Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15 (Betänkande 1892:Bevu15 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

utixbiu

i,:

11 it ''in-- ;

iiti

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 13 maj 1892, kl. 1 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om dels framläggande för Riksdagen
af förslag i fråga om en frilag er sinstitution och

* ^ i > t J t*. intill

dels föranstaltande af utredning beträffande frågan om

inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

■ ji/rU t • iiitj.(■''i1 i>s;Tin '' ''Av- ■ ■'' • !''•»> < : u -•

r.j i}''f J j ( '' ; '',''O‘ifr *’ i É | 1 * . . i 1» * j *> P. } rj T| \ P ff 1 11 i •. : 1t''} '' 1'' '' J j > !''i '' '' i ^ '' t '' : • ,. * : 1

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 162, hvilken blifvit
till bevillningsutskottet remitterad, bär herr M. Dahn förnyat sitt vid
sistlidet års riksdag inom samma kammare framstälda förslag om viss
åtgärd i syfte af frilagersinstitutionens införande här i landet äfvensom
af åstadkommande af utredning beträffande behofvet af en frihamn vid
Öresund samt i sådant afseende yrkat, alt Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag som (med
hänsyn till Köpenhamns numera verkligvordna frihamnsrätt) om utredning
af frågan om samt nödvändigheten och förmånen af en svensk frihamn
vid Öresund; hvarvid motionären — med erinran att vid 1891 ars riksdag
bevillningsutskottet tillstyrkt och Andra Kammaren bifallit samt
Första Kammaren med endast en rösts öfvervigt afslagit motionärens
framställning, för såvidt den rörde inrättandet af en frilagersinstitution,
under det att deremot såväl utskottet som Riksdagen ansett frågan om
utredning beträffande den ifrågasatta frihamnen vara för tidigt väckt —
Bih. till Riksd. Prof. 1892. 5 Sund. 1 Afd. 12 Käft. (N:o 15). I

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

för öfrig t anfört, bland annat, att, efter det frågan förra gången hos
Riksdagen förevar, Köpenhamn erhållit då ännu icke förvärfvad frihamnsrätt
och nu sökte att som bäst sätta sig in i rollen af verldshandelsstad
och den skandinaviska nordens privilegierade förläggare; samt att
det med afseende härå icke synts motionären lämpligt att låta frågan
hvila, vare sig i hvad densamma afsåge frilagersinstitutionen eller såvidt.
den rörde frihamnen.

Sistlidet års Riksdags bevillningsutskott egnade förevarande fråga
en uttömmande granskning. Utskottet yttrade då:

»Utan att inlåta sig på frågan, hvem det är som slutligen betalar
tullen, torde man kunna säga, att densamma endast bör drabba sådana
artiklar, som inom landet konsumeras, och bör uttagas så nära konsumtionstiden
som möjligt. Dessa tvenne grundsatser hafva redan
blifvit i vårt land erkända genom vissa importörerna medgifna rättigheter.
En sådan är rätten att vid reexport erhålla restitution af den
erlagda tullafgiften, äfvensom rättigheterna att få upplägga det importerade
godset å vare sig nederlag eller transitupplag, samt slutligen
tillåtelsen att i städerna Malmö, Landskrona och Helsingborg få inrätta
frilager för proviantering af fartyg i Öresund. Rätten till nederlag,
som hos oss leder sina anor från 1600-talet, innebär tillåtelse för egare
af från utrikes ort infördt, tullpligtigt gods att, emot särskild afgift till
kronan, sådant gods efter verkstäld undersökning under eget och tullverkets
lås upplägga, utan att för detsamma betala tull, innan det till
inhemsk förbrukning uttages, äfvensom att godset till utrikes ort åter
utföra. Enligt tullstadgan får nederlag upprättas i alla stapelstäder,
hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes inrättad,
och undantag för varor, som få å nederlag uppläggas, är allenast stadgadt
för bränvin och sprit af säd eller potatis, genever deruti inbegripen,
äfvensom sprängämnen. Rättigheten att hafva transitupplag är vida
yngre än nederlagsrätten och medgafs först år 1854. Denna rättighet
innefattar medgifvande att få emot särskild afgift till kronan i vissa
stapelstäder för viss tid upplägga utländska varor under tullverkets läs,
utan att dessa varor äro underkastade undersökning från tullverkets sida.
Från transitupplaget kunna varorna direkte förtullas, förflyttas till annan
stads transitupplag, uppläggas å nederlag eller åter utföras. Transit -

Bevillningsutskottets Betänkande N:u 15. 3

upplagsrätten, som enligt tullstadgan endast är medgifven några uppräknade
städer, men dock kan utsträckas till alla de städer, der nederlag
får upprättas, får emellertid endast åtnjutas för sådant gods, som
inkommer i kärl eller omslag, eller hvad i allmänhet benämnes styckegods,
hvarjemte bränvin, sprit och sprängämnen få lika litet uppläggas
å transitupplag som å nederlag.

Ehuruväl dessa importrörelsen lemnade medgifvanden måste erkännas
vara ganska betydande, kunna de dock, i betraktande af de vida
större fördelar, som i våra grannländer äro denna handelsgren inrymda,
långt ifrån anses vara tillfyllestgörande.

Möjligheten att vinna tullrestitution är numera hos oss temligen
vidsträckt och har tydligen tillkommit på grund af önskan att i någon
mån bereda våra industriidkare de förmåner, de genom allmänt frilager
skulle kunnat erhålla. Men de stadganden, som reglera vilkoren för
en dylik restitution, äro ty värr och hafva af naturliga skäl måst blitva
i viss mån godtyckliga och sväfvande, ganska tryckande och hämmande
för vissa produktionsgrenar, samtidigt som de äro ganska liberala mot
andra, och hafva också i följd häraf visat sig ledande till flerfaldiga
orättvisor i tillämpningen. Så t. ex. beviljas, enligt mom. 1 af § 9 i
underrättelserna till gällande tulltaxa, under vissa vilkor vid utförsel
sjöledes från stapelstad af särskild! uppräknade, af utländska råämnen
inrikes tillverkade varor restitution af tullmedlen med bestämdt angifvet
belopp för hvarje vigt- eller rymdenhet af exportvaran. Detta belopp
är en gång för alla faststäldt af lagstiftaren och gäller sålunda för hvarje
vara af det ifrågavarande slaget, oberoende af vexlande proportion emellan
råämnena. Här fordras emellertid att samtliga vid exportvarans framställning
använda råmaterialier äro utländska varor, för hvilka full införseltull
blifvit erlagd; sålunda medgifves restitution hvarken då något
af berörda råämnen är af svenskt ursprung, ej heller om i exportvaran
ingår utländskt råämne af beskaffenhet att, icke vara införseltull underkastadt.

Emellertid innehåller samma § mom. 5 ett mera allmänt hållet
stadgande, enligt hvilket restitution kan beviljas äfven för produkt, som
delvis består af utländskt tullpligtigt, delvis af inländskt eller icke tullpligtigt
utländskt råämne; men restitutionsförmånen är här icke lemnad
exportören såsom någon hans lagliga rättighet, utan göres för hvarje
särskild! fäll beroende af generaltullstyrelsens särskilda pröfning. Vill
någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma åter utföra,
antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke tullpligtigt
utländskt råämne till produkt som i mom. 1 omförmäles eller ock be -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

arbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne till annan produkt,
än de förut i paragrafen omförmälda, kan, såvidt generaltullstyrelsen
finner tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas, vid införseln erlagd tullafgift
återfås, derest åtskilliga i momentet uppräknade närmare föreskrifter
iakttagas. Den, som af denna förmån vill komma i åtnjutande,
skall derom hos generaltullstyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift
bland annat om den varas beskaffenhet, som för vidare bearbetning
skall till riket införas, hvarefter generaltullstyrelsen bestämmer så väl
den grund, efter hvilken restitution får åtnjutas, dervid hänsyn jemväl
må tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust
som ock den minsta qvantitet, som får till utförsel angifvas. Bland de
föreskrifter, hvilka den som vill åtnjuta restitution har att iakttaga,
märkes vidare att vid förtullningsiniagan afsigten med införsel skall
angifvas, att återutförseln eger rum samt restitutionen sökes inom ett
år från varans införsel, samt att varuegaren ställer sig till efterrättelse
de ytterligare föreskrifter, hvilka generaltullstyrelsen eger meddela, till
förekommande af missbruk, äfvensom att han godtgör alla de i och för
restitutionsförmånens åtnjutande uppkommande kostnader. Härförutom
måste importören underkasta sig åtskilliga i paragrafen närmare angifna
formaliteter för att styrka, det vilkoren för erhållande af restitution blifvit
uppfylda, till kontrollering hvaraf tullförvaltningen derjemte eger vidtaga
erforderliga undersökningar. Af det anförda framgår den allmänna tendensen
i vår tullagstiftning att medgifva restitution för alla varor, som
reexporteras. Denna tendens lider.dock en mycket känbar inskränkning
genom det för restitutionen föreskrifna vilkoret, att generaltullstyrelsen
skall finna tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas. År, enligt styrelsens
åsigt, kontroll omöjlig, skall restitution vägras. Då det nu gifves
fall, der tillförlitlig kontroll endast med största svårighet eller ock alldeles
icke kan erhållas, blifva således vissa industrigrenar redan härigenom
uteslutna från den medgifna förmånen. Men ännu flera hinder
resa sig ofta i praktiken för reexportören mot hans sträfvan att komma
i verkligt åtnjutande af den honom principielt tillämnade förmånen.
Generaltullstyrelsen skall i hvarje särskilt fall bestämma den grund,
efter hvilken restitutionen får åtnjutas. Huru samvetsgrant än bemälda
embetsverk söker fullgöra sitt åliggande i detta afseende, torde det dock
vara synnerligen svårt att en gång för alla bestämma en grund för
restitutionens erhållande. Det torde icke kunna undvikas, att styrelsens
beslut härutinnan blifver till nackdel antingen för statsverket, som i
sådant fall får utgifva större belopp i restitution än det erhållit i tull,
eller för varuegaren, hvilken då icke återbekommer allt hvad han i tull

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5

utgifvit. Ännu svårare blifver generaltullstyrelsens åliggande derigenom,
att hänsyn jemväl skall tagas till vid exportvaras framställning oundviklig
råämnesförlust. Att i detta afseende uppställa regler, som blifva fullt
rättvisa, torde vara hardt när omöjligt. Härutöfver är att märka, det
varuegaren, huru fullständig restitution honom än medgifves, icke erhåller
någon ersättning hvarken för ränteförlusten å tullafgifter under
tillverkningstiden ej heller för den tidsförlust, som honom åsamkas
genom alla för kontrollen nödvändiga undersökningar. I stället är han
nödsakad att vidkännas alla de kostnader, som för dessa undersökningar
erfordras, kostnader, som, om kontrollen skall vara verksam, säkerligen
icke blifva obetydliga.

Genom medgifvandet af restitution har man således icke lyckats
skaffa tillverkaren en tillfyllestgörande godtgörelse för den tull han en
gång nödgats erlägga.

Bland öfriga importörerna inrymda förmåner är nederlagsrätten
onekligen den vigtigaste.

För det med densamma afsedda ändamålet äro ock de friheter,
som genom denna rätt blifvit medgifna, fullt tillräckliga. Det gods,
som blifvit å nederlag upplagd t, kan der qvarligga under en tid af fem
år, och godsegaren kan under den tiden, med blott iakttagande af att
han icke får uttaga mindre än helt kolly, antingen åter utföra godset,
utan att hafva behöft erlägga någon tull, eller ock efter förtullning använda
det för den inhemska konsumtionen. Han är derjemte under
nederlagstiden berättigad att dels efter tillsägelse hos tullförvaltningen
efterse och vårda sitt nederlagsgods samt taga prof deraf i lämpliga
små qvantiteter, dels ock efter särskild pröfning af tullförvaltningen
verkställa ompackningar och aftappningar af nederlagsgodset i de händelser,
då till följd af emballage^ eller kärls bristfällighet fara uppstår,
att varorna under fortsatt magasinering eller tillämnad transport kunna
skadas eller förstöras, hvarjemte tullförvaltningen kan, derest till följd
af särskilda omständigheter omflyttning i olika antal kolly är af nöden,
dertill lemna tillåtelse, hvarom dock generaltullstyrelsen ofördröjligen
skall underrättas. Härtill kommer, att nederlagsgodset kan efter anmälan
hos tullförvaltningen till annan öfverlåtas eller förpantas samt
till annat nederlag förflyttas, äfvensom att godsegaren, sedan godset
blifvit till förtullning angifvet, åtnjuter visst anstånd med tullens erläggande.
Men allt detta oaktadt är den befattning varuegaren sålunda
kan taga med nederlagsgodset ganska inskränkt. Han är förhindrad
att företaga sådana ompackningar af godset, som göra detsamma lättast
säljbart. Hela den mellanhandel emellan utländska producenter och

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

konsumenter, som består i att af de förra inköpa en viss vara i stora
qvantiteter och emballager och sedermera fördela densamma i mindre
kolly, hvilka för småhandlandena äro lämpligare, kan faktiskt icke idkas
af våra importörer utan att de underkasta sin import förtullning. De
komma härigenom i ett afgjordt sämre läge än deras utländska konkurrenter,
som äro befriade från all tullbehandling i sitt eget land.
Ännu mindre gifver nederlagsrätten våra industriidkare tillfälle att upptaga
konkurrensen med utländingarne i den verksamhet, desse idka
genom att från andra länder hemta råmaterial, som de utan att för
detsamma betala tull kunna inom sitt eget land bearbeta för att åter
utföra. De hufvudsakligaste fördelarne af nederlagsrätten äro sålunda
allenast, att varuegaren kan antingen reexportera varan i samma skick
som den infördes eller ock låta den qvarligga å nederlaget, till dess att
han behöfver den för den inhemska konsumtionen, hvarigenom han undviker
ränteförlust å för tidigt erlagd tullafgift.

Transitupplagsrätten är ännu inskränktare. Varuegaren är visserligen
befriad från varans undersökning från tullverkets sida, innan densamma
å transitupplaget magasineras, men för öfrig! äro honom medgifna
rättigheter i allmänhet mera inskränkta än den persons, som har
gods å nederlag. Så får egare af gods å transitupplag icke efterse infördt
kollys innehåll eller deraf taga prof, förr än sådant kolly blifvit
till förtullning eller nederlag angifvet. Alla de anmärkningar, som rigtats
emot nederlagsrätten, kunna sålunda i vida högre grad framställas
emot rätten till transitupplag.

Hvad slutligen beträffar den frilagersrätt, som sedan 1874 finnes i
vårt land, är den så inskränkt, att den ej kunnat erhålla någon större
betydelse. Förbehållen allenast tre städer och gällande endast för de
varor, som behöfvas för proviantering af fartyg, är denna rättighet
naturligtvis af ringa omfång, men har här icke bort lemnas oanmärkt.

En utsträckning uti dessa i vårt land sålunda redan medgifna friheter
i fråga om tullbehandlingen skulle lemnas genom upprättande af
frilager i detta ords vidsträcktare betydelse. Till ett sådant frilager
skulle varor, utan att tull för dem erlades, kunna införas, der uppläggas
och på allt sätt behandlas som om de befunne sig utom landet.

För att bereda vår handelsverld denna synnerligen värdefulla lättnad,
framlade Kongl. Maj:t, såsom ofvan nämnts, uti en till 1886 års
Riksdag aflåten proposition förslag till förordning angående allmänt fri -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 7

lager, som detsamma skulle benämnas till skilnad från ofvanberörda i
vårt land redan befintliga frilager. Frågan om införande af detta tullupplag
hade väckts först af fullmägtige för handelsföreningen i Göteborg,
hvilka i underdånig ansökning af den 1 maj 1882 anhöllo, att
Kongl. Magt täcktes vidtaga åtgärder ledande dertill, att frilager i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med den danska institutionen af samma
art blefve i Sverige medgifvet. Till stöd härför anförde fullmägtige
hufvudsakligen, att det numera, då genom de lättade kommunikationerna
handeln emellan de skandinaviska länderna kunde antagas utveckla sig
till stor betydelse, mer än hittills erfordrades, att Sverige i afseende
på sina tullförhållanden icke befunne sig i sämre ställning än Norge och
Danmark; att så likväl för närvarande vore förhållandet, enär handel
på utlandet med importerade varor från de här befintliga nederlag och
transitupplag i de flesta fall vore en omöjlighet till följd dels af de afgifter,
som för upplagens begagnande måste erläggas, och dels i synnerhet
deraf, att varuegarens fria dispositionsrätt öfver en på dessa
upplag liggande vara vore inskränkt genom flere föreskrifter, hvilka
hindrade sönderdelning i smärre kollyn, proftagning, bearbetande af
varorna och dylikt, som för handeln, åtminstone med en stor del artiklar,
vore oundgängligen nödigt, hvaremot Danmarks och Norges kreditupplagsinstitution,
och särskildt kreditupplaget i Köpenhamn, kompietteradt
af frilagersinstitutionen och rätten till det så kallade »udvidedc
Kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag — särskildt manufakturvaror
— och i mindre qvantiteter än å de allmänna kreditupplagen få
intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar och lättnader i fråga
om handeln med importeradt gods.

Sedan äfven stadsfullmägtige i Malmö den 9 september 1882 gjort
underdånig framställning i enahanda syfte, uppdrog Kongl. Maj:t. den
27 oktober 1882 åt en komité att verkställa den utredning och uppgöra
de förslag, som erfordrades för införandet i den svenska tullagstiftningen
af den sålunda ifrågasatta frilagersinstitutionen. Denna komité afgaf
i augusti månad 1884 förslag till förordning angående frilager, dervid
komitén förmälde sig visserligen i hufvudsakliga delar hafva tagit till
förebild de bestämmelser, som för denna institution vore gällande i
våra grannländer Norge och Danmark, men likväl ansett sig böra i
vissa delar icke oväsentligt afvika från föreskrifterna i nämnda länder.
Så skilde sig den af komitén föreslagna frilagersinrättningen ganska
väsentligt från det danska frilagret derutinnan, att det svenska tullverket
icke belastades med anskaffande och underhåll af lokalerna,
hvilket komitén föreslog skulle öfverlemnas åt kommunen eller enskilde.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Denna omständighet ansåg komitén komma att medföra den beaktansvärda
fördel, att det svenska frilagret lättare än det danska kunde
komma att erhålla det större omfång och de öfriga fördelar, som närmast
motsvarades af begreppet frihamn.

öfver komiténs förslag hördes såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen.
I det af dessa myndigheter gemensamt afgifna utlåtande
förklarade de sig, lika med komitén, anse, att den ifrågasatta
institutionen skulle komma att medföra väsentliga fördelar ej blott för
handeln på utlandet, utan jemväl för den handel, som hade till syfte att
inom landet afsätta utlandets produkter. Genom det fria förfogande
öfver godset, som tillkom me frilagershafvaren, samt genom rättigheten
att å frilagret jemväl införa inländska eller utländska, redan förtullade
varor — hvilka dock naturligtvis vid derefter skeende utförsel från frilagret
måste behandlas såsom utländskt oförtulladt gods — blefve godsegaren
i tillfälle icke blott att ompacka godset, huru han behagade,
utan ock att efter behag bearbeta eller komplettera detsamma. Han
kunde sålunda exempelvis af utländska väfnader förfärdiga kläder med
begagnande, om han så önskade, af svenska symaterialier, af utländsk
råtobak fabricera cigarrer o. s. v. Klart vore dock att i följd deraf,
att tullsatsen å det färdiga fabrikatet i allmänhet vore vida högre än å
råvaran eller den halffärdiga produkten, ett dylikt bearbetande af en råvara
eller ett halffärdigt fabrikat endast kunde med fördel ifrågakomma,
när det färdiga fabrikatet vore afsedt att afyttras till utlandet. Äfven
för utförseln af sådana varor, som ej å frilagret underginge någon ompackning
eller bearbetning, medförde frilagersinstitutionen en lättnad
derutinnan, att någon undersökning af varorna hvarken vid införseln
eller utförseln ifrågakomme. Icke mindre afsevärda vore fördelarne af
frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Betydande grenar af denna
handel vore nemligen uteslutna från möjligheten att i någon betydligare
mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet med handeln med
de flesta manufakturvaror och i all synnerhet med handeln med väfnader.
Då en handlande med dylika varor ständigt måste hafva till
hands, att för sina kunder förevisas, varor af alla de olika modeller eller
mönster, med hvilka han handlade, men han vanligtvis ej kunde hålla
något större lager af hvarje särskild! mönster, vore det klart att han ej
kunde draga någon synnerlig fördel af nederlaget, från hvilket han ej
finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan att lian i regeln måste hafva
hela sitt varulager förvaradt under sitt eget lås, hvarigenom han också
lättare blefve i tillfälle att egna dylika mera ömtåliga varor nödig tillsyn
och vård. Också begagnades i Stockholm, enligt hvad embete -

Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15. 9

verken inhemtat, nederlagsrätt endast i undantagsfall af dem, som handlade
med manufakturvaror. Infördes åter frilagersinstitutionen, kunde
köpmannen inskränka sig till att i sin handelsbod tillhandahålla prof å
de artiklar, han hölle till salu, samt upplägga den väsentligaste delen
af sitt lager å frilagret, hvarifrån han kunde göra uttagningar i mån af
kundernas reqvisitioner samt i de af dem önskade qvantiteter.

Med afseende på de väsentliga fördelar, den ifrågavarande institutionen,
hvilken icke komme att föranleda någon kostnad för statsverket,
skulle komma att medföra för den svenska handeln, tillstyrkte derför
embetsverken, att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit, i den svenska tullagstiftningen införas.

I det af herr statsministern derefter afgifna yttrande till statsrådsprotokollet
vid beslutet om den kongl. propositionens aflåtande anförde
denne, bland annat, huru som af komiténs förslag till förordning angående
frilager framginge, att komitén tänkt sig hufvudgrunderoa för
denna institution sådana, att frilager skulle, efter tillstånd af generaltullstyrelsen,
få inrättas uti eller i närheten af stapelstad, dervid statens
kostnad för bevakning, bokföring och expedition skulle betalas af frilagrets
egare, samt att på frilagret skulle få intagas så väl tullpligtigt
gods af hvad slag det vara må, som alla slag tullfritt och förtulladt
gods, dock att från frilager skulle vara uteslutet sådant gods, som kunde
medföra eldfara eller annan skada eller olägenhet för frilagret, samt
att för en gång förtulladt gods, som intagits å frilager, skulle vid uttagningen
å nyo erläggas tull, såsom vore det från utlandet direkt intaget.
Statsverkets trygghet att utfå behöriga tullafgifter skulle enligt
förslaget tillgodoses derigenom, att tulltjeustemännen skulle ega tillträde
till frilagrets särskilda afdeluingar, samt att detsamma skulle vara
försedt med vaktrum, som måste passeras af hvar och en, som lemnar
frilagret; att i vaktrummet vederbörande tulltjensteman skulle ega att
å den utgående låta verkställa kroppsvisitation, utan att vara underkastad
påföljd i händelse underslef befunnes icke hafva egt rum, såsom
följd hvaraf tillträde till frilager skulle vara förbjudet för qvinnor;
äfvensom att öfverträdelser af förordningen blifvit belagda med ganska
drygt ansvar.

Beträffande förslaget i öfrigt ville herr statsministern särskildt
fästa uppmärksamheten derpå, att då enligt förslaget statens kostnad
för bevakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret
skulle betalas af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål
begagnas, skulle för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet,
Bill. till lliksd. Prot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 12 lläft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

som af generaltullstyrelsen godkändes, någon kostnad i följd af den
nya inrättningens införande icke komme att drabba statsverket. Vidare
ville herr statsministern framhålla, att varorna så väl vid intagandet
å och uttagandet från frilagret, som under den tid, de derstädes vore
upplagda, stode under oafbruten bevakning af tulltjensteman, hvadan
staten icke hade att befara någon förlust genom egarens insolvens och
faran för indirekta förluster genom underslef, smuggling o. s. v. icke
vore större, än den vore vid all varuinförsel från utlandet.

Om förenämnda kongl. proposition detta oaktadt icke blef af Riksdagens
båda kamrar antagen, anser utskottet anledningen härtill sannolikt
snarast vara att söka deri, att man inom den ena kammaren ännu
icke hunnit fullt beakta och uppskatta de stora fördelar, som antagandet
af ett dylikt förslag skulle innebära,

I allt hufvudsakligt torde dessa fördelar redan vara framhållna i
den redogörelse utskottet här ofvan lemnat för den särdeles fullständiga
och mångsidiga belysning saken redan vunnit inom handelsföreningarne
i Göteborg och Malmö, inom den kongl. komitén, hos kommerskollegium
och generaltullstyrelsen och slutligen i statsrådet.

Såsom förut påpekats innebär förslaget heller icke någon afvikelse
från de principer som redan äro gällande i vår tullagstiftning. Statsmagterna
hafva deri fullt erkänt, att tull icke bör drabba den i exportändamål
införda varan, vare sig den är afsedd att exporteras i samma
tillstånd som den införts eller i mera förädlad form. Detta erkännande
ligger till grund för alla ofvan omnämnda, importörerne redan lemnade
medgifvanden. Men det har ock visats, att dessa medgifvanden icke
kunna anses vara tillfyllestgörande. Det är först genom tillåtelse att
upprätta allmänt frilager, som det mål uppuås, hvilket af lagstiftaren
åsyftats. Till ett allmänt frilager kan producenten införa hvilka varor
han för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas
erlägga tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan,
från alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes
i den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af en dylik undersökning
blifver eu följd äfvensom slutligen från all förlust af ränta å
erlagd tullafgift. Han behöfver ej frukta att genom eu origtigt beräknad
grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel, utan
kan, fri från alla på konstladt sätt åvägabragta produktionskostnader,
beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma
grunder som hans utländske konkurrent.

Å andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög
restitution till exportören utgifva mer än denne såsom importör förut

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 11

erlagt i tull. Har man som nu skett en gång erkänt principen, synes
man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga
och verksamma konseqvens.

En fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma vilkor
som en fabrik med fri lagersrätt, nemligen fabriken i Karlshamn för rening
af utländskt råbränvin. Det är allmänt kändt, att denna fabrik icke
skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande afseende
erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta institution
borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas lör
export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation, tillverkning
af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar,
fabrikation af tvål, parfymer, chokolad, cigarrer m. m. Hit höra särskild!
ett slags industrier, som borde vara föremål för ett synnerligen
varmt nationelt intresse, men som under nuvarande förhållande synas
hafva svårighet att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning
af landets egna naturalster, med tillhjelp af en eller annan utländsk
produkt. En sådan industri är t. ex. den som består i förädlingen
af våra vilda bär. Man må icke tro att denna industri, hvilken
här valts såsom exempel, blott är af ringa betydelse eller rör sig med
föga beaktansvärda siffror. Våra skogsbär utföras numera till Tyskland
i hela ångbåtslaster; enligt hvad statistiken gifver vid handen exporterades
af friska frukter och bär under år 1887 633,152 kilogram, år
1888 1,255,086 kilogram och år 1889 1,182,447 kilogram. Största
delen häraf har naturligtvis utförts till utländska fabriker, hvarest dessa
frukter och bär förvandlats till sylter, safter och viner. För våra egna
landsmän är drifvandet af denna industri i stort i det närmaste omöjliggjord,
enär för densamma behöfves socker, för hvars höga tull restitution
väl kan erhållas, men endast under ofvan angifna, produktionen
fördyrande och ytterst försvårande vilkor. Denna industri skulle säkerligen
eljest kunna i ganska stor utsträckning drifvas i vårt land, och
den nationalrikedom vi ega uti våra vilda bär skulle, om berörda hinder
aflägsnades, i vida rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera
exempel kunde här anföras på dylik industriel verksamhet, genom hvars
underlättande på angifna sätt bättre afsättning för inhemska produkter
skulle erhållas.

Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven
den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel och detta
ej blott för sin exportaffär på utlandet utan äfven för varuomsättningen
i eget land, der den nu har att möta on fördelaktigare stöld utländsk
konkurrens. Såsom förut påpekats kan man icke inom det svenska

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

nederlaget ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för
varans bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel,
som består uti att importera en vara i större emballage^ fördela densamma
i mindre kollys och derpå afyttra den till minuthandlande, kan
derför icke hos oss idkas utan att importören underkastar sig att först
betala tull för det i de större emballagen importerade godset. Med
begagnande af det. danska frilagret kan den danske köpmannen med
fördel drifva denna handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären
anmärkt, förklaringen till att en stor del af våra kolonialvaror
går öfver Danmark. Genom inrättande af allmänt frilager jemväl i
Sverige skulle man möjliggöra för våra handlande att med hopp om
framgång upptaga konkurrensen med Köpenhamns affärsmän och såmedelst
tillförsäkra våra landsmän den handelsvinst, som för närvarande
stannar hos utländingen.

Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager åstadkommes,
medför naturligen äfven utvidgad sjöfart, och har derigenom
betydelse äfven för de handlande, som icke sjelfva begagna sig af frilagret.
En ökning i de reguliera transportförbindelserna har öfver allt
visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen.
Och bristen på fasta ångbåtsförbindelser, särskildt med något
mera aflägsna länder, är en brist hvaröfver såväl våra exportörer som
importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde sig vårt land
med att nästan icke hafva egna fasta ångbåtskommunikationer annat än
med Liibeck och Köpenhamn, öfverlemnande åt den hanseatiska frihamnen
och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra
länder behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.

En annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller
stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de
i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras
egare försäljas eller pantsättas, utan att dessförinnan undergå åtskilliga
åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande
åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig.
I attester från frilagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet
och beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att
tillhandahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste
och beqvämaste formen för en varas försäljning eller förpantning, eu
form, som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd,
i England genom de så kallade Warrants vunnit en oerhörd utsträckning.

De stora fördelar, som sålunda genom inrättande af allmänt frilager
skulle beredas såväl industri som handel, skulle enligt Kongl. Maj:ts

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

förslag vid 1886 års riksdag icke tillskynda statsverket några kostnader,
och någon dylik anledning kunde derför icke åberopas för afslag å
den kongl. propositionen. De skäl, som härför anfördes, finner utskottet
icke ega den betydelse, som då synes hafva tillmätts desamma,
och hafva till största delen blifvit af motionären bemötta.

Mot hvad motionären i berörda afseende anfört vill utskottet allenast
erinra, det hans förslag, att för undvikande af förlust i tullinkomsten
i följd af minskning af taran vid ompackningen höja tullen med
ett motsvarande procenttal, vid tillämpningen torde komma att möta
betydande svårigheter. Men då, såsom statsministern år 1886 anmärkt,
föreskrifterna om att vid förtullningeu afdrag ej får göras för emballaget
äro lemnade, icke för att öka tullen å de ifrågavarande artiklarne,
utan allenast för att underlätta deras tullbehandling, synes intet vara
att anmärka emot att varuegaren beredes tillfälle att inom frilagret
med varorna vidtaga en åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet företaga
före varornas införsel. Då den minskning i tullafgifter som härigenom
skulle uppstå ur fiskalisk synpunkt dessutom är jemförelsevis
obetydlig, och de som begagna sig af utländskt frilager alltid kunna
undandraga staten denna inkomst, synes detta skäl mot inrättande af
allmänt frilager icke ega synnerlig vigt.

En annan anmärkning, som vid 1886 års riksdag framstäldes emot
det kongl. förslaget var, att någon större affärsverksamhet af detta
slag icke vore att förvänta inom vårt land. Det är visserligen sant,
att vi redan låtit en dyrbar tid gå oss ur händerna och att våra grannar
väl begagnat sig’deraf och bemägtigat sig ifrågavarande handel.
Men det är att märka, att nu föreliggande fråga väckts till lif genom
framställningar från två af våra större handelsstäder. Det är således
anledning att antaga, att affärsmännen i dessa städer skola begagna
sig af den gifna tillåtelsen och såmedelst möta en konkurrens, hvilken,
såsom motionären påpekat, blifver så n^cket svårare att motstå, då
Köpenhamn erhåller en frihamn, från hvilken berörda affärsverksamhet
kan drifvas i ännu större utsträckning än hittills. Härtill kommer en
annan omständighet, som manar att fortast möjligt lemna det sökta
medgifvandet. Snart skall Nord-Östersjökanalen öppnas för trafik och
östersjöhandeln kommer dermed säkerligen att beträda helt nya vägar.
Det är vigtigt, att den svenska köpmannen då kan begagna sig af denna
omhvälfning och taga sin andel uti ifrågavarande handel, som eljest
kommer att allt fortfarande förblifva i utländingarnes händer. Denna
sida af frågan är synnerligen beaktansvärd och påkallar densammas
snara afgörande.

14 Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 15.

Emot frilagersinstitutionens införande gjordes vid 1886 års riksdag
vidare den invändning, att man skulle hafva svårt för att förebygga
smuggling från ett frilager. En sådan erfarenhet har dock icke gjorls
i andra länder, och det torde derför icke finnas någon anledning att
antaga, det denna olägenhet skulle visa sig här. De försigtighetsmått,
som i detta afseende stadgades i den föreslagna förordningen, synas
utskottet ock hafva varit fullt betryggande, i synnerhet som den föreslagna
förordningen jemväl innehöll att frilagershafvare skulle, om han
om smugglingen egt vetskap, hafva för alltid förverkat rätt att af
frilagret sig begagna samt vara skyldig att genast utrymma sitt lager.

En anmärkning, som deremot med mera fog gjordes emot det
kongl. förslaget, var, att detsamma utan inskränkning tillät uppläggande
af bränvin och sprit å frilager, oaktadt dessa varor ej få läggas
å nederlag. Förbudet häremot är tydligen lemnadt dels för att förebygga
spekulation med utländskt bränvin å den inhemska marknaden,
dels ock till följd deraf, att utan dylikt förbud importören af utländskt
bränvin skulle gynnas framför producenten af den inhemska varan, i
det den senare måste betala sin skatt förskottsvis, men den förre först
då han ville sälja varan för konsumtion. Då de skäl, som sålunda tala
för att bränvin icke får uppläggas å nederlag för att sedermera kunna
användas för den inhemska konsumtionen, jemväl synas gälla för frilager,
torde den sålunda framstälda anmärkningen vara rigtig, men föranleder
icke till ett förkastande af hela den föreslagna institutionen,
utan allenast till förbud för att å frilager införa bränvin för annat ändamål
än dess förädling till export i derför särskilt inrättad fabrik.

Då utskottet sålunda icke ansett något giltigt skäl förefinnas emot
antagande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af
Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag föreslagna, men deremot delar den
af handelsverldens representanter, af kommerskollegium och generaltullstyrelsen
samt af Kongl. Maj:t sjelf uttalade uppfattning, att så väl
industri som handel skulle af tiliåtelsen till upprättande af allmänt
frilager kunna draga stor nytta, samt staten af denna institution icke
skulle ådragas någon kostnad, har utskottet funnit motionärens förslag
i denna del böra tillstyrkas.

Motionen innehåller emellertid härjemte en hemställan, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning af frågan
om samt behofvet och förmånen af inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund. Denna del af förslaget har utskottet ansett sig för närvarande
icke kunna biträda. Det är visserligen sant, att samtliga de
fördelar, som tala för upprättande af allmänt frilager, i regel ännu

Bevillningsutskottets Betänkande Ar:o lo. 15

fullständigare förväntas af en frihamn. En frihamn är ett landområde
med tillhörande hamn, som förklarats ligga utanför rikets tullgräns.
Den är sålunda ett allmänt frilager i stort; inom densamma kunna uppföras
magasin och fabriker af alla slag. Frågan om upprättande af
en dylik hamn synes dock nu vara för tidigt väckt. Anläggningen af
en sådan kräfver nemligen mycket stora kapital. Frihamnen i Hamburg
har kostat omkring 150 millioner mark, och kostnaden för den redan
beslutade anläggningen af frihamn i Köpenhamn beräknas skola uppgå
till omkring 12 millioner kronor. Det är visserligen sannolikt, att å
flera platser inom vårt land frihamn skulle kunna anläggas för vida
mindre kostnader, men dessa torde i alla fall blifva så betydliga, att
hvarken staten eller någon kommun för närvarande skulle vilja åtaga
sig desamma. Detta kan ju möjligen anses icke hindra, att en utredning
göres om behofvet af eu frihamn och de utsigter, som kunde förefinnas
för att densamma skulle blifva af någon större nytta. Men just
en sådan utredning torde under nuvarande förhållanden vara svår att
åstadkomma. Innan allmänna frilager blifvit inrättade och den utsträckning
dessa visat sig kunna taga blifvit känd, torde en tillfredsställande
utredning af frågan om frihamn vara svår att åvägabringa. Härtill
kommer att, som ofvan påpekats, de allmänna frilager, som enligt det
kongl. förslaget skulle inrättas i vårt land, bättre än de utländska frilagren
skulle kunna ersätta en frihamn genom öfverlemnandet till enskilde
och kommunerna att upprätta dylika institutioner, hvilka kunde
efter behofvet vidgas och förstoras och sålunda sjelfva genom sin naturliga
utveckling snart angåfve hvar lämpligaste platsen vore för eu
frihamn.»

Hvad sålunda anförts anser utskottet ega fortfarande tillämplighet
å förevarande fråga. De skäl, som sistlidet år åberopades för meddelande
af tillstånd till inrättande af allmänna frilager, qvarstå ännu med
oförminskad st}^rka och hafva onekligen erhållit ökad betydelse genom
de åtgärder, som under senaste tiden vidtagits i vårt grannland Danmark,
i syfte att för framtiden tillförsäkra dess hufvudstad en förherskatide
ställning med afseende å Östersjöhandeln. Deremot kan utskottet
icke finna, att berörda åtgärder verkat någon ändring i det vid sistlidet
års riksdag påvisade förhållande, att en tillförlitlig utredning om
behofvet och nyttan af en svensk frihamn lärer böra grundas på någon
tids erfarenhet af verkningarna af frilagersinstitutionens införande,
och att följaktligen eu sådan utredning af tillförlitlig beskaffenhet icke

16 Bevillning sutskottets Betänkande N:o 15.

för närvarande kan åstadkommas. Vid sådant förhållande kan utskottet
icke i vidsträcktare mån än bevillningsutskottet vid sistlidet års riksdag
biträda motionärens förslag; hemställande utskottet alltså,

att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kougl. Maj: t
anhålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag
till förordning angående allmänt frilager i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag till
1886 års Riksdag samt med föreskrifter, som betrygga
statsverket för alla kostnader med anledning af berörda
institution.

Stockholm den 10 maj 1892.

(''-''•i'' • : / 4 . f •! i V t [ ■, O ;''; i • V i i i) {}» .«• - I t,'' 1 i >„ I ;! '' .; i ''! . ''« '' • l ''■ ■ '' •» **• i - i! it i,

På utskottets vägnar:

F. BARN EKO W.

Reservationer:

af herrar Lithander, Almström, Stepliens, P. J. Andersson, Philipson,
Eivers, Nisser och Weinberg:

»Då bevillningsutskottet vid sistlidet års riksdag beslöt tillstyrka
aflåtandet till Kongl. Maj:t af eu skrifvelse med begäran om framläggande
af förslag till förordning angående allmänt frilager, afgåfvo åtskilliga
af utskottets ledamöter från Första Kammaren emot detta beslut
en så lydande reservation:

»Mot utskottets tillstyrkan, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för nästa Riksdag af förslag till
förordning angående allmänt frilager, få vi härmed anmäla vår reservation.

Frågan om frilagers inrättande har varit föremål för utredning af
en af Kongl. Maj:t tillsatt komité, som den 4 augusti 1884 afgaf ett
utlåtande, på grund af hvilket Kongl. Maj:t till 1886 års Riksdag aflät
nådig proposition i frågan, hvilket dock icke ledde till någon Riksdagens
åtgärd. Endast en kort tid har således förflutit, sedan fullständig
utredning erhållits och Riksdagen i frågan fattat beslut. De
skäl, som anförts för dess återupptagande, kunna vi ej finna vara så

Bevillningsutskottets Betänkande A7o 15. 17

tungt vägande, att de böra leda till återupprepad besvärlig och kostsam
utredning. Vi anse äfven, att i frågor af den art som denna en
enskild förslagsställare skall grunda sin framställning ej blott på de
skäl, han för sin egen del anser tala för densamma, utan derjemte på
ett af vederbörande kommun eller konsortium af vederhäftige personer
fattadt beslut att efter en viss angifven plan åvägabringa det företag,
hvarom fråga är, om Konung och Riksdag dertill lemna bifall. Om
en sådan säkerhet ej ställes vid en liknande motions afgifvande, och
denna skulle vinna statsmagternas bifall, kan följden blifva, att staten
får vidkännas kostnaden för utredningen, utan att det åsyftade företaget
kommer till stånd. Om den fördel för landet, som inrättandet
af frilager på en eller annan ort skulle medföra, äro vi dessutom af
en mot utskottets flertal motsatt mening. Enligt gällande lagstiftning
är det redan nu medgifvet alla köpmän i alla stapelstäder att emot
en särdeles låg afgift (årligen 1 proc. af tullafgiften) på s. k. nederlag
få upplägga, under eu tid af intill 5 år förvara, efter behof mot erläggande
af tull till försäljning inom landet uttaga eller utan vidare
afgift derifrån för reexport bortföra tullpligtiga varor, dock utan ompackning.
Han är berättigad att efter anmälan till vederbörande myndighet
få efterse och vårda sitt nederlagsgods och företaga för varans
skötsel nödvändiga omfyllningar eller ompackuingar; han får deraf taga
prof i lämpliga mängder. Han kan vidare efter vederbörlig anmälan
förpanta, på annan person öfverlåta, eller till annan nederlagsplats förflytta
sitt gods, samt åtnjuter, sedan detta till förtullning blifvit angifvet,
visst anstånd med tullens erläggande.

Det är äfven medgifvet att på i det närmaste enahanda vilkor
upplägga varor på s. k. transitupplag.

Genom inrättandet af frilager skulle den, som blir i tillfälle att
begagna sig deraf, förutom hvad genom nederlagsrätten medgifves,
komma i åtnjutande af förmånen att i frilagret ompacka eller från
emballage skilja dit införda varor, der förevisa, försälja och derifrån
i mindre qvantiteter utföra dem emot erläggande af stadgad tullafgift.
Han kan dit tullfritt införa tullbelagda råämnen och halffabrikat och
bearbeta dem till färdiga varor. Han kan derifrån liksom från nederlag
tullfritt exportera sitt gods.

Man skall lätt finna, att de fördelar, som ett frilager erbjuder utöfver
dem, som redan äro medgifna genom rättigheten att begagna sig
af nederlags- och transitupplag, icke äro af betydelse för den stora
handeln, och att den stegring i sjöfarten, som utskottet tror följa med
frilagret, icke kan väntas, då förutsättningen, ökad trafik med de stora
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 5 Sand. 1 Afd. 12 Raft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

handelsvarorna, ej kan påräknas. För den, som idkar dylika affärer,
är det af ringa vigt att från nederlag få uttaga mindre qvantiteter än
dem nederlagsrätten redan medgifver, och de kostnader, han får vidkännas
för begagnande af frilagret, måste, om staten ej skall bevilja
särskilda favörer, till och med blifva större än vid begagnadet af nederlagsrätten.
Deremot ställer sig förhållandet helt annorlunda för handeln
med manufaktur-, galanteri- och modevaror, äfvensom med s. k.
korta varor samt viner och spirituösa. För den, som drifver handel
med dessa artiklar, blir det till stor fördel att på frilagret kunna få
upplägga utländska tillverkningar, der ompacka och i behagliga smärre
qvantiteter, med befrielse från hela eller en del af tullen för emballaget,
få utförsälja dem. Det lemnar ock bättre tillfälle att göra gynsamma
inköp af utlandets ej mera moderna tillverkningar och öfverblifna
lager.

Då det ej torde finnas den ringaste sannolikhet, att dessa manufaktur-
och modevaror m. m. skola kunna i någon nämnvärd mängd till
våra grannländer reexporteras, blir följden endast den, att ett större
och beqvämare tillfälle beredes de utländske tillverkarne att till förfång
för våra egna yrken och näringar och i vissa fall genom frigörandet
från emballage m. m. till lägre tullsatser än de lagligen gällande
få inom landet främja afsättningen af sina varor, af hvilka en
stor del efter vår förmening kommer att utgöras af lyx- och galanterivaror
samt viner, af hvilka artiklar landet redan nu är i hög grad
öfversvämmadt. Hvad särskilt angår tullen på emballage, få vi emot
det i utskottets betänkande anförda yttrandet af statsministern år 1886,
»att föreskrifterna om att vid förtullning afdrag ej får göras för emballage
äro lemnade, icke för att öka tullen, utan för att underlätta
varans tullbehandling», erinra, att, då i nu gällande tulltaxa tullsatserna
-blifvit till lättnad för tullbehandlingen bestämda i bruttovigt på många
artiklar, tarans vigt härvid tagits i beräkning, och tullen således blifvit
satt lägre, än om nettoförtullning skulle ha bestämts, att tarans vigt
för flera artiklar spelar en stor rol (ända till mer än 40 procent af
bruttovigten) samt att möjliggörandet af nettoförtullning af dylika artiklar
ovilkorligen i många fall skall leda till minskning af tullinkomsterna.
I det af senaste tullkomité afgifna betänkande och förslag till
tulltaxa har äfven vid bestämmandet af bruttotullsatser tarans vigt
tagits i betraktande och tullsatserna satts med hänsyn dertill. Särskildt
yttrande om bruttoförtullningen finnes å sidan XIII i betänkandet.

Den bearbetning och tillverkning inom frilagersområdet af varor
för export, som utskottet låter hägra i sin motivering, synes oss lika

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 19

litet sannolik som reexporten af dit införda manufakturvaror, och den
ytterst ringa möjligheten af sådana affärer kan ej uppväga olägenheten
af den ökade införsel af utländska varor, som frilagren skulle medföra.
Väl kan en bearbetning af varor der komma till stånd, men
säkerligen skulle den komma att gå i en helt annan rigtning, än den
utskottet tänkt sig. Den skulle enligt vår mening taga formen af bearbetning
till färdiga varor af råämnen och halffabrikat, å hvilka tullsatserna
ej äro satta i ett noga afvägdt förhållande till den färdiga
varan. Den skulle få till föremål sönderdelandet af sådana sammansatta
varor, i hvilka de ingående olika delarne kunna hvar för sig förtullas
billigare än det hela, afskiljandet af emballage eller utbytandet
af tyngre omslag mot lättare m. m.

Till de skäl mot motionen, som vi ofvan angifvit, måste vi lägga
ytterligare ett, som äfven af dem, som i frågan ej dela vår åsigt, svårligen
torde kunna underkännas. Nuvarande bestämmelser om nederlagsoch
transitupplag äro lika för alla affärsmän i alla handelsstäder inom
landet. Genom beviljandet af frilagersrätt kommer ett fåtal affärsmän
inom vissa grenar på en eller hägra få platser att gynnas framför öfriga,
och detta skulle i ännu vidsträcktare omfång blifva förhållandet, om
frilagren skulle medföra den verkan, som utskottet synes antaga.

Vi kunna ej heller undertrycka den mening, att, om den af utskottet
föreslagna vägen beträdes, och till följd af statsmagternas beslut frilager
och i sammanhang dermed antagligen äfven frihamnar skulle anläggas,
sådant svårligen låter sig utföras utan mellankomst af och
kostnad för staten.

Då vi således anse, att handeln med de stora stapelvarorna ej
kau hafva synnerlig fördel af det föreslagna frilagret, att till följd
deraf ingen ökad sjöfart är att förvänta, att någon reexport af varor
derifrån ej har utsigt för sig, att eu tillverkning af exportvaror svårligen
der kan komma till stånd, men vi deremot hålla för alldeles påtagligt,
att en väg genom detsamma öppnas för obehöflig och för våra
näringar skadlig införsel af utländska manufaktur- och öfverflödsvaror,
och att en orättvisa begås mot affärsmän på andra platser, få vi yrka
afslag på förevarande motion.»

Jemte det vi till alla delar instämma i hvad sålunda blifvit anfördt
utan att dess rigtighet oss veterligen kunnat vederläggas, vilja
vi framhålla, att, derest frågan om inrättande af allmänt frilager verkligen
varit en allmän angelägenhet och icke, som vi hålla före, endast
egnad att bereda fördelar åt några få köpmän i ett, eller annat af våra.

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

större stadssamhällen — d. v. s. om den berört alla eller större delen
af rikets stapelstäder — då skulle otvifvelaktigt någon åtgärd från desamma
vidtagits för att vid riksdagen bereda framgång åt förslaget;
men att så icke skett torde vittna om, att frågan grundar sig på lokala,
för att icke säga privata intressen. — Härtill kommer, att införande
af frilagersinstitutionen hos oss icke i någon mån kan befrämja
vår handelsverksamhet på annat sätt, än att den underlättar införande
hit af utländska manufaktur-, galanteri- och lyxvaror, hvilken import
icke ur någon synpunkt torde kunna anses lämplig att uppdrifva, allra
minst genom uppoffring af statsinkomster, hvilket här blefve fallet.
Det är nemligen obestridligt, att å frilager beredes importören många
tillfällen att reducera de tullbelopp, som ovilkorligen måste till fullo
erläggas, i fall förtullningeu försiggår der frilager icke finnes. Den
förlust, statsverket alltså skulle komma att lida, och den omständighet,
att några få importörer bereddes förmåner framför landets öfrige köpmän,
synes oss vara tillräckliga skäl för Riksdagen att ånyo afslå förslaget.

Vi hemställa alltså, att Riksdagen måtte lemna motionärens förevarande
framställning utan afseende;»

af herrar J. Johansson i Noraskog, Collander, Bokström, Fredholm,
G. Jansson i Krakerud och friherre von Schwerin:

»Genom öppnandet af Nord-Östersjökanalen, som man beräknar blifva
färdig sommaren 1895, skall vägen från Engelska kanalen till Östersjön
kunna förkortas med omkring 200 nautiska mil. Derigenom hoppas man,
att mer än hälften af den till 20 millioner ton beräknade Nord-Östersjötrafiken
skall passera kanalen i stället för genom Öresund. Den fara, som denna
minskning i Öresundstrafiken innebär för Köpenhamn såsom handelsstad,
har förmått danska folket att genom eu lag af den 31 mars 1891
i Köpenham inrätta en frihamn. För dennas åstadkommande beviljades
omkring 1 million kronor till jernvägens framdragande till frihamnen,
och för dennas anläggande iklädde sig staten garanti för ett obligationslån
å 8 millioner kronor, förutsatt att ett bolag med 4 millioner inbetaldt
aktiekapital bildades. Den sålunda beslutade hamnen är nu
under anläggning.

De fördelar, som man genom denna frihamn anser sig kunna erbjuda
transitotrafiken, bestå icke blott deruti, att omlastning från ett
fartyg till ett annat kan försiggå utan hinder af något slag, utan äfven
i billiga skeppsumgälder, så billiga att de flera gånger understiga dem,
som utkräfvas i andra hamnar. Genom dessa fördelar hoppas mau
kunna draga till sig den stora import, som eger rum från utom -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 21

europeiska länder till de vid Östersjön belägna — en import, som
hittills gått öfver Hamburg, Bremen, Amsterdam och London. Förverkligas
dessa förhoppningar, skulle dermed vilkoret för upprättandet
af direkta trafikleder mellan Köpenhamn och utomeuropeiska länder
varda uppfyldt. Och särskildt för vårt land skulle sådana direkta
trafikleder erbjuda stora fördelar äfven med afseende på vår export.

Inför detta faktum, hvilket i sig innebär möjligheten af en total
omgestaltning af trafikförhållandena mellan vårt land och andra länder,
företrädesvis de utomeuropeiska, synes det oss vara af mycket stor
vigt att i tid undersöka, hvilken verkan en sådan ändring af trafikförhållandena
kan komma att utöfva på vår handelsomsättning. Antagligt
torde vara, att en betydlig del af vår såväl import som export
under sådana förhållanden komme att transitera Köpenhamn, från och
till hvars frihamn vi då skulle komma att med kustångare föra en
stor del af de varor, som utgöra föremål för vårt handelsutbyte. Visserligen
har man icke att förvänta, att detta för oss skulle medföra olägenheter,
snarare är det att antaga att många och stora fördelar skulle
beredas vårt land genom att hafva det närbelägna Köpenhamn till
centrum för vår internationella trafik, i stället för de mera aflägsna
platser, som nu äro detta. Men hvad som, enligt vårt förmenande,
förtjenar en noggrann utredning, det är, huruvida vi icke i förenämnda
hänseenden skulle kunna göra oss Köpenhamns frihamn bättre till godo,
om vi sjelfva inrättade en eller flera frihamnar vid Öresund — icke
för att konkurrera med Köpenhamns, utan för att utgöra så att säga
delar af densamma, så att dessa hamnar skulle komma till hvarandra i
ett ungefärligen likartadt förhållande med det, i hvilket Cuxhafen står
till Hamburg och Bremerhafen till Bremen.

På grund af hvad nu i korthet blifvit anfördt hafva vi ansett att
utskottet, förutom hvad det i denna punkt tillstyrkt, äfvenledes bort
hemställa, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om utredning
af frågan om behöfligheten och förmånen af samt sättet och
vilkoren för inrättandet af frihamnar.»

Herrar Fock, Sederholm, Cavalli och af Buren hafva derjemte anhållit
få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom utskottet
af förevarande motion.

Bih. till Riksd. Vrot. 1892. 5 Sand. 1 Afd. 12 lläft.