu ifrågavarande byggnader förelegat till behandling, har såsom
hufvudskäl emot den ifrågasatta skattelindringen anförts, att nykterhetssällskap
och nykterhetsföreningar, vid sidan af de sedliga syftemål, de
afse att befrämja, hafva jämväl ekonomiska syften. Härvid är dock att
erinra, att det föreliggande förslaget ingalunda går ut på införande af
en obegränsad skattefrihet för ifrågavarande byggnader. I likhet med
hvad som gäller beträffande enskilda personer eller samfund för dem
tillhöriga kyrkor och bönehus skulle nämligen, därest den föreslagna
bevillningsfriheten medgåfves, nykterhetsorganisationerna vara befriade
från fastighetsbevillning för dem tillhöriga byggnader,. afsedda för
deras verksamhet, endast i den mån dessa byggnader icke lämnade
ägaren någon inkomst. Så framt bygguaderna användes i ekonomiskt
syfte, skulle sålunda för dem utgöras fastighetsbevillning enligt 4 §
bevillningsförordningen för så stor del af fastighetens taxeringsvärde,
som enligt den i instruktionen för taxeringsmyndigheterna bestämda
grund motsvarar inkomstbeloppet.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Utom det att en förändring i den af motionären angifna riktning
synes bevillningsutskottet ur konsekvensens synpunkt befogad, komme
en skatt,elindring i berörda hänseende att i sin mån utgöra ett erkännande
åt nyktersetsrörelsen i riket, hvadan utskottet finner sig böra
tillstyrka, att i bevillningsförordningens 4 § införes bestämmelse därom,
att nykterhetsföreningar befrias från erläggandet af fastighetsbevillning
för dem tillhöriga byggnader, afsedda för deras verksamhet, i den mån
dessa byggnader icke lämna ägaren någon inkomst; och hemställer
utskottet fördenskull,

l:o) att Riksdagen i anledning af herr A, Olssons
i Mårdäng förevarande motion måtte besluta, att 4 §
bevillningsförordningen skall erhålla följande förändrade
lydelse:

4 §•

Fastighetsbevillning erlägges icke af

a) staten;

b) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna
undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar: för
dem tillhöriga allmänna platser, tomter och byggnader;

kommuner och andra menigheter: för dem tillhöriga,
inom deras eget område belägna allmänna
platser, tomter och byggnader;

regementen och officerskårer: för deras vid mötesplatser
till begagnande under mötena uppförda byggnader; enskilda

personer eller samfund: för dem tillhöriga
kyrkor och bönehus; samt

nykterhetsföreningar: för dem tillhöriga byggnader,
afsedda för deras verksamhet;

allt dock endast så framt nu omförmälda allmänna
platser, tomter, byggnader, kyrkor och bönehus icke
lämna egaren någon inkomst; börande i motsatt fall
fastighetsbevillning utgöras för så stor del af fastighetens
taxeringsvärde, som enligt den i instruktionen
för taxeringsmyndigheterna bestämda grund motsvarar
inkomstbeloppet;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

samt af herr friherre Beck-Friis.

vid punkten 2:o):

af herrar J. Bromée, Almqvist, O. A. Ericsson, G. Jansson, Beckman,.
K. G. Karlsson, Lindblad, Höjer och Trapp, hvilka ansett, att utskottets
betänkande rörande denna punkt bort hafva följande lydelse:

»Den förenämnda — — — —--— — — — — — —---

må föranledas, (sid 7.)

Behofvet af understöd från statens sida för att möjliggöra egna
hems förvärfvande jämväl af mindre bemedlade har numera äfven i
lagstiftningen kommit till erkännande genom de vid 1904 års riksdag
fattade beslut angående lån af statsmedel för beredande af tillfälle för
arbetare att på landsbygden förvärfva egna hem.

Beviljandet af lån af statsmedel är emellertid endast en form för
statens medverkan till egnahemsrörelsens utveckling, och den kan lämpligen
kompletteras med andra åtgärder. Bland sådana synes utskottet
särskildt värdt beaktande det af motionären framställda förslaget om
frihet från fastighetsbevillning för innehafvare af mindre lägenheter
under viss tid, då arbetet på bildandet af det egna hemmet genom
bebyggande eller nyodling pågår. Upptagande af ny mark för smärre
jordbruks- och andra lägenheter skulle befrämjas, om för vissa slag
af mindre lägenketsinnehafvare vore att påräkna eu dylik skattefrihet.

Med anslutning till de i motionärens förslag framlagda principer
vill bevillningsutskottet därför förorda, att i bevillningsförordningens 4 §
införes eu bestämmelse af innebörd, att frihet från erläggande af fastighetsbevillning
må kunna beviljas innehafvare af jordbruks- eller bostadslägenhet,
hvilken arbetar för bildandet af eget hem, därest värdet af
lägenheten ej uppgår till 1,000 kronor och därest innehafvaren icke eljest
erlägger bevillning af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster,
däri inbegripet det hyresvärde å lägenheten befintlig åbyggnad kan äga,
ej öfverstiga 500 kronor. Denna skattebefrielse skulle afse att utgöra en
hjälp för lägenketsinnehafvare i mindre gynnsamma ekonomiska villkor
under nybyggnadsåren eller i allmänhet under de första åren, då anläggnings-
eller odlingsarbete i öfvervägande grad taga hans tid och
inkomster i anspråk. Bevillningsutskottet har ur denna synpunkt ansett
den tid, hvarunder frihet från bevillning skulle få åtnjutas, böra begränsas
till högst fem år, räknadt från det lägenheten började bebyggas
eller uppodlas.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16..

Den nu föreslagna friheten från fastighetsbevillning bör enligt
utskottets mening få åtnjutas vare sig fråga är om lägenhet, afsedd för
idkande af jordbruk i egentlig mening, eller om lägenhet, afsedd företrädesvis
till bostad. I likhet med hvad som gäller beträffande den
för närvarande enligt 4 § d) bevillningsförordningen medgifna friheten
från fastighetsbevillning bör äfven den nu ifrågasatta skattefriheten
äga tillämpning såväl för lägenhetsinnehafvare, hvilka med äganderätt
innehafva själfva jorden, som för sådana, som äga endast de därå uppförda
byggnaderna.

De föreslagna fem frihetsåren har utskottet ansett böra räknas
från den tidpunkt, då lägenheten börjat bebyggas eller uppodlas.

Med afseende å det nya stadgandets plats i 4 § synes detsamma
lämpligast böra sättas såsom ett själfständigt moment efter de nuvarande
bestämmelserna i nämnda §.

Med föranledande af stadgandet i 3 § 3 mom.. bevillningsförordningen
finner utskottet det nu föreslagna tillägget till 4 § betinga, att
såsom en erinran för taxeringsmyndigheterna i 2 § af instruktionen för
nämnda myndigheter inflyter en punkt af innehåll, att, därest den tid,
för hvilken frihet från fastighetstaxering, jämlikt det af utskottet föreslagna
nya tillägget till 4 §, kan medgifvas innehafvare af jordbrukseller
bostadslägenhet, utlöper under ett år, då allmän fastighetstaxering
icke äger rum, skall lägenheten upptagas till beskattning vid näst infallande
taxeringsförrättning.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer bevillningsutskottet,

2:o) att Riksdagen i anledning af herr Öbergs förevarande
motion ville besluta, att 4 § bevillningsförordningen
och 2 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna
skola erhålla följande förändrade lydelse:

Bevillningsförordningen.

4 §•

1 mom. Fastighetsbevillning erlägges icke af

a) --— -------------

b) ---------------

ö---------------

2 mom. Innehafvare af jordbruks- eller bostadslägenhet,
afsedd för bildandet aj eget hem, må, därest värdet af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

lägenheten ej uppgår till 1,000 kronor och därest han ej
eljest erlägger bevillning af fast egendom eller inkomst
eller hans inkomster, däri inbegripet det hyresvärde, å
lägenheten befintlig åbyggnad kan äga, ej öfverstiga 500
kronor, kunna befrias från erläggandet af fastighetsbevillning
under högst fem år, räknad,t från det lägenheten
började bebyggas eller uppodlas.

Instruktionen.

2 §•

Allmän uppskattning af fast egendom enligt de i
bevillningsförordningen och denna instruktion föreskrifna
grunder skall verkställas år 1898 och sedermera
hvart femte år, från nämnda år räknadt.

Har under tiden mellan två på hvarandra följande
allmänna fastighetstaxeringar brandförsäkringsvärdet å
byggnader i stad och på dess område eller å öfriga i
1 § 5 mom. af denna instruktion uppräknade hus och
byggnader blifvit ökadt eller minskadt, eller fast egendoms
värde antingen genom ny- eller tillbyggnader,
nya fabriksanläggningar eller andra inrättningar blifvit
i betydligare mån förhöjdt eller genom inträffad
eldsvåda, vattenflöde eller af annan dylik anledning
märkligen förminskats i förhållande till dess uppskattade
värde, då bör detta värde jämkas efter de förändringar,
egendomen undergått.

Det taxeringsvärde, som blifvit fast egendom åsatt
under tiden mellan två på hvarandra följande allmänna
fastighetstaxeringar, bör vid först därefter inträffande
sådan taxering ånyo pröfvas.

Utlöper den tid, för hvilken frihet från fastighetsbevillning
jämlikt 4 5 2 mom. bevillningsförordningen
kan medgifvas innehafvare af jordbruks- eller bostadslägenhet,
under tiden mellan två på hvarandra följande
allmänna fastighetstaxeringar, skall lägenheten upptagas
till beskattning vid näst infallande taxeringsförrättning.

Uppgår fast egendoms värde icke till 100 kronor,
skall detsamma införas endast i den för anteckningar
afsedda kolumn i taxeringslängden. Likaså skall en -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

dast i nämnda kolumn införas värdet å sådan lägenhet]
eller byggnad, för hvilka, jämlikt 4 § 1 mom. d)
och 2 mom. bevillningsförordningen, fastighetsbevillning
icke erlägges.

Härjämte hafva nedannämnde herrar ledamöter i utskottet begärt
få antecknadt, att de icke deltagit

herr G- Jansson i den slutliga behandlingen af punkten l:o);
herr Tillberg i den slutliga behandlingen af punkterna 2:o) och 3:o);
herr Lindblad i den slutliga behandlingen af punkterna 3:o) och 4:o);
herr A. Hammarström i behandlingen af punkten 4:o) samt
herrar friherre Trolle och Weinberg i behandlingen af förevarande
betänkande.