Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15 (Betänkande 1894:Bevu15 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1894, kl. 7 e. m.

Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.

§ 4 mom. 2 och § 42 i gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 31 december 1891 lyda sålunda:

'' . 1-jbi ti Cd'' :;jj-i;- . ./■ . vv. t-w.-.

§ 4.

1.-------------------

2. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

§ 42.

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid
tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill
uppgifvet är, eller begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt
är, ombud för bränvins utlemnande å annat ställe, än der han sin försäljningsrätt
utöfvar, eller tillåter den, som icke är till utskänkning
berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel säljer bränvin,
något af det sålda på försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre
belopp än han är berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till
minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad är, mot § 26
mom. 3 och 5 eller § 27, bote första gången från och med 30 till och
med 00 kronor samt andra gången från 60 till och med 120 kronor och
Bill. till lliksd. Vrot. IBM. 5 Sami. 1 Afd. 15 ljuft. (N:o 15). 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 75

vare dessutom andra gången sin rätt till minuthandel eller utskänkning
förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet till iskänkning
å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än i § 13 mom. 2
medgifvet är eller utan att iakttaga de inskränkningar dervid, som i
öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Majs befallningshafvande jemlik!
samma lagrum föreskrifna.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 101, af herr
S. M. Olsson i Sörnäs, med hvilken sex andra af kammarens ledamöter
förklarat sig instämma, har föreslagits, att öfvanintagna stadganden måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 4.

1.------------------

2. Ej heller må innehafvare af rättighét till försäljning af bränvin
sjelf eller genom ombud låta & annat ställe än det, der lian sin försäljningsrätt
utöfvar, till salu utbjuda eller i ill köpare utlemna eller med
köpare aftala om leverans af bränvin i mindre belopp än 250 liter.

§ 42.

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid
tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill
uppgifvet är, eller, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, sjélf eller genom
ombud å annat ställe, än der han sin försäljningsrätt utöfvar, utbjuder
eller till köpare utlemnar eller med köpare aftalar om leverans af bränvin,
eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då han
i parti eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på
försäljningsstället förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han är
berättigad föryttra, eller förbryter sig den, som till minuthandel med
eller utskänkning af bränvin berättigad är, mot § 26 mom. 3 och 5
eller § 27, böte första gången från och med 30 till och med 60 kronor
samt andra gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom
andra gången sin rätt till minuthandel eller utskänkning förlustig. Lag
samma vare, om den, som erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg,
utöfvar densamma annorledes än i § 13 mom. 2 medgifvet är
eller utan att iakttaga de inskränkningar dervid, som i öfrigt kunna
hafva blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemlik! samma lagrum
föreskrifna.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 3

Till stöd härför har motionären åberopat, hvad af honom i en vid
1890 års riksdag i ämnet väckt motion blifvit anfördt. I denna motion
framhölls bland annat, att, sedan genom den nyare bränvinslagstiftningen
krogarne på landsbygden börjat allt mera försvinna, bränvinsförsäljare
funnit lönande och tillständig! att sjelfva eller genom resande agenter
ersätta de indragna försäljningsställena. Med all den ifver och energi,
som vinstbegäret och konkurrensen emellan de olika agenterna kunde
frambringa, droge nu dessa agenter omkring i landet från gård till gård
för att fresta och truga folket att låta anteckna sig för större eller mindre
qvantiteter spirituösa. I följd deraf finge man numera på de allmänna
vägarne ofta se rader af förmån, som från långt aflägsna försäljningsställen
förde massor af större och mindre kaggar, likasom i de respektive
byar, dit de komma, skönja verkan af kaggarnes innehåll i hopar af
skrålande äldre personer och ungdom med deraf omtöcknade hjernor.
Till de köpandes beqvämlighet finge de varan på detta sätt sig tillsänd
i lånta kärl, som sedan fraktfritt återsändes. Huru liqviden erlades, kunde
ej med säkerhet kontrolleras, men antagligen skedde det, då agenten
nästa gång infunne sig för att upptaga nya order i spirituösa. Så tillginge
det i Dalarne, och förhållandet torde väl vara enahanda på många ställen
inom öfriga landsdelar. Att ett dylikt tillvägagående vore ett slag i ansigte!
på de landskommuner, som i nykterhetens intresse afstått från
rättigheten att skörda vinst af bränvinshandeln, läge i öppen dag. Man
kunde till och med sätta i fråga, huruvida det för dessa kommuners befolkning
vore mera förderfbringande att hafva öppen krog, der mindre
qvantiteter efter råd och lägenhet för tillfället kunde erhållas, än dessa
ständigt återkommande agenter och de större qvantiteter på en gång,
som genom deras bemedling infördes i hemmen. Då de lagstiftande
myndigheterna svårligen kunnat förutse ett så fräckt kringgående af
lagen, och då det af flera utslag i hithörande fall visat sig, att lagens
tillämpning vore synnerligen vacklande och att ifrågavarande agenter
och deras hufvudmän ofta gånge helt och hållet fria från ansvar, om
åtal mot deras förfarande anstäldes, så ansåge motionären en lagförändring
i detta hänseende vara af högsta behofvet påkallad.

Sedan motionären härpå erinrat, hurusom nämnda 1890 års Riksdag
med anledning af nyssberörda motion i skrifvelse anhållit, att Kongl.
Maj: t måtte framlägga förslag i syfte att inskränka möjligheten för spritvaruhandlande
att å annat ställe än det, der lian utöfvade sin försäljningsrätt,
drifva handel med bränvin, samt hurusom eu till 1892 års Riksdag
atlåten kongl. proposition med förslag om meddelande af förbud för innehafvare
af rättighet till försäljning af bränvin att till köpare å annan

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

ort än den, der han sin försäljningsrätt utöfvade, försända bränvin i
mindre belopp än 20 liter, ej vunnit Riksdagens bifall, anför motionären
vidare:

»Emellertid fortfar till allmänt förderf de kringresande bränvinsagenternas
verksamhet å landsbygden, och man må ingalunda föreställa
sig, att handelsresandena för utländska firmor härvid äro de värsta. Nej,
våra inhemska, de största spritförädlingsaktiebolagen och bränvinshandlare
till och med konkurrera i en föga ädel täflan att dränka småfolket
å landsbygden i sin bränvinsflod; och, hvad ännu sämre är, städernas
utskänkningsbolag, som dock af lagstiftningen fått sig förelagd en uppgift
att verka i positivt sedligt syfte och ensamt under sådana förhållanden
äro berättigade att få finnas till, hafva äfven allt mer nedlåtit sig att
deltaga i bränvinsmångleriet genom agenter å landsbygden. Sedan kongl.
finansdepartementet började infordra fullständiga afskrifter af revisionsberättelserna
från städernas samtliga utskänkningsbolag, hafva missförhållandena
hos en mängd af dessa bolag äfven officielt dragits fram i
ljuset; och förvånansvärda äro de upplysningar, som förekomma i byråns
år 1893 afgifna berättelse till Kongl. Maj:t — intagen i samlingen »Bidrag
till Sveriges officiella statistik». — Angående ett föga hedrande
bränvinsmångleri, bedrifvet af ett s. k. patriotiskt bolag i en landsortsstad,
innehåller den tryckta revisionsberättelsen för förra året följande:
»Derjemte har bolaget, genom en af sina tjenstemän, vid månatliga torgdagar
i landsorten jemväl inom annat län upptagit order och verkstält
inkasseringar för sålunda genom minuthandel afyttrade varor för ett sammanlagdt
försäljningsbelopp af öfver 50,000 kronor, motsvarande mer än
eu femtedel af bolagets hela omsättning. Med afseende å sättet för bedrifvandet
af nämnda försäljning hafva revisorerna tillika erfarit, att
ombudet, under resorna till eller från dessa torgdagar, upptagit order
och verkstält inkasseringar jemväl å många invid allmänna landsvägen
belägna ställen. Enär emellertid hela detta förfarande måsto anses oförenligt
med bränvinslagstiftningens anda och mening, om än 42 § i försäljningsförordningen
enligt ordalydelsen ej lägger något bestämdt hinder
deremot, och då detsamma äfven dels uppenbarligen står i strid mot
bolagets i § 2 af dess behörigen godkända stadgar angifna ändamål att
utöfva sin rörelse utan hänsigt till egen vinst, uteslutande med fästadt
afseende på det allmännas bästa och den arbetande klassens fördelar i
moraliskt och ekonomiskt hänseende, dels ock från den allmänna moralens
synpunkt afgjordt måste förkastas, hafva revisorerna ej kunnat
underlåta att göra anmärkning mot omförmälda förfaringssätt vid afyttringen
af bolagets varor.» — Den förklaring, som bolaget häröfver afgaf

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5

— och hvilken är tryckt i länets landstingsförhandlingar — är egnad
att än mer påyrka en lagförändring till hämmande af dylika missbruk,
alldenstund bolaget likställer sig med andra bränvinshandlare, hvilkas
ställning på den svenska marknaden förmenats blifva missgynnad vid
jemförelse med utländska handelshus, och söker göra troligt, att både
regering och Riksdag kan anses hafva godkänt bolagets agenturverksamhet
genom behandlingen och följderna af min förstnämnda motion.»

Hvad först angår de af motionären påpekade förhållanden beträffande
bränvinsutskänkningsbolagen i städerna, får utskottet hänvisa till hvad
utskottet i sådant hänseende här nedan i detta betänkande vid behandling
af den utaf friherre Bonde nr. fl. väckta motion anfört.

Vidkommande motionärens framställning i öfrig! vill utskottet till
eu början erinra om den i art. 17 i den mellan de förenade rikena
Sverige-Norge samt Frankrike gällande handelstraktat intagna bestämmelse
derom, att franska handelsresande, som för franska handelshus
färdas inom de förenade rikena, skola ega upptaga beställningar med
eller utan prof. Enligt hvad af det statsrådsprotokoll, som bifogats
Kong!. Maj:ts till 1892 års Riksdag aflåtna proposition angående med
Frankrike afslutad konvention om delvis förlängning af ifrågavarande
traktat, framgår, hade vid de förhandlingar, hvilka föregingo afslutandet
af berörda konvention, från svensk sida gjorts framställning om intagande
i förhandlingsprotokollet af en förklaring, att, hvad anginge rätten att
upptaga beställningar, de franska handelsresandena skulle vara underkastade
samma inskränkningar, som för landets egna invånare vore eller
framdeles blcfve utfärdade, men Frankrike hade emellertid icke velat
samtycka till eu sådan förklaring af den ifrågavarande artikeln, ''i

Så länge ifrågavarande bestämmelse i franska handelstraktaten är
gällande, kunna således franska handelsresande ej betagas rätten att i
Sverige genom roseombud upptaga beställningar på bränvin.

Att nu — såsom af motionärens förslag skulle blifva en följd —
betaga landets egna invånare utöfningen af en handelsrätt, hvilken är
utländska säljare tillförsäkrad, samt såmedelst bereda bemälda utländska
spritvaruhandlare en allt mera gynnad ställning på den svenska marknaden,
finner utskottet ingalunda tillrådligt.

För att de af motionärerna anmärkta missförhållanden — hvilka
visserligen äro af den beskaffenhet, att åtgärder till deras undanrödjande
äro af behofvet påkallade — skola kunna på ett fullt effektivt sätt och
på samma gång utan åsidosättande af de svenska försäljarnes rätt afiijelpas,
synes sålunda erfordras, att viss ändring i art. 17 i franska

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

handelstraktaten först vidtages. Vid sådant förhållande har den frågan
franistält sig, i hvad mån ändring i traktaten är för ernående af det
åsyftade målet erforderlig; och har utskottet härvid kommit till det
resultat, att lämpligaste åtgärden härutinnan vore, om den enligt nämnda
art. franska handelsresande medgifna rättighet att upptaga beställningar
blefve, hvad Sverige angår beträffande bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker, inskränkt derhän, att sådana beställningar
icke finge upptagas hos andra än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter,
såvida icke qvantiteten uppginge minst till det enligt gällande
bränvinsförsäljningsförorduing vid partihandel tillåtna minsta försäljningsbelopp
eller 250 liter. Utskottet håller ock före, att underhandlingar i
sådant syfte med Frankrike skulle så mycket lättare leda till afsedt
resultat, som spritvaruhandeln på Sverige torde för Frankrike hafva sin
hufvudsakliga betydelse genom de affärer, franska handelshus ingå med
svenska bränvinsförsäljare, men de affärer af ifrågavarande slag deremot,
hvilka de franska spritvaruhandlarne utsluta direkt med den konsumerande
allmänheten, torde vara af jemförelsevis ringa omfattning.

Utskottet anser sig här jemväl böra meddela, att bestämmelser, i
viss mån motsvarande de af utskottet ofvan förordade, redan förefinnas
i vårt grannland Norge. I en lag af den 8 augusti 1842, hvilken lag
ännu lärer ega gällande kraft, stadgas nemligen följande:

»Omreisende Handelsmaend eller Handelsbetjente, vare sig indenlandske
eller udenlandske, maa ikke modtage Bestillinger paa udenrigske
Varer uden i Rigets Kjöbstseder og heller ikke der i mindre Partier end
efter denne Lovs 21 §, med mindre Bestillinger gjöres af en paa Stedet
lian d el sbe re 11 ige t.»

På grund af hvad anfördt blifvit hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen med anledning af herr S. M.
Olssons ifrågavarande motion måtte i skrifvelse anhålla,
det täcktes Kong!. Maj:t med Frankrike inleda
underhandlingar i syfte, att den enligt art. 17 i gällande
handelstraktat mellan de förenade rikena och Frankrike
franska handelsresande medgifna rättighet att upptaga
beställningar måtte, hvad Sverige angår beträffande
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker, inskränkas derhän, att sådana beställningar
icke få upptagas hos andra än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter,
såvida icke qvantiteten uppgår
till minst 250 liter.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

§ 34.i bränvinsförsäljningsförordningen har följande lydelse:

§ 34.

1. Ej vare någon berättigad att söka betalning för bränvin, som
blifvit vid utskänkning utborgadt.

2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel till mindre
belopp än tjugu liter utborgadt.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 54, anför herr A.
Jönsson i Mårarp följande:

»Krediten kan med skäl anses som en af de Vigtigaste faktorer för
ett samhälles lif och verksamhet. Missbrukad kredit medför undergång
för såväl samhälle som individ. De, som använda krediten som medel
att dermed förskaffa sig rusdrycker till förtäring ensamt eller i sällskap,
visa dermed tydligt, att de sannolikt förr eller senare ruinera icke blott
sig sjelfva, utan ofta äfven dem, som bidragit att stärka deras kredit.
Den dagliga erfarenheten gifver otaliga bevis på att så är förhållandet.

Menniskovännen ser med vemod och grämelse, att massor af kärl
och lådor, innehållande rusdrycker, anlända till våra jernvägsstationer,
för att afhemtas af fattiga lieinmansegare, torpare, handtverkare med flere,
som minst af allt behöfva en dylik vara, och ofta är en icke obetydlig
del af försändelserna utlemnad på kredit. Betalningsdagen låter" icke
vänta på sig, men nya ekonomiska tillgångar hade uteblifvit, de gamla
voro ännu mer försämrade, och då måste ofta de nödvändigaste lösören
omsättas i penningar för att undvika lagsökning.

Den bestämmelsen, som fans i Kongl. Maj:ts nådiga förordning af
den 29 maj 1885, och som stadgade, att betalning för bränvin, som vid
minuthandel blifvit utborgadt till mindre belopp än tre liter, icke kunde
utsökas, visade snart, att den icke medförde åsyftad verkan att förekomma
kreditens missbruk. Den nu gällande Kongl. Maj:ts nådiga förordning
af den 31 december 1891 stadgar, att betalning för bränvin,
utborgadt vid minuthandel till mindre belopp än tjugu liter, icke kan
utsökas. Men äfven detta belopp har visat sig vara allt för lågt, då
icke sällan reqvirenton anser sig kunna våga att ensamt ega och konsumera
detta belopp, och vill han dela med sig, finner han vanligtvis
alltid någon eller några, som i all tysthet och utan fruktan för att kunna
öfverbovisas öfverenskomma om s. k. salning. Enligt mitt förmenande
borde det literbelopp af briinvin, för hvilket betalning icke kan utsökas,
betydligt höjas, emedan genom en sådan åtgärd bränvinskonsumentens
kredit skulle betydligt inskränkas, svårigheten att anskaffa och dölja

8 Bevillningsutshottets Betänkande N:o 15.

ett behöfligt större flertal deltagare i salning blifva större, och nykter -hetssaken befrämjas derigenom, att ett bättre skydd bereddes sådana individer,
som af sill olycksbringande passion för rusdrycker tvingas att
för erhållande af sådana draga vexel på framtiden. De, som kunna betala
sin reqvisition kontant, hade ingen olägenhet af lagförändringen, de,
som ville och kunde betala sin iråkade krogskuld, vore dertill oförhindrade,
men lagsökningshotet vore borta, sprithandlande och deras agenter
manade till mera försigtighet, samt rusdryckers påtrugande i de mindre
beloppen under erbjudande af kreditens fördel långt mindre användbart.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, att det i
förutnämnda § omförmälda belopp tjugu liter måtte höjas till femtio liter.

Utskottet finner den af motionären föreslagna ändring i ofvanintagna
§ lämplig och hemställer fördenskull,

2:o) att Riksdagen i anledning af herr A. Jönssons
ifrågavarande motion måtte besluta, att § 34 i
kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker den 31 december 1891 skall erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 34.

1. Ej vare någon — — — utborgadt.

2. Lag samma vare, då bränvin blifvit vid minuthandel
till mindre belopp än femtio liter utborgadt.

§ 9 i bränvinsförsäljningsförordningen är af följande lydelse:

§ 9-

1. De i § 8 mom. 2 omförmälda försäljningsrättigheter, äfvensom
de, hvilka magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej
finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda eller
förverkade rättigheters ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas,
vare innan juli månads utgång af magistraten på offentlig, minst fjorton
dagar förut kungjord auktion utbjudna för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
jemlikt § 8 bestämda tid af högst tre år åt den eller
dem, som åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en
rättighet i sänder utbjudas. Auktionsanbuden pröfvas af magistraten,
som ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och
lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 9

2. Uppstår i stad fråga att åt särskildt inom staden för ändamålet
bildadt bolag öfverlåta all den minuthandel med och iskänkning
af bränvin, hvilken eljest skall, enligt näst föregående inom., å auktion
utbjudas, ma magistraten genom minst eu månad förut utfärdad offentlig
kungörelse inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan minuthandel
och utskänkning. Inkomna anbud, som böra åtföljas af bolagets
stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän rådstufva blifvit hörde, insänder hand- -lingarne jemte eget utlåtande till Kong! Majs befallningshafvande, som
med afseende å ej mindre bolagens lämplighet än äfven den erbjudna
afgiftens belopp samt förhållandet mellan nämnda afgift och det litertal
bränvin, bolaget anses kunna afyttra, eger anbuden antaga eller förkasta.
Sådant anbud får dock icke antagas, om afgiften är lägre, än sammanlagda
beloppet skolat, enligt § 17, minst utgöra, i fall försäljningsrättigheterna
varit åt särskilda personer upplåtna; och må magistraten, om
gjordt anbud antages, med bolaget sluta aftal för den af Kongl. Majs
befallningshafvande bestämda tid; skolande i annan händelse, äfvensom
då af bolag gjordt anbud icke före juni månads utgång blifvit pröfvadt,
förfaras såsom i mom. 1 stadgadt är.

I en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 123 hafva herrar
friherre Carl Carlson Bonde, A. G. Ericsson i Väsby, C. G. Andersson,

I. v. Knorling och C. A. Kumlin anfört följande:

_ »Enligt nu gällande kongl. förordning, angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker
af den 31 december 1891, skall rättighet till försäljning i stad af sådana
drycker, som förordningen afser, utbjudas på auktion åt den eller
dem, som åtaga sig afgift för det högsta litertalet, hvilket likväl för
hvarje särskildt försäljningsrättighet i stad ej må understiga 3,000 liter,
men då fråga derom uppstår, kan i stället all denna försäljning öfverlåtas
åt särskildt för ändamålet bildadt bolag emot viss betingad årlig
afgift, den s. k. försäljningsafgiften; dessa afgifter jemte till bolaget
influtna afgifter för till andra möjligen öfverlåtna försäljningsrättigheter
skola tillika med all bolagets af dylik försäljning uppkomna nettovinst
på föreskrifvet sätt. fördelas emellan städerna,’ landstingen, hushållningssällskapen
och landsbygdskommunerna. Denna sistnämnda bolagsinstitution,
för hvars befrämjande staden, der den tillämpas enligt kongl.
förordiiingen, är tillförsäkrad något större andel uti de influtna afgiftsoch
vinstbeloppen, har äfven efter hand vunnit så stor anslutning, att
Jlih. till Riksd. B rot. 1894. 5 Hand. 1 Afd. 15 Iläft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

nu mera de åt dessa s. k. bolag i städer och köpingar upplåtna rättigheternas
antal utgör omkring 95 procent af samtliga ständiga rättigheter
till bränvinsförsäljning i hela riket. Bolagens varuomsättning
under det senaste år, för hvithet officiella uppgifter förefinuas, eller
försäljningsåret ‘/10 1891—S0/9 1892, uppgick till inemot 19 millioner
liter bränvin och andra spirituösa drycker, hvilka bolagen tillhandlat
sig för ett sammanlagdt belopp öfverstigande 17 millioner kronor. Bolagens
förvaltningskostnader uppgingo under samma tid till omkring
3 millioner kronor, och deras till laga fördelning öfverlemuade afgifter
och vinstmedel af rörelsen till inemot 6 i millioner kronor. Häraf finner
man således, att det i sanning är ett högst betydande belopp, som
handhafves af dessa städernas s. k. bolag, och det är också onekligen
ej ringa ekonomiska intressen, som stå i samband med de synnerligen
grannlaga rättigheter, som lagstiftningen inrymt åt städerna och deras
organer i berörda hänseende, utskänkningsbolagen. Bolagsinstitutionen
vid bränvinsförsäljning eller det vanligen s. k. göteborgssystemet var
likväl, som bekant, en uteslutande i sedlighetens och nykterhetens intresse
tillkommen kärnpunkt i 1855 års inom vårt land epokgörande
bränvinslagstiftning, och ändamålet med densamma har äfven Riksdagen
särskildt, uti sin underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t 1873
(n:o 61, pag. 10), klart och tydligt framhållit, då der bland annat heter,
att »meningen aldrig varit hvarken att bolagen skulle så afse att förskaffa
delegarne vinst eller att städerna derigenom skulle tillskyndas
förökade inkomster, utan endast att sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens
intresse ordna bränvinsförsäljningen.» Visserligen måste det också
erkännas, att ifrågavarande institution på flera håll verksamt bidragit
till nykterhetens befrämjande och att åtskilliga bolag på ett förtjenstfullt
sätt uppfattat sin vigtiga bestämmelse, men likväl är det äfven
tyvärr sant, att man flerstädes tyckes sväfva i okunnighet om bolagens
rätta uppgift och att på grund häraf åtskilliga missbruk förekomma,
som det visat sig svårt att öfvervinna med den alltför knapphändiga
kontrollen öfver bolagens verksamhet, samt den genom författningens
otydlighet ofta uppkomna svårigheten att vinna de rättelser, som af
revisorerna påpekas och af vederbörande landsting och hushållningssällskap
framhållas.»

Efter att härpå hafva citerat en del af chefens för kontroll- och
justeringsbyrån yttrande rörande utskänkningsbolagen i hans för tillverkningsåren
1890—1891 och 1891—1892 afgifna berättelse — till
hvilken berättelse utskottet här nedan återkommer — anföra motionärerne
vidare:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 11

»Dessutom framhålles uti ifrågavarande berättelse, hurusom derå
bola|j synas genom utskickade agenter bedrifva försäljning af bränvin
i stor skala på andra orter, samt att detta särskild! är omnämndt i
två revisionsberättelser, »i den ena med erkännande, i den andra med
starkt ogillande». En hvar, som haft tillfälle att taga kännedom om
det sätt, hvarpå dessa s. k. bolag på flera håll skötas, skall säkerligen
finna det betydelsefulla uti här ofvan angifna yttrande. Man finner ju
nemligen, att det finnes bolag, som endast äro fingerade och allenast
utgöras af en enda person, som till sin medbolagsman mot visst arfvode
upptagit något sitt biträde eller annan person och som i form af
lön, räntor, hyror, transportkostnader m. m. bereder sig oskälig vinst
tvärt emot den princip, som skulle ligga till grund för hela bolagsinstitutionen.
Man finner till och med exempel på, att räkenskaperna
så skickligt föras, att nästan hela den uppkomna vinsten, den må vara
större eller mindre, åtgår till dylika s. k. omkostnader, hvilkas belopp
derför årligen variera och antagligen först efter årets slut godtyckligt
bestämmas. Granskar man de af bolagen till finansdepartementets
kontrollbyrå ingifna tablåer öfver sin verksamhet, finner man till sin
förvåning, huru omkostnaderna äro olika äfven för bolag med ungefär
samma omsättning. Så finner man t. ex., att ett bolag med en omsättning
af 153,865 liter årligen betalt 11,070 kronor uti aflöningar,
då ett annat med 149,005 liters omsättning för samma ändamål endast
betalt 4,700 kronor, likaså att ett bolag med eu årlig omsättning åt
238,421 liter uti hyror betalt kronor 11,317: 62, då ett annat med 190,832
liters omsättning härför endast utgifvit 750 kronor. För närmare jetnförelses
skull uti dessa afseendeu bifogas en tabell öfver tjugufem stycke?!
medelstora bolag med ungefär liknande årlig omsättning, af hvilken
man äfven kan finna, huru olika de till laga fördelning aflemnade afgifterna
och vinstmedlen förhålla sig till hela bruttovinsten. Tyvärr
måste man derför medgifva, att ej så få utaf städernas utskänkningsbolag
onekligen utöfvat sin verksamhet i uppenbar strid emot den
princip, som ligger til! grund för bolagsinstitutionens tillkomst, och att
fara således verkligen föreligger för hela denna institutions och dermed
det mycket omtalade göteborgssystemets bestånd, om ej med det första
från lagstiftningens och myndigheternas sida kraftiga åtgärder vidtagas
gent emot ofvan omnämnda missbruk.»

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställes, »att Riksdagen
måtte besluta i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan för Riksdagen framlägga förslagtill
sådan ändring uti kongl. förordningen den 31 december 1891 an -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

gående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker, så att det med inrättande af särskilda
utskänkningsbolag afsedda ändamålet bättre än hittills må kunna uppnås,
och nu förekommande missbruk vid förvaltningen af sådana bolag
så mycket som möjligt må kunna undvikas, hvarvid särskildt torde
böra framhållas:

l:o att ändamålet med utskäukningsbolagens inrättande, som nu
ej någonstädes uti den kongl. förordningen finnes omförmäldt, deri må
angifvas i öfverensstämmelse med lagstiftningens anda och mening
samt Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1873;

2:o att det må bestämmas, att bolagsmännens antal aldrig må
understiga fyra;

3:o att tillfälle må beredas vederbörande myndigheter i staden
eller köpingen att deltaga uti bolagens förvaltning genom särskilda
ombud, valda, ett af magistraten eller motsvarande styrelse samt ett
af stadsfullmägtige eller vederbörande kommun;

. 4:o att, vid afgörande af antagande af anbud från bolag, afseende
endast må fästas vid bolagens lämplighet och ej vid de erbjudna försäljningsafgifternas
belopp, hvilka numera, sedan efter 1885 hela vinsten
på lika sätt som försäljningsafgiften fördelas, sakna all betydelse, och
det visat sig, att ofta en åtagen alltför hög försäljningsafgift eggat
bolag att tvärt emot sin bestämmelse söka utvidga och uppdrifva sin
rörelse för att. undvika förlust; samt att derför försäljningsafgiften bestämmes
att alltid blifva densamma eller den för öfriga rättigheter i
stad faststälda minimiafgiften 450 kronor för hvarje upplåten rättighet;

5:o att det må bestämmas, att bolagens varuuppköp städse må
göras genom infordrande af skriftliga anbud;

6:o att bolagen må vara förhindrade att genom kringresande
agenter på andra håll, än der de hafva försäljningsrätt,utbjuda eller till
köpare utlemna varor;

7:o att bolagen förbjudas förhyra andra lägenheter än de för bedrifvande
af deras egen rörelse nödiga;

8:o att bolagens hyresaftal endast må afse ett år och uppgöras
före hvarje försäljningsårs början, samt sålunda såsom en under nästföregående
år vidtagen förvaltningsåtgärd underställas de revisorer,
som hafva att granska sistnämnda års förvaltning, och att, derest sådant
altal föranleder vägran af décharge, bolagets styrelse personligen må
derför ansvara;

9:o att tydligare än hittills må framhållas Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
skyldighet att, hafva tillsyn, att städernas utskänkningsbolag

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

utöfva sin verksamhet i öfverensstämmelse med kougl. förordningens bestämmelser
om det med dem afsedda ändamålet.»

Ofvauberörda af motiouärerne åberopade tabell är af följande lydelse:

Utdrag

ur utskänkningsbolagens i nedananförda städer och köpingar till kontroll- och
justeringsbyrån afgifna tablåer öfver varuomsättning, omkostnader och
vinst under försäljningsåret 1891—1892.

		. Försälj- ning	.	Kost	n a d e r	i Försälj-ningsafgift	8 0 0: k	-> 0 a So O CO 3? 3 < - g < g
		antal liter.	Afiöningar kr.	Hyror kr.	Öfriga om-kostnader kr.	och vinst Summa till laga kr. 1 fördelning.	Eg — O-pL* co co ** öre.	Sä g-g.» k ,S.Bs. e*- 3 ® (jG CD ce 0-5-5. i SJ- CD ; CO ►—> öre. j ? S?
1	I j ■ Sköfde. ...	233,936	7,442 53	2,000 —	■ 5,90162	!’ 1 • \| •'' -K 15,344 15 58,768:70	6,6	24,2: 79,2
2	! Lidköping .	211,878	8,600-	2,775. -	4,916 33	16,291 33 60,000 —	7,7	26,8 78,6
3	Uddevalla .	186,942	9,180—!	6,300j—	9,215,30	24,695:30 76,768:91	13,2	38,4 75,6
4	Borås .........	202,287	12,142 13!	1,400 —	8,815; 11	i 22,357 24 68,400 93	11,1	33,8 75,3
5	Venersborg ..	144,982	9,350 08	2,750 —	5,512113	17,612 21: 52,245:76	12,1	34,5! 74,7
6	Mariestad ..	211,668	6,600! 21	1,325 -	9,51907	17,444119 47,931 04	8,2	22,6! 73,3
7	Skara .......	149,005	4,700—:	5,800 —	3,481179	13,981 79 33,816 45	9,4	22,7: 70,7
8	Kristinehamn	170,463	9,767 93	5,650—	7,407 74	22,825 67 51,646 42	13,4	30,3! 69,3
9	Vurberg ......	190,832	7.9901 —	725!—	9,182 69	17,897 69! 38,732 73''	9,4	20,3 68,3
10	Landskrona	149,186	10,546! -1	2,500 —	7,962 67	21,008 67 44,936 Öl! 14,1	30,1* 68,1
11	Halmstad	210,759	19,604!01	2.500 —	7,132 93	29,236 94 59,146 84	13,9	27,1 66,9
12	Visby............	151,494	6,171 66	2,070 85	12,068 12	20,810 63 40,407 21	13,4	25,6: 66,5
13	Falköping ....	159,632	8,400 -	1,200: —	8,013 55	17,613 55 34,812 36	11,0	17,7- 66,4
14	Köping........	159,588	6,572 23:	8,560 —	5,268j49	20,400 72! 37,968 10	12.9	25,4 66,2
15	Jönköping	229,531	18,982 20	9,269	18,36696	46,618 16 88,031 8 1	20,3	38,4 65,3
16	Lysekil .......	156,756!	5,200 —;	2,600 .....	5,460! 17	30,216 17 54,413 77	8,5	34,7 64,2
17	Östersund	236,531	20,010 38	8,000 —	18,965 68	46,976 06 74,274 97	19,9	31,4 61,2
18	Umeå .........	153,865	11,070!—\|	7,000 —	17,157184	35,227-84155,723 29	22,9	36,2 61,2
19	Eksjö........	152,3231	6,200, --	4,400 -	11,126 67	21,720 67 84,108 66	14,3	22,4 61,1
20 j	Ystad ........ i	173,401	6,881,94	1,500	5,830 68	14,212162! 21,41440	8,2	12,3 60.1
21	Enköping ....	177,717,	7,500 —	3,000 —,	7,781 31	18,481 31 26,235 22:	10,4	13,4 58,6
22	Nyköping ..	238,421	14,687 25	11,317 62	12,766145	38,771 32 54,707 32!	16,3	22,9 58,5
23	Söderhamn	197,012	10,340! -	6,205-75	15,971 83	32,517 58 43,941 91	15,6	20,8 57,4
24	Södertelje .....j	188,808	12,530\|76	5,800 —	9,928 57	28,259 49 37,141 48	15,0	19,7 56,7
25 1	Motala ......	146,930;	7,955 32	4,7981.52:	10,226 20	22,980,04* 12,311 87	15,6:	8,4! 34,8

Bevillningsutskottets Betänkande A’:o 15.

I förutnämnda af chefen för kontroll- och justeringsbyrån afgifua
berättelse, har denne anfört bland annat följande:

»1 § 18 mom. 2 af gällande försäljningsförordning stadgas om-utskäukningsbolagen
bland annat att bolag skall afstå förutom den bestämda
försäljningsafgift, som bolaget åtagit sig, hela den nettovinst,-som, sedan nödiga förvaltningskostnader blifvit afdragna, enligt bolagets
räkenskaper visat sig hafva uppkommit af all den bränvinshandel bolaget
idkat, likasom ock de utgifter, hvilka bolaget uppburit för sådana
försäljningsrättigheter,'' som blifvit med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
medgifvande på enskild person öfverlåtna. Redan i sin förra
underdåniga berättelse anmärkte byrån, att trots denna föreskrift eu
del bolag, när inkomsten af bolagets egen rörelse ej räckte till bestridande
af försäljningsafgiften och förvaltningskostnaden, använde de influtna
afgifterna till den uppkomna bristens fyllande. Som emellertid
de till byrån inkomna redogörelserna för året 1890—91 visade, att den
gjorda anmärkuingen ej föranledt rättelse i det påpekade missförhållandet,
aflät byrån i början af förlidet års höst skrivelser till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i samtliga de län, i hvilka något bolag på
ofvan omnämndt sätt användt de uppburna afgifterna, med anhållan
att byråns skrivelser skulle delgifvas vederbörande landsting och hushållningssällskap.
Då några af dessa korporationer delade byråns åsigt
om bolagens skyldighet att utan afdrag afstå de uppburna afgifterna,
under det att andra ansågo bolagen hafva rättighet att använda dessa
utgifter liksom öfriga inkomster till bestridande af sina omkostnader,
råda således hos de myndigheter, som hafva att afgöra om ansvarsfrihet
för bolagens förvaltning, skiljaktiga uppfattningar om rätta tolkningen
af det anförda stadgandet i förordningen, hvarför det vore önskligt,
att detta blefve på lämpligt sätt ändradt och förtydligadt.

Sedan de för granskning af Motala spirituosabolags räkenskaper
för försäljningsåret 1888—89 utsedde revisorerna anmärkt, att bolaget,
som under året jemväl idkat handel med vin, maltdrycker samt läskedrycker,
icke redovisat för den vinst, som deraf uppkommit, vägrade
såväl Östergötlands läns landsting som ock länets hushållningssällskap
att bevilja bolaget ansvarsfrihet för dess förvaltning under året, hvarefter
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet ålade bolaget att till
laga fördelning redovisa äfven ifrågavarande vinst. Öfver detta beslut
anförde bolaget underdåniga besvär, hvilka dock icke ledde till ändring.
Med anledning af det sålunda erhållna prejudikatet hafva åtskilliga
bolag, hvilka förr öfverlemnat vinsten på ifrågavarande handel med vin
och maltdrycker åt resp. kommuner, under senaste försäljningsår redo -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

visat densamma jemte öfriga inkomster, hvarjemte revisorerna beträffande
eu del andra bolag framstält yrkande, att så skulle ske.

Från och med sistförfluten försäljningsår erhåller byrån ett exemplar
af revisionsberättelsen för hvarje utskänkningsbolag inom riket.
De flesta af dessa berättelser äro visserligen mycket knapphändigt affattade,
men ur dem har dock varit att hemta åtskilligt af intresse,
hvaraf följande ansetts böra särskild! omnämnas.

I 18 städer och köpingar är bränvinshandeln öfverlemnad åt
atoVbolag, hvarjemte ytterligare ett bolag i revisionsberättelsen uppgifves
såsom sådant, oaktadt dess namn ej antyder dess egenskap af
aktiebolag. Angående 17 af de öfriga bolagen lemnas uppgift å antalet.
delegare; bland dessa bestå 6 bolag af 2 delegare, 6 bolag af 3
delegare och 2 bolag af 4 delegare hvardera. Sannolikt är förhållandet
liknande för öfriga bolag, om hvilka uppgift i detta afseende ej
lemnas, nemligen att de bestå af endast ett fåtal personer.

Aktiebolagen utdela vanligen sex procents ränta till aktieegarne,
hvilket, då bolagen ju icke afse delegarnes vinst, numera synes vara
väl högt; mot en del aktiebolag hafva ock revisorerna anmärkt, att
aktiekapitalet vore större än behöflig!..

Åtskilliga bolag hafva bildat större eller mindre reservfonder;
har detta skett under den tid, då bolagen egde att sjelfva disponera
sin vinst, är naturligtvis intet att derom säga liksom ej heller, när
fonden bildas med kommunens medgifvande af de medel, som tillfallit,
denna. I andra fall torde bolagen icke vara berättigade att till framtida
disposition afsätta mer än hvad kan åtgå till utskylder för senaste
året och kostnader för den blifvande revisionen.

Beträffande bolagens förvaltning förekomma i några revisionsberättelser
rätt allvarsamma anmärkningar såsom mot sättet, för bolagens
uppköp af varor, nemligen att dessa uppköp göras utan infordrande
af anbud; mot de arfvoden, som bolagsmännen tillerkänna sig sjelfva,
och i synnerhet mot det sätt, hvarpå hyresaftaleu angående bolagens
lokaler afslutas. I detta afseende förekomma missbruk i två olika rigtningar;
i ena fallet förhyr ett bolag de för dess rörelse behöfliga lokalerna
af de enskilde bolagsmätinen till pris, som ofta med fog kunna
kallas oskäliga; i andra fallet är det kommunen, hvilken såsom hyresvärd
begagnar tillfället att förskaffa sig en extra inkomst på bolagets
bekostnad. Sålunda hyr ett, bolag af staden rådhuskällaren för 5,500
kronors årlig hyra men hyr sjelf ut samma källare för endast 2,000
kronor. Hyresaftaleu uppgöras vanligen för hela den tid, för hvilken
bolaget erhållit rättighet till bränvinsförsäljning, således i de flesta fall

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

tre år, hvaraf följden blir, att eu af revisorerna framstäld anmärkning,
om än aldrig så befogad, ej kan föranleda rättelse förr än efter ett
par år.

Redan ofvanstående korta referat af revisionsberättelsernas innehåll
visar, att icke alla bolag utötva sin verksamhet i öfverensstämmelse
med den princip, som ligger till grund för hela bolagsinstitutionen
och utgör det enda, som kan berättiga deras tillkomst och fortfarande
bestånd, nemligen att bolagen skola afse icke att bereda delegarne
vinst utan allenast att i sedlighetens intresse ordna och öfvervaka
bränviusförsäljningen, och äfven andra omständigheter bestyrka
detsamma. Om bränvinsförsäljningen inom en kommun skall kunna
ordnas på ett fullt lämpligt sätt, måste naturligtvis all försäljning ligga
i en hand, men som ett bolag, särskildt i de större städerna, ej gerna
kan sjelf handhafva utskänkningen å samtliga restauranter och schweizerier,
ej heller all minuthandel med s. k. finare spirituösa såsom konjak
o. d., har det tillåtits bolagen att med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
medgifvande till andra personer upplåta eu del af de försäljningsrättigheter,
som bolaget fått tillstånd at*t utöfva; samtliga rättigheter
får bolaget dock icke öfverlåta. Att den sålunda medgifna rättigheten
att upplåta försäljningsrättigheter ej alltid begagnats i enlighet med
lagstiftningens andemening, torde framgå af följande exempel. I eu
stad, der bolaget åtagit sig en försäljningsafgift af 50,000 kronor, har
bolaget sjelft idkat minuthandel med bränvin på 4 försäljningsställen
samt upplåtit 7 rättigheter till minuthandel med spirituösa, deribland
äfven bränvin, åt olika personer för tillsammans 38,000 kronor i afgift;
bolaget har dock förklarat sig ämna hädanefter sjelft handhafva
all minuthandel med bränvin och endast upplåta rättigheter till minuthandel
med annan spirituösa. I en annan stad har bolaget till andra
personer öfverlåtit två utskänkningsrättigheter (den ena i stadshotellet,
den andra att under sommaren begagnas vid badinrättningen) samt
en minuthandelsrättighet för en sammanlagd afgift af 14,900 kronor,
hvaraf 13,000 kronor för minuthandelsrättigheten, under det att bolaget
sjelft endast utöfvar en utskänkningsrättighet, såsom af revisionsberättelsen
vill synas, en s. k. krog; den försäljningsafgift, som bolaget åtagit sig,
uppgår till 12,000 kronor, men så stor blir ej på långt när vinsten på
bolagets egen rörelse ; bolaget köper allt det för dess egen utskänkning
behöfliga renade bränvinet, från den handlande, åt hvilken bolaget upplåtit
minuthandelsrättigheten. I en tredje stad har bolaget, som åtagit sig
eu försäljningsafgift af 12,000 kronor, sjelft utöfvat två utskänknings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

(krog-?)rättigheter, men öfverlåtit en ininuteringsrättighet för 13,500
kronor samt en utskänkningsrättighet i hotellet för 400 kronor. Som
de sistnämnda städerna båda äro småstäder, med 1,800 och 2,800
invånare, är det tydligt, att innehafvarne af de omnämnda minut*
handelsrättigheterna drifva försäljning af bränvin i stor skala till andra
orter, hvilket ock är förhållandet med åtskilliga bolag; i två revisionsberättelser
ftamhålles detta särskild^ i den ena med erkännande, i den
andra med starkt ogillande. Två bolag, nemligen de i Efigelholm och
Ljungby, hafva under senaste försäljningsår icke sjelfva utöfvat någon
försäljning utan öfverlåtit denna åt andra. Bolaget i Engelholm, som
under tiden från den 1 oktober 1889 till den 1 oktober 1892 innehaft
rättigheten till bränvinsförsäljningen inom staden, öfverlät för samma
tid genom kontrakt, som af länsstyrelsen godkändes, eu utskänkningsrättighet
till en handelsfirma samt derefter, utan att inhemta länsstyrelsens
tillstånd, de öfrigu tre utskänkningsrättigheterna åt andra
personer med skyldighet för dem att hos förstnämnda firma inköpa all
den spirituösa, som de för sin ut skärpning behof de; i sjelfva verket var
således all bränviusförsäljning upplåten åt nämnda firma, ty bolaget
hade icke någon minuthandelsrättighet. I Ljungby åter, der bolaget
hade en minuthandels- och en utskänkningsrättighet, upplät boläget
den senare åt en källarmästare i köpingen och ansåg icke behöfligt
att begagna sig af den förra. Båda bolagens enda befattning med
bränvinsförsäljningen var således att uppbära afgifterna för de öfverlåtna
rättigheterna, dermed bestrida utskylder och bolagsmännens arfvoden
samt inleverera återstoden till länets ränteri.

En förutsättning af största vigt för ett rätt ordnande af den till
bolag öfverlåtna bränvinshandeln är, att de personer, soili af bolaget
antagas till föreståndare för utskänknings- och minuteringsställena,
icke hafva något personligt, direkt intresse af eu stor omsättning. 1
öfverensstämmelse härmed lemna de flesta bolag försäljningsställenas
föreståndare bestämd, kontant aflöning; vanligen äro dock utskäukningsställenas
föreståndare berättigade till den vinst, som kan uppstå på
försäljningen af mat samt malt- och läskedrycker. Revisorerna af
Göteborgs utskänkningsbolags räkenskaper hafva till och med anmärkt,
att bolaget borde öfvertaga försäljningen af Öl och porter, så att utskänkningsföreståndarne
för egen räkning endast skulle få behålla försäljningen
af svagdricka. Emellertid förekomma äfven andra aflöniugssätt,
som tydligen innebära en frestelse för ifrågavarande föreståndare
att söka befordra afsättningen af bränvin. På ett ställe skola de sålunda
Bill. till Jtiksil. Vrot. 1804. 5 Sand. 1 Afd. 15 Höft. 3

18 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 15.

redovisa för de försålda varorna efter pris, som bestämts af bolaget,
under det att de eg a sälja dem till än högre pris och behålla den
derigenom uppkomna vinsten; på andra ställen aflönas de med viss
procent af försäljningssumman; det har till och med förekommit en
sådan öfverenskommelse, som att utskänkningsföreståndaren skolat till
bolaget inbetala en viss på förhand bestämd summa och varit berättigad
att såsom lön behålla återstoden af den inkomst, som kunnat genom
utskänkningen uppstå.

Af revisionsberättelserna framgår slutligen, att i en del län de
myndigheter som ega utse revisorer, hvar för sig valt samme revisor
för granskning af länets samtliga utskänkningsbolags räkenskaper.
För vinnande af större likformighet såväl vid revisionsförrättningarna,
som i de deröfver uppsatta berättelserna vore önskligt, att detta tillvägagående
blefve det vanliga i samtliga län. Ett annat önskningsmål
med afseende på revisionsberättelserna vore, att dessa gjordes något
utförligare, så att de upptoge uppgift om bland annat följande förhållanden:
ledamöterna i aktiebolagens styrelser samt delegarne i öfriga
bolag, eller, om dessa delegare äro allt för många, deras antal samt
ledamöterna i styrelsen; huruvida bolagens delegare äro boende inom
kommunen; bolagets tillgångar och skulder vid försäljningsårets slut;
de qvantiteter spirituösa, som försålts särskilt genom iskänkning
och särskilt genom minuthandel; sättet för uppköp specielt af varmrenadt
bränvin; antalet ställen, å hvilka bolaget sjelft utöfvat försäljning,
äfvensom huru många öfverlåtits åt andra. Uppgifterna om
bolagets omkostnader böra naturligtvis lemnas vida mer specificerade
än de i bolagens tablåer öfver varuomsättning och omkostnader intagna
rubriker föranleda, men med afseende å de vidt skilda förhållanden,
som råda hos olika bolag, torde dervid inga allmänna regler kunna
uppställas.»

Af ofvanberörda utaf chefen för kontroll- och justeringsbyrån
lemnade redogörelse framgår sålunda, att åtskilliga anmärkningar förekommit
mot det sätt, hvarpå några af ifrågavarande bränvinsförsäljningsbolag
utöfvat sin verksamhet. Om än för afhjelpande af derå af
de sålunda anmärkta missförhållandena nu gällande bestämmelser i
ämnet torde, derest desamma allenast behörigen iakttagas, vara tillfyllest,
synas dock vissa af de påpekade missförhållandena ådagalägga
behofvet af ändringars vidtagande i den rörande ifrågavarande bolag
gällande lagstiftning. Särskilt i nedan omförmälda afseende:) anser
utskottet sådan ändring nödig.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 19

Sålunda synes det utskottet ur flera synpunkter önskvärd t, om eu
sådan anordning kynde vidtagas, att samtliga ifrågavarande försäljningsbolag
blefve aktiebolag. Genom en dylik anordning och då enligt
gällande förordning angående aktiebolag stadfästelse å sådant bolags
ordning skall sökas hos Kongl. Maj:t, som dervid eger pröfva bolagsordningens
öfverensstämmelse med nämnda förordning samt huruvida
derutöfver med afseende på vidden och beskaffenheten af bolagets rörelse
särskilda bestämmelser må erfordras, skulle, enligt utskottets förmenande,
vinnas ökad garanti, att lämpliga och för samtliga dessa bolag mera
likformiga stadganden komme att i de särskilda bolagsordningarne
intagas, och framför allt skulle härigenom en ökad kontroll å bolagen
ernås. Då Kongl. Maj:t väl i allmänhet uti ärenden af ifrågavarande
slag komme att infordra vederbörande ortsmyndigheters utlåtande, torde
äfven de å olika orter förekommande olika förhållanden vid pröfning
af bolagsordningarne komma att vinna behörigt beaktande. Af särskild
vigt synes det utskottet vara att i dessa bolagsordningar inflöte
bestämmelser derom, att aktierna ställas till viss man, företrädesvis
den, hvilken är bosatt inom den kommun, der bolaget har sin verksamhet,
samt att aktieegarnes antal blifver så stort, att i bolagsordningen
förefintliga bestämmelser angående styrelse, revision och bolagsstämma
blifva fullt effektiva och bolagets verksamhet må kunna anses
uppbäras af ett allmännare sedligt intresse inom kommunen. Bestämmelser
borde derjemte i bolagsordningarne meddelas om beloppet af
den utdelning å behållningen af bolagets rörelse, som skäligen skulle
tillkomma aktieegarne, äfvensom angående afsättning till reservfond.
Onskvärdt vore ock att aktievalörerna bestämdes till jemförelsevis små
belopp, exempelvis 50 å 100 kronor. Härigenom skulle den förmån
vinnas, att jemväl mindre kapitalstarka personer kunde vinna delegareskap
i bolagen och såmedelst, under förutsättning af eu begränsad
röstskala, i nykterhetens och ordningens intresse göra sina personliga
åsigter gällande i fråga om bolagens verksamhet. Slutligen och då
ofvan anmärkta, utaf åtskilliga af ifrågavarande bränvinsförsäljningsbolag
vidtagna åtgärder, att å andra orter, än der de utöfva sina försäljningsrättigheter,
upptaga beställningar på bränvin, ej stå’i öfverensstämmelse
med det ändamål, hvarför dessa bolag böra uteslutande verka
— att nemligen i sedlighetens intresse ordna och öfvervaka bränvinsförsäljningen
inom viss ort —, synes det utskottet äfvenledes önskvärdt,
att bestämmelser meddelas om förbud för ifrågavarande bolag
att å annat ställe, än der bolaget utöfvar sina bränvinsförsäljnings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

rättigheter, upptaga beställningar å bränvin i mindre belopp än det
vid partihandel tillåtna minsta försäljningsbeloppet eller 250 liter.

Vidkommande öfriga af motionärerna framstälda förslag anser
utskottet de under punkterna l;o), 4:o), 7:o) och 9:o) föreslagna stadganden
ej vara af behofvet påkallade, derest, såsom utskottet ofvan
förordat, bestämmelser komma att meddelas derom, att samtliga ifrågavarande
bolag skola vara aktiebolag. Hvad åter angår de under punkterna
3:o), 5:o) och 8:o) förordade bestämmelser, synas desamma utskottet
innebära ett alltför stort ingrepp uti bolagens frihet att sjelfva drifva
sin rörelse på det sätt, de anse mest ändamålsenligt På

grund af hvad anfördt blifvit hemställer utskottet,

3:o) att Riksdagen måtte på det sätt bifalla friherre
Bondes m. fl. ifrågavarande motion, att Riksdagen
i skrifvelse anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, huruvida icke öfverlåtelse af sådana bränvinsförsäljningsrättiglieter,
hvarom stadgas i § 9 mom.
2 af gällande förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker, lämpligen må meddelas endast, åt
aktiebolag, så grundade att det med sådan öfverlåtelse
afsedda sedliga ändamålet må kunna i högre
grad än hittills ernås, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag till de ändringar i lagstiftningen,
hvartill utredningen kan föranleda.

§ 31 i bränvinsförsäljningsförordningen har följande lydelse:

§ 31.

I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin äfvensom
vid auktioner vare bränvinsutdelning äfven utan betalning förbjuden.

I en inom Andra Kammaren af herr J. A. Lundström väckt motion
u:o 59, i hvilken motion herr L. Dahlstedt förklarat sig instämma, hemställes,
att nyssberörda § måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin, vid

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 21

auktioner äfvensom vid handel med den renskötande lappbefolkningen vare
bräuvinsutdelning äfven utan betalning förbjuden.»

Till stöd härför anför motionären följande:

»Det var utan tvifvel ett godt inlägg i nykterhetslagstiftningen,
när å salubodar för vanlig handel bränvinsutdelning äfven utan betalning
blef i lag förbjuden. Dock förekommer ett förhållande, som synes
mig påkalla, att bestämmelsen i § 31 af kongl. förordningen angående
vil koren för försäljning af bränvin och andra brända och destillerade
drycker den 31 december 1891 utsträckes att gälla äfven vid handel,
som förekommer med den inom Sverige befintliga renskötande lappbefolkningen.
Under lapparnes vistelse å nedre landet besökas de
ofta af personer, som uppköpa deras produkter. Dessa personer medföra
oftast rusdrycker, emedan de äro kunniga om det af gammalt
gängse förhållandet, att lapparne äro föga villige att ingå på några
affärer, derest icke traktering med rusdrycker eger rum. Ty lapparne
äro i allmänhet älskare af rusdrycker. När sedan renhjorden är samlad
och handel jemte nedslagtning af renar företages, torde genom
den i de flesta fall förekommande bränvinstrakteringens inflytande alltför
många gånger hända, att sådana renar blifva sålda och slagtade,
hvilka för renstammens bestånd borde som lifrenar behållas, äfvensom
att säljarens ersättning för varan blifver oskäligt ringa. Delta missförhållande
bidrager äfven att hos de bofaste, som ega renar hvilka
emot lega äro anförtrodda i de renskötande lapparnes vård, minska
tryggheten och förtroeudet till dessa, hvarigenom deras existens
försvåras.

Sedan landets norra delar genom förbättrade kommunikationer
kommit i förbindelse med de södra trakterna och hufvudstaden och
följaktligen afyttrandet af lapparnes produkter underlättats, har uppköp
af dessa i stöire mängd börjat ske, och derför synes tiden vara
inne att på lagstiftningens väg något göra till förekommande af det
här anförda missbruket.»

•Lika med motionären anser utskottet nödigt att åtgärder vidtagas
till motverkande af ofvan påpekade missförhållanden; och synes utskottet
den af motionärerna i sådant syfte föreslagna bestämmelse lämplig,
allenast deri vidtages den ändring utskottets här nedan intagna förslag
angifver.

Utskottet hemställer fördenskull,

4:o) att Riksdagen i anledning af herr Lundströms
ifrågavarande motion måtte besluta, att § 31

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 31 december 1891 skall erhålla
följande förändrade lydelse:

''§ 31.

I öppen salubod för handel med andra varor
än bränvin, vid auktioner äfvensom vid handel med
lappbefolkningen vare bränvinsutdelniug äfven utan
betalning förbjuden.

§ 26 i bränvinsföreäljningsförordningen är af följande lydelse:

§ 26.

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar
från klockan 8 förmiddagen till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast
klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara
längre än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af
bränvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

Under åberopande af de skäl, som anförts i en i samma ämne
vid nästlidet års riksdag väckt motion samt med hänvisning till den
diskussion som derom fördes i Andra Kammaren, föreslå i motion n:o
43 herrar P. Waldenström, A. F. Broström samt 69 andra af Andra
Kammarens ledamöter, att mom. 4 af ofvanintagna § måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

»Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på framställning

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 23

af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande, derom förordna.»

Under förutsättning att denna framställning bifalles, hemställa
motionärerna derjemte, att de i mom. 2 och 3 af förutnämda § förekommande
orden »i allmänhet» måtte borttagas.

Förslag i enahanda syfte som det nu föreliggande hafva flere
gånger för Riksdagen framlagts utan att hafva tillvunnit sig bevillningsutskottets
förordande.

Utskottet vidhåller hvad föregående års bevillningsutskott vid
förevarande frågas behandling framhållit, att nemligen ett fastslående
för hvarje fall af de uti ifrågavarande § meddelade tidsbestämmelser
utan alla hänsyn till de å olika orter förefiutliga olika förhållanden
skulle komma att i många fall verka såsom ett högst onaturligt tvång.
Utskottet håller ock före, att en bestämmelse om ifrågavarande försäljningstiders
ovilkorliga tillämpning skulle, oafsedt att den nog komme
att på mångfaldigt sätt kringgås, medföra, att superiet i hemmen eller
i för tillfället förhyrda lokaler komme att, till ej mindre skada för
nykterheten, i väsentlig mån tilltaga.

Utskottet hemställer fördenskull,

5:o) att herr Waldenströms m. fl:s ifrågavarande
motion icke måtte bifallas.

Till utskottet hafva derjemte hänvisats två inom Andra Kammaren
väckta motioner, nemligen n:o 105 af herr J. Anderson i Tenhult och
n:o 113, af herrar O. Eklund, A. Hedin m. fl., afseende båda motionerna
medgifvande af s. k. lokal sjelfstyrelse för kommunerna i fråga
om försäljning af bränvin. För behandling af dessa motioner har
utskottet ansett nödigt sammanträda med lagutskottet; och lärer det
sålunda sammansatta utskottet, jemlikt § 47 riksdagsordningen, häröfver
afgifva särskild! utlåtande, hvilket bevillningsutskottet får

6:o) för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 20 april 1894.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Reservationer:

af herr Wijkander beträffande punkten 2:o;

af herrar Fredholm, G. Jansson och S. M. Olsson, hvilka anaett
att slutet af utskottets motivering till punkt 3:o) i betänkandet bort
erhålla följande lydelse:

»Då slutligen ofvan anmärkta, utaf åtskilliga af ifrågavarande
bräuvinsförsäljningsbolag vidtagna åtgärder, att å andra orter, än der
de utöfva sina försäljningsrättigheter, genom kringresande agenter upptaga
beställningar på bränvin ej synas stå i öfverensstämmelse med
bränvinslagstiftningens ändamål, vill utskottet på det sätt förorda hvad
motionärerna i punkt 6:o) föreslagit, aft i den begärda utredningen jemväl
måtte tagas under ompröfning förbud för innehafvare af rättighet
till försäljning af bränvin, att, inom annan kommun än der han sin
försäljningsrätt utöfvar, genom ombud till andra personer än sådana,
hvilka sjelfva innehafva bränvinsförsäljningsrättigheter, till salu utbjuda,
försälja eller utlemna bränvin i mindre myckenhet än 250 liter»;

af herr Berg, som ansett att utskottets yttrande och förslag i
punkten 3:o) bort hafva följande lydelse från — — »synes dock vissa
af de påpekade missförhållandena ådagalägga behofvet af ändringars
vidtagande i den rörande ifrågavarande bolag gällande lagstiftning»
(se sid. 18):

»I främsta rummet synes det utskottet nödigt att, på sätt motionärerna
antydt, det af hithörande förordning med erforderlig tydlighet
bör framgå, att dessa bolags ändamål är att på allt sätt söka motarbeta
och minska dryckenskapen genom att ordna bränvinshandeln i sedlighetens
och nykterhetens intresse, men icke med hänsyn till vinnande
af inkomster för stat och kommun, samt att i följd häraf den af några
bland ifrågavarande bolag vidtagna åtgärden att å andra orter, än der
de utöfva sina försäljningsrättigheter, genom kringresande agenter
upptaga beställningar å bränvin, måtte för framtiden förbjudas. Vidare
torde böra föreskrifvas, att åt dylika bolags affärer, inköp, leveranser,
tjenstetillsättningar m. m. skall gifvas så stor offentlighet som möjligt.

Slutligen har det synts utskottet särskildt önskvärdt, att i blifvande
bolagsreglementen måtte inflyta bestämmelser derom, dels att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 25

bolagsmännens antal icke må vara allt för litet, utan i hvarje fall tillräckligt
stort för att förefintliga bestämmelser angående styrelse, revision
och bolagsstämma kunde blifva effektiva, dels att styrelseledamöterna
i dessa bolag icke måtte i något hänseende medgifvas några ekonomiska
fördelar af bolagets rörelse, samt att de i följd deraf såsom
regel icke må för nämnda uppdrag åtnjuta något arfvode samt befrias
från rättigheten och skyldigheten att till rörelsens bedrifvande använda
eget kapital — men att de, på sätt hittills flerstädes varit sed, må
berättigas att årligen afsätta en viss mindre del af vinsten till en fond,
som efter bestämd tids förlopp användes enligt styrelsens bepröfvande
till något för vederbörande kommun allmännyttigt ändamål.

Med stöd af hvad sålunda anfördt blifvit hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte på det sätt bifalla ifrågavarande
motion, att Riksdagen i skrifvelse anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, huruvida icke sådana
ändringar i gällande lagstiftning angående öfverlåtelse
af bränvinsförsäljningsrättigheter, hvarom stadgas i § 9
mom. 2 af bränvinsförsäljningsförordningen, lämpligen
må kunna vidtagas, att det med dylik öfverlåtelse afsedda
sedliga ändamål må kunna i högre grad än
hittills ernås, samt derefter för Riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i lagstiftningen, hvartill utredningen
kan föranleda.»

af herrar G. Jansson och S. M. Olsson, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till den i punkten 5:o behandlade motion; samt

af herr II. Eriksson:

»Som jag deltagit i utskottets behandling af herr Waldenströms
med fleras motion, men icke kunnat dela den uppfattning och det beslut,
hvartill utskottet har kommit, så har jag genom följande reservation
velat förvara min från utskottet afvikande mening.

Att tillämpningen af stadgandet i mom. 4 af 26 § i förordningen
om försäljning af bränvin — hvilket stadgandet tillåter Konungens
befallningshafvande att »der särskilda omständigheter» förekomma »utsträcka»
tiden för försäljningsställenas öppenhållande utöfver den i
nämnda paragraf i allmänhet stadgade — allt mera närmar sig den
gräns, der länsstyrelserna på administrativ väg annullera, hvad lag i
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 15 Käft. 4

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

allmänhet stadgar, i det de ofta förvandla, hvad som i lag gäller som
regel, till undantag, medan undantagen ofta upphöjas till regel — är
ett faktum, som icke gerna kan bestridas. De motiv, på hvilka man
söker stödja detta mer eller mindre administrativa godtycke, torde
hufvudsakligen vara, att de olika lefnadsvanor, hvilka äro en följd af
olika samhällsställning, skulle skapa olika behof, men dessa olika behof
åter skulle med nödvändighet fordra olika lagstiftning härvidlag,
för så vidt man med lagstiftningen skall undvika att öfverskrida
gränsen för den personliga sjelfbestämningsrätten.

Om man nu utgår från den förutsättningen, att de nyss anförda
motiven vore rigtiga, så återstår i allt fall det faktum, att de administrativa
myndigheterna skapa af hvad i lag är regel undantag och
tvärtom, eu åtgärd, som ingalunda befordrar sedlighet och nykterhet.
Men att verkan af detta handlingssätt, af de respektive myndigheterna
icke varder eller är den bästa med afseende på en stor del af befolkningen
och dess förtroende och aktning för konungamagten och nämnda
myndigheter, är alldeles uppenbart. Jag tror derför, att man utan
invändning bör se till, att lagens bud efterlefves, eller om detta icke
är möjligt, se till, att en sådan lag varder afskaffa. Men hvad nu angår
de förut berörda motiven, att olika lefnadsvanor medföra olika behof,
hvilka måste tillgodoses genom en olika lagstiftning, för så vidt man
vill undvika att genom tvångslagstiftning öfverskrida gränsen för den
personliga sjelfbestämningsrätten, så förfaller ju det väsentligaste af
detta argument, då man besinnar, att precis detsamma kan man säga
om paragrafens nuvarande lydelse, som man här använder om den
föreslagna ändringen; ty innebär en för hela landet lika och för alla
samhällsklasser lika gällande rätt rörande försäljningsställenas stängande
ett ingrepp i den personliga sjelfbestämningsrätten, så innebär den
äfven detsamma för det stora flertal af befolkningen, som måste böja
sig för densamma, oaktadt den ej tvingar alla till underkastelse; skilnaden
är endast den: i förra fallet afser den alla utan undantag, i
senare fallet, då fordringarna likväl äro enahanda, afser den endast en
del, om ock till numerären den större. Men att principen om likställighet
inför lag är att föredraga framför den princip, som under
den visserligen sköna, men alltför skiftande personliga sjelfbestämningsrättens
mantel afser att skapa olika lagar för olika samhällsklasser,
borde väl icke kunna bestridas af någon; i synnerhet då man besinnar,
huru hardt nära omöjligt det är att uppdraga gränsen mellan å ena
sidan lagstiftningens råmärken för befordrande af sedlighet och nykterhet
och å andra sidan den personliga sjelfbestämningsrättens och fri -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 27

hetens råmärken mot icke sedlighet och nykterhet — ett område, der
jag är viss om, att åsigterna äro ytterst vexlande, och der det mer än
vanligt beror på hvars och ens subjektiva uppfattning.

Då detta faktum, att länsstyrelserna på administrativ väg ofta
annullera, hvad lag i allmänhet stadgar, ovilkorligen måste vara en
orsak, hvars verkningar icke bidraga att hos den stora allmänheten
väcka aktning och förtroende för nämnda myndigheter; och då nämnda
åtgärd är ett skapande af undantagslagar, hvilka ingalunda åsyfta likhet
inför lag, men hvilka deremot motverka nykterhet; samt då de
förmenta olika lefnadsbehofven, hvilka obestridligen framkallat åberopade
undantag, ofta äro mera inbillade än verkliga — så anser jag på grund
deraf, att lagen borde ändras, och har jag derför inom utskottet yrkat
bifall till herr Waldenströms med fl. motion och ansett att utskottet
bort tillstyrka bifall till densamma.»

Derjemte hafva nedannämnda ledamöter anhållit få antecknadt:

herr Cavalli, att han ej deltagit i utskottets förhandlingar vid
det tillfälle, då beslut fattats rörande punkten l:o;

herr Almström, att han ej närvarit vid behandlingen af vissa
delar af betänkandet;

herrar Rudebeck och friherre von Sclmerin, att de icke deltagit i
slutliga behandlingen af betänkandet;

herr Henricson, att han ej närvarit vid afgörandet af punkterna
4:o och 5:o samt

herr Bromée, att han icke deltagit i behandlingen af punkten 5:o.