Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15 (Betänkande 1895:Bevu15 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

i ro

A T V

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1895, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjö fartsförhållanden den
30 maj 1890.

I fyra särskilda inom Riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade
motioner hafva förslag framstälts rörande åtgärders vidtagande med
anledning af de betydande olägenheter i afseende å Sveriges och Norges
ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, öfver hvilka från svensk sida
klagan under senare tider försports, och hvilka redan sistlidet år föranledde
Riksdagen att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om erforderlig
utredning i ämnet.

Två af de ifrågavarande motionerna äro till innehållet i alla delar
öfverensstämmande, nemligen motionen n:o 11 inom Första Kammaren,
af herr Almström jemte tjugonio andra af denna kammares ledamöter, och
motionen n:o 51 inom Andra Kammaren, af herr A. Peterson i Hasselstad
och femtiofem andra ledamöter af sistnämnda kammare. I dessa begge
motioner hemställes,

»att Riksdagen ville för sin del besluta uppsägning af förordningen
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

Bill, till liiksd. l*rot. 181)5. 5 Samt. 1 Afd. 14 Käft. (JS:o 15.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

den 30 maj 1890, i syfte att angående omförinälda förhållanden söka
åvägabringa en ny ordning, hvarigenom de båda ländernas ömsesidiga
ekonomiska intressen måtte på rättvisare sätt än genom den nu gällande
lagen varda tillgodosedda».

Vidare har, i motionen n:o 8 inom Första Kammaren, herr af Buren
hemstält,

»att Riksdagen ville fatta beslut om upphäfvande så skyndsamt som
möjligt af Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 30 maj 1890 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden eller den
s. k. mellanrikslagen, i syfte att angående omförmälda förhållanden söka
åvägabringa förändrade stadganden, hvarigenom Sveriges ekonomiska intressen
måtte på rättmätigt sätt varda bättre tillgodosedda än genom den
nu gällande mellanrikslagen».

Slutligen har, i motionen n:o 32 inom Andra Kammaren, herr J.
Eliasson, med instämmande af två andra ledamöter af samma kammare,
föreslagit,

»att Riksdagen, utan inväntande af underrättelse om den förut begärda
undersökningens resultat och Kongl. Maj:ts åtgöranden i anledning
deraf, ville fatta beslut om upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga förordning
den 30 maj 1890 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden, i syfte att få till stånd en ny mellanrikslag, som
är tydlig och bestämmande och framkallar ändamålsenliga kontroller samt
befordrar, att Sveriges ekonomiska intressen äfven varda på rättmätigt sätt
tillgodosedda».

I de begge först nämnda motionerna anföres till en början, att det
särskildt angifna skälet dertill, att Riksdagen sistlidet år fann sig icke
höra skrida till uppsägning eller upphäfvande af mellanrikslagen, till väsentlig
del blifvit undanröjdt, sedan numera resultaten af den, enligt hvad
ofvan anmärkts, begärda utredningen blifvit tillgängliga och bekräftat
såväl att verkningarna af mellanrikslagen i de flesta hänseenden, äfven
under de tullsatser, som varit gällande intill innevarande år, varit skadligare
för det svenska jordbruket och många af landets näringar än man
vid sistlidet års riksdag hade anledning antaga, som ock att allmänheten
allt mera stadgats i den åsigt, att innevarande års Riksdag bör taga ytterligare
steg å den väg, hvilken beträddes af 1894 års Riksdag. »Krafvet
på en omedelbar uppsägning — yttra motionärerna — låt vara såsom
inledning till en för Sveriges intressen betryggande omarbetning af lagen,
har under det gångna året framträdt med ökad styrka från alla delar af
vårt land».

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

»Men — fortsätta motionärerna — oberoende af de lärdomar, erfarenheten
hittills lemnat, eller af den uppfattning, som i landet allmänt visat
sig rådande rörande mellanrikslagens verkningar, har numera genom de i
denna månad påbjudna förhöjda tullsatserna å spanmål frågan om en
revision af denna lag inträdt i ett nytt skede, hvilket förhållande ovilkorligen
påkallar kraftiga åtgärder för ernående af sådana förändringar af
mellanrikslagen, som kunna tillförsäkra det svenska jordbruket de förmåner,
som med dessa tullförhöjningar afsetts.»

Till närmare belysning af de olägenheter, nu gällande mellanrikslag
medfört för det svenska näringslifvet och den svenska statskassan, samt
af angelägenheten att söka åstadkomma en skyndsam omarbetning af nämnda
lag och att i sådant syfte företaga en omedelbar uppsägning af lagen anföra
motionärerna följande:

»De former, i hvilka mellanrikslagen hittills verkat ofördelaktigt för
våra näringar, äro hufvudsakligen tre, nemligen:

1) öppen öfverträdelse af aftalets bestämmelser, såsom i fråga om
margarin-industrien och kreaturshandeln, det senare särskildt framhållet af
chefen för civildepartementet i hans allvarliga inlägg af den 8 februari 1894;

2) förtäckt öfverträdelse af aftalets bestämmelser genom olaglig transitohandel,
hvarvid utländska i Sverige tullpligtiga varor införas, såsom
vore de af norskt ursprung. Förutom öfriga, denna klass tillhöriga fall,
som under förlidet år ådragit sig uppmärksamhet, återfinnas i landtbruksstyrelsens
skrifvelse till Konungen af den 21 december 1894 nya bidrag,
och särskildt är hit att hänföra yttrandet, att det torde vara gifvet, att
stora qvantiteter utländsk spanmål förts öfver gränsen, utan att lagenlig
tull derför erlagts;

3) kringgående af aftalet genom ett slags substitution, i det att från
utlandet till Norge importerad vara visserligen icke materielt öfverföres
till Sverige, men möjliggör, att en motsvarande qvantitet af i Norge frambringad
vara kommer tullfritt eller mot half tull öfver gränsen. Detta
framträder synnerligen starkt i fråga om omalen eller malen spanmål
samt bröd och utgör förklaringen för den betydliga spanmålsexporten
till Sverige från ett land, som icke framalstrar tillräcklig brödsäd för
eget behof.

Härom yttrar landtbruksstyrelsen i nämnda skrifvelse, att Sverige
sannolikt så småningom skall få mottaga största delen af Norges spanmålsskörd,
som sedan med lätthet ersättes från utlandet på grund af det stora
lastrum, som finnes ledigt i Norges många från den utländska fraktfarten
återvändande fartyg.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Det bör emellertid härvid framhållas, att, då mellanrikslagen på ofvan
angifna sätt öfverträdts och kringgåtts, sådant visst icke uteslutande kan
läggas vårt grannfolk till last. Men detta kan ingalunda förminska behofvet
af sådana ändringar i lagen, att densamma ej må kunna tjena som
täckmantel för en olaglig införsel till Sverige af härstädes tullbelagda varor.»

»I kommerskollegii berättelse för år 1893 har en beräkning framlagts,
utvisande de belopp, som under nämnda år icke blifvit påförda de varor,
som, eljest tullpligtiga, på grund af mellanrikslagen under året tullfritt
införts från Norge. Under förutsättning, att införseln i händelse af tullpligtighet
varit lika stor, skulle svenska statens tullinkomst på nämnda
varor hafva uppgått till 4,313,856 kronor. Ehuru beloppet är betydligt,
torde detsamma icke desto mindre vara för lågt beräknadt, då särskildt
de varor, som vid den s. k. formansforslingen i betydliga qvantiteter föras
öfver gränsen, icke upptagits i denna beräkning. Såsom i Riksdagens omtalade
skrifvelse framhållits, är vår handelsstatistik af bristfällig beskaffenhet
icke minst i hvad densamma afser varuutbytet med Norge.»

»I afseende på den uppfattning om mellanrikslagens verkningar, som
numera allmänt utbildat sig i vårt land, är det vidare af betydelse att
granska de uttalanden, som från myndigheter, korporationer och enskilda
i olika delar af landet ingått såsom svar på den af Kongl. Maj:t anstälda
utredningen rörande mellanrikslagens verkan. De flesta af dessa hafva i
enlighet med frågans formulering icke upptagit spörsmålet om vare sig
upphäfvande eller omarbetning af lagen, utan inskränkt sig till att beskrifva
mellanrikslagens verkningar. Men ett stort antal, omkring hälften,
har dock icke kunnat afhålla sig från att yttra sin mening jemväl om
åtgärder rörande mellanrikslagen i dess helhet, och de ojemförligt flesta
af dessa hafva uttalat sig för en revision af lagen, många äfven för uppsägning,
antingen utan vidare eller såsom inledning till revisionen. Särdeles
betydelsefull i detta afseende är landtbruksstyrelsens ofvan åberopade
skrifvelse till Konungen, hvari styrelsen, efter att hafva utredt den skada,
som särskildt jordbruket, kreaturshandeln, jästfabrikationen och margarinfabrikationen
lida af mellanrikslagen och sättet för dess tillämpning, slutar
med hemställan om åtgärders vidtagande i syfte, att de sålunda framhållna
olägenheterna för det svenska jordbruket och vissa andra detsamma
närstående näringar utaf åtskilliga mellanrikslagens bestämmelser
eller tolkningar deraf måtte undanrödjas, under framhållande af att sådant
icke kan ske, utan att beslut från svensk sida fattas om samma lags
upphäfvande.»

»Det ligger i sakens natur, att mycket stora svårigheter skola uppstå
vid hvarje försök att genom ett aftal af mellanrikslagens art till stadig -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5

varande ömsesidig belåtenhet ordna varuutbytet mellan ett land, som
antagit ett protektionistiskt system, och ett annat, der frihandeln förherskar,
äfvensom att dessa svårigheter skola ökas i den mån tullsatserna
i det förstnämnda landet höjas. Bevillningsutskottet vid 1894 års riksdag
har också framhållit, att genom den genomgående förändring, som
tulltaxan undergick 1892, vissa öfverklagade förhållanden i fråga om
mellanrikslagen erhållit större betydenhet än förut, och chefen för civildepartementet*)
har den 21 februari 1890 yttrat, att, derest framdeles genom
i ettdera landet vidtagna tullförhöjningar den redan befintliga olikheten
i tullafgifter de båda länderna emellan skulle komma att ytterligare ökas,
de då föreslagna ändringarna i mellanrikslagen ej komme att varda för
ändamålet tillräckliga, utan att under sådan förutsättning en ytterligare
omarbetning af lagen kunde komma att erfordras.

Sedan nu spanmålstullarna i Sverige för kort tid sedan blifvit i väsentlig
grad höjda, har den af bevillningsutskottet och af chefen för civildepartementet*)
förutsagda tidpunkten inträda då en omarbetning af lagen
är erforderlig. Skola nemligen de vigtiga ändamål vinnas, som man med
de vidtagna tullförhöjningarna afsett, så måste också ofördröjligen tillses,
att icke mellanrikslagens bestämmelser dervid träda hindrande emellan.
Här föreligga således afgörande skäl icke blott för en uppsägning af mellanrikslagen,
utan äfven derför, att de mått och steg, som äro nödvändiga
för vinnande af detta syfte, ofördröjligen vidtagas.»

»Mellanrikslagens allmänna syfte är att för hvartdera riket bereda afsättning
af inhemska produkter på det andras område med ett minimum
af kostnad och omgång. Rättvisan kräfver det erkännandet, att detta syfte
i många fall vunnits och att åtskilliga svenska näringar haft gagn af detta
aftal. Men om redan nu otvifvelaktigt dessa fördelar motvägas af de förluster,
hvilkas stora betydelse i det föregående framhållits, så hotar för
framtiden den faran, att den vidtagna tullförhöjningens verkningar skola
väsentligen försvagas eller nästan upphäfvas samt derigenom ett olidligt
tillstånd för våra näringar åvägabringas. Men samtidigt skola fördelarne
för Norge af det nu gällande aftalet icke blott orubbade qvarstå, utan
väsentligen ökas, och häraf torde oemotsägligt framgå, att, då en genomgripande
och skyndsam omarbetning af mellanrikslagen är nödvändig, enda
medlet att vinna detta mål är en omedelbar uppsägning af denna lag.
Ty väljes endast underhandlingens väg, skall den part, som af aftalet har
största fördelen och hvars lofliga sträfvan alltså måste vara att så länge
som möjligt förblifva i det nuvarande läget, sannolikt icke kunna förmås

*) Skall vara finansdepartementet.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

till ett skyndsamt afgörande. Slutligen skulle sålunda vårt land, i stället
för att börja med .uppsägning, till sist se sig nödgadt att tillgripa denna
åtgärd. Men under tiden hafva måhända åratal förgått under fruktlösa
bemödanden att vinna enighet om ett nytt aftal, utan att de svenska
näringarna derunder fått den lättnad eller det skydd, som från svensk
sida åsyftats.»

Herr af Buren erinrar om sin vid sistlidet års riksdag väckta motion
i ämnet och anser, att den då af honom förehragta utredning bort gifva
tillräcklig anledning att redan då uppsäga mellanrikslagen. Då emellertid
så icke skedde, har motionären funnit sig nu böra förnya sitt förslag, till
stöd för hvilket han vid sidan af den statistiska utredning, som af honom
sistlidet år framlades, åberopar jemväl vissa data ur den sedermera offentliggjorda
statistiken för år 1893 äfvensom dels den omständighet, att i de
flesta af de yttranden från korporationer och enskilde, hvilka under den
i anledning af Riksdagens förberörda skrifvelse vidtagna utredning af
mellanrikslagsfrågan till vederbörande inkommit, uppsägning af lagen påyrkats
och goda skäl derför gifvits, dels de klagomål, som under senaste
året af vissa industriidkare anförts hos justitiekansleren och justitieombudsmannen
rörande mellanrikslagens tillämpning, och hvilka motionären finner
tydligen ådagalägga, att missförhållanden förefinnas, som utan lagens uppsägning
svårligen lära kunna afhjelpas, dels ock slutligen den bristande
tillförlitlighet hos norska produktionsbevis, hvarpå under sistlidet år exempel
gifvits uti det i pressen relaterade och af motionären återgifna förloppet
vid införsel från Norge öfver Charlottenberg af åtskilligt maskingods.

Sin åsigt om sättet att råda bot på de öfverklagade olägenheterna
angifver motionären på följande sätt:

»Månne man nu uti en revision af den bestående lagen emot allt
detta kan finna bot? Jag tror det icke, men säkert är, att en revision
af lagen, som måste blifva genomgripande, blir mycket svår, ja, omöjlig
att genomföra till följd af de störa fördelar, som mellanrikslagen genom
tulldifferenserna de olika länderna emellan bereder Norge.

Om jag kunde tänka mig möjligheten af att en sådan revision af
lagen skulle kunna afhjelpa svårigheterna och olägenheterna af den oberäkneliga
ekonomiska förlust, som icke allenast staten utan ännu mera
svenskt jordbruk, svenska industrier och svenska handtverkerier genom
mellanrikslagen få vidkännas, så skulle jag obetingadt förorda en sådan,
men då vid hvarje revision af lagen, som hittills egt rum, det visat sig,
att svårigheterna och olägenheterna blifvit större och icke mindre samt
att lagen icke efterlefves, så tror jag, att botemedlet nu är att finna icke

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 7

uti en revision, utan trots olägenheterna af en lång tullgräns och trots
deraf befarad smuggling anser jag, att en uppsägning af lagen nu är att
föredraga, hvilket dessutom skulle medföra den stora nyttan af att låta
Norge en gång få känna fulla värdet af sin marknad på Sverige. Denna
marknad, som har så stor betydelse för Norge, uppskattas icke der, likasom
hvarje fördel, som man under många år vant sig att ega, så mycket
som när eller förrän man förlorat den. Först sedan Norge fått erfara
förlusten af den nuvarande mellanrikslagen, torde Norge komma med
framställningar att af Sverige erhålla en ny lag, och först då kunna vi
tänka oss att med Norge få en revision och en effektiv mellanrikslag
genomförd, som sedan hålles i helgd och som ej gynnar det ena landet
på det andras bekostnad och till slut kunde bereda väg för en tullunion
med lika tullsatser, såsom naturligast vore mellan tvenne politiskt förenade
riken och som utan tvifvel skulle blifva till välsignelse för realunionen
icke blott på det ekonomiska utan fastmer på det politiska
området.»

Herr Eliasson påpekar åtskilliga förhållanden, som han anser böra
föranleda Riksdagen att, oberoende af den på Kongl. Maj:ts föranstaltande*
vidtagna utredningen och af Kongl. Maj:ts åtgöranden i anledning af
samma utredning, fatta beslut om mellanrikslagens upphäfvande. I sådant
afseende erinrar motionären till en början om den bristande öfverensstämmelsen
mellan de begge ländernas statistik rörande deras inbördes
handelsförhållanden samt finner häri anledning till det omdöme »att det
med mellanrikshandeln och kontrollen deröfver icke är så särdeles väl
bestäldt». Huru berörda förhållanden i verkligheten gestaltat sig, framgår
deremot, erinrar motionären, af den utredning, som innehålles i angifna
delar af de vid sistlidet års riksdags bevillningsutskotts betänkande n:o 4
fogade tabeller; och finner motionären berörda utredning gifva vid handen,
att genom mellanrikslagens bestämmelser och sättet, hvarpå de tillämpats,
svenska statsverket under åren 1890—1892 gått i mistning af en inkomst
af i medeltal 1,556,359 kronor om året.

Vidare anför motionären:

»Härjemte kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamhet på kommerskollegii
berättelse angående utrikes handel och sjöfart år 1893, som
visar, att Norges export hit utgjorde 31,439,436 kronors värde och dess import
härifrån uppgick till 16,111,201 kronor, samt att den beräknade tullen för
tullpligtiga varor, hvilka från Norge tullfritt införts till Sverige, utgjorde
4,316,856 kronor. I den senare summan är ändock icke, likasom föregående
år, upptaget tull för kläder, jerntrådsarbeten, nät, segel, slöjdvaror,

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

säckar, sängkläder och möbler, hvars beräknade värde 1893 utgjorde sammanlagdt
274,834 kronor.

Utom detta har under senare tider blifvit från många och skilda
håll erkändt, att mellanrikslagen medfört förluster för vårt lands innebyggare,
och man har äfven klandrat lagens tillämpning i Norge, hvilken,
efter hvad det vill synas, haft till mål att gynna den norska nationen
på den svenskas bekostnad. Det förefaller mig då märkligt att se de
ansträngningar, som gjorts och göras för bibehållandet i det möjligast
längsta af Norges förmåner i Sverige utan fullgörande af motsvarande
skyldigheter. Oförklarligt är det ock för mig, att den svenska representationen
öfverlemnar åt en antagligen långt aflägsen framtid afgörandet af
en fråga, som kräfver en snar lösning, icke endast för att bereda rättvisa
unionsländernas invånare emellan, utan fastmer för att minska det inom
vårt land på senare tider starkt tilltagande och ofta uttalade missnöjet i
fråga om mellanrikslagens verkningar. Hvad som likväl synes mig mest
besynnerligt är det, att under en tid, då statens budget ökas så, att tillläggsbevillning
till lika belopp som den ordinarie anses otillräcklig, bortse
från minskningen i statsinkomst af mer än 1 V2 million kronor årligen, för
att gynna norska exporten. Allt detta föranleder mig till den förmodan,
att Riksdagen, för att hindra missnöjets tillväxt och för att tillgodose
landets intressen, vidtager åtgärder ledande till ett snart ordnande af bättre
och rättvisare förhållanden i fråga om handel och sjöfart Sverige och Norge
emellan, utan att invänta den begärda undersökningens resultat och Kongl.
Maj:ts åtgöranden i anledning deraf.

Gerna kan man icke tänka sig, att de olägenheter och förluster för
Sverige, som nuvarande mellanrikslag medför, kunna till följd af den begärda
undersökningen upphöra. Icke heller kan man föreställa sig att
undersökningen föranleder annat än tidsutdrägt och resultatlösa underhandlingar,
enär man ej har skäl att vänta några eftergifter från norsk
sida, förrän Riksdagen fattat beslut om mellanrikslagens upphäfvande.
De för närvarande rådande förhållandena i Norge ingifva dessutom inga
förhoppningar om frågans lösning genom andra medel. Att låta det gå
som det går förefaller mig icke kunna försvaras. Mellanrikslagens uppsägning
synes mig för den skull vara den enda utvägen för att vinna
rättelse.

Ofta framhålles det påståendet, att mellanrikslagens förändring skulle
minska exporten af åtskilliga svenska näringars produkter till Norge; men
på samma gång torde man äfven böra taga i betraktande, att det ock är
många af de svenska näringarna som nu lida af den tullfria norska införseln
hit. Att förlusterna för Sverige år från år efter nuvarande mellan -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 9

rikslags antagande ökats, det är konstateradt. Att dessa förluster komina
att ökas ännu mera hädanefter, sedan spanmåls- och mjöltullarne blifvit
förhöjda, är ju uppenbart, och att under sådana förhållanden icke vidtaga
några verkande åtgärder, utan vänta på en bättring, som icke lärer stå att
vinna utan uppsägning, det kan icke förefalla mig annat än vårdslöst.
Orättvist kan det ock kallas, att den ena svenska näringen skall gynnas
på den andras bekostnad, likasom ock att den ena provinsens befolkning
skall ega förmåner i fråga om handel med utländska grannar, som andra
sakna. När man betraktar alla hithörande omständigheter, och då man
på grund af erfarenhetens vittnesbörd icke kan göra sig fri från tanken
på transitohandeln med spanmål och produkter deraf, så frestas man lätt
till den mening, att det vore önskligare och redigare samt dessutom medförande
minskade förvecklingar, om ingen mellanrikslag funnes i fråga om
tullfriheter.»

Såsom skäl för bifall till motionärens förslag anföres slutligen i sammanfattning: ■»att

kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj i 890 visat sig behäftad med
sådana brister i fråga om tydlighet, att olika uppfattningar om dess rätta
tolkning gjort sig gällande;

att dess olika tolkningar obestridligen utöfvat en skadlig inverkan på
det svenska näringslifvet, i hvilket afseende hänvisas ej mindre till det
norska kreatursimportförbudet än ock till den skada, som tillfogas den
svenska margarin- och jästtillverkningen genom nu gällande mellanrikslag;

att vidare Norge af befintliga tulldifferenser i allmänhet skördat och
skördar stor vinst till förlust så väl för den svenska statskassan som för
det svenska näringslifvet;

att denna förlust ingalunda kan anses uppvägd genom de fördelar,
som en eller annan svensk industri, en eller annan svensk importör eller
köpman möjligen kan hafva af den mellanrikslag, som nu är antagen och
gällande;

att Norges fördelar af samma lag äro så stora, att man icke, utan
uppsägning af lagen, kan hoppas det endast en undersökning skall i önsklig
tid medföra rättelser beträffande de från svensk sida öfverklagade och
erkända olägenheterna, utan blott gifva ny erfarenhet om vanskligheten af
tillmötesgående;

att, efter hvad erfarenheten visat, säkert är, att Norge under motsvarande
förhållanden icke skulle underlåtit att yrka på uppsägning;

att den svenska tulltaxan i många afseenden, sedan mellanrikslagens

Bill. till Itiksd. Prat. 1895. 5 Samt. 1 Afd. 14 11 afl. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15-

utfärdande, undergått betydliga förändringar och antagligen icke heller i
den närmaste framtiden kommer att bibehållas utan rubbningar;

att norska Stortingets sträfvan, efter hvad det visat sig, tyckes vara
att skilja sig från Sverige, när det gäller bidrag till bestridande af gemensamma
utgifter för de förenade rikena;

samt att slutligen lagen enligt dess 18 § fortfar att gälla, till dess
för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit sedan någotdera
riket om ändring eller upphäfvande af densamma för sin del fattat af det
andra rikets samtycke oberoende beslut.»

Vid behandlingen af förevarande, motioner har jemväl till utskottets
öfvervägande förelegat det numera i tryck tillgängliga resultatet af den
utredning, hvarom nästlidet års Riksdag, enligt hvad ofvan omförmälts, i
skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhöll, nemligen koinmerskollegii och generaltullstyrelsens
gemensamma underdåniga utlåtande af den 28 december
1894 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
samt landtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande af den 21
samma månad och år angående vissa delar af nämnda ämne.

Den sålunda föreliggande utredningen bestyrker visserligen det af
ingen betviflade, af bevillningsutskottet vid nästlidet års riksdag jemväl
uttryckligen erkända förhållande, att mellanrikslagen medfört fördelar för
Sverige likaväl som för Norge; men utskottet bär af samma utredning
tillika vunnit bekräftelse å rigtigheten af den inom vårt land numera allmänt
gängse uppfattningen, att Sveriges fördelar af gällande mellanrikslag
icke uppväga de olägenheter för vårt näringslif, som berörda lagstiftning
medför, och den uppoffring af inkomst, som svenska statsverket genom
densamma vidkännes. Äfven kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
hafva, oaktadt de funnit de mot mellanrikslagen anförda klagomålen, såvidt
de blifvit på faktiska förhållanden grundade, i allmänhet, särskildt hvad
beträffar den egentliga fabriksindustrien, ega mindre både omfattning
och innebörd än embetsverken, med afseende å den allmänna meningen
rörande mellanrikslagen, väntat, likväl uttalat det omdöme, att de i
ämnet nu gällande bestämmelser i vissa afseenden äro mindre tillfredsställande
och tarfva ändring. Härmed är å ena sidan uttryckt, att en
mellanrikslag fortfarande bör finnas, och å andra sidan erkändt, att den
nuvarande lagstiftningen i ämnet icke är tillfredsställande. I begge dessa
hänseenden instämmer utskottet i det anförda omdömet.

Enligt utskottets åsigt måste det, från hvarje synpunkt sedt, befinnas

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

öfverensstämma med de förenade rikenas ömsesidiga fördel att ordna sina
inbördes handels- och sjöfartsförhållanden på grundval af en i möjligaste
mån ömsesidigt gynnad behandling, så att afsättningen af hvardera landets
produkter och industrialster bland de båda folken underlättas och befordras.
Den omständighet, att Sverige dervid erbjuder en större utvidgning
af det inhemska afsättningsområdet än Norge, måste visserligen
under alla förhållanden bereda Norge en större fördel af mellanrikslagstiftningen
än Sverige, hvilken fördel i beaktansvärd grad ökas
derigenom, att Sverige till följd af sina högre tullsatser har att upplåta
en bättre skyddad marknad än Norge, på samma gång de högre
tullarne i Sverige å råämnen och halffabrikat bidraga till att minska den
svenska konkurrensen å den norska marknaden. Detta oaktadt kan det
icke betviflas, att en på rigtiga grunder ordnad mellanrikslagstiftning länder
äfven Sverige till gagn genom ökade afsättningstillfällen för dess näringar.
Men för att kunna verka till ömsesidig fördel för båda länderna måste
mellanrikslagstiftningen, såsom nyss antydts, hvila på rigtiga grunder.
I sådant afseende gäller, att mellanrikslagen icke'' får motverka de bestämmelser,
som hvartdera, landet för sin del kan hafva funnit nödigt att
antaga till skydd mot konkurrensen från utlandet, samt att lagen måste
ordna rikenas inbördes förhållanden i möjligaste mån på likställighetens
grund, så att icke det ena landet otillbörligt gynnas på det andras bekostnad.

Att dessa fordringar å en tillfredsställande mellanrikslagstiftning
emellertid icke äro tillräckligt tillgodosedda genom nu gällande bestämmelser,
bär den föreliggande utredningen till fullo bekräftat. Orsakerna
till detta missförhållande få visserligen till en del sökas i eu
oegentlig tillämpning af bestämmelser i lagen. Utskottet behöfver såsom
exempel härpå endast erinra om det kända förhållande, att, ehuru, såsom
ock betonats af samtliga de svenska myndigheter, som i frågan sig
yttrat, mellanrikslagen icke tillstädjer andra begränsningar i den fria
kreaturstillförseln från det ena riket till det andra än sådana, som hafva
till ändamål att skydda mot kreaturssmitta, man i Norge ansett sig oförhindrad
att under åratal upprätthålla ett förbud mot kreatursinförsel från
Sverige, för hvilket man sedan lång tid tillbaka från norsk sida icke kan
förebära annat skäl än angelägenheten att bevara rättigheten att till England
försända lefvande kreatur. Att verkningarna af denna från norsk
sida gjorda förtolkning af lagen anseidigt skadat svenska intressen både
direkt och indirekt är alltför väl känd!, och förhållandet har i landtbruksstyrelsens
underdåniga utlåtande (sid. 163 och 164) erhållit ytterligare
utredning, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa. Förklarligt torde vara,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

att Sverige anser mellanrikslagen allt annat än tillfredsställande, så länge
densamma icke förtydligats så, att möjlighet ej längre står det ena landet
öppen att genom ett dylikt förfaringssätt förskaffa sig otillbörlig fördel på
det andras bekostnad.

Med afseende a den ofta hörda klagan, att i fråga om mellanrikslagens
tolkning alltför stort tillmötesgående från svensk sida visats mot yrkanden,
hvilka främjat norska intressen, lärer utskottet icke böra ingå i någon
undersökning.

De olägenheter i afseende å handelsgemenskapen med Norge, öfver
hvilka klagan försports här i landet, hafva emellertid, i den mån de äro
föranledda af verkliga missförhållanden, i allmänhet sin grund deri, att
man vid affattandet af mellanrikslagens bestämmelser icke tagit eller kunnat
taga erforderlig hänsyn till den numera bestående olikheten i de båda
ländernas tullpolitik gent emot utlandet.

Mellanrikslagstiftningen qvarstår ännu i hufvudsakliga delar på den
ståndpunkt, som genom 1874 års lag intogs. Den ledande principen i
nämnda lag var ömsesidig tullfrihet för inhemska och full tull för utländska
varor, hvarvid begreppet inhemska varor omfattade icke allenast svenska
och norska naturalster och tillverkningar deraf, utan tillika alla varor,
som i Sverige eller Norge undergått något slag af industriel bearbetning
eller förädling.

Förutsättning för att mellanrikslagstiftningen skulle kunna tillfredsställande
ordnas på grundval af en så vidt utsträckt gynnad behandling
var, att båda de förenade rikena fullföljde samma handelspolitik med låga
och sjunkande tullar som den, hvilken de under närmaste tiden förut omfattat,
samt att de dervid sökte att åvägabringa allt större likhet i sina
respektive tulltariffer. Då emellertid denna förutsättning icke inträffat,
utan tvärtom de begge ländernas tulltariffer allt mera aflägsnats ifrån
hvarandra, sedan Sverige genom förhöjda tullsatser sökt skydda så väl sin
jordbruksnäring som sin industri, hafva de grundsatser, som vunnit tilllämpning
i 1874 års lag, visat sig i allt högre grad lända vårt land till
förfång och förty icke kunna utan väsentlig modifikation fortfarande upprätthållas.

Grundsatsen, att i det ena riket alstrade naturaprodukter och tillverkn
i ii gar deraf skola åtnjuta tullfrihet vid införsel till det andra riket, är visserligen
af beskaffenhet att i regeln allt fortfarande böra vinna tilllämpning, men
ett undantag från denna regel måste dock göras ifråga om spannmål, omalen och
malen, samt bröd och andra tillverkningar af spanmål. I afseende å nödvändigheten
att träffa anstalter för att dessa varuslag icke vidare må under några omständigheter
få tullfritt införas från Norge, utom då fråga är om sådana mindre,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 13

icke i handelsafsigt införda qvantiteter, som i 4 § mellanrikslagen afsetts, lärer
utskottet endast behöfva hänvisa till den utredning, landtbruksstyrelsen
(sid. 160—162) lemnat i detta ämne, samt kommerskollegii och generaltullstyrelsens
utan meningsskiljaktighet afgifna yttrande i frågan (sid. 44).
Kunde en sådan åtgärd anses erforderlig redan på grund af de förhållanden,
som egde rum före den innevarande år vidtagna förhöjning i tullen
å nämnda artiklar, måste naturligtvis behofvet deraf nu göra sig vida
mera känbart. Också torde man med visshet kunna förutse, att så vida
ändring af lagen i angifna syfte icke i den allra närmaste framtiden vidtages,
det med nyssberörda tullförhöjning afsedda skydd för jordbruksnäringen
kommer att högst väsentligt försvagas, synnerligast i provinserna
vid gränsen mot Norge. Svenska statskassans förlust på en ohämmad
spanmålsimport från Norge bör för visso icke heller lemnas ur sigte.
Det kan förtjena erinras, att vid de underhandlingar, som föregingo antagandet
af 1874 års mellanrikslag, man af statsfinansiella hänsyn från
norsk sida bestämdt fasthöll vid den fordran, att svensk spanmål, som
sjövägen infördes till Norge, skulle draga half tull.

Kunna grundsatserna i 1874 års lag, för så vidt de röra jordbrukets
produkter, numera icke gerna oförändrade godkännas från svensk sida, är
detta i ännu högre grad förhållandet med afseende å industriens alster.
Redan innan den svenska tulltaxan med år 1888 börjat förändras i skyddsvänlig
rigtning, hade man med afseende å varor af s. k. blandadt ursprung,
d. v. s. sådana, som antingen framställa af både inhemskt och utländskt
råämne eller ock varit föremål för bearbetning såväl inom som utom landet,
erfarit behof af att inskränka begreppet inhemsk tillverkning. Den vidsträckta
omfattning af detta begrepp, lagen medgaf, föranledde nemligen
en med densamma ej afsedd vinst på olikheten i de begge ländernas
tullar å råämnen och halffabrikat. Man fann sålunda nödvändigt att,
jemte upptagande i lagen af en allmän bestämmelse derom, att hvarje
fullständig, inom landet skedd bearbetning skulle åt en vara bereda rättighet
att anses och behandlas såsom inhemsk, särskildt angifva vissa slag
af bearbetningar, som i följd af sin mindre väsentliga beskaffenhet icke
skulle naturalisera varan, hvarjemte man i fråga om kläder — hvilken
artikel särskildt gjorts till föremål för eu illojal konkurrens från norsk
sida — stadgade skilnadstull för öfvertyget, när detta var af utländskt
ursprung. Dessa förändringar trädde i kraft genom kongl. förordningen
af den 1 juli 1887. Gifvet var emellertid, att efter den reform af vår
tullagstiftning, som vid 1888 års riksdag påbörjades, ytterligare ändringar
i mellanrikslagen erfordrades för att med hänsyn till omsättningen på den
svenska marknaden likställa produktionsvilkoren för svenska och norska

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o lä.

industriidkare i fråga om tillverkningar, för hvilka sådana råämnen eller
halffabrikat erfordrades, som drabbats af de nya eller förhöjda tullarne.
Sådana ändringar blefvo också, på grundval af 1888 års tullkomités i
ämnet afgifna förslag, efter underhandlingar med norska regeringen genomförda
och, hvad Sverige beträffar, till allmän efterrättelse kungjorda
genom kongl. förordningen den 30 maj 1890.

Dessa ändringar, hvilka gingo i samma rigtning som de år 1887 vidtagna
och alltså ytterligare inskränkte begreppet inhemsk tillverkning dels
genom upptagande af ännu en del bearbetningar, hvilka, såsom mindre
väsentliga, icke skulle naturalisera varan, och dels genom utvidgning af
området för skilnadstullars användande, kunde dock, naturligt nog, icke
göra tillfyllest, sedan Riksdagen, efter det våra med vissa främmande
magter ingångna tarifftraktater utgått, år 1892 fullständigt genomfört den
år 1888 och 1889 påbörjade revisionen af industritullarne. Oafsedt de
olägenheter i andra afseenden, som nu gällande mellanrikslag föranleder,
har densamma efter nyssberörda tullreform lemna!, Norge nya tillfällen
till vinst på skilnaden mellan de begge ländernas tullar å råämnen och
halffabrikat. Påtagligt är, att, derest sådant icke genom ändrade bestämmelser
förebygges, Norge all finera skall komma att tillgodogöra sig
dessa tillfällen, i den mån industrien utvecklas, likasom äfven att de
nuvarande mellanrikslagsbestämmelserna, bibehållna oförändrade, skulle
kunna på många områden just framkalla en sådan utveckling. Detta
bestyrkes äfven af erfarenheten, enligt hvad den af embetsverken åvägabragta
utredningen gifver vid handen. Särdeles belysande i detta hänseende
är förhållandet med artiklarne jäst och margarin, hvilka, oaktadt
de invändningar, som de svenska tillverkarne sökt göra gällande gent
emot en sådan tolkning af gällande bestämmelser, i hvarje fall, då de
varit i Norge tillverkade, fått åtnjuta tullfrihet här i landet.

Skilnaden mellan de begge rikenas tullsatser för de vid jästtillverkningen
erforderliga råämnen, spanmål och potatismjöl, bär äfven före den
senaste tullförhöjningen för spanmål varit ganska betydlig. Äfven om man
lernnar å sido potatismjölet och endast beaktar spanmålen, har •— enligt
den utredning, landtbruksstyrelsen i sitt ofvannämnda underdåniga utlåtande
(sid. 166 och 167) lemnat i detta ämne — endast genom tullskilnaden
för sistnämnda råämne under senare tid hvarje kilogram ren
brännerijäst kunnat tillverkas för 8,6 öre och luftjäst för 4,3 öre billigare
pris i Norge än hos oss. En sådan skilnad i produktionsvilkor i fråga
om en vara, som betingar ett pris af ungefär 45 öre pr kg., måste naturligtvis
ställa den svenska jästtillverkningen synnerligen ogynsamt i konkurrensen
med den norska; och verkningarna deraf hafva äfven visat sig i

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

minskad export från Sverige till Norge och ökad import från sistnämnda land
till Sverige. Vår export af jäst till Norge har nemligen nedgått från nära
40,000 kg. om året under senare delen af 1880-talet till 21,510 kg. år 1893,
samtidigt med det att importen hit från Norge af denna vara stigit så, att
densamma, som år 1890 omfattade endast 1,522 kg., under de nio första
månaderna år 1894 uppgick till icke mindre än 52,818 kg. Lätteligen
inses, huru mycket ogynsaxnmare förhållandena numera gestalta sig för
de svenska jästfabrikerna, sedan spanmålstullen så väsentligt höjts vid
innevarande riksdag.

Vidkommande åter margarin, har i den föreliggande utredningen visats,
hurusom tullen å de flesta derför erforderliga råämnen i Norge är betydligt
lägre än i Sverige. Det bör vid sådant förhållande icke väcka förvåning, att
från de svenska margarinfabrikerna så lifliga klagomål försports öfver
konkurrensen från de norska fabrikerna, hvilkas gynnade ställning på den
svenska marknaden ingalunda minskas genom den oegentlighet, att, under
det de svenska fabrikerna måste underkasta sig särskilda utgifter för
stadgad kontroll å tillverkningen, de norska äro från hvarje sådan utgift
befriade.

Äfven inom flera grenar af jernindustrien intager Norge, tack vare
mellanrikslagens bestämmelser, en liknande gynnad ställning å den svenska
marknaden. I främsta rummet är detta förhållandet med tillverkningen
af spik, hvilken varas införsel från Norge gynnas på dubbelt sätt, dels
genom tullfrihet för all norsk spik, tillverkad af i Norge fallet skrot, oafsedt
huruvida skrotet erhållits af inhemska eller utländska jernpjeser, dels
ock derigenom, att, då sjelfva skrotet hit till riket införes, detta icke åtnjuter
tullfrihet med mindre än att det kan styrkas vara fallet efter svenskt
eller norskt fabrikat. Också skall, enligt uppgift, den svenska spiktillverkningen
hafva under de senare åren nedgått med ungefär 40 procent; och af den
å sid. 30 i kommerskollegii och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande
intagna tabellariska öfversigt af införseln från och utförseln till Norge af
åtskilliga jernfabrikat inhemtas, hvad spik beträffar, att införseln under
de senaste åren varit ungefär 4 å 5 gånger större än utförseln.

Sistberörda förhållande synes gifva vid handen, att under nuvarande
omständigheter gällande mellanrikslag ej ens är tillfredsställande för de
svenska industrier, hvilkas intressen 1890 års revision af nämnda lag afsåg
att tillgodose. Icke minst torde detta gälla i fråga om sådana varor, som
framställas genom sammansättning af färdiga delar af dels inhemsk och
dels utländsk tillverkning. Visserligen innehåller gällande mellanrikslag
det stadgande, att sammansättning icke naturalisera!* varan, hvaraf följer,
att, då samtliga de i varan ingående delar äro i utlandet tillverkade, varan

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

i sin helhet skall anses såsom utländsk tillverkning; men för bedömandet
af de fall, då vissa af delarne äro af utländsk, andra af inhemsk tillverkning,
lemnar lagen egentligen icke någon ledning. I praxis har frågan
af gjorts så, att, då varan »hufvudsakligen» varit af inhemsk tillverkning,
tullfrihet medgifvits. Men oafsedt att uttryckligt stadgande i ämnet saknas,
torde det mången gång möta afsevärd svårighet att bestämma hvilken del
af tillverkningen som är den hufvudsakliga. Ett belysande exempel härå
erbjuder, enligt den redogörelse, som förekommer å sid. 24 och 25 i kommerskollegii
och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande, lampfabrikationen;
och såsom ett exempel på, till hvilka betänkliga följder bristen på
noggranna bestämmelser i ämnet kan leda, må anföras, att man vid leverans
från Norge hit till riket af ett maskineri påyrkat tullfrihet för
maskineriet, enligt uppgift, tillhörande men särskilclt för sig mkommande
plåtar och jernbalkar, hvilka, tillverkade i utlandet, i Norge undergått så
obetydlig bearbetning, att t. ex. balkarne endast afklippts till lämpliga
längder och sedermera försetts med hål, ja, att anspråk på tullfrihet frarnstälts
äfven för sådana artiklar som blyhvitt, linolja, tågvirke och smergelduk
endast på den grund, att de vore ämnade att användas vid uppsättning
här i landet af berörda maskineri. Tillaggas bör, att yrkandet beträffande
plåtarne och balkarne understöddes af Norges högsta tullmyndighet.
I Norge synes dock, att döma af de å sid. 83 i embetsverkens utlåtande
anförda uppgifter om de norska myndigheternas tullbehandling af paraplyer,
sammansatta af dels utländska, dels inhemska materialier, en vida
strängare uppfattning hafva gjort sig gällande i afseende å införseln från
Sverige.

I sammanhang med hvad ofvan anförts om lagens tolkning förtjenar
att erinras, hurusom mellanrikslagen saknar bestämmelser för reglerande af
de fall, då de begge rikenas högsta tullmyndigheter icke kunna enas i afseende
å lagens tillämpning. Denna uti embetsverkens underdåniga utlåtande
af generaltullstyrelsen särskildt påpekade brist i lagen har, enligt
hvad utskottet försport, vid flera tillfällen gjort sig känbart gällande;
och befaras kan, att detta framdeles kommer att blifva förhållandet ännu
mera, i den mån nya tillverkningar uppstå och påkalla lagens tillämpning.

Jemte de bestämmelser, som reglera den varuforsling de begge länderna
emellan, hvilken eger rum »i handelsafsigt», innehåller mellanrikslagen,
såsom bekant, äfven, i 4 §, särskilda stadgande!! rörande gränstrafiken.
Dessa senare bestämmelser, hvilkas ursprung går tillbaka till
tiden före rikenas förening, och hvilka afse att bereda gränsbefolkningen
tillfälle att från grannriket få, utan erläggande af tull och utan att be -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

tungas med de till förtullningen hörande formaliteter, på närmaste håll
förse sig med nödvändiga förbrukningsartiklar till myckenhet, som för
tillfället erfordras för fyllandet af det egna behofvet, lemna, ehuru upprepade
gånger och senast år 1890 ändrade, likväl alltjemt många och välgrundade
anledningar till klagomål från svensk sida, beroende derpå, att
medgifvandet af tullfrihet i förevarande fall visat sig kunna, trots lagens
uttryckliga förbud, i stor utsträckning tillgodogöras för införsel i handelsafsigt.
Sådana missbruk, befordrade genom den i hög grad utvecklade
landthandeln vid gränsen, måste naturligtvis komma att ökas i samma
mån, som de svenska tullsatserna höjas utöfver de norska och införseln
följaktligen lemnar tillfälle till vinst på tulldifferensen. Också har, efter
den i början af innevarande år vidtagna tullförhöjning för malen och
omalen spanmål, den tullfria importen af mjöl från Norge jemlikt ifrågavarande
4 § — hvilken import, på sätt den vid kommerskollegii och generaltullstyrelsens
underdåniga utlåtande fogade tabell 7 utvisar, redan förut var
ganska ansenlig — i anmärkningsvärd grad tilltagit. Enligt införskaffade
uppgifter från gränsbevakningen öfverfördes sålunda tullfritt jemlikt ifrågavarande
paragraf ensamt på gränsen till Elfsborgs, Vermlands och Kopparbergs
län under månaderna januari—mars innevarande år 677,866 kilogram
malen spanmål, under det att motsvarande import för samma månader
år 1894 icke uppgick till mera än 181,888 kilogram. Uppenbart är, att
det kringgående af lagen, som sålunda eger rum, måste, oafsedt dess demoraliserande
inverkan på gränsbefolkningen, ganska menligt återverka på
vissa grenar af svenskt näringslif, särskilt på jordbruksnäringen i gränstrakterna,
och jemväl medföra afsevärd förlust för svenska statskassan.

Flera andra bestämmelser i gällande mellanrikslag hafva jemväl visat
sig sakna tillräcklig effektivitet. Särskilt har man i detta hänseende försport
klagan öfver bestämmelserna angående produktionsbevisen. De upplysningar,
som framkommit om omöjligheten att noggrant kontrollera bevisens
tillförlitlighet och på ett verksamt sätt beifra deri meddelade origtiga
uppgifter, samt den omständighet, att lagens bestämmelser visat
sig medgifva en mot dess anda uppenbarligen stridande attestering af
utländska varor såsom norska tillverkningar, ådagalägga ock, enligt utskottets
åsigt, oförtydbart befogenheten af denna klagan.

Af hvad nu anförts framgår, att den förebragta utredningen i ämnet
ådagalägger, att de bestämmelser, hvilka för närvarande ordna de förenade
rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållanden, på samma gång de äro
vissa af vårt lands näringar till fördel lända mera betydande och vigtigare
sådana likasom ock det svenska statsverket till skada. I berörda hänseende

Bill. till. liUsd. Vrot. 18,95. 5 Sand. 1 Afd. 14 Höft.

18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

tilldrager sig för närvarande, förutom flera här ofvan angifna industrier,
jordbruksnäringen uppmärksamhet, då det med de nyligen åsätta högre
spanmålstullarne för denna näring afsedda skydd betänkligt hotas genom
bestämmelserna i gällande mellanrikslag. Men, såsom ock af kommerskollegii
chef i hans vid embetsverkens underdåniga utlåtande fogade
reservation betonats, är det otvifvelaktigt, att den skada och förlust,
som af nämnda lag förorsakas det svenska näringslifvet i allmänhet och
den svenska statskassan, skola i framtiden blifva ännu större, allt efter som
verkningarne af de i Sverige år 1892 höjda industritullarna hinna att till
fullo framträda. Vid sådant förhållande kan enligt utskottets åsigt knappast
någon allmän angelägenhet för närvarande anses i högre grad påkalla en
skyndsam lösning än frågan om ett ändamålsenligare och rättvisare ordnande
af de förenade rikenas inbördes handelsförhållanden; och då utskottet
håller före, att denna fråga bör kunna lösas genom en mellanrikslagstift,-ning, byggd på rättvisare och billigare grunder än den nuvarande, synes
det utskottet högst angeläget, att erforderliga åtgärder för åvägabringande
af en sådan lagstiftning oförtöfvadt vidtagas. Med afseende å de betydande
intressen inom vårt land, hvilka lida men af nu gällande mellanrikslag,
och vådan af hvarje uppskof med de erforderliga förändringarnes
åvägabringande anser utskottet emellertid tillika, att Riksdagen nu icke
bör inskränka sig till vidtagande af åtgärd i syfte att underhandlingar
om en ny lag må komma till stånd. Också har så väl af de bland motionärerna,
hvilka afsett ett omedelbart upptagande af underhandlingar
om en revision af gällande mellanrikslag, som ock från embetsverkens sida
framhållits, att blotta inledandet af sådana underhandlingar icke motsvarar
ögonblickets kraf, utan att man från svensk sida bör för att snabbast och
säkrast nå målet låta denna åtgärd föregås af den nu gällande lagens
omedelbara uppsägning.

Såsom bekant blef mellanrikslagens uppsägningstid år 1887 bestämd
till tvåårig i stället för den förutvarande ettåriga, ehuruväl meningarna
inom Riksdagen voro mycket delade om nyttan af denna ändring. Vid
underhandlingarna om nu gällande mellanrikslag påyrkades visserligen
från svensk sida en återgång till den ettåriga uppsägningstiden, men denna
fordran möttes af ett så bestämdt motstånd från Norges sida, att man,
enligt chefens för finansdepartementet anförande till det statsrådsprotokoll,
som fans bifogadt den till Riksdagen aflåtna propositionen om lagens antagande,
skulle genom samma fordrans vidhållande hafva äfventyrat möjligheten
af att bringa till stånd en revision af lagen, vid hvilket förhållande
det framstälda yrkandet fick förfalla. Utskottet, som finner stadgandet
om den tvååriga uppsägningstiden vara för vårt land högst menligt, anser

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

jemväl, att olägenheterna deraf, sådana de nu gestaltat sig, blifvit på ett
ganska träffande sätt förutsagda i bemälde departementschefs nyss åberopade
anförande, och tillåter sig för den skull att här återgifva departementschefens
uttalande i ämnet, hvilket lyder sålunda:

»För min del är jag icke obenägen antaga, att mellanrikslagens
bestånd bättre skulle tryggas genom en ettårig än genom en tvåårig uppsägningstid.
Det synes mig nemligen antagligt, att, derest lagens bestämmelser
skulle visa sig lända ettdera landets industri till skada eller lagen
eljest i ett eller annat hänseende befinnas i sina verkningar otillfredsställande,
man skall, om lagen kan efter en kortare tids uppsägning upphöra
att gälla, söka på öfverenskoinmelsens väg uppnå rättelse, innan det
kraftigare medlet af lagens uppsägning tillgripes, och detta så mycket
hellre som, då, efter hvad erfarenheten visat, en längre tid kräfves för att
bringa ändringar i lagen till stånd, man, genom att inleda förhandlingarna
härom med en uppsägning, skulle äfventyra att åtminstone för någon tid
blifva i saknad af alla lättnader i samfärdseln mellan de båda rikena. Ju
längre åter uppsägningstiden är, dess mindre skall man, vid första anledning
till missnöje med lagen, draga i betänkande, att uppsäga densamma
och dess mer skall man finna sig dertill manad af farhåga, att, derest
underhandlingar om ändringar i lagen icke leda till åsyftadt resultat, utan
en uppsägning af lagen senare blir nödvändig, landets industri allt för länge
skulle komma att tyngas af de olägenheter eller missförhållanden, hvilkas
afhjelpande ansetts nödigt. — — — — — — — — — — — — — —»

Det synes utskottet, att man nu står inför en sådan situation, som
antydts i den del af förestående anförande, hvilken af utskottet kursiverats.
Skulle de motsedda underhandlingarna icke leda till eu öfverenskommelse,
af beskaffenhet att kunna för Sveriges del godkännas, är det,
i betraktande af de menliga följder, nu gällande mellanrikslag obestridligen
redan medför för värt land, och med hänsyn till de ännu större
olägenheter, densamma efter all sannolikhet kommer att förorsaka, af största
vigt, att lagen snarast möjligt upphör att gälla, och att densamma förty
oförtöfvadt uppsäges. Fn sådan åtgärd, hvilken ju i afseende å internationella
aftal icke är någon ovanlighet — utskottet behöfver endast erinra
om uppsägningen af våra intill 1892 gällande tarifftraktater med vissa
främmande magter — och derför icke bör kunna uppfattas annorlunda
än såsom ett af ekonomiska intressen förestafvadt begagnande af den i
lagen hvartdera landet tillförsäkrade rätt, bör dessutom, såsom jemväl af
motionärerna anmärkts, kunna antagas i sin mån påskynda fortgången
af underhandlingarne om nödiga rättelser i de nuvarande missförhållandena.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Såsom redan anmärkts, anser utskottet det synnerligen vigtig!, att en
på rigtiga grunder fotad mellanrikslag kommer till stånd. Att nu bestämdt
angifva alla de förändrade bestämmelser i gällande mellanrikslag,
som för sådant ändamål må anses påkallade, skulle tydligen vara en
ganska vansklig uppgift. Så mycket torde dock framgå af hvad utskottet
bär ofvan anfört, att, enligt utskottets åsigt, antalet af de naturalster
och tillverkningar, som enligt § 3 skola oafsedt sitt ursprung draga hel tull,
bör ökas med åtminstone artiklarne spanmål, omalen och malen, bröd och
andra tillverkningar af spanmål, jäst, margarin och spik; att väsentligt förändrade
bestämmelser erfordras rörande varor af s. k blandad! ursprung,
vid hvilka bestämmelser vederbörlig hänsyn bör tagas till skilnaden i
tullar å råämnen och halffabrikat enligt de respektive ländernas tulltariffer;
att angående de s. k. produktionsbevisen väsentligen skärpta föreskrifter
äro af nöden, för att dessa bevis må kunna uppfylla sitt ändamål; att
möjligheten af ett sådant åsidosättande af Sveriges rätt, som det norska
förbudet mot kreatursimport från Sverige länge inneburit, måste för framtiden
förebyggas genom förtydligande stadganden i ämnet; att bestämmelser
erfordras för reglerande af de fall, då de begge rikenas högsta tullmyndigheter
stannat i olika mening beträffande lagens tillämpning; att
föreskrifterna om den s. k. formansforslingen måste ändras till förekommande
af sådana missbruk, som dem, hvartill nu gällande stadganden i
detta ämne gifvit anledning; samt att lagens uppsägningstid bör förkortas
till ett år, i likhet med hvad förhållandet var före år 1887. Utskottet
anser derjemte, att man med fog bör kunna påräkna, att från Norges
sida hinder icke skall möta för åvägabringande af här ofvan förordade
förändrade bestämmelser rörande spanmål, omalen och malen, samt bröd
och andra tillverkningar af spanmål så tidigt, att de må kunna träda i
kraft redan innan detta års skörd föres i marknaden. Det synes nemligen
utskottet, att Norge, som producerar endast en bråkdel af den säd,
hvaraf landet för egen förbrukning har behof, icke bör kunna hafva något
rättmätigt intresse i att motsätta sig att en sådan ändring snarast möjligt
företages.

De förändrade förhållanden i afseende å Sveriges och Norges inbördes
handel och sjöfart, utskottet förordar, afse visserligen äfven ett mera utsträckt
och skärpt öfvervakande af samfärdseln de båda rikena emellan;
och utskottet förbiser ingalunda, att detta måste medföra ökade kostnader
för statsverket, men utskottet är förvissadt om att dessa skola mer än
uppvägas genom ett bättre tillvaratagande af statens rätt än hittills skett
eller kunnat ske.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 21

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af de i ämnet väckta
motioner, måtte för sin del besluta, att förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och
sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 skall, i den ordning,
som i § 18 af nämnda lag stadgas, upphäfvas,
samt vid meddelande af detta beslut hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder
i syfte att angående omförmälda förhållanden
måtte snarast möjligt åvägabringas en ny öfverenskommelse,
hvarigenom de båda ländernas ömsesidiga ekonomiska
intressen varda på ett rättvisare sätt än genom
den nu gällande förordningen tillgodosedda.

Stockholm den 22 april 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Reservation

af herrar Johans-son i Noraskog, frih. von Schwerin, Collander, Fredholm,
Jansson, Olsson, Bokström och Brornée, som anfört:

»I likhet med utskottets majoritet anse vi det uppenbart, att de förändringar,
som svenska tulltaxan på senare tiden undergått, med nödvändighet
påkalla en omarbetning af gällande förordning angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. I fråga åter om
sättet, hvarpå ett dylikt resultat lämpligast må vinnas, kunna vi ej dela
majoritetens åsigt, att det för sådant ändamål skulle vara nödigt, ja, vi
anse det icke ens välbetänkt att vidtaga den till sina följder möjligen
ganska ödesdigra åtgärden att upphäfva lagen, åtminstone icke förr än ett
med brödrafolkens inbördes ställning mera förenligt sätt att söka tillvägabringa
afsedda rättelser blifvit från Riksdagens sida utan framgång försökt.
Vi tilläto oss derför att, redan vid början af denna frågas behandling inom
utskottet, påyrka, att Riksdagen med anledning af de nyss förut beslutade
ändringarna i tulltaxan ville i skrifvelse dels anhålla, att Kongl. Maj:t, så
snart ske kunde, måtte inleda underhandlingar med norska regeringen om
sådana bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda
beslut med nödvändighet påkallades, dels ock bemyndiga Kongl.
Maj:t att, derest de inledda underhandlingarna icke syntes leda till det
åsyftade målet, först då uppsäga ifrågavarande lag med enahanda verkan,
som hade Sverige för sin del fattat ett af Norges samtycke oberoende
beslut om lagens upphäfvande. Med andra ord, vi förordade, att Riksdagen
borde gå till väga ungefärligen på samma sätt nu som vid 1888
års riksdag, då fråga om ett upphäfvande af nyssnämnda lag jemväl förelåg,
och hvilket tillvägagående både vid detta och ett föregående tillfälle
visat sig vara tillfyllestgörande för att på möjligast korta tid kunna ernå
de förändrade bestämmelser, som varit åsyftade eller till främjande af svenska
intressen ansetts erforderliga. Vårt förslag i berörda afseende lyckades
emellertid icke tillvinna sig utskottsmajoritetens bifall eller understöd.

Utskottet förmenar, att blotta inledandet af underhandlingar om en
revision af gällande mellanrikslag icke motsvarar ögonblickets kraf, utan
att man från svensk sida bör för att snabbast och säkrast nå målet låta
denna åtgärd föregås af den nu gällande lagens omedelbara uppsägning.
Till stöd för en dylik åtgärd har anförts, att norrmännen, som af lagen
hade största fördelen och hvilkas naturliga sträfva!! alltså måste vara att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 23

så länge som möjligt förblifva i det nuvarande läget, ej förutan en uppsägning
skulle kunna förmås till ett skyndsamt afgörande. Denna uppfattning
synes oss icke vara grundad på verkliga förhållanden eller i öfrigt
ega berättigande. Det torde nemligen vara allmänt kändt och erkändt,
att vid de förhandlingar, som, enligt hvad här ofvan blifvit antydt, föranleddes
af 1886 och 1888 årens riksdagsbeslut i samma ämne, icke visades
någon brist på tillmötesgående från norsk sida, ehuru de norska
fördelarne af förut gällande överenskommelser måste anses hafva varit,
om icke större än nu, dock åtminstone fullt jemförliga med hvad de för
närvarande kunna anses vara. Att de vid nyssnämnda tillfällen förda underhandlingarna
ledde till ett så skyndsamt resultat som gerna kunde vara
möjligt, torde äfven vara så väl bekant, att det icke af oss kan behöfva
närmare påpekas. Vi anse oss derför ej berättigade antaga, att ett annat
förfarande från Norges sida denna gång skulle vara att förvänta. Deremot
torde det ej vara osannolikt, att en omedelbar uppsägning af mellanrikslagen
snarare skulle komma att i betydlig mån försvåra den skyndsamma
lösning af frågan om ett mera ändamålsenligt ordnande af de
förenade rikenas inbördes handelsförhållanden, som nu frå skilda håll anses
vara så önskvärd.

Gent emot utskottets yttrande att man för att säkrast få de önskade
ändringarna i mellanrikslagen till stånd borde låta underhandligarna derom
föregås af lagens uppsägning, anse vi oss böra erinra, att en dylik uppsägning
sannolikt kan komma att medföra verkningar af alldes motsatt
beskaffenhet. Man måste nemligen alltid räkna med den möjligheten, att,
i händelse af uppsägning, efter de stadgade två årens förlopp någon ny
öfverenskommelse ej finnes färdig att inträda i den upphäfdas ställe. Allt
skulle då återgå till hvad det var före föreningen; särskild lagstiftning för
reglering af gränsbefolkningens inbördes förhållanden skulle då åter blifva
nödvändig; en stor del af vår industri, som för sin tillvaro är till större
eller mindre del beroende af den norska marknaden, skulle i ett slag måhända
beröfvas möjligheten att existera; de båda folkens inbördes handelsoch
sjöfartsförbindelser skulle lida en oberäknelig skada, och den stora
konsumerande allmänheten, hvars intressen man vanligen helt och hållet
förbiser vid våra dagars tullstrider, skulle på ömse sidor om gränsen få
många och ökade anledningar till befogad klagan. Inför en sådan eventualitet
kunna vi ej annat än känna oss tveksamma om ändamålsenligheten
af det utaf utskottet föreslagna tillvägagångssättet.

I utskottets betänkande har, bland annat, åberopats ett år 1887 af
dåvarande chefen för finansdepartementet hållet anförande till statsrådsprotokollet,
hvarom utskottet yttrar, att vissa af de olägenheter, som nu

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

anses förefinnas i gällande mellan rikslag, blifvit på ett ganska träffande
sätt förutsagda i samma anförande. Utskottet tiar dock ansett lämpligt
att derur utesluta ett yttrande, som vi deremot tillåta oss att här återgifva,
till att fullständiga det af utskottet gjorda, delvis kursiverade citatet.
Departementschefen yttrade nemligen vid samma tillfälle i omedelbart
sammanhang med föregående äfven följande: »Ehuru en uppsägning visserligen
icke utesluter möjligheten att, innan lagen derefter träder ur kraft,
komma till en ny öfverenskommelse, kan det dock icke betviflas, att samförståndet
mellan de båda länderna bättre bevaras, om rättelser i lagen vid,
behof kunna på öfverenskomrnelsens väg utan uppsägning vinnas.» Dessa
ord äro ej mindre träffande än de af utskottet citerade och torde särskildt
under nuvarande förhållanden de förenade rikena emellan vara synnerligen
behjertansvärda.

Utskottet anser, att man med fog bör kunna påräkna, att från Norges
sida hinder icke skall möta för åvägabringande af förändrade bestämmelser
rörande spanmål, omalen och malen, samt bröd och andra tillverkningar
af spanmål så tidigt, att de må kunna träda i kraft redan innan detta
års skörd föres i marknaden: och utskottet tillägger, att Norge, som producerar
endast en bråkdel af den säd, hvaraf landet för egen förbrukning
har behof, icke bör kunna hafva något rättmätigt intresse i att motsätta sig,
att en sådan ändring snarast möjligt företages. På samma gång vi till alla
delar instämma i denna utskottets uppfattning, synes det oss likväl ganska
märkligt, att utskottet tvekat begagna sig af denna omständighet för att
derigenom på ett både snabbt och verkande sätt uppnå det åsyftade målet:
en revision af mellanrikslagens nu från skilda håll öfverklagade bestämmelser,
eller, för att begagna utskottets egna ord, att få till stånd en på rigtiga grunder
fotad mellanrikslag, samt att först då, sedan detta visat sig omöjligt, föreslå
Riksdagen att besluta lagens upphäfvande. För vår del anse vi det vara af
största vigt, att, sedan Riksdagen nyligen beslutat väsentligt höjda spanmålsoch
mjöltullar, den deraf påräknade statsinkomsten också i möjligaste mån
måtte tillgodokomma den svenska statskassan, och att de sålunda höjda
tullsatserna icke måtte göras till föremål för en mer eller mindre osund
spekulation vare sig från svensk eller norsk sida; ty man kan nemligen
tänka sig det förhållande, att norrmännen, utan att egentligen bryta mot
gällande föreskrifter, på den svenska marknaden inkastade större delen af
sin egen spanmålsskörd, för att i stället till sitt behof använda utländsk,
med en ringa registreringsafgift tullbelagd spanmål. Denna omständighet
synes oss vara så pass vigtig och beaktansvärd, att vi ansett förekommandet
af en dylik spekulation böra ingå nära nog som en hufvudpunkt
vid den nu ifrågasatta revisionen, och vi styrkas jemväl i denna vår upp -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 25

fattning af den redogörelse, utskottet lemnar (å sid. 17) öfver vissa missbruk,
som lära befordras genom den i hög grad utvecklade landthandeln
vid gränsen, hvilka missbruk anses komma att ökas i samma mån som de
svenska tullsatserna höjas utöfver de norska och införseln följaktligen
lemnar tillfälle till vinst på tulldifferensen.

Det ofta upprepade påståendet, att Norge alltid vid föregående underhandlingar
förstått att betinga sig större fördelar än Sverige, torde vid en
närmare granskning visa sig vara i det närmaste ogrundadt. I sjelfva
verket är det nemligen Sverige, som, genom sitt tillvägagående att gång
på gång och vanligen omedelbart efter en revision af mellanrikslagen ändra
sin tulltaxa, oupphörligt framstält nya anspråk och således äfven ändrat
eller förryckt verkningarna af den kort förut antagna lagen. Efter 1887
års revision följde nemligen 1888 års protektionistiska tulltaxa, som blef
grundläggande för det nu rådande tullsystemet. Visserligen föranledde
denna tulltaxa en ny revision af mellanrikslagen, men knappast hade denna
genom utfärdandet af nu gällande förordning af den 30 maj 1890 hunnit
blifva känd och tillämpad, innan Sverige genom antagande af 1892 års
tulltaxa å nyo hade rubbat åtskilliga af de grunder, som vid upprättandet
af 1890 års lag tjenat till ledning och rättesnöre. Häraf föranleddes åter
de år 1894 framstälda yrkandena om lagens upphäfvande, hvilka yrkanden
denna gång resulterade i en anhållan om utredning angående beskaffenheten
och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, hvilken
utredning i utskottets föreliggande betänkande jemväl finnes omförmäld.
Slutligen har innevarande års Riksdag genom antagande af betydligt höjda
spanmåls- och mjöltullar ytterligare stegrat sina anspråk på tillmötesgående
från Norge. Allt detta oaktadt upprepas fortfarande påståendet derom, att
det är Norge, som städse betingar sig större fördelar än Sverige, under
det att i verkligheten snarare ett motsatt förhållande synes ega rum.

Den utredning, som, enligt hvad nyss är sagdt, blifvit verkstäld, har
emellertid, enligt embetsverkens gemensamma utlåtande, utvisat ett för
Sverige gynsamt resultat af han delsomsättningen i dess helhet mellan de
båda länderna, hvilket förtjenar desto mera uppmärksammas, som det i
den allmänna föreställningen, vilseledd af den bristfälliga utförselstatistiken,
synes hafva ingått och äfven såsom skäl till missnöje med hela mellanrikslagstiftningen
framhållits, att införseln från Norge till Sverige skulle
vara dubbelt så stor som den från Sverige till Norge. Då härjemte den
årliga handelsoinsättningen uppgått till ett sammanräknadt värde af omkring
60 millioner kronor, samt till uppnåendet af sådant resultat otvifvelaktigt
väsentligt bidragit den frihet i varuutbyte mellan de båda länderna,

Bill. till Riksil. Prot. 1895. 5 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

som mellanrikslagen i vissa afseenden beredt, hafva kommerskollegium
och generaltullstyrelsen jemväl ansett det vara uppenbart, att nuvarande
mellanrikslagstiftning medfört afsevärda ekonomiska fördelar för båda de
kontraherande länderna, och att sålunda redan ur allmänt ekonomisk synpunkt
ett upphäfvande för framtiden af mellanrikslagstiftningen icke borde
ifrågakomma. Embetsverken hafva ock funnit de anförda klagomålen, för
så vidt de blifvit på faktiska förhållanden grundade, vara, särskildt hvad
beträffar den egentliga fabriksindustrien, till såväl omfattning som innebörd
i allmänhet af mindre betydelse än embetsverken, på grund af den
allmänna mening rörande mellanrikslagen, som synes vara i landet rådande,
haft anledning vänta. Denna uppfattning bekräftas ock af utskottet sjelft
på det mest bevisande sätt, då endast tre sådana artiklar, nemligen jäst,
margarin och spik, ansetts böra göras till föremål för ändrad tullbehandling
vid en blifvande revision af samma lag.

Utskottet framhåller slutligen, att de förändrade förhållanden i afseende
å Sveriges och Norges inbördes handel och sjöfart, som utskottet förordar,
afse visserligen äfven ett mera utsträckt och skärpt öfvervakande af
samfärdseln de båda rikena emellan, och utskottet säger sig ingalunda förbise,
att detta måste medföra ökade kostnader för statsverket; men utskottet
anser sig vara förvissadt om att dessa skola mer än uppvägas
genom ett bättre tillvaratagande af statens rätt än hittills skett eller kunnat
ske. I detta afseende tillåta vi oss dock erinra, att, på sätt redan 1888
års bevillningsutskott framhöll, det synes oss vara sjelf klart, att Sveriges
och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden icke böra i de olika
rikena vara underkastade samma bestämmelser, som der gälla för främmande
länder i allmänhet. Den sammanslutning i politiskt hänseende,
hvilken till de båda ländernas gemensamma och ömsesidiga nytta nu sedan
mer än åttio år egt rum, måste nemligen, såsom ju äfven skett, medföra
ett närmande mellan de båda folken äfven i andra afseenden. En otvungen
och liflig kommersiel samfärdsel kan ej annat än i hög grad bidraga till
föreningens styrka och uppfyllandet af dess ändamål. Hvarje åtgärd, som
innebär ett underlättande af denna samfärdsel, är derför från unionel synpunkt
högst önskvärd. Också har man städse sökt göra handeln mellan
de förenade rikena så fri, som det har varit möjligt med hänsyn till de
båda ländernas olika tullagstiftning.

Då vi sålunda hålla före, att en anhållan hos Kong! Maj:t om inledande
af underhandlingar med norska regeringen om införande af sådana
bestämmelser i mellanrikslagen, hvilka stå i full öfverensstämmelse med
den svenska tullagstiftningens ändamål, är den naturligaste och lämpligaste
åtgärden från svensk sida; att en dylik åtgärd, med dervid fogadt bemyn -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

digande att under vissa vilkor uppsäga lagen, skall mera vara egnad än
utskottets förslag om omedelbart upphäfvande att åvägabringa den skyndsamma
lösning af frågan, som af alla anses önskvärd; samt att ett ömsesidigt
tillmötesgående från båda rikena måste anses oundgängligen nödvändigt
till främjande af brödrafolkens väl, tillåta vi oss hemställa,

att Riksdagen, med afslag å de i ämnet väckta motioner,
måtte

dels bos Kong! Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t, med anledning af de betydande
ändringar i tulltaxan, som på senaste tiden egt rum,
täcktes inleda underhandlingar med norska regeringen
om utarbetandet af sådana förändrade bestämmelser i
förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, att
de olägenheter för det svenska näringslifvet, hvilka på
grund af de båda ländernas nu från hvarandra så betydligt
afvikande tullsatser förefinnas, må kunna afhjelpas
och så vidt möjligt är för framtiden förebygga
is, samt

att Kongl. Maj:t, till olägenheternas snara afhjelpande,
måtte så skyndsamt bedrifva nämnda underhandlingar,
att fullständigt förslag till ny mellanrikslag
må kunna redan år 1896 föreläggas svenska Riksdagen
och norska Stortinget, eller, att Kongl. Maj:t — derest
detta icke skulle låta sig göra — meddelar nästkommande
Riksdag kännedom om underhandlingarnas fortgång
och de resultat, hvartill de kunna hafva ledt, på
det Riksdagen, för så vidt icke uppsägning på sätt nedan
sägs redan egt rum, då må blifva i tillfälle att efter sig
företeende omständigheter besluta, om mellanrikslagen
skall uppsägas eller icke; och

dels för sin del besluta

sådan ändring i 3 § af gällande mellanrikslag,
att spanmål, omalen och malen, äfvensom bröd skola
upptagas bland de naturalster och tillverkningar, som,
oafsedt sitt ursprung, enligt nämnda paragraf draga
hel tull,

hvarjemte vi i samband härmed hemställa:

att Riksdagen ville bemyndiga Kongl. Maj:t att,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

för den händelse det från Norges sida skulle möta hinder
att före instundande 1 september genomföra nyssnämnda,
af Riksdagen beslutade ändring i mellanrikslagens
3 §, i öfverensstämmelse med samma lags 18 §
uppsäga mellanrikslagen med enahanda verkan, som
hade Sverige för sin del fattat ett af Norges samtycke
oberoende beslut om lagens ändring eller upphäfvande,
dock utan att de med Norge inledda underhandlingarna
derigenom aibrytas.»

Herr Swartling har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i den
slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hteggströms boktryckeri, 1895.