Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16 (Betänkande 1891:Bevu16 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

N:o IG.

Ånk. till Riksd. kansli den 2 maj 1891, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning aj dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i fråga om ändringar i kongl. kungörelsen den 11 maj
1883 angående vilkor en för tidningars och tidskrifters
postbefordran, dels ock en i ämnet af herr E. Hammarlund
väckt motion.

Uti en den 13 nästlidne mars allåten nådig proposition, n:o 55,
hvilken blifvit till utskottets behandling hänvisad, har Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen bland annat att för sin del besluta:

att till § 1 inom. 1 af nådiga kungörelsen den 11 maj 1883 angående
vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran må fogas
följande tillägg:

))Å tidning, som utkommer mindre ofta än en gång i veckan, må
prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid postanstalt å den ort,
der tidningen utgifves.»

Härjemte har till utskottets behandling förelegat eu af herr
Hammarlund inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 187), deri han
hemstält, att i förevarande moment måtte i stället för hvad Kongl.
Maj:t föreslagit införas det tillägg »att å tidning, som utkommer högst
eu gång i veckan må prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid
postanstalt å den ort, der tidningen utgifves.»

Båda dessa förslag afse en utsträckning af tillåtelsen att å postanstalt
prenumerera å tidningar och tidskrifter. Enligt nu gällande
stadganden får man för närvarande å postanstalt endast prenumerera
Bill. till Riksd. Fröt. 1891. 5 Sami. 1 Afl. 15 Raft. (N:o 16.J 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

å tidning ocli tidskrift, som utgifves å annan ort än der prenumeranten
bor eller vistas. Kongl. Maj:t och motionären föreslå nu att tillåtelsen
må utsträckas, Kongl. Maj:t till tidning, som utkommer mindre ofta än
eu gång i veckan, och motionären till tidning, som utkommer högst en
gång i veckan.

Sedan publicistklubben i Stockholm redan för åtskilliga år sedan
hos Generalpoststyrelsen gjort framställning om utverkande af sådan
ändring i berörda bestämmelser, att antingen omförmälda inskränkning
i rättigheten att genom postverkets försorg prenumerera å tidningar
och tidskrifter helt och hållet borttoges eller ock, om detta icke kunde
medgifvas, att prenumeration genom utgifningsortens postanstalt finge
ske å tidning eller tidskrift, som utkomme en gång i veckan eller
mindre ofta, aflat bemälda styrelse den 23 november 1888 underdånig
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, dervid styrelsen yttrade bland
annat att, hvad anginge behofvet för tidningsutgifvarne och allmänheten
af en sådan anordning, att å postanstalt jemväl finge verkställas prenumeration
å tidning, utkommande å samma ort som den, der postanstalten
vore belägen, syntes den af publicistklubben gjorda framställning
i ämnet äfvensom åtskilliga på senare tiden framkomna uttalanden
utvisa, att detta behof förefunnes hos tidningsutgifvarne. Att
det jemväl för allmänheten, som redan nu kunde vid postanstalterna
prenumerera på utländska tidningar äfvensom å på andra orter utkommande
inhemska tidningar, skulle vara en fördel att kunna få dersammastädes
prenumerera på vissa eljest mera svåråtkomliga periodiska publikationer,
kunde no g ej heller förnekas. De dagligen eller flera gånger
i veckan utkommande tidningarna kunde väl i allmänhet sjelfva utan
svårighet ombesörja utdelningen till prenumeranter boende å utgifningsorten
och torde till och med vara i tillfälle att utföra detta på ett för
allmänheten mera tillfredsställande sätt än postverket, för så vidt icke
postpersonalen skulle ökas i eu män, som medförde allt för stora utgifter
för postverket. Utdelning genom vederbörande utgifvares försorg
kunde nemligen ske omedelbart efter det tidningen blifvit färdigtryckt
och kunde verkställas af en personal, som ej hade några andra försändelser
att kringbära, hvarigenom allmänheten således inom kortaste tid
finge tidningarna sig tillstälda. Annorlunda stälde sig förhållandena,
om dessa tidningar skulle utdelas genom postanstalten å utgifningsorten.
Det läge nemligen i sakens natur, att postförsändelserna måste
utsändas från postanstalterna på bestämda tider, och att dessa tider i
främsta rummet måste blifva beroende på den tid, vid hvilken posterna
ankomme från andra orter, samt sålunda kunde komma att mycket litet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. 3

passa in med den ena eller andra tidningens utgifningstid. Dessa
dagligen eller flera gånger i veckan utkommande tidningar skulle således,
derest icke för deras skull särskilda utdelningsturer anordnades,
hvilket naturligtvis skulle medföra mycket betydliga kostnader, kunna
komma att ligga obefordrade flera timmar å postanstalten, hvilket åter
icke utan skäl skulle framkalla missbelåtenhet hos så väl tidningsutgifvarne
som prenumeranterna. Det hade väl ock varit med hänsyn bland
annat till dessa omständigheter som publicistklubben alternativt föreslagit
sådan ändring i gällande bestämmelser, att prenumeration genom
utgifningsortens postanstalt endast blefve medgifven å tidningar och tidskrifter,
som utkomme eu gång i veckan eller mindre ofta.

Generalpoststyrelsen hade dock icke funnit sig kunna gorå underdånig
hemställan om förändrad lagstiftning ens i hela den utsträckning,
sistnämnda alternativ afsåge. Styrelsen hade nemligen trott, att de
svårigheter, som skulle möta för postverket att öfvertaga prenumeration
för lokalbefordran af dagligen eller flera gånger i veckan utkommande
tidningar, jemväl skulle komma att göra sig gällande i fråga om dylik
prenumeration å tidningar och tidskrifter, utkommande en gång i veckan.
Dylika till ett antal af icke mindre än 182 i den vid tiden för aflåtandet
af styrelsens nu förevarande skrifvelse senast utfärdade taxa
å svenska tidningar och tidskrifter upptagna publikationer torde nemligen
i allmänhet utkomma på bestämd veckodag och såväl utgifvarne
som allmänheten vara angelägna om deras ofördröjliga befordring.

1 flera afseende!! olika stälde sig deremot förhållandena med de
mindre ofta än en gång i veckan utkommande periodiska publikationerna.
Dels syntes det vara just för dessa som behofvet af postverkets
medverkan vid deras spridning till prenumeranter inom utgifningsorten
gjort sig mest känbart, dels torde svårigheterna för postverket att
utan större kostnad åtaga sig deras distribution vara vida mindre. Vid
dessa i allmänhet en gång i månaden eller en gång i qvartalet utkommande
publikationers ögonblickliga utdelning lades icke samma vigt
vare sig af utgifvarne eller af allmänheten som i fråga om de egentliga
nyhetstidningarne, hvadan, äfven om prenumeration å dessa publikationer
vid utgifningsortens postanstalt för lokalbefordran komme att
anlitas i större utsträckning, det icke syntes mota några väsentliga
svårigheter för postanstalterna att utan anordnande af särskilda utdcluiugsturer
på ett tillfredsställande sätt verkställa utdelningen.

Generalpoststyrelsen förordade derför en sådan ändring af förevarande
mom. som nu af Kongl. Maj:t föreslagits.

1 sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrar herr statsrådet och

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

chefen för finansdepartementet, att det syntes honom (hiskligt att. i
möjligaste mån tillmötesgå de framstälda krafven på en utvidgning af
postverkets befattning med tidningars och tidskrifters befordran, men
att han med hänsyn till hvad generalpostyrelsen anfört icke vågade
tillstyrka en större utsträckning af postverkets skyldigheter i förevarande
hänseende än styrelsen föreslagit.

Herr Hammarlund erinrar i sin motion derom, att då efter publicistklubbens
förberörda anhållan till generalpoststyrelsen intet åtgjordes
för fyllande af det behof som uti förevarande afseende förefans såväl
för tidningsutgifvarne som för allmänheten, upprättades i Stockholm på
enskildt initiativ den s. k. Stadsposten, hvilken tillkommit just för att
komplettera, hvad generalpoststyrelsen undandragit sig.. Hos Stadsposten
hade allmänheten kunnat prenumerera å i Stockholm utkommande
tidningar, och genom denna hade prenumeranterna fått tidningarna
till sig hemburna.

Men knappt hade denna anordning till pressens och allmänhetens
bästa börjat verka, förr än den omintetgjordes genom statsmagternas
ingripande. Till följd af 1888 års Riksdags beslut om postmonopolet
hade nemligen aktiebolaget Stadsposten nödgats upphöra med sin verksamhet,
enär det beröfvades sin förnämsta inkomstkälla, lokalbrefbefordringen.

Man hade väntat, att, då staten förklarade sig icke medgifva någon
konkurrens på detta område, staten äfven skulle känna sig skyldig att
besörja all den postbefordran, som förut genom enskildt initiativ omhänderkafts,
och under diskussionen i Andra Kammaren om postmonopolet
hade ock förhoppningar härom blifvit uttalade.

Dessa både emellertid icke blifvit uppflöda. För att i någon ringa
män fylla det behof som sålunda förefunnes både Kongl. Maj: t nu inkommit
med omförmälda proposition. Det förslag, som densamma innehölle
och som redan i slutet af år 1888 blifvit bebådadt, hade gifvit
publicistklubben anledning till det uttalande, att klubben ansåge, det
eu reform, som ej utsträcktes åtminstone till veckotidning orna, vore ur
såväl pressens som allmänhetens synpunkt nära nog utan all betydelse.

Motionären delade denna mening. A qvartals- och månadstidsskrifter
skedde prenumerationen — af lätt insedda skäl — hufvudsakligen
genom bokhandeln. Endast ett fåtal exemplar ginge genom
postverket. Ett bifall till den kongl. propositionen skulle icke kunna
rubba detta förhållande. Det kunde således med fullt fog sägas, att
det här endast vore fråga om en skenreform.

Det verkliga behof, som genom posfmonopolet uppstått, hade man

Bevillningsutskottets Betänkande N:o l(i. 5

deremot ej ansett sig kunna tillfredsställa. Och dervid lrnde. man skylt
på kostnaderna.

Det förefölle emellertid ganska egendomligt, att postverket kunde
åtaga sig att för ett visst pris befordra en tidning frun Stockholm till
Haparanda och der hembära den till prenumerantens bostad, men icke
för lika belopp åtaga sig att befordra samma tidning från posthuset
vid Rödbotorget till en prenumerant, boende i nästa hus vid samma
torg, eller — för att taga ett annat exempel — att postverket mot ett
visst belopp befordrade en tidning från Ystad till Stockholm och sedan
läte hembära den till en prenumerant vid Skanstull, men deremot ej
för samma pris kunde åtaga sig att befordra alldeles samma tidning
tvärs öfver gatan i Ystad.

Det nuvarande stadgandet, hvilket skulle i hufvudsak bibehållas,
vore ogynsamt särskilt för de stora städerna med de der rådande betydliga
afstånden. En person å landsbygden kunde på ett ställe verkställa
prenumerationen å alla de tidningar han önskade. Stockholmaren
linge deremot vända sig åt alla möjliga håll och spilla bort mycken
tid för att leta rätt på de olika tidningarnas expeditioner. Och genom
Stadspostens indragning stäldes han inför utsigten att få sjelf låta hemta
sina veckotidningar å vidt skilda delar i staden. Veckotidningarna
kunde nemligen icke hålla sig med egna bud såsom de dagliga tidningarna,
enär de icke utan mot hög betalning kunde erhålla bud, som
blott vore upptagna en dag i veckan.

Om det vore så, att en person, boende t. ex. å Östermalm, kunde
å dervarande postanstalt prenumerera å tidning, som utgåfves å Södermalm,
kunde bestämmelsen i någon män försvaras; Stockholm blefve
då åtminstone icke sämre lottad än städer af den omfattning som till
exempel Norrköping och Gefle. Men ehuru Stockholm hade åtta postanstalter,
betraktades den dock i förevarande hänseende som en »ort»
och lemnades derigenom i en säregen undantagsställning.

Motionären, som vidare framhåller att Stockholm med sina omkring
250,000 invånare är uti berörda afseende vida sämre lottadt
än län med samma invånareantal, och att detta jemväl är förhållandet
med våra andra stora städer, finner en förändring i den rigtning, att
städerna här vid lag erhålla samma fördelar som redan länge tillgodokommit
landsbygden, verkligen vara af behofvet påkallad. Han skulle
emellertid icke ifrågasätta reformens utsträckande till äfven de dagliga
tidningarna, enär Stadsposten endast i ringa grad befattat sig med
dem, utan nöja sig med att begära, att kong!, postverket toge hand
om de tidningar, Indika genom postmonopolets införande stäldes snart

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

sagdfc utanför möjligheten att mottaga prenumeration å utgifningsorten,
n emligen veckotid n i n garn a.

Det vore egentligen två skäl generalpoststyrelsen anfört mot lokalprenumeration
äfven för veckotidningar. Det ena var kostnaderna. År
1884 beräknades postverkets förlust genom införande af lokalprenumeration
komma att ensamt för Stockholm uppgå till icke mindre
än 90,337 kronor (då voro äfven de dagliga tidningarna medräknade).
Enligt de i år af postdirektören härstädes verkstälda beräkningarna
hade förlusten reducerats till 8,968 kronor (jemte utgifter för lokal).
Motionärens öfvertygelse vore att dessa kostnader kunde ytterligare betydligt
reduceras och antagligen förvandlas till en vinst för postverket.

För öfrig! hade det väl icke varit meningen med postmonopolet,
att kong!, postverket blott skulle lägga under sig de bestyr, som voro
inkomstbringande, men lemna de öfriga å sido. Meningen både väl i
stället varit den, att postverket skulle öfvertaga alla de grenar af postbefordran,
hvilka det derefter blefve omöjligt för den enskilde att upprätthålla.

Om det i öfrig! förhölle sig så, att postverket verkligen skulle
gorå förlust på lokalprenumerationen, kunde ju en särskild taxa för
dylik prenumeration upprättas och dervid befordringsafgiften sättas t.
ex. till dubbla beloppet mot det vanliga.

Det andra skälet är, att tidningarna skulle »kunna komma att
ligga obefordrade flera timmar å postanstalten», hvilket »skulle framkalla
missbelåtenhet hos såväl tidningsutgifvarne som prenumeranterna».
Härvid ville emellertid motionären framhålla, att det beträffande en
veckotidning betydde föga, om dess utdelande fördröjdes en eller annan
timme. Ja, äfven om den icke kunde utbäras förr än följande dag,
vore det bättre än — om den icke alls komme prenumeranten till banda.

I likhet med Kong!. Magt finner utskottet den ifrågavarande lilllåtelsen
till prenumeration icke lämpligen höra utsträckas till sådana
tidningar, som utgifvas oftare än en gång i veckan. Allmänhetens behof
äf att fortast möjligt erhålla del af de nyheter dessa tidningar
meddela, torde nödvändiggöra den anordning med särskilda bud, som
för dessa tidningar redan förefinnes, och som, ehuru för tidningsutgifvarne
kostsam, dock är synnerligen lämpad för eu snabb tidningsbefordran.

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 1(>.

Annat torde förhållandet vara med de tidningar, som utgifvas
allenast eu gång i veckan. Generalpoststyrelsen har utgått från det
antagande, att såväl tidningsutgifvarne som allmänheten skulle vara
angelägna om jemväl dessa tidningars ofördröjliga befordring. Detta
antagande torde icke vara lägligt. Af »Taxa för år 1891 å svenska tidningar
och tidskrifter, hvilka reqvireras genom kongl. postverket», framgår
nemligen att af de till ett antal af ungefärligen 160 uppgående
veckotidningarna, omkring hälften äro orttidningar, tre åttondelar dels
facktidningar, dels religiösa eller nykterhetstidningar, dels illustrerade
tidningar samt slutligen omkring en åttondel af blandadt innehåll af
sådan art, att deras spridning möjligen icke kan anses synnerligen
önskvärd.

Om man nu frånser orttidningarna, hvilka utan olägenhet torde
kunna afhemtas af prenumeranterne i de små samhällen, hvari de utgifvas
och för hvilkas utgifvare och prenumeranter den ifrågasatta
tillåtelsen knappast torde ega sådant värde afl den kommer att begagnas,
äro de öfriga veckotidningarna således af det innehåll, att de ingalunda
kunna anses som nyhetstidningar. Hvarken för utgifvarne eller allmänheten
förefinnes derför något särskildt intresse att fortast möjligt få
dem utdelade. I fråga om utdelningen af dessa torde derför kunna
sägas detsamma som generalpoststyrelsen yttrar om de tidningar, hvilka
utkomma mindre ofta än eu gång i veckan eller att »på dessa publikationers
ögonblickliga utdelning icke lägges samma vigt, vare sig af
utgifvarne eller af allmänheten, som i fråga om de egentliga nyhetstidningarna,
hvadan, äfven om prenumeration å dessa publikationer
vid utgifningsortens postanstalt för lokalbefordran komme att anlitas i
större utsträckning, det icke synes möta några väsentliga svårigheter
för postanstalterna att utan anordnande af särskilda utdelningsturer
på ett tillfredsställande sätt verkställa utdelningen.»

Men om den af motionären föreslagna utsträckningen af den
tidningsbefordran som sker genom posten således icke kärl antagas
medföra synnerlig tunga för postverket, måste den deremot erkännas
såväl för vcckotidningarnes utgifvare som för allmänheten ega stor
betydelse. För tidningar, som hafva den mindre betydliga spridning
en veckotidning i allmänhet har inom utgifningsorten, torde det nemligen
möta stora svårigheter, att mottaga lokalprenumeration, enär omkostnaderna
för utdelningen naturligtvis ställa sig synnerligen höga, då densamma
endast skall ega rum i mindre antal exemplar och allenast en gång i
veckan. Följden häraf lärer ock vara den att tidningsutgifvären måste
afböja hemsändning, om tidningen skall lemnas i någon aflägsnare

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

stadsdel, och att den derstädes boende derför måste antingen sjelf
genom särskildt bild afhemta sin tidning eller afstå från den af honom
åst undade p re nu merationen.

Man har invändt, att den af motionären ifrågasatta utsträckningen
skulle för postverket medföra ökade utgifter. Hvad Stockholm särskildt
beträffar har postdirektören derstädes uppgjort en beräkning å de
inkomster och utgifter, som genom sist berörda utsträckning skulle för
postverket uppkomma. Af denna framgår att de ökade inkomsterna
skulle uppgå till 10,034 kronor 47 öro och utgifterna till 19,002 kronor,
hvartill borde läggas kostnaderna för hyra af lokal med inredning,
belysning och uppvärmning samt för expenser. Af Kong). Maj:ts
proposition till innevarande Riksdag angående rikets tillstånd och behof
framgår emellertid att för år 1892 postverkets inkomster blifvit, efter
afdrag af 100,000 kronor, hvarmed postverkets kassaförlag borde ökas,
beräknade till 7,700,000 kronor, samt dess utgifter till 7,250,000 kronor,
hvadan ett öfverskott skulle uppstå å 450,000 kronor. Under sådana
förhållanden synes den ifrågavarande utgiften icke kunna betraktas
såsom synnerligen afsevärd, särskildt med hänsyn fästad derå, att postverkets
egentligaste betydelse icke är att inbringa staten inkomster
utan att på bästa sätt betjena allmänheten.

Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida icke de af postdirektören
i Stockholm beräknade utgifterna skulle kunna i ganska höggrad
reduceras, Den största utgiftsposten uppgår nemligen till 6,112
kronor för 32 extra vaktbetjenters tjenstgöring vid en tur de fyra
dagar i veckan, under hvilka de flesta veckotidningarna utkomma. Då
nu emellertid dessa veckotidningar icke äro nyhetstidningar och någon
särskild brådska med deras utdelning derför icke torde vara för handen,
synas särskilda utdelningsturer för dem icke vara erforderliga, och
hela sistberörda utgiftspost torde derför ock kunna utgå.

Det är emellertid icke allenast den nytta, hvilken allmänhet och
tidningsutgifvare kunna hafva utaf den af motionären föreslagna åtgärden,
som talar för densammas vidtagande. Såväl utgifvarne som allmänheten
torde derjemte äfven hafva rätt att fordra att staten åtager
sig ifrågavarande tidningsutdelning.

Genom statsmagternas år 1888 afgifna förklaring, att staten egetmonopol
att ensam besörja regelbunden befordran af bref och brefkort
jemväl å de särskilda inrikes orter, der postverket anordnat lokalbrefbefordran,
förbjödos visserligen icke enskilde att åtaga sig och anordna
regelbunden befordran af tidningar, men då sådan svårligen torde kunna
löna sig utan i sammanhang med befordran af lokalbref, meddelades

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

dermed jemväl ett stadgande, som faktiskt upphäfde alla privata inrättningar
för allmän tidningsbefordran. Särskildt för Stockholm, der vid
•berörda förordnings utfärdande den s. k. stadsposten redan under
. ett par år befordrat icke allenast lokalbref utan jemväl sådana
tidningar, hvarom nu är fråga, medförde detta lagstadgade beslut
ganska känbara verkningar. Lokalbrefbefordringen öfvertogs visserligen
af postverket, men befordringen af tidningar åtog detsamma sig
icke. Såsom motionären anmärker, synes det dock vara statens pligt,
när den tillägger sig postmonopol, att jemväl öfvertaga den mindre
lönande verksamhet, som den förbjudit andra idka och hvarigenom
dessa uppfylde ett allmänhetens berättigade kraf.

Slutligen har man, såsom skäl mot postverkets åtagande af veckotidningarnas
befordran, äfven hört invändas, att dessa tidningars innehåll
i allmänhet vore sådant, att deras spridning icke borde uppmuntras.
Efter hvad ofvan är anfördt, är ett dylikt påstående dock icke
med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Beträffande Stockholm,
som denna fråga närmast torde röra, är att märka, att enligt senast
utgifna tidningstaxa utkomma i denna stad tillhopa 54 veckotidningar.
Af dessa äro 15 af religiöst innehåll, 15 äro facktidningar, 2 nykterhetstidningar,
7 antingen illustrerade eller af skönlitterärt innehål], 6
politiska och 9 dels skämttidningar, dels tidningar af stundom stötande
eller skandalöst innehåll. Häraf framgår, att hela det stora flertalet
af dessa tidningar måste räknas bland landets aktningsvärda och gagnande
publikationer. Hvad den sist omförmälda klassen beträffar, bör
derjemte uppmärksammas, att deras hufvudsakliga spridning sker genom
lösnummerförsäljning och ingalunda genom prenumeration, hvadan
för dem den af motionären föreslagna tillåtelsen icke torde medföra
synnerlig, fördel. För öfrigt torde utskottet ej behöfva erinra derom,
att det icke är åt postverket våra grundlagar afsett att öfverlemna
den erforderliga uppsigten öfver tryckfrihetens rätta bruk.

Antagandet af Kongl. Maj:ts förslag att medgifva lokalprenumeration,
å allenast sådana tidningar, som utkomma mindre ofta än en
gång i veckan, skall, efter utskottets mening, icke komma mer än ett
ytterligt ringa antal tidningar och tidningsläsare till nytta. De tidningar
och tidskrifter, som utkomma så sällan som dessa, utdelas nemligen
i allmänhet utan någon särskild kostnad genom bokhandlarne, och
en tillåtelse till postprenumeration skulle säkerligen icke medföra någon
ändring häri. Ett antagande af Kongl. Maj:ts förslag torde derför
vara utan all betydelse.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 15 Häft.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

l:o) att till § 1 mom. 1 af nådiga kungörelsen
den 11 maj 1883 angående vilkoren för tidningars och
tidskrifters postbefordran må fogas följande tillägg: »A
tidning, som utkommer högst en gång i veckan, må
prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid postanstalt
å den ort, der tidningen utgifves, dock utan
skyldighet för postanstalten att för dess befordran
anordna särskilda utdelningsturer».

Uti ofvanberörda kongl. proposition föreslår Kongl. Maj:t vidare,
att § 3 af nämnda nådiga kungörelse angående vilkoren för tidningars
och tidskrifters postbefordran må erhålla följande lydelse:

»Varder, för att såsom försändelse under band med post befordras,
till postanstalt aflemnadt exemplar af tidning, tidskrift, författningssamling,
handlingar utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v., hvarå ej
prenumeration vid postanstalt egt rum, skall för hvar särskild försändelse,
ehvad denna utgöres af ett eller flera exemplar af samma eller
olika tidningar eller tidskrifter m. m., befordringsafgiften utgöra 1 öre
för hvar vigt af 50 gram eller Överskjutande del deraf, dock så, att icke
i något fall afgiften för en särskild försändelse understiger 4 öre, om
den med post eller af landtbrefbärare fortskaffas, samt 2 öre, om densamma
å postanstalt behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare
fortskaffas.

I öfrigt varda å tidningar och tidskrifter m. m., som på förenämnda
sätt med post fortskaffas, tillämpade de bestämmelser, som i
allmänhet gälla för befordran af korsbandsförsändelser, med undantag
likväl för hvad rörande högsta vigten för hvar särskild försändelse
finnes föreskrifvet.»

Den förändring, som härigenom skulle införas, vore den, att under
det för närvarande ifrågavarande befordringsafgift utgör 1 öre för hvar
vigt af 50 gram eller Överskjutande del deraf, dock så att icke i
något fall afgiften för en särskild försändelse understiger 4 öre, skulle
enligt förslaget lägsta afgiften bibehållas vid 4 öre, om försändelsen
med post eller af landtbrefbärare fortskaffades, men nedsättas till 2 öre,
om densamma utdelades utan att med post eller af landtbrefbärare
fortskaffas.

I sammanhang med utfärdande af nådiga kungörelsen den 21
december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

bref och brefkort m. m., hvarigenom bland annat statens postverk
uttryckligen förklarades ega uteslutande rätt att mot afgift besörja
regelbunden befordran af förseglade eller eljest tillslutna bref äfvensom
af brefkort å de särskilda inrikes orter, der postverket anordnat lokalbrefbefordran,
anbefalde Kongl. Maj:t generalpoststyrelsen att efter
verkstäld utredning till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande,
huruvida och i hvilken mån lindring i afgiften för lokalbrefbefordran
kunde, vare sig genom nedsättning af portoafgiften, genom höjning af
vigtsatsberäkningen vid enkelt porto eller på annat sätt, utan afsevärd
olägenhet för postverket ega rum.

Till åtlydnad häraf afgaf generalpoststyrelsen den 1 mars 1889
underdånigt utlåtande i ämnet, dervid styrelsen på anförda skäl fann
sig icke kunna föreslå vare sig nedsättning af portoafgifterna för lokalbref
och lokalbrefkort eller höjning af vigtsatsberäkningen vid enkelt
porto för lokalbref, men deremot förklarade sig anse någon lindring i
afgifterna för lokalkorrespondensen kunna vinnas genom nedsättning
af portoafgifterna för korsbandsförsändelser, som å postanstalt behandlades
utan att med post eller landtbrefbärare fortskaffas. Bland dessa
korsbandsförsändelser vore det dock egentligen endast andra trycksaker
än tidningar och tidskrifter, som förekomme i något större antal.

På grund häraf föreslog derför styrelsen, att Kongl. Maj:t, med
ändring af bestämmelserna i nådiga brefven den 2 maj 1879 och den
18 december 1885, i hvad desamma rörde korsbandsförsändelser innehållande
affärshandlingar, varuprof eller andra trycksaker än tidningar
och tidskrifter, täcktes förklara, ätt befordringsafgiften skulle utgöra för
försändelse af nämnda slag, som å postanstalt behandlades utan att med
post eller af landtbrefbärare fortskaffas, 2 öre för hvar vigt af 50 gram
eller del deraf, dock att minimiafgiften skulle utgöra för varuprof 4 öre
och för sådan försändelse, som innehölle affärshandlingar, 5 öre.

Ehuru generalpoststyrelsen beträffande den nu utgående afgiften
för tidningars och tidskrifters postbefordran fann någon nedsättning deri
icke böra ifrågasättas, ansåg dock styrelsen minimiafgiften för dylika
försändelser vid lokalbefordran lämpligen kunna sättas till hälften af
hvad som utgjordes vid annan befordran och sålunda sänkas från 4 öre
till 2 öre.

Enligt på föranstaltande af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
under nästlidne februari månad verkstäld räkning af
samtliga korsbandsförsändelser skulle postverkets inkomst af dylika försändelser
vid lokalkorrespondens kunna antagas för år räknadt utgöra
tillhopa 16,859 kronor 44 öre, hvadan, under förutsättning, att den lokala

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

utvexlingen af korsbandsförsändelser icke komme att ökas till följd af
den föreslagna nedsättningen i afgiftsberäkningen, samma nedsättning
knnde beräknas medföra en minskning i årsinkomsten af 8,429 kronor
72 öre. Enligt generalpoststyrelsens åsigt kunde dock med säkerhet
antagas, att den beräknade minskningen i inkomst komme att mer än
motvägas af den ökning i antalet af dylika försändelser, som genom
nedsättningen i afgift komme att framkallas.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet förklarar sig herr statsrådet
i likhet med generalpoststyrelsen anse, att en nedsättning i afgiften
för korsbandsförsändelser vid korrespondens skulle vara af afsevärdt gagn
för den korresponderande allmänheten, på samma gång som nedsättningen,
om den hölles inom de af styrelsen föreslagna gränser, syntes kunna
åvägabringas utan uppoffring från postverkets sida.

I sammanhang med beslutet om ifrågavarande kongl. propositions
aflåtande beslöt Kongl. Maj:t tillika, att med pröfningen af hvad generalpoststyrelsen
föreslagit i fråga om postbehandlingen af andra korsbandsförsändelser
än de, som omförmäldes i ofvanberörda kongl. kungörelse
den 11 maj 1883, skulle anstå, till dess Riksdagen fattat beslut i nu
föreliggande fråga.

Utskottet har icke något att erinra emot nu förevarande del af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition och hemställer derför,

2:o) att Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 maj 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Reservation:

emot l:sta punkten:

af herr friherre Barnekow samt herrar Reuterswärd, Stephens, (Jävalli,
P. J. Andersson och Elirenborg med tillkännagifvande, att. de inom utskottet
röstat för bifall till Kongl. Maj:ts framställning jemväl i denna del.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.