Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15 (Betänkande 1899:Bevu15 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1899, kl. 4 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt motion om afskaffande af hvitbetssockertillverkningsafgiften
samt nedsättning af tullen å
socker.

Angående beskattningen af livitbetssockertillverkningen inom riket är
stadgadt, att för all tillverkning af hvitbetssocker skall erläggas tillverkningsskatt
i förhållande till det utbyte i råsocker, som de för tillverkningen
använda hvitbetor antagas hafva lemnat, hvarvid iakttages, att 100 kilogram
råa (ej torkade) hvitbetor antagas lemna ett utbyte af 10,5 kilogram
socker; och skall tillverkningsskatten utgöra hälften af gällande tullsats
för utländskt råsocker af mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandel
gällande holländska standard. Tullsatsen å sådant socker utgör för
närvarande 23,5 öre för kilogram, i följd hvaraf tillverkningsskattens nuvarande
belopp uppgår till 11,75 öre för kilogram af det beräknade utbytet
af råsocker. För åtskilliga fabriker har dock någon minskning i
den stadgade beräkningsgrunden varit för viss tid medgifven. Vid dessa
fabriker har derför tillverkningsskatten utgått med lägre belopp.

För raffineradt socker och för oraffineradt, till färgen icke mörkare
än n:o 18 af ofvannämnda holländska standard, utgör tullsatsen 33 öre
för kilogram.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 29, föreslår nu herr
C. F. Woern, att Riksdagen måtte besluta, att hvitbetssockertillverkningsafgiften
skall från den 1 oktober 1900 upphöra, och att ifrån samma tid tull Bih.

till Riksd. Prat. 1899. 5 Sami. 1 Afd. 15 Raft. (N:o 15). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

afgifterna skola bestämmas för raffmeradt socker och för socker icke mörkare
än n:o 18 holländsk standard till 18,5 öre per kilogram samt för
oraffineradt socker till 11,75 öre per kilogram.

Till stöd för detta förslag har motionären förebragt en synnerligen
omfattande och sakrik motivering af följande lydelse:

»Det stora öfverskottet af statsverkets inkomster kan ej undgå att
hos Riksdagen framkalla öfvervägande af behofvet och ändamålsenligheten
af skattelindringar.

Det som dervid först fordrar utredning är, om detta öfverskott är
tillfälligt eller om de stora inkomstbeloppen fortfarande kunna påräknas
och nedsättning i dem genom skattelindring kan med full trygghet göras,
utan att rundligt tillgodoseende af statsverkets framtida behof äfventyras.

För sådan utredning har jag i bifogade bilaga I för hvarje inkomsttitel
uppgifvit de författningar eller riksdagsbeslut, af livilka deras belopp
under åren 1887—1897 varit beroende, och hvad inkomsten under hvarje
af dessa år enligt officiella räkenskaper utgjort.

Statsverkets intägt har uppkommit genom

afkastning af egendom: arrendemedel och skogsmedel;

inkomster af verksamhet: jernvägstrafikmedel, postmedel, telegrafmedel,
fyr- och båkmedel samt nettobehållningar af myntverket och
bankovinst;

direkta skatter: grundskatt, kyrkotionde, kavalleriregementenas hästvakan
sspanmål, afgifter för persedelunderhållet vid rusthållsinfanteriet,
trosspassevolansafgift, tillfälliga rotevakansafgifter, soldatvakansafgift, båtsmansvakansafgift,
mantalspenningar, bevillning af fast egendom samt af
inkomst, tilläggsbevillning, bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter;

indirekta skatter: tullmedel, stämpelmedel, kontrollstämpelmedel, bränvinstillverkningsskatt
och hvitbetssockertillverkningsafgift;

afgifter, som icke är o skatter: bötesmedel, extra uppbörd och utgiftsanslagen
enskildt tillhörande uppbördsmedel.

Afkastning af egendom har af arrendemedel minskats och deremot
af skogsmedel betydligt ökats. Såsom af bilagan I synes, stå dessa företeelser
i samband med hvarandra, i det att en väsentlig orsak till minskningen
af de förra varit försäljning af förut utarrenderade kronolägenheter,
och deremot en bidragande orsak till ökningen af de senare de
inkomster, som i form af skogsmedel erhållits af de egendomar, hvilka
med köpeskillingarna för försålda lägenheter för statsverket blifvit inköpta,
men den öfvervägande orsaken till skogsmedlens ökning har varit den allt
större och större försäljningen af sågtimmerträd, som kunnat ske från de

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 3

vid afvittring afsätta stora kronoparkerna i Norr- och Vesterbotten samt
Dalarne, deras bättre vård, upprensning af flottleder in. m., hvartill efter
1889 ytterligare tillkommit utsyningsafgifter m. in. Sammanlagda beloppet
af arrendemedel och skogsmedel 1897 öfversteg med mer än 3 millioner
kronor det 1887 erhållna.

Största delen af statsverkets inkomst af verksamhet härrör från jernvägstrafiken.
Bruttoinkomsten af stambanorna har från 1887 till 1897
ökats med 17,650,000 kronor eller nära fördubblats, och då utgifterna
liktidigt endast ökats med 7,780,000 kronor, har den till statsverket öfverlemnade
nettobehållningen kunnat ökas från 5,200,000 till 13,800,000 kronor.
Mindre vinstgifvande men föga mindre beaktansvärd är postverkets
utveckling. Det kunde 1887, då statsverket var i behof, af behållningar
från föregående år till detsamma lemna sammanlagdt öfver 2,600,000 kronor,
och utom det att årsöfverskottet af postmedel öfver anslag till postverket
ökats från 59,200 kronor 1887 till 270,000 kronor 1897 ha till
inköp af tomt för nytt posthus i Stockholm blifvit under åren 1895, 1896
och 1897 afsätta 1,930,000 kronor. Postmedlen, som 1888 utgjorde
6,292,000 och 1897 9,704,000 kronor, hafva således ökats med 3,400,000
kronor. Telegrafmedlen, förbehållna telegrafverket för dess utveckling,
och fyr- och båkmedlen, reserverade lots- och fyrinrättningen för dermed
afsedda ändamål, hafva hvardera under de tio åren från 1887 till 1897
ökats med omkring 400,000 kronor. Den jemförelsevis allra största ökningen
af inkomster under nämnda år företer myntverket, som 1887 hade
en uppbörd af 72,973 kronor och 1897 af 1,139,267 kronor. Bankovinsten
utgjorde 1887 2,703,704 kronor och 1897 3,327,923 kronor.

Till statsverket lemnade nettobehållningar, öfverskott och vinstandelar
af riket tillhöriga verk hafva tillsammans utgjort:

Kronor.

1888 .....	................... 8,066,000
1889 ...............	..................... 6,833,000
1890 ................	.................. 8,248,000
1891 ...............	.................... 8,151,000
1892 .................	..................... 8,897,000
1893 ................	..................... 8,829.500
1894 ................	................. 10,811,954
1895 .............	................... 11,699,893
1896 ................	.................. 13,203,162
1897 ...............	................ 17,872,617

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Ökad inkomst af bevillning af fast egendom samt af inkomst och
höjningen af afgifterna för särskilda förmåner och rättigheter hafva ungefärligen
motsvarat minskningarna till och med 1896 af grundskatterna, så
att statsverkets inkomst af direkta skatter 1897 med omkring 1,100,000
kronor öfversteg den för 1887.

Till den stora ökningen af statsverkets inkomster af indirekta skatter,
31,700,000 kronor, är det tullförhöjningarna vid 1888, 1892 och 1895 års
riksdagar, som varit mest bidragande, men i uppgifna totalsummor äro de
förhöjningar, som uppkommit till följd af 1892 års beslut, icke synliga,
emedan de uppvägts af minskningarna i tullinkomsten af socker, föranledda
af den högst märkliga utveckling af hvitbetssockerindustrien, till hvilken
1893 års riksdagsbeslut om beskattningen deraf gåfvo anledning. Dernäst,
såsom till ökningarna mest bidragande, kommer höjningen af bränvinstillverkningsskatten
1888 och af stämpelmedlen 1894 samt den under de
båda sista åren 1896 och 1897 inträffade tilltagande förbrukningen af
bränvin, hvilken blott delvis härrör af dess ökade användning för tekniska
ändamål. Den dervid medgifna restitutionen af tillverkningsskatten är icke
afdragen från dess totalbelopp, utan förekommer i statsverkets räkenskaper
såsom utgift.

Bland afgiftei, som icke äro skatter, äro de, hvilka upptagas såsom
extra uppbörd, och äfven många af de utgiftsanslagen ensidigt tillhörande
uppbördsmedlen mycket varierande år från år. Alla år förekommande
äro i extra uppbörd revisionsskillingar med årligt belopp af 40,000 kronor
eller något deröfver, samt bland uppbördsmedlen patientafgifter m. in. till
hospitalens underhåll och de till hästafvelns förbättrande anslagna inkomster,
hvilka fortfarande ökas, så att de förra, från att 1887 varit 641,000
kronor, 1896 stigit till 1,045,000 kronor och de senare ökats från 151,000
kronor 1887 till 168,000 kronor 1897. Likaså hafva afgifter m. in. till
krigsskolan stigit från 69,000 kronor 1887 till 124,000 kronor 1897. Mycket
varierande från år till år hafva deremot naturligtvis varit de äfven bland
uppbördsmedlen ingående köpeskillingar för mindre kronolägenheter och
försäljningsmedel för garnisonsregementenas forna tomter, uppgående tillsammans
de förra under åren 1888 — 1897 till 8,708,636 kronor och de
senare under åren 1891—1897 till 4,904,163 kronor.

Såsom ingående andelar i statsverkets samtliga inkomster hafva

Afkastning af Inkomst af Direkta Indirekta ,.

egendom. verksamhet. skatter. skatter. Atgilter.

Procent. Procent. Procent. Procent. Procent.

utgjort 1887................. 6 20 12 60 2

och 1897................. 6 23 8 60 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Afkastning af egendom och indirekta skatter hafva således ökats i
alldeles samma förhållande som ökningen i hela beloppet, men de direkta
skatternas andel har nedgått med 4 procent, af hvilka 3 procent tillkommit
inkomst af verksamhet och 1 procent afgifter, som icke äro skatter.

Statsverkets utgifter hafva, såsom af bilagan II synes, utgjort:

	Fortfarande eller	Tillfälliga och
	regelbundet återkommande.	afsättningar.
	Kronor.	Kronor.
1887 ..............	................... 88,623,012	2,813,000
1888 ..............	................ 87,907,496	2,453,300
1889 .............	................... 89,456,632	3,964,000
1890 ..............	................... 92,034,284	1,836,200
1891 ..............	................... 95,658,582	5,876,200
1892 ..............	.................. 95,738,033	5,877,300
1893 ..............	................... 100,871,796	4,667,700
1894 ..............	................... 100,872,637	1,050,000
1895 .............	.................... 102,621,581	850,000
1896 .............	................... 104,865,475	1,400,000
1897 ..............	................... 115,704,616	3,065,100

Jemföres sammanlagda beloppet af utgifter och

afsättningar 1897 ............................................................... ... kronor 118,769,716

med det för 1887................................................................ »_91,436,012,

visar sig, att ökningen varit....................................,.......... kronor 27,333,704,

och om på samma sätt summan af inkomster 1897 ... » 132,506,017

jemföres med den för 1887 ........................................ »_79,895,483,

framgår, att ökningen i dem varit.................................... kronor 52,610,534.

ökningen af inkomsterna har således varit nära dubbelt mot den af
utgifter.

Någon anledning att i nu befintliga förhållanden eller gällande bestämmelser
se någon orsak till afbrott i den alltjemt fortgående ökningen
af statsverkets inkomster i afkastning af egendom eller behållning af verksamhet
förefinnes icke. De rika tillgångar staten eger i de stora krono parkerna

skola år efter år i mån af fortgående afsättning till kronoparker,

inköp af skogbärande mark, skogsodling och åtgärder för återväxtens befrämjande
lemna större afkastning, och likaså måste nettobehållningarna af
statsbanorna ökas, i den mån trafiken å dem blir mer och mer upparbetad,
och de många under anläggning varande enskilda jernvägarne
komma att vid anslutning till statsbanenätet tillföra detsamma ny trafik.

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Åf de under anläggning varande nya stambanorna genomgå Krylbo—
Örebro och Göteborg—Skee-banorna väl befolkade trakter, i hvilka dels
redan finnes mycket stor industriel verksamhet, dels goda anledningar att
vänta uppkomst deraf. Den tredje nya stambanan Gellivare—riksgräusen
genomgår deremot ofruktbara och hittills obefolkade trakter, men är af
den stora malmtrafiken, för hvilken den anlägges, garanterad en inkomst,
som utöfver all trafikkostnad skall lemna en nettobehållning motsvarande
ränta å anläggningskapitalet, så att den transitotrafik, som efter anslutning
till det finska jernbanenätet på denna bana är att förvänta, blir
nästan enbart ren vinst. Behållningar af postmedlen äro, sedan medel
till inköp af tomt för det nya posthuset i Stockholm redan blifvit anslagna
och nödiga kostnader för uppförande af detta hus, liksom af nytt
posthus i Helsingborg, inberäknade i de årliga anslagen till postverkets
oförutsedda behof, åter att förvänta till lika eller ökade belopp mot dem,
som hittills tillflutit statsverket. En liknande årsvinst med den 1897 från
myntverket erhållna af mer än en million kronor är visst icke att påräkna,
men då man finner, att från nämnda verk till statsverket lemnade
behållningar åren 1888 —1897 sammanlagda utgjort 1,976,280 emot 1878
—1887 650,000 kronor, så böra väl ock för framtiden ökade nettobehållningar
vara att derifrån förvänta. Då den nya banklagen endast förbehåller
riksbanken en tiondedel af dess årliga vinst, finnes ingen anledning
antaga, att den andel deraf, som i framtiden kommer att till statsverket
öfverlemnas, skall blifva mindre än hittills varit brukligt.

Af de direkta skatterna kommer kyrkotionden 250,000 kronor att
från och med 1900 upphöra, och i grundskatten minskning att ske 1900
och 1902 med 461,000 kronor hvardera året, och 1904 afskrifning af
återstoden, något öfver 500,000 kronor.

I de indirekta skatterna förestår minskning i stämpelmedlen genom
den vid sistlidne riksdag beslutade stämpelfriheten för inrikes vexlar, beräknad
till omkring 600,000 kronor, men har deremot redan en högst
betydlig ökning i tullmedlens belopp inträdt, derigenom att efter mellanrikslagens
upphörande den 12 juli 1897 alla norska produkter vid införsel
till Sverige blifvit underkastade tull. Den tullfrihet, som derförut varit
för dem gällande, har af kommerskollegium för hvartdera af åren 1895
och 1896 beräknats till något öfver 5,000,000 kronor.

Det har vid de tillfällen, då större förhöjningar i tullafgifterna skett,
varit eu naturlig förutsättning, att de skulle medföra minskning af importen,
med deraf följande nedsättning i den ökning af tullinkomster, som
på grund af föregående års import kunde beräknas skola af de förhöjda
afgifterna uppkomma. Så t. ex. beräknades 1888, att de nya tullarne

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 7

skulle lemna omkring 13,150,000 kronor, hvarifrån borde afdragas afgifterna
för eljest tullpligtiga varor, som från Norge tullfritt infördes, och
beslutade tullindringar med sammanlagdt 3,500,000 kronor, då återstoden
skulle blifva 9,650,000 kronor, men upptogs ökningen i statens inkomster
af förhöjningarna endast till 7,500,000 kronor. 1992 antogs, att med
oförminskad import en ökad tullinkomst af i rundt tal 5,000,000 kronor
kunde beräknas uppkomma, men ansågs, att till följd af minskad införsel
den endast borde upptagas till 4,000,000 kronor; och äfven 1895 förfors
af samma orsak på lika sätt. Då det för önskvärd trygghet i omdömet
om huruvida det stora bidrag till statsinkomsterna, tullmedlen lemna, kan
antagas fortfara, är af stor vigt att noga beakta och ej underskatta, men
ej heller öfverskatta inflytandet af nämnda anledning till förutsättning af
minskad införsel och minskad inkomst, har jag för utredning af huru
detta inflytande verkat under de år, som efter afgiftsförhöjningarna förflutit
— hvilket ock måste vara den säkraste ledningen för omdömet om
dess verkan för kommande år — i bifogade bilaga III för de särskilda
införselsartiklarne upptagit gjorda tullförändringar och den tid, från hvilken
de inträdt, samt derefter för åren 1887 till och med 1897 qvantitet,
värde och tullbeskattning af införseln, för så vidt uppgifter derom kunnat
af kommerskollegium i dess berättelser om utrikes handeln meddelas.

Den största minskning, som till följd af tullförhöjning inträffade i
införsel och tullinkomst af någon artikel, är den af fläsk, deraf 1896 infördes
nära 12,300,000 kilogram, men 1897 föga öfver 4,350,000, med
deraf följande minskning af omkring 360,000 kronor i statsinkomst, men
dä införseln 1896 var ungefär dubbelt mot föregående års, måste det antagas,
att den i afvaktan på den det följande året verkligen inträdda tullförhöjningen
afsett äfven det årets behof. Också finner man af de utaf
generalltullstyrelsen utgifna månadsberättelserna öfver rikets in- och utförsel,
att införseln af fläsk under 1898 varit 10,088,000 kilogram mot
1894 6,246,000 och 1895 6,469,000 kilogram, således oaktadt tullförhöjningen
i betydligt tilltagande. Ovisst får väl likaledes anses, om minskningen
af införseln af omalen spanmål efter förhöjningen 1895 kommer
att till följd deraf fortfara eller väsentligen berott af gynsamma skördar,
hvaremot den jemförelsevis större minskningen i införsel af mjöl sannolikt
är att tillskrifva förhållandet mellan tullsatserna för malen och otnalen
spanmål samt derför kommer att fortfara. Till minskning af statens inkomster
af tullmedel kan förhöjningen af spanmålstullarne ej verka, enär
väl inkomsten af tullen på mjöl 1897 är 800,000 kronor lägre än den
1894, men deremot den" af omalen spanmål 1897 är 2,700,000 kronor
högre än den för år 1894. Likaledes kan ej den stora minskningen i in -

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

försel af vin på andra kärl än fat efter 1892 antagas medföra minskad
tullinkomst, då redan den högre tullen å denna artikel medfört en höjning
från nämnda år till 1895 af nära 400,000 kronor, och förhållandet mellan
tullsatserna för vin på fat och vin på andra kärl föranledt betydande
förhöjning i införseln af det förra. Kött och smör voro tullfria före 1888,
och ehuru införseln af dem efter 1891 varit betydligt mindre än under
åren närmast före detta, har dock minskningen i tullinkomst af kött varit
obetydlig och den af smör föga öfverstigande 200,000 kronor.

Bestämdt verkande till minskning af införsel har varit den 1888
oblekt juteväfnad pålagda tullen, men då denna vara förut var tullfri, har
tullinkomsten deraf ej kunnat minskas. Af flertalet af öfriga varor, för
hvilka man af uppgifterna om införseln tydligen kan se, att tullförhöjningarna
genast medfört mer eller mindre betydlig, för några mycket betydlig,
minskning deraf, har sådan införsel under de efter förhöjningarna
förflutna åren åter stigit. Så har förhållandet varit med Maltdrycker, införda
på fat, Hängslen. Snörmakarearbeten, Blommor, konstgjorda, Paraplyer,
Handskar, Glasvaror, ej specificerade, samt i all synnerhet Maskiner,
redskap och verktyg, hvaremot Maltdrycker, införda på andra kärl än fat,
Portföljer in. m. och Skodon fortfarande minskats. Minskningen i tullinkomst
af dem bland dessa varor, utaf hvilka införseln aftagit, uppgår
från 1891 till 1897 till ej fullt 95,000 kronor, under det att den ökade tullinkomsten
under samma tid endast af Maskiner, redskap och verktyg öfverstigit.
2,000,000 kronor.

Minskning af statens inkomst af tullmedel, föranledd af till följd af
tullförhöjningarna aftagande införsel, har således ej under de förflutna åren
inträffat och är ej för framtiden att befara.

I den förhöjning af tullinkomst, som under sistlidna år uppkommit
till följd af mellanrikslagens upphäfvande, kommer deremot minskning att
ega rum derigenom, att norske industriidkare, som under den tid mellanrikslagen
gälde förvärfvat kunder i Sverige, här anlägga filialfabriker.

I bestående förhållanden finnes intet skäl, hvarför icke de höga statsinkomsterna
skola fortfarande ingå och med ökad befolkning och tilltagande
industriel verksamhet äfven ökas, men detta sker visst icke utan afbrott.
Efter goda tider komma dåliga, då icke blott de enskildes, utan äfven
statsverkets inkomster minskas, och det för tillgodoseende af dess behof
kan blifva nödvändigt att öka skatterna eller pålägga nya. Så skedde
1879 och 1887. Men att derför under de goda tiderna uttaga obehöfliga
skatter kan icke vara rätt, och om öfverskotten icke sparas, utan användas
för tillgodoseende af behof, hvilka på annat sätt böra afhjelpas, så blir

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 9

behofvet af skatteförhöjning, nar de dåliga tiderna komma, derigenom icke
mindre.

I anförande till statsrådsprotokollet den 14 oktober 1892, då Kongl.
Magt beslöt aflåtande till Riksdagen af proposition om grundskatternas
afskrifning m. m., uttalades, att medel till ersättande af derigenom mistad
statstillgång borde anskaffas icke genom indirekta statsinkomster, utan genom
direkta och förmögenhetsskatter, och Riksdagen svarade i skrifvelse den
27 följande november, att den ansåg det fullt rigtigt samt med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att grundskatterna ersättas och medel
till lindringar i rustnings- och roteringsbesvären anskaffas icke genom indirekta
konsumtionsskatter, utan genom direkta skatter. Med fasthållande
och åberopande af denna grundsats föreslog ock Kongl. Maj:t följande år
till och med 1896, att Riksdagen ville åtaga sig tilläggsbevillning, hvilket
ock 1893, 1894 och 1895 beslöts, men 1896 afslogs på den grund, att
statsverkets behof för år 1897 kunde fyllas utan anlitande deraf. När
då alltjemt ökade statsinkomster påkalla en skattelindring, bör denna ske
af de indirekta skatterna och, derest i framtiden till följd af inträdda
dåliga tider brist vid statsregleringens uppgörande åter skulle föreflnnas,
denna fyllas genom nytt anlitande af direkta skatter.

Af bilagan II synes för åren 1887 till och med 1897, hvilka belopp
hvarje år blifvit af Riksdagen anslagna för tillfälliga behof och afsättningar

till fonder. För 1898 beslöts 1897 att anvisa till

kompletteringsarbeten å Vestkustbanan ...................... kronor 325,000: —

påbörjande af en statsbana från Boden till Ytter Morjärv

......................................... » 1,300,000: —

påbörjande af en statsbana från Krylbo till Örebro » 300,000: —

afsättning till arbetareförsäkringsfonden .................... » 1,400,000: —

förstärkande af kassaförlagsfonden ..................... »_36,300: —

kronor 3,361,300: —

och vid sistlidne riksdag för 1899 till

fortsättning af statsbanan från Boden till Ytter-Morjärv kronor 1,300,000: —

fortsättning af statsbanan mellan Krylbo och Örebro » 3,800,000: —

påbörjande af en statsbana från Göteborg öfver Uddevalla
till Skee ....................................... » 750,000: —

påbörjande af en statsbana från Gellivare till riks gränsen

.......................................................... »_750,000: —

Transport kronor 6,600,000: —

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 5 Sami 1 Afd. 15 Haft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Transport kronor 6,600,000: —

afsättning till arbetareförsäkringsfonden....................... » 1,400,000: —

afsättning till underlättande af åtgärder för arbetares

olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande .. » 250,000: —

för stärkande af statsverkets kassaförlagsfond .......... » 40,692: 76

samt lån till fullbordande af Vadstena klosterkyrkas

restaurering......................... » 16,000: —

Kronor 8,306,692: 73.

De tillfälliga men verkliga behofven hafva under åren 1887 —1895
blifvit fylda och användningen af öfverskotten öfver hvad som för fortgående
eller regelbundet återkommande utgifter erfordrats öfvergått till
anvisande af statsmedel till jern vägsbyggnader.

Allt från det att stambanebyggnader i Sverige börjades har det ansetts,
att de nödiga medlen dertill borde genom lån på begränsad tid och
med bestämd amortering anskaffas. Då dessa banor skulle för framtiden
lemna statsverket inkomster, var det så mycket mera skäl att äfven på
framtiden fördela anläggningskostnaden och räntan å upplåningen, som
inkomsterna genom trafikens upparbetande borde ökas, så att icke blott
de direkta fördelarne af lättade kommunikationer, utan äfven nettobehållningarna
skulle i högre mån tillfalla framtida än nutida generatioper.
Men när en stambana skulle anläggas i ofruktbara trakter, från hvilka
blott ringa inkomster väntades, uppstod ett motsatt förhållande, hvarför
ock Riksdagen 1886 vid anmälan af beslut om anslag till stambana från
Sollefteå öfver Skorped till Vännäs särskild! uttalade, att den ansett
upplåningen till denna nya stambana böra så vidt möjligt inskränkas samt
de medel, som för anläggningen erfordras, böra till en del anvisas till
utgående å riksstaten, och då Kongl. Maj:t 1890 begärde anslag till fortsättande
af denna bana och att dertill 2,000,000 kronor skulle af statsinkomster
bestridas, yttrade dåvarande statsministern, att dessa orters
glesa befolkning och den till följd deraf ringare påräkneliga trafikinkomsten
af banan gjorde afvikningen från tillförene följda förfaringssätt välbetänkt.

För anvisande af statsinkomster till bestridande af de stora vid de
båda sistförflutna riksdagarne beviljade anslag till statsbanebyggnader i
mellersta Sverige och för den lönande malmtrafiken från de störa jerngrufvorna
i Norrbotten hafva deremot inga andra skäl blifvit anförda, än
att Riksdagen ansett önskligt, att upplåning, så vidt möjligt, inskränkes
samt att statsregleringen dertill lemnär tillgång.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 11

Riksdagen har icke ingått i någon förnyad pröfning af den förra
fördelningsgrundens giltighet, och man är då berättigad antaga, att grunden
till den nya afvikningen derifrån varit de stora öfverskottens befintlighet
och deremot frånvaron af förslag, som kunnat vinna Riksdagens
bifall till deras användning på annat sätt; men med allt skäl kan väl
frågas, om det är rätt och klokt att fortfarande uttaga skatter utan behof
och utan annan påföljd af den användning, de i detta förfarande erhållit,
än att statsregleringarna i framtiden, då jernvägstrafikmedlen, men
deremot icke ränta och amortering å statsskulden ökats, böra blifva mycket
lätta att uppgöra, antagligen till fördel för dem, som då lefva, men utan
att vi, för de större uppoffringar vi göra, hafva något bestämdt syfte eller
begrepp om den nytta, vi dermed förorsaka efterkommande. Vi kunna
icke säga, att vi skänka dem jernvägarne, ty det fulla åtnjutandet af dessa
få de, äfven när medlen till deras utförande upplånas.

Liktidigt med skatteförhöjningarna och, för så vidt dessa galt allmänna
konsumtionsartiklar, af dem föranledda hafva kommit dyra tider,
lyckligtvis modererade af prisfall på många artiklar, såsom kaffe och
socker med flera, men i allt fall medförande större lefnadskostnader än
förr. Liflig företagsamhet har medfört större efterfrågan af arbetare och
höjda arbetslöner, men sådana hafva nog icke kommit alla till godo och
säkert icke dem, hvilkas arbetskraft minskats eller upphört och hvilka
derför skolat lefva af de besparingar, de under föregående tider gjort,
pensionärer, undantagsinän, enkor m. fl. De dyra tiderna måste för alla
dessa föranleda tvång till större umbäranden. Bland dem, som äro högre
stälda, veta vi att många äro tyngda af skulder, dem de för sin uppfostran
och de studier, som varit nödvändiga för erhållande af den plats
eller den syssla de innehafva, måst underkasta sig. Flertalet industriidkare
måste för utöfvande af sin verksamhet upptaga lån, och deras framtid
är beroende deraf, att skulderna kunna genom öfverskott af inkomster
minskas. Det stora antalet årliga konkurser visar, att sträfvandet att hålla
sig uppe för många är svårt. Det är grymt af staten att af alla dessa
uttaga skatter, som den icke behöfver; och alla de, som utan svårighet
kunna utgöra sina skatter, äfven de verkligt rika, om hvilka man möjligen
kan tycka, att det är likgiltigt, om de betala högre eller lägre skatter,
hafva väl dock rättmätiga anspråk på att sjelfva få disponera öfverskotten
af sina inkomster, oförminskade af skatter, dem staten bevisligen icke
behöfver.

För statsverket sjelft är att beakta, att öfverflödiga inkomster lätt
gifva anledning till öfverflödiga utgifter, och att den utvidgade verksamhet
eller de nya inrättningar, som derigenom uppkomma, hafva en stark ten -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

dens att, föi’ att göra någon verklig nytta, fordra allt större och större
anslag, så att, i stallet för öfverskott att efter behag använda, snart kommer
behof af nya eller höjda skatter. Utvidgande af statens verksamhet
till allmän nytta bör visst icke förhindras eller förlamas, men alltid bör
först ändamålsenligheten af det nya noga undersökas och derefter anslag
dertill gifvas, aldrig något nytt göras egentligen blott derför, att man för
tillfället tycker sig hafva god råd dertill.

Det torde få anses utredt, att det stora öfverskottet af statsverkets
inkomster icke är tillfälligt, att de stora inkomstbeloppen fortfarande kunna
påräknas och att en skattelindring kan med full trygghet göras. Den bör
då icke uppskjutas.

Den skatteminskning, jag anser nu böra ske, är afskaffande af hvitbetssockertillverkningsafgiften,
och jag har i motion vid sistlidne riksdag,
n:r 35 af Första Kammarens motioner, anfört skälen derför. De äro:

att hvitbetssockertillverkningsafgiften är en produktionsskatt på en
viss handtering, men alla sådana, af hvilka i Sverige förr funnits flera,
hafva såsom olämpliga blifvit afskaffade, med undantag blott för denna
afgift och den för nykterhetens befrämjande ålagda bränvinstillverkningsskatten; att

uppbördssätt är betungande, medförande icke blott olägenheter
för fabrikanterna och kontrollkostnader för statsverket, utan äfven nedtryckande
af betprisen till trygghet mot förlust;

vidare

att sockret är ett allmänt närings- och njutningsämne, hvars större
billighet derför skulle komma alla till godo, och att äfven om det, såsom
stundom mot afgiftens upphörande blifvit invändt, vore rigtigt, att det
konsumerades i större mängd af förmögnare än af mindre bemedlade, så
måste dock fördelarne af billigt pris, vare sig genom vunnen frihet från
tvång af umbäranden eller besparing af utgifter, blifva större för de mindre
bemedlade;

att sockret derjemte är en vigtig ingrediens i en mängd fabrikat,
hvilka redan äro föremål för industri i och export från Sverige; att billigt
pris på socker borde gifva anledning till betydande utveckling af
sådan industri, helst då vi i våra skogsbär hafva särskildt ymnig tillgång
till råämne derför, samt utländsk statistik visar, att konsumtionen af sådana
fabrikat är mycket stor i länder, med hvilka vi hafva lätta handelsförbindelser
;

ytterligare

att råsockerproduktionen i Sverige 1897—1898 uppnått en nuvarande
konsumtion öfverstigande höjd, hvarför åtskilliga fabrikanter, för att med

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

dräglig förlust kunna till utlandet afsätta öfverskottet, hos Kongl. Maj:t
anhållit om förslag till Riksdagen att bevilja restitution vid utförsel af
socker af tillverkningsafgiften, att denna anhållan, på grund af utaf generaltullstyrelsen
anförda, allmänt giltiga skäl af Kongl. Maj:t funnits icke böra
föranleda någon åtgärd, så att enda möjligheten att förekomma befarad
öfverproduktion (hvars befintlighet synes af nyare försök till öfverenskommelser
om inskränkning af tillverkningarna vara bekräftad) måste vara att
genom skattens afskaffande befordra större afsättning af socker;

slutligen

att tillverkningsafgiftens afskaffande varit föremål för motioner vid
7 föregående riksdagar.

Enär hvitbetssockertillverkningsafgiften blifvit bestämd till hälften
af tullen å råsocker, mörkare än n:o 18 holländsk standard, sa bör, när
afgiften afskaffa^ nämnda tull till hälften nedsättas och således från nuvarande
23,5 öre blifva 11,75 öre per kilogram. I det skydd, de svenska
sockerraffinaderierna nu i förhållandet mellan tullafgifterna a raffineradt
och å råsocker åtnjuta, bör, derför att hvitbetssockertillverkningsafgiften
afskaffas, ingen förändring ske. Huru högt detta skydd nu är, bör derför
uträknas och den blifvande tullen å raffineradt socker bestämmas till
just så mycket högre än den nya tullen å råsockret. Huru en sådan beräkning
bör ske, har blifvit angifvet af 1865 års tullkomité och följts vid
de förändringar af tullsatserna å socker, som vid riksdagarne 1867 och
1872 skett. Rendementet eller utbytet af raffinadsocker utaf råsocker
har säkerligen under den tid, som sedan förflutit, blifvit förändradt, men
då det icke är precis det skydd, som senast 1872 medgafs, utan det skydd,
af hvilket raffinaderierna nu till följd af beräkningen 1872 äro i åtnjutande,
som bör bibehållas, så bör ock samma rendement nu antagas, och
detta var, att af 100 skålpund råsocker erhölles 83,38 skålpund raffineradt
socker och 16,04 skålpund sirap.

Hullen å 83,38 kilogram raffineradt socker är enligt gällande
tullsats 33 öre ...................................................... kronor 27: 52

och å 16,04 kilogram sirap å 10 öre................................ » 1: 60

eller tillsammans ........................................... kronor 29: 1 2

och tullen å 100 kilogram råsocker..................................... » 23: 50.

Hela skyddet blir således ................................................ kronor 5: 62,

och, om det fördelas efter rendementet af socker 83,38 och af sirap 16,04,
för sockret 4,71 och för sirapen 0,91 öre, eller per kilogram för socker 4,71
öre och för sirap 0,91 öre. Sammanlagdt med tullen å råsockret, 11,75
öre, borde efter denna beräkning tullen å raffinad blitva 16,40 öre eller,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

såsom jag vid sistlidne riksdag föreslog, 16,5 öre, men då vid 1867 och
1872 års riksdagar antogs, att hela skyddet borde anses tillkomma raffinadsarbetet
och samma skydd nu bör bibehållas, så bör det sammanlagda
skyddet, kronor 5,62, fördelas på 83,38 kilogram socker, och blir då per
kilogram 6,74 öre eller tillsammans med råsockertullen 11,75 öre = 18,49,
utfördt till 18,50 öre.

På det att råsockerfabrikanterna må/ få full tid att afsätta det med
afgift belagda betsockret, intill dess att nytt obeskattadt socker kan komma
i marknaden, bör den tid, från hvilken hvitbetssockertillverkningsafgiften
skall upphöra, blifva den, då ny fabrikationskampani börjar, d. v. s. den
1 oktober.»

Vid motionen finnas fogade de i densamma åberopade tre bilagor,
upptagande, på sätt jemväl i motionen omförmäles, för hvarje af åren
1887—1897 beloppet af statsverkets samtliga inkomster och utgifter samt,
enligt de af kommerskollegium utgifna berättelser om utrikes handeln,
qvantitet, värde och tullbeskattning af de olika införselartiklarne, äfvensom
de under sagda tidrymd vidtagna förändringar i tullsatserna derför.

Hvitbetssockertillverkningsafgiften har under nedannämnda år utgjort:

o ar	1888 ........................	........................ kr.	544,345
»	1889.............................	.. ........................ »	635,812
	1890............................	»	997,976
»	1891 ..........................	»	1,846,578
»	1892 ..........................	»	2,260,496
»	1893.............................	............................ »	2,718,927
»	1894.........................	»	4,723,275
»	1895 ..........................	»	7,139,148
»	1896...............................	.............................. »	7,726,387
	1897 ................................	............................... »	11,008,906
»	1898 ............................	»	6,317,671.

Genom antagande af motionärens förslag om upphäfvande af hvitbetssockertillverkningsafgiften
och nedsättning af tullen å socker skulle väl,
såsom ock af bevillningsutskottet sistlidet år vid behandlingen af herr Wierns
då väckta motion i enahanda syfte anförts, en sänkning af priset å socker
komma till stånd och i följd deraf större möjlighet beredas för utveckling
af en industri för tillverkning af sådana alster, hvari socker ingår såsom
hufvudsaklig beståndsdel. Det synes utskottet dock tvifvelaktigt, huruvida
inom landet förefinnas de förutsättningar i öfrigt, som erfordras för en
mera omfattande industri af dylik art, hvadan från denna synpunkt icke

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

kan hemtas tillräckligt stöd för en åtgärd af så stor betydelse för statsverkets
ekonomi som den ifrågavarande.

Såsom ytterligare skäl för en sådan åtgärd har jemväl framhållits
den förmån, som skulle beredas allmänheten genom ett billigare pris på
socker. Någon ytterligare nedsättning af priset på denna vara torde
emellertid icke vara af behofvet påkallad, då detta pris under de senare
åren högst väsentligt nedgått i förhållande till de pris, som förr varit
rådande, och, då sockerproduktionen i hela verlden är alltjemt i stigande,
på grund häraf sannolikt kommer att än ytterligare nedgå. Enligt utskottet
meddelade tillförlitliga uppgifter hafva nemligen fabrikernas genomsnittspris
å de olika slagen af raffineradt socker i medeltal under nedan -

nämnda år för kilogram utgjort:

År 1871.............................................................. 102,00 öre

» 1872 ............................................................... 97,71 »

» 1873 ............................................................... 72,07 »

» 1874................................... 88,43 »

» 1875 ............................................................... 89,65 »

» 1876.................................................................. 87,23 »

» 1877 94,82 »

» 1878 87,28 »

» 1879..................................................................... 88,64 »

» 1880................................................................... 90,49 »

» 1881.................................................................. 93,29 »

» 1882................................................................. 91,22 »

» 1883................................................................. 86,53 »

» 1884 76,61 »

» 1885 ................................................................... 71,39 »

» 1886.................................................................... 68,48 »

» 1887..................................................................... 62,60 »

» 1888.......................... 65,80 »

» 1889.................................................................. 69,61 »

» 1890................................................................. 64,50 »

» 1891.................................................................... 64,93 »

» 1892.................................................................. 67,27 »

» 1893................................................................... 68,50 »

» 1894..................................................................... 61,40 »

» 1895.................................................................. 53,84 »

» 1896.................................................................. 57,67 »

» 1897 48,49 >

» 1898.................................................................... 54,67 »

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Mot ett upphäfvande af tillverkningsafgiften talar ock den omständigheten,
att förbrukningen af socker måste anses såsom ett lämpligt föremål
för beskattning, i det att denna vara är att betrakta, åtminstone i viss
mån, såsom ett njutningsmedel samt förbrukas i långt större myckenhet
af de förmögnare samhällsklasserna än af de mindre bemedlade.

Den vigtigaste synpunkten vid afgörandet af förevarande fråga är
emellertid hvitbetssockertillverkningsafgiftens stora betydelse för statsbudgeten.
Motionären har visserligen sökt ådagalägga, att det nuvarande betydliga
öfverskottet af statsverkets inkomster icke är tillfälligt utan att
de störa inkomstbeloppen fortfarande kunna påräknas, och att det derför
icke skulle medföra någon fara för staten att afstå från ifrågavarande
inkomst. Härvid är dock att märka, att med den fortgående utvecklingen
på alla områden jemväl följa ökade utgifter för statsverket, i följd hvaraf
det icke är antagligt, att staten utan olägenhet skulle kunna undvara en
så betydande inkomst som den, hvilken genom denna skattetitel under de
senare åren tillförts statsverket. Stora förändringar i vårt beskattningsväsen
skulle sålunda inom en ej aflägsen framtid sannolikt kräfvas för att ersätta
den minskning i statsverkets inkomster, som genom upphäfvande af hvitbetssockertillverkningsafgiften
skulle blifva en följd; och utskottet anser
ingalunda, att ett utbyte af ifrågavarande skatt mot skatter af annan art
skulle vare sig för statsverket eller för de skattdragande vara förmånligare
än nu gällande förhållanden.

Slutligen vill utskottet erinra derom, att, om tullsatserna å socker
enligt motionärens förslag skulle från den 1 oktober 1900 nedsättas, en
synnerligen afsevärd förlust skulle drabba sockerraffinaderierna, då dessa
dessförinnan måst till då gällande pris inköpa råsocker, men derefter icke
kunde vid försäljning af det deraf tillverkade raffinerade sockret täfla i
pris med utländska fabrikanter.

På grund af hvad sålunda anförts och då, såvidt utskottet har sig
bekant, något missnöje i anledning af de nu rådande förhållandena icke
försports, hemställer utskottet,

att herr Waerns ifrågavarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 9 mars 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 15.

Reservationer:

dels af herr friherre von Schwerin;

dels af herr Fredholm, hvilken afgifvit följande yttrande:

»Sedan den nya förordningen om beskattningen af hvitbetssockertillverkningen
i riket år 1893 utfärdades, har frågan om hvitbetssockeraccisens
nedsättning eller afskaffande nu för femte gången blifvit understäld
Riksdagens pröfning. Särskildt har den af mig 1896 väckta frågan
om aecisens afskaffande hvarje år i motionsväg återkommit, och lika
regelbundet har den blifvit af bevillningsutskottet afstyrka Äfven nu har
utskottet afstyrkt den derom väckta motionen. Men äfven denna gång
anser jag mig, i likhet med hvad jag alltid förut gjort, böra reservera mig
mot utskottets beslut, hvartill jag finner så mycket större anledning, som
den af mig förfäktade åsigten inom Andra Kammaren kring sig samlat
en betydande minoritet.

Till stöd för den uppfattning, jag har om hvitbetssockeraccisens menliga
verkningar, får jag åberopa hvad jag derom utförligt anfört såväl i
min motion n:o 235 vid 1896 års riksdag, som i min reservation till
bevillningsutskottets betänkande n:o 12 vid sistlidne riksdag. De skäl, jag
i omnämnda skrifvelser anfört för sockeraccisens afskaffande, kunna i korthet
sammanfattas deruti:

att accisen är för sockerfabrikationen menlig. Så länge accisen, på
sätt nu sker, utgår i form af beskattning på råvaran, nödgas staten derigenom
att, allt efter den vexlande sockerhalten i betorna, reglerande inverka
vid beskattningen; en reglering, som icke kan annat än störande
inverka på sockertillverkningens lugna utveckling. Hittills har visserligen
denna reglering icke yttrat sig på annat sätt, än att skatten höjts, när
sockerhalten i betorna ökats, men ännu torde icke denna höjning nått sitt
maximum, och det är först då som olägenheterna af nu gällande beskattningsform
blifva tydliga. Skattens utgående i form af materialskatt
utgör vidare ett hinder för beviljandet af restitution af skatten vid utförsel
af socker, emedan restitutionen svårligen skulle kunna så afpassas, att den
icke medför en dold exportpremie. Skattens inbetalande på förhand medför
naturligtvis för sockerfabrikanterna en betydlig ränteförlust, i synnerhet

Bih. till liilcsd. rrot. 1809. 5 /Samt. I Afd. 15 Haft. 3

18 Bevillningsutskott etts Betänkande S:o 15.

när skatten uppgår till så betydande belopp som nu, och den omständigheten,
att sockerfabrikanterna icke kunna påräkna restitution vid utförsel,
kan komma att för dem medföra högst betänkliga påföljder de år, då
öfverproduktion af socker eger rum;

att accisen för betodlarne medför ett lägre pris på betorna. Priset på
dessa skulle ju, om accisen ej funnes, kunna utan att för sockerfabrikanterna
medföra någon ekonomisk uppoffring höjas med det belopp, hvartill
räntan på den inbetalda sockerskatten nu belöper sig. Dessförutom torde
den sockerfabrikanterna nu åliggande skattskyldigheten i någon mån nödvändiggöra
en nedsättning i betpriserna utöfver den, som betingas af
ränteförlusten, eller i alla händelser kan denna skattskyldighet förebäras
såsom anledning att göra en sådan nedsättning till en nödvändighet;

att accisen nödgar allmänheten att betala ett för höj dt pris försitt behof
af socker. Prisförhöjningen är dubbelt så stor som det tullskydd, hvilket
skulle vara behöflig! för att från konkurrensen med det inhemska sockret
utestänga det utländska. I sin helhet verkar sockeraccisen på befolkningen
lika betungande som spanmålstullarne, och detta utan att man för den
förras behöflighet kan åberopa samma skäl, som för de senares, eller nödvändigheten
af tullskydd;

att accisen är menlig för utvecklingen af landets näringskällor. Genom
att densamma så högst betydligt fördyrar sockret omöjliggöres en uppblomstring
af andra näringsgrenar, för hvilka sockret utgör råmaterial.
Detta verkar skadligt icke blott på näringslifvet i dess helhet, utan alldeles
särskild! på landets sockerindustri, hvilken derigenom hindras att nå
hela den utveckling i produktion, hvartill förhållandena inom landet annars
skulle sätta den i stånd;

att sd länge accisen bibehålies Riksdagen aldrig skall blifva befriad
från att sysselsätta sig med sockerfrågan, eller frågan huru sockeraccisen
och dermed i samband stående tullrestitution skall efter som förhållandena
ändras på bästa sätt regleras, så att hvarken staten på de utkräfda skattemedlen
gör någon förlust eller sockerbruken någon ej afsedd vinst. Förutom
det att frågan derom för hvarje gång den återkommer uppträder i
en allt mera svårlöst form, skall sockerindustrien, så länge Riksdagen
måste befatta sig med lagstiftning för densamma, aldrig blifva frigjord
från statens förmynderskap, och derigenom förhindras den att i likhet med
landets öfriga näringar utveckla sig efter sina förutsättningar såväl med
afseende å lokala förhållanden som med hänsyn till ändrade konjunkturer.

De fördelar, som stå att vinna genom ett afskaffande af hvitbetssockeraccisen
och en i .samband dermed stående nedsättning af socker -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 19

tullarne, äro sålunda för sockerindustrien, betodlarne, näringslifvet och allmänheten
mångahanda och mycket afsevärda.

Dermed förenade olägenheter inskränka sig dertill, att om staten
framdeles skulle för bestridandet af sina utgifter blifva i behof af den
inkomst sockeraccisen nu lemnar, så skulle staten, om denna accis afskaffa!
s, vara hänvisad till att uttaga den behöfliga skatten på annat sätt.
Med hänsyn till skatternas rättvisa fördelning samhällets medlemmar
emellan skulle en sådan reform i sjelfva verket icke vara någon olägenhet;
ty många äro de beskattningsföremål, som bättre än socker egna sig
att göras till skatteobjekt i ett på moderna principer bygdt skattesystem,
hvartill kommer, att man då skulle kunna göra till en verklighet Riksdagens
1892 vid grundskatternas afskrifning uttalade mening att täcka
derigenom uppstående brist genom direkta inkomst- och förmögenhetsskatter
och icke genom indirekta konsumtionsskatter, allra minst å sådana
förbrukningsartiklar, hvilka måste anses som nödvändighetsvaror. När man
nu emellertid i strid mot denna Riksdagens uttalade mening kompenserat
grundskatteafskrifningen med spanmålstullar, så vill det synas icke vara
annat än den enklaste gärd af rättvisa, om man nu ville bereda den indirekt
skattdragande befolkningen en sistnämnda tullar motsvarande
lindring genom att afskaffa sockeraccisen.

På dem, som oaktadt alla skäl och bevis ändock hysa en dold farhåga,
att landets sockerindustri skulle kunna taga någon skada genom
sockeraccisens afskaffande och en i förhållande dertill gjord nedsättning i
sockertullarne, torde en hänvisning till annorstädes existerande förhållanden
verka mera öfvertygande. I sådant fall bör till vägledning för omdömet
kunna tjena eu kort framställning om sockerindustriens utveckling i Danmark,
detta vårt grannland, som i afseende på klimat och jordmån på det
närmaste öfverensstämmer med den sockerproducerande delen af vårt land.

Efter att en första betsockerfabrik på Langeland blifvit nedlagd, bildade
de danska sockerraffinaderierna år 1872 det stora aktiebolaget »de danske
Sukkerfabrikker» med ett kapital af 5 millioner kronor, af hvilket en stor
del afsågs att användas till inhemsk betsockerfabrikation. Redan följande
år anlade bolaget sin första sockerfabrik i Odense, och samtidigt utfärdades
den 3 maj 1873 eu -Lov om Beskatningen af indenlandsk Roesukker». I
denna lag lades den färdiga produkten till grund för beskattningen, hvilken
sattes så hög, att den icke medgaf något skydd åt den unga industrien.
Något bättre blef förhållandet i det hänseendet genom de 1877 i lagen
vidtagna ändringar, som nedsatte accisen 8 % under, tullen. Sockertillverkningen
uppgick detta oaktadt år 1878 icke till stort mer än år 1874
eller omkring 1,300 ton, men derefter utvecklade den sig alltjemt så, att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

flen 1880 uppgick till 2,500 ton vid 2 fabriker, 1890 till 22,000 ton vid
6 fabriker och 1897 till 48,300 ton vid 7 fabriker, hvilka tillsammans
sysselsatte omkring 1,000 arbetare och i drifkraft använde 2,500 hästkrafter.
Till jemförelse härmed må nämnas, att sockertillverkningen här i landet
utgjorde 1878 602 ton, 1880 1,596 ton, 1890 57,123 ton och under året
1897 88,935 ton. Den i Danmark med betfrö besådda arealen uppgick
1896 till 13,000 har, som lemnade ungefär 290 deciton betor per har
eller något mindre än hvad man här beräknar.

Den 1 oktober 1891 nedsattes såväl tull som accis utan att skyddet
derför ökades. Tullen utgår nu med 12 öre pr kilogram för socker ljusare
än n:o 18 af den holländska standarden och med 6 öre för socker som är
mörkare (i motsvarande fall utgör tullen hos oss 33 öre och 23,5 öre).
Accisen utgår i Danmark med 41/2 Öre pr kilogram färdigt socker, så att
tullskyddet icke blir mer än 1 ‘/2 öre per kilogram, under det att tullskyddet
här, som rätteligen borde vara 11,75 öre, i verkligheten utgör 12,8
öre per kilogram.

Resultatet af den danska sockerlagstiftningen har ingalunda visat sig
ogynsamt. I förhållande till landets folkmängd, 2% millioner, producerar
Danmark mera socker än Sverige, och tillika eger rum en införsel af socker,
som uppgår till hälften af det inom landet tillverkade. Af tillverkning
och införsel tillsammans utföres en sjettedel, i hvilken utförsel inhemskt
socker ingår med nära 4,700 ton, och detta utan all premie.

På grund af sockrets låga beskattning i Danmark är detta land näst
England det mest sockerkonsumerande land i Europa, per individ räknadt.
Denna konsumtion uppgick 1874 till 12,17 kilogram, 1880 till 13,84, 1890
till 18,35 och 1897 till 26,4. Motsvarande saftrör för Sverige voro 1874
7,70, 1880 8,25 1890 13,08 och 1897 omkring 19. Den inkomst danska
staten hade af sockeraccisen belöpte sig 1897 till 1,849,000 kronor.

Så ur alla synpunkter önskvärd! ett afskaffande af hvitbetssockeraccisen
och en i samband dermed stående nedsättning af sockertullarna än kan
vara, är en sådan reform likväl af en så stor ekonomisk betydelse för
staten, sockerindustrien och befolkningen, att den svårligen kan med hopp
om framgång vinna sin lösning, utan att regeringen deråt egnar en allvarlig
uppmärksamhet och efter verkstäld utredning af alla dithörande
förhållanden för Riksdagen framlägger förslag om huruledes frågan i sin
helhet skall lösas.

För min del kan jag derför icke instämma i det af motionären
gjorda yrkande, utan får i stället med anledning af den väckta motionen
hemställa:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
anhålla, det täcktes Kong!. Maj:t låta utreda, huruvida
hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle kunna af skaffas
samt sockertullarne i samband dermed sänkas till sådana
belopp, att de bereda sockerindustrien ett tillräckligt, men
väl afpassadt tullskydd, samt derom för Riksdagen framlägga
förslag»;

dels ock af herrar Swartling och E. Wi.jk, hvilka instämt i den af
herr Fredholm gjorda hemställan.

Härjemte hafva herrar grefve Hamilton och Göransson begärt få antecknadt,
att de icke inom utskottet deltagit i behandlingen af förestående
ärende.

Bill. till RiktIII. Prot. 1SH9. 5 Samt. 1 Afd. 15 luft.